200:ade dagen av sista året av min flyende ungdom
Tänk att det nu gått 200 dagar sedan jag började blogga dagligen. Och lyckats hålla det. Inte missat en enda dag hittills - även om vissa blogposter kommit (långt) efter midnatt. Och detta ska kära läsarna tacka min gamle kamrat för (alt: skylla på). Mina trogna läsare kan väl tacka honom genom att besöka hans blogg så får han upp statistiken! *
Statistiken på denna blogg vittnar om att dagliga besökstalet stiger sakta. Hur detta faktum ska tolkas är jag däremot osäker på. Antingen beror det på att bloggen är synnerligen intressant eller så beror det på att bloggen numera lockar till sig den typ av läsare som inget väsentligt förväntar sig utan bara surfar runt och spanar in rena meningslösheter. Vem vet? Det jag ägnat mig åt idag bedömer jag dock inte som helt meningslöst.
Besök hos dotter på sjukhuset. Tog med henne ut i rullstolen i sjukhusparken. Friska luften uppskattades. Vi kunde dock inte gå varvet runt den lilla konstgjorda sjön eftersom snö låg kvar på vissa oplogade delar av gångvägarna. Snabbfika sen som vi köpte i kiosken eftersom caféet var stängt.
Sen fick jag bråttom till nästa uppgift, mässa i Örnäsets kyrka (beställd av Fridsförbundet). Mats celebrerade och predikade och jag distribuerade.
Sen var det bön (= predikogudstjänst) i bönhuset som bara ligger en parkering bort. Två predikningar. Den första om 1 Mos 22 där Abraham uppmanas offra Isak. Inget fel på utläggningen men nog är det värdefullt om man kompletterar med synsättet att Isak kan ses som en förebild för Kristus. Andra predikan utifrån 2 Tim 1:1-14. Några av dessa verser predikade Stefan Aro över sist han talade hos Fridsförbundet.
Men efter predikningarna var jag så hungrig - hade inte mer än fikat på hela dagen - att jag var tvungen smita över till närbelägen restaurang och få något rejält i magen innan jag drack kyrkkaffe i bönhuset. Då hade många redan gått men jag fick en stunds samvaro i goda vänners gemenskap.
Väl hemma blev det kvällspromenad med yngre sonen.
Tack och godnatt.
* den som till äventyrs ännu inte vet vem han är läser denna ringa bloggs allra första inlägg.
199:e dagen. Skapelse och evolution
heter en bok jag nyss läst. Redaktör Mats Selander. Medverkan av fyra författare som ger olika svar på frågan hur man ska se på och eventuellt kunna förena en tro på Gud som skapare med "vetenskapens" synsätt. Alla fyra är tydligt bekännande kristna men har olika syn. Här i ytterst korta sammanfattningar.
1. Göran Schmidt. Ungjordskreationism
Tror (som det ofta uppfattas) "bokstavligt" på bibens skapelseberättelse och den s k urhistorien (första elva kapitlen). Skapelsen skedde då för ca 6000 år sedan, syndafloden helt historisk verklighet - vatten täckte hela jordklotet osv.
2. Krister Renard. Gammaljordkreationism.
I många avseenden som föregående men med tron att jorden och universum kan vara miljarder år gamla. Gud skapade i begynnelsen. När var det? Då var jorden öde och tom. Liv, växter, djur och människor har kommit långt senare.
3.Sebastian Ibstedt. ID-vänlig teistisk evolution.
Tror på intelligent design som Guds sätt att styra och och föra evolutionen framåt. Den traditionella darwinistiska mekanismen - mutationer och naturligt urval (i vardagligt tal "slumpen") - räcker inte som förklaring till livets utveckling och specialisering. Det behövs en intelligent tänkare (designer) bakom allt. Gud, skulle vi kristna säga.
4. Lars Günter. Teistisk evolution.
Räknar evolutionen som Guds huvudsakliga sätt att forma de olika livsformerna. Bibelns skapelseberättelser blir till stor del poetiska och bildliga. Men grundsanningen består: Gud är skaparen.
Varje författare får i sitt kapitel först presentera sin egen syn. Sedan får de andra tre bemöta det i varsin replik och sist får den förste replikera på replikerna. (Puuh!)
För mig, som har som främsta egenskap att "hålla med senaste talare" blev det svettigt. Gick till slut nästan inte att hålla isär de olika synsätten Jag insåg efteråt att jag borde läst boken på annat sätt. Först läst de fyra författarnas huvudanföranden och lära mig tydligt se skiljelinjerna, först därefter läst de övrigas repliker.
I vardagslag brukar ofta evolutionen ställas mot skapelse. Men man bör komma ihåg att det är tre frågor som behöver besvaras.
1. Universums uppkomst.
Alltså, varför existerar överhuvudtaget någonting. Gammal "vetenskaplig" uppfattning var att universum alltid funnits. Den moderna tron att det finns en start för universum i Big bang blev problematisk för vissa ateister eftersom en början innebär att någon kan ha satt igång det och det skulle - hemska tanke! - kunna vara Gud.
2. Livets och medvetandet uppkomst.
Men om något nu finns, i större eller mindre mängd, hur kommer det sig då att denna döda materia plötsligt börjar leva? Visserligen först som ytterst primitiv encellig organism men likväl - leva. Och när detta liv blivit mer avancerat, hur kommer det sig att det får medvetande?
För mig personligen är nog medvetandets uppkomst den svåraste nöten att knäcka om man vill ha en teori som utesluter Gud.
3. Arternas uppkomst.
Det var det som var Darwins fråga.Och det är i strikt mening detta som är "utvecklingsläran" (borde snarare kallas utvecklingsteorin). Och den försöker bara visa att allt levande har gemensamt ursprung och inte att Gud skapade alla "arter" direkt, var för sig.
Här gäller det nu att skilja på det man kallar microevolution - i praktiken förädling och framavlande av tydliga egenskaper som dock fanns latent i den tidigare individen, från macroevolution dvs att evolutionen skulle kunna ge helt nytt genetiskt material.
Det förra är lätt att bejaka.Ta hundrasen boxer som exempel. Den är framavlad av människor och så "modern" i utvecklingskedjan att första exemplaret finns på bild! Den större evolutionen är svårare att tänka sig utan en dominerade styrande kraft - Gud.
När man talar i ämnesområdet Naturvetenskap och kristen tro befinner jag mig verkligen på pappas gata, vet alla som hört (talas om) det föredrag med det namnet som min far höll åtskilliga gånger under 50-60-70-(80?)-talen.
