Hemma igen
Vänner!
I föregående inlägg skrev jag att bara nya böneämnen skulle kunna få mig att bryta min annars så konsekventa bloggfasta.
Nu är vi där. Min dotter, vars öden en del av er följt kortare eller längre tid, fick för två veckor sedan några små strokar igen. Vi har varit nio dagar på universitetssjukhuset i Umeå för undersökningar. Läkarnas bud är att hon bör kunna komma igen, men hon har blivit väsentligt försämrad igen och får nu göra om en stor del av den rehabilitering hon så lyckosamt kämpat med i över sju år (hur lång tid det kan ta dennna gång är givetvis en annan, än så länge öppen, fråga).
Fortsätt gärna att be - om både naturligt och övernaturligt helande och om kraft och uthållighet. På söndag har hon namnsdag. Det vill jag ta som en särskild förbönsdag.
När jag var i Umeå sistlidna helg så gick jag med bror och svägerska i Vasakyrkan (EFS - för dagen dock flyttad till församlingshemmet pga rökskador i ordinarie lokaler) där Missionsföreståndaren Stefan Holmström predikade. (Vi studerade f ö några terminer tillsammans, bla Tematerminen där vi studerade Gudomligt helande!) Nå, i vart fall, när gudstjänstledaren Torbjörn Arvidsson ledde förbönen och bad med allmännna formuleringar av den typ vi ofta använder ("för alla vi tänker på"; "allla som vi lovat vår förbön"; "alla sjuka, alla som har det svårt" osv osv) så kände jag ju plötsligt hur oerhört starka dom orden blev för mig personligen just i min situation. Faktiskt en överväldigande upplevelse att se att det normala gudstjänstlivet verkligen bär när det gäller.
Nu försöker jag själv ägna mer tid åt bedjande än åt bloggande. Vi hörs! (eller heter det skrivs i denna situation?)
I föregående inlägg skrev jag att bara nya böneämnen skulle kunna få mig att bryta min annars så konsekventa bloggfasta.
Nu är vi där. Min dotter, vars öden en del av er följt kortare eller längre tid, fick för två veckor sedan några små strokar igen. Vi har varit nio dagar på universitetssjukhuset i Umeå för undersökningar. Läkarnas bud är att hon bör kunna komma igen, men hon har blivit väsentligt försämrad igen och får nu göra om en stor del av den rehabilitering hon så lyckosamt kämpat med i över sju år (hur lång tid det kan ta dennna gång är givetvis en annan, än så länge öppen, fråga).
Fortsätt gärna att be - om både naturligt och övernaturligt helande och om kraft och uthållighet. På söndag har hon namnsdag. Det vill jag ta som en särskild förbönsdag.
När jag var i Umeå sistlidna helg så gick jag med bror och svägerska i Vasakyrkan (EFS - för dagen dock flyttad till församlingshemmet pga rökskador i ordinarie lokaler) där Missionsföreståndaren Stefan Holmström predikade. (Vi studerade f ö några terminer tillsammans, bla Tematerminen där vi studerade Gudomligt helande!) Nå, i vart fall, när gudstjänstledaren Torbjörn Arvidsson ledde förbönen och bad med allmännna formuleringar av den typ vi ofta använder ("för alla vi tänker på"; "allla som vi lovat vår förbön"; "alla sjuka, alla som har det svårt" osv osv) så kände jag ju plötsligt hur oerhört starka dom orden blev för mig personligen just i min situation. Faktiskt en överväldigande upplevelse att se att det normala gudstjänstlivet verkligen bär när det gäller.
Nu försöker jag själv ägna mer tid åt bedjande än åt bloggande. Vi hörs! (eller heter det skrivs i denna situation?)
En trovärdig kyrka
Det blir temat för det Framtidsforum i Luleå stift som jag tidigare berört i några inlägg. Man kan läsa om Framtidsforum här på stiftets hemsida.
En trovärdig kyrka är enligt informationen en kyrka som på ett bra sätt klarar frågor om jämställdhet och arbetsmiljö. Givetvis är inget av det oviktigt, men det är två saker som fyller mig med förundran eller t o m tveksamhet.
1. När kyrkan anstränger sig för att vara trovärdig så väljer den att vara det inför människor som i flera avseenden inte delar det som är kärnan i kyrkans tro. Spela på annan spelplan liksom. Desutom blir det ju att söka trovärdighetens bekräftelse i avseenden som inte är centralast i kyrkans liv.
2. Det blir så mycket fokus på kyrkan som arbetsplats. Tänk när den dagen kommer då kyrkan är så fattig att den inte kan ha några anställda, då faller ju frågorna om trovärdighet helt till marken. Hur ska kyrkan vara trovärdig då? Ska inte kyrkan också vara trovärdig på något sätt som inte har att göra med dess arbetsgivarroll?
Jag tänker: kyrkan måste väl också söka vara trovärdig i förhållande till det som är kyrkans unika budskap? Om kyrkan skulle försvinna i vårt land så skulle frågorna om god arbetsmiljö och jämställdhet på landets arbetsplatser visst leva kvar. Men vem skulle predika om Kristi försoning och segerrika uppståndelse, om omvändelsens väg och förlåtelsens möjlighet om kyrkan försvann? Är det inte viktigt att kyrkan är trovärdig på de områdaen som är kyrkans egna? Men det är kanske numera så att nästan ingen längre vet vad kyrkans unika budskap är?
