Torbjörn Lindahl

Var 40:e dag kommer jag upprepa hela denna rubrik som jag inledde med när jag efter min 69-årsdag bestämde mig - efter önskan/uppmaning från min gamle kamrat - att skriva en notis varje dag. Att skriva ut hela rubriken just var 40:e dag beror ju på att talet 40 frekvent återkommer i Bibeln.

 

Idag for Mats o jag t o r Hertsökyrkan för att kopiera agendor och hämta riktiga oblater till nattvardsgudstjänst i Örnäsets kyrka imorgon, nyårsafton, kl 22. Han celebrerar, jag predikar. Mässa i Örnäset - ibland sent, ibland aftontid - på årets sista kväll har varit tradition i årtionden, efter önskemål från Luleå Fridsförbund som har församlingsdagar varje nyårshelg. Hundratals ungdomar brukar det vara.

 

Väl hemma blev det mat och sent på kvällen beslöt Simon och jag att krypa till korset och ta in den lilla plastgranen!

 

heter en bok jag fick i julklapp av äldre sonen. Kanske anade han att jag tänkt köpa den själv efter det att jag läst en anmälan av boken i tidningen? Nu behöver jag inte det. Jag slukade den direkt. Det var den boken jag till sist tänkte komma till med min inledande utvikning om släkten Laestadius för några dagar sedan.

 

Författaren heter nämligen Ann-Helen Laestadius. 

 

Men boken handlar inte om präster eller kristendom (även om de vid några tillfällen finns med i bakgrunden). Nej, den handlar om något helt annat. Om konflikten - nutid - mellan renskötande samer och det övriga samhället. Att den utspelar sig i norra Norrbottens län är klart. Gruvan i staden nämns men inget ortnamn. Och man får en insikt i glesbygdens otrygghet (som man kunnat läsa om i tidningen) när ambulans inte finns tillgänglig under ob-tid. Den enda ort som nämns är lite söderut: Jokkmokk, i samband med berättelser från februarimarknaden. Striden om ny gruvetablering i Gallok (Kallak) skymtar också förbi. Boken har uppenbarligen verklighetsbakgrund.

 

För den som är total amatör när det gäller samisk kultur och renskötares vardag är boken intressant och lärorik. Därtill bitvis spännande som en deckare. Den bygger som sagt på verkliga händelser - även om själva storyn är författarens verk. I efterskriften säger hon sig ha läst över 100 polisanmälningar om det som i boken beskrivs som en verklig plåga för de renskötande samerna: tjuvjakt på ren och stöld av renkött.

 

Klart gripande och läsvärd

 

I alla fall om man får tro sångens fortsättning att julen är slut när "julegranen bäres ut". Sent ikväll slängde Simon och jag ut julens andra gran i snödrivan på altanen. Gran nr två barrade visserligen inte lika fort som gran nr ett men när den väl började barra så gjorde den det med fart. Den andra omgången levande ljus som jag satte i granen i eftermiddags blev aldrig tända. 

 

När jag om aftonen föreslog närvarande gäster att vi skulle tända levande ljusen i granen avböjde de bestämt av rädsla för eld i de torra grenarna. Upplysning om att jag har en sex kilos brandsläckare ute i hallen förmådde inte lugna dem tillräckligt. Så, när gästerna gått, disken klarats  och Simon kommit hem från sin äldre bror blev det familjeråd oss två emellan vilket resulterade i att vi slängde ut granen.

 

Vi försökte på denna heliga dag, Menlösa barns dag (menlösa betyder oskyldiga, inget annat) påminna oss de barn vilka såsom martyrer fick offra sina liv för Jesus - i Kyrkans tradition kallade protomartyrer - och de förtvivlade föräldrar som fick se sina barn dödas av Herodes soldater; och vi tänkte: då kan väl vi i alla fall offra en julgran!

 

Denna dag var tidigare helgdag, även benämnd Fjärdedag jul. Också gårdagen var tidigare helgdag, Tredjedag jul, tillägnad aposteln och evangelisten Johannes.

 

Gäster hade jag alltså ikväll. Det har jag haft vissa tidigare år denna dag. Några av kvällens gäster har varit med förr. Dock kanske inte så ofta som vi ikväll trodde, om jag ska tro min gästbok. Men kanske har jag glömt ta fram gästboken något år. Bäst kolla om dagbok eller gamla blogginlägg kan ge besked.

 

PS. Jag har inte glömt mitt löfte förklara varför jag inledde gårdagens blogg med släkten Laestsdius utan att komma till skott. Problemet är bara att det hela tiden dyker upp något annat jag först måste (?) skriva om.

