Torbjörn Lindahl

blev det detta veckoslut.

 

I fredags kväll var jag kallad till Fredagstimmen där jag undervisade i vuxengruppen om sakramenten. Jag talade både om den lutherska grundsynen att det för ett sakrament ska finnas en tydlig befallning av Jesus, ett jordiskt medel och det ska ge en andlig gåva. Då blir det dop och nattvard som egentliga sakrament. Även nämnde jag att man i luthersk tradition understundom också kan betrakta avlösningen som ett sakrament pga Jesu tydliga ord och den klara gåvan, syndernas förlåtelse, trots att det yttre medlet saknas; eller så räknar man handläggningen som det yttre medlet.

 

Kort genomgång också av de sju sakramenten enligt de äldre kyrkornas tradition: dop, konfirmation, bikt, nattvard, äktenskap, prästvigning, sista smörjelsen (de sjukas smörjelse). Allt detta finns ju också i vår kyrka även om det inte kallas sakrament.

 

I Fredagstimmen deltar ofta några familjer ur den grupp av koptiska kristna som finns i staden, och som ibland lånar våra kyrkor. Deras synpunkter berikar samtalen.

 

Fridsförbundet 2 blev igår kväll då jag hjälpte Bosse med den mässa i Örnäskyrkan som han celebrerade efter önskemål av Fridsförbundet som hade församlingshelg. 

 

Men det var väl egentligen en helt normal svenskkyrklig mässa, bara att de flesta deltagare var Fridsförbundare. Då kan jag samtidigt räkna det som helgens kyrka 1. Och då blev dagens högmässa i Hertsökyrkan helgens kyrka 2 (två mässor på 16 timmar alltså. Det kan aldrig bli för mycket mässa!) I går efter nattvardsgången i Örnäskyrkan så jag till Bosse " nu får du se till att ha en helt ny predikan till i morgon."

- Ingen fara, det finns ju två nästan helt orörda texter kvar för helgen, blev svaret.

 

Ett drygt trettiotal var vi väl i Hertsökyrkan idag. En av dem var mamma som jag hämtat på hennes boende. Då jag skjutsat hem henne övervägde jag för en stund att övervara eftermiddagens gudstjänster i bönhuset. Men möjligheten att genom bloggande få känna gemenskap med kära läsarna vägde tyngre. Eller var det fåtöljen och vackra vårvinterutsikten genom vardagsrumsfönstren som lockade mer?

 

På den amatörastronomiska vägen alltså. Har jag idag tagit. Ett litet steg alltså. 

 

Fick paket från Stjärnhuset i Kivik innehållande bl a den hållare med vilken man kan fästa mobilen vid okularet på teleskopet och ta kort; en sådan hållare som jag skulle behövt när jag för en månad sedan försökte fota fullmånen. Synd att den inte kom igår så jag då om kvällen kunnat fota den ytterst vackra månuppgången. Idag fick jag testa och inviga tingesten genom att fota några villor/fritidshus (?) vid Sinksundet ca 3 km bort. 50x förstoring.

 

Så småningom ska jag väl lyckas få korn även på några astronomiska objekt.

 

i prästkollegier och sedan till vissa andra arbetskamrater, det som kära läsarna redan vet: att jag går i pension till sommaren. När domprosten berättade för kollegorna att hon läst min tidigare bloggpost om pensionerandets vedermödor började hon skratta så hon knappt kunde fullborda meningen. Det gläder mig att jag kan bereda min chef sådan glädje.

 

Jag blev tvungen säga mina kära kollegor att vi har ju så roligt i prästgemenskapen att man nästan får lusta ta tillbaka sin pensionsanmälan. Men så blir det inte. Pilatus' ord gäller, vad jag har skrivit det har jag skrivit. Vid (alpha-)arbetslagets summering av alphakvällen frågades "men du kommer väl fortsätta hålla gudstjänst ibland?" Jag fick då nicka över bollen till Bosse som tar över gudstjänstansvaret i Hertsökyrkan efter mig. Det beror väl på om han vill ha alla mässor själv eller kan tänka sig dela någon med gammal pensionerad kollega.

