140:e dagen. Namnsdag
har näst äldsta dottern idag. Men hon är i Spanien så det blev grattis via sms. I övrigt hände väl inget särskilt. Jag tvättade lite och Simon och jag handlade på Kvantum och tog i samband med det lite övningskörning som förde oss till både Lövskatan och Gammelstad.
Upprepar det som Mats och jag ofta uttrycker för varandra: tur att man är pensionär så man hinner allt man ska göra utan att något slags arbete inkräktar på ens dyrbara tid.
Idag började jag också läsa en bok. Recension kommer.
139:e dagen. Lunch
åt jag idag. Men inte ensam.
När Johan Marklund är i stan så bestämdes att vi skulle träffas för lunch. Mats och Johan och jag + Bosse och Stefan Aro som jobbar från Luleå denna vecka. Det var Stefan som var den femte närvarande prästen i högmässan igår.
Alltid roligt få träffa prästkollegor med vilka man har god gemenskap och samsyn i många frågor. Sådana präster fanns det betydligt fler av förr i tiden. Numera blir det sakta allt färre.
Mats och jag promenerade till stan. Efter lunch gick vi och Johan till församlingsexpeditionen. Johan för att hälsa på tidigare arbetskamrater. Mats för att lämna en tidrapport för tjänstgöringar i Hertsökyrkan. Och jag för att anmäla inplanerade fasteandakter* under Mars månad så att de kommer in i domkyrkoförsamlingens planering och på hemsidan
* Fasteandakter tre fredagar kl 18, de två första med läsning ur (predikan över) Johannesevangeliet (10/3 Torbjörn, 17/3 Mats). Den tredje (24/3) som korsvägsandakt då vi går runt i kyrkan och stannar till inför bilder om de olika stationerna på Jesu lidandes väg.
.
138:e dagen. Första söndagen i fastan.
Mats celebrerade och predikade. Som ofta när Mats jobbar på Bosses ledigheter tog han Niclas till hjälp och lät honom vara försångare i psaltarpsalmen och sjunga litanian. När det dessutom sagts att fjolårets pastorsadjunkt Johan skulle besöka staden (han har sin tjänst numera i Sigtuna) så beslöt vi vara fyra präster i mässan. Alltså var även jag med och koncelebrerade och distribuerade. Efteråt samtalade jag med några i församlingen om hur de upplevde att vi var fyra präster på en rätt vanlig söndag. Flera uttryckte att det blir högtidligt.
- När vi ser att prästerna är glada så blir vi också glada, sa en av kyrkvärdarna.
Ytterligare en präst var gudstjänstdeltagare och Bosse som sagt borta så med lite flax hade vi kunnat vara sex präster. Det hade varit högtidligt. Sammanlagt var vi bortåt 70 i gudstjänsten.
Efter snabbt kyrkkaffe for vi till bönhuset på Örnäset och fick höra två predikningar och sen äta mat. Efter kaffet passade jag på att samtala med den ene predikanten som igår kväll i predikan nämnt att han varit i Auschwitz. Eftersom även jag varit där var det värdefullt få dela erfarenheter.
De två sista predikningarna skippade vi.
När vi kom hem tog vi en promenad.
137:e dagen. Besök och mässa.
kan väl få sammanfatta dagen. Men jag gick en promenad också. Dock mycket kortare än planerat. Hade väl tränat nog så hårt igår så det satt i benen.
Besöket var min gamle kamrat som kom förbi med lånad bok* som han råkat hitta i sina gömmor (och berättat om på sin blogg) och tog sig för att läsa ut för att sedan kunna återlämna, vilket skedde idag.
Mässan var i Örnäsets kyrka kl 16. Inplanerad av Fridsförbundet som har möteshelg med kallade predikanter denna helg. Mats ledde mässan och predikade, jag distribuerade. Mycket folk. Spontant tänkte vi att hela Fridsförbundet var där. Men när vi en stund efter mässan gått över till bönhuset för fortsatt gudstjänst kl 18 mötte vi flera som vi inte sett I kyrkan.