198:e dagen. Vad ska man blogga om
när man tagit sin gamle kamrats förslag på allvar att skriva något varje dag fram till nästa födelsedag, men understundom upplever sig inte ha något ,(vettigt) att skriva om?
Kan väl skryta lite om besöksstatistiken. Den ligger numera stadigt närmare 150/dag, då och då över 150.
197:e dagen. Till sjukhuset
idag för andra dagen i rad. Dels till hörcentralen för att laga ena hörapparaten. Att den slutat funka som den ska berodde på ovarsam behandling från min sida. Men det fixades lätt på hörapparatsverkstaden. Fick även träffa min audionom och justera inställningarna lite.
Andra anledningen (samma som igår) var att hälsa på dottern som ligger inne för lite koll sedan hon kom hem från Spanien. Troligen inget allvarligt, inget funnet i alla fall. Men eftersom hon slutade sin vistelse söderut med att vara lite förkyld och hängig och trött så vill dom hålla henne isolerad några dagar tills det uteslutits att hon bär med sig någon hemsk smitta som sprids på avdelningen. Att jag som anhörig hälsar på var dock inget hinder, men jag går ju direkt ut (passerar inga andra rum) och lämnar avdelningen utan närkontakt med andra.
Väl hemma långpromenad med Mats och sen bastu. Vid eftersnacket talade vi om den relativa likhet som kan finnas mellan konservativa laestadianska grupper (som vi känner till) och ortodox judendom (som vi mest sett om på TV) när det gäller vissa yttre beteenden t ex (i vissa fall) gemensam klädkod, avståndstagande från mycket som sker utan det egna sammanhanget, stark social kontroll.
Och vi frågade oss: är de grundläggande religiösa skillnaderna helt avgörande och det bara "råkar" bli så att man kan se likheter i vissa yttre beteenden, eller är det de yttre sociala beteendena som är det verkligt viktiga och de religiösa skillnaderna (judendom respektive kristen "väckelse"-tradition) bara är fernissa på ytan
- En (religions-)sociolog skulle nog anse det senare men vi som kristna måste ju hålla på det förra, tyckte Mats.
Jag sa inte emot. Men vi konstaterade också att för barn som växer upp i dylika - starkt prägla(n)de och förhållandevis tydligt avgränsade - religiösa gemenskaper måste det vara (frestande) lätt att bara hänga med utan tydlig personlig övertygelse.
196:e dagen. Se det snöar
Och jag som bytt till sommardäck. Och dessutom tvättat bilen. Nu blev den smutsig igen av allt slask. Aldrig får man va' gla'
Men är det april så är det.
195:e dagen. Lite oro
var det i sinnet idag. Yngre dottern (snart 42!) Skulle flyga hem från Spanien igår. Men när hon borde varit hemma hörde hon ej av sig och svarade ej på sms. Men idag fick vi kontakt.
- Fruktansvärt trött, var hennes meddelande.
Varför tror man som förälder alltid att sms till far och mor är högsta prioritet?
194:e dagen. Tredje söndagen i påsktiden
Högmässa i vanliga kyrkan Hertsön. Tog med mig fyra av de frimodiga som gärna ville få gå i en mer "högkyrklig" mässa än att deltaga på EFS där övriga aktiviteter i anslutning till FK:s årsmöte utspelar sig. Många deltagare i Hertsökyrkan. På EFS lär det varit fullsatt sades det senare. Men det beror kanske på att Stefan Aro (kyrkomötesombud för Frimodig kyrka) som predikant lockat till sig några fridsförbundare som normalt inte besöker EFS?
Själv var jag i valet och kvalet. Att få höra Stefan predika hade varit ett nöje. Men då ringer det bibelord i öronen som man hört "hur många gånger som helst" av laestadianska predikanter, att inte överge sin församlingsgemenskap som somliga hava för sed. Stefan kommer jag få åtskilliga tillfällen att möta till hösten då han börjar här. Alltså Hertsön. 86 deltagare! Mats som direkt uppfattar om det finns rysktalande i rummet - visade sig vara Ukrainare - kunde introducera dem för andra därifrån och för armenierna som också talar ryska.
Mats predikade (Bosse ledig) och ledde liturgin före predikan. Han lät Niclas leda sjungna psaltarpsalmen och sen själva mässdelen. Det blev lite avskedsgudstjänst för Niclas som ofta deltagit i Hertsökyrkan som gudstjänstdeltagare och flera gånger medverkat som liturg eller predikant eftersom han nu sökt och fått tjänst i Härnösands stift, en bit söder om Ö-vik.
Han är inget mindre än oförskämt duktig liturg. Att Luleå Domkyrkoförsamling kunde rata honom utan att ens kalla till intervju är inget mindre än total katastrof. Hur många procent av den kvarvarande seriösa liturgiska kompetensen (bland icke-pensionerade präster) som försvinner från stiftet när han byter stift kan man bara spekulera i. 25%? 50%?
Direkt till stan med FK-gänget i bilen. Lunch med övriga FK:are på Waldorf. Sen åter till EFS för diskussioner och själva årsmötet.
Allra sist en stunds samtal med gammal ungdomsvän som nu bor i Uppsala och därstädes har uppdrag i Frimodig kyrka. Eftersom vi två var gång vi möts alltid brukar komma fram till att det är vi som har rätt så blev det bästa tänkbara avslutning av dagen.
Väl hemma promenad med Mats i den svala kvällsluften. Värmande te efteråt och något gott till så tyckte vi båda att dagen närmade sig fulländning.
193:e dagen. Frimodig kyrka
Har sitt riksårsmöte i Luleå denna helg. Själva förhandlingarna i morgon, men idag en inspirationsdag för alla dem som velat komma en dag tidigare. Några kom i går kväll.
Samling vid Domkyrkan kl 9. Bilfärd till Gammelstad. Jag var en av dem som ställde upp och skjutsade. Fick i bilen en prästkollega från Växjö stift som jag lärde känna redan läsåret 1972-73 när vi samtidigt gjorde Diakonala året och arbetade i KGF (kyrkliga Gymnasistförbundet), och hans hustru (som vi lärde känna under studietiden i Uppsala).
I Gammelstad guidade Mats i både kyrkan och kyrkstaden. Mycket kunnigt, enligt vad som senare förtäljdes. Avslutning med besök i två kyrkstugor. Därefter lunch i Gamla prästgården, med renskav stekt över öppen eld utomhus.
