Nu blir det uppehåll
Med bloggandet alltså. Har jag räknat rätt så är det redan färre än 40 vardagar kvar till jul. Hög tid för julfasta alltså. Har jag räknat fel så förmår detta tragiska faktum likväl inte att få mig ändra mitt beslut.
Vi ses på Juldagen.
Traumabearbetning
For till yngre brodern i Umeå i fredags eftermiddag. Följde med bror och svägerska på deras varannan-vecka-fredag-lindyhop-dans i ett hus som tillhör någon nykterhetsförening. Trevlig kväll med trevlig musik och trevliga människor.
Om lördagen for brodern och jag på en utflykt till trakten kring Baggböle herrgård. Där finns ett mycket fint naturområde att vandra i. Stigar och vägar kring den gamla numera till dels torrlagda älvfåran. Och det är nu trauma-bearbetningen börjar. Den antydda förändringen av Umeälven beror ju på Stornorrfors kraftstation soml igger en bit upp efter älven och den tillhörande regleringsdammen som ligger ytterligare en bit bort.
Och detta är traumat för varje norrbottning som gick i skolan under 1960-talet - särskilt för alla som bor vid Luleälven. Vi bor vid landets mest utbyggda älv som dessutom hade det största vattenkraftverket, Harsprånget, färdigbyggt 1952 med en kapacitet av 330MW. Men när Stornorrfors var färdigställt 1958 med en ännu större kapacitet så blev Harsprånget bara näst störst.
Jag minns i skolans hembygds- och geografiundervisning att detta var något som uppenbarligen var svårhanterligt i Lulebygden. Vi fick ju lära oss alla kraftverk från Boden och upp till Porjus (eller var det från Porjus och ner till Boden?) och med stolthet lärde vi oss att Harsprånget var det största. Sveriges största - hade det varit ! Men lite så där skamset konstaterades att nu i de yttersta av dagar hade det visst byggts något någonstans (ofattbart och totalt ointressant långt bort) nere i Umeälven som hette Stornorrfors som visst var större. Men det var t o m som att lärarna inte riktigt förmådde förmedla den hemska sanningen.
Nu har jag alltså - återigen,för jag har varit där förr - sett den torrlagda älvfåran, dammen och själva kraftstationen. Sakta börjar traumat bearbetas. Kanske ska jag en gång lyckas komma över att vi Luleälvare en gång förlorade Sveriges största vattenkraftverk. Att sedan Harsprånget återigen blev det största när det på 70-talet fick ytterliagre två aggregat och nu har en sammanlagd kapacitet på 977 MW, det är något som aldrig på allvar kunnat ta över den skamliga skolupplevelsen att veta att vi inte har största vattenkraftverket i landet.
Tur att vi fick Suorvadammen. Den är störst. Och kommer förmodligen alltid att vara det. Men år andra sidan dränks hela sta'n om den brister! Men den dagen den sorgen. Nu ska jag jobba vidare med kraftverkstraumat. För ett litet trauma finns kvar: Stornorrfors är, trots att det bara är tvåa i storlek, likväl det kraftverk i landet som producerar mest el under ett år.
Aldrig får man vara riktigt glad.
Se och skratta
Vår rädsla för det nya
står det med rubrikstil på utsidan av senaste numret av "Kyrkfack", organ för vår fackförening KyrkA.
Det syftar på en av artiklarna i tidningen som i detta nummer till stor del ägnas åt de pastoratssammanslagningar som sker nu till årsskiftet som följd av Kyrkomötets strukturbeslut förra året. En annan artikel är en intervju med Malmös nye "superherde". Även en intervju med ledande kyrkopolitiker finns med.
Men jag retar mig på att det skrivs om vår "rädsla för det nya". Så klart kan vi alla känns oro och rädsla inför stora förändringar i arbetsliv eller på annat sätt. Men jag ser detta som ett exempel på en mycket vanlig företeelse i vår tid: man "psykologiserar" alla kritik. Är folk emot kyrkomötets strukturbeslut så är det inte en saklig invändning utan "rädsla". Om människor inte tror att det är riktigt att två personer av samma kön kan gifta sig så har man "jobbigt" med frågan. Tror man inte på ordningen med kvinnor som präster så måste man "bearbeta" frågan osv.
Man kan inte ha annan åsikt. man är bara lite psykiskt svag och omogen. Alltså behöver man inte lyssna på personens argumnet, utan bara sätta personen under lite behandling så ändrar han sig när han "mognat" en aning.
De som drev detta till fulländning var ju stalinisterna under sovjettiden som satte alla oliktänkande på mentalsjukhus och behandlade dem med sprutor.
Själv medger jag aldrig att jag tycker det är "jobbigt" med enkönade äktenskap och kvinnliga präster. Jag tycker det är fel! Det är en övertygelse, eller "åsikt" som man numera ofta säger, Ska den bemötas så ska det ske med sakargument,
Läs och begrunda
Göran Beijer, biskop i Missionsprovinsen, ger en tillbakablick över Missionsprovinsens tillkomst.
Återigen: läs och begrunda!