 

Alphakvällen var fin. Själv höll jag föredraget Varför måste Jesus dö? * Fint samtal sedan.**

 

Dagen började med storkollegium där vi fick en genomgång av en massa nya funktioner i våra tjänstetelefoner och uppmaning trycka div knappar i telefonen för att få allt fungera. Det lyckades jag inte med. Så om någon av kära läsarna försöker nå mig på min tjänstetelefon och inte kommer fram, eller talar in ett meddelande som jag aldrig tycks reagera på så ring församlingens växel  och säg att Torbjörn omedelbart borde gå i pension eftersom han uppenbarligen inte vet hur en (modern) telefon fungerar. Det är helt tillåtet lägga till det påstående jag under mitt snart 40-åriga prästliv stött på många gånger:

- Han verkar ju leva på 1800-talet!

 

* ny kurs alltså inser alla som kan inbördes ordningen på alphaföredragen.

 

** Lite skrytigt kanske att säga att det blev en fin kväll när man själv höll huvudföredrag, men det var åtskilliga andra som bidrog till att det blev en sammanlagt värdefull kväll.

Inte pga pensionsprognosen. Den här jag för länge sedan försonat mig med. Dvs insikten att pension innebär omedelbar personlig konkurs. Nej, hindret är krånglet. Först ska man anmäla till arbetsgivaren. Det har jag gjort. Sen ska man anmäla till Pensionsmyndigheten för att få ut sin allmänna pension. Det har jag ännu inte gjort. Dessutom ska man (som präst och kyrkligt anställd) anmäla till Kyrkans pensionskassa för att få ut sin avgiftsbestämda tjänstepension och sin premiebestämda tjänstepension och sin förmånsbestämda tjänstepension och sin intjänade pensionsrätt. Nej, nu ljuger jag; en av dessa behöver man inte själv ansöka om för det gör arbetsgivaren. Men vilken av dom var det? Kanske bäst ansöka om alla för säkerhets skull. Om arbetsgivaren även anmäler kanske man får en av tjänstepensionerna dubbelt (hoppas det blir den som ger mest!) - eller så blir man anmäld och dömd för bedrägeriförsök. Och då förlorar man ju kragen så då blir det pension oavsett om man ansöker om det eller inte.

 

Annars var ju min tanke att inför denna massiva och ogenomträngliga byråkratimassa helt enkelt ge upp och inte förmå mig ansöka om någon pension och således sitta sysslolös på jobbet till 67 ock därför i praktiken ha pension fram till dess att någon inser att jag inte får vara kvar längre och förbarmar sig över mig och gör alla ansökningar åt mig bara för att äntligen bli av med mig.

 

Slutet gott, allting gott.

heter boken som jag denna dag äntligen läst ut. Först i höstas köpte jag den, en bok som "alla" då redan läst och diskuterat för länge sedan. Men först nu, drygt fyra månader efter inköpet har den blivit klarläst*.

 

Något annat måste ha kommit emellan.T ex tittande på nätet på teleskop och tillbehör som man kan köpa eller spanande genom teleskop som jag faktiskt köpt, på lämpliga objekt både på himlavalvet och på jorden, eller idogt funderande över lämplig tid för pension. 

 

Eller så körde jag fast när jag fått nog av präster och teologer (varav några senare blev biskopar!) som på 60- och 70-talen kunde ägna sig åt att prisa Maos Kina och andra kommunistiska diktaturer samtidigt som jag fått personliga vittnesbörd från Kina om personer som ännu årtionden senare kunde plågas av minnet av den tortyr dom utsattes för under kulturrevolutionen

 

Men efter flerfaldiga tappra insatser lyckades jag ta mig till slutkapitlen där man måste ta sig igenom berättelsen om hur en svenskkyrklig biskop in i det sista - som ordförande Vänskapsförbundet Sverige - DDR - kunde försvara Östtyskland.