Sen till EFS-kyrkan i stan där det blev ett blandat program med samtal, föredrag, bön och sång. Ett av föredragen var jag ombedd hålla och hade fått ämnet Laestadianismen och Svenska kyrkan.
Flera vänner från olika platser och tider i livet fick jag möta. Glädjande och välsignat.
192:a dagen. Inspiration och transpiration
brukar min gamle kamrat tala om när det gäller predikoförberedelse. Man kan inte bara i predikosituationen hoppas på inspiration utan föregående ordentligt arbete med texten. Det är vad han kallar tranpiration, att man jobbar ordentligt (så man svettas).
Igår kväll när jag skrev blogginlägget så var min avsikt först bara att skriva att läsningen av Dömd till döden gjort mig så gripen att jag helt tappat lusten skriva mer om Landet som glömde Gud. Tänkte bara ytterst kort nämna de två personerna som namnges i första stycket och säga att nu är det slutskrivet i ämnet.
Men då drabbades jag av stora inspirationen och tanke efter tanke rann till i huvudet. Och jag satt med telefonen i handen till kl två på natten och redigerade sen lite i morse.
Men naturligtvis har min gamle kamrat rätt; utan transpiration dvs att jag läst den 328 sidor tjocka boken hade det givetvis inte blivit någon inspiration.
Mina tankar går till framlidne kh i Hietaniemi (Hedenäset) Östen Tano som en gång sa:
- Den helige Ande inspirerar mig aldrig i predikosituationen att citera ett bibelord som jag inte själv någon gång läst i Bibeln.
191:a dagen. (Landet som glömde Gud III.) Pusta ut efter bokläsning
är nästan vad som gäller idag. Efter den bok jag berättade om igår. Är fortfarande gripen av det öde som drabbar många trossyskon i världen - kanske särskilt i muslimskt dominerade länder.
Ursprunglig tanke var att jag skulle skrivit mer om boken Landet som glömde Gud. Men jag ids int', som vi norrlänningar säger. Men om jag hade skrivit mer så skulle jag
1. Nämnt två personer som haft avgörande inflytande på utvecklingen. Först Stellan Arvidsson.som verkat mer i det tysta för skolans omdaning, som var aktiv i Vänskapsförbundet Sverige-DDR och som till sist fick ett hedersdoktorat i DDR för att han lyckats skapa en socialistisk skola i ett kapitalistiskt land. Men när han vägrade ta avstånd från ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 så hamnade han även socialdemokratiskt i kylan.
Den andra, Alva Myrdal som redan på trettiotalet i boken Kris i befolkningsfrågan skissade det ideal för skolan och familjepolitiken som blev förverkligat först på 70-talet. Men som på slutet i något sammanhang uttryckt att utvecklingen mot mindre lärarauktoritet lett till oönskade diciplinproblem, (av borgerliga politiker senare kallat "flumskola").
2. Upprepat att även liberaler varit med på tåget, kanske fr a genom den informella gruppen 222 (60-70-tal) där ett antal socialdemokrater och folkpartister träffades för att skissera en radikal familjepolitik.
3. Likväl lyft fram - det som jag tycker att Per Ewert övertygande visat - att den ständigt pådrivande kraften hela tiden varit socialdemokraterna, som reformistiskt, ibland försiktigt för att undvika för starka motreaktioner, men oerhört målmedvetet och uthålligt och långsiktigt drivit sin linje.
4. Hänvisat till boken Reformismens väg (tidigare omnämnd här på bloggen) där den socialdemokratiske (!) journalisten Jesper Bengtsson i termer som nästan kan uppfattas som skryt beskriver socialdemokratins tydliga bidrag till omdaningen av kyrkan.
5. Nämnt att när det stora uppropet på 60-talet för kristendomsämnets bevarande i skolan - 40% av den vuxna befolkningen skrev på - överlämnades, så nonchalerades detta fullständigt av socialdemokraterna; det blev inte ens ett ärende i partistyrelsen.
6. Påpekat att det i kyrkopolitiken på många orter funnits aktivt troende kristna socialdemokrater bland de förtroendevalda som i sina lokala sammanhang bara velat kyrkan gott, men som i det större sammanhanget, i längden mest fått rollen som det som kallats nyttiga idioter eftersom de bidragit till att genom sitt engagemang ge legitimitet åt en utveckling de egentligen inte önskat.
7. Uttrycka, som min mening, att idag är de grundläggande historiska ideologiska skillnaderna mellan socialdemokraterna och de tre gamla borgerliga partierna i praktiken utplånade. Här har en stor förändring skett. Därför kan man inte bedöma partierna under 40-50-60-talen utifrån var de står idag. Jag kan ta abortfrågan som exempel på utvecklingen. Idag är alla partier helt för nuvarande abortlag. Men 1975 när lagen röstades igenom då var moderaterna helt emot, Centern och Folkpartiet splittrade, (v) och (s) enigt för.Bl a röstade Torbjörn Fälldin emot. Om man tänker sig att vi redan 1973 fått borgerlig regering (med ett mandats övervikt istället för jämviktsriksdagen) är det då helt säkert att regeringen lagt den proposition som gav oss fri abort?
8. Bestämt förneka att jag skulle påstå att allt som är fel i samhället (bara) är socialdemokraternas fel.
9. Gärna medge, för jämviktens skull - även om just den sidan inte fokuseras i Per Ewerts bok - att jag alltid uppskattat vår skattefinansierade välfärd (som väl socialdemokraterna ska ha mycket credit för). Jag har legat på lasarett 2-3 månader sammanlagt i mitt liv (min dotter ca ett år) och aldrig har vi behövt betala mer än ca kostnaden för en restauranglunch per dag och aldrig av kostnadsskäl behövt avstå livsnödvändiga behandlingar.
10. Påstått att denna generella uppskattning av den skattefinansierade välfärden (som alltså ligger vid sidan av huvudärendet i Per Ewerts bok!) sannolikt delas av de flesta svenskar. Därmed är grundnarrativet i vår samhällsprägel att Socialdemokraterna åstadkommit något gott. Alltså blir det förvirrande för många att ta del av påståendet att den medvetna socialdemokratiska politiken också lett till en utveckling inom vissa samhällssektorer som - i alla fall från kristet perspektiv - lett till oönskade effekter. Alltså (2) har man svårt tro det Per Ewert forskat fram i sin bok. Alltså (3) avfärdar man honom (oläst!) som person med kristen höger- agenda.
