Torbjörn Lindahl

inför höstterminen var dagens huvuduppgift. Men arbetsdagen började på församlingens diakonala mötesplats där jag denna dag ansvarade för sången och andakten. Det blev huvudsakligen doppsalmer och prat om dopet. Och en rolig historia. En av psalmerna vi sjöng (381) är författad av Sam Perman som var domprost i Luleå och i den rollen efterträddes av StIg Hellsten (som senare blev biskop). I samband med domprostbytet skämtade Luleborna sålunda: "Förr hade vi en per man, nu vill vi ha helst en".

 

Plats för skratt!

 

På eftermiddagen blev det några telefonsamtal till förrättningsfamiljer och tid att fylla i månadens s k flexrappport dvs ange hur stor del av arbetstiden som ägnats åt den "grundläggande uppgiftens" olika delar gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

 

Senare på eftermiddagen blev det utvärdering av våren och planering inför hösten med alphaarbetslaget. 

 

På mindre än ett dygn. Båda gångerna i Örnäsets kyrka. Först lörd kl 19 en mässa som beställts av Fridsförbundet. Några gånger per år vill dom ha mässa i samband med sina församlingshelger då det är kallade predikanter. Själv ledde jag inte mässan, jag var bara med och distribuerade. Inte så mycket folk som det kan vara. Ska man tänka sig att även laestadiankristna kan prioritera stug- och båtliv före Guds ord och sakrament? Hemska tanke!

 

Kaffe hann jag med i bönhuset också. Där kom en av de gästande predikanterna och frågade om jag köpt ny mc ännu. 

- Jag har läst på din blogg, sa han och berättade sen att han varje sommar lånar sin sons motorcykel. Han uppmanade mig verkligen att göra slag i saken. Vad tror kära läsarna, får det bli så? En äldre predikants ord ska man ju inte förakta!

 

Andra mässan för helgen var dagens högmässa. Ledd av Bosse. Till den tog jag med mamma som jag hämtat på hennes äldreboende. När vi sedan for tillbaka så kom min moster o morbror och vi fikade tillsammans på altanen. 

 

Den reflektion man dock inte kan undvika är varför det ska vara "egna" mässor i samarbete med Fridsförbundet? Varför inte komma till Bosses högmässa på söndagen?

 

Nå, trevlig helg I alla fall. Och jag kan berätta att båda mässorna inleddes korrekt "I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn" INTE "i skaparens, befriarens och livgiverskans namn". Inte heller på något annat kulturellt gränstänjande sätt:)

 

F ö har jag kommit på ett nytt sätt att inleda gudstjänsten som skulle bygga vidare på den utredning som levererats från svenska kyrkan, nämligen "Demokratin är en successiv uppenbarelse". Enligt svenska kyrkans egen självbeskrivning är den ju en demokratisk folkkyrka vilket bl a kommer till uttryck i att demokratiska organisationer (läs:politiska partier)  engagerar sig i kyrkan.

 

Vad sägs om följande inledningsord, som helt sätter rubriken för det som förmedlas i gudstjänsten: " i socialdemokraternas, kristdemokraternas och sverigedemokraternas namn." Trefaldig demokrati!

 

Och eftersom inledningsorden ska vara fakultativa enl förslag så är det givetvis tillåtet för den kyrkliga oppositionen som ogillar kyrkans politisering att även fritt utforma alternativet "i ÖKAs, POSKs och Frimodig kyrkas namn."

 

AMEN!

