Torbjörn Lindahl

Jag sitter och läser om några kommentarer till de tidigare inläggen i serien om bikten och märker att kommentatorerna antyder just de frågeställningar som jag har upplevt att jag har kvar att behandla. Till verket!

I en kommentar (till del 2) som är av vittnesbördskaraktär får vi höra om en upplevelse av ett personligt Gudsmöte som sedan får leda vidare till bikten där förlåtelsen får bli tydligt bekräftad. Just detta att inte "nöja sig" med de andliga erfarenheter man kan göra i sin ensamhet med Gud utan låta sig föras vidare till ett personligt möte med Gud genom de nådemedel som Gud ställt i sin kyrkas/församlings vård - det är ju fullständigt i enlighet med den "laestadianska instruktionsboken".

I den laestadianska tradition som präglat mig brukade man uttlägga ett dylikt skeende med hjälp av åtminstone två bibelsammanhang. Det första Paulus i Damaskus. På vägen utanför stadsporten möter han i en syn Jesus som talar till honom. Kanske mer utmanande än välsignande men likväl. Dock lämnar inte Gud Paulus där med utmaningen att själv fatta ett beslut att följa Herren. Nej, han leds in i Damaskus där han efter några dagar får möta den kristne Ananias som lägger händerna på honom (och predikar evangeliet om syndernas förlåtelse - enligt laestadiansk utläggningstradition) och förmedlar nåd från Gud. Också Luther är inne på samma tanke i någon av sina predikningar där han säger ungefär att Gud ville inte göra något annorlunda med Paulus utan föra honom samma väg som alla kristna måste gå nämligen till den kristna församlingen och nådemedlen.

Ett annat bibelställe är det om den förlorade* sonens hemkomst. Sitt första stora "Gudsmöte" får han när fadern springer mot honom på vägen och omfamnar och kysser honom. Men inte heller han blir lämnad i sin upplevelse utan fadern ger tjänarna** (OBS!) uppdraget att klä på honom den dyrbara klädnaden (rättfärdighetsskruden) (Lk 15).

Kanske är genom dessa utläggningar även den kommentarfrågan besvarad om det är viktigare med bikten (i betydelsen att ta emot förlåtelsen genom en församlingens representant) i omvändelsen än senare. Ja, skulle jag nog vilja säga.

En annan fråga är den om vilka synder man bör bekänna i bikt. Ett svar: synder som har namn ska med namn bekännas.*** Ett annat: synder som blir till hinder för tron ska bekännas. Det betyder ju i praktiken att det som så tydligt fastnar på samvetet att det finns kvar där och regelbundet poppar upp trots min dagliga bön om förlåtelse i min personliga andakt och trots mitt regelbundna bekännande i det allmänna skriftermålet i mässan; det ska jag ta upp i en konkret bikt. Mer konkreta råd än så är nog svårt att ge i allmän undervisning utan det måste i så fall ske i den enskilda själavården där man märker om den biktande är slarvig eller alltför nitisk i sitt bekännande så man upplever att personen är på väg att fastna "under lagen".

En sak är dock viktig: man kan inte medvetet låta bli att bekänna synder som blivit uppenbarade för samvetet. När jag själv första gången i mitt liv biktade mig på ungdomslägret i Haparanda 1971 så vet jag att jag inte var riktigt ärlig och orkade/ville inte ta tag i det som den Helige Ande genom ordet börjat bestraffa mig för. Alltså betydde inte den bikten så mycket för mig annat än att den gav ett visst förtroende för biktfadern som jag senare skulle ha mycket att göra med. Däremot i januari 1973 när jag andra gången gick till bikt då var "frukten mogen att plockas" och det blev för mig på ett helt annat sätt ett avgörande skeende i mitt liv.

Å andra sidan är det viktigt att slå fast det som sägs i vår lutherska bekännelse att uppräknandet av alla synder man gjort inte är nödvändigt för att man ska våga förtrösta på förlåtelsen. Våra fäder hänvisar till Psalt 19: "vem vet hur ofta han feler, förlåt mig mina hemliga brister". Man ber alltså om förlåtelse för det som ligger konkret på samvetet och i övrigt för det man syndat "i tankar, ord och gärningar och försummelser". Om man sedan ett tag efter bikten kommer på ytterligare någon syndadetalj så behöver man inte hålla på och springa tillbaka till bikt ständigt och jämt. ****

Man ska ju också vara medveten om att det kan ligga så mycket i få ord eller litet i många ord - när det gäller bekännelsen alltså. Jag menar: om den biktande bär med sig en insikt om sin synd och sitt därmed följande totala behov av Kristus; om hon genom bikten låtit sig föras till en position där hon ställer in sitt liv efter Kristus och underordnar sig hans ord; om hon genom sin bekännelse av synden och sin tro på nåden erkänner "att det är jag som har fel och Gud som har rätt"; då kan en enkel bikt med ett bekännande av bara några små synder som Anden påminnt om likväl vara ett uttryck för en grundläggande omvändelse.

Om, å andra sidan, den biktande kommer med en tro att jag egentligen klarar det här ganska bra och att om jag bara skärper mig ordentligt så kan jag i princip leva helt oklanderligt men att jag tyvärr har råkat misslyckas***** på några enstaka punkter som jag nu behöver hjälp med; om alltså bikten bara blir en liten krycka att stödja sig på emellanåt, men i grunden förväntar man att klara det hela själv, då blir ju bikten ytlig och, fruktar jag, ganska meningslös, utan djupare inverkan i hjärtat - även om antalet konkreta synder som uppräknas kan vara ganska många. Den insikten måste finnas - vilken en god vän påminde mig om när vi talade i telefon förra veckan - man är inte en syndare därför att man syndar, utan man syndar därför att man är en syndare.

Alltså: till bikt, med språng! Eller kanske snarare: när den Helige Ande manar. Men viktigt är att komma ihåg att bikten bara är utsidan av det som är allra viktigast: hjärtats omvändelse. Både i betydelsen den "stora" omvändelsen någon gång i livet och sedan den dagliga.

---

* eller den återfunne sonen, enligt Folkbibelns i sak riktigare rubriksättning

**jämför det bibelord jag tidigare hänvisat till, vilket visar att Gud anförtrott förlåtelsen i sina tjänares händer: Jh 20:22-23: "Tag emot helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna..."

*** det var ju denna "regel" som gjorde att jag i ett inlägg för ca ett år sedan var lite tveksam till Ulf Ekmans bön om förlåtelse på fjolårets OAS-möte. Menar min gamle (och fortfarande gode) vän och studiekamrat mer än att han vill ställa sig in hos nya vänner, då måste han nog betydligt mer konkret ta ansvar för det han menar sig ha gjort fel

****men ingen regel totalt utan undantag. Det kan finnas enstaka situationer där man kan bli påmind om en "gammal" synd där vägvalet att vända sig bort från synden är av sådan principiell betydelse för min kommande livsinriktning att det - av rent själavårdsmässiga skäl - kan finnas anledning att bikta igen och s a s mura in även den stenen på korrekt plats i bygget. Men detta bör ske med försiktighet och bör redas ut i samtal med själasörjaren.

***** i svenska kyrkans nuvarande biktordning - vilken jag brukar förhålla mig ganska fri till när jag hör bikt, men för ett tag sedan fick anledning läsa igenom - står det i inledningen att prästen kan be med egna eller följande ord:

" Gud, du känner oss bättre än vad vi själva gör.
När vi misslyckas (min kurs.), vill du upprätta oss.
Vi kommer nu till dig
i tro på ditt löfte om nåd och förlåtelse"

När jag på nytt läste detta så tänkte jag: kan detta vara uttryck för det jag skrivit ovan, att vi har en grundtro att vi egentligen klarar oss men bara ibland råkar misslyckas? Bättre vore nog om inledningsbönen kunde ge uttryck för insikten att vi alltid är syndare och att det är därför vi också gör enstaka syndahandlingar

Firade alltså högmässa idag på förmiddagen i församlingens huvudkyrka: Örnäsets kyrka. Vi var inte riktigt lika många som för två veckor sedan men ganska många för att vara mitt i sommaren i Örnäset. Noterade också att ett flertal som normalt brukar gå i Hertsökyrkan hade infunnit sig. På skoj sade jag till några av dem: "vilka ska nu komma till Hertsökyrkan ikväll när ni alla är här?"

Kanske tog det mer skruv än jag avsett för döm om min förvåning när gudstjänstfirarna börjar samlas till kvällsmässan i Hertsökyrkan: då kommer över hälften av dem ur "hertsöförsamlingen" som jag mötte i Örnäskyrkan på förmiddagen. Vilket gudstjänstnit! Gå i två mässor samma dag. Varför gör man det, kan man undra. Det är också vad jag gör och kommer fram till ett antal tänkbara svar:

- folk tyckte synd om prästen när dom insåg att han riskerade bli nästan ensam. Rörande medkänsla!

- folk är vana vid att gå i gudstjänst kl 11 och väljer därför gärna ett acceptabelt alternativ även om det är i "fel" kyrka. Dessutom känner dom sådan samhörghet med "sin" kyrka att dom inte kan låta bli att gå dit också när chansen bjuds.

- troget kyrkfolk tycker om att gå i gudstjänst och gör det därför gärna mer än dom "behöver".

De två sista förklaringarna tror jag på. Och det är denna grupp kyrkokristna som vi ska ha i åtanke när vi planerar gudstjänstfrekvensen i församlingen (inte präster och andra församlingsmedarbetare i behov av ledighet).

