Torbjörn Lindahl

Vilken värld man lever i tänker jag när jag läser tidningen och sammanfattar helgens upplevelser.

I söndags morse strax före fem stiger jag upp en stund och öppnar fönstret på glänt. Då hör jag något som låter som skottlossning. Men, tänker jag, det kan väl inte vara möjligt. Det måste vara något annat. Obekymrat lägger jag mig till vila igen och sover ytterligare två timmar innan det är dags för morgonpromenad. När jag några timmar senare åker till kyrkan ser jag en polisavspärrning i grannskapet.

Då får jag förklaringen till både det jag hört och hunnit läsa på text-TV: skottdrama på Porsön i Luleå. Och inte blev det lugnare av att åka till Hertsökyrkan för där hade det under helgen varit ett knivdrama utanför badhuset, bara några meter från kyrkobyggnaden. Givetvis fick vi ta med den saken i förbönen i gudstjänsten. Förbönen ska ju vara lokalt förankrad.

Vilken världd lever man i! Skottdrama där man bor (granngatan, endast ca 3-400 meter från mitt hus) och knivdrama där man jobbar (bara något tiotal meter från kyrkobyggnaden).

Nu måste jag verkligen lugna ner mig. Hur ska jag göra då?

Under september månad har jag fått uppleva ytterligare en tydlig nivåhöjning vad gäller antalet dagliga läsare på min blogg. Det gläder mig. Och jag vill återigen tacka alla trogna läsare vilka såsom en anonym prick i statistiken bidrar till att ge den nödvändiga uppmuntran som krävs för att orka fortsätta detta strävsamma arbete. Jag hoppas att jag ska orka fortsätta på ett sätt som ger läsarna tillräckligt mycket "valuta för pengarna" när dom satsar tid och energi på att knappa sig fram till min blogg.

Ju fler läsare man får desto ansvarsfullare blir det dock. Risken ökar ju att det i denna ökande krets läsare finns sådana som har helt olika behov att fylla när de letar sig fram till min blogg. Helt olika förväntningar alltså. Och att det som den ene gillar det ogillar den andre. Vem ska man tillfredsställa? Vem ska man riskera att stöta sig med?

När jag som ung präststuderande på sjuttiotalet en sommar praktiserade i uppländsk församling fick jag där ett råd av min handledare vilken varit lärare i homiletik (predikokonst) i prästutbildningen. Han menade att man i predikoförberedelsen alltid ska föreställa sig någon enskild person som man vill tala till. Det behöver inte alls vara någon som finns i gudstjänsten, snarare är det kanske bra om personen ej finns där, men det kan vara någon som man någon gång mött i samband med sin tjänst: dop, begravning, själavård. Givetvis skulle man inte på något sätt referera vad personen i fråga sagt men man skulle bara ha personen framför sig som en inre bild och fundera över "vad skulle jag vilja förmedla till denna person?" Predikan skulle därmed bli mer personlig var tanken. Faktum är att jag försökt tillämpa det under åren. Om det haft betydelse för mina predikningar vet jag ej. Det må åhörarna bedöma. 

Jag kommer nog inte ifrån att jag har lite av samma tanke när jag bloggar. Framför allt hoppas jag att ingen ska stöta sig på något jag skriver. Att jag ska kunna tala varsamt även om sådana frågor som kan  vara känsliga och där åsikter och upplevelser kan brytas. Samtidigt vill jag vid behov kunna vara tydlig med jag tycker. Och ännu mer samtidigt vill jag kunna växla mellan allvar och skämt och motorcyklar. Hoppas ingen misstycker.

Nu skulle det vara mysigt - och avslappnande - med en kort MC-tur i sptembermörkret!

Jo visst. Vi gick på temadagen i måndags, Dag och jag. Intressant var det. Den som vill läsa mer kollar Dags blogg. Men han är ju så insatt i vår kyrkas nutidshistoria att han ibland dyker ner i detaljer som en annan inte begriper ett skvatt av (och ibland inte finner helt intressanta erkänner jag trots att Dag är min vän). Men intressant var det att i måndags höra påståendet att det (när det gäller beslutet om kvinnors behörighet till prästämbetet) varit förlorarnas historia som har gällt. Nu skulle det vara viktigt att skriva segrarnas historia dvs den sanna historien! Normalt brukar man ju säga att det är segrarna som skriver i historien och att förlorarnas historia snarast behövs för att korrigera och komplettera. Ingentig är uppenbarligen längre som förut, i vart fall inte i kyrkan.

Nu ska jag alltså lära mig segrarnas historia dvs att kvinnoprästreformen kom till pga av en verklig, positiv, teologiskt grundad övertygelse att kvinnliga präster är positivt för kyrkan och helt i enlighet med - ja, snarast den enda rimliga konsekvensen av - Bibelns ord och Jesu innersta intentioner och att staten inte alls har pressat kyrkan i frågan. Ungefär så.