Ska jag fara på Framtidsforum? Jag vet inte. Blir det två OAS-möten i sommar så är jag kanske redan trovärdig nog när hösten kommer.
En av punkterna i programmet på Framtidsforum blir ett samtal mellan biskop Hans Stiglund och domprost Karin Burstrand i Göteborg (tidigare präst i Luleå stift). Det ska handla om en resa som gjorde möte och gemenskap möjligt. Biskopens resa (från kvinnoprästmotståndare till anhängare) är ju ofta omtalad. Men vilken resa har Karin gjort? Jag påminner mig tiden när hon var min chef som kyrkoherde i Örnäset. Under en tid jobbade hon aktivt på att få mig att ändra min praxis när det gäller gudstänstsamarbete med kvinnlig präst. Hon t o m tog med mig till ett samtal med dåvarande biskop och domprost. Men till slut la hon ner projektet. När jag frågade varför så svarade hon: "jag inser också jag när det är meningslöst att stånga huvudet i betongväggen." Jag undrar om det var insikten att man inte kan tvinga folk att byta uppfattning som blev slutmålet för hennes resa? Vilka konsekvensr får det i så fall för kyrkoordningsparagrafer, prästvigningar och anställningar? Skulle vara intressant att höra. Jag måste kanske åka i alla fall.
I kväll fick jag telefon av en god vän som berättade att gudstjänstförsamlingen i Hertsökyrkan i samband med kvällens Askonsdagsmässa hade haft förbön för min dotter när dom fått veta att hon blivit tvungen fara till Umeå för ytterligare undersökningar på lassarettet där. Den omsorgen och den spontana reaktionen att göra insikten till en gemensam bön, de vittnar tillsammans för mig om en trovärdig kyrka. Tack alla vänner för förböner och uppmuntran.
Nu blir det bloggfasta. Välkommen tillbaka när påskropet ljudit. För tydlighets skull: jag bryter inte bloggfastan på söndagar. Endast om jag har ytterligare böneämne att komma med så kan det bli att jag skriver.
Se, vi går upp till Jerusalem
i heliga fastetider
att skåda hur Jesus Krist Guds Son
i syndares ställe lider
En trovärdig kyrka är enligt informationen en kyrka som på ett bra sätt klarar frågor om jämställdhet och arbetsmiljö. Givetvis är inget av det oviktigt, men det är två saker som fyller mig med förundran eller t o m tveksamhet.
1. När kyrkan anstränger sig för att vara trovärdig så väljer den att vara det inför människor som i flera avseenden inte delar det som är kärnan i kyrkans tro. Spela på annan spelplan liksom. Desutom blir det ju att söka trovärdighetens bekräftelse i avseenden som inte är centralast i kyrkans liv.
2. Det blir så mycket fokus på kyrkan som arbetsplats. Tänk när den dagen kommer då kyrkan är så fattig att den inte kan ha några anställda, då faller ju frågorna om trovärdighet helt till marken. Hur ska kyrkan vara trovärdig då? Ska inte kyrkan också vara trovärdig på något sätt som inte har att göra med dess arbetsgivarroll?
Jag tänker: kyrkan måste väl också söka vara trovärdig i förhållande till det som är kyrkans unika budskap? Om kyrkan skulle försvinna i vårt land så skulle frågorna om god arbetsmiljö och jämställdhet på landets arbetsplatser visst leva kvar. Men vem skulle predika om Kristi försoning och segerrika uppståndelse, om omvändelsens väg och förlåtelsens möjlighet om kyrkan försvann? Är det inte viktigt att kyrkan är trovärdig på de områdaen som är kyrkans egna? Men det är kanske numera så att nästan ingen längre vet vad kyrkans unika budskap är?
Ska jag fara på Framtidsforum? Jag vet inte. Blir det två OAS-möten i sommar så är jag kanske redan trovärdig nog när hösten kommer.
En av punkterna i programmet på Framtidsforum blir ett samtal mellan biskop Hans Stiglund och domprost Karin Burstrand i Göteborg (tidigare präst i Luleå stift). Det ska handla om en resa som gjorde möte och gemenskap möjligt. Biskopens resa (från kvinnoprästmotståndare till anhängare) är ju ofta omtalad. Men vilken resa har Karin gjort? Jag påminner mig tiden när hon var min chef som kyrkoherde i Örnäset. Under en tid jobbade hon aktivt på att få mig att ändra min praxis när det gäller gudstänstsamarbete med kvinnlig präst. Hon t o m tog med mig till ett samtal med dåvarande biskop och domprost. Men till slut la hon ner projektet. När jag frågade varför så svarade hon: "jag inser också jag när det är meningslöst att stånga huvudet i betongväggen." Jag undrar om det var insikten att man inte kan tvinga folk att byta uppfattning som blev slutmålet för hennes resa? Vilka konsekvensr får det i så fall för kyrkoordningsparagrafer, prästvigningar och anställningar? Skulle vara intressant att höra. Jag måste kanske åka i alla fall.