Att för andra gången på sex timmar ha till stora delar samma församling framför sig ger ju en ny utmaning till prästen. Kan man hålla samma predikan (om man kommer ihåg den)? Normalt gillar jag inte att göra det. Nu är det ytterst få gånger då det under mitt prästliv ens varit naturligt överväga det. Dubblerade huvudgudstjänster har jag mycket sällan haft. Och de gånger under min första prästtid då jag ofta hade två gudstjänster per söndag (högmässa i kyrka fm och gudstjänst i Missionshus em) så valde jag oftast att predika över GT- eller episteltext vid eftermiddagsgudstjänsten. Nej, att upprepa en högmässopredikan samma dag har jag aldrig gillat. För mig är predikan till så pass stor del en stundens inspirationssak att det blir svårt upprepa. Ändå var min avsikt ikväll försöka göra det. Men när jag såg ut över alla kära ansikten så kände jag att det går inte. Alltså fick jag plocka fram något alternativt att säga (om den senare delen av evangelietexten vilken jag endast kort berörde på förmiddagen).

Blev sedan hembjuden på kaffe hos kyrkvärden. Det var så trevligt så det gör jag också gärna om. Men en gång per dag räcker.

Åtminstone vissa bland kära läsarna hoppas på ytterligare (minst?) ett inlägg i serien om bikten där jag även förväntas kommentera de synpunkter som getts i kommentarer till tidigare inlägg.

Var lugna, det kommer...

Det är frågan.

Den aktualiserades för mig - igen - när jag kollade i stadens predikoturer för innevarande helg. Jag har ofta funderat över varför man i vissa församlingar/kyrkor regelbundet firar söndagsmässa istället för riktig högmässa. Något vettigt svar upplever jag mig aldrig ha fått.

Alltså kom grubblerierna igång igen när jag såg vad som bjöds i stadens kyrkor denna helg. Nu bortser jag från "landsförsamlingen" Nederluleå och inriktar mig bara på Domkyrkoförsamlingen och Örnäsets församling. I Domkyrkan Söndagsmässa ledd av kollegan och gode vännen Bo Nordin kl 11. I Örnäsets kyrka Högmässa kl 11, ledd av undertecknad. Övriga kyrkor i de två församlingarna har antingen inget (Björkskatan och Mjölkudden) eller mässa på kvällen (Herrtsön).*

Men kl 11 är ju den tid då flesta av vant kyrkfolk vill gå på gudstjänst. Alltså var alternativet i centrala stan Söndagsmässa eller Högmässa. Vilket ska dom välja? Nu finns ju givetvis en stor del andra faktorer som spelar roll för valet av gudstjänst:
- man går där man brukar
- man går till närmaste kyrka
- man väljer viss präst
- man gillar höra domkyrkoorganisten som spelar så vackert
- man vill gå tillsammans med någon annan som vill gå i viss kyrka

osv, osv.

Men min fråga är: Varför firar man söndagsmässa?** Någon måste ju ha tänkt till och beslutat att det inte ska vara högmässa.

Innan jag fortsätter kan jag ju dra lite liturgihistoria. När Handoken 86 kom och skulle introduceras (den första där den nyskapade söndagmässan fanns med) så berättade Rune Klingert på en kurs för präster och musiker att söndagsmässan skapats för att ge ett alternativ för präster och musiker i flerförsamlingspastorat vilka måste fira flera gudstjänster varje söndag. Kanske firar man mässa i kyrka A kl 9.30 och kyrka B kl 11. (Nästa helg tvärtom?). En fördel kan ju vara att då ha möjlighet göra första mässan lite kortare så man bättre hinner i tid till den andra. Man kan ju variera söndagsmässan en del genom att läsa en eller flera av söndagens texter, som det står i instruktionen, men enligt Rune Klingert - som utan tvekan är en av arkitekterna bakom söndagsmässans tillkomst - så var den aldrig avsedd att användas i situationer där man har både tid och resurser att fira en hel högmässa.

Min fråga: varför gör man det då?**

Tänkbara svar:

- eftersom ordningen finns i handboken så känner man att man "måste" använda den då och då för att framstå som liturgiskt öppen och inte som gammal konservativ idiot som alltid firar gudstänsten likadant

- man tänker sig att ett varierat gudstjänstutbud passar fler så att någon ny kan komma.

Kanske är det senare skälet det verkliga - hur ogenomtänkt det än är. Jag menar: om vi nu tänker oss de människor som i morse stod inför valet att välja mässa i centrala Luleå; om man nu tänker sig att det skulle vara möjligt att nollställa alla andra faktorer som påverkar var man vill gå, tror någon då att det finns någon enda kyrkokristen som skulle titta i predikoturerna och utbrista "O, en söndagsmässa, hurra, den tar jag!" ?? Tror någon att någon enda av dem som idag gick i Domkyrkan skulle ha stannat hemma om det firats fullständig högmässa istället för den något stympade söndagsmässan.

Jag tror inte det.

Vem vill vi alltså möta, vilka behov är det som vi vill tillfredsställa genom att nödvändigtvis fira söndagsmässa när alla personalresurser - och fr a tiden - utan vidare skulle räcka till en riktig högmässa?***

---

* har en känsla av att kollegan Bo personligen skulle föredra en fullständig högmässa, men helt säker kan jag inte vara. Jag får fråga honom när vi träffas för lunch nästa gång.

** fenomenet förekommer över hela landet så detta är ingen särskild pik mot Luleå Domkyrkoförsamling)

*** på många ställen där man regelbundet firar Söndagsmässa väljer man att läsa alla tre texterna med kör- eller psalmsång mellan. Då blir det enda ur högmässan som man avstår ifrån kyrie, laudamus och beredelseordet. Då blir tidsvinten i praktiken så liten att inte ens det kan vara ett skäl.
Dessutom: eftersom Kyrie (Herre, förbarma dig) och Laudamus (Vi prisar dig el alt) utgår i söndagsmässan så försvinner två moment där församlingen är aktiv. Alltså blir söndagsmässan till något större del "präststyrd" och minskar en liten del av möjligheten till levande församlingsaktivitet.

Visst heter det så när man bara går och tittar i en affär? Det är jag duktig på. Jag berättade ju att jag i lördags lyckades gå genom hela IKEA i Haparanda utan att handla någonting.

Idag var det ännu mer tur att jag lyckades. Det jag tittade på kostade nämligen 149900:-. På väg hem från jobbet for jag förbi en av stadens motorcykelaffärer: Heds Motor (Yamaha). Jag ville nämligen med egna ögon få se den nya varianten av Yamaha Super Tenere. Det fanns åren 1989-96 en MC med samma namn. Den var dock något mindre, 750 kubik. Den nya varianten är på 1200. Utan tvekan en vacker motorcykel. Inte skulle jag ha något emot att äga ett exemplar - om nu någon av läsarna skulle ha lust att lite så där bara hosta upp den nödvändiga summan. Frågan är dock vad jag skulle ha en sådan MC till. Min förarkompetens är ju ljusår från att kunna göra en dylik motorcykel rättvisa. Fast det spelar kanske ingen roll. Det är väl många bland kära läsarna som är glada över sina bilar utan att någonsin ha kört så fort eller bromat så hårt att hela bilens möjligheter utnyttjats.

Kanske får jag nöja mig med att gå på den andra MC-affären, Lindroths, och med ögonen* handla en senaste modell av Honda Transalp. Den är ca 55-80 % av Yamahan pris-, motorvolyms-, och viktmässigt. Det passar kanske mig bättre.

Ja, priser passar ju aldrig. Om man inte går på IKEA förstås.

---

* har tidigare någon gång skrivit att om jag verkligen ska handla med ögonen, dvs köpa den MC jag tycker är riktkigt snygg då lutar det åt Triumph Tiger

Tog nämligen i afton en tur med motorcykeln. Det var ett tag sen sist. Ärligt talar så lockar det inte riktigt lika mycket som för några år sedan, men det har jag ju redan erkänt. Men visst lockar det lite. Och idag tillräckligt mycket för att få ut mig på vägen.

Redan igår kväll fick jag i telefon en inbjudan att komma förbi goda vänner som i dagarna befinner sig i sin stuga en bit bortom Kalix. Hade nog tänkt åka redan på förmiddagen, men då började jag återigen läsa i den bok jag omnämnt i förgående inlägg. Och hela dagen tänkte jag: "bara ett avsnitt till", "bara några sidor till". Till sist hade större delen av dagen gått, men då kände jag att jag nog ändå ville ut på hojen.

Koll av olja. Till OK för koll av däckstrycket och tankning. Sedan iväg. Och det är en härlig känsla att blåsa iväg i 110 på E4. Jag har sagt det förr men det är - hur märkligt det än kan verka - avstressande. Det är som att problemen och bekymren blåser iväg. Men lite kurvor vill man ha ändå. Alltså blir det som vanligt över Sundom mot Råneå. Hade jag haft mer tid på mig hade jag även kört över Niemisel-Morjärv. Där är det kurvor så det räcker. Men jag kände mig inte ha tid med ytterligare över fem mils omväg. Det räckte gott som det var eftersom jag startade sent på eftermiddagen.

Väl framme hos vännerna fann jag att där pågick vedsågning och huggning. Jag hjälpte till att såga av några stammar. Titt på de gulliga barnbarnen och lite kaffe och macka så hade den stund som fanns till förfogande förflutit och det var dags att ge sig av hemåt igen.

Nu blev det E4 raka spåret. Vid Kalix blev det vid några tillfällen riktiga problem då vägen tog riktningen rakt mot den lågt stående solen. Mitt solvisir räckte inte för att jag skulle se ordentligt. Det blev att sakta farten och skymma solen med ena handen. Men snart var problemet löst då vägen vände lite mer söderut och solen vred sig mer norrut. Kvart över tio lite drygt var jag lyckligt hemma.