 

Vad får man tro? Vad bör man tro? Och uttrycka. Om man är präst i svenska kyrkan? Frågorna inställer sig efter Strängnäs domkapitels beslut att fria den präst som inlett en gudstjänst i "skaparens, befriarens och livgiverskans namn". Motiveringen är det sämsta jag hört på länge: prästen följde nya handboksförslaget och där är inledningsorden fakultativa, alltså får man säga vad man vill. Bingo!  Då bör det vara lika tillåtet att inleda gudstjänsten i "fundamentalismens , kvinnoprästmotståndets och homofobins namn". Eller? Jag tror jag ändrar mig och blir en av nya handbokens mest entusiastiska vapendragare. Finns det trots allt gränser för dumheten? Vilka är dom och var går dom i så fall? *

 

Vad kan man råka ut för? Det undrar man återigen. Den här gången efter att Växjöstiftskyrkopolitiker fått löpa gatlopp i media efter att han uttryckt tveksamhet inför pridefestivalen. Mönstret upprepar sig. Den som på minsta sätt uttalar sig så att det ses som avvikelse från det förhärskande politiskt korrekta ska omedelbart bildligt halshuggas.

 

Men till var och en som råkar ut för dylikt har jag bara ett råd: stå still i stormen. Det går över.**

 

Ett råd i tiden kan jag själv tycka. Jag tror nämligen att det för bekännande kristna kommer att bli svårare. Jesus ger väl inte sina lärjungar hopp om något annat? Jag har länge drivit tesen att världens angrepp mot kristendomen - i praktiken mot de individer som uppfattas som profilerade representanter för den - går i tre steg:***

 

1. En "yttre" ordningsfråga.

Angrepp på dem som vill hålla fast vid Kyrkans historiska syn på prästämbetet, de s k "kvinnoprästmotståndarna" Angrepp i denna genre kan givetvis fortfarande ske när som helst som "rättning i ledet" är av nöden men dess kulmen ligger nog några årtionden tillbaka..

 

2.En etisk fråga.

Angrepp på dem som står fast vid Kyrkans äktenskapssyn; äktenskapet är för man och kvinna. Pågår för fullt just nu.

 

3. Den kristologiska frågan. 

Är Jesus enda vägen till Gud? Om en tid kommer präster och kristna att framställas som diskriminerande och förtryckande mot andra religionsföreträdare om dom på minsta sätt vill hävda Kristi unicitet.

 

Grunden för detta håller nu på att läggas genom ärkebiskopskandidaters luddiga och oklara svar på frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed; genom kyrkomötets beslut att inkludera religionsdialog under begreppet ekumenik och den debatt som på senaste tid förts där bl a biskop Bonnier beskrivit företrädare för traditionell tro som präglade av rädsla. Denna debatt är ännu mest "inomkyrklig" (Kyrkans Tidning, Dagen och kyrkliga bloggar) men om en tid kommer kristna (fr a präster!?) att framställas i kontroversiell dager även i världslig press om dom tydligt vill stå fast vid Kristus.

 

Sanna mina ord. Det kommer snart att kosta på betydligt mer att bekänna Kristus.

 

- - - - -

 

* Läsare som ev satte förmiddagskaffet i vrångstrupen kan ta det lungt: jag kommer under inga förhållanden stt inleda en gudstjänst med nämnda ord. Men detta är numera, som bekant, en kulturblogg och till kulturens uppgift hör att tänja gränserna. Själva gudstjänsten är dock inte kultur. Inte heller en plattform för (kyrko-) politiska utspel.  Den är - gudstjänst! Så där ska inga gränser tänjas. Där strävar man mot centrum.

 

**Alla vet ju att jag (för vilken gång i ordningen?) råkade ut för ett liknande drev förra sommaren med start i mitten av juni och med kulmen i månadsskiftet juli-augusti. Men sedan länge är det lungt. Hörs inte ett knyst. Och även följderna upprepar sig: för varje gång man blir nerskriven i media ökar antalet personer som kommer på ens gudstjänster.

 

*** Jag ber kära läsarna om ursäkt för upprepning; detta har jag skrivit förr. Men det tål att upprepas. Det tål även min tro att den som hållit fast vid sin uppfattning i en "tidigare" fråga enligt listan ovan kommer ha mer kraft stå fast vid en senare. (Detta påstår jag inte enbart pga egen spekulation utan med viss erfarenhet, bl a samtal -många år sedan - med vän och prästkollega som uttryckte att när man väl definitivt tagit ställning för kvinnor som präster då kommer andra frågor "närmare" t ex äktenskap för par av samma kön.