Får väl då offentligt bekänna mina synder och erkänna att jag under åren till stor del varit präglad av förlorarnas historia dvs att som åtminstone ett av skälen till att kvinnoprästsaken drevs igenom (i vart fall så snabbt) var ett starkt politiskt tryck på kyrkan (förlorarna har aldrig förnekat att det också funnits djup seriös övertygelse bland segrarna) och att den politiska makten i och över kyrkan har betytt mycket för reformens befästande och genomförande; och att tveksamhet mot reformen inte bara beror på diskriminerande attityd utan även inrymmer seriösa bibliska och teologiska skäl. Ungefär så.

Fylld av de nya segrande insikterna tar jag mig senare under kyrkomötesveckan för att läsa veckans nummer av Kyrkans Tidning. Där finns en artikel om införandet av kvinnliga präster i övriga nordiska länder. Till min ytterst stora häpnad läser jag där att skälet till att Norge kommit längst när det gäller kvinnliga biskopar (5 st) är att regeringen utser biskopar och att kyrkan och staten liksom gått hand i hand. Skälet till att Finland låg långt efter övriga nordiska länder (haft kvinnliga präster bara i 20 år) förklaras i artikeln med att kyrkan i Finland haft en från staten friare ställning så beslutet har varit kyrkans eget, inte riksdagens!

???!!!

Vems historia var det? Är det så att hur man än vänder sig så är ändan bak?  Eller sanningen kommer alltid fram till sist? Eller? Vem vet.

Nu har jag två år i rad sett kungen och drottningen på kyrkomötet. Detta år även kronprinsessan. Men inget är längre som förut där heller. Förra året kunde jag skryta med att jag hade min plats i plenisalen så att jag var den av 251 ledamöter som satt närmast kungaparet. Men i år hade dom ändrat! Biskop Koskinen, Visby stift ,som tidigare suttit på min vänstra sida, satt nu på min högra, dvs längst ut på raden (alla biskoper hade flyttats längst ut på respektive rad) och därmed närmast de kungliga. Vilken degradering för en stackars vanlig ledamot. Sedan kan man ju fundera över vad kungaparet gör på kyrkomötet. Visserligen är det trevligt att de hedrar våra sammankomster med sin närvaro. Men varför? I år kom de givetvis för att fira beslutet 1958 om ja till kvinnliga präster. I vart fall enligt dem som inbjudit dem. Men varför kom de då ifjol? Det måste ju rimligen bero på att de då firade 1957 års kyrkomötes nej till kvinnliga präster. Eller...?

Gårdagens jubileumsgudstjänst i Uppsala Domkyrka leddes av kvinnliga präster och biskopar i parti och minut. Men några manliga fick också vara med. Men intressant var en kvinnlig prästs kommentar om gudstjänsten. Hon kände ingen samhörighet med det som skedde, ty som hon uttryckte det: "det var en annan religion".

En av dagarna hade vi även ett seminarium om vissa framtidsfrågor. I samband med kyrka-stat-reformen beslöts om vissa övergångsbestämmelser i relationen kyrkan-staten. Dessa ska nu ses över efter tio år.  Det handlar bla om skatter på vissa kyrkliga tillgångar och om kyrkliga förtroendevaldas rätt till ledighet från jobbet på samma sätt som vanliga politiker. Kan man fortsätta att motivera denna ledighetsrätt för kyrkans förtroendavalda när inga andra beslutsfattare i samfund och föreningar har den rätten? Kanske lika bra att det försvinner. Vi vill ju ha beslutsfattare i kyrkan som är mer kyrkligt engagerade än dom är politiker. Spännande att se hur det går.

Annars är detta höstens tråkiga kyrkomötesvecka. Nästan bara utskottsarbete. Det blir roligare i oktober med debatterna i plenum. Innan vi skildes för denna gång fick vi en hälsning inför nästa session att se till att inte ha för onödigt långa debatter. Uppmaningen var att det räcker om en represantant för varje nomineringsgrupp talar i varje fråga. Icke, sa vi i nomineringsgruppen Frimodig Kyrka till varandra! Ett sådant handlande innebär ju i praktiken att respektive talare bara talar om hur respektive grupp kommer att rösta. Det är ett från politiken inlånat beteende. Vi kämpar för kyrkomötets återupprättelse. Vi vill tro att vi är samlade för att gemensamt - i tron på Ordet och i bönens Ande - söka sanningen. Då lyssnar vi till varandras argument. Då tror vi att vi kan övertyga varandra med goda sakskäl. Alltså talar vi - frimodigt.

Som bäst pågår kyrkomötet. Jag återkommer med kommentarer när jag har mer tid att skriva och när jag lugnat ner mig. Kan i alla fall trösta läsarna med att jag gjort rätt för mitt arvode genom att påverka en liten formulering i mitt utskotts utkast till betänkande. Men sedan gjorde jag mig kanske ovärdig arvodet då jag redan i förväg gav upp utan att ens argumentera då jag i annan fråga insåg att hela utskottet enigt var emot mig.

