Torbjörn Lindahl

I morse när jag tittade ut genom vardagsrumsfönstren såg jag något stort och svart en bit ut från huset. En älg visade det sig vara vilken bevisas i bifogad bild. När den senare reste sig och gick iväg var jag just på väg till bussen och hann inte stanna till för att ta upp mobilen.

 

Väl framme vid Örnäskyrkan nästan på klockslaget för personalmorgonbönen möttes jag direkt av förväntan att vara den som ledde densmma. Sagt och gjort. Eftersom jag alltid hävdat att en kompetent präst när som helst ska kunna åstadkomma en kort andakt (psalm, bibeltext, ev några ord och bön) utan egentlig förberedelse så fick jag visa att jag själv efterföljer mina ord. (En helt annan sak är ju kompetensen att alltid skriva in sina uppgifter i almanackan så man inte glömmer 😃

 

 

var det allt i helgen. Och då tänker jag först på gemenskapen med kollegorna. Några av oss sågs flitigt under helgen, några av oss nästan inte alls pga olika seminarieval mm. Men det blev tågresor och bussresor och flyg och pauser däremellan. Alla upplevde vi nog att vi präster i församlingen ses för sällan. Bara vi präster ska man kanske tillägga (eftersom man vet att domprosten är läsare av denna ringa blogg).

 

Dessutom är det roligt ha god tid att tränga ner i olika frågor. Kanske blir samtalen mer avslappnade och mindre prestigefulla när man är borta från arbetsplatsen. Många s k vanliga människor som ofta får en ganska färgad bild av det som pågår "inom kyrkan", och kanske även journalister m fl som ofta bidrar till denna färgade bild; och som tror att vi präster ständigt "bråkar" om sådant där vi kan ha olika syn; dom borde ha suttit med oss på tåget mellan Linköping och Arlanda.

 

Jag kommer att minnas resan med glädje.

 

Men så blir det dags att smälta intrycken från själva vintermötet. Det första som slog mig var att det var så ytterst få bland de 5-600 deltagarna som jag kände igen. Knappt mer än en handfull utöver arbetskamraterna. Åker jag på ett OAS-möte känner jag igen hundratals. Vad beror den skillnaden på (förutom att jag varit på fler OAS-möten!)? Att åtskilliga i pilgrimssammanhanget är frikyrkliga (eller katoliker/ortodoxa)? Och/eller att det även inom svenska kyrkan finns en större bredd än man tror? Vem vet.

 

Seminarier och föredrag kan ju vem som helst hålla för vem som helst så där finns inget tveka om. Men gudstjänsterna? Visst var söndagens gudstjänst en fin högmässsa. Huvudstommen var en västerländsk mässa i svenska kyrkans tradition. Men sen blev det lite plocklåda. Inslag som man kan igenkänna från både det kyrkliga öst och väst. Och det kan väl iofs vara ok. Men till slut blir jag lite osäker om innehåll och yta verkligen hänger ihop. Bl a för att svenskkyrkliga präster och frikyrkliga pastorer blandas på att sätt som gör att en gammal sur svenskkyrkotraditionalist till slut frågar sig 

- vad är det för grundläggande ämbetssyn? Vad är det för slags "ämbetskvalite" hos dem som medverkar?

 

Jag tvingas erkänna: jag känner mig mer ett med det som sker vid en festhögmässa på ett OAS-möte (och det beror inte på flaggviftandet, om nu någon skulle tro det). Men högmässan var ändå fin (som man säger) men är allt samma väsen eller är det liknande väsen?

 

 Slutgnällt!

har jag varit på under helgen. Nerresa i fredags och resa norrut idag. Mitt första besök på detta omtalade ställe. Var där tillsammans med fem prästkollegor från domkyrkoförsamlingen. Ytterligare en arbetskamrat med make var där. Gemensamma gudstjänster och tideböner + ett antal valfria seminarier. Enkelt kan man väl säga att jag valde så att jag fick så mycket ortodoxi som möjligt. Desamma valen hade kollegan Bosse gjort, utan att vi samrått på minsta sätt. Det gjorde det hela enkelt då vi också delade rum. Vårt seminarieval gjorde att vi fick lyssna till prof. John Behr flera gånger. Det är inget man ångrar.

 

Tågresan tilll Arlanda var också trevlig. Vi satt alla i samma avdelning men fyra av oss vid samma bord. Där blev bl a samtal om vilken bok (efter Bibeln!) Som gripit oss mest. Både Kristi kyrka av Bo Giertz och Ropandes röst av Bengt Pohjanen nämndes.

 

När vi nu skilts åt och man ser tillbaka så var det en positiv upplevelse. Mer sånt, där vi prästkollegor kan träffas under givande och gemytliga  former. Men risken med det är förstås att vi pratar oss samman än mer (!) om sånt vi anser bör ändras i församlingsorganisationen. Särskilt om chefen inte är med🤔

-besök blev det i förmiddags. En undersökning bara. Ingen nära förestående bortgång.