Har nu - äntligen - läst igenom Dag Sandahl: Förnyarna. Mer än en historia om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse.

En del av det skrivna väcker igenkännandets glädje. Jag var ju student i Uppsala under 70-talet och deltog många år mer eller mindre i Kyrkodagarna som alltid hölls i slutet av augusti när man efter sommarledighet återvänt till studentstaden. Efter min prästvigning 1979 har jag - om jag minns rätt - bara varit på kyrkodagar tre gånger, dels 2003 då jag åkte dit speciellt i akt och mening att vara med, dels två gånger något år senare då Frimodig Kyrkas riksstyrelse - vilken jag satt med i - påpassligt förlade sitt höstsammanträde till Uppsala i samband med kyrkodagarna så att man skulle kunna slå två flugor i en smäll.

Medlem i aKF har jag varit men bara några få år på 80- eller 90-talet. Jag har kanske aldrig riktigt känt att organisationen aKF varit mitt huvudalternativ även om jag vid läsning av Dags bok påminns om hur mycket jag under åren påverkats av den strömning av kyrklig förnyelse som aKF blev ett organisatoriskt uttryck för. Utan den kyrkliga förnyelsens inspiration skulle de gudstjänster jag firar sannolikt vara mycket stelare och tråkigare.

Givetvis kan man sörja över att den kyrkliga förnyelsens människor i så stor utsträckning marginaliserats i svenska kyrkan. Den officiella bilden är ju att de högkyrkliga får skylla sig själva som "låst" sig i "kvinnoprästfrågan". Hellre delar jag den något annorlunda bilden att den officiella kyrkan svikit sina löften om att två åsikter i ämbetsfrågan skulle kunna rymmas i kyrkan och medvetet utestängt dem som tänker annorlunda - inte bara högkyrkliga utan även andra, men nu är det högkyrkligheten som är i centrum för uppmärksamheten.

Högkyrklig är ju f ö ett ord att fundera på. I Dags bok finns ett exempel där en ung präst som i själva verket var teologiskt högkyrklig betraktades av folk som lågkyrklig eftersom han var "folklig" och spelade gitarr. Den teologiskt något mindre högkyrklige kyrkoherden betraktades däremot som högkyrklig eftersom han var lite stramare i sitt sätt. Ett liknande exempel finns från Tornedalen där den högkyrklige Sune Wiman betraktades av laestadianerna som lågkyrklig pga sin något fria predikostil medan en typisk gammalkyrklig präst från Västkusten betraktades som högkyrklig pga sin något striktare predikostil.

Tydliga exempel på det ganska vanliga att högkyrklig uppfattas betyda högtravande, överlägsen, stel osv. I sjäva verket - om det nu finns någon bland läsarna som inte vet det - så är högkyrklig och lågkyrklig snarare beskrivningar av teologiska ställningstaganden. Enkelt uttryckt kan man säga att de högkyrkliga "tänker högt om Kyrkan" dvs värdesätter och arbetar med och för det som Kyrkan står för och äger: sakramenten, liturgin, högmässan, ämbetet. De lågkyrkliga däremot tänker "lågt" om kyrkan, kanske inte så att de nedvärderar, men åtminstone så att de i praktiken inte tycker att det är viktigast, utan låter "det kyrkliga" mer finnas i bakgrunden. Det viktiga blir den egna predikoverksamheten i missionshus och bönhus.

Givetvis är det sant att högkyrkligheten och dess organisation aKF påverkat i svenska kyrkan långt utanför sina egna led. Den kyrkliga förnyelsen har varit en stor gåva till svenska kyrkan. Kanske är det där som svenska kyrkan till stor del verkligen funnits mer än i de sammanhang som politiker i olika kyrkliga beslutsorgan försöker skapa. Ändå känns det som att förnyelse-stafettpinnen nu i stor utsträckning överlämnats till OAS-rörelsen. Det liturgiska ideal som högkyrkligheten infört får numera till stor del sitt uttryck på OAS-mötena även om det där kombineras med de friare formerna lovsång och förbön mm.

Men det är väl så det går till i alla sanna förnyelser: vi lär av varandra och tar det bästa.

Tråkigt bara - eller kanske ska man säga att det för svenska kyrkans vidkommande är en framtida katastrof? - att det sedan länge införts befordrings- och prästvigningsregler som i praktiken sätter stopp för framtida präster ur den kyrkliga förnyelsens led. Att i stort sett alla präster numera firar gudstjänst på ett sätt som till det yttre är - åtminstone något så när - "högkyrkligt"* kommer i längden inte att kunna dölja den substansbrist som blir följden när verkligt högkyrkligt troende** präster inte längre kommer att finnas.

Kanske fick vi under mitten och slutet av 1900-talet uppleva en av svenska kyrkans guldåldrar!? Låt oss be om en ny!

---

* den nuvarande handboken i svenska kyrkan (HB 86) är ju till stora delar uttryck för den kyrkliga förnyelsens strävanden

**att vara genuint högkyrklig (kyrkligt förnyad) innebär ju inte bara att vara för det som på ytan uppfattas som högkyrkligt: en levande och "vacker" liturgi utan också att man tror på och lever med Kyrkans bekännelse och Bibeln som trons grund och fundament.

Nå, alldeles direkt var det väl inte så mycket nostalgi. Målet för utflykten var nämligen IKEA. Med på resan var två av vuxna barnen. Det var dottern som mest ville handla en del som hon suttit och spanat in i katalogen. För mig är det tredje gången på IKEA i Haparanda och fjärde gången på ett IKEA överhuvudtaget, då jag en gång varit på IKEA i Sundsvall. Den gången köpte jag tre (värdelösa!) skarvsladdar. De tre gångerna i Haparanda har jag lyckats vandra genom varuhuset utan att köpa någonting. Jag var ganska nära att falla för frestelsen när vi vandrade genom porslinsavdelningen och såg en del fina tallrikar i milda fina färger för bara några kronor styck! Jag tänkte att här skulle man kunna köpa så att jag får likadana djupa, flata osv till kyrkstugan. Men snabbt slog eftertanken mig: du har ju porslin som går att äta på. Vad spelar det för roll om djupa och flata tallrikar ser olika ut. Så dök den gamla sextiotals-ångest-förmaningen upp i sinnet: hur kan du unna dig någonting när massor med människor i världen svälter!

Hoppas verkligen att dom svältande barnen i afrika (ni vet, dom vars liv förändrades av att vi åt upp all mat på tallriken när vi var små) fick det bättre av att jag inget handlade. Fast å andra sidan så bidrog jag ju inte till tillväxten så nu blev väl någon arbetslös. Men å tredje sidan lär jag ha bidragit till bättre (eller i alla fall mindre sämre) klimat, det gör vi ju alltid då vi ingenting gör. Hamnar jag moraliskt på plus eller minus? Behöver jag bikta mig?

Dottern verkar inte haft några bekymmer. Hon handlade exakt det hon i förväg bestämt.

På väg därifrån framåt aftonen tog vi först en kort sväng över till Torneå - mest för sakens skulle för att ha varit i Finland när man nu var så nära - och en tur genom Haparandas mer centrala delar. Till slut körde vi förbi kyrkan. Då den stod öppen så gick vi in en stund och sjöng Det ringer till vila.

Inne i kyrkan och under promenad omkring den började jag tänka på att jag vid några tillfällen - under början av min prästtid - ganska allvarligt övervägde söka tjänst där. Hur hade mitt liv blivit om jag gjort det? Insåg också - och då började nostalgin! - att detta var orten för Kyrkans Ungdoms i Luleå stift Storhelg 1971. 350 ungdomar från hela stiftet var samlade. F ö var det vid den ungdomshelgen som jag biktade mig för första gången, men det kan jag berätta om en annan gång.

Jag minns också att vi på lördagskvällen gjorde en utflykt med båt till någon ö. Vi åkte buss till och från båten. Var gick den från? När vi var på väg hem så såg vi tvärs över innersta delen av bottenviken hur en stor brand utbrutit i ett finskt sågverk. Det var nästan overkligt att se. Gigantiska eldslågor slog upp. Gav nästan lite domedagskänslor hos oss unga. 

På vägen hem i bussen hamnade jag bredvid en av lägrets huvudtalare Sune Wiman. En pensionerad präst från Eskilstuna. Högkyrklig men med en predikoförmåga som gjorde att han kallades i olika kyrkliga sammanhang. Under några år på sjuttiotalet var han flera gånger i Luleå stift, framför allt i ungdomssammanhang. En liten egenhet i Luleå stift var att vi ungdomar kallade Sune Wiman farbror Sune, inte fader Sune som vår högkyrkliga kompisar i södra sverige gjorde. Jag tror att det uttrycket kom från ungdomarna i en prästfamilj, vilka känt farbror Sune sedan dom var barn.

Nå, när vi satt på bussen så sade han plötsligt till mig "Tåbbe, Tåbbe (han uttalde mitt namn mer med å än o och sa det ofta två ggr) du har aldrig funderat på om du skulle bli präst?" Jag fick väl erkänna att jag gjort det. Jag kommer ju från en prästsläkt och min farfar var präst. Vår ungdomspräst i Luleå Ove Morén hade säkert fört det på tal även om jag inte nu minns något exakt tillfälle. Dock minns jag att en annan av stadens präster, Allan Robertsson, en gång i bilen - vi var i närheten av Mjölkuddsrondellen - lite lätt förde på tal "har du funderat på vad du ska syssla med i framtiden?" Jag blev tyst. Efter en stund fortsatte han: "apropå det... jag träffade din farfar..." Jag förstod piken fast den var inlindad.