Håll ut så återkommer jag!

1. I föregående inlägg talade jag om att vännen Dag Sandahl förutspått att vi efter måndagens temadag kommer att behöva "lugna ner oss". Kanske bör jag för klarhetens skull påpeka orsakerna till det. Det som han fruktar eventuellt kommer att göra oss oroliga eller upprörda är givetvis inte själva mötet med kvinnliga präster och biskopar. Inte heller jubiléet som sådant. Utan detta - som var och en som följer med på Dag Sandahls blogg noterar (den som ej orkar det är ursäktad) - att den officiella bilden av vår nutidshistoria har många brister. Bilden är delvis antingen felaktig i detaljerna eller åtminstone så oklar och ofullständig att den blir oriktig. Jag är glad att det finns en sådan renhållningsarbetare som Dag med en sådan sanningslidelse, kunnighet och kompetens. Synd bara att det inte riktigt finns någon värdig motståndare på andra sidan nätet - för att nu ta en bild från tennisvärlden. Oavsett vad vi tycker i olika sakfrågor så ska det som sägs vara riktigt, vilket också min gamle kamrat (Stig) påpekat på sin blogg. Sedan kan vi ju värdera det på olika sätt.

Det bekymrar mig ibland att så många av kvinnliga kollegor och deras förespråkare tar så lätt på dylika brister. Men det är väl i denna fråga som med andra beslut i kyrkan och samhället - senaste exemplet en tjänstetillsättning som nu är i ropet i en församling i Stockholm: om ett beslut fattas på tveksamma grunder (tex beslutsunderlaget ofullständigt, jäv, formella brister i själva beslutsgången el dyl) så är det ju oftast så att de som var emot själva beslutets innehåll är de som protesterar mot formaliabristerna, medan de som gillar beslutets sakliga innehåll har lättare att överse med dessa brister "för det blev ju ändå som vi ville".

Men nu måste jag sluta annars är jag snart inte nerlugnad.

2. Lugn och ro har jag haft i helgen. Jag har bott i kyrkstugan igen två nätter. Igår kväll kom mina föräldrar på kaffe, samtidigt hade jag bjudit in tre personer som jag strax innan träffat under en kort promenad vid Gammelstads kyrka. Det visade sig snabbt att vi hade många gemensamma bekanta. Alltid roligt när man träffar folk där mötet innebär att olika trådar knyts samman. Kanske är detta också snarast ett exempel på att "kyrksverige" är ganska litet. Chansen att en kyrkligt aktiv person någonstans i landet ska känna någan annan som även jag känner är förhållandevis stor. Vi är inte så många.

3. Jag känner mig lugn och trygg när jag läser utkastet till Frimodig Kyrkas valmanifest inför nästa års kyrkoval. Det finns verkligen folk som vill ta ett positivt ansvar för Svenska kyrkan som kristen kyrka och som förmår formulera det på ett bra sätt. Något helt annat än sossarnas valmanifest som tidigare kommenterats i denna del av bloggvärlden.

4. Om det blir lugn och ro nu om en stund återstår att se. Jag ska fara på distriktsårsmötet för Sveriges motorcyklister i Norrbotten. Skulle årsmötet bli stormigt så kan jag ju alltid lugna ner mig på hemvägen genom en stillsam MC-tur i det vackra höstvädret.

5. Min pappa fyller 82 år idag. Grattis! uttalar jag här på den rätta dagen även om jag sa det till honom redan igår kväll.

Sista dryga veckan har jag varit två gånger på bio. Anledning till dessa täta biobesök är att när man (som väl de flesta läsare redan vet?) går en vardagkväll så kan man genom att bara betala en liten extra summa (oftast 10 kr) få ett rabattkort som berättigar till tre biobesök inom tre månader för halva priset. Det har jag skaffat mig många gånger men nästan lika många gånger inte kunnat utnyttja det eftersom det antingen inte funnits några filmer jag velat se (ofta) eller för att jag aldrig har tid en vardagkväll (ibland) eller helt enkelt för att jag inte ids (oftast). Men likväl kan jag inte låte bli att alltid köpa ett dylikt rabattkort de gånger jag går på bio en måndag till torsdag. Och då måste man ju utnyttja det. Alltså är det bäst att gå nästan direkt så man inte förlorar de pengar man kan tjäna på att bara betala halv priset. Det är ju nästan exakt som med alla div andra erbjudanden man får: gå med i X-bokklubben, betala bara Y kr,  få det och det och det, tjäna ZZZ kr. Frågan är ju alltid hur man kan tjäna pengar på att köpa nåt som man egentligen inte vill ha eller tidigare i vart fall inte vetat om att man vill ha.

Nå, i vart fall har jag gått på bio. Förra veckan såg jag andra delen om korsriddaren Arn. Tyckte inte att den var särskilt bra. Inte första filmen heller. Dom kan du låta bli om du ej sett dem.