Predikanter från Finland. Trots att ena predikan tolkades från finska pågick gudstjänten bara till 19.15.
När Mats och jag åkte hem berättade han att Fridsförbundets ordförande Mattias med honom bokat in mässa i Örnäsets kyrka lörd 18 mars kl 18. Då får jag predika och Mats celebrerar.
* Bengt Birgersson: Som stjärnor i Herrens hand (Prästmötesavhandling för Missionsprovinsen)
136:e dagen. Fika
på lokala fiket Lilla skafferiet med god vän. Planen var att Mats skulle komma med och att vi sedan skulle ta oss till stan och promenera på isvägen. Men därav blev intet för på morgonen ringde Mats och meddelade att han prioriterade att fara ut till stugan istället. Alltså fick jag själv ta mig till stan och göra två enkla ärenden. Men när dom var klara så hade moln börjat skymma solen, så lusten till promenad på isen falnade.* Alltså gick jag hem.
Väl hemma blev det under eftermiddagen a) TV-tittande på sändningar om Ukrainakriget; b) lite övningar enligt program jag fått av sjukgymnast; c) middag till vilken Mats blev bjuden.**
Sent på kvällen lockade Simon med mig på rejäl promenad.
* ska man gå ut på isen ska det vara soligt väder!
** synnerligen lämpligt insåg jag senare då jag i tidningen läste att det var hans namnsdag
135:e dagen. Det heliga kriget
heter en bok av John Bunyan - han som också skrev Kristens resa - som min gamle kamrat skrivit om på sin blogg. Fick lust köpa den och kollade därför på nätbokhandlare, men hejdade mig i sista minuten; olästa böcker har jag nog av. Men sannolikt är den läsvärd.
I övrigt bestod dagen av läkarbesök på sjukhuset (inget allvarligt att oroa sig för) på förmiddagen och mässa i hemmet hos pensionerade diakonen Tommy under eftermiddagen.
134:e dagen. Askonsdag
Simon och jag tog en promenad till stan under eftermiddagen. Jag funderade på att ta rollatorn men Simon tyckte jag skulle nöja mig med käppen.
- Du går snabbt nog med den.
Väl inne i centrum hade Simon ett ärende som snabbt var avklarat, sen gick han hemåt igen. Jag dröjde mig kvar en stund i förhoppningen att kunna hoppa på samma buss som Mats sagt han skulle åka med. Men ingen Mats på bussen. Väl framme i Hertsökyrkan fick jag förklaringen. När han stod vid hållplatsen några minuter före utsatt tid, kom föregående buss nästan 10 minuter försenad. Då tog han den istället.
Nå, skälet att vi båda for till kyrkan gissar ni väl. Askonsdagsmässa.
Bosse celebrerade och predikade. Mats hjälpte med distributionen av både aska (kors på pannan) och Kristi blod.* Exakt antal.vet jag inte men en bra bit över 30 deltagare skulle jag gissa.
Nu har fastan börjat.
* inspirerad av våra koptiska vänner säger jag kropp och blod om det som utdelas i nattvarden, inte vin och bröd.
133:e dagen. Begravning
var jag till idag. Som gäst. Brodern till vännen Tommy Eriksson begravdes och jag blev inbjuden tillsammans med gamle prästkollegan Arne Söderström som jag hämtade vid hans äldreboende.
Det är väl inte min uppgift att recensera enskild begravning, men jag måste få uttrycka att jag inte är ett med den ökade tendens till viss upplevd pratighet - som blir allt mer påtaglig för varje år som går och delvis blivit kodifierad i senaste handbok, t ex att man före första psalmen kan säga några korta inledande ord av typen "vi är samlade för att följa N.N....och överlämna honom i Guds händer". Och sen att prästen pålyser alla psalmer så man inte vågar lita på nummertavlan och folks normala förstånd: när orgeln börjar låta är det dags att sjunga. Och eftersom kära läsarna är väl medvetna om min grundhållning i kyrkliga frågor så säger jag som ofta ju förr desto bättre.
Men det var givetvis en glädje kunna vara med och visa respekt för en person jag träffat flera gånger och kunna bereda gamle prästen Arne en möjlighet vara med. Han kände den bortgångne bättre än jag.
