Torbjörn Lindahl

Trots att man har semester.

 

1. Arbete som jag gjort trots att jag inte måste (ännu).

Rensat i ett förråd som min pappa hyrt till föräldrarnas lägenhet. I detsamma har han förvarat allt som han inte hann rensa ordentligt när dom flyttade från villan för ca tio år sedan. Dvs alla hans praktiska och tekniska och sånt-man-kan-ha-nytta-av-någon-gång-grejor som var över efter det att han städat vinden och pannrum och förråd i villan och haft församlingens släp till låns en hel sommar och kört skytteltrafik till återvinningen. Under åren i lägenheten har han sedan suttit och rensat och sorterat bland grejerna. Och resultatet har ofta blivit att han ringt mig och berättat att "nu har jag några saker" som han inte vill ha kvar och undrat om jag skulle vilja ha dem. Vilket jag vill, eftersom jag i grunden är en likadan ekorre när det gäller dylika attiraljer. Så har div hamnat i mitt hus istället.

 

'Nå, under senare år har faderns krafter avtagit och slutligen har arbetet i förrådet upphört. Familjens trenne gossar inser att vi förr eller senare får ge oss i kast med saken. Och sista veckan fann jag lite inspiration. Min gamle kamrat berättade att när han var med och tömde sina föräldrars villa i Luleå så kunde han ha ordnat utställningen Gräddkannans historia under 1900-talet. Jag skulle kunna ordna utställningen Den tekniska utvecklingen i Sverige sedan 50-talet. Under några dagar har jag hunnit med att  köra tre vändor till återvinningen med pappas bil fullastad (den är större än min), hunnit tömma och slänga ca 30 kartonger, men likväl bara hunnit igenom en fjärdedel av förrådet. Men givetvis sparar jag allt som jag tycker att min bröder borde se (innan vi tillsammans slänger det).

 

I min ensamhet, begrundande livet, har jag i förrådet, sittande på gammal pall från laboratoriesal på Midskogsskolan, avgivit följande löfte: mina barn ska efter mig bara behöva ta hand om det som jag intill slutet av mitt liv använt, inte det som jag försummat slänga bort i tid. Någon som tror att jag kommer förmå uppfylla löftet?

 

2. Arbete som jag lovat göra

Det utfördes idag hos svärfar. Egentligen skulle äldste sonen, denna vecka på norrbottenssemester, varit med, men förkylning lade hinder ivägen så han stannade i Luleå. Arbetet bestod av att medelst grästrimmer, gräsklippare, röjsåg, rensa och klippa kring husväggar, åkerkanter, diken mm. Sex timmar tog arbetet. Men härligt få jobba utomhus när vädret är vackert. Som alltid när vi möts så blir det även andliga samtal och som oftast en psalm eller flera och en bön innan vi skiljs åt. Värdefull dag.

 

3. Jobb jag borde göra

Röja sly nedanför huset. Har behövts i många år, men varje år tänker jag att det inte kan vara katastrof att skjuta på det ännu ett år. Övervägde låna svärfars röjsåg för att få fart på arbetet, men föredrar egentligen att klippa för hand som jag alltid hittills gjort. Kanske kan jag drabbas av inspiration någon dag till veckan. Jag är en ytterst inspirationsberoende människa. Har väldigt svårt göra något som jag måste eller har bestämt mig för. Inspirationen kan leda åt helt annat håll.

 

4. Jobb som jag skulle ha lust att göra

Tänkte kanske att inspirationen skulle leda mig hit istället. Då blir det att måla invändigt i kyrkstugan. Bara för utseendets skull. Det är på utsidan den måste målas om. Det blir värre. Och insidan gäller till största delen möbler, dörr, skåpluckor mm. Hade en god vän - kunnig i färgsättning - på fika i stugan förra veckan tillsammans med hennes make. Då fick jag en del goda råd. Det mest radikala var dock att lasera köksväggarna vita; nu är det furupanel. Jag har själv snuddat vid tanken, men inte riktigt vågat tänka den klart. Man får se vad det blir av. Om inspirationen faller på alltså.

Tror jag väljer sätta detta inlägg under Mest MC eftersom det nog är ett tag sedan jag skrev i den kategorin.