I kväll fick jag telefon av en god vän som berättade att gudstjänstförsamlingen i Hertsökyrkan i samband med kvällens Askonsdagsmässa hade haft förbön för min dotter när dom fått veta att hon blivit tvungen fara till Umeå för ytterligare undersökningar på lassarettet där. Den omsorgen och den spontana reaktionen att göra insikten till en gemensam bön, de vittnar tillsammans för mig om en trovärdig kyrka. Tack alla vänner för förböner och uppmuntran.
Nu blir det bloggfasta. Välkommen tillbaka när påskropet ljudit. För tydlighets skull: jag bryter inte bloggfastan på söndagar. Endast om jag har ytterligare böneämne att komma med så kan det bli att jag skriver.
Se, vi går upp till Jerusalem
i heliga fastetider
att skåda hur Jesus Krist Guds Son
i syndares ställe lider
Nu kommer fortsättningen
alltså på förrförra inlägget där jag skrev om att man på stiftskansliet i Luleå funderat på att till höstens framtidsforum bjuda in den polischef från mellansverige som senare visade sig vara misstänkt för allvarliga övergrepp. Alltså får planeringen göras om.
Förstå mig nu rätt. Jag menar inte att stiftsansvariga genom sina planeringstankar på något sätt ska sammankopplas eller göras ansvarsdelaktiga för polischefens synder. Kan tyckas självklart, men säkrast att säga det eftersom erfarenheten lärt mig att bland bloggläsare kan finnas sådana som läser in nästan vad som helst i det man skriver. Icke heller menar jag att stiftsansvariga borde ha haft någon som helst aning om det som ingen annan visste om eller anade. Givetvis inte. Det är inte något sådant som frågan gäller.
Varför skrev jag då om det? Av skadeglädje? Det har jag redan förnekat. Av skvallersjuka? Det förnekar jag nu. Nej, av det skälet att hela händelsen "drabbade" mig och "sa" mig någonting. Återstår att se om jag lyckas förmedla det. Dem som jag hörde det av och dem jag berättat det för (alla goda kristna med stor andlig urskiljningsförmåga) har reagerat likadant. Upplevt att det funnits något slags "budskap" i hela händelseförloppet.
Det är ju så ibland när vi drabbas av något oväntat. Ofta även när vi drabbas av något svårt eller någon motgång. Jo, många tar bara livets motgångar som skäl att bli besvikna och bittra. Men den som har Gud för ögonen (och många andra också för den delen) kan ta livets (även negativa) skickelser som maningar åtminstone till viss eftertanke. Nu när vi får en chans att stanna till då måste vi fråga oss: var det här egentligen så bra? Är vi på rätt väg? Vad håller vi på med? Vad är det egentligen som ytterst (eller innerst?) är i fokus i det vi ägnar oss åt?
Historien har mött många kyrkliga "strider" och utmaningar. En gång i tiden handlade dom om Guds väsen - treenigheten. Sedan om relationen mellan gudomligt och mänskligt i frälsarens person - Kristi två naturer. På 1500-talet blev det nödvändigt att rensa upp i den djungel av mänskliga traditioner och kyrkliga missbruk som fördunklade evangeliet. Under pietismens och väckelsernas tidevarv var utmaningen att se vad som är en levande tros kännetecken och hur den vinns. I vårt eget land blev det rent av en strid om hur man ska se på försoningen ("försoningsstriden" måste vara teologihistoriens märkligaste uttryck!). Vad handlar det om i vår tid? Kvinnors rätt att bli präster? Alla människors lika värde. Homosexuellas rätt att få sina relationer definierade som kristna äktenskap. Jämställdhet. Arbetsmiljö. Genus. Könet som social konstruktion.
Jag undrar: är det någon skillnad på dåtidens och nutidens "strider" och utmaningar? Och jag svarar själv: då var fokus på Gud och den frälsning han skänker genom Jesus Kristus. Nu är fokus på människan.
Givetvis finns inget självändamål i strider och motsättningar - även om dom är gamla! Men en sådan total omsvängning i den grundläggande färdriktningen, som jag ovan försökt påvisa, kan inte gå obemärkt förbi. Nu menar jag givetvis inte att det går att se några enkla, korta, direkta orsakssamband mellan omsvängningar i kyrkomötesståndpunker å ena sidan och handgemäng å stiftskansli eller planeringsmisslyckande i annat stift å andra sidan, men det är ofrånkomligt att när vi låter vårt handlande alltmer styras av att människan istället för Gud själv ska vara i fokus för kyrkans liv och aktivitet då måste det bli så att grunden vacklar, att husbygget vinglar, att fasaderna krackelerar.
Nå't så'nt var det som många av oss kände när nyheten mötte oss.
Nu får stiftet tänka nytt. Hoppas dom då tänker rätt. I tidigare inlägget i ämnet antydde jag att jag ofta upplever att biskop Hans har en sida som han låter komma till uttryck ibland i enskilda eller mindra sammanhang men som han inte alltid orkar leva ut i de mer officiella sammanhangen. Frågan var om en ölkväll hemma hos bloggaren hade varit rätt sätt att få honom mer vara sig själv?
