Gott nytt (blogg-)år
Nyårsafton. Dags att se bakåt och summera.
Vad har utmärkt det gågna året?
I familjelivet att det var drygt ett år sedan näst äldsta dottern blev sämre igen. Just för exakt ett år sedan var det riktigt illa, men innan nyårsaftonen var slut hade det vänt. Lite senare (februari) blev det sämre igen och vi tillbringade en dryg vecka i Umeå. Så de gripande svenska insatserna i OS såg jag i dagrummet på avdelningen därstädes. Sedan april bor hon i sin lägenhet men behöver alltjämt daglig assistens.
Sommaren innebar inga långa semesterresor för min del. Det längsta var väl en MC-tur till kollegan Mats i Malmberget och resa till Pingstrundan uppe i Pajala med omnejd. Och någon utflykt upp till Svanstein/Juoksengi. Dessa gör jag till återkommande tradition!. I övrigt ägnades stora delar av sommaren åt att måla huset - två varv.
Div engagemang kopplat till Frimodig kyrka: två gånger Stockholm - Åland t o r. Ena gången med alla våra förtroendevalda, andra gången med bara kyrkomötesgruppen. Två vändor till kyrkomötet i höstas och en sväng till stiftsfullmäktige. Man håller ju på att bli en riktig kyrkopolitiker!
Ett inplanerat besök i Karleby i samband med kyrkhelg därstädes fick jag inställa då mamma blev sjuk (hon har repat sig men visst märks lite sviter efter stroken). Helgen efter for jag dock till OAS-rörelsens ledarskap och hörde intressanta föreläsningar av Torbjörn Frej. Kunde samtidigt passa på att besöka syster och svåger i Borås och se deras nya hus.
På jobbet har arbetet präglats av förberedelser inför församlingssammanslagningen (eller indelningsförändringen som det korrekt heter). Ett steg på vägen är att vi distriktspräster inte längre är arbetsledare men väl verksamhetsansvariga i distriktet.
Vad bloggen beträffar så har jag under året - i några steg - sett en tydlig ökning av antalet läsare. Får också allt fler vittnesbörd om att bloggen även läses vida omkring, tex i vårt östra grannland. Givetvis innebär det att man omöjligt kan vara alla till lags. Vilket också märkts under året. Ni får ta mig för den jag är! Vid det här laget (jag har nu bloggat i några år) så vet du ungefär vad du kan vänta dig och kan bedöma om det tilltalar dig eller inte. Givetvis ska jag försöka tänka på att det jag skriver kan träffa även på annat sätt än det jag har i huvudet när jag skriver, men jag vill också påminna kära läsarna om att bloggläsande är en helt frivillig sysselsättning. Så "den som sig i leken ger får leken tåla" gäller vid bloggläsande såväl som i andra sammanhang. Man "måste" inte läsa allt som bjuds. Det gör inte jag heller när det gäller bloggar.
I övrigt önskar jag alla kära läsare ett välsignat gott nytt år!
Namnet Jesus aldrig mister genom tiderna sin glans
Det om evig kärlek vittnar som hos ingen annan fanns
Det till uppgift har att samla till Guds ständigt öppna famn
alla mänskor unga, gamla detta underbara namn
Namnet Jesus himlens hälsning Det mitt hjärtas kärlek vann
I det namnet fann jag frälsning, inget annat frälsa kan
Vad har utmärkt det gågna året?
I familjelivet att det var drygt ett år sedan näst äldsta dottern blev sämre igen. Just för exakt ett år sedan var det riktigt illa, men innan nyårsaftonen var slut hade det vänt. Lite senare (februari) blev det sämre igen och vi tillbringade en dryg vecka i Umeå. Så de gripande svenska insatserna i OS såg jag i dagrummet på avdelningen därstädes. Sedan april bor hon i sin lägenhet men behöver alltjämt daglig assistens.
Sommaren innebar inga långa semesterresor för min del. Det längsta var väl en MC-tur till kollegan Mats i Malmberget och resa till Pingstrundan uppe i Pajala med omnejd. Och någon utflykt upp till Svanstein/Juoksengi. Dessa gör jag till återkommande tradition!. I övrigt ägnades stora delar av sommaren åt att måla huset - två varv.
Div engagemang kopplat till Frimodig kyrka: två gånger Stockholm - Åland t o r. Ena gången med alla våra förtroendevalda, andra gången med bara kyrkomötesgruppen. Två vändor till kyrkomötet i höstas och en sväng till stiftsfullmäktige. Man håller ju på att bli en riktig kyrkopolitiker!
Ett inplanerat besök i Karleby i samband med kyrkhelg därstädes fick jag inställa då mamma blev sjuk (hon har repat sig men visst märks lite sviter efter stroken). Helgen efter for jag dock till OAS-rörelsens ledarskap och hörde intressanta föreläsningar av Torbjörn Frej. Kunde samtidigt passa på att besöka syster och svåger i Borås och se deras nya hus.
På jobbet har arbetet präglats av förberedelser inför församlingssammanslagningen (eller indelningsförändringen som det korrekt heter). Ett steg på vägen är att vi distriktspräster inte längre är arbetsledare men väl verksamhetsansvariga i distriktet.