132:a dagen. Sjukkommunion
fick jag förrätta idag. Eller, när vi i svenskkyrklig ordning gör detta så är det ju ofta inte bara kommunion utan hel nattvardsgudstjänst. Så även idag. Två psalmer men läst nattvardsliturgi. Även tre anhöriga till den äldre kvinnan var med.
Hennes son och jag bröt upp samtidigt. Men när vi tog hissen ner gick det inte lika bra. Den fastnade.
- Tur att jag har lite bröd och vin kvar i väskan, tänkte jag. Då klarar vi oss en tid utan att svälta ihjäl.
Tel till nödnumret som fanns angivet i hissen. Men dom hade inte längre serviceavtalet fick vi veta. Men innan vi hann kontakta annan operatör började hissen röra sig och stanna vid en våning. Vi valde då kliva ur och gå ner. Min färdkamrat som har sin mors adress i huvudet lovade ringa då han kom hem. Han ringde även sin syster som var kvar hos modern och uppmanade henne låta bli hissen när hon skulle fara.
Lite spännande, men lyckligt slut. Hoppas ingen annan fastnar innan serviceman gjort sitt.
Ikväll var det sedan bastu. Mats och jag hade flyttat bastudag från onsdag för att kunna ha lite fastlagsfest med några kollegor. Tyvärr kunde ingen av dem komma så vi blev ensamma. Men vi fick efter bastun sitta hos Mats och titta på filmen Barfotarop. lntressant påminnas om detta embryo till den stora folkväckelsen under artonhundratalet. Men rent filmmässigt var det väl en amatörproduktion.
131:a dagen. Fastlagssöndagen
Undrar om det var nytt rekord (om vi bortser från julbönen). 72 deltagare skrev kyrkvärdarna in i statistikliggaren efter högmässan.*
Vi har ju sista tiden haft en grupp armenier i kyrkan. Och idag när Mats stötte på en flyktingkvinna från Ukraina så insåg han att dessa borde ju kunna tala med varandra - på ryska. Så han introducerade dem för varandra. Och se, det gick bra. Roligt kunna bidra till att kontakter skapas.
Efter kaffet gjorde Bosse och Mats och jag upp om en idé som Mats och jag kläckte i bastun förra veckan. Att ha fasteandakter tre fredagkvällar. Fredag är ju (åtminstone i svenskkyrklig luthersk tradition) den klassiska dagen för passionspredikningar. Nu planerar vi 10, 17 och 24 mars (31/3, sista fredag före Palmsöndag är det - vegetarisk! - tacokväll så den kvällen var bokad). De två första gångerna blir det med predikan (undertecknad, sen Mats) över lidandeshistorien enligt Johannes, sista gången en mer stillsam korsvägsandakt där vi går runt i byggnaden och stannar till inför bilder av de olika stationerna på Via dolorosa.
I högmässan hjälpte jag Bosse distribuera - och predikade som jag tidigare berättat.
Jesus talar om kärlekens väg
1. Genom ord (vi går nu upp mot Jerusalem...)
2. Genom handlig (dricker en bägare och genomgår ett dop)
3. Genom sitt föredöme (inte bli betjänad utan tjäna)
* och det utan att "alla som någon gång kommer råkade vara här samtidigt" för minst 6-7 som är nästan söndagliga besökare inte var på plats, av vilka några, enligt rykte, valde Mariakyrkan i Sävast där Niclas Larsson om eftermiddagen ledde mässa med Bodens fridsförbund.
130:e dagen. Besök
fick jag om eftermiddagen av äldre sonen Jonas. Han sms:ade under förmiddagen att han ville komma på besök så han slapp sitta ensam hemma och se Luleås insats i CHL-finalen. Och sen åt han tacos med Simon och mig..Trevligt givetvis. Och det är märkligt; som förälder gläds man alltid när man ser vuxna barn tillsammans.