Alltså blev jag tvungen medge för "farbror" Sune att nog hade jag tänkt (kanske snarare: av andra fåtts att tänka) tanken. Men lite blygt sa jag:

- Men om man ska bli präst så måste man ju vara kallad av Gud!?

- Och hur hade du tänkt att det skulle gå till, svarade han. Väntar du dig att Gud ska sticka ut huvudet ur ett moln och säga: 'Tåbbe, nu blir du präst'. Nu är det så att jag säger det till dig och då räcker det som Guds kallelse."

Jag får nog erkänna att det var från denna stund som jag inför mig själv och inför andra på allvar vågade uttala tanken att jag (kanske) skulle bli präst. Jag var då knappt 18 år. Drygt ett och ett halvt år senare, i början av 1973, när jag under mitt Diakonala år gjorde en tågresa söderut så åkte jag ett dygn tidigare än nödvändigt och stannde ett dygn hos f Sune i Eskilstuna. Förutom en promenad till kyrkan så ägnade vi större delen av den vakna tiden åt att sitta i hans arbetsrum och samtala och även fick jag med honom be dagens alla tideböner. Han visade mig också sina samlingar av tidningsurklipp och löpsedlar. Kanske var det då jag förvärvade insikten att det är först när en präst i kritiska ordalag figurerar i media som han verkligen är på G. Trots idoga försök har jag dock ännu mycket långt kvar till Sune Wimans nivå.

Och jag tänker: Haparande kyrka blir vackrare för varje gång man besöker den!

På insidan alltså!

Del tre av inläggsserien om bikten höll på att mogna i huvudet. Men den får komma senare - om Gud vill och jag får leva. Och då blir den del fyra. I stället ska jag ge läsarna ett exempel på biktens betydelse. Som av en händelse har jag just börjat läsa i Dag Sandahl: Förnyarna - mer än en historia om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. Jag har bara kommit några tiotal sidor in i boken och läser fortfarande den del som handlar om en av den svenska högkyrklighetens verkliga portalgestalter: fader Gunnar (Rosendal)

Dag Sandahl citerar prästen Jan Redin som senare berättar om sitt (första?) mötet med f Gunnar. De satt och samtalade i hemma hos f Gunnar (OBS! kursiveringarna är mina):

"...sen gällde det mej. Vårt samtal mynnade ut i några stora enkla frågor sådana jag inte gjort mig beredd att svara på.
   Vet du att du har dina synders förlåtelse?
   Ber du dagligen för dina närmaste, din församling, din biskop, Kyrkan?
   Läser du Bibeln dagligen?
   Hur hanterar du det heliga sakramentet?
   Jag slingrade mig inför frågorna först. Det slutade med att jag bekände att jag hade ett otröstat samvete, att mitt bedjande var eländigt, att min bibelläsning var sporadisk och att ingen lärt mig något om hur Sakramentet bör behandlas.
   Vad gjorde min värd? Han förebrådde mig inte. Han hjälpte mig fram till enskilt skriftermål (= bikt, min anm). Han berättade hur han själv ordnat sitt böneliv, han hänvisade mig till den fasthet som regelbunden Tidegärd innebär. Han klargjorde logiskt hur en präst ska ägna sig åt uppgiften att ta hand om Kristi Lekamens och Blods Sakrament.
   Det var första gången jag gjordes till föremål för själavård.
   Eftermiddagen i Osby var avgörande. Nu hade jag en grund att stå på, ett mål att sträva mot, ett arbetsprogram. Svaret på mina frågor hette Kyrklig förnyelse på bekännelsens grund genom Ordet och Sakramenten.
   Jag har inte behövt något annat kyrkligt program sedan dess och jag tror inte att det finns något annat som håller."

Nu är detta ju en av den kyrkliga förnyelsens mer kända präster som vittnar. Och han fick här ett arbetsprogram för sin prästtjänst. Men jag tror att den personliga vissheten om förlåtelsen som bikten skänkte sannolikt var av betydelse för att ge den stabila grunden. Vad hade han sagt om han skulle ha avgett sitt vittnesbörd i laestadiansk miljö?

Att han fick nåd till bättring?

Vad hade hänt med hans tro och hela hans prästgärning om f Gunnar istället sagt: "du blir lika förlåten om du själv ber Gud om förlåtelse"? - för att nu återknyta till det som var ursprungliga anledningen till mina skriverier om bikten!
  

Idag (eller igår, dvs torsdag) på eftermiddagen, efter det att jag haft begravningsgudstjänst för en hundraåring och efter det att jag varit en stund i Hertsökyrkan och ledsagat div männsikor som ska hjälpa oss ta vara på det kött som vi har kvar i en frys i Hertsökyrkan efter förra veckans stora matservering så for äldsta sonen och jag en stund till badstranden Storsand* vid Luleåälven i närheten av affärs- och industriområdet Storheden**. Sedan stack vi till kyrkstugan och sonen drack kaffe och jag åt middag. Hur mysigt är det icke att vara där!

Så mysigt att jag for dit en gång till på kvällen efter det att jag haft veckomässa i Örnäsets kyrka och efter det att vi fikat i församlingshemmet det som en av församlingsborna bjöd på. Ja, jag for inte dit ensam utan tog några vänner med mig och vi drack te och samtalade, bla om mina skriverier här på bloggen om bikten. Så även om laestadianismen och OAS-rörelsen.

Så mysigt var det igen att vara i stugan så jag funderade på att sova över. Men så kom jag ju på att det var en vanlig vardagkväll och då får man ju inte sova där, enligt reglerna. Visserligen finns en sedvanerätt som säger att om man far till stugan för att arbeta på dess renovering så kan man ju inte vara skyldig åka hem till byn varje kväll utan kan få stanna över. Alltså brukar jag vid övernattningsbehov under veckorna se till att slå i en spik i en vägg någonstans så att jag kan uppleva att jag jobbat på stugan och därmed uppfyllt all rättfärdighet.

Alternativet hade ju varit att jag behövt gå och bikta mig. Men eftersom jag nu fått upp biktfrekvensen så är väl alla biktpräster upptagna!

---

* OBS! inte att förväxla med Storstrand där det var OAS-möte. Eller är det jag som gör det så att badstranden heter Storstrand och lägergården Storsand?? Hjälp!!

** från början var det ett industriområde men när OBS! etablerades där så började alla olika typer av affärskedjor dras dit. Om Luleå vunnit kampen om IKEA över Haparanda så hade det också hamnat där (IKEA alltså, inte Haparanda).

Fick telefon av en god vän* som ville diskutera lite av det jag skrev i förra inlägget om bikten.**  Det hjälpte mig att reda ut ytterligare några tankar. Alltså: Är bikten nödvändig - del 2.

Egentligen får jag skylla mig själv när jag så lättvindigt använder ord som nödvändig och måste. ** Dylika ord för lätt tankarna till gänserna och till alternativen. Istället bör man fokusera på centrum. I min predikan på OAS i Boden 2005 så försökte jag - om jag minns det rätt - surfa förbi frågan om man "måste" bikta sig. Jag sa att i Bibeln finns inte måsten utan löften. Alltså är den riktiga ingången till frågan om bikten inte om den är nödvändig eller om man måste ta del av den, utan hellre: vilken är den normala kanal som Gud inrättat för att ge oss en personlig del av sin förlåtelse?

Svaret måste bli: kyrkan/församlingen, vilken Gud anförtrott att predika evangeliet för syndare, och i all synnerhet den personliga kanal till var ock en som kyrkan tillhandahåller genom att ge möjlighet för varje människa att personligen bekänna sin synd och ta del av ett personligt förlåtelseord.

 I de gamla kyrkorna har det varit tradition att man ska personligen bekänna sina synder (=bikta sig) innan man går till nattvarden. I den medeltida katolska situationen (från vilken vi lutheraner ärvt vårt kyrkoliv) så var detta knappast ett problem eftersom kommunionsfrekvensen var låg. Man betonade inte den enskildes kommunion utan mera det faktum att prästen förrättade (mäss-)offret. När sedan de lutherska reformatorerna började återupprätta och förnya nattvardslivet innebärande lekfolkets regelbundna kommunion så uppstod ju ett problem eftersom alla dessa kommunikanter också skulle bikta sig. Hur löste man det?

I vår tradition i svenska kyrkan blev svaret: det allmänna skriftermålet, dvs att alla bekänner kollektivt tillsammans och prästen uttalar avlösningen (förlåtelsen) över dem alla. I äldre tradition - som delvis kvarlevt långt in på¨1900-talet - var det allmänna skriftermålet betydligt mer personligt än nu. Man firade det som en särskild gudstjänst (ofta på lördag, senare oftast söndag fm före högmässan); de som ville bekänna (skrifta sig) gick fram och föll på knä vid altarringen i "duklag", och efter syndabekännelse så avlöstes de av prästen. Senare har ju utvecklingen blivit att detta är en del av gudstjänstens inledning och vi sitter kvar i bänkarna***

Fördelen med denna "kyrkliga" lösning av bikt-mängds-problemet är att det blir en viss ordning liturgiskt och ämbetsmässigt: det är fortfarande prästen som i Kristi och apostlarnas efterföljd och i deras auktoritet (!) är den som talar ut ett aukoritativt förlåtelseord.

Nackdelen med denna ordning är - särskilt när man rationaliserat den i flera ytterligare steg på det sätt vi gjort - är att det blir opersonligt och att man till slut inte längre upplever att det är en "rationaliserad bikt" utan att det är något annat och då smyger tanken in att man inte "måste" bikta sig.