 

 

är en av de gamla prästsläkterna i Norrland. Den mest kände är Lars Levi efter vilken väckelserörelsen laestadianismen fått sitt namn. Även brodern Petrus (också präst) är väl acceptabelt känd bland dem som läst kyrkohistoria. Men fler präster finns med det släktnamnet i tidigare generationer, men inte i senare. Prästsläktnamnet är taget efter socknen Lästa* i nuvarande Kramfors kommun i Ångermanland som släkten härstammar från. En annan gren av släkten tog namnet Lestander.

 

Men det finns andra laestadius, dock ej alltid - snarare aldrig(?) - laestadianer! I min ungdom träffade jag en i politiska sammanhang (fpu). En annan kändis var kommunalråd (s) i Arvidsjaur, ständigt ogillad av min morfar som var högerpartist. En sak dom bråkade om var placeringen av huvudleden genom samhället. Laestadius vann och resultatet kan ses än idag: rakt genom samhällets centrum (där den på gammalt vis alltid gått) förbi hotell Laponia som lär ha varit ett av kommunalrådet Laestadii skötebarn. Min morfar ville ha huvudleden lite utanför tätaste centrum, nere vid järnvägen istället där han ägde Järnvägshotellet. Var och en slåss för sitt! Men enligt min ringa mening fick morfar rätt ändå. Det visade sig nämligen vara omöjligt med den ökande trafiken av tunga långtradare genom centrum, alltså fick man bygga en omväg för tung trafik nere vid järnvägen - ungefär där morfar tyckte att huvudleden borde gått redan från början! Så kan det gå.

 

En annan Lars Levi Laestadius kan också nämnas. Sonson till den förut nämnde. Men han blev inte präst. Han blev teaterchef i Malmö.

 

Alla börjar nu inse att detta bara är en inledning (helt i klass med min gamle kamrats dylika på hans blogg) till det jag egentligen avser skriva. Men nu är jag så trött så det får bli imorgon. Välkommen åter!

 

 

* f ö inte alltför långt ifrån Dals socken (i samma nuvarande Kramfors kommun) som prästsläkten Lindahl härstammar från

Med Mats till kyrkan igen. När vi igår kom hem från högmässan frågade jag Mats om det borde vara min tur köra idag.

- Nej, jag kör. Det är jag som får betalt, blev svaret.

Inplanerad som Bosses semestervikarie sedan länge. Och han gjorde rätt för lönen. God predikan. Alltid nödvändigt bli påmind om att motvind, motstånd och i värsta fall förföljelse är de kristnas naturliga lott i livet.

 

Dock lät han mig få leda själva mässdelen fr o m tillredelsepsalmen. Det var på min önskan för att jag inte ska bli helt ringrostig. Roligt också få bära röda skruden. Andens och (martyr-)blodets färg. Det gick acceptabelt bra vara celebrant. Sa eller sjöng inget fel, glömde inget. Så min gissning är att deltagarna tyckte det var något så när ok. Men den osäkerhet jag börjar känna inom mig syns ju inte. Det är bara att acceptera; har man haft en stroke så har man och är man inne på 76:dagen av sitt 70:e år så är man.

 

Trevligt kyrkkaffe som vanligt. 47 deltagare i mässan.

 

Nästa högmässa i Hertsökyrkan leder Bosse Nyårsdagen kl 18 (OBS! tiden!)*. Men innan dess leder Mats och jag mässa i Örnäsets kyrka nyårsafton kl 22 i samband med Luleå Fridsförbunds nyårsmöten. Mats celebrerar och jag predikar.

 

(Enligt tidigare planering var Roland Wälivaara ombedd hålla mässan, men han blev sämre under hösten och strax före jul nåddes vi av budet att han avlidit - eller ska vi idag på kyrkans stora martyrdag säga att han upplevt sin himmelska födelsedag.)

 

 

* alltså Inte kl 11 som jag tidigare skrev (rättat kl 21.25).

Ordningen m högmässa kl 18 på Nyårsdagen har vi haft i många år. 

God Jul säger jag frimodigt fastän julafton är över. Jag minns sista året jag bodde i huset på Porsön. Då var jag om juldagsmorgonen på väg mot garaget för färd till juldagshögmässa. Jag mötte grannarna.

- God jul, sa jag .

De såg helt chockade ut. Jag insåg att för dem var "God jul" något man sa inför julafton inte inför och under juldagen. Men alla (kristna) vet ju att juldagen är centrum i den kristna julen.

Alltså God jul på juldagen!