 

Men det jag tänkte orda om är just uttrycket sjukhus. Det är ju helt oacceptabelt. Jag menar det heter ju inte ens vårdcentral längre utan hälsocentral. I vart fall i Luleå. Hur i alla fridens tider kan det då få fortsätta att heta sjukhus?

 

Den frågan ställde jag mig då jag i förmiddags efter bussresa mot stan klev av linje 6 och började gå mot buss på linje 1 med orden ”Sunderby sjukhus” i klartext både framtill och på sidorna. Som kära läsarna redan vet så heter det inte funktionsnedsättning heller utan funktionsvariation. Och jag har inte en hörselnedsättning utan en hörselvariation vilken tvingar mig ha två hörapparater.

 

Men till sjukhus måste man. Och tusentals stackars Lulebor ska flera gånger dagligen påminnas om sina sjukdomar (som dom antingen har eller tvingas frukta att dom ska få) när dom ser bussarna på linje 1 eller 2 med dom förskräckliga orden ”Sunderby sjukhus (min kurs)  i eldskrift över framrutan. Att inte Landstinget kan hitta på något positivare! Jag menar om kommuner i länet kan lansera sig som Friska Gällivare och Trivsamma Haparanda då borde väl Landstinget kunna komma med något bättre än det deprimerande SJUKhus. Man blir ju sjuk bara vid tanken. 

 

Det naturligaste vore givetvis friskhus. Ni vet platsen där man blir frisk. Och det blir man. Oavsett om det märks eller inte. Tidningsreportagen har ju åtskilliga gånger berättat om människor som ansetts så färdigvårdade att dom skickats hem trots att dom saknat all nödvändig hjälp. Nåja, personligen ska jag absolut inte klaga. De gånger jag legat inlagd har jag alltid fått stanna tills jag klarat mig och varit nöjd med hemfärd.

 

Men nu handlade det ju inte om vad som sker därinne utan om vad som som sker med en stackare som jag bara när man därute ser ordet sjukhus.

 

Alternativet Friskhus kan ju dessutom i hastigheten bli Friskus. Är det ett gym eller vad? Vårdhus går naturligtvis inte heller för sig då vi just tagit bort vårdcentralerna. Hälsohus då? Men då blandas det väl ihop med Hälsans hus som faktiskt finns (eller åtminstone har funnits inne i stan någonstans). Och det är inte ett sjukhus.

 

Nå, vad sägs om bättringshus? " God bättring" står det ju på alla gulliga vykort man får av släktingar och vänner när man ligger på sjuk(!)hus. Men tänk om alla norrbottningar som hamnar i bättringshuset skulle ta Johannes döparen och Frälsaren och apostlarna Petrus och Paulus på orden och göra bättring i  ordets bibliska och kristna betydelse, dvs låta sig föras till omvändelse och tro på Kristus. Det vore nå't. Då  skulle jag som präst tycka att det vore både friskt och trivsamt.

 

Kanske förbättringshuset? Nä, nu kommer jag inte längre. Återstår inget annat än fortfara vara sjuk. Om inte min gamle kamrat träder in till min hjälp. Han är ju en sannskyldig innovatör när det gäller nyskapande av ord. Och så kan han även på denna ringa blogg få ägna sig åt exponerad kreativitet, eller vad det nu är han påstår sig göra på sin egen blogg.

 

Jo, nu kom jag på det. Vi bestämmer helt sonika att "sjuk" är ett patriarkalt ord då blir vi av med det. Det går säkert att finna någon kvinna i landet som har traumatiska minnen av någon sjukdomsperiod* då hon efter ett antal dagar hemma i sängen känner sig frisk nog att åter gå till skolan och få vara med kompisarna medan den stränge fadern säger nej, du är fortfarande sjuk och stannar hemma. Så klart är det helt oacceptabelt att denna stackars kvinna i hela sitt liv burit detta trauma som gett henne ångest så fort hon mött ordet sjuk i vilken ordkombination som helst. Ska vi nu föröka hennes börda också vid åsynen av ordet sjukhus? Om patriarkat-knepet t o m kan få kyrkan att ur sin handbok rensa bort massor av Fader och Herre så ska väl detsamma tricket kunna vara vägen att få landstingen och lagstiftaren (riksdagen) att göra upp med ordet sjukhus.

 

Jag känner mig redan mycket bättre.

 

- - - - -

 

* förlåt. Hälsovariationsperiod heter det natuligtvis

 

 

 

Jag var ju i gudstjänst som jag skrev i förmiddags. Men tidigare på eftermiddagen besökte jag mamma. Tillsammans med moster och morbror. Men när jag satt på bussen på väg till mammas boende insåg jag att jag glömt hörapparaterna. O, så dåligt jag hör utan dem. Tur att mor och morbror också hör dåligt så alla är vana att tala sakta och tydligt. Men för att kunna uppfatta något av gudstjänsten var jag tvungen att ta bussen hem springa in och hämta dem och ta vändande buss tillbaka. Vid kyrkan under klockringningen.