Vad bloggen beträffar så har jag under året - i några steg - sett en tydlig ökning av antalet läsare. Får också allt fler vittnesbörd om att bloggen även läses vida omkring, tex i vårt östra grannland. Givetvis innebär det att man omöjligt kan vara alla till lags. Vilket också märkts under året. Ni får ta mig för den jag är! Vid det här laget (jag har nu bloggat i några år) så vet du ungefär vad du kan vänta dig och kan bedöma om det tilltalar dig eller inte. Givetvis ska jag försöka tänka på att det jag skriver kan träffa även på annat sätt än det jag har i huvudet när jag skriver, men jag vill också påminna kära läsarna om att bloggläsande är en helt frivillig sysselsättning. Så "den som sig i leken ger får leken tåla" gäller vid bloggläsande såväl som i andra sammanhang. Man "måste" inte läsa allt som bjuds. Det gör inte jag heller när det gäller bloggar.
I övrigt önskar jag alla kära läsare ett välsignat gott nytt år!
Namnet Jesus aldrig mister genom tiderna sin glans
Det om evig kärlek vittnar som hos ingen annan fanns
Det till uppgift har att samla till Guds ständigt öppna famn
alla mänskor unga, gamla detta underbara namn
Namnet Jesus himlens hälsning Det mitt hjärtas kärlek vann
I det namnet fann jag frälsning, inget annat frälsa kan
Det gamla är (snart) förgånget
Och det jag tänker på är Örnäsets församling. Om några dagar upphör den att existera för kl 00.00 den första januari 2011 blir vi en del av Luleå Domkyrkoförsamling - igen.*
Igen - ja, alltså Örnsäsets församling blev egen församling första januari 1962, då som en delning av dåvarande Domkyrkoförsamlingen. Men inte igen för hela församlingen (om man tänker på territoriet alltså) för delar av församlingen, tex Hertsön/Lövsär och delar av Björkskatan överfördes direkt från Nederluleå till Örnäset.
Själv flyttade min familj till Örnäset i augusti 1962 så jag har varit med under en stor del av församlingens historia. Lite sorgligt känns det därför att församlingen (enförsamlingspastorat) ska upphör som egen enhet.
Vad tror man sig vinna på detta?
Förenklade beslutsvägar, färre beslutsfattare, mindre administration och sammanlagt ska det därför bli billigare. Det ligger nog något i att detta kan åstadkommas (om man lägger manken till!). Personligen tror jag dock att de flesta av dessa vinster skulle ha kunnat räknas hem även inom ramen för hittillsvarande organisation - om man vågat tänka lite radikalt.**
Finns några risker med större enheter?
Naturligtvis! Maktkoncentration, centralstyrning och likriktning är ju de givna - nästan inbyggda! - farorna. Hittills har dock den nya organisationen - åtminstone vad de delar som berör mig beträffar - planerats på ett sådant sätt att fallgroparna skickligt undvikits. Vi präster som är distriktspräster får ett fortsatt - i vissa avseenden faktiskt nästan större - självständigt ansvar för gudstjänstlivet i våra distriktskyrkor. Här har vår nye arbetsledare valt en bra väg tycker jag.
Däremot ser jag generella risker i de förtroendevaldas organisation med de allt större enheterna.*** Hittills har vi haft tre kyrkoråd: två församlingskyrkoråd och ett "samfällt kyrkoråd" (numera kallas det kyrkonämnd). Det är i den senare som de "tunga" besluten tas. Alltså tror jag att man som förtroendevald under åren kunnat göra "karriär" genom att först "lära upp sig" i församlingskyrkorådet för att sedan ta steget in i den viktigare kyrkonämnden. Nu måste man alltså ta steget direkt till den "högre" nivån eftersom den "lägre" kommer att saknas. Jag fruktar att detta kan försvåra nyrekryteringen av förtroendevalda.****
För någon vecka sedan hade vi ett sista julkollegium med Örnäsets församlings anställda. Avtackningar skedde åt både höger och vänster. Vår församlingskamrer och tillika kyrkorådssekreterare berättade en del ur kyrkorådets historia, bla att endast två gånger har det behövt bli omröstning i kyrkorådet. Den ena gången var vid en "kyrkoherdetillsättning". Jag insåg omedelbart att det var när Karin Burstrand valdes till kyrkoherde med röstsiffrorna 4-3 över motkandidaten - undertecknad. Jag tänkte: så är då detta mitt förblivande arv till församlingen - en protokollsförd oenighet. När jag berättade detta för hr kr-ordf Arne så skrattade han (som vanligt) och befriade mig därmed från att för all framtid bära det som en börda.
Lättad går jag in i den nya Domkyrkoförsamlingen.
* Vid söndagens (Annandagens) mässa i Hertsökyrkan fick jag anledning påpeka att detta var sista helgdagen som vi firade gudstjänst som Örnäsets församling.
** Så länge det hela därför fortfarande var en s k process där utgången inte var given så hörde jag till dem som motsatte sig sammanslagningen. Men nu är sammanslagningen ett faktum och då jobbar vi utifrån de förutsättningarna.