Var det ikväll. Efter en lång arbetsdag som redan innehållit storkollegium för alla församlingens anställda inklusive föredrag om mediafrågor av representant från Norrbottens-Kuriren; arbetsplatsträff (där man tar upp arbetsmiljörelaterade frågor) för personalen i församlingens östra område* (Örnäset-Hertsön); lunch i stan för alla; prästkollegium.

 

Efter en stunds kaffedrickande med surr var det så dags för alpha. Terminens avslutningsfest. I vanliga fall äter vi soppa men på avslutningsfesten blir det kniv-och-gaffel-mat.

 

Efter utvärdering var det dags för avslutande aftonbön. Efter några inledande ord av undertecknad erbjöd vi möjlighet till personlig förbön och möjlighet bli smord med olja och välsignad. Rena OAS-mötet! Några av deltagarna vittnade om att dom erfarit Andens närvaro väldigt starkt. Sådana vittnesbörd är visserligen helt subjektiva men ändå glädjande få höra.

 

Är alpha-arbetet bland det roligaste man gör och är arbetskamraterna i gänget underbara?

 

I morgon far jag och tittar på en motorcykel. Med ABS-bromsar!

- - - - - 

* "Östblocket" kallat!

- Ska jag köpa ny MC?

 

Erkänner att det kliar i fingrarna. Idag har jag t o m ringt på en annons efter att under sista veckorna spanat in hojar på Blocket. Men en sak är säker, det blir med ABS den här gången. Har man en gång tvärnitat omkull sig finns inget alternativ. Jo, att öva inbromsning under sakkunnig ledning. Alltså borde det bli broms- och kurvkurs i SMS:s regi. Men dessa två utesluter inte varandra. Som tur är! Men det förutsätter att man har en hoj. Vilket märke och modell dräglar jag just nu över? Det avslöjar jag inte. Men inte samma modell som sist.

Kvarterets fixar- och städardag. Kratta gemensamma ytor, reparera lekplatser mm. Full fart i ca sex timmar. Hann också fara med lite möbler till kyrkstugan. 

 

Även i övrigt har helgen varit händelserik. Stiftsfullmäktige fredag-lördag här i Luleå. Jag var dock inte inkallad denna gång. Men jag var ändå in till stsn och hann träffa Frimodig kyrkas ordinarie representanter. Vi är ju en liten nomineringsgrupp. Vi får utnyttja alla chanser att mötas.

 

Taco-kväll och familjegudstjänst i Hertsökyrkan fredag kväll. Det har nu blivit en etablerad och uppskattad tradition.

 

Möten med andra vänner har det också blivit. I något fall så slumpartat välsignat att man bara kan tänka att någon måste styrt det hela. 

 

Sammantaget alltså en helginledning att glädja sig åt. Nu återstår helgens huvuddag; söndagen, med - naturligtvis! - högmässa! Den sjätte mässa jag firar eller deltager i denna vecka (räknat sedan i måndags). Här är det nattvardsväckelse!

När vi som står i svenska kyrkans tradition talar om eller hör ordet väckelse tänker vi kanske i första hand på de stora andliga skeenden som utspelade sig under 1800-talet. Om jag inte helt missminner mig har jag någonstans hos Bo Giertz mött påståendet att det knappast någon gång tidigare eller senare i vårt land funnits så många personligt Kristustroende människor som under 1870-talet.

 

Sant eller falskt? Jag vet inte. Har knappast tilltäcklig kompetens för att bedöma den saken. Vad menar vi då med väckelse? Själva ordet har ju att göra med uppvaknande, insikt, komma till besinning, förstå...

 

Hur tog det dig uttryck? I ånger, sorg över synden, vilja till nytt liv. Och - som både en orsak och en följd - en stor kärlek till och hunger efter Guds ord.