11. Noterat detta att socialdemokratin sägs ha bidragit till att skapa världens mest individualistiska land. Står inte socialismen för kollektivet? Men fått det förklarat sålunda: när socialdemokraternas politik bidragit till att starkt försvaga de tidigare nära grupp- och kollektiva sammanhangen, dvs kyrkan och familjen, då återstår bara två tydliga nivåer individen och staten, eller "samhället" som socialdemokraterna hellre säger. Vi har blivit statsindividualister.
Detta är alltså vad jag skulle skrivit om jag valt skriva mer om boken Landet som glömde Gud.
190:e dagen. Dömd till döden
på engelska Shackled heter boken jag i stort sett sträckläst under ett drygt dygn.
Handlar om en kvinna, Mariam Ibraheem, från Sudan, född i flyktingläger av en etiopisk flykting, ortodox kristen. Modern uppfostrar henne som kristen trots att fadern är muslim.
I boken får vi först läsa om moderns öden, hur hon tar sig ur flyktinglägret och lyckas försörja sig som egen företagare, trots svårigheter. Modern är angelägen att Mariam ska få god utbildning och trots kamraters och lärares trakasserier pga sin kristna tro, hjälp från en katolsk kyrka och en grupp hängivna nunnor kommer hon till slut in på universitet och kan utbilda sig till läkare.
Men till slut kommer verkligheten ifatt henne. Eftersom hennes far var muslim ska hon officiellt räknas som muslim. Och trots domstolar och hot vägrar hon att offentligt avlägga den muslimska trosbekännelsen och blir då slutligt dömd till döden.
Hennes fall blir uppmärksammat i hela världen. (Jag minns själv uppmärksamheten i media 2014.)
Nu ska jag inte avslöja hela boken, bara säga att om vi kristna i Sverige understundom tycker att vi är motarbetade för vår tro så det bara en tredjedel av första bokstaven i förnamnet.
Mariam Ibraheem: Dömd till döden (Sjöbergs förlag 2022)
189:e dagen. Sommarbevis
Flera idag:
1. Jag har varit och bytt från vinterdäck till sommardäck. Har sedan några år mina däck på däckverkstadens däckhotell. Orkar inte längre byta själv som förr. Har heller ingen plats förvara dem sedan jag sålde huset.
På väg till garaget träffade jag på en granne som själv höll på att byta däck på sin bil. Han verkade minst lika gammal som jag. Men så har han kanske inte haft stroke men har större källarförråd! I vart fall fick vi en trevlig pratstund.
2. For förbi återvinningen med vinterns två julgranar! Ett vårtecken så gott som något. Så länge jag bodde i radhus slängdes julgranen alltid på kvarterets majbrasa.
3. Har sett några motorcyklar ute på färd. Absolut roligaste vårtecknet.
Men att man bytt till sommardäck på bilen innebär att det ÄR sommar, helt oavsett vad temperatur och snöhögar säger.
188:e dagen. Mjölkuddsberget
har jag inte gått upp på idag. Det hade däremot Mats gjort Han ringde mig när han satt i solen, på klipporna högst upp. Han hade fått gå en omväg efter en upptrampad stig i snön i skogen. Vanliga bilvägen upp var för isig av fruset smältvatten. Men ganska snart kan man nog gå där också.
Inspirerad blev jag och tog en promenad runt berget. Då passade jag på att titta in på min däckfirma där jag låter byta från vinter- till sommardäck i morgon. Dom har redan bytt till nya däck på mina fälgar. Eftersom föreståndaren därstädes är en kristen man brukar vi ofta ha något att tala om. Han berättade att han sett och hört Mikaels predikan från igår och sett resultatet av påsksemestern.
- Han var solbränd.
Det såg jag också igår.
187:e dagen. 2:a söndagen i påsktiden
Kära läsare!
Nu har jag reparerat söndagens inlägg där jag oavsiktligt råkat radera hälften precis före publicering.
Högmässa i Hertsökyrkan. Lite färre än på senare tid. "Bara" knappt 45. Bosse celebrerade och predikade. Värdefull undervisning i predikan. Men med den texten kan man väl inte annat än säga något värdefullt. Han utlade orden till apostlarna om att kunna förmedla förlåtelsen så att det är deras präst-/biskopsvigning. Avlösningen allltså given åt ämbetet.
Vid kyrkkaffet satte jag mig vid samma bord som våra armeniska vänner, en man och tre kvinnor. De sitter ofta vid samma lilla bord - helt förståeligt, de vill gärna få tala sitt eget språk. Men nu blev de tydligt glada att en svensk (präst) kom till deras bord. Vi fick ett väldigt givande samtal. Jag tror vi alla uppskattade det.
Buss hemåt. Mats och jag hoppade av vid Östra skolan, så fick vi gå en bit. Nyttigt för mig, och glädje att Mats alltid är beredd gå i min makliga fart, han som utan ansträngning skulle kunna gå mer än dubbelt så fort
Kort stund hemma med lite mat sen iväg igen. Med bil denna gång, missade bussen med 20 sekunder = viljan ta en macka till lunchen:)
Till bönhuset. Predikan av Mikael. Samma text (åtminstone delvis) som i högmässan. Men här blev utläggningen - självklart i laestadianska sammanhang - att "lösenyckeln" är given åt lärjungarna dvs alla kristna.*
Vid kaffet efteråt hamnade jag vid samma bord som under lördagskvällens födelsedagsfest, dessutom delvis med samma människor och dessutom (2) fick vi äta resterna av gårdagens tårtor. Under kaffet fick jag även korta
intressanta samtal med tre andra personer. Först om varför man bytt söndagens namn från Första söndagen efter påsk (gamla evangelieboken) till Andra söndagen i påsktiden. Sedan om mina påskpredikningar, där personen tyckte att mina hänvisningar till Laestadius' predikningar och teologi var intressanta och något han inte hade en aning om. Det var ju det jag trodde skulle vara fallet i yngre - än min, snart 70! - generationer. Därför roligt ta upp det. Den tredje sa att han tror att jag äger många teologiska böcker och bad mig komma ihåg honom före soptippen den dag det blir dags rensa. Det lovade jag men sa också att den dag jag på allvar börjar rensa i bokhyllorna då är det nog inte god teologisk och andlig litteratur som åker först.
Efter kaffet samlades vi i den s k Framtidsgruppen. Vi var ovanligt effektiva idag, tyckte jag.