Verkar inte som om det skulle behövas. Igår kväll läste jag (i ett mail jag haft i datorn några dagar men inte hunnit läsa) vad biskop Hans skriver i foldern för sommarens OAS-möte på Storstrand utanför Piteå. När han där tar sin utgångspunkt i 2 Mos 14:21 om hur Herren låter en stark östanvind blåsa så att israels folk torrskott kunde gå över havet; och när han i några meningar utlägger den korta texten och uppmuntrande påminner oss om att också i situationer där det kan verka stängt och mörkt kan Gud gripa in; då känner man en fläkt av den riktige Hans Stiglund! Den vi kände en gång. Hans, låt denna Hans uppstå igen. Mera sådant i Luleå stift!
Synd att biskop Hans är förhindrad att själv deltaga i det OAS-möte som han så frimodigt inbjuder till. Vi får nöja oss med Lulestiftvännen och OAS-vännen biskop Thomas från den koptiska kyrkan i Egypten. Två gånger kommer han att tala på OAS-mötet på Storstrand. Resten får du se när foldern är tryckt eller på Oasrörelsens hemsida.
I övrigt befinner jag mig på sjukhuset. Ingen påtaglig förändring. Vi fortsätter att be.
Förstå mig nu rätt. Jag menar inte att stiftsansvariga genom sina planeringstankar på något sätt ska sammankopplas eller göras ansvarsdelaktiga för polischefens synder. Kan tyckas självklart, men säkrast att säga det eftersom erfarenheten lärt mig att bland bloggläsare kan finnas sådana som läser in nästan vad som helst i det man skriver. Icke heller menar jag att stiftsansvariga borde ha haft någon som helst aning om det som ingen annan visste om eller anade. Givetvis inte. Det är inte något sådant som frågan gäller.
Varför skrev jag då om det? Av skadeglädje? Det har jag redan förnekat. Av skvallersjuka? Det förnekar jag nu. Nej, av det skälet att hela händelsen "drabbade" mig och "sa" mig någonting. Återstår att se om jag lyckas förmedla det. Dem som jag hörde det av och dem jag berättat det för (alla goda kristna med stor andlig urskiljningsförmåga) har reagerat likadant. Upplevt att det funnits något slags "budskap" i hela händelseförloppet.
Det är ju så ibland när vi drabbas av något oväntat. Ofta även när vi drabbas av något svårt eller någon motgång. Jo, många tar bara livets motgångar som skäl att bli besvikna och bittra. Men den som har Gud för ögonen (och många andra också för den delen) kan ta livets (även negativa) skickelser som maningar åtminstone till viss eftertanke. Nu när vi får en chans att stanna till då måste vi fråga oss: var det här egentligen så bra? Är vi på rätt väg? Vad håller vi på med? Vad är det egentligen som ytterst (eller innerst?) är i fokus i det vi ägnar oss åt?
Historien har mött många kyrkliga "strider" och utmaningar. En gång i tiden handlade dom om Guds väsen - treenigheten. Sedan om relationen mellan gudomligt och mänskligt i frälsarens person - Kristi två naturer. På 1500-talet blev det nödvändigt att rensa upp i den djungel av mänskliga traditioner och kyrkliga missbruk som fördunklade evangeliet. Under pietismens och väckelsernas tidevarv var utmaningen att se vad som är en levande tros kännetecken och hur den vinns. I vårt eget land blev det rent av en strid om hur man ska se på försoningen ("försoningsstriden" måste vara teologihistoriens märkligaste uttryck!). Vad handlar det om i vår tid? Kvinnors rätt att bli präster? Alla människors lika värde. Homosexuellas rätt att få sina relationer definierade som kristna äktenskap. Jämställdhet. Arbetsmiljö. Genus. Könet som social konstruktion.
Jag undrar: är det någon skillnad på dåtidens och nutidens "strider" och utmaningar? Och jag svarar själv: då var fokus på Gud och den frälsning han skänker genom Jesus Kristus. Nu är fokus på människan.
Givetvis finns inget självändamål i strider och motsättningar - även om dom är gamla! Men en sådan total omsvängning i den grundläggande färdriktningen, som jag ovan försökt påvisa, kan inte gå obemärkt förbi. Nu menar jag givetvis inte att det går att se några enkla, korta, direkta orsakssamband mellan omsvängningar i kyrkomötesståndpunker å ena sidan och handgemäng å stiftskansli eller planeringsmisslyckande i annat stift å andra sidan, men det är ofrånkomligt att när vi låter vårt handlande alltmer styras av att människan istället för Gud själv ska vara i fokus för kyrkans liv och aktivitet då måste det bli så att grunden vacklar, att husbygget vinglar, att fasaderna krackelerar.
Nå't så'nt var det som många av oss kände när nyheten mötte oss.
Nu får stiftet tänka nytt. Hoppas dom då tänker rätt. I tidigare inlägget i ämnet antydde jag att jag ofta upplever att biskop Hans har en sida som han låter komma till uttryck ibland i enskilda eller mindra sammanhang men som han inte alltid orkar leva ut i de mer officiella sammanhangen. Frågan var om en ölkväll hemma hos bloggaren hade varit rätt sätt att få honom mer vara sig själv?
Verkar inte som om det skulle behövas. Igår kväll läste jag (i ett mail jag haft i datorn några dagar men inte hunnit läsa) vad biskop Hans skriver i foldern för sommarens OAS-möte på Storstrand utanför Piteå. När han där tar sin utgångspunkt i 2 Mos 14:21 om hur Herren låter en stark östanvind blåsa så att israels folk torrskott kunde gå över havet; och när han i några meningar utlägger den korta texten och uppmuntrande påminner oss om att också i situationer där det kan verka stängt och mörkt kan Gud gripa in; då känner man en fläkt av den riktige Hans Stiglund! Den vi kände en gång. Hans, låt denna Hans uppstå igen. Mera sådant i Luleå stift!