 

Som god vän, tillika bloggare, ofta skrivit: julen firas bäst i kyrkan. Alltså till högmässa! Fick lift med Mats som ville komma tidigare än normal bussresa tillåter eftersom han skulle leda mässan. Även Simon följde med. Att Mats ledde mässan beror på förkylning hos Bosse. Till sin hjälp hade Mats tagit med Niclas som distribuerade och ledde psaltarpsalmen. Han sjunger bra utan tvekan.

 

Även i övrigt fin gudstjänst. En hel del folk man inte söndagligen ser i Hertsökyrkan, bl a familj från Norge och släktingar till vår egyptiske/koptiske vän Marcos. Pratade även med en man från Afgahnistan och en från Armenien (honom ser man ibland).

 

Även två ryska (åtminstone rysktalande (?) kvinnor såg jag.

När det börjar komma allt fler utlänningar till gudstjänsterna är jag glad att vi har en - någotsånär! - liturgiskt utformad gudstjänst. Att stå och sitta, buga sig och göra korstecken är internationellt liturgiskt språk. Och att något-så-när(!) lära sig församlingsvaren i liturgin är också lättare när de sjungs än när de läses.

 

71 deltagare - och igår på julbönen var det 89 upplyste kyrkvärden mig om.

 

I morgon leder Mats högmässan igen. Men det var bestämt sedan tidigare pga planerad semester för Bosse. Då låter Mats mig leda själva mässdelen så jag inte ska bli helt ringrostig.

Inleddes enligt familjetradition med kaffe och julpsalm. Vilken psalm avstår jag dock från att nämna eftersom jag inte (återigen) vill förstöra julfriden för vännen Andreas..

 

Sen var det dags ta in julgranen från förrådet men då märkte vi att vår julgransfot läckte. Snabb koll på nätet om någon kan finnas. Jo, då. På Clas Olsson. Men i stan (närmast) var den slut däremot fanns på Storheden ett (1) ex. Snabb beställning på nätet och betalning via Klarna så ingen annan skulle hinna före och direkt färd mot Storheden. Dock så snabbt att vi glömde se att dom verkligen hade öppet, vilket vi i hastigheten bara förutsatte eftersom affären i stan var öppen. Men öppet var det inte märkte vi när vi försökte knacka på. Titt för säkerhets skull även på baksidan vid varuutlämningen. Och se där stod en bil tydligen ditrattad av man som strax visade sig när vi ringde. Att affären egentligen (s k underbart ord, enligt min gamle kamrat) var stängd framförde han direkt, men kunde inte låta bli att förbarma sig över oss fattiga stackare när jag berättade att jag redan bokat och betalt. Alltså offrade han 8 min av sin julledighet och gick och hämtade den. Det kallar jag service.

 

Snabbt hem och ordnande med ganen som fått stå i en plasthink. Lite förskjutning i dagsschrmat blev det och sen var jag tvungen inrikta mig mot julbön.

 

För några dagar sedan ringde Bosse mycket förkyld och undrade om jag kunde ställa upp på julbön i kyrkan (ni vet ju vilken, eller hur) vilket jag lovade. Kort gudstjänst men för att förklara den kristna julens innebörd tog jag med åhörarna på en rundtur, till Tyskland där jul heter Weihnachten (den helga natten), till Frankrike där jul heter Noel  (som kommer från latinets natalis som betyder födelse) och till engelskspråkiga länder där det heter Christmas (Kristusmässa). Och om man verkligen vill fira riktig kristen jul infinner man sig givetvis i juldagens högmässa.

 

blev det idag. Den jag berättade om för någon dag sedan började barra så förskräckligt när den kommit in så man trodde nästan att vi redan passerat Tjugondedag jul (Knut). Alltså hamnade den i snödriva på altanen och färd mot Storheden där ny gran inköptes på Granngården. Där fick vi dessutom liten folder som hette Granskola (el. ngt liknande) med goda råd om en grans rätta omhändertagande så att den inte börjar barra. Främsta rådet var att inte ta den direkt från kylan in i rumstemperatur för då kan den dö av värmechock. Något dygn i mellantemperatur rekommenderas, t ex garage eller uterum. Men vem har något sådant? Det bästa vi har är källarförrådet, där är det några grader kallare än i lägenheten. I förrådet står den nu i vattenfylld hink. Vi lärde oss nämligen i Granskolan att när en gran tas in I värmen kan den dricka två liter per dygn i två dagar, Kungsgran upptill fem liiter per dag.

 

Nu väntar vi och ser. Förhoppningsvis ramlar inte alla barren av när vi om julaftonsmorgonen tar in den I lägenheten.