 

Genom hela boken här jag avstått min vana vid dylika böckers läsande; att stryka under. Varför vet jag ej. Är det insikten att jag nu är så gammal att jag aldrig kommer att titta i boken igen? Nå, det höll till näst sista sidan. Där diskuterades hur det kommer sig att religioner så lätt politiseras och blir stöd till div samhällspolitiska agendor. Och jag kunde inte låta bli markera citatet av Alastair Kee:

 

 

* tänkte skriva färdigläst men automatiska "rättstavningen" (!) valde oupphörligt färdigköpt eller färdigfärdigfärdig (=??)

 

** fundera även hur några av 68-rörelsens barn (olika miljörörelser, hbtq) också önskar och gläder sig över kyrklig legitimitet (och blir mäkta irriterade när någon uppfattas inte oreserverat ge den)

har jag idag till min arbetsgivare skriftligt inlämnat uppsägning fr o m 1 juli och avsikt att samtidigt gå i pension.

 

Det har varit en stor vånda för mig att komma fram till vad jag till slut vill göra. Redan i höstas, före min 65-årsdag, anmälde jag min avsikt arbeta kvar på min tjänst åtminstone fram till sommaren.* Men vad skulle hända sen? Fortsätta som nu? Deltid? Hel pension? 

 

Till slut blev saken klar. Och nu är det så.Två gånger idag har jag firat denna tilldragelse (dvs det fantastiska att jag till slut lyckats bestämma mig); dels då jag under lunchtid stämde möte med god vän och tog en kaffe på Espresso House, dels när jag om aftonen tog med sonen på en av stadens restauranger.

 

Tur att det nu är Bosses tur hålla högmässa de närmaste två söndagarna. Så får jag smälta det hela. Men när det sen blir min tur på Fastlagssöndagen och jag får sjunga Litanian då får jag väl en total sorgechock. Och söndagen därefter, då skulle jag kanske plocka fram mitt gamla predikomanus från 1980 i Nederluleå kyrka. Det är faktiskt en av alla predikningar jag hållit vars innehåll jag fortfarande - åtminstone till en del - kommer ihåg. Jag frestas ta fram almanackan och räkna hur många högmässor (huvudgudstjänster) jag har kvar. Ca ett dussin uppskattar jag, utan almanacka.

 

Vi ses!

 

* och därmed  vara i tjänst över 10 juni som är 40-årsdagen av min prästvigning då jag får chans fira mässa på kvällen eftersom det är Annandag Pingst

på tre dagar var jag ikväll ute i naturen med teleskopet. Efter mulet och snöfall under förmiddagen klarnade det sedan upp ordentligt under det att jag satt vid skrivbord och dator och pensionsstädade.* Riktigt lika klart som det blev vissa stunder i tisdags kväll var det väl inte i afton, men tillräckligt. Ensam for jag denna gång men till samma plats som sist. Lika oplogat idag på lilla sidovägen men det går väl lika bra som i tisdags tänkte jag. Redan då kändes det svajigt köra på tillplattad snö. Idag var det värre. För mildgrader hade det blivit och då blir ju snön kompaktare. Allt svårare blev det komma fram och till sist var det bara att ge upp och backa tillbaka. Försökte följa spåren genom att kolla i vänster backspegel, men då vägen svängde hann jag inte riktigt med utan kom för nära drivan till höger. Och där satt jag. Men pga någon ingivelse hade jag tagit spade med mig. Tänkte kanske att det är bra vara bättre rustad när man är ensam.

 

Och norrlänning som man är vet man ju ända sedan barndomen på landsbygden i Jämtland att om man kör fast i snö ska man aldrig börja stå och slira utan gå ut och skotta. Ordentligt fri yta framför och bakom alla fyra däck och koll att ingen snösamling under bilen lyfter den så drivhjylen får sämre fäste.

 

Så efter en stund gick det komma loss. Fick alltså stanna på den upplogade planen nära E4. Störande med återkommande fordonslyktor förbisvepande en bit bort men jag hade min och teleskopets uppmärksamhet åt andra hållet.

