Torbjörn Lindahl

I går kväll (dvs lördag kväll) talade jag med pensionerad kollega i mellansverige och på hans fråga kunde jag bekräfta att vi har rätt kallt i norra norrland. Här i Luleå har temepraturen legat på något mellan 20 och 30 (minus alltså!) ett tag nu. Men det norrlandsskrytet hade man inget för. I morse (dvs söndag morgon) när jag gick ut för att skotta bort den under natten fallna snön så drabbades jag av regndroppar på jackan. Alltså en temperaturförändring på ca 30 grader under ett halvt dygn då det fram på dagen blev flera plusgrader. Vad ska man säga? Så fort det blivit vacker och trivsam vinter så försvinner den. Man kunde lika gärna bo i mellansverige om det ska vara så här eländigt.

 

Ett annat elände insåg jag också dagen efter annandagen: jag har glömt sätta upp julgardinerna. Tänkte jag skulle göra det dagen efter (på helgdag undviker man "arbete") men sedan blev det inte av. Blev väl för gripen av den bok jag håller på att läsa. Berättar om den när den är färdigläst. Började precis före jul. Har slukat 540 sidor. Då förstår ni varför jag inte fått tid att dammsuga.

 

Idag var det högmässa i Hertsökyrkan. Julhelgens hittills mest besökta gudstjänst. Det visar sig att det är lönt fira riktig gudstjänst på alla sön- och helgdagar. Man vet aldrig när de flesta har tid komma. Till min stora skam tvingas jag dock erkänna att vi under nyårshelgen inte har någon gudstjänst i Hertsökyrkan. Istället kommer jag själv att leda en stor mässa i Örnäsets kyrka på nyårsafton kl 19 i samband med Luleå Fridsförbunds nyårsmöte. Alltid roligt med nästan full kyrka (ca 500) varav säkert ca hälften av kommunikanterna är under 25 år (men över 15 eftersom icke-konfirmerade normalt inte kommunicerar i dessa sammanhang).

 

Du kära gamla svenska kyrka, som understundom börjat oroa dig för framtiden, jag ska tala om en hemlighet för dig: bekännande kristna människor är alltid en resurs - även om dom inte är kyrkoanställda, och även om dom är laestadianer och även - ytterst hemska tanke! - om ett antal av dom hyser uppfattningen att präster och predikanter bör vara män! Ta vara på den resursen i tid innan den ger upp med dig och lämnar dig. Även ur krasst ekonomisk synvinkel torde det vara intressant för dig. Inom några år kan dessa ungdomar innebära ca 500x(minst)2000kr i kyrkoavgift = en mille (minst!).

 

Gott slut på det nya året, som min pappa alltid brukade säga vid denna tid på året.

Inte på väg att ta slut som många tycks tro. Nej, vi är ju ännu bara på andra dagen i juloktaven så vi har fortfarande sex dagar kvar att fira riktig jul. Sen kan vi fira nästan riktig jul t o m Trettondedagen och sedan lite mindre jul t o m tjugondedag Knut och sedan lite ligtvariantjul ända till Kyndelsmässodagen.

 

God fortsättning på julen alltså.

 

Litet avbrott dock i den liturgiska färgen när man idag fick ha den röda skruden vid kvällens högmässa. Detta var nu tredje gången under sista året som någon av församlingens organister som normalt jobbar i annan kyrka spelade i Hertsökyrkan och kom med kommentaren att det var roligt spela i en gudstjänstgemenskap där alla är aktiva i liturgin och sången. Alltid roligt när den lilla skaran i Hertsökyrkan får det goda betyget.

 

Vid kyrkkaffet blev det intressanta samtal. Om framtiden, det judiska folkets roll, "Tusenårsriket", *  skapelsen, syndfallet mm. Har ni några frågor i dessa ämnen är det alltså bara att höra av er för korrekta svar.

---

* själv har jag alltid haft svårt att förstå hur det faktum att djävulen ska vara "bunden" i tusen år plötsligt förvandlas till ett "rike". "Var kom det där riket ifrån" skulle en av döttrarna ha sagt när hon var tio år.

Ja, vilket är det? I predikan idag sa jag att vi inte firar i första hand "Jesus födelse" vid Jul utan Guds människoblivande. Tanken hade jag knyckt från Libris utgåva av evengelieboken där det inför varje sön- och helgdag finns en inledande kommentar (författade av Karl-Gunnar Elversson om jag inte missminner mig).