 

Därför har ju också de inomkyrkliga rörelser som har sina rötter i 1800-talets skeenden i stor utsträckning blivit Guds ord-rörelser

 

Under delar av 1900-talet har man talat om nattvardsväckelse. I stor utsträckning har det varit ett prästskeende; präster har alltmer börjat inse det regelbundna nattvardsfirandets välsignelse och därför sakta (?) ökat nattvardsfrekvensen i församlingen. Först genom veckomässor och sedan även i högmässan. Och genom tålmodigt arbete fått församlingen att följa med.

 

Jag har själv under mina 37 prästår fått vara med om en likadan utveckling. När jag kom ut som präst 1979 var nog fortfarande ca 1/månad den normala rytmen för söndagsnattvard. Nattvard på påskdagen var inte överallt naturligt. På storhelgerna var det oftare nattvard på annandagen än på helgens huvuddag. Vid kyrkhelgerna i Gammelstad kunde helgen avslutas så att det var högmässa utan nattvard (numera kallad högmässogudstjänst) kl 11 och sedan en kortare nattvardsgudstjänst efter kyrkkaffet. Det var alltså naturligt att tänka sig att åtskilliga av dem som var tillräckligt "kyrkliga" för att komma söndag kl 11 likväl inte förväntades gå i nattvarden.

 

I alla de kyrkor där jag under åren haft gudstjänstansvar* har jag tålmodigt arbetat för ökad nattvardsfrekvens. Målet, söndaglig mässa, nådde jag väl bara för drygt ett år sedan.** Idag är allt annat än söndaglig mässa fullständigt otänkbart för mig. Att "bara" gå för predikans skull känns som ren svältkost. Men när man får gå i en komplett högmässa med riktig nattvard då infinner sig en andlig mättnad. Proppmätt om även predikan är bra.

 

Men nu inträffar det märkliga/tråkiga/förunderliga (?) att samtidigt som kyrkan gått mot ökat nattvardsfirande har många av våra inomkyrkliga väckelserörelser "stannat i växten" vad nattvarden beträffar. I vissa fall är det bästa som kan finnas nattvard ca en gång i månaden, dvs den nattvardsfrekvens som var vanlig i kyrkan för 40-50 år sedan.

 

Vad händer om människor plötsigt blir nattvardsväckta precis som tidigare generationer varit Guds ord-väckta. Har vi förmåga känna igen väckelsen  om den kommer till oss i form av ökad nattvardslängtan?

- - - - -

* 82-90 Porsökyrkan

92-99    Örnäsets kyrka

99-         Hertsökyrkan

 

** jag får erkänna att den sista knuffen mot målsnöret kom när kollegan Bosse blev min parhäst i kyrkan

erbjöd församlingen i lördags. Men det kom ingen som ville få sitt barn döpt.

 

Jag ogillar egentligen benämningen "drop in-" för denna typ av handlingar. Särskilt när det gäller vigslar kan det ju inte vara ett totalt hugskott (vilket uttrycket "drop in" snarast leder tankarna till) för man måste ju ha planerat det åtminstone så långt i förväg att man hunnit ordna hindersprövning.

 

Nej, både när det gäller dop och vigslar tycker jag att den viktiga aspekten är att man kan få del av dopets eller äktenskapets välsignelse utan att man behöver ordna en stor/dyr/tidskrävande fest omkring det hela. Men kanske borde man hitta ett annat namn än "drop in-". Då skulle kanske fler komma. Om det hela fick bättre benämning. Som inte låter lika slarvigt.

 

I lördags kom ingen familj till drop in-dop. Det var därför det fanns tårta över som vi kunde bjuda på vid kyrkkaffet igår. Det hela var alltså planerat äga rum i Hertsökyrkan. När vi i församlingen sist ordnade "drop in-dop" så var det i Örnäskyrkan. Där var responsen bättre. 

 

Oavsett var vi nästa gång prövar så kommer dock sannolikt inte jag att vara engagerad då heller eftersom min minskade arbetstid (från januari detta år) gjort att jag normalt inte längre är engagerad i lördagsdop.* Men jag skulle inte ha något emot vara engagerad om arbetstiden tillät.