Igår kväll såg jag filmen om Kautokeinodramat. Inte var väl den filmen heller så särskilt bra, men eftersom den utspelar sig här på Nordkalotten och har en viss koppling till fromheten i nordanland så blir man ju lite mer berörd än av en film om korsfarare. Som alltid när präster och andlighet och fromhet ska framställas i filmform så var det ganska schablonartat och konstlat. Bilden av Laestadius och hans verk innehöll många direkta felaktigheter i detaljerna. Må vara. Det som grep mig mest var dock framställningen av händelsen som en de förtrycktas kamp mot den förtryckande överheten, de drabbades försvarslöshet och olikheten inför lagen. Jag blir alltid berörd av sånt, oavsett om det i den aktuella framställningen överensstämmer med verkligheten eller inte.

Givetvis var den person som framställdes som ledande i det andliga skeendet kvinna. Det passar ju bra nu i jubileumstider. På måndag kommer jag (som extra inledning av kyrkomötet) att deltaga (tillsammans med Dag Sandahl) på en temadag i Storkyrkan i Stockholm där kommande veckas firande av 50-årsjubileet av 1958 års beslut om kvinnors behörighet till prästämbetet ska inledas. Dag har förutspått att efter temadagen kommer vi att behöva "gå och ta en pilsner för att lugna ner oss". Få se om det ska behövas. Jag ska kanske föreslå bio istället så får jag utnyttja mitt rabattkort igen. Filmen Rallybrudar vore väl lämplig att se nu när svenska kyrkan ålägger oss att fira kvinnors tillträde till tidigare helt manligt livsområde!

Nu tycker jag att det är dags att jag skriver ett inlägg som har motorcykelåkning som huvudtema. Det var länge sedan. Alltså gör jag det.

I senaste inläggen - vilka huvudsakligen handlat om annat - har jag dels klagat över att jag pga full arbetsdag inte kunde ta mig ut på en tur i lördags när det var så fint höstväder. Sedan har jag berättat att jag i söndags tog hojen trots att det inte var så fint väder .

När jag skulle fara hem från kyrkan i söndagskväll märkte jag att jag glömt mina handskar vid ett hembesök tidigare under aftonen. Problem. Skulle jag åka barhänt hem? Skulle nog bli rätt så kallt trots att jag har värmehandtag. Det behövs nämligen en bra stunds färd innan handtagen är riktigt varma. Och jag fryser extremt lätt om händerna! Koll i kyrkans "upphittarlåda", dvs på den hylla i hallen där barns kvarglömda kläder ligger. Där fanns ett par små pojkandskar som jag kunde tvinga på mina händer så jag fick hjälpligt skydd mot höstkylan. Problemet var att de små handskarna gjorde det omöjligt öppna händerna ordentligt innebärande svårighet att nå både blinkersknappen och kopplings- och bromshandtag. Det sista var väl värst. Men jag tog mig lyckligt hem.

På hembesöket tidigare hade jag gjort en ny intressant erfarenhet. Vi var några bland de anställda som blivit hembjudna till våra nya kristna vänner från mellanöstern. Dom hade till middagen även inbjudit indiska vänner som dom lärt känna i Kom-Vux (eller rättare i SFI - uttolka det den som kan). Lite har man ju lärt sig att med invandrare gäller det ibland att ha rätt matseder. Oftast är det ju muslimer som ej äter fläsk. Men vid denna middag så redogjorde värdinnan noga för de olika uppläggningsfatens innehåll och pekade tydligt ut för de indiska vännerna: "det här kan ni äta för det är gris". Dom äter inte nötkött eftersom dom är hinduer. Tvärtom alltså. Gäller att hålla tungan rätt i mun.

Får mig att tänka på en rolig scen i den yttersta roliga engelska humorserien Cyrry-nam-nam som gick för några år sedan på TV. Frågan gällde hur man gör om muslimer och hinduer ska spela fotboll mot varandra. Vad ska bollen var gjord av för läder? Inte svinläder för det kan ju muslimerna inte acceptera. Inte nötläder för det kan ju hinduerna inte acceptera. Lösningen blev att spela med en kokosnöt. Det gick ju bra tills spelarna började nicka bollen.

Dom skulle kanske haft hjälmar. MC-hjälmar så klart, så lyckas jag återföra detta inlägg till den rätta vägen. Igår tog jag också hojen till jobbet och på eftermiddagen i pausen mellan två engagemang lyckades jag stjäla mig tillräckligt med tid för en liten tur runt i stan. Vad är det som gör att det är så skönt åka motorcykel? Jag begriper det ej, men det är fruktansvärt avstressande. Det är som att bekymren, oron och stressen bara flyger sin väg. Pröva så får du se vilken njutning det är.

I fredags morse besiktade jag min motorcykel. Den klarade sig utan anmärkning. Givetvis, det är ju en Honda. Världens bästa motorcyklar.