Hockeyn blev till slut spännande men Luleå förlorade med 2-3. Gjorde ett självmål också, hur hade det annars gått? Dock innebar besöket att jag avstod Fridsförbundets årsmöte (som jag funderat mycket på om jag borde deltaga i eller inte, jag är medlem), och att mitt framfödande av struktur till morgondagens predikan blev uppskjuten några timmar. Men ca 21.30 skedde förlossningen.
Nu hänger det på att trogna förebedjare är med mig så frimodigheten och tankens (tillräckliga) klarhet är hos mig i morgon.
129:e dagen. Transpiration & inspiration
handlar det om nu. Transpirationen (studier av texten mm) är till stora delar klart. Nu handlar det om inspiration om det ska bli någon predikan (med acceptabelt flyt) i kyrkan på söndag.
Inspiration i predikosammanhang (i kyrkan) är för mig fr a inte att komma på vad jag ska säga, utan snarare att få struktur på vad jag ska säga. Tämligen ofta blir det tre delar I predikan * & **. Men innan denna struktur fötts fram i medvetandet är det nästan meningslöst skriva något. Men ibland tar det tid. Det har hänt att idén till struktur fötts först i sakristian 20 min före gudstjänsten. Men när det väl skett så samlas alla lösa trådar som virvlat i huvudet, till sina rätta platser likt prydnader i julgranen.
* faktiskt så pass ofta att näst äldsta dottern (nu över 40 år) redan i slutet av mellanstadieåldern lärt sig det och i kyrbänken kunde visa upp rätt antal fingrar i luften som tecken på att hon hängde med när hennes fader tog sig igenom predikans olika avsnitt. Även från vuxna har jag under åren hört att predikan i delar är lättare att både uppfatta och minnas än en predikan i "ett sträck".
** i icke-högmässosammanhang, t ex i bönhus mm predikar jag ofta lite annorlunda
128:e dagen. Erkänner gärna
att redigeringen av inledningen av gårdagens bloggpost på ett sådant sätt att ordet klimatförnekare kunde bli rubriken var givetvis inget annat än ett enkelt trick för att locka läsare.
Nu blev det kanske inte någon tydlig ökning av antalet läsare under gårdagen. Däremot var flera kommentatorer på gång. Fyra kommentatorer, varav en två gånger, är något jag knappast upplevt på åratal. Kul med lite debatt!
Nåt annat som inte är lika kul, Luleå förlorade hemma mot Leksand när jag nu för tredje-fjärde gången på flera år gick till ishallen igen. Det var tidigare vaktmästaren i domkyrkan som lockat med mig. Men att gå på hockey med Arne var kul. Han har årskort på hemma-stå men valde för sällskaps skull sitta med mig på en av pensionärsläktarna. Tack för det!
127:e dagen. Klimatförnekare
har jag ibland blivit kallad. Med rätt eller orätt vet jag inte. Jag tror absolut att klimat finns - och kommer att finnas kvar så länge världen består. Då är man väl ingen klimatförnekare! Vad jag däremot kan känna mig osäker om - absolut inte förnekar! - är att den uppvärmning av jorden som kunnat konstateras de senaste århundradena till övervägande del skulle ha sin orsak i sådant som människor gjort eller fortfarande gör.
Nå, om det nu är så att människans påverkan på klimatet är så stor som det sägs då är det givetvis viktigt försöka få ner koldioxidutsläppen i världen så mycket och så snart det går. Så långt är jag med.
Men nu har det nått mig att Sveriges andel av världens samlade koldioxidutsläpp bara är 2 promille (två tusendelar). Då inställer sig frågan hur angeläget - i ett världsperspektiv - det är att just Sverige till stora kostnader och Mycket möda och stort besvär satsar på att eliminera vår ytterst blygsamma del av jordens totala koldiixidutsläpp?
Varför inte istället satsa på förnyelse av kolkraftverk i Indien och Kina? Våra resurser skulle kanske göra både mer och snabbare nytta där. Men sånt får man inte säga. Varför inte, undrar jag.
126:e dagen
Idag var fyra teologer varav tre präster ute och åt lunch på Indian Garden. Bosse, Mats, Anders och jag. Roligt som alltid. Samtal om Svenska kyrkan givetvis, men inga citat eftersom ingen av bröderna lovat mig att det som viskas i hemlighet också ska ropas ut från taken.