 

Men jag hoppas verkligen att den sk "drop in"- verksamheten (hur olycklig själva benämningen än är) ska leda till att ytterligare några människor ska se möjligheten få del av välsignelsen utan den börda som de förväntade medföljande stora och dyra festarrangemangen innebär.

- - - - -

*om någon familj till äventyrs skulle  vilja att jag förrättar dop så är det säkrast välja en söndag då jag är i tjänst.

Inte året. Om du nu trodde det. Utan antalet deltagare vid högmässan i Hertsön idag. Inte illa för en liten distriktskyrka i Luleås utkant. Hur gudstjänsten upplevdes av övriga vet jag inte helt men för mig var det roligt. Kyrkkaffe med tårta.

 

 

Bunusglädje var att vid kaffet tala med god vän och bloggranne som erbjöd mig komma och låna hans MC om jag skulle vilja pröva på den verkligheten igen. Vilket mod att våga låna ut sin hoj åt en som körde omkull det sista han gjorde.

 

Två mässor till blev det under eftermiddagen på ett äldreboende. Hade bestämt om sjukkommunion med en person jag känner. Men när jag väl var i huset kom förfrågan om jag kunde gå även till annan person i samma ärende. Eftersom jag alltid ansett sjukkommunioner vara en av prästtjänstens finaste uppgifter var det inget problem. 

 

 

var temat för en film jag såg på TV ikväll. Anna Odells Återträffen. En tre år gammal film som jag inte såg när den var bioaktuell. Den behandlar alltså ämnet mobbning. Gripande tyckte jag. Sen var jag ju tvungen spana in lite recensioner. Lätt när man sitter med smarttelefonen i närheten. De första omdömena var översvallande. "Årets bästa film", typ. Några år senare var omdömena mer blandade och nyanserade. "Hämnd", typ.

 

Gripande, tyckte jag nog. Och rannsakande. Mobbade jag själv någon under skoltiden? Får erkänna att jag ej minns det i så fall. Väl medveten om att offer upplever saken annorlunda än förövare. Till min skam tvingas jag dock öppet erkänna att jag sett mobbning utan att våga gripa in för att förhindra den. Blev jag själv mobbad? Knappast. Lite retad kanske. Men ordet mobbning fanns ju inte på den tiden. I vart fall har jag ingen känsla av att jag någonsin var rädd för att gå till skolan. Borde jag varit det? Eller har jag bara glömt? Min gamle kamrat kanske minns.

Dvs långa abetsdagar har det varit onsdag - torsdag.

Onsdag en stor del av dagen grundplanering med områdets personal inför hösten. Vissa förändringar planeras men då jag brukar avstå att alltför detaljerat kommentera min arbetsplats så får det det stanna med detta. För mig och en kyrkomusiker dock med avbrott för andakt på äldreboende. Riktigt fin stund. 

 

Efter planeringen en stunds arbete med handboksremissen. Jag tillhör ju den grupp om två präster och två förtroendevalda som utarbetar församlingens remiss.

 

Från sen eftermiddag och resten av kvällen alpha med fortsättningsgrupper. Temat för alphaföredraget för dagen: "Vad ska vi med kyrkan till?"

 

Under dagen nåddes vi även av ett tråkigt besked vilket man kunnat läsa om i tidningarna nu torsdag och fredag. Innebar att vi avslutade kvällen med innerlig bön för alla inblandade och drabbade.

 

Torsdag fm mer arbete med att formulera utkast till "fritext" i församlingens handboksremiss.

 

Lunch med några arbetskamrater och sedan träff hos domprosten för fördjupad genomgång av gårdagens olika besked.

 

Sen arbete i handboksremissgruppen igen ända fram till det var dags fira veckomässa i Örnäsets kyrka. Roligt vara i den kyrka där jag var distriktspräst under 90-talet och som var min ungdomstids kyrka (för den oinvigde: den ligger bara tre km från Hertsökyrkan där jag nu är "gudstjänstansvarig").