Redan för ca en vecka sedan har jag berättat om att vi fått några nya vänner här i kyrkan, vilka invandrat som flyktingar från annat land (i mellanöstern). Givetvis kom dom i gudstjänsten idag också men i dagens högmässa hade vi även medverkan av en annan invandrargrupp. Ett gäng från Burma som under ett par månader redan lånat kyrkan på söndageftermiddagar för egna samlingar. Nu ville dom medverka i vår gudstjänst med en sång. Det var verkligen fint. Vid kyrkkaffet bläddrade vi i deras sångbok och med hjälp av de engelska titlarna lyckades vi hitta några låtar som även vi kan sjunga, tex O, store Gud (How great thou art) och Förunderlig nåd (Amazing grace). Roligt med gemenskap över gränserna.

Man kan inte annat än tacka Gud för de kristna invandrarna som kommer till vårt land med sin tro, sin hängivenhet, sin sociala frimodighet (det är ju där som vi svenskar är blyga och tillbakadragna). Utan några som helst lärdomar från kyrkliga kurser eller särskilda förnyelsekoncept blir här av sig själv en förnyelse av församlingslivet.

Apropå det så ska jag kanske komplettera den bild av förnyelsen (köksrenovering) som jag återberättade i föregående inlägg. Förnyelsen i köket har kanske inte bara med yttersidan att göra, det kan ju även vara så att man tar in något som man förut saknat, tex micro eller diskmaskin. Men det hindrar inte att vattnet i kranen och elströmmen i spisen är desamma. Så kan det ju vara i det kristna livets förnyelse också: vi behåller samma grund, men tar också emot från den Helige Ande ytterligare något som hittílls varit svagt, outvecklat eller outnyttjat i vårt kristenliv, tex undervisningen om nådegåvornas funktion i det kristna livet, den personliga förbönens förmån osv.

Idag tog jag hojen till kyrkan men vädret är inte lika roligt som igår.

Som jag tidigare skrivit så hade vi surströmmingsfest i kyrkan i går kväll. Roligt, med mycket gemenskap och aktiviteter av både andligt och världsligt slag. Idag har arbetet bestått i både dop i Örnäsets kyrka och aktiviteter på Hertsö marknad. Vi hade en enkel gudstjänst kl 12.

Det pågår också en ekumenisk samverkanshelg i grannförsamlingen. På det frikyrkliga stället Klippan i Sunderbyn är det samlingar i dagarna tre. Medverkar gör OAS-rörelsens inspiratör Berit Simonsson. Strax ska jag åka dit för att höra hennes föredrag för kvällen. Gårkvällens föredrag missade jag pga surströmmingen men har i efterhand fått berättat en sak som hon sade. Det handlade om förnyelse. Dom hade förnyat köket i hennes hem, ni vet byta ut skåpluckor och vitvaror och så där. Och när allt är klart så ska man ta köket i bruk igen. Då går man till diskbänken och skruvar på kranen och vad händer då? Jo, det kommer exakt samma sorts vatten som det alltid gjort!

Tack Berit för denna underbara liknelse! Tänk om vi kunde inse att det är så det är med andlig förnyelse: formerna, det utvärtes kan skifta, men när förnyelsen är äkta så är det samma gamla pålitliga levande vatten som i alla tider. Jag önskar att många av mina vänner i den laestadianska rörelsen skulle förmå se det på det sättet när dom stöter på andlig förnyelse tex i OAS-rörelsens form. Förstå att lovsånger och musik, handklappningar och flaggor, förbön och liturgiskt rika mässor har mer med yttersidan att göra, men att innersidan, vi blir frälsta för Jesus Kristi skull och ingenstans under himmelen finns något annat namn genom vilket vi kan bli frälsta än Jesu namn - det är alltid detsamma. Dessutom kan jag ju säga att det som är den laestadianska fromhetens verkliga kärna och grundpelare: att man ska bekänna sina synder och ta emot syndernas förlåtelse - det har jag som biktpräst i OAS-rörelsen fått erfara precis lika mycket - om inte ännu mer - än i laestadianska sammanhang.

Bara en sak är sorglig i dag. Att jag jobbat hela denna klara soliga höstdag. Tänk vilken härlig MC-tur man kunde ha fått. Suck,suck! Men än är säsongen ej slut.

Tänkte jag när jag igår fick en lunta från "Svenska kyrkan, kyrkomötet" med material inför höstens kyrkomöte. Där kollar jag givetvis in det bakrundsmaterial som tagits fram av utskottssekreteraren inför behandlingen av min egen motion. Min motion handlade om att utreda möjligheten att befria vissa människor från kyrkoavgiften, alltså dem med allra lägsta inkomsterna. Nu visar det sig att den frågan har varit behandlad i kyrkomötet flera gånger efter år 2000 och att det som jag efterlyser - en utredning - redan har varit tillsatt och kommit med material. Alltså har jag bidragit till det som det varnas för i kyrkokansliets information till ledamöterna, nämligen att vissa motioner "återkommer år efter år". Alltså uppmanas ledamöterna att först kolla med kyrkokansliet innan man motionerar. Detta gjorde jag, men fick beskedet att den fråga som behandlats var om att sätta "tak" på kyrkoavgiften, inte att sätta "golv" vilket jag motionerat om , så jag blev uppmanad skicka in min motion.