Men jag kan ju i alla fall berätta att Bosse frågade om jag vill predika i Hertsön på söndag. Det vill jag.
Lite ärenden sen å* bank och sportaffär.
Sent på kvällen for Simon och jag och handlade, vår tisdagsvana - pensionärsrabatt på Kvantum! - trogna.
Idag fick jag också, till min stora förvåning, skriftlig kallelse till Hörcentralen om ca två veckor. Kanske bäst inte ta ut glädjen i förskott denna gång.
* Obs! å inte på. Idag fick jag nämligen månadens nummer av Grönköpings Veckoblad
125:e dagen. En vänlig själ
mötte jag idag.
Simon och jag hade tagit en promenad och efter en runda på några kilometer hade vi bara några hundra meter kvar. Då sa jag till Simon att nu kan han gå i sin egen snabbare takt och inte behöva anpassa sig till min makliga fart. Och då kunde han ju sätta på kaffe också, ropade jag efter honom, vilket besvarades med 👍.
Men strax innan han började dra ifrån mig hade vi passerats av yngre kvinna som tydligen trodde att lätt rörelsehindrad äldre man snöpligt blev lämnad av sin följeslagare, så hon väntade på mig och frågade om allt var ok och om han övergett mig. Jag försäkrade att allt var ok att han var min son, nu på väg sista biten hem. Om hon sen tyckte särskilt synd om mig likafullt vet jag inte, men i vart fall erbjöd hon sig slå följe med mig sista biten. Inte mig emot, hon var ytterst trevlig. Och det visade sig att vi bor i samma hus. Några våningar lite snett över mig hade hon lägenhet. "Mitt emot den stora tallen", dvs den som ger skugga på min altan mitt på dagen.
Oväntat, men trevligt möte. Och när jag kom hem var kaffet på G.
124:e dagen. Sexagesima
69 var vi i kyrkan idag. Alltid en glädje gå i högmässa. Bosse ledde och predikade. Vid kyrkkaffet fick jag chans prata med ung man som kommit med i vår alphagrupp och även kommit till högmässan några gånger. Efter att hans bordsgrannar gått satt han ensam vid sitt bord. Så även jag vid mitt. Då vinkade jag honom till mig (jag har ju svårare röra mig) och han bytte gärna bord och vi fick en givande pratstund efter att vi presenterat oss för varandra. Fler människor borde ta chansen möta och lära känna någon ny person under kyrkkaffet.
Buss hem tillsammans med Mats, ja, vi åkte dit tillsammans också. På vägen hem klev vi av vid kyrkogården så fick vi lite promenad, något jag alltid behöver.
Bara 90 minuter hemma, sen for vi igen, med bil denna gång, till Fridsförbundets bönhus där jag var kallad predika. Ensam predikant idag inte två talare som ofta. Predikotexten blev inte den jag tidigare tänkt och planerat utifrån - ett stycke ur Psalt 119 - utan dagens evangelium ur Joh 6, efter det jag på sedvanligt laestadianskt vis talat en lång stund innan det för skams skull blir dags läsa en text innan man slutar.
Ovanligt många även här upplevde vi båda. I bilen hem skojade vi om vad orsaken kunde vara. Antingen kanske bara det helt odramatiska - som jag brukar ge som förklaring när det är fler än normalt i kyrkan - de flesta som någon gång kommer råkar vara där samtidigt. Eller att de som sett gudstjänstlistan inhämtat att idag blir det bara en predikan = kortare gudstjänst - eller att idag är det särskilt intressant talare 😀.
123:e dagen. Nej, inte facebook
tyckte min gamle kamrat i kommentar till föregående inlägg. Ingen jämförelse med ansiktsboken således.
Skälet till att jag understundom driver med Facebook är att jag är notoriskt allergisk mot sånt som alla gör eller är med i bara för att alla andra gör det eller är med i det. Min bror och svägerska har visserligen upplyst mig om att gäller det vad alla andra gör då kan man skippa Facebook också för numera lär alla vara på helt andra plattformar.