Men i de sammanhang där jag själv är förtroendevald - kyrkomötet och som ersättare i stiftsfullmäktige (och vidhängande opinionsbildning) - kommer jag att fortsätta stödja min nomineringsgrupps (FRIMODIG KYRKA) principiella tveksamhet till de allt större enheterna inom kyrkan.
*** Jag tänker alltså här generellt och vår lokala situation blir närmast ett exempel.
**** och/eller (ännu mer) försnäva den krets ur vilken de förtroendevalda kan plockas; att man i praktiken nästan "måste" ha varit kommunalpolitiskt engagerad för att kunna bli kyrkligt förtroendevald.
Igen - ja, alltså Örnsäsets församling blev egen församling första januari 1962, då som en delning av dåvarande Domkyrkoförsamlingen. Men inte igen för hela församlingen (om man tänker på territoriet alltså) för delar av församlingen, tex Hertsön/Lövsär och delar av Björkskatan överfördes direkt från Nederluleå till Örnäset.
Själv flyttade min familj till Örnäset i augusti 1962 så jag har varit med under en stor del av församlingens historia. Lite sorgligt känns det därför att församlingen (enförsamlingspastorat) ska upphör som egen enhet.
Vad tror man sig vinna på detta?
Förenklade beslutsvägar, färre beslutsfattare, mindre administration och sammanlagt ska det därför bli billigare. Det ligger nog något i att detta kan åstadkommas (om man lägger manken till!). Personligen tror jag dock att de flesta av dessa vinster skulle ha kunnat räknas hem även inom ramen för hittillsvarande organisation - om man vågat tänka lite radikalt.**
Finns några risker med större enheter?
Naturligtvis! Maktkoncentration, centralstyrning och likriktning är ju de givna - nästan inbyggda! - farorna. Hittills har dock den nya organisationen - åtminstone vad de delar som berör mig beträffar - planerats på ett sådant sätt att fallgroparna skickligt undvikits. Vi präster som är distriktspräster får ett fortsatt - i vissa avseenden faktiskt nästan större - självständigt ansvar för gudstjänstlivet i våra distriktskyrkor. Här har vår nye arbetsledare valt en bra väg tycker jag.
Däremot ser jag generella risker i de förtroendevaldas organisation med de allt större enheterna.*** Hittills har vi haft tre kyrkoråd: två församlingskyrkoråd och ett "samfällt kyrkoråd" (numera kallas det kyrkonämnd). Det är i den senare som de "tunga" besluten tas. Alltså tror jag att man som förtroendevald under åren kunnat göra "karriär" genom att först "lära upp sig" i församlingskyrkorådet för att sedan ta steget in i den viktigare kyrkonämnden. Nu måste man alltså ta steget direkt till den "högre" nivån eftersom den "lägre" kommer att saknas. Jag fruktar att detta kan försvåra nyrekryteringen av förtroendevalda.****
För någon vecka sedan hade vi ett sista julkollegium med Örnäsets församlings anställda. Avtackningar skedde åt både höger och vänster. Vår församlingskamrer och tillika kyrkorådssekreterare berättade en del ur kyrkorådets historia, bla att endast två gånger har det behövt bli omröstning i kyrkorådet. Den ena gången var vid en "kyrkoherdetillsättning". Jag insåg omedelbart att det var när Karin Burstrand valdes till kyrkoherde med röstsiffrorna 4-3 över motkandidaten - undertecknad. Jag tänkte: så är då detta mitt förblivande arv till församlingen - en protokollsförd oenighet. När jag berättade detta för hr kr-ordf Arne så skrattade han (som vanligt) och befriade mig därmed från att för all framtid bära det som en börda.
Lättad går jag in i den nya Domkyrkoförsamlingen.
* Vid söndagens (Annandagens) mässa i Hertsökyrkan fick jag anledning påpeka att detta var sista helgdagen som vi firade gudstjänst som Örnäsets församling.
** Så länge det hela därför fortfarande var en s k process där utgången inte var given så hörde jag till dem som motsatte sig sammanslagningen. Men nu är sammanslagningen ett faktum och då jobbar vi utifrån de förutsättningarna.
Men i de sammanhang där jag själv är förtroendevald - kyrkomötet och som ersättare i stiftsfullmäktige (och vidhängande opinionsbildning) - kommer jag att fortsätta stödja min nomineringsgrupps (FRIMODIG KYRKA) principiella tveksamhet till de allt större enheterna inom kyrkan.
*** Jag tänker alltså här generellt och vår lokala situation blir närmast ett exempel.
**** och/eller (ännu mer) försnäva den krets ur vilken de förtroendevalda kan plockas; att man i praktiken nästan "måste" ha varit kommunalpolitiskt engagerad för att kunna bli kyrkligt förtroendevald.
Lyda Gud mer än människor
Så heter en bok som jag läst under senaste veckorna. Den är utgiven av Missionsprovinsen och är en festskrift tillägnad Missionsprovinsens förste biskop Arne Olsson vid hans 80-årsdag. När man i våras fick ett erbjudande att beställa boken så gjorde jag givetvis det. Jag lät även mitt namn komma med i Tabula gratulatoria.* Varför jag nu gjorde det? Jag känner inte Arne Olsson personligen och har aldrig träffat honom. Inte heller har jag valt att vara engagerad i Missionsprovinsen. Så varför? Kanske för att jag trots allt känner en respekt för en person som vågar ta konsekvenser av sin övertygelse även om det innebär att man måste gå på tvären i förhållande till den stora massan?