Väl hemma blev det te och eftersnack hos Mats. Vi konstaterade att vi som präster måste hålla på Bosse när det gäller synen på lösenyckeln men att vi båda allt sedan vår ungdom - vi mötte båda den laestadianska själavårdstraditionen ungefär samtidigt och på likartat sätt - i praktiken levt enligt Mikaels predikan.
* Men man ska komma ihåg att det som brukar kallas laestadiansk lekmannaavlösning (eller även kvinnlig för den delen) inte är "riktig" avlösning (lösenyckel) i traditionell kyrklig mening. Laestadiankristna använder inte tydligt prästerliga avlösningsord; absolut inte Luthers "Jag löser dig från dina synder", inte heller svenskkyrkligt prästerliga "dina synder är dig förlåtna". Utan det är snarare ett i någon mening "tröstande" ord, en uppmaning : (Du får) Tro dina synder/dig, förlåtna/förlåten i Jesu namn och blod. I praktiken är det alltså en predikan som riktas direkt till den enskilde. Därför talar laestadiankistna hellre om att predika förlåtelse än om att avlösa.
186:e dagen. Femtioårskalas
var vi på i afton, Mats och jag.
Det var Ingela, vår vaktmästare i Hertsökyrkan som fyllde år. Eftersom hon också har sin andliga hemvist i Luleå Fridsförbund hade hon inbjudit till kalas i bönhuset. Rätt mycket folk. Då Ingela också är utbildad konditor hade hon själv (jag frågade hennes mamma!) gjort alla tårtor till ca 100 personer. Alla tårtor med olika utseende. Själv smakade jag på en som såg ut som en resväska, med små flaggor som representerade alla länder hon besökt. 13, om jag minns rätt. I pausen mellan maten och tårta kunde man gå runt och svara på en frågesport. Där fanns bl a frågan hur många länder hon besökt. Likaså hur många tårtor och våningstårtor hon gjort. Jag gissade för lågt på antal länder, men för högt på antalet tårtor. Däremot träffade jag rätt på antalet barn hon är fadder åt. Några av dem har jag nog döpt.
Ett bra tag in festen kom toastmastern, Ingelas bror, och frågade om jag ville hålla i den avslutande andakten. Det gjorde jag gärna och fick då chans rikta några personliga ord till Ingela, med vilken jag varit arbetskamrat i Örnäsets församling (senare Domkyrkoförsamlingen) i 27 år och i Hertsökyrkan i 20 år. Och det slog mig att jag måste sett Ingela första gången när hon bara låg i barnvagn. Det är nu precis 50 år sedan jag började delta i iaestadianska gudstjänster. Två Sions sånger sjöng vi i andakten, Om jag ägde allt men icke Jesus och O, Jesus öppna du mitt öga att jag må se hur rik jag är. Däremellan sa jag något om Jesu ord Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska allt annat tillfalla er.
En fin födelsedagsfest.
185:e dagen. Pensionärsliv
lever jag nu. Det märks t ex på att jag ofta går med rollator vid längre promenader. I går gick jag dock en riktigt lång promenad med bara käpp. Men idag var ordningen återställd: promenad till stan med rollator efter kaffe och bulle på närbelägna Lilla skafferiet, där jag skulle mött en god vän men han kom aldrig så jag fick fika ensam. Men när jag ändå tagit mig ut kunde jag lika gärna göra något som att sitta och sörja över förlorad kamrat-träff. Alltså promenad till stan.
Där valde jag en stund att ställa rollatorn mot husvägg på soliga sidan av gågatan och sätta mig på sitsen och inte göra något annat än titta på folk. Det var det som var pensionärslivet!
På hemvägen gick jag genom gamla seminarieparken. Snart får jag väl ta nästa steg i pensionärslivet: sitta vid fågeldammen och mata fåglar.
184:e dagen. Landet som glömde Gud II
Nu hittade jag igen inlägget där jag tidigare nämnt boken. Det är "167:e dagen. Färdigläst", skrivet 27 mars.
Där citerar jag baksidestexten, en god introduktion till boken. Läs gärna det inlägget så kan jag bara sammanfatta här:
Boken undersöker
- den tid då (s) obrutet satt vid makten, 44 år, 1932-76, med statsministrarna Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme.
- fokus för undersökningen är framför allt politiken i relation till kyrkan, skolan, familjen.
Andra personer som haft avgörande inflytande på utvecklingen är Artur Engberg och Harald Hallėn (kyrkofrågorna), Stellan Arvidsson (skolan) och Alva Myrdal (alla tre områdena).
Vad kan man då säga om oppositionen? Har dom opponerat eller accepterat de socialdemokratiska vägvalen? Givetvis opponerat men sakta men säkert malts ner i takt med att samhällets olika sidor alltmer präglats av det socialdemokratiska samhällsidealet och varje ny generation blivit alltmer van vid att det är så här det ska vara. Så när de borgerliga äntligen fick makten 1976, var hela samhällsapparaten så inpyrd av socialdemokrati och de borgerliga så utan självständig ideologisk identitet att de stora avgörande förändringarna nästan helt uteblev.
I slutet av den undersökta perioden fanns också en informell kontakt mellan enskilda socialdemokrater och folkpartister i en grupp som kallades 211 utifrån husnumret på den privatbostad där de regelbundet träffades. Där drevs en delvis gemensam radikal linje i sociala frågor och familjepolitiken.
Men de flesta avgörande vägval gjordes långt innan dess. Och då är det lätt se de ideologiska skillnaderna fr a i frågor som berör en kristen, synen på kyrka och kristendom. I socialdemokratins barndom var partiet antikristet, eller ska vi kanske säga anti(stats-)kyrkligt. (Någon annan verkligt betydande andlig kraft än "statskyrkan" fanns ju inte i samhället.) För att då inte riskera förlora kristet troende arbetare valde man vägen att se religion (på den tiden i praktiken kristendomen) som en privatsak. Detta kan ju i förstone kännas betryggande - man får som enskild tro vad man vill - men i längden (t ex in i nutiden) får ju tron som privatsak konsekvensen att tron ska hållas privat, dvs religiösa yttringar ska så lite som möjligt synas i offentligheten och fr a ska religionen inte få vara en påverkansfaktor i samhällslivet och politiken.
Socialdemokratins antkyrklighet tog sig från början det uttrycket att den första partikongressen öppnade en Långfredag under gudstjänsttid. En bekännelse så god som någon (på den tiden var Långfredag en stor kyrkogångsdag,).