I onsdags eftermiddag passade jag på att äntligen göra hojen i ordning för säsongen, dvs byta olja och filter. Passade också på att spänna och olja kedjan. Sedan var fordonet fit for fight. Efter lunch på torsdag styrde jag kosan mot Umeå där min två bröder bor. Även mina två systrar var där. Och det kändes mycket värdefullt att få träffas alla fem och i tid få prata igenom en del som oundvikligen kommer någon gång i framtiden. Inte så ofta som bara vi fem (med tre sk "respektive" ) träffas. Senast var när äldre syrran i fjol fyllde 60. Kanske blir nästa gång när min tvillingbror och jag fyller 60 nästa höst. Hu så gammal man börjar bli. Eftersom jag inte hade min hörapparat med så hade jag ibland lite svårt att uppfatta syskonens diskussioner. Det blev jag givetvis retad för. Och särskilt sent om torsdagskvällen då yngsta svägerskan (13 yngre än mig) hade satt fram en ostbricka. Då hon bjöd att ta för sig så uppfattade jag inte vad hon sa, varvid hon böjde sig ner och viskade i mitt öra:
- Farbror kan få ta för sig nu i köket!

Till mina syskons oförställda glädje givetvis. Men nu gled jag ju in på helt fel spår. Det skulle ju handla om MC. På vägen söderut tog jag som vanligt vägen över Burträsk för att slippa E4 mellan Skellefteå och Umeå. Under färden betänkte jag påståendet att motorcyklister oftast väljer mindre och kurviga vägar istället för de stora raka. Det har varit en synpunkt från SMC om att det är till ringa nytta att sätta upp fartkameror på stora väger om man ska fånga fortkörande motorcyklister.

Här uppe i norrland tycker jag dock att man oftast ser fler MC på E4 än på tex den mindre väg jag i förrgår tog. Har alltid tänkt att det beror på att norrländska motorcyklister vill ut på kontinenten och sydliga motorcyklister vill till Nordkap. I båda fallen är norra norrland något man bara ska igenom snabbast möjligt. Alltså E4 för de flesta. Men denna gång såg jag ovanligt många motrocyklister på Burträskvägen. På hemvägen tog jag dock E4 raka spåret. Ni vet det där om hästen som vill hem till stallet...

Trevligt hade vi det tillsammans. På midsommaraftonen var vi hos min tvillingbror och fick även se honom och svägerskan i morfar- och mormorsrollerna. De fyra barnbarnen i huset är ju bara för söta!

Givetvis blev det gemensamt fotbollstittande också. Givertvis vann Tyskland och vi fick skratta åt historien om de grekiska spelarna som hade "Tyskland" på tröjorna och när domaren såg fundersam ut så förklarade dom att vi är Grekland men Tyskland är våra sponsorer!

När jag ändå är inne på avdelningen roliga historier kan jag ju berätta vad dottern till en fd klasskamrats lillebror åhört å affär i Norrfjärdentrakten:

- Nämen tjena! Hur står det till?
- Inte så bra. Sist jag var hemma så sa frugan att hon ville skiljas!
- Det menar du inte! Och mitt i älgjakten!

Mina tidigare dilemman verkar ha löst sig. Jag behöver tydligen inte polisanmäla arbetskamrat eftersom förälder redan "rektorsanmält" saken (se kommentar till föregående inlägg).

Mitt dilemma att välja mellan trevlig kväll i kyrkstugan och slö stund framför EM-match på TV löste sig så att jag i måndags gjorde bådadera. Kombinerade dessutom med trevlig MC-tur då min gamle kamrat hade goda smaken bjuda mig hem till sig* för att se Sverige-Ukraina** därstädes och sedan snabba på hem och sova i stugan. Men sedan har det blivit tunt med stugvistelse. Sista tiden har nämligen min gamle far försämrats märkbart så jag sover nu hos föräldrarna varje natt i väntan på att pappa på måndag ska få komma till ett övergångsboende.

Dilemmat med ny motorcykel har också t v löst sig så att jag avstår. En enkel koll på försäkringsbolaget visande hur mycket dyrare den nya hojen skulle vara att försäkra avgjorde saken (för en snåltarm som jag).