Så kan det gå. Kanske ska jag till nästa år motionera om att kyrkomötet bör ge kyrkostyrelsen i uppdrag att utarbeta förbättrade rutiner för kyrkokansliet så att servicen till kyrkomötesledamöterna fungerar som den ska. Problemet är väl bara: hur ska jag vara säker på att jag får rätt besked om huruvida någon motionerat om det förut?

Funderar också vems fel det är att en massa folk söker jobb som dom ändå inte kan få? Läste en artikel igår om det i gratistidningen härstädes. Någon arbetslös tyckte att det kan väl vara bra att vissa som varit slöa och ointresserade av att söka jobb får en liten spark i baken men att det hela gått till överdrift. Märkte det själv för några år sedan här i jobbet. Vi fick många många tiotals ansökningar till en diakontjänst. Om jag minns något-så-när rätt så var det kanske en vigd diakon blande de sökande, två eller tre under utbildning, vilka skulle kunna bli diakonvigda lagom till lämpligt tillträdesdatum. Därutöver kanske en eller två som hade social eller pedagogisk utbildning och erfarenhet som gjorde att dom möjligen skulle kunna komma ifråga om vi beslöt att för en tid tillsätta ett vikariat som diakoniassistent. Övriga åtskilliga tiotals sökande fullständigt ointressanta. Men det är klart att detta massiva jobbsökande skapar jobb: hos arbetsförmedlare, skogshuggare, pappersarbetare, penntillverkare, postdistributörer, personaladministratörer och sophämtare.

Nu har jag börjat tredje arbetsveckan efter semestern så nu börjar man komma igång. Både jag och verksamheten här i kyrkan alltså! Idag hade vi vår barngrupp Efter plugget för första gången denna termin. Barnen fick tillverka geléljus. Då har man en mjuk massa som man smälter och sedan fyller i behållare med vekar och så stelnar det till ljus som man kan tända. Det gav en helt ny dimension åt den gamla sången Ande du som livet ger: smält mig, fyll mig, tänd mig... 
Den sångens verser var genomgående tema för en planerad medarbetar-oas på Edelviks folkhögsskola förra (eller var det förr-förra? - åren går så fort) hösten, vilken dock inte blev av pga för få deltagare*. Dock sjöng vi inte den sången vid andakten i kyrkan idag, utan Änglarna sjunger i himlen och vi tänker att om vi sjunger den varje vecka i en månad så kan barnen den utantill vid familjegudstjänsten på Mikaelihelgen.

I morgon startar årets alpha-kurs i församlingen, på torsdag första veckomässan i distriktet för hösten (uppehåll under sommaren), och nästa vecka första samlingen i höstens samtalsgrupp om sorg. Nu är arbetet igång. Och precis som alla norrländska församlingar med självaktning så har vi på hösten en surströmmingskväll. Här i Hertökyrkan blir det på fredag kl 17. Lörd-sönd är det marknad här i Hertsö centrum och givetvis finns kyrkan med både med lite försäljning av Sackéus-varor och med en enkel gudstjänst på Hertsöns utescen lörd kl 12.

Nu undrar jag bara: vad har hänt med Dag Sandahls blogg? Han har inte skrivit sedan 29 augusti. Katastrof!

---

* Och apropå OAS-rörelsen så kan jag ju göra reklam för den ekumeniska helgen i Gammelstad-Sunderbyn nu 12-14 sept på Klippan i S Sunderbyn. Medverkan av OAS-rörelsens inspiratör Berit Simonsson (gissar att du kan se exakta tider i Nederluleå församlings predikoturer på fredag - men minns jag rätt så var det fred 19, lörd 14 o 19).

Får tacka alla som hann be för gudstjänsten igår kväll. Det var närmare 500 kommunikanter (nattvardsgäster) och därtill åtskilliga barn. Jag måste erkänna att jag trivs i dessa sammanhang där man kan predika nästan hur länge som helst. Det ger en otrolig frihet. Med kyrkliga mått mätt höll jag nog ett ganska långt beredelseord/skriftetal, ca 50 min tror jag, men det var ju med tolkning till finska.

Det kan inte hjälpas att mina tankar återvänder till TV-programmet existens tidigare i veckan. Där framställdes ju vissa mer traditionalistiska grupper inom svenska kyrkan (i programmet fr a exemplifierade med laestadianer) som ett problem. Mest beroende på att många av dessa grupper inte så enkelt förmår stå bakom kyrkans nyinförda* ordning att både män och kvinnor kan vara präster. Jag tänkte igår när jag i kyrkan såg köerna med hundratals ungdomar: om tio år har (sannolikt) de flesta av dessa redan åtskilliga egna barn. Hur stor har denna rörelse då blivit? Det var, som en kollega påpekade då vi talade om TV-programmet tidigare i veckan: i framtiden kommer de mer traditionalistiska grupperna inom svenska kyrkan att bli en allt större andel av de tydligt bekännande kristna. På något sätt kommer det att öka en redan existerande spänning: biskopar, präster, många kyrkopolitiker och anställda kommer att dra åt ett håll men många i fotfolket åt ett annat. Hur ska man lösa den knuten? När ska kyrkan inse att man inte med (kyrko)politiska beslut kan kommendera människor att marschera i önskad riktning?