 

Sen var dagen slut: nej inte riktigt. Efter sen middag å den restaurang jag alltid ansett har stans godaste pizza - men denna gång var den inte riktigt lika perfekt i smaken om än i konsistensen; har dom fått ny pizzabagare? - så blev det en avslutande stund vid datorn för finslipande av utkast till fritext i handboksremissen, vilket slutligen översändes till kollega som har uppdraget slutredigera vårt svar och till övriga i gruppen för kännedom och möjlighet till sista synpunkter.

 

Men sen var det slut. Nu är jag ledig i dagarna två. På söndag celebrerar och predikar jag i Hertsökyrkan. 

 

har jag rubricerat ett blogginlägg "en trevlig kväll"? Vet inte. Men troligen så många gånger att det kan finnas anledning variera sig, även om den rubriken skulle passat utmärkt.

 

Var hos god gammal vän och kollega tillsammans med två andra vänner tillika kollegor och badade bastu. Vad handlar samtalen om när fyra präster möts?

 

1. När ska vi nästa gång träffas och basta? Troligen till sommaren. Men då blir det vedeldat.

 

2. Hur ska vi lutheraner (om det nu är det vi är) se på Marias upptagande till himmelen? Vi ansåg nog till sist att vi knappast har skäl se på saken annorlunda än de historiska kyrkorna: katolska kyrkan, ortodoxa och koptiska. Men riktigt hur ser de på saken. Viss osäkerhet.

 

3. Var ska man bo när man blir pensionär? Har man råd köpa lägenhet här stan? Och var är i så fall bästa läget? Krongårdsringen, föreslog jag; mitt emellan katolska kyrkan och laestadianska bönhuset :) så kan man gå dit eller dit!

 

4. Ska man (på sikt?) konvertera? Svaren varierade mellan ja, nej, sen och vaddå?

 

I morgon ska jag fördjupa mig i nya handboksförslaget. Gardera med möjligen acceptabelt. Grundtips: jag är emot det.

Söndagen då inget händer, brukar jag halvt på skämt säga. Kristus har stigit upp och Anden har ännu inte fallit ner. Bara mitt emellan. Väntans tid.

 

Men väntans tid är inte oviktig. Särskilt inte om den förvandlas till bönens tid. Denna söndagkväll har vi i Hertsön i många år firat gudstjänst på kvällen. Likaså har vi tidigare under många år ägnat oss åt att högläsa tillsammans ur bibeln. Så icke detta år.

 

Istället blev aftongudstjänsten en del i församlingens pingstnovena. Undervisning om profetians gåva. Och förbön. Där vi bad att Gud skulle uppväcka profeter bland oss. Efter kort kyrkkaffe avslutade vi kvällen med completoriemässa. Fint, som vanligt.

 

Några av gudstjänstdeltagarna följde med mig hem efteråt på ett glas - juice! - men deras första fråga när dom kom in i huset var: "var har du kikaren?" Så ser man i alla fall att dom är bloggläsare.

 

Samtalen kring jouiceglasen handlade bl a om välsignelsen av regelbundet mässfirande, om att ha uthållighet att vänta in Guds fullbordande av de visioner han lägger i våra hjärtan och annat mera sådant uppbyggligt och givande.

 

Nu har det börjat skymma ute. Men i det andliga ber vi om gryning.

Konfirmation i Örnäsets kyrka med 11 konfirmander i fridsförbundets konfirmandgrupp. 

 

Två av konfirmanderna och flera bland gudstjänstdeltagarna klädda i samedräkter. Fantastiskt vackert.

 

Sjöng vackert gjorde konfirmanderna också. Alla tillsammans Härliga lott att i ungdomens dagar och tre tjejer Att prisa dig är underbart. Något förhör var det inte. Sånt har jag aldrig ägnat mig åt under snart 37 prästår. Nej, det viktiga i konfirmationen fick bli trosbekännelsen och bönen om Helig Ande. Och så kommunionen förstås. Konfirmationshandlingarna var inbäddade i en komplett högmässa. Pensionerad kollega hjälpte till med tillredandet och distributionen.