 

blev det idag. Men Mats och jag bastar ju i bostadsrättsföreningens bastu varje torsdag kväll så någon gång måste ju bli sista tillfället före jul.

 

Men innan dess hade vi kring lunch tagit vår sedvanliga torsdagspromenad och sen hade jag handlat lite som fattades inför jul. Sen gjorde jag något jag nästan aldrig gör: bakade! Både en mjuk pepparkaka (blev god) och pepparkakor - visserligen av köpt deg och det var Simon som gjorde huvuddelen av jobbet. Men vi kan väl säga att jag ledde och fördelade arbetet, så får jag också min beskärda del av äran. Särskilt alla kvinnor i bekantskaps- och läsekrets ska nu berömma mig för min duktighet.*

 

I morgon ska jag vara ännu duktigare. Då blir det att ta fram allt som hör julen till. Men granen tänds inte förrän julaftons morgon.

 

 

* varför bakar jag (nästan) aldrig? Av samma skäl som gör att jag aldrig lagar mer än husmanskost till mat: jag finner absolut inget nöje i det. När maten/baket väl är klart är det visserligen en glädje,  men vägen dit! Rena Via dolorosa (smärtornas väg). Jag säger som många gånger förr; hade jag bara råd skulle jag utan att blinka kunna gå ut och äta varje dag!

 

tog vi in idag. Dock klär vi den inte förrän kvällen före julafton. Man kan ju inte plötsligt ändra en tradition som varit den odiskutabelt enda rätta sen min barndom på 50-talet. Julen börjar (som alla vet!) på juldagen (med lite dispens på julafton.) Då kan man ju göra bort att träffa släkt och familj dagen före  den stora högtiden juldagen så får man sen i lugn och ro fira jul genom att gå i kyrkan alla helgdagar. (Tyvärr blir det ju inte så många helgdagar i år då både juldagen och nyårsdagen är på söndagar

 

Alltså ska julen inte firas med julprydnader och allt hela adventstiden. Men snart blir man kanske tvungen ta in granen långt i förväg bara för att kunna ge den vatten. Vi köpte vår igår å OK-mack efter tips från Mats som köpte sin på samma ställe förra veckan. Glada i hågen for också vi dit och fann till vår glädje att nu var det halva priset. 

- Håller dom på att avsluta julen en vecka innan den börjat, tänkte vi.

Skälet till rean insåg vi dag när vi tog in den I värmen för att grenarna skulle kunna räta ut sig; den är redan torr. Hur länge den stått utan vatten kan man inte veta. Sedan några dagar före Första söndagen i advent?

 

Tur att jag har min lilla plastgran som vi kan ta in I lägenheten om den riktiga granen tappat alla barr redan före jul.

 

heter senaste boken jag tagit mig igenom. Den är iofs sig nästan tio år gammal, men jag såg den när jag sökte annan bok av författaren Per Ewert.

 

På baksidan kan man se vad några tidigare läsare skrivit om boken, bl a Berit Simonsson. En annan berättar att han "läste boken nästan i ett sträck, kunde inte lägga den ifrån mig". Samma erfarenhet gjorde jag under läsningen. Och jag kunde ju ta mig tid under bussresor t o r Umeå.

 

Men så här i efterhand ångrar jag att jag inte läste mer långsamt, ett av de korta kapitlen per dag och gett mig mer tid för reflektion. Kanske får jag läsa om den som en betraktelsebok.

 

Vad är det då han betraktar? Vår tid och den enormt snabba utvecklingen senaste årtionden vad gäller dator, TV, internet, smarta telefoner - särskilt det! som gjort att alla, unga och gamla har hela världen tillgänglig i fickan - och informationsinhämtning. Författaren (som är betydligt yngre än jag) har själv som vuxen upplevt hela förändringen från manuel skrivmaskin och böcker i bokhyllor som främsta informationskällor till dagens digitaliserade värld. Och han ställer sig frågan hur detta höghastighetssamhälle påverkar oss; översköljer oss med information men gör oss allt ytligare och flyktiga.

 

Tänkvärt!

 

Min bror skjutsade mig till busstationen i Umeå. Resan gick bra och när jag klivit av vid Loet (Luleås busstation) så gick lokalbussen bara några minuter senare så jag var snabbt hemma.

 

Kyrka gick jag givetvis till idag. Dock inte till min vanliga Hemkyrka eftersom jag befinner mig i Umeå. Följde istället med bror och svägerska till deras hemkyrka - som jag iofs besökt så ofta i deras sällskap under årtionden att det nästan blivit en andra hemkyrka för mig - Grisbackakyrkan. Min brors familj har varit aktiva där i över 40 år.