Jag menar att så länge man i det allmänna skriftermålet (= den gemensamma syndebekännelsen) bär med sig insikten att detta "egentligen" är en personlig bikt - som pga av de yttre omständigheterna "tyvärr" har bllivit tvungen att förenklas (fortfarande en principiell riktining mot bikten) - så länge kan det möjligen fungera. Men nu då den gemensamma bönen om förlåtelse i praktiken upplevs som något annat och snarast får effekten att man inte behöver bikta sig (en riktning från bikten således) då blir läget mer betänkligt.

Ett annat sätt att lösa problemet med för många förlåtelsetörstande i förhållande till antalet förlåtelseutdelare (präster) är ju den laestadianska: att utöka den grupp som får uppdraget/rätten att ge förlåtelse vidare. Man räknar alltså naturligt in lekmännen/alla troende.**** Fördelen med denna lösning är att man kan behålla det som jag menar är så viktigt i den enskilda bikten: en personlig bekännelse (eller åtminstone en fråga av typen: "kan du vittna för mig om jag också idag får tro mina synder förlåtna" el dyl) och ett ord om Guds förlåtelse för Kristi skull ("i Jesu namn och blod") som ges personligen. Nackdelen med denna lösning är att det snabbt kan bli ytligt. Jag tror nämligen att när helt vanliga lekmän bekänner inför varandra eller ber varandra om förlåtelse, då är det inte rimligt att belasta varandra med allvarliga "bikthemligheter". Alltså blir "bekännelserna" ytliga och allmänna: man ber om förlåtelse för sin "brist på kärlek", "tvivel", "svagheter och brister" osv. I princip är det riktigt att göra så, men i längden blir det helt otillräckligt. Man måste (!) åtminstone då och då gå till en "ordentlig" bikt där man verkligen kan tala helt öppet inför en präst (eller i tex laestadianska sammanhang en predikant).*****


Som överkurs till de ytterst intresserade läsarna (jag ser ju besöksstatistiken på bloggen) kan jag även nämna ett lösningsförsök från den ortodoxa traditionen. I Ryssland fanns på 1800-talet en präst, den helige Johannes av Kronstadt. Kring honom uppstod vad vi lutherska pietister skulle kalla en väckelse, med följden att tusentals människor ville gå i nattvarden. Hur skulle han kunna ta emot bikt från dem alla? Så här berättas det:

Han lät i skriftermålet hela församlingen samtidigt, men var och en med sina samvetsbetänkligheter och sina egna ord, högljutt, s a s inför öppen ridå avlägga sin syndabekännelse. Ordningen berättas ha varit den att Johannes först läste ett par skriftemålsböner och med några ord kommenterade deras innebörd. Sedan uppställde han några ämnen till vars och ens självrannsakan, varefter de individuella bekännelserna fick ljuda högt och fritt. Han stod bedjande och lyssnande, med händerna korsade över bröstet. Därefter läste han under stor gripenhet avlösningen med tillhörande bön. Fasthållande stolan sträckte han handen välsignande över menigheten.****** 

Tänk er: hundratals (kanske tusentals) människor som samtidigt högt ropar ut sina synder. Helt klart får man en aning om hur det var även i laestadianismens barndom. Det skulle jag vilja se på ett OAS-möte: när prästen med lyfta händer gett oss alla förlåtelse och vi sedan för att göra förlåtelsen riktigt personlig, vänder oss till varandra och på laestadianskat vis säger "tro alla dina synder förlåtna i Jesu namn och blod"! - då skulle det vara läge att resa sig och i glädje vifta med lovsångsflaggorna samtidigt som Mats Sjölinds lovsångsteam leder oss i sången "O, det dyra Jesu blod som tvår mig vit som snö". 

---

* syftar ej på gammal kamrat.

** är bikten nödvändig?; måste man bikta sig?

*** och i vårt östra grannland så lär det inte alltid vara regel att församlingen läser med i bekännelsen - enligt Mats' kommentar till förra inlägget om bikten

**** jag tror att när man talar om den laestadianska "lekmannabikten" så bör man inse att det kan vara viss skillnad mellan det förlåtelsevittnesbörd som vanliga lekmän (troende kvinnor, män, ungdomar) ger varandra och den något mer formella bikt som kan ske inför dem som är laestadianismens "ämbetsbärare": predikanterna

***** en del av mina mer kyrkligt präglade läsare kan möjligen förfasa sig över att jag så lätt och naturligt accepterar lekmännens roll i det som brukar betraktas som exklusiva prästangelägenheter. Men jag erkänner (som så ofta förr): bikten och förlåtelsen (där det laestadianska arvet är starkast hos mig) är den punkt där min annars numera ganska kompakta högkyrklighet tydligast sviker mig

****** Olof Herrlin: Den helige Johannes av Kronstadt, Carex 1, 1981, s 15. ( se vidare: Bishop Alexander: Father John av Kronstadt, respektive Bolshakoff: Russian Mystics

---

Extra kommentar: (tänkte först lägga detta som en not men hade svårt bestämma mig till vilken del av texten denna not skulle passa, alltså kommer den utanför asterisknumreringen)

I mina samtal under åren med människor från olika kyrkliga traditioner har jag noterat att även många icke-präster (tex diakoner och andra) som kan ha visst samtals- och själavårdsansvar för människor, ibland kan uppleva behov av att ha något redskap för att på något sätt kunna ge en slags förlåtelse/tröst in i en situation där en människa tydligt ger uttryck för att ångra och bekänna en synd.

Då man som icke-präst oftast värjer sig för att ta till något som liknar en prästerlig avlösning, inte ens den i grunden rätt o-prästerliga laestadianska uppmaningsvarianten "tro alla dina synder förlåtna i Jesu namn och blod (vilken väl många inte ens känner till) så är alternativet  oftast att citera Skriften: "om vi bekänner våra synder så är Gud trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet".

Skriften ljuger givetvis aldrig, men det finns likväl ett problem med denna bibelvers - när den tillämpas just på detta sätt i detta sammanhang. Jag har hört den utläggas precis på det sätt som övertydligt ställer problemet i fokus. Man säger nämligen ungefär så:

"Det står att om vi bekänner så förlåter Gud. Nu har du bekänt, alltså har Gud förlåtit". Om man är riktigt noggrann (petighet i detaljer är en favoritsysselsättning för lutheraner) så innebär ju denna argumentation att Gud förlåter pga att vi bekänt. Det gör han inte. Gud förlåter därför att Kristus har dött på korset. Vår bekännelse har ingenting att göra med att få Gud att förlåta utan bara att vi själva ska ställa oss där vi kan ta emot förlåtelsen.

 Alltså menar jag att det är mycket bättre att trösta en människa med ett ord som
- inte har sin grund i något som människan gjort (bekänt)
- som kommer utifrån, som en gåva (något som en annan människa säger)
- som har sin förankring i försoningen (tex genom hänvisning till Jesu blod)

Alltså (2) menar jag att den laestadianska varianten "tro dina synder (vara) förlåtna i (kraft av) Jesu namn och blod" är ett mycket bättre alternativ. Hitta på något bättre, den som kan!

(Givetvis kan det citerade bibelordet fungera som "interrimströst" om man uppmanar den bekännande att så snabbt det bara är möjligt gå till en riktig bikt - och den bekännande lovar göra det - och sedan gör det.)

Rådet kom från min gamle kamrat i en kommentar till föregående inlägg. Han tycker att jag borde ta bort modereringen på min blogg så att kommentarer blir synliga direkt utan att jag först måste godkänna dem vilket ibland kan ta en tid.

Vinsten med detta skulle, enligt min gamle kamrat, vara att debatterna/samtalen på bloggen går snabbare. Jag prövar. Och då vill det ju till att särskilt min gamle kamrat bevisar sanningen i sitt påstående genom att alltid vara på hugget!

Skälet till att jag i höstas införde moderering var att jag periodvis upplevde att bloggen fylldes av ilskna anonyma kommentarer som ofta var mer ett uppspyende av galla än ett inlägg. Under sista året har dylikt till stor del försvunnit och jag tror att jag bara har hindrat publicering av ett enda inlägg, nej, kanske två (ett som jag absolut inte fattade).

Alltså: jag följer min gamle kamrats råd och släpper nu fram alla inlägg utan kontroll. Så vara beredd när du nästa gång faller för frestelsen att kommentera.

Men jag vill fortfarande helst inte ha helt anonyma kommentarer.
 

Alltså. Eller, på det sätt man oftast får frågan: måste man bikta sig för att bli förlåten?

Svaret som ges är oftast: nej, eller samma sanning i påståendets form. Och ofta kan det tilläggas "du blir lika förlåten om du ber till Gud i ensamhet". När jag hör det  så brukar jag alltid reagera med ett inombords:

- hm...hm...hhhhhhhmm...??aaa....iiiiee...åhå...ähum!??? Det betyder ungefär att jag inte riktigt håller med och inte skulle uttrycka mig på samma sätt.

Vad är det som gör att jag reagerar?

Orsak:
att jag i begynnelsen av mitt unga vuxenliv mötte den laestadianska väckelsens förkunnelse och själavård, vilket kanske påverkat min personliga tro mer än något annat jag mött i livet* och i den rörelsen ligger betoningen stark på att Gud förlåter genom sin församling, genom de troende som bär den Helige Ande som är den verklige förlåtaren.**

Skäl:
- bikten - egentligen avlösningen/förlåtelsen om man nu ska vara riktigt specifik - är ett nådemedel, dvs en kanal genom vilken Gud ger sin nåd.

- bönen är det inte! ***

- det finns tydliga löften i Bibeln - eller egentligen inte löften utan snarare beskrivningar av en reell verklighet, nämligen - att Gud de facto förlåter genom sin församling och sina tjänare: givandet av himmelrikets nycklar, Mt kap 16 och 18, samt ordet "allt vad ni förlåter på jorden ska vara förlåtet i himmelen" Jh 20.