 

Praktiskt även ha en vanlig fältkikare med. Jag har en med 15 x förstoring. Med den kan man först skaffa sig en överblick över aktuell del av stjärnhimlen innan man med större förstoring tittar på detaljer.

 

Är det roligt eller roligt?

 

 

 * arbetslivets motsvarighet till privat- och familjelivets döstäda

att titta på stjärnor har jag som sagt hittat.

 

Ikväll var jag där igen. Tillsammans med äldste sonen. Men det var på ett hår. Dels hade det det fina klara vädret hastigt börja övergå i mulet när jag vid åttatiden kom hem. Men sonen tyckte vi trots allt skulle fara. Alltid ser vi väl någon enstaka stjärna, typ. Så vi for iväg. Men värre blev det. Dels med molnen såg jag när jag stannade i Persön för tankning.  Och dessutom körde jag fel även denna gång så jag fick leta lite innan jag hittade det ställe som jag av en slump fann när jag förra gången körde vilse på väg till det ställe jag först hittat. Nå, detta andra ställe är en utmärkt observationsplats:

1. Tillgänglig med bil

2. Öppen plats med utsikt i alla riktningar

3. Ingen trafik

4. Inga synliga lampor

 

Vad mer kan en amatörastronom önska sig? Intet. Jo, en bättre montering till teleskopet så det håller sig ordentligt stilla. Och eftersom de hotfulla molnen tydligen tänkte sig vara på gott humör så avlägsnade dom sig så sakteliga så vi fick en riktigt fin stund. Med hjälp av medhavd  planisfär (belyst med rött ljus för mörkerseendets skull) kunde jag till min glädje konstatera att åtskilligt av det jag lärde mig om stjärnorna av min fader för över femtio år sedan fortfarande sitter kvar.

 

Fortsättning följer.

 

Ny arbetsledare har jag fått. Den tidigare har avslutat sin anställning i församlingen och bytt till annan yrkesverksamhet. Lite oväntat och snopet kanske. Men det är bara att önska lycka till.

 

Den nye i rollen är prästkollega sedan många år. Vi känner varandra. Likväl ville han träffa alla i sitt arbetslag och inbjöd var ock en till ett kort samtal. När han bad mig säga något fritt om hur jag upplevde läget i församlingen, min egen roll och tankar för framtiden, så tog jag två uttryck från djurlivet:

 

- Van häst hittar själv till stallet.

och

- Det går inte lära gammal hundar sitta.

 

Han förstod exakt vad jag menade. Vi kommer nog att komma bra överens🤣

Att lasta teleskopet i bilen och ge sig ut på vischan för att kunna skåda lite på stjärnhimlen. Det hade ju i flera dagar utlovats klart väder idag så siktet var sedan länge inställt på amatörastronomi. Redan för många veckor sedan har jag varit på biltur och försökt finna en plats utanför stan utan alltför mycket light Pollution inom relativ närhet. En plats dit man kan ta sig med bil även vintertid, dvs plogad väg. En acceptabel sådan plats inom likaså acceptabelt avstånd tyckte jag mig ha funnit och mot den styrde jag i afton. Men när jag vikit av från E4 kände jag inte riktigt igen mig. Jag hade slltså svängt av på fel ställe. Men det gjorde inget visade det sig. För här fann jag ett ännu bättre ställe. Visserligen såg man tydligt ljus från stan på södra delen av himlen, men mer kan man inte begära bara femton km från stans centrum. Roligt var det i alla fall få använda teleskopet på riktigt en stund. Men nog kommer det ta ett tag innan man får in rutinerna ordentligt. Så väldigt länge kunde jag inte leka amatörastronom för efter en knapp timme dök plötsligt moln upp med fart. Och tur var kanske det för temperaturen var -27 när jag for hemifrån.

 

Var det entusiasmen eller de ordentliga kläderna - det finns inte dåligt väder, bara dåliga kläder! - som gjorde att kylan inte störde alltför mycket? I glädjen över min första riktiga observationstur var jag tvungen ta omvägen förbi Statoil i Gammelstad på hemvägen och fira med chokladkaka och cappucino.

har jag varit på.