 

Jag påstod också att inkarnationen är ett större under än uppståndelsen, eftersom det bara skett en gång. Att döda uppväckts har ju hänt flera gånger. Vid kyrkkaffets samtal fick vi kommentaren att även Kristi död är lika unik: det är enda gången som Gud dött och enda gången som Gud själv tagit på sig människors synder. Så sant som det är sagt.

 

Riktigt så väldigt många var vi inte i högmässan, men tillräckligt för en på alla sätt komplett gudstjänst. I förra inlägget skrev jag lite om hur min kärlek till juldagshögmässan tändes under de första präståren i Gammelstad. Vid närmare eftertanke fanns den nog redan tidigare. Under min uppväxt här i staden var ju Örnäsets kyrka vår församlingskyrka. Där firades alltid julbön kl 17 på julafton, julotta och högmässa på juldagen och högmässa på annandagen. Man kunde välja och vraka. Ibland gick man på det ena, ibland på det andra. För det mesta på flera, men att det skulle finnas kyrkor där juldagshögmässa inte alls firades, den tanken fanns för mig inte i sinnevärlden. Det var först i slutet av 70-talet när jag och dåvarande hustrun för första gången stannade i Uppsala över en julhelg som jag insåg det. Vi tänkte gå i gudstjänst på juldagen. Intet ont anande knallade vi iväg till vår distriktskyrka, Vindhemskyrkan. Döm om vår förvåning när vi en stund före elva ser på affisherna vid kyrkan: bara julotta, ingen högmässa. Snabb koll i hela Domkyrkoförsamlingens program, som fanns uppsatt, visade att i alla distriktskyrkor firades denna dag bara julotta. Endast i domkyrkan firades både julotta och högmässa.

 

Till slut lär man sig. Under de sista ca tio åren har jag kämpat för juldagshögmässans bevarande likt en ståndaktig tennsoldat.*

---

* Och får därmed chansen att ge en passning i all vänlighet till mässälskande kollega som inte planerat in en enda mässa under julhelgen i "sin" kyrka :)

 

 

Så känns det alltid när man suttit framför TVn och sett midnattsmässan från Peterskyrkan. Inte riktigt slut än, men jag hör de avslutande sångerna där jag satt mig vid datorn. Den som missade påvens mässa kan komma juldagen kl 11 till Hertsökyrkan. Där blir det en likadan mässa - bara i lite mindre skala. Det är som jag alltid sagt: lutherdomen är en väckelserörelse inom den katolska kyrkan.

 

Lite tjuvstart på julen blev det under julaftonsdygnet:

- sedvanligt julaftonsmorgonfika

tillsammans med hemkomne äldste son, varvid de tjugo levande ljusen i granen för första gången tändes. Dom sattes upp aftonen före

 

- julbön i Hertsökyrkan kl 14.

Många är de julböner jag haft under åren. Stämningen är det inget fel på. Men likväl är det något inom mig som får allt svårare att förstå poängen med julbön, om den inte firas vid "helgsmålsbönstid" på julaftonens afton. och särskilt som den har en tendens att för många bli helgens viktigaste, ja rent av enda gudstjänst. Varför fira gudstjänst på vardag? Det är ju juldagen som är helgdagen! Har själv brottats med detta även som privatperson i många år. Har känt ibland att det är som att julbönen finns för att uppväga att vi ägnar vår huvudsakliga uppmärksamhet åt varandra, klapparna och maten. Liten skuldbefriare alltså. Varför så? Ett annat förslag: acceptera att julaftonen är släktens, julklapparnas och den goda matens dag. Se sedan till att fira den kristna helgen (juldagen) på sedvanligt sätt genom att gå i en riktig högmässa (alternativt midnattsmässa), precis som vilken helg som helst. Tänk hur konstigt det skulle kännas om vi till påsk i praktiken tänkte bort påskdagens högmässa och istället lät en liten andakt kl 11 eller 14 på påskaftonen bli helgens viktigaste gudstjänst? Hm!? En gång inför en julbön så bestämde jag att genomföra den som en "bön för julen". Det fungerade den gången. Julbönen kan ju också vara en kollektiv ersättning för det som många numera inte känner sig ha resurser att genomföra: andakten i hemmet.