 

Ca 20 deltagare. Varav några konfirmander som ska läsa i Gammelstad till sommaren. Fin predikan av Bosse som vanligt. När alla farit hem satt vi två kvar en stund och samtalade om församlingens och kyrkans framtid.

 

På bussen hem såg jag sms från gammal god vän med fru vilka var i staden. Givetvis möttes vi i stan och dom följde mig hem. Intressanta samtal. Både utan och med te. Nu har lugnet lägrat sig.

 

I morgon är det måndag.

om jag inte går i kyrkan. Eftersom den här bloggposten möjligen publiceras under eller nära högmässotid. Men det är en felgissning. Idag leder Bosse mässa kl 18 i Hertsökyrkan. Det beror på att det är ekumeniska vinterveckan nu med gemensam gudstjänst i Nederluleå. Då brukar många andra kyrkor sammanlysa. I Hertsön flyttar vi gudstjänsten till kvällen. Oftast är densamma gudstjänsten i Domkyrkan men nu är det prästvigning där.

 

Apropå prästvigning så har det under senaste tiden skrivits lite om svårigheterna att rekrytera till de kyrkliga yrkena präst, diakon, pedagog och musiker. Och det just i en tid när stora pensionsavgångar väntas. Hur ska man göra? Vad behövs? Alla vet att det som föder prästkallelser och andra kallelser är levande gudstjänstliv och fungerande ungdomsarbete.* Att präster i allt mindre omfattning deltar i ungdomsarbete är sannolikt ett skäl till svårigheten i prästrekryteringen. 

 

Men det finns också ett annat skäl: kyrkan har medvetet tackat nej till många unga män som upplevt en prästkallelse. Personer som i de flesta fall kommit ur de kyrkliga miljöer i vilka många prästkallelser fötts. Som i de allra flesta fall kunnat göra stor nytta som präster och som positivt kunnat bidra till rekrytering i nästa generation. Alltså säger jag till svenska kyrkan: "skyll dig själv". Det hade funnits fler villiga präster om kyrkan bara velat ta emot dem.

 

Dem jag tänker på är de s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. Redan när jag var dekan i Synoden i slutet av 90-talet satt vi en gång i dekankollegiet och försökte räkna hur många vi visste om som antingen stoppats i antagningsprocessen eller avbrutit studierna eftersom dom ansåg det meningslöst eller konverterat eller, i något fall, inte ens påbörjat teologistudier trots ursprunglig avsikt och önskan. Vi kom fram till att det var bortåt 100 personer. Redan på 90-talet! Hur många skulle det varit fram till idag?.

 

Är/var den rekryteringspolicyn - eller ska man skriva icke-rekryteringspolicyn? - vettig? Var den nödvändig? Hade alla dessa som en gång ville bli präster men inte fick bli det, varit ett så allvarligt hot mot svenska kyrkans tro och liv att dom med alla medel måste stoppas? Vem tror det? Inte jag. Som man bäddar får man ligga således.

 

Nå, efter denna utvikning så far jag inte till Gammelstad och hör biskop em Esbjörn Hagberg tala i ekumenisk gudstjänst, och jag gick ingen annanstans heller även om jag funderat på det. Det blir mässa ikväll.

 

Långledig helg är detta för mig. Fred-månd utan arbete. Då arbetar man med annat. Fredag och lördag har jag fortsatt skruva i vardagsumstaket. Takpanelen ska ju sitta med så många skruvar att den på sikt inte börjar bågna.

 

På fredag kväll var jag på Bibeltimmen i bönhuset. Samråd med de överiga konfirmandlärarna och deltagande i kvällens bibelstudium som förtjänstfullt leddes av ung man som gått i bibelskola. Efter genomgången delades vi i grupper och fick samtala om hur man bäst förmedlar evangeliet till icke-kristna. Mycket värdefullt samtal i den grupp jag hamnade i.

 

Lördag kväll var jag bjuden till andra kristna vänner. Goda samtal, bön och gemenskap, därtill god mat och dryck. Riktigt uppbygglig helg redan alltså. Och då är det fortfarande över sex timmar kvar till helgens höjdpunkt: mässa i Hertsökyrkan, ledd av Bosse kl 18.

 

- - - - 

* för diakoner är det möjligen något annorlunda. Påfallande många har diakon som "andra-yrke", sägs det. F d sjuksköterskor, socionomer m fl.

hade vi idag på jobbet. Morgonen inleddes med mässa ledd av domprosten. Tyvärr kom jag några minuter för sent och missade lite av inledningsorden, men det jag hörde var riktigt fint. Sen blev det samling i Örnäsgårdens stora sal. Som vanligt hör jag dåligt* där, men huvudföredraget - en reseberättelse från Sydafrika - kompletterades med bilder och power-point så jag fick nog tillräckligt sammanhang ändå. 

 

Sen var det apt för de olika arbetslagen. Samlingen för oss i område öst leddes av domprosten och vi fick var ock en berätta våra upplevelser av julen och den senaste tiden. Några av vittnesbörden ledde till ett intresssnt samtal om hur vi kan återerövra adventstiden som förberedelsetid inför julen och stärka julfirandet under själva jultiden. Inte ta ut julen i förskott alltså.