Tycker ni att detta är en fobi hos mig så respekterar jag det.
Nu är det snart söndag - enligt klockan. Helgens ingång har Simon och jag redan firat genom att sjunga några verser från sv ps 512. I morgon blir det högmässa f m och predikan i bönhuset eftermiddag.
122:a dagen. Än hänger jag med
Eftersom jag, som oftast nu som pensionär, sällan på tillräckligt nära håll för att på allvar bry mig, stöter på kyrkliga saker värda en bloggpost, får jag nöja mig med vad jag kallar facebookuppdateringar, dvs enkla omnämnanden av sådant som timat i vardagslivet och möjligen är roligt för mig personligen men är helt utan intresse för någon som befinner sig mer än en meter härifrån.
Det sätt på vilket jag ännu hänger med är att jag ännu inte helt tappat mitt fadersarv dvs lusten och förmågan fixa små praktiska enkla saker i hemmet. Att man dessutom har en ännu hemmavarande son som också tycker dylikt är roligt gör ju inte saken sämre.
Fixande av praktisk hållare för min kryckkäpp*
Men så kom jag på att jag visst vet nåt kyrkligt att skvallra om. En kollega från annan ort ringde och undrade om jag visste något om något han inte visste något om. Det gjorde jag inte.
Men då passade han på att dela ett kyrkligt skvaller. Tids nog får ni veta.
* och ** jag har ju redan varnat om att detta inlägg bara innehåller helt oväsentliga s k facebookuppdateringar, så skyll inte på mig om du tyckte innehållet i bloggposten var meningslöst
121:a dagen. Kortvarig glädje
blev det. Den glädje jag i natt uttryckte över att igår ha fått en återbudstid på hörcentralen idag på förmiddagen. Redan innan motorvärmaren slagit på i garaget fick jag ett sms att min tid "avbokas pga sjukdom".
Har jag varit för dålig på att be nya Fader vår dvs Vår Fader med formuleringen "utsätt oss inte för prövning"?
Som vanligt med viss regelbundenhet, firade jag mässa hos funktionshindrad f d församlingsanställd idag. Sex deltagare. Varav en prästkollega som var på besök I tjänsteärende.
På kvällen gick Simon och jag till husets hobbyrum utrustade med div verktyg för att reparera trasig skohylla som stått I källarförrådet alltför länge redan. Vi blev inte helt klara så det dröjer lite innan resultatet kan beskådas.
120:e dagen av sista året av min flyende ungdom
Glädjebesked! Fick jag idag via telefon.
Det var från Hörcentralen på Sunderby sjukhus som erbjöd en avbokad tid i morgon förmiddag. Jag som stått i kö sedan början av augusti för att prova ut nya hörapparater och fått veta att det är tio månaders väntetid. Nu behöver jag inte vänta till början av juni. Kan man annat än bli glad?
119:e dagen. Predikotext
har jag funderat över inför söndagen. Då är det nämligen min tur predika i Luleå Fridsförbunds bönhus. Där får man ju alltid själv välja text. Inte som i kyrkan där texterna är givna. Att evangelietexten är predikotext i högmässorna är väl fortfarande vanligast även om det numera sägs att predikan kan utgå från en eller flera av de upplästa texterna.
I bönhuset däremot är man fri tala över vilken text man vill. Dock tycker jag mig under de ca 50 år jag då och då deltagit i laestadianska gudstjänster ha noterat att bundenheten till Kyrkans evangeliebok blivit allt större. I bönhuset följer man ju 37 års psalmbok och 42 års evangeliebok och någon av dess texter läses alltid.
Nu är det som sagt min tur predika - och välja text. Vilken det (troligen!) blir avslöjas inte I förväg.
118:e dagen. Den gröna kometen
som den lär kallats i media lyckades astronomikunnig gammal kompis fånga på bild den 22 januari Enligt uppgift skulle den vara synlig nära Capella idag. Eftersom jag mycket väl vet vad Capella är för stjärna, prövade jag titta ut men fick då inse hur en amatörastronoms vardag är: finns det något roligt titta efter då är det mulet. Men bilden jag fick kan ni få se.