Många gånger har jag hävdat att det ganska begränsade biktbehovet i vår kristenhet beror på att människor inte förstår dess välsignelse så att dom istället vant sig tro att man även som kristen ska gå omkring med en allmän känsla av oduglighet och fördömelse. På senare tid har jag också blivit mer övertygad om att den låga biktnivån i kristenheten beror på att de flesta kristna är alldeles för lite väckta. Om man nämligen är tillräckligt väckt, så att dels synden blivit tydlig och dels så att det förskräckliga i att möta Gud med ett oförsonat samvete blivit klart då är det i praktiken, menar jag, omöjligt att komma till verklig frid utan en tydlig, inför en människa högt uttalad, konkret syndabekännelse åtföljd av ett hörbart ord som får bära in Guds förlåtelse som överskyler synden.

Och här återkommer - som av en händelse - den pedagogiska frågan. Om det nu är så att det (oftast) är mycket lättare att tro att man verkligen är förlåten när man har biktat sig - och många verkar ju erfara det - ett faktum som också uttalas i återkommande i undervisning - om det alltså verkligen är så att det är lättare att tro att man blir förlåten när man biktar sig, är det då rimligt att hålla fast vid att "du blir lika förlåten även om du själv ber Gud om förlåtelse"? Jag menar - och detta, kära läsare, är något som jag vill att du verkligen ska våga pröva i alla dess konsekvenser - att det faktum att det är lättare att tro att man är förlåten när man har biktat sig faktiskt kan betyda att man BLIR FÖRLÅTEN I BIKTEN på ett sätt som man annars inte blir!

!!!

Tillåt mig en liten liknelse: om alla som prövar märker att man ser den lilla svalan uppe i det höga kyrktornet bättre med en kikare än utan, så blir det ju till slut lite löjligt om den som lånar ut kikare står och säger att "du ser svalan lika bra utan men det kan vara bra att se genom en kikare".

Varför vågar vi inte klart och tydligt säga att bikten förmedlar något som inte kan ges den förutan? Jag menar bestämt att vi i alla lägen ska hänvisa till bikten när människor bär synda- och samvetsbördor som dom vill lösas ifrån. Till bikt är enda vägen.

Nu invänder någon att om det är så att man måste bikta sig för att bli förlåten då skulle det ju bli ett fasligt biktande. Då skulle ju präster inte få göra annat än höra bikt. Nej, just det. Så underbart det vore! Äntligen skulle sveriges präster få något vettigt att göra för en gångs skull.

Dessutom skulle ju den enskilde behöva springa till bikt ständigt och jämt, vi syndar ju dagligen. Just det - också! Det var ju detta som gjorde att den laestadianska väckelsens själavårdsbehov så snabbt sprängde gräserna för den prästerliga själavårdens möjligheter. Alltså kom där snabbt att utvecklas det som blivit ett av laestadianismens kännetecken: lekmannabikten. Eller ofta inte riktig bikt egentligen, utan snarare ett slags nådesförmedlande tröst. Ofta ges ju förlåtelsen i form av en uppmaning: "tro dina synder förlåtna i Jesu namn och blod" i stället för som en direkt tillsägelse: "på Jesu befallning säger jag dig: dina synder är dig förlåtna...". Och ofta räcker det nog när det gäller vardagens svaghetssynder.  I min predikan på OAS-mötet 2005 kallade jag detta för andlig "första hjälpen" eller det vardagliga att sätta plåster på skrubbsåret. Det kan alla göra, men alla opererar för den skull inte på akuten.

Men jag medger att det finns snedtändningar. När en människa är mitt i sin väckelse och erfarenheten av syndens tydlighet är påtaglig så kan behovet av bikt och andlig tröst bli väldigt stort. Och det finns en risk att människan här kan fastna i ett betende som gör syndabekännelsen till ett krav på ett sätt som binder den troende under lagen. Men det går över, eller bör gå över. I värsta fall kan den förändringen visserligen bero på andlig slöhet, insomnande i synden och samvetets dövande. Allvarligt. Men i bästa fall beror det på att man lär sig vila i nåden. Hur ska jag då förklara detta att jag håller fast vid att man "måste" bikta sig fast jag till slut kommer fram till att man inte riktigt "måste" det?

Förklaring med hjälp av liknelse: sophantering.

Man gör sig av med det hushållsavfall som kan komposteras. Alternativet är att få köket fullt av potatisskal och kycklingben och snart har man det utspritt i hela huset. Lika otrevligt som att leva i den synd och skuld som man aldrig blir av med. Allså bär vi kompostsoporna till kärlet på gården. Alltså går vi till bikt. När man för första gången lärt sig den nya sophanteringens möjligheter kan det ju hända att man känner behov av att rusa ut med soporna dagligen eller flera gånger om dagen. Särskilt kanske om man är lite "under lagen" så att man har lite "städmani". Men i längden måste man hitta en vilsam rytm för att få det att fungera. Alltså samlar man kompostsoporna i en påse under diskbänken. Alltså bär man ut den med viss regelbundenhet, ibland medveten om innehållet, särskilt om man just placerat en stor mängd skräp i påsen, ibland bara medveten om att här är avfall utan närmare kännedom om eller minne av detaljerna. Alltså går man regelbundet till bikt med det som man under en tid "samlat ihop" och på ett "interrimistiskt" sätt kunnat hantera en tid genom att be Gud om förlåtelse i sin personliga bön.

Möjligen är det denna erfarenhet av att "preliminärt" bli av med synden, i trygg vetskap om att jag regelbundet vandrar ut till kompostkärlet på gården - går till bikt - som gör att vissa kristna (jag tror: utan att riktigt inse vad dom säger) kan säga att du blir lika förlåten om du ber i din egen bön.

Kanske skulle jag göra liknelsen mer detaljrik genom att istället ge tre nivåer:

1. vi samlar kompostavfall i påsen under diskbänken = vi ber Gud dagligen om förlåtelse i Fader vår eller i Completoriets skriftermål om vi ber tideböner
2. vi bär ut soporna i kärlet på gården = vi bekänner våra synder i den regelbundet firade mässan och tar emot ett hörbart förlåtelseord
3. sopbilen för bort soporna = bikten, där vi möter någon som både är Guds öron och mun

OBS! att nivå två och tre måste vara i funktion om nivå ett ska fungera mer än några dagar. Nivå två kan hjälpa lite längre men blir också ganska snabbt en sanitär olägenhet utan nivå tre. 

Regelbundet MÅSTE sopbilen komma.

När Luther en gång fick frågan om hur ofta man måste gå till nattvarden så menade han givetvis att man ska göra det regelbundet och ofta. Men när han ville ge något slags absolut minimum så uttryckte han att om du inte går till nattvarden minst fyra gånger om året - trots att chansen finns - då är det svår att hos dig igenkänna den nådeshunger som är tecken på att du är kristen.

Något liknande måste gälla förlåtelsen i bikten. Hur kan du säga att du lever av nåden om du aldrig efterfrågar den?

---

* om detta har jag skrivit i ett tidigare låååångt inlägg som kan läsas här

** om detta predikade jag en del på inledningsgudstjänsten på OAS-mötet i Boden 2005 under rubriken "Än räckes Guds frälsning". CD:n kan fortfarande beställas från OAS-rörelsen. Det är möjligt att jag i den predikan, när det kommer till kritan, nöjde mig med att tala om bikten som det pedagogiska hjälpmedlet - vilket inte är fel, men otillräckligt, vilket jag hävdar i detta inlägg.

*** detta kan vara en av de avgörande skillnaderna mellan luthersk (och katolsk!) syn och annat allmänt reformert/evangelikalt synsätt. En annan tanke som då och då dyker upp är ju att vi ibland i praktiken nästan talar som om även lovsången vore ett nådemedel. Hänvisande till ordet att Gud "tronar på Israels lovsånger" säger vi att vi med vår lovsång "bygger en tron" där Gud kan sitta, dvs i realiteten bli mer närvarande pga av vår lovsång. Även detta är jag tveksam till - tack vare god undervisning från min tvillingbror! - men det kan vi diskutera en annan gång!

För den hade vi idag på eftermiddagen.

Idag har det varit avfärd. Under eftermiddagen har gänget i olika omgångar lämnat Hertsön med buss mot sta'n och järnvägsstationen , beroende på vilket tåg dom skulle med. Där märktes att dom inte var svenskar. För säkerhets skull, för att absolut inte missa tåget så åkte dom från Hertsön (det tar ca 15 minuter in till sta'n med buss) mellan två och tre timmar innan tågen skulle gå. Dessutom befann dom sig vid busshållplatsen (som ligger 2 min från kyrkan) 15-30 minuter före beräknad bussavgång. Jag sa till några av dem att det här är helt fel. Ska dom bli svenskar så måste dom lära sig att komma rusande till bussen med andan i halsen ca 7 sekunder före avgång. Men säkert fanns det en god tanke med saken; eftersom dom var så många med stor packning så vet man ju inte om chauffören skulle vilja ta dem alla på samma buss och bussarna går ju inte så tätt på högsommaren.

Under förmiddagen var det städning. Och det gick snabbt och välorganiserat. När jag ca kl 10 sa till gruppens pastor att senast kl 13 måste sporthallen var utrymd och städad så dröjde det inte lång stund innan alla var i arbete. Det visade sig sedan att "the leaders" för de olika grupperna organiserade sitt respektive folk. Jag som många gånger varit med om att (försöka!?) organisera konfirmander i städgrupper efter läger kunde inte annat än imponeras över hur effektivt det hela gick. 11.30 var allt klart, duschrum och toaletter städade, stora hallen moppad, all packning utburen. Dessutom hade ett annat gäng hunnit göra en stor del av städningen i kyrkan vilket sedan fortsatte senare på eftermiddagen när bara en mindre grupp var kvar.