 

- julaftonsfirande hos äldsta dottern i Boden.

Detta är epokgörande. Första gången i mitt liv som jag firar julafton hos någon i släkten som tillhör senare generation än jag själv. Är det ämne för sorg eller glädje? Ytterst trevlig kväll i alla fall. Min gamla mor var med. När jag skjutsade hem henne så stannade jag en liten stund och vi tände även hennes gran (tio levande ljus i liten plast-bordsgran* - jag törs inte låta henne tända den ensam). Några julpsalmer sjungna så var det julstämning även hos mor.

 

Nu samlas vi till julhelgens givna höjdpunkt: högmässa** i Hertsökyrkan på juldagen kl 11.

 

GOD JUL!

* naturligtvis smart ordnat av min pappa (som vi nu saknar för första julen) - vad tänkte ni annars! Det är han som fäst ljushållarna, vilka sitter kvar på den lilla granen år efter år. Påpassligt alla satta på en sida (halva) av granen så kan den riskfritt placeras nära gardin eller vägg, och man ser fler ljus bättre! 

 

** min kärlek till juldagens högmässa uppstod nog under de första präståren i Nederluleå i början av 80-talet. I tjänsten hade man från julafton vid lunchtid t o m juldagens morgon ett flertal gudstjänster. Ofta både julbön, midnattsmässa och julotta.  Ett år tre julottor minns jag. Att släpa med familjen på någon av dessa var inte att tänka på. Alltså blev det högmässan som blev gudstjänsten då man i lugn och ro kunde gå tillsammans med sin familj.

 

...att Kyrkans Tidning skulle inspirera mig till något som kändes vettigt. I flera år nu har jag varit utan den tidningen. Det var för några år sedan som församlingen i ekonomisk svacka beslöt att upphöra med prenumerationerna till anställda och förtroendevalda. Det kändes tråkigt först, men snabbt vande man sig. I tidningen Dagen (som utkommer flera dagar i veckan) får man ofta färskare nyheter från svenska kyrkan än från Kyrkans Tidning som bara kommer en gång i veckan. I Dagen är det också lite mindre "husbondens röst" över nyheterna. Och får man veta att det står nåt som man inte får missa så kan man alltid spana in KT på jobbet. Varje kyrka i församlingen har ett ex.

 

Det var det som hände i veckan. Kyrkvärd (vilket slags äventyr han nu denna gång befann sig på) kommenterade att min ordlista för norrlänningar blivit citerad i veckans KT. Givetvis måste man se det med egna ögon - framför allt så man är beredd om Seglora Smedja nu anklagar en för att ha hamnat i dåligt sällskap.

 

Nå, så oartig vill jag inte vara mot Kyrkans Tidning att jag bara läser mina egna ord. Ånej. Alltså blev det en genombläddring.

 

Och - faktiskt - hittade jag något som grep tag i mig. Berättelsen om den palestinska familj som fått sitt hus helt omringat av den israeliska sk säkerhetsbarriären. Densamma har inneburit att familjen - som tillverkat och sålt souvenirer - blivit helt avstängda från sina kunder. För att återupprätta sin verksamhet försöker dom nu sälja produkter över världen via nätet. Bla en "krubbsats" som har en "mur" mitt igenom så hälften av figurerna inte kommer åt barnet. Ytterst tänkvärt. Glädjande dock att muren kan tas bort, så som man önskar också i verkligheten ska ske. Jag kunde inte låta bli att beställa ett ex. 100 dollar ca blev det med frakt. Det stödet kan den drabbade familjen få.

 

Se det programmet, när (om) det går i repris eller se om det finns i SVT-play.

 

Efter veckans höjdpunkt ("Homeland", måndagar kl 22 TV1), blev jag lite slött kvar framför TV:n (ledig tisdag så jag kan kan sova ut :). Ofta ångrar man ju sig när man blir slötittande på TV, man går tom och uttråkad därifrån. Så inte denna gång. Zappade lite och hamnade i programmet Guru lurifax.