(Foto: Thommy Bäckström)
117:e dagen. Kyndelsmässodagen
firar vi enligt vårt kyrkoår idag. Men den rätta Kyndelsmässodagen är (som alla vet?) andra februari, fyrtionde dagen efter jul. Att vi flyttat dagen till närliggande söndag istället för att fira helgdag även andra februari är ju en eftergift till behovet av förenkling.
Idag åkte Mats och jag buss till och från kyrkan. Att vara där var både högtidligt (som vanligt) och väldigt roligt, eftersom det var ovanligt många barn i gudstjänsten. Flera barnfamiljer som ofta kommer råkade vara där samtidigt. Avlägsen känns den tid då jag tänkte att snart är alla i församlingen döda så då kan jag obekymrat konvertera (!?) när jag blir pensionär. Nu är det framtidstro i församlingen med många unga. 70 deltagare idag.
Idag är alltså dagen när julcykeln i kyrkoåret slutar. Hoppas vi haft tid fördjupa oss i Guds Sons människoblivande - Jul - och hans härlighets uppenbarelse - Trettondedagstiden.
När jag igår kväll bad kyndelsmässodagens Vesper såg jag i antifonen till Magnificat (Marias lovsång) en fantastisk formulering (som jag givetvis sett förr men aldrig på allvar reflekterat över):
Den gamle tog barnet i famnen,
men barnet var hans Herre.
Jungfrun blev moder men förblev jungfru,
hon tillbad den hon fött till världen.
Det är just sista meningen (som jag kursiverat) som jag finner så fantastisk. Hon tillbad den hon fött till världen. Tänk på det alla föräldrar, och särskilt kanske alla kvinnor som fött barn. Att få tillbe sitt eget barn som Gud.
Vilken "vanlig kvinna" kan hantera en sådan situation? Dels stå ut inför heligheten. Och dels att inte falla i högmod över sin Sons märkvärdighet. Inte undra på att de historiska kyrkorna (ortodoxa och katolska) ända från äldsta kristen tid förstått att den himmelske Fadern gjorde något slags under med Maria - Guds moder! (hur det nu gick till?) - som gör att hon inte är en "vanlig syndare" som vi.
På hemvägen funderade jag på att efter snabblunch ta bussen tillbaka till bönhuset, men väl hemma orkade jag inte ut igen. Men jag valde följa bönhusgudstjänsten i TV:n, Youtube. Inget att anmärka på i predikningarnas innehåll. Men jag säger som många gånger förr: det blir för mig allt svårare att uppleva en ren Prediko-gudstjänst som en verklig Gudstjänst inför Herrens ansikte. Vår kallelse som kristna är att tjäna Gud med böner och lovsånger. Men har man ingen liturgi, inte nattvard, så blir det svårt.
116:e dagen. Statistiken
på bloggen ligger stadigt på högre nivå när jag skriver varje dag. Ser just att senaste 30 dagarna har antalet unika besök per dag varit över 100 varav 7 dagar över 150. Rådet till alla bloggare - om dom nu gärna vill ha fler läsare - måste alltså bli: blogga oftare. Iofs kan ju artikelserien om Kvinnor som präster ha tilldragit sig visst intresse, men den förklarar inte riktigt en hel månads statistik då den bara pågått vissa dagar under de senaste två veckorna. (Liten men synlig ökning under den tiden.)
Nu gäller* det hitta något nytt intressant skriva om så kära läsarna inte tappar sugen. Men nu blir det söndag och då tar statistiken alltid ett skutt uppåt.
* råkade stava fel så det blev jäller (ett ord som, vad jag vet, inte finns). Då valde rättstavningen av sig själv, utan min förskyllan: jäklar. Tur jag såg det innan publicering.😀
115:e dagen. Kvinnor som präster XII/Fridsförbundet
var jag hos ikväll. Och talade, som jag tidigare nämnt, i vuxengruppen på fredagstimmen över ämnet Varför inte kvinnor som präster?