Synd att biskop Hans är förhindrad att själv deltaga i det OAS-möte som han så frimodigt inbjuder till. Vi får nöja oss med Lulestiftvännen och OAS-vännen biskop Thomas från den koptiska kyrkan i Egypten. Två gånger kommer han att tala på OAS-mötet på Storstrand. Resten får du se när foldern är tryckt eller på Oasrörelsens hemsida.
I övrigt befinner jag mig på sjukhuset. Ingen påtaglig förändring. Vi fortsätter att be.
Fortsättning följer
- om jag hinner innan bloggfastan inträder på Askonsdagens kväll - om stift och biskop och öl som kanske inte behövdes. Men just i afton fick jag viktigare saker att tänka på.
Några av er som kring årsskiftet bad mycket för min dotter (som fick en stroke) har undrat hur det gick. Svaret är att efter Trettondedagen har hon stadigt blivit bättre och sammanlagt fram till mitten av dennna vecka mycket bättre. Men sista dagarna har det blivit sämre igen. Inte riktigt lika dåligt som de tre djupdykningrana kring nyår. Men betydligt långdragnare. Tacksam för fortsatt förbön givetvis.
Några av er som kring årsskiftet bad mycket för min dotter (som fick en stroke) har undrat hur det gick. Svaret är att efter Trettondedagen har hon stadigt blivit bättre och sammanlagt fram till mitten av dennna vecka mycket bättre. Men sista dagarna har det blivit sämre igen. Inte riktigt lika dåligt som de tre djupdykningrana kring nyår. Men betydligt långdragnare. Tacksam för fortsatt förbön givetvis.
Sexanklagad polischef på prästmöte?*
???
Av kollegor i stiftet - både kyrkoherde som själv var närvarande och komminister som hört det av sin kyrkoherde som också var närvarande - har jag hört vad som berättats** om höstens framtidsforum i Luleå stift.
I slutet av augusti i år ska vi ha ett framtidsforum i stiftet. Det är något slags stormöte som står i prästmötestraditionen men till vilka ibland inbjuds större personal- och medarbetargrupper än bara präster. Höstens möte ska enligt förinformationen ha ett ämne som anknyter till senaste årets tankesmedjor om jämställdhet och arbetsmiljö.
Nå, vad som av en av de planeringsansvariga berättades vid kyrkoherdesamlingen i stiftet för någon kort tid sedan var att man som talare planerat inbjuda polischef från mellansverige vilken lär vara någon slags guru i aktuella frågor. Men så visade det sig att sagde polischefs namn började dyka upp på löpsedlarna då han misstänkts för allvarliga sexövergrepp. Alltså måste givetvis planeringen göras som.
Vad säger man om detta?
Får man möjligen en känsla av det är något i ett kyrkligt korthus-bygge som håller på att rasa samman?
Sannolikt kommer några av läsarna nu att uppleva att jag drabbats av samma känsla som bloggrannen Dag Sandahl av vissa av sina läsare påståtts ha drabbats av när han å sin blogg skrivit om det biskopliga mänskliga fia-med-knuff-spelet på Växjö stiftskansli, nämligen skadeglädje. Kanske. Skadeglädjen sägs ju vara den enda sanna glädjen, men dess glädje är kortvarig och uppblandad.
Nej, vad jag innerst inne känner är nog en stilla förhoppningsfull glädje att detta kunde bli en allvarlig ögonöppnare på ansvariga i stift och församlingar och rikskyrka. Vad ska vi egentligen hålla på med vid våra möten? Varför måste vi gå över ån efter vatten när det gäller talare? Varför måste vi kalla utomstående när vi kan anlite kyrkans eget folk? För några åre sedan var Vanja Lundby-Vedin på ett framtidsforum. Politisk korrekt så det förslår med LO:s ordförande givetvis. Det enda jag minns av hennes fördrag var att kyrkan på allvar borde ta itu med att slänga ut "kvinnoprästmotståndarna". Om jag inte 1) vore så väluppfostrad; 2) satt där på betald arbetstid, så skulle jag rest mig och gått ut under föredraget.
Varför måste vi i kyrkan så ofta - i ämnesval för föreläsningar och konferenser (och i vissa fall även i valet av "externa" talare") - visa oss så politiskt korrekta?
När nu ändå planeringen av höstens framtidsforum behöver tas om så kan jag kanske få komma med några förslag. Jag erbjuder mig att hålla bibelförklaringar över ämnena
* synd
* omvändelse
* försoning
I någon pärm i mitt arbetsrum finns nog anteckningarna kvar från bibelförklaringar på KU i Stadsökyrkan i början av 80-talet, så det krävs inte alltför mycket förberedelse. Den teologiska bakgrundsnivån hos dagens kyrkoanställda är kanske ungerfär högst densamma som hos norrländska fromma gymnasieku:are för trettio år sedan.
Jag vet ju att när man hör biskopen tala av hjärtat i enskildhet så uttrycker han tankar som tydligt indikerar att han lika gärna skulle befinna sig på ett fromt och uppbyggligt möte av Oas-snitt som div tankesmedjor av politiskt korrekt snitt. Kanske behöver biskopen bara vara för sig själv en stund för att inse hur han egentligen vill ha det.