Detta är ju helt världsliga saker jag berättar men skälet till att jag trots allt kategoriserar detta inlägg som "kyrkligt" är att vi slutade dagen med en fin bönestund. Diakonen och jag ville gärna att chingruppens pastor, som vi fått en mycket fin kontakt med, skulle be för vår församling, om framgång för evangeliet här i området och för oss personligen. Det gjorde han gärna.

Vilka har blivit mest välsignad av chinfolkets besök här hos oss, vi eller dom?

Det är frågan!

var det ikväll. Efter att ha varit hemma några timmar på eftermiddagen vilket inkluderade cykeltur till Sinksundet med sommarens andra utomhusdopp återvände äldste sonen och jag om aftonen till Hertsökyrkan. Efter att vi fått dela måltidsgemenskapen med de chinska vännerna deltog vi i konferensens sista gudstjänst.

Vid måltiden talade vi med kvinnorna i de två familjer på Hertsön som är "värdar" för hela festligheten. Vi frågade vad dom ska göra med allt kött dom har liggande i frysar i kyrkan. "Vi vet inte", sa dom desperat. Nå, det ordnar sig kanske . Är det någon av läsarna som vill ha en kasse nöt- eller griskött?

Vid kvällens gudstjänst fick vi erfara att det inte bara kan ta länge innan gudstjänsten kommer igång på allvar (=når fram till predikan) utan även att det kan dröja innan den börjar. Kl 19 var starttid som vanligt, men ikväll fick vi se att kl 19 uppenbarligen är när ca en femtedel av församlingen infunnit sig vilket var 19.45.

En stund före den tänkta starttiden hade jag frågat pastorn om jag kunde få några minuter i början av gudstjänsten och framföra en hälsning till församlingen. Det fick jag göra. Men några minuter före den faktiska starttiden för gudstjänsten kom pastorn tillbaka till mig och kontrade med att han ville ha med mig och be för alla som under dagarna utsetts till olika förtroendeuppdrag i chinfolkets olika organisationer. Alltså blev jag framkallad att står bredvid pastorn och med händerna höjda över de ca 25 personer som stod framför i en halvcirkel be för dem alla. När mina armar var tunga som bly hade pastorn bara kommit till halva sin bön, vilken var ivrig, snabb och högljudd som vanligt. Då och då började han gå omkring och klappa i händerna - hade han hållit på en stund till så hade jag absolut upplevt att det var fråga om laestadiansk liikutuksia. När han återvände till min sida vid ambon så viskade han i mitt öra: "now you pray"! Givetvis gjorde jag det, dock inte lika högljutt, snabbt och länge.

Utan tvekan en faschinerande erfarenhet att under några dagar fått dela denna andliga gemenskap.

har det varit i Hertsökyrkan idag - så det räcker och blir över. Eftersom förra inlägget hade temat möteskollisioner så kan det nu vara dags att berätta om ett gemensamt möte. Vi firade alltså en svensk-chinsk gudstjänst. För oss svenskar var det naturligt att låta den chinska gruppen få genomföra huvuddelen av gudstjänsten i enlighet med sina traditioner och vanor. Allt annat hade varit orimligt. Dom är en grupp som är utspridd i hela landet på olika orter. När dom för en gångs skull samlas en större grupp så är det naturligtvis roligt att få fira gudstjänst på ett sätt som ger en fläkt av hemlandet. Det tror jag att vi svenskar också skulle vilja om vi var utspridda i ett främmande land på andra sidan jordklotet.

När vi för några dagar sedan skulle planera slututformningen av mötet så framgick det att den chinska gruppen ville får fira "the holy communion". Då sedan pastorn undrade om han kunde få leda nattvardsdelen så beslöt vi göra på följande sätt:

- först firade vi ett gemensamt tvåspråkigt "möte", en predikogudstjänst med sånger böner och textläsningar på båda språken, tolkad predikan av mig och med några tydliga normala hertsökyrkliga inslag genom halleluja före evangeliet och trosbekännelsen.

- efter "psalmen efter predikan" övergick gudstjänsten i nattvardsdelen som leddes helt av den chinske pastorn enligt deras baptistiska tradition och utan tolkning. Alltså inte någon gudstjänst i svenska kyrkans ordning utan egentligen så att vi lånade ut altare och delade med oss av bröd och vin ur våra förråd. Det som enligt vår lutherska tradition är absolut nödvändigt för en rätt nattvardsgudstjänst - bröd och vin och instiftelseordens läsande - förekom givetvis men i övrigt fanns inga likheter med vår gudstjänsttradition. Distributionen skedde genom att fyra medhjälpare kom fram och hämtade oblaterna i korgar och vinet, upphällt i små plastmuggar på brickor, och sedan gick runt och delade ut till folk i bänkarna. När alla blivit serverade uttalade pastorn några ord från altaret varvid alla kommunicerade samtidigt.

Själv medverkade jag inte i nattvardsdelen utan satt vid sidan och tittade (förundrat) på. Att fira helt "ekumeniska" mässor där präster/pastorer från olika kyrkotraditioner agerar tillsammans är nämligen inte helt okomplicerat, menar jag. Vissa kan förvisso glädja sig över dylika möjligheter medan andra (som jag själv) som har en mer katolsk/luthersk grundsyn menar att det gemensamma nattvardfirandet bör bygga på en grund av gemensam tro och gemensam lära och ömsesidigt ämbetserkännande.

Den chinske pastorn hade dock tydligt sagt att alla som är döpta och troende var välkomna till nattvardsgemenskapen. En hälsning som jag framförde till de närvarande svenske. Vissa valde att deltaga, andra inte.

Hur gjorde jag själv? Min grundhållning enligt ovan är absolut att normalt inte kommunicera i ett samfund av annan bekännelse med vilket vår kyrka saknar uttalad nattvardsgemenskap. Dock kan man i vissa enstaka fall tänka sig att man ändå kommunicerar av ett helt annat skäl, nämligen för kärlekens skull. Det kan finnas situationer då det av någon anledning blir viktigare att markera samhörigheten än principen. Risken med ett sådant handlande är dock att det som avses vara en ren undantagssituation lätt upphöjs till regel.

Så hur gjorde jaq, kommunicerade jag eller gjorde jag det inte?

Det är frågan.

I går kväll var jag på OAS-mötet i Piteå. Roligt träffa många vänner från när och fjärran. Själv var jag den som fått uppdraget inledningspredika. Alltid roligt tala i OAS-sammanhang. I "normala" fall hade jag nog besökt OAS-mötet varje dag, men nu blir det bara varannan.

Skälet är att vi samtidigt har en kristen konferens här i Hertsön. Det är en grupp om ca 100 personer av chin-folket från Burma som har sitt sommarmöte här. Dom bor ca 300 i Sverige varav i princip alla kommit som flyktingar från läger i Malaysia och Indien för tre-fyra år sedan. I stort sett hela folkgruppen är kristen. Det finns flera olika kyrkor bland dem men den absoluta majoriteten är baptister. Deras möte här i Hertsön pågår exakt samtidigt som OAS-mötet. På dagarna spelar dom fotboll och utövar andra idrotter på Hertsöns IP och på kvällarna är det gudstjänster i kyrkan. Vid en av dagens mer lekfulla övningar så fick även diakonen och jag vara med och tävla: med förbundna ögon skulle man (efter att ha snurrats två varv) gå med en käpp i handen fram mot en fotboll som låg ca 10-15 meter bort, påhejad av publikens rop och om man lyckades komma så nära bollen att man med tre försök träffade den med käppen så hade man klarat det. Själv hamnade jag 5-6 meter fel trots att jag försökte känna varifrån den ytterst värmande solen lyste.

Jag valde att efter middagen stanna kvar på kvällens möte. Det var en lyckträff eftersom en av stadens svenska EFK-pastorer predikade (med tolkning till chin). Dom har fått kontakt med varandra via en grupp i Norge. Så kan det gå. I OAS-sammanhangen händer det understundom att det klagas på att gudstjänsterna är för långa. För något år sedan hörde man klagolåt när flera kvällsmöten på OAS-mötet drog ut i 40-45 minuter innan predikan började. Då skulle ni varit med ikväll! 1 tim 45 min så började - inte predikan - men väl textläsningen före predikan. På två språk! Och sedan en "predikstolsång". Alltså kom predikan igång ca 1 tim 50 min efter gudstjänstens start. Då var man klart uppladdad. Ca kvart i tio var gudstjänsten slut. Då sov de flesta småbarnen - vilka tidigare tultat omkring och gett gudstjänsten klar laestadiankänsla - i sina respektive mödrars famn.

Fantastiskt också att få lyssna på förebedjarna. En kvinna bad i gudstjänstens inledning, en yngre man bad för kollekten - före den insamlades OBS! - och en pastor bad en längre bön en stund före predikan. Man fattar ju inte ett ord av bönerna. Men bön på chin eller tungotal på OAS det kan gå på ett ut. Låter ungefär likadant!

Flera kör- och några solosånger förekom också av olika grupper. Roligt att se hur alla som går fram för att sjunga lyfter handen mot himmelen, både före och efter sången, och uttalar "må Gud bli ärad genom denna sång" (jag gissade ungefär det men fick det efteråt bekräftat av tolken) och hela församlingen säger AMEN.

Klart lika uppbyggd är jag nu som efter en kväll på OAS. Och det tror jag att jag varit även om jag inte förstått predikan. Det finns ett kristet "språk" som anden förstår. Dessutom är ju flera av sångerna ur den evangelikala världskristenhetens gemensamma sångskatt så man känner ju igen de flesta melodier.