Boken är klart intressant och läsvärd tycker jag. Den innehåller dels historiken hur Missionsprovinsen blev till med lite vida utblickar. Intressant att läsa kapitlet om Missionshistorien, hur evangeliet bla genom svenskt missionsarbete kom till Kenya, vars biskop Valter Obare nu gett tillbaka till sina trossyskon i Sverige genom att ge del av biskopsämbetet. Intressant är även den artikel som visar i viken successionskedja valter Obare står; att vigningskedjan går tillbaka via några afrikanska biskopar via svenska biskopar i Afrika till svenske biskopen Bo Giertz. Det är alltså svenska kyrkans egen successionstradition som nu kommer tillbaka till oss.
Men för den officiella svenska kyrkan var det inte tillräckligt. Om än man givetvis inte kan underkänna själva biskopsämbetet som sådant så måste man konstatera att Missionsprovinsens vigningar är illegitima, sett ur svenska kyrkans synvinkel. Alltså har de svenskkyrkliga präster som blivit biskopsvigda i provinsen förlorat sin rätt vara präster i svenska kyrkan.
På ett sätt följdriktigt givetvis - i alla fall om man ska vara paragraf-fundamentalist. Men nog hade en annan utveckling varit möjlig! Svenska kyrkan skulle ha kunnat slå till bomsarna och ställa sig frågorna "vad är det som sker, varför sker det, vad ska vi dra för slutsatser av det och hur ska vi hantera det?"
Svaret på dessa frågor hade kunnat bli ungefär att kristna i svenska kyrkan känner sig tvingade att agera på egen hand därför att dom känner sig svikna/motarbetade av den officiella kyrkan. Kyrkan själv kunde ha insett att den hittillsvarande vägen att "lösa" ämbetskonflikten - stoppa alla präst- och diakonvigningar av "motståndare" - leder till en brist på ämbetsbärare som trots allt en ganska stor grupp kyrkfolk fortfarande vill ha. Man hade kunnat "stanna" utvecklingen för en tid och sätta sig i seriösa samtal för att finna en utväg och i den utvägen skapat en möjlighet att inkludera Missionsprovonsen som ett fritt icke-territoriellt stift inom svenska kyrkan. Ingen ska säga att det varit omöjligt - om man velat.**
Men av detta givetvis ingenting. I övrigt tycker jag att kyrkans agerande mot Missionsprovinsen utmärks av viss godtycklighet. När även provinsens sekreterare förlorar prästämbetet i svenska kyrkan pga av sitt engagemang (men inte flera andra präster som deltagit i prästvigningarna) så känns det som att Göteborgs domkapitel bara hade behov av att statuera exempel.
Intressant i boken är även att läsa biskop Obares försvar av sitt handlande inför Lutherska Världsförbundet. Där framkommer tydligt (också med konkret exempel) hur han som afrikansk kristen får uppleva hur de rika västerländska kyrkorna använder sin yttre makt för att driva igenom sin vilja. Men kan knappast komma från intrycket att Lutherska världsförbundet i en konflikt mellan en fattig ung afrikansk kyrka och världens största (till nominella medlemstalet) och rikaste lutherska kyrka, svenska kyrkan, naturligtvis inte kan undvika att ta den senares parti. Som av en händelse!
Men inte bara historik i boken. Även ett antal teologiska uppsatser. God traditionell luthersk undervisning rakt igenom. Det här är i mina ögon genuint och äkta (om än i något fall lite "torrt"). Svenska kyrkan när den är som bäst. Tänk om Juhana Pohjalas uppsats om gudstjänsten Tillsammans med den uppståndne Herren och biskop Göran Beijers artikel om Det allmänna prästadömet hade fått vara föredrag vid stiftets Framtidsforum - det hade varit nå'nting!
Det enda kapitel i boken som känns lite udda är ett om Finlands historia. Men kanske måste det vara med för att den finska delen av Missionsprovinsen ska känna sig inkluderad. Annars var det intressant att läsa det personliga vittnesbördet av Matti Väisänen som blivit Missionsprovinsens biskop i Finland. Tyvärr verkar det som att basen i den finska grenen av provinsen (dess förankring i olika rörelser inom kyrkan) är ännu smalare än i Sverige.
Absolut inte bortkastad tid att läsa den boken. Både uppbyggligt och lärorikt!
* föteckning över alla som vill gratulera jubilaren
** man kan jämföra med svenska kyrkans förhållande till EFS. Där har kyrkan på många olika sätt och under mycket lång tid ansträngt sig för att kunna inkludera EFS i svenska kyrkan, trots att delar av EFS under perioder i praktiken levt och agerat som en ren frikyrka.