 

Några förslag:

- alla julens-sånger-och-psalmer-gudstjänster läggs efter jul (inte i adventstid, inte ens nära före jul)

- alla konserter med något slags jultema läggs efter jul (men konserter med adventssånger går bra i advent)

- församlingens julfest för personalen läggs även den efter jul

- se till att konsekvent sjunga adventssånger (inte julsånger) vid barn- och skolsamlingar under

adventstiden

- lägg alla eventuella julfester i mellandagarna eller söndag efter jul eller rentav trettondedagshelgen

 

För mig känns många av förslagen bara som en återgång till uppväxtårens traditioner - och de ordningar jag upplevde under min första prästtid i Nederluleå. Själv har jag alltid allvarligt försökt skilja adventstid och jultid. I mitt eget hem - där bara jag bor numera, så önskad ordning är lätt följa - finns inte ens på en atlas över stjärnhimlen att det sjungs en enda julsång före julafton. Men som sagt, inte bara i samhället, utan även mångenstädes i kyrkan har förfallet blivit djupt senare årtionden. Här behövs reformation. 

 

Härmed spikas reformationsteserna upp:

1. Adventstiden bör återupprättas

2. Alla musik- och gudstjänst- och övriga församlingsaktiviteter (oavsett vilken ålder de riktar sig till) som har med jul att göra undviks helt under adventstiden (se ovan)

3. Församlingsarbetet bör läggas upp på ett sådant sätt att personalen kan använda adventstiden som vilo- och förberedelsetid och utvilad orkar deltaga ordentligt i julhelgens gudstjänster och jultidens övriga aktiviteter

4. Om julafton (rättat: inte juldagen, vilket jag först skrev) är söndag så firas dagen på förmiddagen med högmässa på fjärde söndagen i advent. Julböner firas under eftermiddagen eller aftonen

5. Församlingen gör en stor annonskampanj om allt detta strax före adventstidens början eller under dess inledning under temat Vi tjuvtittar inte på julklapparna

6. Domprosten låter sig intervjuas i lokalpressen och berättar om den nya reformationen

 

För en gångs skull känner jag mig på allvar som reformatorisk kristen!

 

- - - - -

 

* jag har ju som kära läsarna vet en funktionsvarierad hörsel. OBS! Inte hörselnedsättning

 

 

 

Jag säger bara: pust så skönt.

 

 

Nu återstår bara sista elektrikerarbetena, tapetsering och förmodligen golvslipning och lackering (och så lite lister förstås, men det räknas ju nästan inte). Och sen finns i alla fall en hypotetisk möjlighet att jag bjuder hem lite vänner på mat eller fika 😊

hade vi i kyrkan idag. Av vår diakon som nu blivit pensionär lite i förväg (hon är yngre än jag). Arbetsledare och domprost var med och avtackade och slutligen fick vi be för vår diakon som nu flyttar till sin hemort i Finland.  

 

Men innan avtackningen hade vi haft en högmässa med ovanligt mycket folk, över 90 personer. Många ville givetvis komma och säga farväl men det var också körsång, vilket vi inte har så ofta. Även det drar extra folk.

 

Vid kyrkkaffet fick jag en förmaning att välja enklare psalmer. Vi får väl se vilken nytta den förmaningen gör. En av gudstjänstfirarna, som satt ganska nära prästplatsen, så jag hörde honom väl, kunde dock den förment svåra 430 vars tredje och fjärde vers var slutpsalm. Han sjöng av hjärtans lust. Men han kommer ju från en gedigen kyrklig familj och har nog sjungit den förrut flera gånger.

 

Vid kyrkkaffet fick jag även chansen att prata en stund med författaren - jag får väl kalla henne så efter det att hon skrivit en bok på flera hundra sidor - Eine Johansson som skrivit boken Finnkärringen, finnpolisen.

 

Eine bor nära kyrkan och vi har mötts i olika sammanhang i och utom kyrkan. I onsdags var jag till henne och köpte ett exemplar av boken. Jag sa då att jag knappast hinner läsa den än på ett tag, men i fredags kväll var den färdigläst. När jag väl börjat titta i den var det svårt att sluta. Men det är väl så, när man något lite känner författaren/berättaren så blir den angelägnare.

 

Boken är i två delar. Finnkärringen (en knapp tredjedel av boken) beskriver hennes barndom i Finland, hur hon i två omgångar kom som krigsbarn till Råneå och hur hon sedan som 14-åring, två år efter krigsslutet, väljer att själv flytta till sina svenska föräldrar. Kanske tycker jag själv att denna första del av boken var den som mer grep tag i mig. Här handlar det ju om erfarenheter som jag personligen inte har någon egen aning om; barndomen i ett fattigt hem med tio barn, första resan redan i förskoleåldern till främmande land och helt nya människor.