 

Jag missade början och valde vid något tllfälle att se väderleksrapport i annan kanal (för att höra om det blir någon "varning") så jag missade kanske något i sammanhanget, men jag uppfattade att det gick ut på att det var en amerikan med indiskt ursprung som funderade över religion och filosofi. Själv fann han ingen tro, men upplevde att den betytt något för hans farnor. Han blev en sökare som for till Indien för att botanisera blad gurus och vishetslärare, upplevde hur de gamla visdomsteknikerna kommersialiserats i USA men även utnyttjades av lurendrejare i Indien.

 

Alltså tänkte han testa. Exakt vad han ville visa med sitt test missade jag kanske: var det att alla andliga "gurus" är bluffmakare, eller var det att alla människor inom sig bär resurser för den livsförvandling de tror att andra gurus (ibland för dyra pengar) kan komma med? Strunt samma. Han anlägger långt hår och skägg, klär sig i något lagom indieninspirerat, byter namn, gör reklam för sig som en guru som kan hjälpa människor och får med några medhjälpares insats snart en "lärjungaskara" som han kan undervisa och vägleda. Det han förmedlar är en kombination av vanlig mänsklig levnadsvisdom, rena påhitt och egenskapade "yogaövningar" och "meditationer", som tex "det blå ljusets meditation". Sakta men säkert får han gruppen att tro på honom alltmer. Dom tycker att han har "utstrålning", att det går ut "kraft" från honom osv. Mer och mer bygger han upp en sekt och uppträder så att man nästan tror att han tror på sina påhitt.

 

Ja, det hela blir så allvarligt att han får problem när han ska "avslöja" sig. Han påverkar deltagarna tro att dom har sin guru "inom sig" och så avslöjar han vem som är hans egen inre guru och kommer kortklippt, välrakad och med västerländska kläder.

 

Det personliga förtroende han byggt upp består till vissa av deltagarna och många fortsatte ha kontakt med honom efter "avslöjandet", men ytterst intressant är det ju att se hur lätt man kan få med sig folk med rent påhitt. Det mesta av det han sagt deltagarna hade han kunnat säga i vanliga käder över en fika, men då hade ingen känt anledning bry sig om honom, men bluffen att han var guru med gammal indisk visdom i bagaget gjorde att han på ett helt annat sätt blev trodd och efterföljd. 

 

Ytterst lärorikt som avslöjare av diverse inom den nyandliga världen. Se programmet om du kommer åt det.

Det utdelas en massa varningar i media numera. Klass 1- och klass 2-varningar. Man undrar om det hänt nå't. Har Suorvadammen i Luleälven brustit, vilket innebär att Luleå inom 25-40 timmar står fem meter under vatten? Nä, inget sån't. Det har visst med vädret att göra har man till slut insett. För att andra norrländska läsare inte ska behöva grubbla såsom jag gjort utges därför här en

 

Ordlista för norrlänningar:
Klass 1-varning = Det snöar
Klass 2-varning = Det snöar lite mer

Städjobb har det varit i helgen. Yngre bror från Umeå var här och under dagarna två ägnade vi oss åt att städa bort det sista ur pappas förråd i källaren i det hus där föräldrarna haft lägenhet i elva år och mamma nu ensam bor kvar. Vi städade även i vindsförrådet så vi kunde rymma det vi tyckte borde vara kvar av det som fanns i källarförrådet, vilket vi sedan en tid sagt upp så det var hög tid att få det tomt. Till slut tog vi oss an bokhyllan som pappa haft i sitt arbetsrum och vilken vi redan städat i flera gånger. Men när vi nu plockade bort nästan alla böcker som var kvar så tyckte min bror till slut att det blev väl tomt. "Vi kan inte utplåna hela pappas liv bara så där" sa han och gick ut i hallen och hämtade tillbaka en knapp hyllhalvmeter böcker.

 

Givetvis hade vi kunnat vänta med allt detta till den dag då vi syskon ska städa ur hela lägenheten även efter mamma, men jag säger att mina syskon kommer att prisa oss på den dagen. Vi kommer ha nog med jobb. Enda situationen där vi var oeniga var gällande alla tomkartonger som fanns i vindsförrådet. Släng, tyckte brodern. Spara, tyckte jag, som vann efter den strålande argumentationen att om nu pappa sparat dessa originalkartonger till alla kristallgals, kaffeporslin, Nationalencyklopedin i halvfranska band mm i mellan 20 och 40 år (redan haft nytta av dom vid föräldrarnas flytt från villan till lägenheten) så kan dom sparas dessa sista år till nytta för dom som ska överta grejerna.