Eller rent av vara sig själv en stund. Kanske ska jag bjuda hem honom på en norrländsk öl-kväll***. Vilken styrka som behövs kan man ju fundera på. Tidigare omnämnd blogg-granne skulle givetvis anse att det krävs starköl för att komma i den rätta stämningen för goda och uppbyggliga tankar. Men jag tror nog att vi norrländska pietister som är känsligare för den helige Andes påverkan nog klarar oss med 3,5%.
Till sist får jag erkänna att jag är djupt skadeglad över att på min blogg kunnna presentera en nyhet innan den spridits via Dag-blogg där allla väsentliga kyrkliga nyheter annars först omtalas.
* läsarna gissade givetvis rätt: rubriken vald för att locka till läsning!
** bara för att visa hur skvallret går
*** till alla fromma och känsliga läsare som anser det otillbörligt att skämta om alkohol: det finns företeelser i samhälle och kyrka som är av den karaktären att ett raljerande av detta slag kan vara bästa sättet att säga "kejsaren är naken".
Av kollegor i stiftet - både kyrkoherde som själv var närvarande och komminister som hört det av sin kyrkoherde som också var närvarande - har jag hört vad som berättats** om höstens framtidsforum i Luleå stift.
I slutet av augusti i år ska vi ha ett framtidsforum i stiftet. Det är något slags stormöte som står i prästmötestraditionen men till vilka ibland inbjuds större personal- och medarbetargrupper än bara präster. Höstens möte ska enligt förinformationen ha ett ämne som anknyter till senaste årets tankesmedjor om jämställdhet och arbetsmiljö.
Nå, vad som av en av de planeringsansvariga berättades vid kyrkoherdesamlingen i stiftet för någon kort tid sedan var att man som talare planerat inbjuda polischef från mellansverige vilken lär vara någon slags guru i aktuella frågor. Men så visade det sig att sagde polischefs namn började dyka upp på löpsedlarna då han misstänkts för allvarliga sexövergrepp. Alltså måste givetvis planeringen göras som.
Vad säger man om detta?
Får man möjligen en känsla av det är något i ett kyrkligt korthus-bygge som håller på att rasa samman?
Sannolikt kommer några av läsarna nu att uppleva att jag drabbats av samma känsla som bloggrannen Dag Sandahl av vissa av sina läsare påståtts ha drabbats av när han å sin blogg skrivit om det biskopliga mänskliga fia-med-knuff-spelet på Växjö stiftskansli, nämligen skadeglädje. Kanske. Skadeglädjen sägs ju vara den enda sanna glädjen, men dess glädje är kortvarig och uppblandad.
Nej, vad jag innerst inne känner är nog en stilla förhoppningsfull glädje att detta kunde bli en allvarlig ögonöppnare på ansvariga i stift och församlingar och rikskyrka. Vad ska vi egentligen hålla på med vid våra möten? Varför måste vi gå över ån efter vatten när det gäller talare? Varför måste vi kalla utomstående när vi kan anlite kyrkans eget folk? För några åre sedan var Vanja Lundby-Vedin på ett framtidsforum. Politisk korrekt så det förslår med LO:s ordförande givetvis. Det enda jag minns av hennes fördrag var att kyrkan på allvar borde ta itu med att slänga ut "kvinnoprästmotståndarna". Om jag inte 1) vore så väluppfostrad; 2) satt där på betald arbetstid, så skulle jag rest mig och gått ut under föredraget.
Varför måste vi i kyrkan så ofta - i ämnesval för föreläsningar och konferenser (och i vissa fall även i valet av "externa" talare") - visa oss så politiskt korrekta?
När nu ändå planeringen av höstens framtidsforum behöver tas om så kan jag kanske få komma med några förslag. Jag erbjuder mig att hålla bibelförklaringar över ämnena
* synd
* omvändelse
* försoning
I någon pärm i mitt arbetsrum finns nog anteckningarna kvar från bibelförklaringar på KU i Stadsökyrkan i början av 80-talet, så det krävs inte alltför mycket förberedelse. Den teologiska bakgrundsnivån hos dagens kyrkoanställda är kanske ungerfär högst densamma som hos norrländska fromma gymnasieku:are för trettio år sedan.
Jag vet ju att när man hör biskopen tala av hjärtat i enskildhet så uttrycker han tankar som tydligt indikerar att han lika gärna skulle befinna sig på ett fromt och uppbyggligt möte av Oas-snitt som div tankesmedjor av politiskt korrekt snitt. Kanske behöver biskopen bara vara för sig själv en stund för att inse hur han egentligen vill ha det.
Eller rent av vara sig själv en stund. Kanske ska jag bjuda hem honom på en norrländsk öl-kväll***. Vilken styrka som behövs kan man ju fundera på. Tidigare omnämnd blogg-granne skulle givetvis anse att det krävs starköl för att komma i den rätta stämningen för goda och uppbyggliga tankar. Men jag tror nog att vi norrländska pietister som är känsligare för den helige Andes påverkan nog klarar oss med 3,5%.