 

Den längre andra delen - Finnpolisen - handlar om Eines liv och arbete som polis i Norrbotten, större delen i Luleå. Som första kvinnliga polis norr om Indalsälven fick hon ofta kämpa för sin rätt (både vad gäller tjänstetillsättningar och andra frågor) och sina möjligheter. Flera gånger fick hon i överklaganden föra sin talan både inför Länsstyrelsen och regeringen - och fick rätt.

 

Till slut blev det kanske lite svårt att hänga med i alla turer, men att vi haft en sådan jämställdhetens pionjär i vår lilla stad det visste jag inte.

 

Ett starkt kyrkligt intresse har Eine också haft. I samtalet avslöjade hon att en och annan skulle kanske tycka att jag predikade länge idag "men inte jag", och berättade att i ungdomen kunde hon höra predikan som, bara den, kunde vara två timmar i en vanlig högmässsa. Om den långpratande kyrkoherden var Byström i Råneå eller Ekman i Töre uppfattade jag inte. En gång i tiden hade även Eine tanken att bli präst, berättar hon i boken, men polis blev det.

 

Nå, kyrkkaffet (med hemgjorda tårtor av vår husmor) tog slut och då var vi fem arbetskamrater som gick ut på lokal och bjöd vår nypensionerade diakon på en god middag.

 

 

 

 

 

Jag har i hastighten råkat rekommendera den blogg som inte får rekommenderas. I två och ett halvt år har jag lyckats hålla mig nykter. Men nu tog jag ett återfall. Men det skedde så spontant och omärkligt att jag inte ens insåg det själv. Först igår, när jag skrev på bloggen och surfade runt lite i gamla inlägg för att påminna mig om vad jag tidigare skrivit, såg jag det. 

 

Alltså är det bara att vänta på ny anmälan till domkapitlet. Vem blir det som anmäler mig denna gång? En lokal kyrkopolitiker, eller en grannkyrkoherde som anser att jag ännu en gång varit ute på tassemarker, eller någon stiftsanställd som är trogen läsare av min blogg? Hjälpsamma personer är det ju gott om inom kyrkan.

 

Men nog tycker jag synd om biskopen. Nu när han har mindre än sex månader kvar av sitt episkopat, och vill börja trappa ner lite försiktigt och börja njuta av jordelivets sista vilotid; då ska han behöva ägna den sista biskopstiden åt ännu ett disciplinärende. 

 

Jag säger bara:

- Kära läsare, förlåt mig att jag så lät mig gripas av kunnigheten och insikten i ett blogginlägg att jag glömde att densamma bloggen inte får rekommenderas. Jag ska komma ihåg det nu: det är  bättre att kyrkligt folk lever i okunnighet och utan utmaningar.*

 

- - - - 

 

* alltså att man inte behöver möta något som är så där lagom irriterande att man måste tänka efter ett varv till, som min gamle kamrat skulle ha sagt

Min gamle kamrat - vördad vän som understundom uttrycker sig även på denna ringa blogg - kommenterade mitt inlägg om organisationsförändring och undrade (som vanligt lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till!) om många gamla kyrkoanställdas upplevelse att organisationsförändringar sällan leder till verklig förnyelse möjligen kan bero på att det är dom själva som i egenskap av gamla stofiler i själva verket är dom som sätter sig på bakhasorna och stoppar all möjlig förnyelse. Ungefär så. Hans fråga återgiven med mina ord fritt ur minnet.

 

Utifrån min erfarenhet svarade jag i kommentars-kommentar "nej" på hans fråga. Jag erbjöd mig också utveckla saken - om han frågade efter det. Det har han inte gjort! Men nu har jag själv drabbats av fortsatt tankemöda så nu skriver jag ner några tankar (som kanske drar även åt lite annat håll) oavsett om någon frågar efter det eller ej.

 

Under 38,5 prästår (t o m längre än en viss stackare i Bibeln var förlamad innan Jesus kom och befriade honom) har jag, med undantag för knappt två läsår då jag var på högskolan, arbetat i Luleås församlingar. Först i stora gamla församlingen Nederluleå sedan i stadens yngsta, Örnäset och nu i Luleå domkyrko - pga församlings/pastoratssammanslagning, s k organisationsförändring; jag jobbar på exakt samma ställe som jag gjorde senast i Örnäsets församling.

 

Och då är jag redan inne på varför jag tror att div organisationsförändringar gör så liten skillnad för förnyelsen i själva arbetet/församlingslivet: det som benämns organisationsförändringar har med yttersidan att göra. Personal flyttas mellan olika arbetsplatser inom församlingen, viss arbetstagare får viss ny person som arbetsledare, viss person ges budget- och ekonomiansvar för visst verksamhetsområde osv. Om några dylika förändringar genomförs samtidigt för stora personalgrupper så kan det givetvis uppfattas som att något stort är på g, men vad gör det för djupgående skillnad i verkligheten, på det s k golvet?

 

 Oftast mycket liten. Och något annat är kanske inte avsett heller. Ofta synes det mig som att det önskade målet/resultatet av kyrkliga organisationsförändringar snarast är av ganska intern organisatorisk art: tydligare överblick för chef/ledning, enklare "kommando"- och informationsvägar mm.* 

 

(Några dagars paus)

 

Var var jag? Jo, jag tror att många kyrkliga s k organisationsförändringar har med den interna yttersidan** att göra. Så som jag försökt exemplifiera ovan.