 

Ska man recensera andra kyrkors gudstjänster? Inte i detalj i alla fall. Kan bara säga som i andra sammanhang: borta bra men hemma bäst. I vart fall tänker jag så när det gäller själva gudstjänsten Borde jag inbjuda präst och kyrkvärdar att göra ett studiebesök i Hertskyrkan för att lära sig fira högmässa och inte bara leda ett möte? När det gäller engagemang i kringaktiviteterna som barn- och ungdomsarbete, övrigt församlingsliv och kyrkkaffeansvar mm är det kanske snarare vi som har något att lära.

 

Väl hemma tog min tvillingbror och jag en promenad, dock kortare än gårdagskvällens.

 

Kl 16 var det sedan VM-final i fotboll mellan Argentina och Frankrike. Argentina vann till sist rättvist var vår samlade bedömning även om man måste imponeras av Frankrikes upphämtning. Nu när fotbolls-VM är slut kan man äntligen ägna sig åt annat, t ex läsning av alla böcker som står i kö. En av dem har jag med på resan. Återkommer när den är läst. Eller gå upp och ner i ett av trapphusen hemma i bostadshuset. Här hos brodern sover jag på övervåningen i deras villa och måste alltså gå upp och ner i trappen några gånger per dag. Synnerligen nyttig träning för den som bor ett plan visar det sig.

 

firade vi i Umeå idag. Det var min svägerska som fyller år (eg. om några dagar men hon hade släkfesten idag lördag). Ja, inte hela släkten, men den del som finns praktiskt tillgänglig.

 

Vid middagen bad jubilaren att vi alla skulle berätta ett minne - helst det första - vi hade av henne. Det blev många skratt.

 

Grattis!

Denna gång begravningsgudstjänt i domkyrkan för min tidigare arbetskamrat Monica Wasberg. Mycket folk varav en stor kör medverkade med några sånger. Ett antal arbetskamrater var där men kanske inte så många som jag förväntat mig. Vid minnesstunden givetvis färre och vad jag såg var vi bara tre arbetskamrater. Lite tråkigt kan jag tycka men det hör kanske till livets gång att när man gått i pension försvinner man snabbt ur de fortfarande arbetandes blickfång.

 

Tillfälle att bidra med sång eller tal erbjöds men få tog chansen. Det var faktiskt bara jag som sade något.* Lite tråkigt kan jag kanske tycka.

 

Nå, vad jag har skrivit det har jag skrivit (och sagt). Monica var en god arbetskamrat som jag uppskattade mycket. Hon dog för tidigt, det blir ett tomrum.

 

Tack för god arbetsgemenskap.

 

 

* det viktigaste av det jag sa har jag redan skrivit i andra halvan av inlägget Vänner levande och döda som jag skrev för ca två veckor sedan

 

framför bron så jag enkelt kan ta mig ut och in (upp och ner för bron) med rollator, som det är skönt att ha med när jag promenerar längre sträckor, utan att riskera att ramla, vilket hänt tre gånger, när jag utmattad och mer vinglig än vanligt, efter långpromenad försöker nå handtaget på ytterdörren.

 

Efter senaste fallet tyckte jag det var dags ansöka hos kommunen om att få en ramp.

 

1. Kontaktade arbetsterapeut som kom på hembesök 25 aug och snabbt gjorde bedömningen att en ramp var av nöden, när jag visade hur jag bär mig åt särskilt när jag ska ta mig in med rollator. Hon visade iofs hur jag kan ta mig in på något säkrare sätt men ansåg ändå att en ramp behövdes.

 

2.. Efter några dagar fick jag ett skriftligt intyg som jag skulle bifoga till en ansökan om Bostadsanpassning till den kommunala avdelning som hanterar dylikt.

 

3. Sedan hände ingenting på över tre månader. När jag en gång efter ca halva tiden ringde bostadsanpassningen och frågade hur långt ärendet avancerat så fick jag svaret (av den ensamma handläggaren) att det nog tar 1-1,5  månader till innan hon kommit ikapp.

 

4. Vid arbetsterapeutens besök hade jag sagt "precis likadan ramp som närmaste granne har". Vilket arbetsterapeuten insåg var helt rimligt.

 

5. Likväl måste handläggaren på bostadsanpassningen själv komma ut och titta.

 

6. Sedan började något ske. Saken godkändes från kommunens sida.

 

7. Då måste ordföranden i vår bostadsrättsförening ge sitt godkännande. Nu råkade jag möta honom på gården och sa att han snart får en förfrågan från kommunen vilken han snarast bör besvara. Han lovade muntligt på stört att direkt godkänna och skicka in svaret så fort han fått skriftlig förfrågan.