 

Efteråt var det kaffe med tårtor i bönhuset. Där tog jag chansen uttrycka min glädje över konfirmandernas sångval. Härliga lott var en sång vi sjöng mycket också i min ungdomstid. Jag ber att dessa ungdomar ska bli bevarade i tron.

 

Enda smolket i glädjebägaren är att jag råkade komma för nära tårtbordet så nu måste svarta kavajen lämnas på tvätt. Men det är ju, som Karlsson på taket sa: "en världslig sak."

En stor kikare. 15 gångers förstoring. Från bokklubben Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. (Tänk att jag är med i något dylikt, jag som var vapenvägrare i min ungdom. Men kanske handlar det om kompensation.)

 

Det här gången handlade det som sagt om kikare. Alltså har ett antal stunder under eftermiddag och kväll ägnats åt att spana över fjärden med densamma. Vid den sista av dessa stunder fick jag syn på två män i en kanot* som kom paddlande. Givetvis följde jag genom kikaren deras öden och äventyr. Och med 15 gångers förstoring kunde jag till sist se om dom hade en prilla under läppen när dom närmade sig västra sidan av fjärden.

 

Så tog dom in i kanalen som går genom Björsbyn och i förlängningen vidare mot Gammelstadsviken. Det som en gång var seglingsleden mot Luleå gamla stad.

 

Till slut hjälpte ingen kikare med aldrig så stor förstoring. Dom försvann bakom knuten av huset. Då inspirerades jag ta en promenad för att se om jag skulle få syn på dem igen. Men väl vid gamla landsvägsbron över kanalen (nu cykelväg) så syntes dom inte. Dom hade säkert vänt. Så här i vårflodstider är det ju ganska strömt vid bron så jag betvivlar att dom hunnit ta sig förbi den.

 

Alltså tänkte jag att jag tar en kvällspromenad in i grannbyn. Men just då kommer två vänner i bil på väg hem och dom bjuder in mig till sitt enkla tjäll (Älvsbyhus) och där blir det te och mackor och intressanta samtal om katoliker och laestadianer och vanliga svenskkyrkliga och högmässor och lovsångsgudstjänster och omvändelser och "hur man till tron komma skall" och den Helige Ande.

 

En uppbygglig stund. Där ser man vad en militär s k bryggkikare kan åstadkomma . 

- - - - - 

* inte Tre män i en båt, vilket är titeln på en rolig bok som pappa högläste med oss barn åtskilliga gånger under min uppväxt (men det var ju på den tid då barn och föräldrar hade tid med dylikt; före TV:ns och dataspelens och de smarta telefonernas tid. Och bloggandets :)

har präglat mitt liv sista tiden.

 

Dels är vi ju nu inne i slutet av konfirmandtiden för fridsförbundets konfirmander. På lördag kl 14 sker konfirmationen i Örnäsets kyrka, invävd i en högmässa. Idag hade vi en sista konfirmandlektion och en sista övning av konfirmationsskeendet.

 

Men vad med laestadianer och katoliker? Jo, igår kom tidningen Kyrka och Folk i brevlådan. I den (tidningen, inte brevlådan!) kunde man läsa ett intressant reportage om en man från Italien (katolik) som för studier kommit till Luleå och här fått kontakt med en av de laestadianska grupperna. Densamma gruppen vars ungdomar jag skall konfirmera. Genom förkunnelsen där hade han kommit till en personlig klarhet i tron som han inte upplevde sig ägt tidigare.

 

Lite korsdrag blir det i huvudet på mig. För idag var jag - på inbjudan av person som blivit en personlig vän senaste åren - i katolska kyrkan när densamme vännen blev upptagen som medlem. Och han har laestadiansk bakgrund! Ser man på! En går från hit till dit och en annan från dit till hit. Man kan bli snurrig för mindre.