 

Vad krävs då för att det ska vara verklig förnyelse? Att all personal blir andedöpt? Tänk er att alla på expeditionen inleder morgnarna med en stunds gemensam bön med lyfta händer och tungotal? Eller att domkyrkoprästerna börjar predika med sådan ande och kraft att människorna i den fullsatta domen högljutt börjar gråta över sina synder och sedan dansar på bänkarna i jublande glädje över sina synders förlåtelse på laestadianskt 1800-talsvis?

 

Nå, skämt - eller verkligt allvar?? - åsido. Vad krävs för att vi ska säga att det skett verklig förnyelse i en församling? Är förnyelse något som överhuvudtaget kan åstadkommas genom beslut som kyrkorådet eller kyrkoherden fattar? Öppna vägar genom att skapa förutsättningarna? Det är väl så vi ofta tänker. Att tillsätta skolkyrkopersonal och arbetslivspräster är kanske ett sätt att förnya genom att försöka nå ut till platser där många människor finns. Men om den enda förnyelse (eller yttre förutsättningar för önskad förnyelse) som en kyrkoförsamling kan besluta om, gäller personal och byggnader, då kommer här några tankar.

 

Under en period av nio år, från 1969 till 1978 invigdes i Luleå sex distriktskyrkor: Mjölkudden, Stadsön, Hertsön, Bergnäset, Porsön och Björkskatan.*** Då, från slutet av 60-talet och tio år framåt var det självklart att ny stadsdel innebar ny kyrka. Men så icke längre. Varför inte? Ekonomiska skäl sannolikt. Hur kan jag så säkert säga att prncipen inte längre gäller? För att Björkskatakyrkan lagts ner? Kanske. Men framför allt därför att det just nu (har pågått flera år redan men ännu ej helt klart) byggs ett stort bostadsområde - Kronan - på (och vid?) Gamla Lv7-området, en ny stadsdel som enligt synlig skyltning kommer få ca 6000 (rättelse 13/1: 7000 såg jag igår att det stod på skylten vid återvinningscentralen) invånare. Men något om ny kyrka på platsen har inte hörts (jag hör iofs dåligt) eller setts. Innebär det att kyrkan fullständigt lämnar 6000 (7000) innevånare åt sitt öde? Iofs är det väl så att redan i de flesta stadsdelar där kyrka finns så är vår ambition att "nå" den stora gruppen människor mycket svag, men vi kan i alla fall trösta oss med att det finns en kyrklig närvaro genom en byggnad och Guds ord och sakrament och viss övrig verksamhet. Men hur visas kyrkans närvaro i ett nytt område där dessa yttre förutsättningar helt saknas?

 

Är det nu vi behöver det engelska konceptet  New expressions of the Church (Nya sätt att vara kyrka?) Exakt vad det konceptet kan innnebära vet jag inte i detalj, men så mycket tror jag mig förstått att det t ex kan handla om att bygga församling genom hemgrupper, cellgrupper osv utan att måsta samlas i en (stor?) kyrkobyggnad. Utan att nödvändigtvis tänka engelskt så har tanken slagit mig: avdela 2-3 anställda som får använda (nästan?) hela sin arbetstid till att göra vad dom vill (= upplever Guds kallelse till) i det nya stora området. Naturligtvis några som handplockas (rekryteras?), som känner den inre kallelsen! som samarbetar bra, som kan be tillsammans. Och församlingsledningens bud: "varsågoda, tiden är er, gör vad ni vill, vad ni upplever att Gud kallar er till". Visionen kan vara: om några år (eller årtionden, för Guds kvarnar mal långsamt) så finns kyrkan på Kronanområdet, inte därför att det finns en byggnad där, utan därför att det finns 5-10 hem/cellgruper som regelbundet samlas till bön och bibelundervisning och regelbundet får besök av prästen som firar mässa i hemmen.

 

Om personalen fick ett sådant bud då skulle jag möjligen tycka att det blivit en förändring värd namnet.

 

- - - - - 

 

* vad som är enklare är ofta en smak- eller modefråga. För några årtionden sedan var det små enheter som gällde. Närhet. T ex präst som arbetsledare i varje distrikt med högst ett drygt halvdussin i ett arbetslag. Nu tenderar arbetsledare snarast bli ett heltidsjobb med flera tiotals anstäĺlda i ett arbetslag.

 

 ** interna yttersidan - det är ju en språklig innovation som t o m min gamle kamrat måste imponeras av

 

*** senare kom ju även Sörbyakyrkan men dess bakgrundshistoria är något annorunda då den ligger i gamla byar med lång kristen verksamhet.