Jag kommer säkert på något nytt att dilemma

* den osökta anledningen att vara mig till hjälp och tröst fick han då jag om måndagsaftonen ringde honom för att klaga min nöd. Jag hade nämligen ägnat delar av eftermiddagen åt gräsklippning av det redan alltför långa gräset på den delvis alltför blöta marken (jag har sluttning ner mot närliggande fjärd med förhållandevis högt vatten just nu). Trött efter arbetet hade jag insett hur lite av detta slit som syns om bara ett halvår och hur lite av vinterns motsvarande snöskottningsslit som syns om sommarhalvåret. Var tvungen dela min insikt att det måste vara detta som Predikaren böjt sig till att begrunda då han kom fram till att allt är fåfängligt. Min betydligt mer exegetikkunnige gamle kamrat hade intet att invända mot min tolkning.

** i efterhand rättat. Hade råkat skriva Kroatien

Jag numrerar detta inlägg med en trea eftersom det är en fortsättning på de debatter jag haft med fr a en läsare (Håkan Kero) i inlägget "Dopdebatt" (nu numrerat inom parentes till nr två) och ännu tidigare inlägget "Hedning eller kristen" (nu givet underrubriken "Dopdebatt I"). Vill man ha lite bakgrund till detta inlägg så kan man alltså med fördel läsa de två ovannämnda inläggen med kommentarer.
(Påpekande en dryg timme senare: de sista kommentarerna till förra dopinlägget har kommit efter det att detta inlägg skrevs)

Frågan om förhållandet mellan dopet och tron och omvändelsen och pånyttfödelsen har ju varit en följetong i lutherska väckelsekretsr de senaste två hundra åren - minst. Jag har svårt att se det på annat sätt än att pendeln måste svänga lite fram och tillbaka beroende på situationen och på vad som därför behöver betonas. I vissa tider blir det en "död ortodoxi", läran och sakramenten betonas men det personliga andliga livet kommer i skymundan. Då måste väckelsen komma med sin utmaning till omvändelse och personlig tro. Då kommer kanske dopet i skymundan. Så måste pendeln svänga åt andra hållet. Även om vi inom den lutherska kyrkotraditionen haft en aning olika syn i dessa frågar och/eller lagt betoningen olika har vi kunnat hålla samman så länge vi haft samma praxis: barnen ska döpas snarast efter födelsen.

Oavsett om man betonar sakramentet eller den personliga tron så vill man naturligtvis stå på Bibelns grund. Så finner man olika bibelställen som kan bekräfta de egna teserna. Problemet är bara att det inte är så helt enkelt att "bara" tro enligt Bibeln. Vår situation är nämligen inte densamma som på Bibelns tid. Därför är direkta överföringar från då till nu inte alltid möjliga. Man måste försöka se vad som är huvudtanken i Bibeln och sedan fundera över hur det kan tillämpas idag. För vår tolkning av Bibeln är vi i praktiken beroende av de ställningstaganden Kyrkan tidigare gjort. Ett tydligt exempel är ju barndopet. Som jag nämnt i kommenater till tidigare inlägg så nämns inga barndop i Bibeln. Att vi ändå kan tro att det är riktigt beror inte på att vi som enskilda kristna i varje tid själva genom egna bibelstudier måste "komma fram till" att det är riktigt utan pga att vi kan förlita oss på det som genom hela historien varit Kyrkans huvudlinje från första början. Och vi kan förstå hur våra fäder och mödrar resonerat: syndens allmännelighet gör att alla - även barn - måste bli frälsta; jämförelsen med omskärelsen säger oss att den religiösa initiationsriten kan ges även till späda barn osv.

När det gäller Nya Testamentet, i praktiken Apostlägärningarna och kommentarerna i breven, så ser vi tydligt ett mönster: tro/omvändelse och dop hör ihop. De sker ofta i nära anslutning till varandra. I breven kan vi se att de är så tätt sammanflätade att Paulus kan blanda talet om dopet med talet om tron som om det vore samma sak.