I morgon blir det final i chinfolkets fotbollsturnering på morgonen (deras västra götalands-lag slog ut lulelaget i dagens andra semi) och OAS på kvällen.

På söndag har vi gemensam gudstjänst på svenska och chin här i Hertsön kl 10. Då ska jag predika. Kanske stannar jag även på deras kvällsgudstjänst? Men är det värt att missa fotbolls VM-final på TV för en predikan som jag ändå inte förstår.

Det är frågan!

med målningen av huset. Men, undrar nu någon: "var du inte nästan klar med det för länge sedan?" Jo, förvisso. Nästan klar. Det som fattades var att låna hem en skylift och måla den sista översta delen av gaveln vilken jag inte kommer åt från stege (dvs den stege jag har tillgång till utan att låna). Ca 8 meter högt. Lite diskussion i kvarteret om man skulle hyra skylift tillsammans med grannar som också hade behov och frågan när det i så fall skulle ske så det passar alla och när man väl hittar en dag så är det dåligt väder osv. Till slut bestämde jag mig för att göra det själv på dag som passade mig.

Tänkte först i måndags. Men då var det regn på morgonen så jag bokade bort den och for till jobbet istället. Och tur var väl det för där fick vi alla som befann oss i kyrkan rycka ut och vara våra invandrade vänner till hjälp, vilka i slutet av denna vecka ska vara värdar för en stor grupp människor. Dom hade skaffat kött i mängd men de gamla frysar de fått låna å affär i närheten visade sig inte fungera tillfredsställande. Alltså blev det att i panik hyra in två affärsfrysar som vi fick placera i samlingssalen i kyrkan. Lite annorlunda arbetsdag minst sagt.

Lediga dagen fick flyttas till tisdagen och då var det målarväder. Strålande sol och värme så färgen torkade snabbt så andra varvet kunde målas kort efter första. Nu ska man ju inte måla i starkt solsken, inflikar den kunnige. Just det. Men eftersom aktuell husgavel är på norrsidan så blev det en perfekt kombination av värme och skugga. Inga problem att hyra, hämta (med benägen hjälp av god vän som har drag på sin tillräckligt stora bil) och hantera skyliften.

När arbetet var slut framåt 18-tiden på kvällen (just före glassbilens besök) kunde jag inte låta bli att leka lite. Höga höjder och andra farligheter förvandlar mig snabbt till ett barn på julafton. Alltså var jag givetvis tvungen att pröva att köra upp liftkorgen i högsta läge. Det blev högt över hustaket. 12 meter upp i luften innebar att jag kunde se ner på taknocken från en höjd ytterligare nära 6 meter upp (4 meter + min egen längd). Klart faschinerande att få detta helikoptersperspektiv på kvarteret. Tanken som kom för en var bara "tänk om det just nu blir något fel på liften så den inte går att fälla ner". Nå, brandkåren har ju en skylift som når betydligt högre. Så även uthyrningsfirman. Och jag hade mobilen i fickan om hjälp skulle behöva påkallas.

Jag erkänner det öppet: jag är barnslig och lekfull av naturen.

känns det nästan som jag varit på idag. Först högmässa i Örnäsets kyrka. Mycket folk för att vara mitt i sommaren. Men det är väl som jag skrev för något inlägg sedan: när man är ledig och har semester så har man lika stort behov av mässa och rejäl predikan som annars. På somrarna i Örnäsets kyrka brukar man sedan några år tillbaka hålla till i det mindre Mariakoret längst ner i kyrkan. Idag var där överfullt så vaktis fick göra rätt för lönen och släpa fram fler stolar. Tur att tre kollegor befann sig i gudstjänsten (riktiga präster går i gudstjänst även när dom inte "jobbar"!). En av dem fick hjälpa mig att distribuera.

Efter dop i kyrkan blev det snabbtur till Boden för dop i Överluleå kyrka. Även där var det gott om präster. Fyra* + dopbarnets fader. Bekräftar detta att prästfamiljer gärna umgås med andra prästfamiljer? Min käre fader (som själv är prästbarn) påstod under min uppväxt att det gärna blir så. Skälet skulle bla vara att prästen som ska (kunna) vara allas själasörjare inte utan vidare kan vara "kompis" med alla i församlingen. Kanske det. Men min faders upplevelse av saken kommer kanske också från den tid då den sociala rangskalan gjorde prästen något annorluna än vem som helst.

Hur som helst. Jag har inget emot att umgås med präster. Inte heller om dom tillhör Missionsprovinsen. En god vän mejlade mig efter mitt tidigare inlägg om Missionsprovinsen och tyckte att jag är snällare mot Missionsprovinsen än vad han är. Jag svarade att det kanske beror på att jag är mellansyskon (har två äldre och två yngre). En terapeut sa nämligen en gång till mig att mellansyskon (som står mitt i elden) gärna blir diplomatiska och kompromissande och "snälla". Är det kanske därför jag också fått min erkända beslutsångest och beslutsoförmåga? Men eftersom jag är så snäll till naturen så måste jag ju gå min något mindre snälle vän till mötes och medge att han har rätt i sin kritik av Missionsprovinsen (den kritik han skrev i sitt mejl till mig). Han fäste mitt öga på något som Missionsbiskop Roland Gustavsson skrivit där han i en bisats omnämnt OAS-rörelsen som svärmisk. Det gillar jag inte riktigt. Jag står fast vid det jag förut skrivit å denna blogg att OAS-rörelsen enligt min ringa mening är det mest positiva andliga skeendet i svenska kyrkan just nu. En majoritet av de präster jag mötte på dagens två "prästmöten" kommer också att medverka/deltaga på OAS-mötet på Storstrand. Också av andra skäl tycker jag mig se (rätta mig om jag har fel, som man säger!) ett antal oroande tendenser till att Missionsprovinsen håller på att snäva in sig i en mer ensidigt luthersk-konfessionell kostym och anta vissa drag av luthersk bekännelsekyrka istället för att vara den vida alternativa kyrkostruktur som jag från början tror var tanken vid dess bildande. Jag säger som jag sagt förut: om Missionsprovinsen ska ha en framtid så måste den rymma hela den bredd av bekännelsetrogen svenskkyrklighet - gammalkyrklighet-högkyrklighet-lågkyrklighet-karismatik - som rymdes under biskoparna Giertz och Gärtners andliga paraplyer (mer eller mindre synlig i Kyrklig samling och Linköpingsmötena). Men så länge den mer utpräglat högkyrklige biskop Göran (Beijer) finns med i Missionsprovinsens ledning så känner jag mig något lugnare. 

Varför jag sedan ägnar Missionsprovinsen så mycket uppmärksamhet när jag inte är engagerad i den kan man ju fråga sig!

---

* inkl en Missionsprovinspräst - men tro inget annat än att jag betraktar Missionsprovinsens präster som "riktiga" präster även om dom står utanför svenska kyrkans regelverk och organisation

Nu börjar jobbet komma igång på allvar. I torsdags kväll firade jag veckomässa i Örnäset. Det var första gudstjänsten efter semestern. Glädjande nog var vi ganska många deltagare. Tur att en god vän och prästkollega söderifrån hade infunnit sig; han fick hjälpa till med distributionen. I skriftetalet tog jag upp temat från den trefaldighetssöndag som försvann i söndags pga Johannes Döparens dag, dvs Fjärde söndagen efter Trefaldighet: Att inte döma.

Under semestern har jag fått erbjudande om att fara och predika på annan ort. Normalt brukar jag ganska gärna acceptera dylika erbjudanden, men i år kände jag att jag inte orkade. Men nu blir det desto mer av olika slag. På söndag högmässa i Örnäsets kyrka. Egentligen var det planerat Söndgsgudstjänst men jag bad Kh att få fira mässa vilket beviljades. Örnäsets kyrka är ju inte "min" kyrka så jag bestämmer inte lika självständigt om gudstjänstlivet där som jag gör i Hertsökyrkan. Fyra dopgudstjänster blir det också i helgen. Tre i Örnäsets kyrka och en i Överluleå kyrka. Det senare dopet i en familj där jag även döpt ett av de tidigare barnen. Håller jag rent av på att bli "familjepräst"?

Till veckan blir det en hel del gudstjänster i samband med OAS-mötet i Storstrand, Piteå. Vid en av gudstjänsterna predikar jag själv, i övrigt blir det för min del att deltaga så mycket tiden tillåter. Exakt samma dagar som OAS-mötet pågår har vi nämligen ett stort möte i Hertsön med invandrargruppen chin-folket från norra (?) Burma. Folkgruppen, varav de flesta är kristna, har det ganska svårt i Burma och många har flytt, bl a till Sverige. De som bor här i landet brukar samlas varje sommar på någon ort och i år blir det här i Hertsön. Det betyder att kommande söndag (11/7) firar vi - kl 10 OBS! - en tvåspråkig gudstjänst i Hertsökyrkan: svenska och chin (eller hur man nu säger.) 

Just våra invandrare visar sig ha särskilt svårt att förstå när vi under sommaren - det känns nästan som om jag borde skriva "av någon anledning" - drar ner på gudstjänstlivet i distriktskyrkorna*. Själv blir jag mer och mer övertygad om att den rätta modellen är att fira ordentliga mässor året om. Allt enligt principen allt vad du själv vill ha ska du unna andra. När jag har semester så är mitt personliga behov av söndaglig mässa med ordentlig predikan lika stort som då jag arbetar. Varför skulle det vara annorlunda?

---

* i Hersökyrkan är det under sommaren gudstjänst varannan söndag, normalt kl 18, undantaget den 11 juli då det, som redan nämnts, är kl 10.