Ännu tydligare blir ju kontrasten när man betänker svenska kyrkans överenskommelse om samverkan med
Missionskyrkan: att rata trossyskon som har samma bekännelse och samma ämbete men omfamna andra kristna med vika vi varken har gemensam bekännelse- eller ämbetsgrund; det känns verkligen som att gå över ån efter vatten.
Boken är klart intressant och läsvärd tycker jag. Den innehåller dels historiken hur Missionsprovinsen blev till med lite vida utblickar. Intressant att läsa kapitlet om Missionshistorien, hur evangeliet bla genom svenskt missionsarbete kom till Kenya, vars biskop Valter Obare nu gett tillbaka till sina trossyskon i Sverige genom att ge del av biskopsämbetet. Intressant är även den artikel som visar i viken successionskedja valter Obare står; att vigningskedjan går tillbaka via några afrikanska biskopar via svenska biskopar i Afrika till svenske biskopen Bo Giertz. Det är alltså svenska kyrkans egen successionstradition som nu kommer tillbaka till oss.
Men för den officiella svenska kyrkan var det inte tillräckligt. Om än man givetvis inte kan underkänna själva biskopsämbetet som sådant så måste man konstatera att Missionsprovinsens vigningar är illegitima, sett ur svenska kyrkans synvinkel. Alltså har de svenskkyrkliga präster som blivit biskopsvigda i provinsen förlorat sin rätt vara präster i svenska kyrkan.
På ett sätt följdriktigt givetvis - i alla fall om man ska vara paragraf-fundamentalist. Men nog hade en annan utveckling varit möjlig! Svenska kyrkan skulle ha kunnat slå till bomsarna och ställa sig frågorna "vad är det som sker, varför sker det, vad ska vi dra för slutsatser av det och hur ska vi hantera det?"
Svaret på dessa frågor hade kunnat bli ungefär att kristna i svenska kyrkan känner sig tvingade att agera på egen hand därför att dom känner sig svikna/motarbetade av den officiella kyrkan. Kyrkan själv kunde ha insett att den hittillsvarande vägen att "lösa" ämbetskonflikten - stoppa alla präst- och diakonvigningar av "motståndare" - leder till en brist på ämbetsbärare som trots allt en ganska stor grupp kyrkfolk fortfarande vill ha. Man hade kunnat "stanna" utvecklingen för en tid och sätta sig i seriösa samtal för att finna en utväg och i den utvägen skapat en möjlighet att inkludera Missionsprovonsen som ett fritt icke-territoriellt stift inom svenska kyrkan. Ingen ska säga att det varit omöjligt - om man velat.**
Men av detta givetvis ingenting. I övrigt tycker jag att kyrkans agerande mot Missionsprovinsen utmärks av viss godtycklighet. När även provinsens sekreterare förlorar prästämbetet i svenska kyrkan pga av sitt engagemang (men inte flera andra präster som deltagit i prästvigningarna) så känns det som att Göteborgs domkapitel bara hade behov av att statuera exempel.
Intressant i boken är även att läsa biskop Obares försvar av sitt handlande inför Lutherska Världsförbundet. Där framkommer tydligt (också med konkret exempel) hur han som afrikansk kristen får uppleva hur de rika västerländska kyrkorna använder sin yttre makt för att driva igenom sin vilja. Men kan knappast komma från intrycket att Lutherska världsförbundet i en konflikt mellan en fattig ung afrikansk kyrka och världens största (till nominella medlemstalet) och rikaste lutherska kyrka, svenska kyrkan, naturligtvis inte kan undvika att ta den senares parti. Som av en händelse!
Men inte bara historik i boken. Även ett antal teologiska uppsatser. God traditionell luthersk undervisning rakt igenom. Det här är i mina ögon genuint och äkta (om än i något fall lite "torrt"). Svenska kyrkan när den är som bäst. Tänk om Juhana Pohjalas uppsats om gudstjänsten Tillsammans med den uppståndne Herren och biskop Göran Beijers artikel om Det allmänna prästadömet hade fått vara föredrag vid stiftets Framtidsforum - det hade varit nå'nting!
Det enda kapitel i boken som känns lite udda är ett om Finlands historia. Men kanske måste det vara med för att den finska delen av Missionsprovinsen ska känna sig inkluderad. Annars var det intressant att läsa det personliga vittnesbördet av Matti Väisänen som blivit Missionsprovinsens biskop i Finland. Tyvärr verkar det som att basen i den finska grenen av provinsen (dess förankring i olika rörelser inom kyrkan) är ännu smalare än i Sverige.
Absolut inte bortkastad tid att läsa den boken. Både uppbyggligt och lärorikt!
* föteckning över alla som vill gratulera jubilaren
** man kan jämföra med svenska kyrkans förhållande till EFS. Där har kyrkan på många olika sätt och under mycket lång tid ansträngt sig för att kunna inkludera EFS i svenska kyrkan, trots att delar av EFS under perioder i praktiken levt och agerat som en ren frikyrka.
Ännu tydligare blir ju kontrasten när man betänker svenska kyrkans överenskommelse om samverkan med
Missionskyrkan: att rata trossyskon som har samma bekännelse och samma ämbete men omfamna andra kristna med vika vi varken har gemensam bekännelse- eller ämbetsgrund; det känns verkligen som att gå över ån efter vatten.