 

har det varit som bekant. Både igår och idag har jag celebrerat och predikat. 27 var vi igår, en bit över 30 idag. Inte märkvärdigt många på något sätt, men inte helt illa jämfört med andra kyrkor i staden. Glädjande se några vänner som tidigare haft sin huvudsakliga gudstjänstgemenskap i Björx. Dom är hjärtligt välkomna till oss. Kyrkkaffe ordnat av en av gudstjänstfirarna - s k volontär, för att använda kyrkoorganisationsspråk. Roligt när gemenskapen kan förlängas en stund. Det högljudda pratet vid kaffeborden är lätt att tolka som att gemenskapen är god.

 

Kyrkvärdsträff var det sen. God samvaro och sammanhållning även i den gruppen.

 

Senare under eftermiddagen blev det för mig biltur en bit bort efter E4. Träffade återigen god vän som jag besökte även i torsdags (och som i sin tur besökte mig före jul.) Men denna gång var även hustrun hemma. Riktigt trevlig kväll som avslutades med bön och förbön. 

 

God helg!

 

 

Idag kom årets första nummer av SPT. En tidskrift jag haft* sedan 1978**. Och att den kom i brevlådan var väl inget fel. Det fanns f ö en artikel jag fann mycket intressant (övriga är inte lästa - ännu?) nämligen Johan Thelins Den frånvarande prästen. Mycket tänkvärd nu i församlingssammanslagnings- och sammanlysningstider. Dessutom skrev Berit Simonsson en mycket tänkvärd Reflex som gav mig lite inspiration till morgondagens predikan.

 

MEN...SPT har ändrat sig!

Inte i sin hållning i avgörande kyrkliga och kyrkopolitiska frågor. O, nej. Något mycket värre! Tidningen har ändrat format och utseende. Visserligen i det vällovliga syftet att göra tidningen mer läsvänlig. Beror det på att majoriteten av läsarna nu är pensionerade präster om vilka kan sägas som det sades om den gamle patriarken Isak: hans ögon var skumma? Jag tvingas erkänna (jag är ju också snart pensionär) att läsbarheten förbättrats. Papperskvaliten gjorde den också behaglig att hålla i.

 

MEN LIKVÄL: MAN FÅR INTE ÄNDRA!

För i så fall kan ju allting ändras. Grundvalarna vacklar. Om SPT kan ändras - och det bara genom ett enkelt beslut i redaktionen - då kan ju annat som funnits lika länge (60 år) också ändras. Tex kvinnors möjlighet att bli präster. Hemska tanke. Men vi tvingas inse sanningen. 60 år är ingen garant för att allt förblir som det "alltid" varit.

 

Tur för kära bloggläsarna att det finns en sak som består: mina fobier!

 

- - - - -

 

* många år har jag fått prenumerationen av arbetsgivaren, men inte nu längre.

 

** årgång 1977 köpte jag i en bunt, begagnad, på Myrorna i Uppsala

var temat under förmiddagen då domprosten och de två verksamhetsledarna (arbetsledarna) samlat all GUDM-personal* till gemensam information. Delvis har omorganisationerna att göra med att Björkskatakyrkan lagts ned. Det innebär ju i praktiken att ett helt f d distrikt försvunnit (även om det var ett tag sedan det ordet användes). Personal flyttas och inordnas i nya grupper mm. Repetition av vad medarbetares och ledares ansvar innebär.

 

Orkar jag bry mig alltför mycket? Svaret är ("tyvärr" eller "förståeligt nog" - välj själv): nej. Och det beror inte på att det som sades och tänkts ut var fel. Nej, det beror på att jag varit med om så otroligt många liknande omorganisationer i de församlingar där jag arbetat sammanlagt snart 39 år - och i svenska kyrkan som helhet. Känner man igen förhoppningarna att nu ska det bli ordning och reda respektive nu ska vi satsa framåt? Svar: ja. Har man mångfaldig erfarenhet av allt för det mesta fortsätter ungefär som förut? Svar: ja.

 

Efter genomgången sa jag till några vänner att det som mest kom i min tanke under genomgången var detta år blir jag 65.

 

Nu tycker måhända någon att jag verkar uppgiven. Inget kan vara felaktigare. Jag känner exakt samma översvallande glädje som jag gör varje morgon när jag ser solen gå upp.

 

När jag berättade min tanke för domprosten, så sa hon:

- Då (alltså när jag blivit 65) kommer du känna hur bördan ramlar från dina axlar och du blir fri och orkar med jublande ton jobba flera år till.

 

Den som lever får se.

 

- - - - -

 

* personal som arbetar med den s k kärnverksamheten  dvs Gudstjänst,, Undervisning, Diakoni, Mission

 

 

- så många besökare det blev på bloggen. Kring hundra per dag är det nog oftast numera, men lika nära 150 som 100 kräver nått speciellt. Kan det vara läsarnas förhoppning att Flanellskjortans dag ska innebära ytterligare kyrkopolitiska utgjutelser.

 

Ok. Då kan jag väl berätta att idag vid lunch då jag promenerade mot med kollegor avtalat näringsställe så mötte jag kyrkorådets ordförande (s). Men nu nog med kyrkopolitik.