Idag firade vi söndagsgudstjänst i kyrkan. Inte på långa vägar lika många deltagare som igår kväll vid mässan, men jag hörde sedan att många också satt i bönhuset och lyssnade via högtalare. Det hörs faktiskt bättre där än att sitta i det stora ekande kyrkorummet, det måste t o m jag erkänna, men jag börjar ju bli lite halvdöv. Nu under eftermiddagen fortsätter predikningarna, och även om jag menar allvar när jag säger att jag kan känna mig hemma i dessa laestadianska sammanhang så blir det till sist lite enahanda: bara predikningar och psalmer. Jag saknar det som man också får uppleva på ett OAS-möte: lovsång, förbön och mindre seminarier med möjlighet till samtal.

---

* någon kanske reagerar mot att jag kallar ordningen med "könsneutralt" prästämbete i svenska kyrkan för nyinförd, samtidigt som reformen femtioårsjubilerar.  Många vill ju framställa det som att reformen därmed är gjuten i sten. Jag replikerar: Kyrkan famnar sekler. Femtio år är i Kyrkans historia en så kort  tid att den i framtiden kan komma att klaras av på några rader i kyrkohistorieboken. Hur många olika epoker har vi inte upplevt i vårt eget lands historia: stormaktstiden, det kungliga enväldet, frihetstiden och allt vad det nu kallas. Vi bläddrar bara förbi dem. Femtio år klarar man på en halv lektion. Det gäller att ha perspektiv även på sin egen tid.

Denna helg får jag inom kort tid uppleva möten med kristna från helt olika traditioner. I går kväll var några av oss anställda i församlingen hembjudna till ett kristet par från annat land som kommit som flyktingar till Sverige för knappt två år sedan och som nu fått uppehållstillstånd hos oss och nu söker sin framtid här i Luleå. Det var naturligt för dem att gå i närmaste kyrka så då hamnade dom hos oss. Mycket intressant - men också smärtsamt - att få höra deras berättelser om hur det kan vara att leva som kristna i ett land där ibland fientligheten mot de kristna kan vara stor och ta sig konkreta uttryck. Ändå inspirerande att höra hur dom kan behålla tro och frimodighet under sådana förhållanden.

Samtidigt pågår här i församlingen en laestadiansk helg. Gudstjänster i Örnäsets kyrka men kaffe och mat i närbelägna bönhuset - fd konsumbutiken om vilken jag tidigare berättat vid några tillfällen. Kyrkan är betydligt större än gudstjänstlokalen i bönhuset. När förfrågan från den laestadianska församlingen i våras kom om att få disponera kyrkan så var vår kyrkoherdes tydliga svar att så länge laestadianerna vill ha kvar en kontakt med svenska kyrkan så ska vi absolut ta emot den utsträckta handen. Det är en inställning som jag helt delar.

Kanske är det detta som trots allt är tjusningen med svenska kyrkan, den begabbade gamla statskyrkan, att inom dess murar ryms många (även om dom inte alltid är där samtidigt). Roligare kan jag tycka att tillhöra en öppen folkkyrka som kan bjuda på både väntade och oväntade möten istället för att isolera sig i en liten förutsägbar sekt.

Om drygt två timmar ska jag leda nattvardgudstjänst i kyrkan. Om någon av läsarna hinner läsa detta inlägg före kl 18 denna dag så får du gärna be för mig - det är trots allt lite mer maktpåliggande att tala till 500 personer än till 8 som på en vanlig veckomässa.

Idag hade vi på jobbet en personal-två-tredjedels-förmiddag under avslappnade former. Vi var på Golf-Garden här i Luleå (fd SAABs bilhall!) där man kan spela bangolf (minigolf), tävla i skytte samt diverse andra mer eller mindre påhittade grenar, inklusive intelligenstest. Vi spelade mot varandra i sju olika lag.

Och nu måste jag få berömma mig! Det lag som jag fick förmånen deltaga i belade den hedervärda andraplatsen men själv var jag den som hade bästa individuella resultat och fick därför en guldmedalj! Den första  jag fått i mitt liv, tror jag. Det var på några av banorna som jag lyckades få i bollen på första slaget. Där grundlades segern.

Allt roligt så långt!