Är julen slut?
Kan man fråga sig. I vart fall är helgdagarna slut för den här gången. Julhelgen har varit intensiv, men det beror väl på att julaftonsdygnet var extra intensivt, men det har jag ju redan berättat om.
På juldagsmorgonen fick jag först ta farväl av den övernattande familjen. När vi satt åtta personer runt frukostbordet och inmundigade vår havregrynsgröt så fick jag någon slags flashback-upplevelse hur det var när alla barnen bodde hemma och man skulle lyckas få iväg alla i tid till skolan. Tur att man var yngre då. Nu skulle man aldrig orka.
När lugnet lägrat sig och jag städat undan lite så hann jag iväg till högmässan i Hertsökyrkan - märkligt att man kan känna en sådan längtan till gudstjänst trots att det bara är ca tio timmar sedan man kom hem från kyrkan - vilken leddes av kollegan Mikael. Han erkände efter gudstjänsten att han kände sig lite ringrostig efter ett knappt år i kronans tjänst nere på Balkan, en tid under vilken han aldrig firat en hel högmässa. Församlingen "drabbades" dock bara av ringrosten på det sättet att vi fick be Vår Fader två gånger, men det tyckte de församlade bara var uppbyggligt. Kanske kunde man ha varierat och bett Fader vår ena gången?
Lite administrativt arbete hann jag också med under denna, som det blev, ganska lugna arbetsdag, men jag gjorde ju nästan två arbetsdagar under julaftonen. Hoppas ingen anhängare av EU-arbetstidsregler kommer och gnäller. Dagen avslutades med middag hos far och mor.*
Annandagen hade jag ett dop i Björkskatakyrkan. Något hade inträffat ty ingen musiker dök upp. Dock kunde psalmerna klaras med gitarr och i ett fall utan komp. En solosångare blev lite nervös men klarade sin sång a capella med bravur. Fick också där höra skvallret om att till julottan i Domkyrkan hade ingen präst dykt upp.
Middag med lite släkt som gäster under eftermiddagen och på kvällen ledde jag mässa i Hertsökyrkan. Efter det hembesök med sjukkommunion och efterföljande samtal.
En välsignad dag. En välsignad helg. Jag kan bara instämma i blogg-grannen Dag Sandahls ord: julen är bäst i kyrkan.
* En rolig grej inträffade också. Även min äldste son skulle komma till middagen hos mina föräldrar. Han valde att promenera stället för att åka bil med mig. Han startade före mig men kom fram efter. När han kom till porten så kunde han inte koden. Alltså ringde han porttelefonen (då ringer i lägenheten den vanliga telefonen). Men uppe i lägenheten hördes inget eftersom mina föräldrar glömt slå på telefonen vilken dom slagit av då dom legat och vilat. Alltså tänkte sonen ringa tex mig med sin mobil, men då var batteriet i hans mobil slut. Alltså fick han följa med ett par in i grannporten och låna telefon. Då ringde han igen till sin farmor och farfar men dom hade ju fortfarande sin telefon avslagen. Sedan ringde han min mobil. Den låg i min rockficka och när jag äntligen hann fram så hade det slutat ringa. Och när jag såg att det var ett nummer jag inte kände igen så tänkte jag att det kan jag kolla sen så jag ringde ej tillbaka. Alltså fick han hjälp av det hjälpsamma paret att googla fram mobilnummr till alla släktingar som befann sig i hans farmors och farfars lägenhet vilka dock antingen inte hade sin mobil med (tex min morbror) eller hade dom avslagna (tex mina föräldrar). Efter ca 45 min kom äntligen någon som skulle in i rätt port så han kunde slinka in när dörren öppnades.
Vad blir sensmoralen av detta? Ha alltid mobilen på? Svara alltid! Ring alltid tillbaka?
.
På juldagsmorgonen fick jag först ta farväl av den övernattande familjen. När vi satt åtta personer runt frukostbordet och inmundigade vår havregrynsgröt så fick jag någon slags flashback-upplevelse hur det var när alla barnen bodde hemma och man skulle lyckas få iväg alla i tid till skolan. Tur att man var yngre då. Nu skulle man aldrig orka.
När lugnet lägrat sig och jag städat undan lite så hann jag iväg till högmässan i Hertsökyrkan - märkligt att man kan känna en sådan längtan till gudstjänst trots att det bara är ca tio timmar sedan man kom hem från kyrkan - vilken leddes av kollegan Mikael. Han erkände efter gudstjänsten att han kände sig lite ringrostig efter ett knappt år i kronans tjänst nere på Balkan, en tid under vilken han aldrig firat en hel högmässa. Församlingen "drabbades" dock bara av ringrosten på det sättet att vi fick be Vår Fader två gånger, men det tyckte de församlade bara var uppbyggligt. Kanske kunde man ha varierat och bett Fader vår ena gången?