Mot detta kan ställas borgerliga partiprogram, fr a Bondeförbundet och Högerpartiet som ännu på 50- och 60-talen kunde uttrycka att Sverige ska vara ett kristet land eller åtminstone att kristendomens värderingar ska utgöra grund för samhällsbygget.
Om man försöker utplåna dessa ideologiska skillnader för att hävda att de borgerliga varit lika avgörande i vilja och inflytande i 1900-talets samhällsomvandling - oavsett om man anser den vara av godo eller av ondo - är det min gissning att man får det aningen svettigt.
183:e dagen. Landet som glömde Gud
Tänker att det nu kanske är dags att skriva lite mer om den bok jag tidigare nämnt (tror jag, men hittar det ej nu);
Per Ewert: Landet som glömde Gud. Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land, vilken är en svensk förkortad* version av hans doktorsavhandling på engelska: Moving reality closer to the ideal: The process towards autonomy and secularism during The Social Democratic hegemony in 20th century Sweden.
I introduktionen skiver Ewert:
Vid 1900-talets början var Sverige en nation präglad av 400 års luthersk kultur, som inte bara påverkade tron utan även sociala frågor, utbildning och andra samhällsområden. I slutet av samma sekel hade Sverige dock förvandlats till en kultur med mycket annorlunda värderingar. När Gallup i början av 2000-talet frågade: "Är religion en viktig del av ditt dagliga liv?" hade Sverige världens högsta andel som besvarade frågan nekande. Samtidigt noteras en högre grad av individualistiska värden och motvilja mot auktoriteter än i alla andra västerländska länder.
Hur kommer det sig att det blivit på detta viset? Det är vad
Ewert vill undersöka.
Först en liten språklektion bara. I doktorsavhandlingens titel talas om "Social Democratic Hegemony" (socialdemokratisk hegemoni). I en del av den debatt jag följt uppfattar jag nästan att vissa tror att ordet hegemoni är ett negativt skällsord av typen totalitär, maktfullkomlig el dyl. Så är icke fallet. Googlar jag på hegemoni så blir förklaringen den ledande ställning som en person, organisation eller land kan ha utan att ha fullständig makt. I NE:s ordbok är förklaringen bestämmande inflytande. Där ges f ö exempel på hur ordet i marxistisk teori kan användas om helt motsatta politiska värderingar: "Socialdemokraterna kom till makten men den borgerliga hegemonin bestod".
Låt mig alltså innan jag börjar, slå fast att ordet hegemoni som finns i orginalavhandlingens titel inte är ett negativt skällsord. Ingen kan rimligen förneka att socialdemokratin haft ett avgörande inflytande på samhällsutvecklingen i Sverige under 1900-talet. Men om detta socialdemokratiska inflytande i grunden varit bra eller dåligt, rent av gott eller ont för det svenska samhället, det är som man brukar säga en helt annan fråga.
Och det är just den frågan som Per Ewert faktiskt inte besvarar. Han framträder ju här som forskare. Och en forskares uppgift är inte att strö värdeomdömen ("bra"/"dåligt") omkring sig utan att tydlig och sakligt redovisa det han funnit i sin forskning.
Och vad är det då han funnit när han läst, inte bara riksdagsdebatter och regeringsbeslut, utan även debatter vid Socialdemokratiska partikongresser, beslut i partistyrelsen och socialdemokratiska partiprogram och programskrifter? Jo, att Socialdemokraterna lungt och sakta men metodiskt och målmedvetet genomfört exakt det som stått i partiprogram och programskrifter under en stor del av förra seklet.** Men notera återigen: om detta i grund och botten är bra eller dåligt, det är - t.v. även här på bloggen! - en helt annan fråga!
(Fortsättning följer)
* 328 sidor + 50 sidor noter och litteraturhänvisningar
** allt utom att införa republik (min anm.)
182:a dagen. Intervju idag
Blev uppringd av tidskriften Kyrka & Folk och intervjuad om min prästgärning. Vi talade två gånger, över två timmar båda tillfällena . Dröjer väl ett bra tag innan kära läsarna kan ta del av det som sades. Pressläggningstiden är ju rätt lång.
Mellan de två intervjutillfällena hann jag tala en timme med gammal vän som jag inte hört av på länge.
På kvällen ringde jag en av mina vänner från ungdomstiden. Vi pratade lite om våra upplevelser av den laestadianska rörelsen såsom vi känner den. Vi var rörande överens om att den eventuella anledningen använda rörelsens självbenämning, väckelsen, numera är helt borta.
Vad ska man säga innan man lägger sig - telefondag?
181:a dagen. Annandag påsk
Mats predikade och celebrerade idag. Jag hjälpte till i distributionen. Klarade gå med kalken utan att spilla. Men då är den ju betydligt större än en tekopp och vi hade kommit överens om att Mats högst skulle fylla den till hälften så kunde vi fylla på eftersom. Det behövdes nu inte. Det räckte väl till ett och ett halvt duktig. 30 personer i kyrkan. Betydligt färre alltså än det vi vant oss vid under senare år. Men man får nypa sig i armen och betänka att det inte är så länge sedan 30 var rätt normalt eller t o m mycket.
Nästan alla våra vänner från Armeien och Ukraina och andra länder österut saknades. De är kanske inte vana vid annandagar. Annars tycker jag nog att ordningen vi hade under min distriktsprästtid - annandagsmässor kl 18 - var ett bra påhitt. Då kan människor kombinera mässfirande med utevistelse i solen.
Väl hemma tog jag en promenad - i solen! - inte längsta rundan men en knapp timmes - måttligt snabb! - gång. Sedan var det dags igen. Bil till bönhuset. Mats tog långpromenad i det vackra vädret och åkte med mig hem.
Ungefär lika många som hittills under helgen. Predikans kvalite vill jag inte bedöma då jag höll den själv. Men då jag sett mig själv på nätet så blir jag förvånad att jag ändå talar förhållandevis ledigt och snabbt. Min egen upplevelse av mitt predikande numera är att det är segt som sirap.
Roligt då att några kommer. Men jag erkänner att jag inte förstår hur många kan nöja sig med flera predikogudstjänster under en storhelg men avstå från att komma till nattvardsbordet - trots att acceptabel möjlighet finns. Nej, jag förstår det inte.
När vi kommit hem kom Mats hit på middag. Tillsammans frossade vi i den vanliga prästerliga söndagseftermiddagssucken efter väl förrättat värv.
180:e dagen. Påskdagen
- Kristus är uppstånden!