 

I Örnäsets kyrka. Som av en händelse. Ren tur. Eller av rent misstag. Beror på hur man ser det. Konsertbesök hör inte till mina mest frekventa sysselsättningar. Skälet att  jag hamnade på en pianokonsert var ett helt annat. Vid kyrkkaffet i Hertsökyrkan efter högmässan blev jag påmind av Fridsförbundets ordförande, som var en av deltagarna, att det är min tur predika i bönhuset nästa söndag. Jag tänkte då att då kunde jag ju lika gärna gå på gudstjänst där denna söndag så jag inte bara dyker upp som en gubbe i lådan de gånger jag predikar eller leder mässa. Sagt och gjort. När lite efterarbete var avklarat i kyrkan tog jag bussen. Men eftersom bussalternativen innebär antingen drygt tjugo minuters för tidig ankomst eller tio minuters för sen valde jag det förra. Tänkte då att jag kunde slinka in i Örnäsets kyrka en stund och be en bön i väntan. Men till min häpnad var dörren upplåst och inne i kyrkan stod flygeln framme mitt i koret.

- Konsert! Insåg jag direkt och fick för mig att jag skulle övervara den. Det ångrar jag inte. En fin stund.

 

Får alltså bli gubben i lådan i bönhuset nästa vecka. Kan inte hjälpas.

 

I Hertsökyrkan tidigare var det gott om folk. Nånstans mellan 50 och 60. Präststuderande Johan hjälpte mig i mässan. Det får han göra nästa söndag också. Då får han predika (så blir det lite variation för gudstjänstfirarna som annars ständigt måste uthärda att lyssna till mig och Bosse, sa jag på skoj efteråt). 

 

I gudstjänsten gjorde vi också något som jag läst om i Libris utgåva av evangelieboken (kommentarer till varje söndag skrivna av Karl-Gunnar Ellversson), nämligen att låta alla gudstjänstfirare få ett levande ljus* att hålla under evangelieläsningen. Anknyter till evangeliet där det berättas att gamle Symeon tog Jesus - Världens ljus - i famnen. Vi fick även höra evangeliet läsas på chin (minoritetsspråk i Burma).

 

 

 

* den stora mängden ljus spelade oss dock ett spratt. Efter läsningen fick ljusen sättas antingen i ljusbäraren (20 st) eller i vår stora lerskål fylld med sand (drygt 30 ljus). Det senare förorsakade stark koncentrerad värme som snart förvandlat alla stearinljus till flytande stearin som började brinna med stor låga. Nå, efter koll att inget brännbart fanns i närheten så fick det brinna. Det slår mig nu att det finns väl många anledningar tänka positivt om eld i Herrens hus.

har jag varit på i eftermiddag. Det är äldsta dottern som fyller 40 idag. Så hemmavarande sonen och jag tog bilen och for till Boden. Där fick jag smaka den godaste smörgåstårta jag någonsin ätit (och efter snart 40 prästår och begravningsminnesstunder i ett antal som kan räknas i fyrsiffrigt tal så har jag sannolikt smakat allt i den vägen som Luleås konditorier kan erbjuda). Sen blev det vanlig tårta.

 

Jag säger bara: tänk att man har ett barn som plötsligt blivit så gammalt som man själv är 😏

är det överallt. Alltså riktiga moln. Inte såna där bildliga moln som man brukar tala om då man menar att något är sorgligt eller jobbigt. Nej, jag menar såna där moln som är ivägen så man inte  kan se stjärnor. 

 

Nu tittade jag på långtidsprognos och såg att på tisdag skulle det vara lite klarare. Kanske kan det då löna sig ta ut teleskopet en stund senare under eftermiddagen. Det vore kul.

 

Den bok som god vän rekommenderade är snart färdigläst. Efter några kapitel om amatörastrnomins diverse så kommer sedan en genomgång stjärnbild för stjärnbild där alla för amatörastronomen intressanta objekt finns angivna. Bara att gripa sig verket an. Bara molnen försvinner. Dom får skynda sig. Om två månader börjar man tänka mer på motorcykelkörning.