 

Det som på ett sätt kändes sorgligt var nog att slänga pappas alla lektionsutkast till fysik- och astronomilektioner. En stor del av en livslång lärargärning ligger nu i container på återvinningen. Mycken kunskap ryms där, men vem skulle ha lust och ork att ta sig igenom det materialet och vem skulle klara tyda pappas kråkfötter?

 

Lördag-söndag gjorde vi alltså sorteringsjobbet, skilde agnarna från vetet så att säga. Slänga eller spara. Idag var jag tre vändor till återvinningen. Hur många varv har jag redan berättat om att jag kört? Känns det skönt? Ja. I morgon återlämnar jag nycklarna till det hyrda förrådet till HSB. Befriande.

 

Träffade i garaget även grannkvinnan som bokat förrådet efter oss. Jag sa att från tisd eftermiddag kan hon hämta nycklarna. Snart är förrådet fullt igen...Tur att det inte är jag som ska städa ur det nästa gång.

 

Glädje alltså att detta är klart, men sorg blev det likväl innan kvällen är slut. Idag är det ju nobelfestligheter. Inget fel i det men det faktum att nobelbanketten lägger beslag på TV-tid hela kvällen innebär att veckans avsnitt av Homeland utgår. Det enda program som jag inte vill missa på hela veckan! Katastrof. Hur ska jag nu återvinna sinnesfriden?

 

Ska jag försöka tänka på den nya handboken för vår tid? *

---

* när jag var ett av varven till återvinningen passade jag på att titta in i butiken. Kunde inte låta bli kasta en blick på en stor bok i praktfullt utförande. Nästan familjebibel, typ. Hette nå'nting typ "vår tid och dess människor "el dyl. Bläddrade lite och spanade in några sidor. Den kändes gammal och förlegad och totalt ointressant!

och det många gånger till på köpet.

 

Insåg det när jag idag å ledig dag ägnade en stunds vila från städbestyren till att läsa s:a fyra artiklar i de senaste numren av SPT om nya handboksförslaget. Där berättades nämligen i en liturgihistorisk tillbakablick om de ganska detaljerade anvisningar för prästens agerande som fanns i 1942 års handbok. Bl a stod det när prästen skulle träda fram till altaret, men inte när han skulle gå därifrån. Alltså borde han stå kvar vid altaret till den dag då Herren kommer tillbaka. Och jag som har firat högmässa åtskilliga gånger enligt 42 års ordning och varje gång gått från altaret utan att ett sådant beteende varit av konungen stadfäst.

 

Ve mig, jag förgås, sade en gång Jesaja. Jag säger detsamma.

 

Förgås av olust håller jag också på att göra när jag betänker det nya handboksförslaget.* För att göra reda för mina tankar om nuvarande och föreslagen handbok ger jag denna bild:

Man ska klä granen.

Man har i en låda på vinden summa 100 prydnader som kan placeras i granen. Man har haft dom i årtionden.

I verkligheten är det ca femtio man använder. I stort sett samma år efter år. Dom har blivit kära och bidrar var på sitt sätt till den rätta stämningen

Nu har någon kommit på att man ska "förnya" med prydnader "för vår tid".

Det betyder:

Av dom gamla femtio som man aldrig använder försvinner 15.

Av dom gamla femtio man årligen använder försvinner tre.

Så tillkommer sextio nya.

Av dessa sextio upplever man att samtliga är fulare än dom femtio man regelbundet använder. Några möjligen acceptabla i brist på annat. Åtskilliga oacceptabelt fula. Några användbara i barnens julgran i barnkammaren men inte i familjens riktiga gran i vardagsrummet.

 

Ungefär så.

 

Låt mig slutligen citera ur den sista av de fyra SPT-artiklarna. Efter det att författarna gett några exempel på ändringsförslag där dom konstaterat att de nya förslagen tagna för sig i vissa delar väl möjligen kan accepteras men när de jämförs med de nuvarande så ser man en tydlig, oroande och olycklig tendens:

 

 

Exakt så.