Till sist får jag erkänna att jag är djupt skadeglad över att på min blogg kunnna presentera en nyhet innan den spridits via Dag-blogg där allla väsentliga kyrkliga nyheter annars först omtalas.
* läsarna gissade givetvis rätt: rubriken vald för att locka till läsning!
** bara för att visa hur skvallret går
*** till alla fromma och känsliga läsare som anser det otillbörligt att skämta om alkohol: det finns företeelser i samhälle och kyrka som är av den karaktären att ett raljerande av detta slag kan vara bästa sättet att säga "kejsaren är naken".
Kyrkvärd vid samma bord
mötte jag ikväll i bönhuset på Örnäset. Jag har nog för länge sedan gissat vem den glidande, cyklande, på språng varande kyrkvärden varit, men nu fick jag det bekräftat "bortom rimligt tvivel".
Vid samma bord hade jag tidigare varit med mina föräldrar där jag åt middag tillsammans med äldsta dottern som var på besök.
Idag hade jag mitt utvecklings- och lönesamtal med min chef Kh Anna-Stina. Får se vilken effekt det har när de nya lönerna kommer. Eftersom hon bara talade uppskattande om min arbetsinsats så måste jag väl få räkna med ett rejält lönelyft?
Före dess hade jag själv ett liknande samtal med en av mina medarbetare. Faktiskt mitt sista utvecklings- och lönesamtal, för nu ändrar vi organisationen så vi distriktspräster är inte längre formella arbetsledare. Skönt tycker jag och hamnar åter i samma roll som när jag var distriktspräst på Porsön större delen av 80-talet: verksamhetsansvarig i distriktskyrkan men inte formellt ansvarig för personalfrågorna. En omöjlig uppdelning har man på vissa ställen tänkt, därför har man på många platser infört att distriktspräster även är arbetsledare, såsom vi haft det i Örnäsets församling de sista ca 15 åren. Men jag är nöjd att slippa ansvar för att bevilja semestrar, kolla scheman, godkänna övertid, ansvara för arbetsmiljön mm osv o dyl. Nej, i apostlarnas efterföljd anknyter jag till Petrus: det är inte rätt att vi försummar Ordet.
Dagen började med en begravningsgudstjänst av en nästan 90-årig kvinna. Långt liv. Men ändå går livet fort.
Nu väntar jag med spänning på vad kyrkvärd håller på med denna gång.
Vid samma bord hade jag tidigare varit med mina föräldrar där jag åt middag tillsammans med äldsta dottern som var på besök.
Idag hade jag mitt utvecklings- och lönesamtal med min chef Kh Anna-Stina. Får se vilken effekt det har när de nya lönerna kommer. Eftersom hon bara talade uppskattande om min arbetsinsats så måste jag väl få räkna med ett rejält lönelyft?
Före dess hade jag själv ett liknande samtal med en av mina medarbetare. Faktiskt mitt sista utvecklings- och lönesamtal, för nu ändrar vi organisationen så vi distriktspräster är inte längre formella arbetsledare. Skönt tycker jag och hamnar åter i samma roll som när jag var distriktspräst på Porsön större delen av 80-talet: verksamhetsansvarig i distriktskyrkan men inte formellt ansvarig för personalfrågorna. En omöjlig uppdelning har man på vissa ställen tänkt, därför har man på många platser infört att distriktspräster även är arbetsledare, såsom vi haft det i Örnäsets församling de sista ca 15 åren. Men jag är nöjd att slippa ansvar för att bevilja semestrar, kolla scheman, godkänna övertid, ansvara för arbetsmiljön mm osv o dyl. Nej, i apostlarnas efterföljd anknyter jag till Petrus: det är inte rätt att vi försummar Ordet.
Dagen började med en begravningsgudstjänst av en nästan 90-årig kvinna. Långt liv. Men ändå går livet fort.
Nu väntar jag med spänning på vad kyrkvärd håller på med denna gång.
Biskop i säkerhetskontrollen
Jag var alltså på Ålandsfärjan. Hos bloggranne kan man även läsa om frimodiga evangelisationsförsök på båten.
Efter Ålandsfärjedygnet besökte jag släktingar i och utanför Uppsala. Både min syster och svägerska och svåger hann jag träffa. Dessutom min son som tog sig upp till Uppsala från Stockholm några timmar på lördag kväll.
Mycket snö var det. Så mycket snö har jag aldrig någonsin tidigare sett i Stockholm och Uppsala. När vi var ute och promenerade på den uppländska landsbygden så kändes det faktiskt som norrland!
Måndagen var jag åter i Stockholm och deltog i en studiedag för präster anordnad av OAS-rörelsen. Den handlade om kristen äktenskappssyn och innehöll värdefulla föredrag (av Bengt Holmberg, Yngve Kalin och Erik Johansson), en gudstjänst med lovsång och predikan av Hans Weichbrodt och tillfälle till förbön - men då hade jag och norrländsk prästkompis redan fått ge oss av mot Arlanda.