 

8. Då ringde jag bostadsanpassingshandläggaren - det var nu december och jag började undra om rampen skulle vara på plats på julafton då två rullstolsburna släktingar kommer - och sa att nu kan hon gå vidare för ordföranden har lovat skicka in skriftligt godkännande så snart han fått förfrågan. Men det räckte tydligen inte heller för hon ringde själv och pratade med honom innan hon (vågade?) gå vidare.

 

9. Entreprenör kontaktades (den som kommunen brukar anlita) och fick skicka offert. Offertandet tog några dagar. Bidrag - som av en händelse exakt samma summa som offerten - beviljades ( jag fick ett skriftligt beslut) och entreprenören gavs klartecken gripa sig verket an.

 

10. Idag var han här och fixade det. Tog nån timme, högst. Det är absolut inte hans fel att hela ärendet tog tid.

 

 

Jag dristar mig citera honom ytterligare:

- kommunen är ett gäng som skickar papper mellan varandra. (Obs! Inte mina ord)

 

Borde jag kontaktat privat entreprenör själv och betalat 20500kr ur egen ficka med skattade pengar? Tur att jag inte ramlat igen under väntetiden och slagit mig ytterligare.

 

Jag ska nu inte rikta någon kritik mot enskilda befattningshavare i kommunen som sannolikt bara handlar enligt de anvisningar de fått men visst borde kommunen kunna ha en enklare hantering av ett så enkelt ärende. Ingen ombyggnad behövs i fastigheten; entreprenören har allt på lager; arbetet tar högst två timmar. Borde inte en arbetsterapeut direkt kunna bevilja och beställa  hos den entreprenör kommunen har avtal med?

 

Jag bara undrar 

 

Idag kom Mats förbi på middag innan vi gick till bastun. Tillsammans med Simon (yngre sonen) firade vi rampens ankomst genom att tända några tomtebloss som vi hängde på räckena (tomteblossen dock ej i bild).

 

 

 

för domkyrkoförsamlingens personal var det idag på Örnvik. Mats och jag hade också fått inbjudan. I hans fall måste det väl bero på att han vikarierat för Bosse, i mitt fall samma skäl, eller möjligen att det är mindre än fem år sedan jag pensionerades.

 

God julmat med många  fina rätter. Inget fel, men visst känns det konstigt med den totala bristen på kyrkoårskänsla bland kyrkopersonal och kyrkorådsledamöter: äta julmat mitt under den tid som varit julfasta. Men denna ordning har ju iofs gällt i årtionden så varför reta upp sig nu. Men utan tvekan saknar jag den mer kyrkligt korrekta anda som rådde i Nederluleå  när jag började där 1979; då var personaljulfesten på Trettondedagen.*

 

Att ha personaljulfesten på Örnvik är dock ingen höjdare även om maten är ok. I en sådan stor restaurang med flera andra gästande grupper samtidigt finns ju ingen möjlighet till det som alltid varit en höjdpunkt: sång och spex. (Om det längre finns några ordentligt spexintresserade bland personalen).

 

På väg från festen for Mats och jag förbi skoaffär på Storheden där jag lyckades hitta ett ytterst passande par vinterskor trots att utbudet inte var så stort.

 

 

* till uppgivna kära läsare: jo, jag vet, jag tillhör en gången tid

 

- att dela tron i en modern tid,

 

heter alltså den bok om evangelisation i och för den katolska kyrkans församlingar vilken jag tidigare nämnt och som författats av gammal vän och studiekamrat, f d präst i svenska kyrkan och f d ledare för församlingen Livets ord; Ulf Ekman.

 

Nu har jag läst ut det exemplar jag fick för fem dagar sedan efter det att jag gett mitt först beställda exemplar av sagda bok till min tvillingbror I födelsedagspresent.

 

Alltså! 

 

Det är en bok som vill uppmuntra katolska kristna och församlingar till evangelisation. Om man bortser från att han några gånger - absolut inte störande ofta - har med ord som katolik, katolsk, påven, andra Vatikankonciliet mm så skulle huvuddelen av boken kunna vara vilket evangeliskt bibelstudium som helst. I princip alla bibelord och bibelberättelser han citerar eller hänvisar till har jag själv under åren använt i liknande sammanhang. Att målet för all evangelisation är att föra människor till personlig tro på Jesus, en tro som sen ska levas och näras i kyrkans gudstjänst och sakramentala liv (= regelbunden mässa) och levats ut i kärlek till medmänniskorna är ju också helt i överensstämmelse med den "lutherska instruktionsboken". Jag hade lätt känna mig ett med bokens huvudinnehåll. Den enda lilla kritik jag möjligen kan ha är att den är lite onödigt mångsidig och gräver lite för djupt i förhållande till det jag uppfattar som dess huvudsyfte: att inspirera vanlig kristna lekmän att bli frimodiga dela tron med dem de möter i vardagslivet.