Lite administrativt arbete hann jag också med under denna, som det blev, ganska lugna arbetsdag, men jag gjorde ju nästan två arbetsdagar under julaftonen. Hoppas ingen anhängare av EU-arbetstidsregler kommer och gnäller. Dagen avslutades med middag hos far och mor.*
Annandagen hade jag ett dop i Björkskatakyrkan. Något hade inträffat ty ingen musiker dök upp. Dock kunde psalmerna klaras med gitarr och i ett fall utan komp. En solosångare blev lite nervös men klarade sin sång a capella med bravur. Fick också där höra skvallret om att till julottan i Domkyrkan hade ingen präst dykt upp.
Middag med lite släkt som gäster under eftermiddagen och på kvällen ledde jag mässa i Hertsökyrkan. Efter det hembesök med sjukkommunion och efterföljande samtal.
En välsignad dag. En välsignad helg. Jag kan bara instämma i blogg-grannen Dag Sandahls ord: julen är bäst i kyrkan.
* En rolig grej inträffade också. Även min äldste son skulle komma till middagen hos mina föräldrar. Han valde att promenera stället för att åka bil med mig. Han startade före mig men kom fram efter. När han kom till porten så kunde han inte koden. Alltså ringde han porttelefonen (då ringer i lägenheten den vanliga telefonen). Men uppe i lägenheten hördes inget eftersom mina föräldrar glömt slå på telefonen vilken dom slagit av då dom legat och vilat. Alltså tänkte sonen ringa tex mig med sin mobil, men då var batteriet i hans mobil slut. Alltså fick han följa med ett par in i grannporten och låna telefon. Då ringde han igen till sin farmor och farfar men dom hade ju fortfarande sin telefon avslagen. Sedan ringde han min mobil. Den låg i min rockficka och när jag äntligen hann fram så hade det slutat ringa. Och när jag såg att det var ett nummer jag inte kände igen så tänkte jag att det kan jag kolla sen så jag ringde ej tillbaka. Alltså fick han hjälp av det hjälpsamma paret att googla fram mobilnummr till alla släktingar som befann sig i hans farmors och farfars lägenhet vilka dock antingen inte hade sin mobil med (tex min morbror) eller hade dom avslagna (tex mina föräldrar). Efter ca 45 min kom äntligen någon som skulle in i rätt port så han kunde slinka in när dörren öppnades.
Vad blir sensmoralen av detta? Ha alltid mobilen på? Svara alltid! Ring alltid tillbaka?
.
Oss är en frälsare född
Nu är det konstaterat. Midnatssmässan firad. Julevangeliet läst och Nicenska trosbekännelsen bekänd.
Julaftonen började annars för min del på häktet med fika och psalmsång med grabbarna på de öppna avdelningarna. Sedan en stunds ledighet innan julbönen i Hertsökyrkan kl 14. Efter det öppet julfirande i kyrkan några timmar tillsammans med ett trettiotal människor, bla två killar från Indien (hinduer) som studerar på Högskolan men som tycket det var roligt komma till en kyrka.
Efter div hemskjutsning av folk som inte hade egen bil åkte jag själv slutligen hem. En rejäl promenad hann jag med innan det vara dags att ge sig ut igen. Först hann jag skjutsa hem en dotter från hennes julfirande innan jag begav mig till församlingens huvudkyrka för Midnattsmässa. Kollega som var ledig men ändå närvarande hjälpte till i distributionen.
Ett tag efter midnatt hem tillsammans med blogg-grannen Gunvor med make Fredrik och alla fem barnen vilka sover över här. Barnen kom snabbt i säng men tillsammans med de gästande vuxna har jag suttit och samtalat ända till nu.
Och nu har jag bloggat.
Det väcker följande två frågor:
1. Är Ann O Nym nöjd nu (se kommentar till föregående inlägg)
2. Varför menar vissa* av läsarna att det inte räcker att på detta sätt berätta om sina göranden och låtanden på bloggen utan man nödvändigt måste skriva detsamma på Facebook också?
God Jul!
* Den gamle kamraten och Pedagogen
Julaftonen började annars för min del på häktet med fika och psalmsång med grabbarna på de öppna avdelningarna. Sedan en stunds ledighet innan julbönen i Hertsökyrkan kl 14. Efter det öppet julfirande i kyrkan några timmar tillsammans med ett trettiotal människor, bla två killar från Indien (hinduer) som studerar på Högskolan men som tycket det var roligt komma till en kyrka.
Efter div hemskjutsning av folk som inte hade egen bil åkte jag själv slutligen hem. En rejäl promenad hann jag med innan det vara dags att ge sig ut igen. Först hann jag skjutsa hem en dotter från hennes julfirande innan jag begav mig till församlingens huvudkyrka för Midnattsmässa. Kollega som var ledig men ändå närvarande hjälpte till i distributionen.
Ett tag efter midnatt hem tillsammans med blogg-grannen Gunvor med make Fredrik och alla fem barnen vilka sover över här. Barnen kom snabbt i säng men tillsammans med de gästande vuxna har jag suttit och samtalat ända till nu.
Och nu har jag bloggat.
Det väcker följande två frågor:
1. Är Ann O Nym nöjd nu (se kommentar till föregående inlägg)
2. Varför menar vissa* av läsarna att det inte räcker att på detta sätt berätta om sina göranden och låtanden på bloggen utan man nödvändigt måste skriva detsamma på Facebook också?
God Jul!