I Apg 8 finns berättelsen om den etiopiske hovmannen som kommer till tro av Filippus undervisning och som omedelbart begär att få bli döpt. I Apg 10 har vi de första hednakristna som i tro tar emot Anden och sedan döps. Självklart är det ordets predikan som är den verkande kraften till att tron upptänds och människorna blir födda på nytt. Men tron och dopet hör ihop.  Den fråga som Håkan ställt vid något tillfälle: om dom skulle dö saliga om dom dog efter det att dom trodde, men innan dom döptes är naturligtvis att dom skulle det. Vi sysslar inte med magi. Men skulle dom till aposteln säga "nej, vi vill inte bli döpta, vi tror att vi är pånyttfödda ändå och klarar oss i alla fall" då skulle dom inleda en förhärdelsens väg som förr eller senare (bara Gud vet när) skulle ställa dem utanför frälsningen.* När människorna fått ett styng i hjärtat av Petrus Pingstpredikan (Apg 2) och frågar "vad ska vi göra" så svarar Petrus: "Omvänd er och låt döpa er" och som följd av omvändelsen och dopet utlovar han både förlåtele och Helig Ande. Dopet och tron hör tätt ihop.

Ett sätt att förstå kopplingen mellan ordets predikan och dopet är att säga att ordet erbjuder nåden, i dopet mottager man nåden. Andra synsätt kan finnas. Men detta gäller odöpta vuxna som kommer till tro. I vår situation blir läget ett annat. När vi döper spädbarn blir dopet snarare det som erbjuder/ger nåden och ordet det medel som formar den döpte att personligen och medvetet ta emot nåden.

Att traditionen uppstått att döpa barn (i kristna familjer) beror på de kristnas insikt att "vi utan hans (Guds) hjälp är hemfallna åt synd och död" (ur 42 års dopritual) och man därför så fort det är möjligt vill föra in barnen i det sammanhang - Kyrkan/församlingen - där frälsningen finns. Barndopet är alltså inte bara en lydnadshandling (vi gör det för att Jesus befallt det) utan vi gör det därför att vi tror att det har betydelse för barnet. Genom det synliga dopet får barnet något som det inte äger i kraft av sin naturliga födelse.

Under de år jag varit präst har jag sett hur den genomsnittliga dopåldern sakta ökat vilket knappast kan tolkas på annat sätt än att insikten om allvaret med dopet minskat. Till min stora glädje har jag dock noterat att i laestadianska familjer döps barnen i genomsnitt i betydligt spädare ålder än bland folk i gemen. Kanske ska denna "handlingens bekännelse" (det är viktigt att barnen blir döpta) tillmätas större auktoritet än den "munnens bekännelse" (dopet inte nödvändigt för saligheten) som numera understundom hörs från det hållet.

Hur ska barndopet sedan förvaltas? I tro. Den som döps ska succesivt föras in i allt större medvetenhet om frälsningen så att den barndöpte till sist kan "stå på egna ben" vad tron beträffar, med egen kunskap, egen tro, egen bekännelse och eget självständigt kristet liv. Denna utveckling sker inte helt utan "smärta" och jag tror i praktiken att alla barndomskristna - även om dom aldrig "avfaller" från tron genom uppenbara synder eller förnekelse - på något sätt måste "dö bort från sin barnatro" och i subjektiv mening "bli omvända".**

I boken Kristi kyrka skriver Bo Giertz kapitlet om dopet i slutet av boken, efter kapitlen om prästämbetet, nattvarden, bikten osv. Han inleder dopkapitlet med att skriva att sakligt borde det kanske stått först eftersom dopet är det första nådemedel vi (barndöpta) möter. Så svarar han att trots det är det kanske så att det först är senare i livet vi upptäcker dopets rikedom. När vi är yngre betonar, vi vår omvändelse, vårt personliga engagemang mm. Men när åren går, när vi erfarit bräckligheten i i de egna besluten och den egna hängivenheten, då börjar det lysa fram som ett klart sken att Gud var först, långt innan man kunde omvända sig och besluta sig för något. Jag får erkänna att när jag läste boken i 20-25-årsåldern så träffades jag av den milda förmaningen, men först på senare år har jag förstått hur sant han skriver.

* samma sak som med förlåtelsen. Vi lär att om en männsika av ordet blir väckt och överbevisad om synd så ska hon snarast gå och bekänna synden "med dess rätta namn" och ta emot förlåtelsen. Men OM hon skulle få en hjärtattack på vägen till biktfadern och inte hinna bekänna och mottaga förlåtelsen, skulle hon då dö salig? Återigen: vi sysslar inte med magi. Men skulle en människa kontinuerligt vägra bekänna sina synder skulle hon förhärda sig.

** det är denna utveckling som Ole Hallesby så suveränt förklarar i sin bok "Kristendom genom uppfostran och väckelsekristendom"