- Ja, han är sannerligen uppstånden.
Så ljöd det i kyrkan vid högmässan idag - och faktiskt även i bönhuset på eftermiddagen, även om församlingssvaret där inte ljöd lika starkt som i högmässan.
I kyrkan var vi 76 personer. Skärtorsdag och Långfredag hade det, enligt Bosse, varit ca 70 respektive 60. Som jag brukar säga: inte så illa för en liten distriktskyrka i utkanten av stan.
Vad är det som drar? Min teori: predikningar av generellt så god klass att folk tycker det är lönt att komma; en gudstjänstordning som människor kan känna igen, lära sig och växa in i (inte ständiga byten); ett medvetet arbete att deltagarna ska lära sig vara aktiva i liturgin; acceptabel mängd "högkyrkliga" hyss, t ex korstecken, bugningar, processioner, möjlighet tända ljus mm så att våra vänner från andra länder med gamla liturgiska kyrkotraditioner känner sig hemma trots begränsad språkförståelse.
Åkte bil med Mats som predikade. Bosse celebrerade.
Senare på eftermiddagen tog jag egen bil till bönhuset där jag predikade. Över samma text som Mats haft I kyrkan, Joh 20 om Maria Magdalena vid graven. Man tänker att en predikotext ska vara uttömd efter en predikan. Absolut inte.
Båda dagarna när jag kommit hem har jag lyssnat på mig själv på Youtube. Tycker nästan jag verkade piggare idag än i fredags. Beror det på det gladare ämnet? Får se om någon kraft och tankens klarhet finns kvar imorgon. Be för det.
Både Långfredag och idag har jag delvis utlagt vissa viktiga drag i Laestadus' teologi, i fredags Getsemane och idag Maria Magdalena. Det är nämligen min gissning att de yngre generationerna vet allt mindre om detta.
179:e dagen. Protestantismen sekulariserar samhället
Hoppas det var en tillräckligt uppkäftig rubrik för att locka läsare.
Redan för många år sedan då jag läste om den svenska reformationen ur katolskt perspektiv - Förlorarnas historia och Doften av rykande vekar - fick jag ta del av perspektivet att en av följderna av reformationsskeendet var att kristendomens synlighet minskade. Ett exempel var att när en medeltida katolskt präst skulle gå med sjukkommunion (ge nattvard åt en sjuk församlingsbo) kunde han gå i en offetlig procession med det välsignade brödet i en upphöjd monstrans, medföljd av en grupp människor inför folket som tillbedjande åskådare. Då syntes en del av det kyrkliga livet även utanför kyrkolokalerna.
Jag blev påmind om detta när jag idag via sms fick två korta videosnuttar från min dotter som, sin vana trogen, är i södra Spanien några månader under snöigaste och sen slaskigaste perioden i hemstaden. De visade en procession med "Jesus på korset" som bars högt genom en folkskara på tusentals personer. Jo, jag kan hålla med om (den tänkta) invändningen att åtskilliga av åskådarna/deltagarna möjligen kan ha en - i alla fall med traditionella pietistiskt väckelsekristna mått mätt - aningen "ytlig" kristen tro och kommer lika mycket pga den lockande "magin" i sammanhang där många samlas, men hela skeendet innebär likväl att det offentligt och synligt i hela samhället proklameras att Jesus har dött för världen. I vår reformatoriska syn visste vi ju däremot att det viktiga i kristendomen inte var det synliga yttre (Gud ser till hjärtat) utan det inre livet, alltså kunde vi med renlärighet och nit motverka och avskaffa dylika synliga manifestationer.
Men de människor i vårt "protestantiska" land som trots vår rätta protestantiska lära likväl lockas av de stora folksamlingarnas magi vart ska de ta vägen??
Till Coop Arena och se Luleå hockey, eller på Pridefestival i stadsparken?
Får väl nöja mig med bilder inifrån Hertsökyrkan Långfredag, vilka jag fick från god vän:
178:e dagen. Långfredag
Ett namn på denna dag som jag ogillar. Vi borde börja använda det engelska namnet Good Friday. Det är ju en dag som vi tycker är oss till långsiktig välsignelse - trots det hemska som sker. Eller hur?
Som jag redan berättat så predikade jag i bönhuset, Luleå fridsförbund. Betydligt färre deltagare än vanligt. Men så är det ju påsk. När jag skojade med en av vännerna att många är väl och åker skidor så trodde han inte det.
- Laestadiankristna brukar inte försumma Guds ord för att åka skidor.
Inte heller min erfarenhet. Har även hört från olika orter att jaktlag med många laestadiankristna brukar pausa t o m älgjakten på vilodagen.
Riktigt överraskad att det gick så pass lätt predika och tanken kändes acceptabelt klar.
Började predikan med att säga något om Getsemane. Jag tänkte ska det vara laestadianskt så ska det. Laestadius lägger ju stor vikt vid skeendet i Getsemane. God vän som kan Laestadius bättre än jag lovade kolla och höra av sig om det var helt bort-i-tok.
Att sen få predika över V Akten i Vår Herres Jesu Kristi lidande var ju som att återvända till sin barndom och ungdom då den texten alltid lästes. Att ta den som predikotext var mitt val - av nostalgiskäl. (Ska de va så ska de va!). Hann ju predika över den några år innan vi fick ny evangeliebok 1983. När skiftet skedde saknade jag först sammanställningen Vår Herres Jesu Kristi lidande. Sen vande jag mig och lärde mig se en rikedom i att alla evangelister inte skriver exakt lika. Nu kändes det nästan väl kompakt att läsa det igen.
Att predika alla tre helgerna under påskhelgen känns nästan som att vara i tjänst igen. I Hertsökyrkan fick Mats predika idag och gör så även Påskdag och Annandag. Jag kommer dyka upp där även om jag predikar på eftermiddagarna - man vill ju gå i mässa också.
177:e dagen. Skärtorsdag
är det idag. Firade under eftermiddagen mässa hos vännen Tommy som jag gör varannan vecka. Valde utforma mässan något lite "större" än normalt - Skärtorsdag är ju en helgdag! - alla dagens textläsningar, både skriftetal och predikan samt ytterligare en psalm. Fem deltagare var vi sammanlagt. Eftersom jag varit på komplett mässa kunde jag frimodigt sedan avstå kvällsmässan i Hertsökyrkan. Men det lockade lite få vara med om det stämningsfulla avklädandet av altaret.