Allhelgonahelg
Firat gudstjänst i Hertsökyrkan två gånger under helgen. Både lördag och söndag. Inte så många deltagare. Betydligt färre än det brukar vara. Men mitt minne är att dubbelhelgen alltid varit svår. Många är bortresta eftersom det är skolledigt också under veckan. Även i bönhuset märktes det att många var borta. Färre än jag väntat mig när jag predikade där lördag eftermiddag. Eftersom det alltid är två predikningar i dylika laestadianska sammanhang så fick jag även lyssna.
Då fick jag höra en fin berättelse (som jag upprepade i predikan idag).
Ett föräldrapar befinner sig på ett stort köpcentrum tillsammans med sitt barn som är i förskoleåldern. De råkar komma från varandra så panik uppstår hos föräldrarna; "var är vårt barn?" och sannolikt även hos barnet. Pappan, som är ganska lång, kan titta lite över folkmassorna och ser dottern en bit bort ivrigt spanande åt olika håll. Han tränger sig i hennes riktning genom folkmassan och just när han kommer i närheten så vrider flickan sig åt hans håll och när hon ser honom utbrister hon: "pappa, jag hittade dig!" Säkert är det så också när vi "finner Jesus". Vem söker vem? Vem finner vem?
Besök på pappas grav blev det också igår då jag skjutsade hem mamma från gudstjänsten. Dagen innan hade min moster o morbror hjälpt mamma med dekoration och gravlykta. Fint och vackert med alla ljus och lyktor på kyrkogården.
Träffade även igår en kyrkligt förtroendevald med lite större kännedom om det politiska spelet i det kyrkliga livet. Jag säger bara: oj,oj,oj. Stackars kyrka!
Ockupationer - en jämförelse
Nämnde kort i ett tidigare inlägg den jämförelse mellan nazistiska ockupationen av Frankrike under andra världskriget och den ockupation som den politiska makten nu utövar över svenska kyrkan - vilken jag en gång hört av biskop Göran Beijer.
Tänkvärd jämförelse. Lite mer utvecklat blir det ungefär så:
1. Kollaboratörena. Dom som sympatiserar med och öppet stöder den nya regimen. Sådana måste finnas många inom svenska kyrkan med tanke på det massisva stöd som Antje Jackelén fick i ärkebiskopsvalet.
2. Vichy-regimen. De som formellt lever i icke-ockuperad zon. De som försöker upprätthålla ett mått av självständighet och frihet, men som i grunden aldrig kan utöva någon allvarlig kritik mot ockupationsmakten för dom är medvetna om "vem som bestämmer". Under årtiondena har nog många av oss präster funnits i den gruppen, ävenså biskopar. Kanske ska även vissa inomkyrkliga rörelser räknas hit (tex EFS?). Lite självständiga, men knappast så uppkäftiga att dom på allvar får "ta skit" för det.
3. Motståndsrörelsen. De som tydligt opponerar. Även när det kostar på. Dess tydligaste representant inom svenska kyrkan idag är kanske Dag Sandahl. Motståndrörelsens folk lever ofta ett dubbelliv. Skötsamma medborgare till det yttre men med sin hemliga lojalitet någon annanstans. När Göran första gången presenterade denna liknelse så jag hörde det beskrev han nog Svenska kyrkans fria Synod som den tydligaste delen av "motståndsrörelsen". Men nu verkar ju den grenen vara nedkämpad - och övergiven av många av sina gamla anhängare. Har dom funnit andra arenor för sin kamp eller har dom gett upp?
4. de Gaulles fria franska styrkor som fanns utomlands. De som lämnat territoriet, men upplever sig höra hemma där. Observera att de Gaulle blev dömd av Vichy-regimen (till fängelse eller döden??) såsom förrädare. Här har ni Missionsprovinsens folk. Att en del (präster) dömts till förlust av ämbetet för sitt "svek" hindrar inte att någon av dem kan bli president när ockupationen är över såsom de Gaulle blev.*
5. De utländska allierade som kommer till hjälp. Bl a den lutherska kyrkan i Kenya som genom sin biskop Obare kommit till andlig hjälp genom att viga Missionsprovinsens första biskopar. Man kan observera att Obare står i en successionkedja som går via biskopar i Tanzania och bakåt till svenske biskopen Bo Giertz som vigde biskop för den lutherska kyrkan i Tanzania. Utan tvekan kan man alltså säga att Missionsprovinsen har ett "äkta" svenskkyrkligt biskopsämbete. Något som svenska kyrkan inte längre kommer att ha när alla nya biskopar är vigda av Antje Jackelén.
Var hör vi då hemma, var ock en, i denna bild med dess detaljer. Motståndsrörelsen skulle jag önska för min del men fruktar att jag alltför mycket varit Vichy-regim. Detsamma tänker jag om de flesta av mina laestadianska vänner. OBS! att jag inte tycker att man blir mer "motståndsrörelse" för att man lämnar medlemsskapet i svenska kyrkan. Vad vinner man på att bara springa ut i skogen och gömma sig om man inget gör? Något som "kostar" måste man nog göra i motståndsrörelsen. Åtminstone att man får ta lite skit för sina ställningstaganden.
* jämför med tjeckiske presidenten Vaclav Havel. Under kommunisttiden blev han häktad över 100 gånger och satt flera år i fängelse. Men president blev han - när "ockupationen" var över. Som Bob Dylan sjunger (en av min absoluta favoritsånger) The Times they are a'changing