Sedvanliga argument - som jag själv levt med i årtionden, men som yngre generationer kanske inte dykt ner i lika djupt.
1. Det har alltid varit så.
2. Vissa bibelord, 1 Kor 14, 1 Tim 2
3. Apostlavalet, bara män
4. Äktenskapsbilden brudgum Kristus - brud församlingen
5. Skeendet i mässan blir direktare om en man spelar Jesu roll i liturgin
6. Jesus var man
Sedan några av de vanliga invändningarna mot denna syn, t ex att talförbudet i 1Kor 14 beror på att kvinnor satt och surrade under gudstjänsten och att både Jesus och Paulus var så bundna av sin tid att dom inte kunde införa kvinnor som apostlar, hur gärna dom än vill samt Gal 3:28.
Invändningar som jag givetvis smulade sönder.
Till sist två citat (ur minnet):
Ortodoxe teologen Alexander Schmemann:
Kvinna som präst i (nattvards-)liturgin vore liktydigt med en total lemlästning av hela den kristna tron.
Gunnar Rosendahl (f. Gunnar):
Vi är inte mot kvinnor som präster pga något de är nämligen kvinnor, utan pga något de inte är nämligen präster.
114:e dagen.
Eftersom yngre dotter ej hört av sig får jag förutsätta att hon kom med planet, både till Arlanda och sen till Spanien. Nu ses vi inte förrän andra halvan av april.
Idag tog jag promenad in till stan och tillbaka. Tog inte rollatorn utan bara käppen. Med rollatorn kan man ta igen sig på sittbrädan en stund om man behöver men med bara käpp som stöd måste man stå hela tiden. Står jag stilla en stund blir jag lätt vinglig. Alltså behov av lyktstolpe e dyl att luta sig mot. När jag gjorde det vid kyrkogården kom just två kvinnor gående förbi och tyckte det såg lite oroväckande ut så dom stannade och frågade hur det stod till.
- Bra, sa jag och förklarade mitt behov stödja mig mot något vid stillastående. Gick sen vidare utan problem.
Kaffe på Condis med Anders Joelsson. Det var verkliga skälet till promenaden. Han och jag brukar ses i det ärendet då och då.
113:e dagen. Farväl av yngre dottern
blev det idag för Simon och mig. Om eftermiddagen promenerade vi till henne och fikade tillsammans. Eftersom onsdagar numera är promenaddag för Mats och mig så följde även han med. Underrlättande för mig som har aningen svårt höra vad Maria säger.
I morgon flyger hon till Spanien och blir borta i knappt tre månader.
Middag sen hos Mats tillsammans med vänner från Uppssla som är här för att slutbesikta utbyggnaden i sin sommarstuga. Den manlige hälften av det gästande paret följde sedan med Mats och mig till bastun. Efter bastun redogjorde Mats lite för den ortodoxa synen på kvinnor som präster.
112:e dagen. Vilo
känns det som idag när jag äntligen kommit till slutet av serien om utvecklingen inom svenska kyrkan efter att prästämbetet öppnats för kvinnor. Elva inlägg blev det till slut. När jag började trodde jag kanske på fem eller sex avsnitt. Men hela tiden kom jag på något nytt som måste kommenteras.
Ja, ja. Nu är det slut för den här gången. Nu återstår bara fredag kväll (18.30) då jag på Fridsförbundet ska tala - inte som här om den kyrkopolitiska utvecklingen, utan - om vilka skäl som kan anföras för att prästämbetet ska innehas av män.
Men när jag säger att dagen blev vilo så betyder det inte att det bara blev fåtöljen. Mitt på dagen gick jag fram och tillbaka till stan och på kvällen var jag på samtalskväll på Fridsförbundet. Det betyder att styrelsen bjuder in till ett fritt samtal - där alla får yttra sig men inga beslut tas - om något som känns angeläget. Ikväll var det framtidsfrågorna igen. Samma som sist en gång till alltså. Men med tillägget: kommer Fridsförbundet kunna uppleva att relationen till svenska kyrkan blir annorlunda om den präst som sökt och erbjudits tjänst i Örnäset eventuellt slutligen tackar ja?