 

När Ulf i ett kapitel jämför kyrkan med en stor atlantångare och div protestantiska smågrupper med livbåtar där man försöker rädda dem som hamnat i vattnet, men som själva på sikt blir förlorade om dom förlorar kontakten med moderskeppet, så är ju det en bild som vi svenskkyrkliga också känner igen och använt oss av. Inte ens avsnittet om tro och gärningar känns märkbart konstigt; tron först sen gärningarna som följd av tron.

 

Så...borde vi dela ut boken och be Ulf komma och hålla ett seminarium om evangelisation i Hertsökyrkan?

 

- - - - - -

 

PS. Vill i all hast hänvisa till gårdagens inlägg. Där ger jag på slutet en känga till Socialdemokraterna för deras bidrag till landets sekularisering.

 

I mitt korta svar till min gamle kamrats kommentar nämner jag boken "Landet som glömde Gud". Den intresserade kan gå in på Håkan Sunnlidens blogg och läsa senaste inlägg som har just det namnet. Där finns mer av intresse och ytterligare litteraturhänvisningar.

 

i alla fall ur skolans värld, verkar det som.

 

I samband med att jag gjorde några ärenden tillsammans med min son mötte jag en tidigare arbetskamrat som berättade att hon varit i kontakt med representanter i (för?-) skolor i sitt distrikt för att erbjuda dem komma till sedvanliga adventssamlingar i kyrkan. Alltså sådant som församlingspedagoger mest men tidigare också präster ägnat sig åt i alla tider för att på barnens nivå enkelt berätta julevangeliet.

 

Men i år blev det inget napp, i alla fall inte i det församlingsdistrikt där min sagesperson har sitt arbete. Orsak som angavs vid förnyad kontakt var att det bestämts - på vilken nivå i den kommunala hierarkin och hur brett i kommunen det således gäller uppfattade jag inte tydligt - att eftersom det inte ska vara konfessionella inslag i verksamheten så blir det inga besök i kyrkan. 

 

Man häpnar, chockas och förfäras. Kanske får vi snart censurera bort 1500-talet ur historieböckerna. Att Sverige på 2-3 generationer gick från att vara ett katolskt land till att bli ett lutherskt konfessionellt land är väl konfessionellt så det räcker.

 

Är Socialdemokraterna nöjda nu? Dom som ägnat över 100 år att med vilja putta ut kristendomen i marginalen - både i samhället och i kyrkan.

 

12 barn - minst! - uppskattade jag att det var i kyrkan idag. Jag minns den tid när jag övertog ansvaret som distriktspräst i Hertsökyrkan kring år 2000, då var den absoluta majoriteten av gudstjänstfirarna pensionärer och knappast några barn. Nu är pensionärerna bara en liten del av församlingen. En synlig föryngring har skett.

 

Idag var det Mats som inledde gudstjänten och predikade. Till sin hjälp hade han Niclas som både fick sjunga psaltarpsalmen efter GT- texten och sen vara liturg i själva nattvardsdelen. Mats och Niclas har ju i många år varit kollegor i Malmberget och trivs bra ihop. Jag minns när Niclas var nyprästvigd, då kom han som pastorsadjunkt till oss I Örnäsets församling. Torsdagen efter prästvigningssöndagen höll han sin fösta veckomässa i Örnäsets kyrka. Några dagar senare frågade vaktmästaren mig

- Den där Niclas som börjat här hur länge har han varit präst?

- Sen i söndags, sa jag. Det här var hans första mässa.

- Vaaa??? Han var ju så rutinerad och gjorde det så bra. Jag skulle gissa att att han varit präst i minst tio år.

 

Men när han nu under hösten sökt tjänst här i Domkrkoförsamlingen då blev ha inte ens kallad till intervju.

 

Man undrar: är inte Luleå Domkyrkoförsamling intresserad av präster som verkligen med glädje och kvalité kan göra det som enligt kyrkoordningen är en församlings främsta uppgift: fira gudstjänst? Nej kanske inte kyrkoråd och en massa personal som mest vill jobba på vardagar. Men gudstjänstfirarna, de som genom sitt trogna engagemang är de som verkligen bär församlingen, ja, som i pricipiell mening är församlingen, de skulle vara det

 

Är det dags säga som Mose en gång sa till Farao: 

 

 

Predikan innehållsrik. Inget att klaga på. Med sedvanlig upplevelse av andlig mättnad far man hem.