Istället ägnade jag del av kvällen åt kap 3 i boken Skapelse och Evolution. Fyra olika författare och en redaktör är inblandade. Återkommer om den.
Om inget totalt oväntat inträffar räknar jag med att att kunna predika i Luleå fridsförbunds bönhus Långfredag, Påskdag, Annandag kl 16. Men påskdagarna går jag givetvis även i högmässa. Långfredagen däremot då även kyrkans gudstjänst är enkel med bara bön, bibeltexter och predikan då kan man nöja sig med bönhuset, där är ju varje söndag en enkel gudstjänst, till det yttre nästan som en kyrklig långfredagsgudstjänst. I morgon dock även i bönhuset med psalmsång utan orgel (!).* Hoppas de låter försångare sjunga i mikrofon - annars blir det tråkigt i Youtube.
* I västlestadianska bönhuset däremot sjungs alltid utan orgel
176:e dagen. Lite bättre
Tog t o m en promenad i sällskap med Mats och rollatorn. Särskilt fort gick det inte men vi kom till slut till stan. Fika tog vi på museet där vi också passade på se utställningen med bilder från tidigare kungabesök i länet. Två präster fanns på bilder. Tomas Lång i Älvsbyn och kyrkoherde i Kiruna som Mats kände igen. Han själv fanns dock inte på bild. Men det beror kanske på att när kungaparet var i Gällivare så var kungen på något industriellt med alla näringslivets och samhällets toppar. Under tiden skulle drottningen besöka (inviga?) ett äldreboende. Då fick Mats följa henne. Eftersom kungen är med de viktiga högdjuren dumpar man drottningen hos kyrkoherden, skojade vi.
Idag har jag också meddelat ansvariga i Fridsförbundet att jag har gott hopp om att kunna ta de tre predikningar jag tidigare lovat, under påskhelgen. I söndags hade jag uttryckt oro för min ork.
175:e dagen. 175-årsfirande
lär det också i år vara för svensk frikyrklighet har jag sett någonstans. Om det är sedan var grundandet av första frikyrkoförsamlingen eller första offentliga baptistdopet minns jag ej. Läste ej heller så noga. Bryr mig inte heller så mycket om det. Känner mig lite som Ferdinand på julafton i det avseendet.
När man tillhör en kyrka vars rötter tydligt är allmännkyrkliga (=katolska) - ämbetet och sakramenten - och vars "start" i vårt land bara innebar att den då redan existerande kyrkan nådde nytt geografiskt område* som då knappast ens var ett avgränsat land i modern mening; den som tillhör en sådan kyrka kommer alltid att tycka att moderna samfund och dess jubileer är av helt underordnad betydelse. 175 år är ju också i ett större kyrkohistoriskt perspektiv en så pass begränsad tid att många sådana tider passerat. Från reformationens start i Sverige till slutet av 1600-talet. Och därefter nästan två sådana perioder till innan den lutherska statskyrkans dagar var räknade. För att inte tala om den betydligt längre s k medeltiden på vilken vi moderna protestanter bara lärt oss kasta en föraktfull sidoblick över axeln.
Man får nästan lust att säga som till alltför självmedvetna tonåringar: väx upp!
* att det vi kallar "svenska kyrkan" (ursprungligen bara omnämnd som Guds församling i Sverige) skulle räkna sin start från Uppsala möte 1593 är enligt min ringa mening en lutherskt konfessionell särmening som jag aldrig kommer att känna samhörighet med
174:e dagen. Det lönar sig
1. Att stilla uthärda en rejäl förkylning. En virusinfektion har ju sina givna faser och går till sist över av sig själv. Bara lindra med honungsvatten och halstabletter.och vid behov några Alvedon. Idag märks det tydligt att jag kommit en bit på väg. Värsta snuvan och förlamande tröttheten över. (Lördag-söndag var jag tvungen gå med krycka inomhus för att inte ramla.) Idag har jag gått i källarkorridoren och upp och ner I närmaste trapphus, tre våningar.
I helgen då jag var som tröttast kände jag anledning varna helgens mötesledare i Fridsförbundet att jag ev inte skulle orka predika som utlovat (då får det bli postilleläsning). Nu vill jag inte utesluta att det går. En oro är att blir långvarigt hes som hänt några gånger förr i livet. Ni får fortsätta be om kraft - och att Gud ska "öppna ordet" (laestdianskt favorituttryck) och ge mig de rätta orden.
2. Att blogga dagligen - om man vill ha många läsare, vilket inte är något självändamål. Nu har jag haft över 100 läsare per dag i över 30 dagar i sträck. Det har nog hänt några gånger förr sedan jag började skriva dagligen.
Det var också en rätt normal nivå innan jag pensionerades (och en tid efteråt) då jag hade mer kyrklig input som inspiration.
173:e dagen. EFS
på TV idag. Jag var inte i skick fara till kyrkan och vara bland folk. Trevlig gudstjänst. Nu var det visserligen en samarbetskyrka med svenska kyrkan, så det är väl naturligt att det upplevdes ganska normalt svenskkyrkligt. Men i inledande presentationen sas det att EFS är en lågkyrklig rörelse inom svenska kyrkan.
Men skulle det här vara traditionellt lågkyrkligt så var det mycket nytt som inte självklart skulle ha accepterats i alla EFS-sammanhang när jag blev präst. Jag tänker bl a på.röcklin och stola, fristående altare (som man kan stå bakom och fira liturgin versus populum), växelläsningen
- -Så lyder det heliga evangeliet
- Lovad vare du Kristus
för att inte tala om korstecken vid välsignelsen.
Så något har verkligen hänt i kyrkan.
Ibland brukar det sägas att när dessa och andra liturgiska nyheter blivit istort sett accepterade i kyrkan, att högkyrkligheten - från vilken många av dessa förnyelser kommer - har segrat på alla väsentliga punkter i kyrkolivet.
Men många högkyrkliga tycker å andra sidan att högkyrkligheten segrat på alla punkter utom de väsentliga!
Det liturgiska, hur mycket det än kan göra gudstjänsten roligare, vackrare och högtidligare - och det är absolut inte oviktigt - så hör det likväl till kyrkans och kristendomens utsida.
Till trons insida - också enligt högkyrklig syn - hör respekt för och tro på Guds ord, en hög värdering av Kyrkans ämbete, sakramenten och Kyrkans bekännelse.
172:a dagen. Rejält däckad idag.
Ännu värre än igår. Önskar ni höra mig predika i bönhuset till helgen får ni allt knäppa era händer.