 

Den tidigare nämnde f d katoliken har, enligt reportaget, numera sin andliga tillhörighet i en av Missionsprovinsens gemenskaper. Och där har han på nytt upptäckt nattvardens betydelse. Och där får han fira gudstjänster som liknar dem han är uppväxt med. Högmässan är ju i grunden densamma i lutherska och katolska kyrkor. Man skulle ju kunna beskriva det så: först nu på allvar blivit katolik, alltså.

 

Vad ska man tänka om dylika skeenden, där folk byter andlig tillhörighet och först i det senare menar sig funnit något äkta som man aldrig fann tidigare? Oavsett i vilken riktning det går? Jag skulle vilja säga: dra aldrig tvärsäkra slutsatser på samfundsnivå (= vilken kyrka har/är mest rätt?) utifrån enstaka erfarenheter på individnivå.

 

Att en enskild människa menar sig finna sanningen eller erfar ett avgörande andligt skeende i ett nytt andligt sammanhang är inget bevis för att det tidigare sammanhanget var felaktigt eller falskt. Det kan ju bara "råka" bli så att ett visst andligt genombrott sker  just där och då det sker. Och när man sen ser tillbaka kan det vara svårt vara riktigt objektiv. Den tidigare andliga utvecklingen kan vara  viktigare än man tror. Men man kunde kanske inte se det. Den andliga synförmågan förändras med tiden. Och förändras beroende på vilka glasögon man har på sig. T ex om man är "under lagen" kommer man inte att se (höra, erfara) det nåderika evangeliet även om det finns där. Inte förrän den helige Ande gör undret att väcka tron i hjärtat och det kan ske "var och när det behagar Gud" (Augsburgska bekännelsen).

 

Tur att arbetsdagen slutade med en mässa i ett hem enligt normal svenskkyrklig ordning. så står jag i mitten som vanligt. Svenskt och lagom. Men vilken av hötapparna lockar mest - den frågan ställer sig åsnan!

är en trevlig ort i norrbotten. 7 mil härifrån. Känd för kyla på vintern och värme på sommaren.

 

Där har jag varit idag. Inte första gången. Många besök har det blivit under åren. Ungdomläger på folkhögsskolan och sedan kurser och yrkesträffar på densamma skolan. Men den här gången var det kyrkan som var första målet. Även den många gånger besökt i samband med ovannämnda tillfällen plus några gånger då jag förrättat kyrkliga handlingar i min gamle kamrats familj.

 

Densamme kamraten var den som ledde högmässsn. Några inslag ur nya handboksförslag i liturgin. Sånt är jag ju i princip emot oavsett om jag mött det eller inte. Men jag får erkänna att vissa saker skulle kanske kunna förekomma i t ex veckomässa eller ungdomsgudstjänst. Men hållbart i längden för söndaglig högmässa?

?

 

Men det fanns också en annan anledning till mitt besök å den mindre orten: motorcyklar. Första maj går ju alltid första maj-rundan. Naturligtvis ville jag få chansen se de bortåt tusen hojarna. Men i Luleå kunde jag inte för här befann sig motorcyklarna mitt under högmässotid. Bättre då fara till grannkommun så kunde man kombinera både andligt och världsligt och bese MC-kortegen när den kom dit från Boden. Dessutom både kyrkkaffe - med kvarvarande tårta från HM Konungens födelsedag - och middag hemma hos min gamle kamrat med fru och yngste son.

 

Blev jag då sugen på ny (läs: nyinförskaffad begagnad) MC? Att köra? Ja! Att äga, ansvara för och till alla delar bekosta? Tveksamt. Men jag tvingas erkänna att jag ägnat en del av kvällen åt att titta på annonser på Blocket. Lite resor är inplanerade under sommaren. Bara jag tänker på dem så framstår MC-körning som oändligt mycket roligare än bilåkning....

 

Nå, hur som helst en trevlig dag. Stort tack!