* Den gamle kamraten och Pedagogen
Trygga och lättkränkta
det är vad vi svenskar är enligt psykiatern David Eberhard.
För en tid sedan läste jag två böcker av honom vilka jag råkade springa på när jag en ledig eftermiddag botaniserade i bokhandelns hyllor. Tyvärr innebar det att den övriga högen med olästa böcker fick ligga orörd. Jag tycks köpa böcker i snabbare takt än jag läser. Inte bra!
Den första av de två böckerna, I trygghetsnarkomanernas land, kom ju ut för flera år sedan och rekommenderades då till mig av min yngre bror. Alltså har jag i flera år burit bördan att jag borde läsa den. När jag nu äntligen kom mig för att läsa den så ringde jag honom för att få diskutera den men då menade han att han redan glömt den. Så kan det gå.
Eberhard skriver om att vi är omgivna av lagar, regler, myndigheter som på allt sätt försöker skydda oss från faror och göra vår tillvaro trygg. Överdrivet trygg! Många övertydliga exempel ges. Det visar sig, menar Eberhard, i att vi till slut blir oförmögna att hantera det som bara hör till det vanliga livet av konflikter och svårigheter. En bakgrund är kanske hans erfarenhet som läkare på psykakuten: folk söker hjälp där när katten dött eller pojkvännen gjort slut.
Också skolan får sina slängar. Fr a tycks han irritera sig över att vår jämlika skola hindrar alla att utvecklas och fr a de duktiga hämmas. Känns som att man läser skolminister Björklund.
Böcker kan vara läsvärda även om dom har några år på nacken - och då kan man ju köpa en pocket. Billigare.
Den andra boken, Ingen tar skit i de lättkränktas land, är färskare. Egentligen känns den som ett utbyggt avslutningskapitel i första boken. En hel del upprepningar - för det är ju den grundläggande överdrivna tryggheten (beskriven i första boken) som gör att vi ingenting tål - men också en teori om jantelagens betydelse för vår lättkränkthet. Om jag minns rätt så skulle resonemanget kunna sammanfattas ungefär sålunda:
1. du ska inte tro att du är nå'nting
2. detta gäller även andra, dvs dom ska inte heller tro att dom är nå'nting.
3. när jag då - trots allt - stöter på någon som i något avseende faktiskt är duktigare ("bättre") än jag eller på något sätt har det bättre än jag eller har något som jag inte har eller kan något som jag inte kan...
4. ...då blir jag KRÄNKT
Ett av de mer komiska exemplen i boken är lärarstudenten med invandrarbakgrund som anmäler sin lärare för rasism när hon får tillbaka en uppsats med kommentaren "fortsätt jobba med språket"!
För en tid sedan läste jag två böcker av honom vilka jag råkade springa på när jag en ledig eftermiddag botaniserade i bokhandelns hyllor. Tyvärr innebar det att den övriga högen med olästa böcker fick ligga orörd. Jag tycks köpa böcker i snabbare takt än jag läser. Inte bra!
Den första av de två böckerna, I trygghetsnarkomanernas land, kom ju ut för flera år sedan och rekommenderades då till mig av min yngre bror. Alltså har jag i flera år burit bördan att jag borde läsa den. När jag nu äntligen kom mig för att läsa den så ringde jag honom för att få diskutera den men då menade han att han redan glömt den. Så kan det gå.
Eberhard skriver om att vi är omgivna av lagar, regler, myndigheter som på allt sätt försöker skydda oss från faror och göra vår tillvaro trygg. Överdrivet trygg! Många övertydliga exempel ges. Det visar sig, menar Eberhard, i att vi till slut blir oförmögna att hantera det som bara hör till det vanliga livet av konflikter och svårigheter. En bakgrund är kanske hans erfarenhet som läkare på psykakuten: folk söker hjälp där när katten dött eller pojkvännen gjort slut.
Också skolan får sina slängar. Fr a tycks han irritera sig över att vår jämlika skola hindrar alla att utvecklas och fr a de duktiga hämmas. Känns som att man läser skolminister Björklund.
Böcker kan vara läsvärda även om dom har några år på nacken - och då kan man ju köpa en pocket. Billigare.
Den andra boken, Ingen tar skit i de lättkränktas land, är färskare. Egentligen känns den som ett utbyggt avslutningskapitel i första boken. En hel del upprepningar - för det är ju den grundläggande överdrivna tryggheten (beskriven i första boken) som gör att vi ingenting tål - men också en teori om jantelagens betydelse för vår lättkränkthet. Om jag minns rätt så skulle resonemanget kunna sammanfattas ungefär sålunda:
1. du ska inte tro att du är nå'nting
2. detta gäller även andra, dvs dom ska inte heller tro att dom är nå'nting.
3. när jag då - trots allt - stöter på någon som i något avseende faktiskt är duktigare ("bättre") än jag eller på något sätt har det bättre än jag eller har något som jag inte har eller kan något som jag inte kan...
4. ...då blir jag KRÄNKT
Ett av de mer komiska exemplen i boken är lärarstudenten med invandrarbakgrund som anmäler sin lärare för rasism när hon får tillbaka en uppsats med kommentaren "fortsätt jobba med språket"!