 

Och denna gräns ska vi nu under ett år hålla på och balansera vid. Hur kul är det? Inte kul alls. Ibland innebär de nya formuleringarna bara att något sägs på ett ytligare och tunnare sätt än nu, i andra fall att något viktigt inte sägs, som tex i förslaget till ny prefation för passionstiden (slutet av fastetiden) där den nuvarande formuleringen om Kristi ställföreträdande lidande strukits. I vissa ytterligare fall är formuleringarna helt felaktiga, som när det på ett ställe sägs att pga Kristi gärning så lever ingen människa utan hopp. Hoppsan, säger jag. Paulus är ju tvärtom mycket tydlig när han säger att om man är utan (tro på) Kristus så är man "utan hopp och utan Gud i världen". (hade det istället stått att "därför behöver ingen leva utan hopp", så hade det varit innehållsligt korrekt

 

Själv använder jag, sedan det kom ut, det Missale som utgivits av Artos, som bygger på nuvarande handbok men som har vissa tillägg. Men den "utveckling" som där kommer till uttryck är enligt samma linje som huvuddragen i 1986 års handbok, ett återupprättande av allmänkyrkligt liturgiskt liv.

 

Det nya förslaget är något helt annat. Det är för "vår tid". Undrar hur länge "vår tid" räcker? Kan vi inte skjuta upp "vår tid" tills jag gått i pension?

 

Om det nya förslaget till passionstidsprefation går igenom (och enligt plan börjar gälla 2015) då bli det för min del tjänstefel varje passionstid de sista tre åren innan pension!

* dessa kommentarer gäller enbart gudstjänsten, inte de kyrkliga handlingarna dop, vigsel, begravning mm

Jag ska för en gångs skull - och som läsarna förstår pga total brist på inspiration - imitera min gamle kamrat som i senaste inlägg på sin blogg skriver om allt han inte skriver om.

 

1. Jag skriver inte om att jag i lördags gjorde som utlovat: stannade hemma och firade advent vid helgsmålstid, enligt tradition ända sedan min barndom.*

 

2. Jag skriver inte om att jag gick på hockey i tisdags och att jag nu börjat sitta på G-läktaren (man ser bra) där priset fr o m denna säsong bara är hälften av de övriga platserna. Alltså kan man gå dubbelt så ofta. Men Luleå förlorade. Ingen toppenmatch. Glädje ändå att Luleå tog ledningen i tabellen. (Noterar särskilt - dock helt utan skadeglädje - att Rögle ligger i andra änden av tabellen.)**

 

3. Jag skriver inte om nya handboksförslaget, vilket jag bl a läste om i senaste numret av vårt fackförbunds tidning. Där talades om en handbok för "vår tid". I min ungdom (slutet av 60-talet) utkom bönboken "Böner i vår tid". Den betydde mycket för mig under några år. Nu känns den ohjälpligt gammal och förlegad. Vår tid har en tendens att gå över fort, alltför fort. Och vad är det för högmod som gör att man tror att vår tids "vår tid" är så annorlunda än andra generationers "vår tid" att det motiverar att byta ut stabil hållbar liturgi mot tidsbundet modetjafs.***

 

4. Inte heller skriver jag om utvecklingen i mellanöstern, men jag kan nog känna med den artikel som min gamle kamrat i översatt skick publicerade på sin blogg.****

 

5. Inte heller skriver jag om det som också nämndes i senaste fack-tidningen: att hotbilden mot präster i storstäderna ökat. Ifrågasätter inte att hoten ökat (i antal och/eller allvar) men att hotbilden ökat. Hotbild är ju det som framträder när man beskriver hoten. Hur kan hotbilden öka? Har man lagt den i kopiatorn och tryckt på 200% ? Modernt språkslarv.*****

 

6. Inte heller skriver jag om det som engagerat mig starkt senaste dagarna: arbetsgivarens nya rutiner för kontanthantering, vilka jag tycker är en aning onödigt krångliga för oss på "golvet".  Jag fick nämligen av arbetskamrat informationen att de nya rutinerna måste uppehållas pga krav från bankerna. Ett milt ord i rättan tid. Annars hade jag snart fått sjukskriva mig pga magont pga administrativa onödigheter :)******

 

7. Inte heller skriver jag mer.

---

* och ** och *** och **** och ***** och ****** tänk så långt det blivit om jag verkligen skrivit något om detta ämne :)