 

Istället ska det handla om huset. Idag besökte jag byggfirma och valde takpanel till vardagsrummet. Senare under eftermiddagen fick jag hjälp av god vän köra hem densamma. Lite bildbevis kommer här.

 

Först hur elementen i torsdags återmonterades av rörkrökare  då ytterväggens insida gjorts klar.

Sen hur taket ser ut nu.

Sen panelen som ska spikas upp.

kommer idag att firas med lunch med goda vänner tillika prästkollegor.

 

F ö rekommenderas dagens blogg på Bloggardag. För den som vill veta något om sakernas sanna tillstånd alltså. Inte bara gissa eller önskedrömma.

 

F ö (II) var det igår, nyårsdagen, exakt 40 år sedan biskop Ingmar Ström höll den predikan* i Storkyrkan i Stockholm som på ett allvarligt sätt förändrade (läs: förstörde?) samarbetsklimatet inom svenska kyrkan.

 

- - - - - 

* predikan som också är det direkta skälet till att traditionen Flanellskjortans dag uppstod.

är det väl dags säga nu när t o m nyårsdagen är förbi. Tre gudstjänster har det blivit denna helg (som jag själv lett) + ytterligare 1,5 där jag var åhörare, i bönhuset.

 

Lördag kväll lyssnade jag på två predikningar i bönhuset. Roland Wälivaara och Sören Ylipää var kallade predikanter. Roland försökte - också genom personligt vittnesbörd - förmedla frimodighet när det gäller bönens möjligheter. Kl 14 igår började det med "jobbet" för mig. Nyårsbön i Ljusets kapell på kyrkogården. Inte så många deltagare. Faktiskt "bara" 10. Nu tror jag det är åtskilliga år sedan jag sist hade den andakten, men mitt minne är att då var det betydligt fler. Vad har hänt? Är det bara det att den äldre kyrkogående generationen sakta försvinner, den generation där en äldre kvinna som ville gå på dylik andakt drog med sig dotter och svärson och två barnbarn. Men nu då hon är borta så kommer inte de övriga fyra heller?

 

En matbit hann jag sen få i bönhuset innan det var dags för dagens andra predikogudstjänst. Jag lyssnade dock bara till en predikan och gick sedan över till kyrkan för att förbereda inför kvällens mässa. Efter en stunds samvaro med knytkalas-sallad var det dags för de samlade bönhusdeltagarna att gå över till kyrkan. Kl 21 mässa. Vissa år har mässan varit tidigare på aftonen. Att förlägga den senare upplever jag vara för ungdomarnas skull. Det passar sannolikt sämre för barnfamljer. Men i år hade man inget för det. "Bara" ca 200 kommmunikanter och ovanligt få ungdomar. Många av Luleåungdomarna lär har varit bortresta och många av dom som tidigare år kommit från andra orter hade tydligen egna möten.

 

Nå, jag predikade och celebrerade. Ingen tvekan om att det är roligt predika i dessa sammanhang. Min vän Erling Wälivaara tolkade predikan till finska. Roligt med en tolk som man väl känner. Hans broder, prästen Roland, distribuerade med mig. Det var verkligen en stor glädje få tjänstgöra tillsammans med honom som betydde så oerhört mycket för mig i min ungdom.

 

Hembjuden blev jag sen till god vän och f d arbetskamrat tillsammans med andra goda vänner. Vi noterade tolvslaget men gjorde inte särskilt mycket av det. Såg dock lite fyrverkerier från grannskapet genom köksfönstret.

 

Idag fick jag vänta länge på mässan. Kl 18 hade vi mässa i Hertsökyrkan. Varför vi sedan flera år firar nyårsdagens mässa kl 18 finns det minst tre olika förklaringar till. Och här gäller inte den västerländska förnuftsregeln att om det finns flera tolkningar så kan bara en vara sann; nej, här gäller den judiska tolkningsprincipen (enligt Göran Larsson): om det finns flera möjliga tolkningar så är alla sanna. Då blir det mer djup i ordet.

 

Nästen 30 personer var vi. Inte så illa för nyårsdagens kväll. Flera vänner som man inte dagligen möter. Ser man olika tecken på att Gud håller på forma något nytt?

Några av dem som tidigare oftast firat gudstjänst i den nu nedlagda Björkskatakyrkan har börjat dyka upp i Hertsökyrkan. Om dom fortsätter med det kan det bli till välsignelse. Ju fler som deltager desto stabilare blir ju gemenskapen och ju större bredd den får (åldersmässigt, socialt, yrkesmässigt) desto större är också möjligheten att en ny besökare finner någon att relatera till och bli kompis med.

 

Domkyrkoorganisten Markus spelade. Han var väl värd den applåd han fick efter postludiet.

 

Av någon anledning lyckades jag få in en älg i predikan. Bland gudstjänstfirarna fanns en som haft verklig närkontakt med älg. Det gav anledning till samtal på kyrktorget.

 

Nu gäller det år 2018. Det år jag kommer att fylla 65 (om Gud vill och vi får leva). Men en helg som denna lockar inte pension. Det känns som att det är  nu det börjar hända.