Lika roligt var det dock inte att titta på TV igår kväll och se Existens. Anna Lindman-Barsks sätt att behandla en kyrklig fråga var lika subjektivt och vinklat som vanligt - jag har skrivit om det förr men jag tänker inte gå in på det nu igen. Men det som var lite oroväckande i programmet var ju att koncentrationen på "kvinnoprästmotståndarna" - som man givetvis ville bli av med - inte längre handlade mest om präster som det gjort i årtionden utan i praktiken om lekmän, kyrkfolk och vanliga gudstjänstfirare, tydligast exemplifierade med laestadianer. Hur ska man bli av dom i kyrkan? Utesluta dom ur kyrkan? - hur skulle det i så fall gå till, vilken trospolis skulle i så fall behövas? Förbjuda dom att gå i kyrkan? Landsförvisa dom? (Det är faktiskt inte så länge sedan man i Sverige kunde bli landsförvisad om man avvek från den av konungen (=staten) fastställda rätta läran).

En som borde få guldmedalj är laestadanpredikanten Sören Ylipää för sin ytterst tydliga bekännelse att Bibeln är Guds ord, inte att Bibeln bara innehåller Guds ord. Den distinktionen kan tyckas petig, men den är oerhört viktig. Ja, kanske den överhuvudtaget avgör om vi tillhör den kristna religionen eller inte.

Kanske får man skäl att påminna om Paulus ord i 1 Kor 9:24:
"Vet ni inte att av alla löparna som springer på en tävlingsbana är det bara en som får priset?" (Guldmedaljen skulle vi kanske säga). "Spring så att ni vinner det."

I söndags kväll bänkade jag mig givetvis framför TV:n för att se dokumentären "Jenny, Gud och tystnaden". Kanske ska jag passa på att berätta att dokumentärfilmaren Ingela Lekfalk var min konfirmand för 25 år sedan. (Jag har haft andra kändisar också bland mina konfirmander, tex sångaren Peter Mattei.)

Nå, till saken. Med viss förväntan var det väl man slog sig ner i TV-fåtöljen. Programmet hade fått lite uppmärksamhet i tidningarna i förväg. Men av den utlovade tystnaden blev inte så mycket tycker jag. Det hade ju utlovats att när Jenny berättade om sig och sin partner bland studiekompisarna så skulle det bli alldelses tyst i rummet. Kanske var det värre vid tillfällen när kameran ej var med? Annars tycker jag att klasskompisarna var öppna och raka. Pinsam tystnad kan man annars få erfara i olika sammanhang. Hur ofta har jag inte själv suttit i tågkupé eller annat ställe där man möter okända; snacket har gått ledigt och lätt om både politiker och OS och elitserien tills någon frågar:
- Och vad jobber du med?
-Präst!
Isande tystnad. Ingen vet hur man ska fortsätta samtalet.

Vad ska man annars säga? Den avgörande frågan är väl WWJD (What Would Jesus Do? - vad skulle Jesus göra). I samtalet i en konfirmandgrupp så uttryckte Jenny vad hon trodde att Jesus skulle sagt om han mött henne och hennes partner: han skulle ha glatt sig över att dom träffat varandra och fann glädje i sin relation.

Att gissa vad Jesus skulle ha gjort är inte alltid så lätt för våra tankar om det färgas så lätt av våra önskningar.  Men vi kan knappast förutsätta att Jesus så där utan vidare bekräftar allt som vi gör, är, lever i eller värderar. Exemplen är många på att Jesus ibland är ytterst radikalt utmanande:
"Gå bort och sälj allt vad du äger". "Låt de döda begrava sina döda, kom du och följ mig". "Gå och hämta din man" - till kvinnan vid Sykars brunn - och när hon tvingas erkänna att hon inte har någon man så fortsätter han "fem män har du haft och den du nu har är inte din man".

- - - - -

Tyst var det inte för mig igår eftermiddag och kväll. Då surrade hojen och förde mig fram och tillbaka till Kalix. Och inte var det tyst när man var där heller med två små gulliga flickor som dansade runt, klättrade och sprang. Hur orkade jag själv när jag hade småbarn? Visserligen var det för sent på året för att blogg-grannen Hanna med make skulle värma grillen (vilket tidigare utlovats, men löftet lär kvarstå till nästa år) men det blev räkor och kräftor. Tack för en trevlig kväll. På vägen hem kärde jag över Pålänge-Sören. Kurvigare än E4 givetvis. Märkligt att jag aldrig tänkt på den vägen tidigare. Vid ett tillfälle sprang en ren rakt över vägen en bit framför mig. Jag ska inte säga att det var katastrofalt nära, men tillräckligt för en ordentlig inbromsning. Glad att jag helt oreflekterat gjorde exakt som man ska: knipa åt med knäna om tanken, blicken fäst långt fram och så nypa till i bromshandtaget. Tack till SMC:s instruktörer i Norrbotten som de senaste åren instruerat på "avrostningarna" eller grundkurserna som det numera visst ska heta.

Och apropå Kalix: när jag väcktes av klockradion i morse så var det ett samtal om energidryckers eventuella nyttighet och mer sannolika onyttighet och frågan kom upp om vad som händer om en kalixbo dricker en burk energidryck. Svar: han talar med normal hastighet!