Väl framme där gick vi givetvis genom säkerhetskontrollen. Tre gånger blev jag stoppad. Först tjöt det när jag gick genom den dörrlösa dörrkarmen; jag hade glömt att jag hade mobilen i fickan. Sedan blev jag kroppsvisiterad trots att det inte tjöt när jag andra gången gick igenom kontrollen. Tredje gången blev jag stoppad innan jag skulle ta mina grejer från bandet eftersom dom sett nå´t misstänkt i mitt bibelfodral. Då fick jag undervisa dom om vad det är för liten metallburk jag har med mig med biskopsinvigd helig olja att smörja sjuka med. "Det kan biskopen intyga" sa jag eftersom jag just upptäckte att biskop C-A Aurelius stod efter mig i kön. Vi har ju sett varandra i kyrkomötet och fick nu en pratstund. Han höll på och jobba med en nyöversättning av katekesen berättade han.
Men nu är jag sedan några timmar hemma igen. Sista färden gick med Frimodig kyrkas egen taxi. Div tel och lite bloggande. Nu kopplar jag av med lite te och tv.
Snart en vecka utan inlägg
skrev en anonym kommentator i en kommentar till föregående inlägg. Då anonyme läsaren dessutom menade att kära läsarna kunde drabbas av bloggabstinens måste jag givetvis skynda till deras undsättning för jag vill ju inte mina läsare så illa.
Först måste jag fundera på varför jag inte skrivit på en hel vecka. För mycket att göra? Knappast, nägon stund någon kväll ska väl finnas. För lite inspiration? Kanske det. Har det inte hänt något i kyrkan eller världen som förtjänar att bli delaktigt av min visheter? Nu brukar visserligen min gamle kamrat ibland säga att det inte är fråga om inspiration utan om transpiration - men då syftade han på predikoförberedelse inte på bloggande.
Men något har hänt som jag kan berätta om. Jag har varit ett dygn tillsammans med goda vänner från Frimodig kyrka. Vi var från fredag afton till lördag eftermiddag på Ålandsfärjan. Ett möte för alla som blev invalda i kyrkomöte eller något stiftsfullmäktiige i senaste kyrkovalet + ett antal suppleanter. Ja, riktigt alla kom inte. Några var förhindrade och tre-fyra stycken hindrades av snö som hindrade tåget.
Det var ett inspirerande dygn. Vi fick tala om vår nomineringsgrupps framtid, om hur vi ska jobba med medlemsvärvning och utbyggnad av vår ännu ytterst tunna organisation. Även började vi (redan!) fundera lite på vad som kan bli huvudfrågorna i nästa valrörelse om knappt fyra år. En sak är vi övertygade om: då går Frimodig kyrka ännu starkare framåt.
Min uppgift i sammanhanget var att informera de nyvalda kyrkomötesledamöterna om hur det går till i kyrkomötet. Vår ordförande hade utsett mig (som själv var ny för fyra år sedan) istället för sig själv eller annan veteran för att jag under hela mandatperioden tydligt utstrålat att jag inget fattar alltså skulle jag på ett pedagogiskt sätt kunna känna den nödvändiga samhörighetenn med dem som ännu mindra fattar och därför ha större förmåga förklara så dom fattade. Fattar ni?
I hallen utanför vår konferenslokal var det framställt lite fika när vi kom ombord igår kväll. För att inga andra båtpassagerare skulle norpa vårt fika så hade serveringspersonalen satt upp en liten skylt med den ytterst roliga lilla felskrivningen:
Denna servering tillhör Frimodiga Kyrkan
Först måste jag fundera på varför jag inte skrivit på en hel vecka. För mycket att göra? Knappast, nägon stund någon kväll ska väl finnas. För lite inspiration? Kanske det. Har det inte hänt något i kyrkan eller världen som förtjänar att bli delaktigt av min visheter? Nu brukar visserligen min gamle kamrat ibland säga att det inte är fråga om inspiration utan om transpiration - men då syftade han på predikoförberedelse inte på bloggande.
Men något har hänt som jag kan berätta om. Jag har varit ett dygn tillsammans med goda vänner från Frimodig kyrka. Vi var från fredag afton till lördag eftermiddag på Ålandsfärjan. Ett möte för alla som blev invalda i kyrkomöte eller något stiftsfullmäktiige i senaste kyrkovalet + ett antal suppleanter. Ja, riktigt alla kom inte. Några var förhindrade och tre-fyra stycken hindrades av snö som hindrade tåget.
Det var ett inspirerande dygn. Vi fick tala om vår nomineringsgrupps framtid, om hur vi ska jobba med medlemsvärvning och utbyggnad av vår ännu ytterst tunna organisation. Även började vi (redan!) fundera lite på vad som kan bli huvudfrågorna i nästa valrörelse om knappt fyra år. En sak är vi övertygade om: då går Frimodig kyrka ännu starkare framåt.
Min uppgift i sammanhanget var att informera de nyvalda kyrkomötesledamöterna om hur det går till i kyrkomötet. Vår ordförande hade utsett mig (som själv var ny för fyra år sedan) istället för sig själv eller annan veteran för att jag under hela mandatperioden tydligt utstrålat att jag inget fattar alltså skulle jag på ett pedagogiskt sätt kunna känna den nödvändiga samhörighetenn med dem som ännu mindra fattar och därför ha större förmåga förklara så dom fattade. Fattar ni?
I hallen utanför vår konferenslokal var det framställt lite fika när vi kom ombord igår kväll. För att inga andra båtpassagerare skulle norpa vårt fika så hade serveringspersonalen satt upp en liten skylt med den ytterst roliga lilla felskrivningen:
Denna servering tillhör Frimodiga Kyrkan