 

kan man väl säga att jag är nu. Tog en riktigt lång promenad sent på eftermiddagen. Men i maklig fart gick det. Otroligt så trött och svag jag blev av förkylningen.

 

Lite tittande på dagens två fotbollsmatcher. Portugal utslaget av Marocko och England utslaget av Frankrike. Men mest tittande på Nobelbanketten. Det är ju ett måste varje år.

Tändande av tredje ljuset i adventsljusstaken och några verser av psalmen Gör porten hög...

 

Nu är det inriktning mot tredje söndagen i advent. 

 

(För vilken gång i ordningen är det härmed visat att man kan berätta div måttligt intressanta vardagligheter å helt vanlig gammaldags blogg. Facebook är inte nödvändigt.)

 

har jag läst ut idag. Men båda var tunna så det var inte så svårt.

 

Den första (som jag började med i förrgår) är den jag berättade om igår som jag fick av mamma och pappa på min 27-årsdag för 42 (!) år sedan. Länge har den till och ifrån stirrat mot mig från bokhyllan när jag råkat se den - förmodligen i jakt på någon annan bok. 

- Den borde jag äntligen läsa, har jag tänkt åtskilliga gånger. Men ni förstår, i den takt jag förser mig med nya böcker så finns det alltid någon annan upplevt mer lockande bok som tränger sig före i kön.

  

Men nu äntligen har jag läst ut Syndafloden och verkligheten av Bengt Loberg. En bok där författaren, "geolog av facket" försöker förklara vissa händelser i GT - syndafloden, Sodom och Gomorras ödeläggelse, plågorna i Egypten inför Israels uttåg mm - som (uppförstorade) berättelser av naturkatastrofer. Egyptens plågor förklaras t ex som effekter av ett vulkanutbrott på en grekisk ö. Jag vill minnas att Lennart Möller framförde samma tanke i sin bok The Exodus Case.

 

Den andra boken som just blivit läst var både tunnare, mindre och mer lättläst: Lilla guiden om Transgender av Vaughan Roberts (ca 80 sidor i litet format, Timoteus förlag).

 

Författaren börjar med att beskriva den nästan fullständiga tvärvändningen i hela västvärlden under de senaste 20 åren i synen på sexuell läggning och framför allt könsidentitet. Numera väljer man som bekant vem man själv vill vara, även när det gäller kön. Mot detta ställer han sedan Bibelns syn i en god genomgång av skapelsen, syndafallet, frälsningen genom Kristus. 

 

Till sist tar han (lite oväntat kort utifrån de förväntningar som titeln ger) upp hur man som enskild och som församling bör bemöta dem som uppträder och lever märkbart annorlunda och oväntat i förhållande till det som de flesta oreflekterat uppfattar som vanligt och självklart. Med kärlek och vänlighet i alla lägen, är hans svar. Aldrig någonsin usch och fy eller vända bort blicken.

 

Mer finns att berätta men boken är i vart fall läsvärd. Nödvändigt att kristna skaffar sig ordentlig kunskap i hithörande frågor och lär sig att vänligt argumentera för det kristna alternativet i saken, annars är risken stor att man inför allt detta nya bara har två alternativ kvar: usch! eller helt okritiskt JA!

 

har jag för många. Problem. Idag ringde jag min gamle kamrat och sa 

- Hjälp, jag köper böcker i snabbare takt än jag läser. Vad ska jag göra? Har du något råd?

- Beställ inte böcker på nätet, var hans spontana råd.

 

Ett gott råd, idag fick jag i paket tre st som jag beställt från Timoteus förlag. Väntar också på tre st från adLibris. Och just nu kommer jag på ytterligare en jag vill köpa. Och drar mig till minnes att jag i oktober beställde tre st i snabb takt. Dock inte samtidigt så jag sluppit frakt × 3. Men en av dessa tre gav jag senare till min tvillingbror i födelsedagspresent. Och blev sen givetvis tvungen beställa ett nytt eget ex.

 

Finns det självhjälpsgrupper för människor som är book-oholic?

 

Kanske bäst börja tillämpa regeln som Mats har: en bok in I bokhyllan = en annan ska ut. Hans bokhyllor är lika proppfulla som mina.

 

Dock är minst en av böckerna i mina bokhyllor inte min utan tillhör min gamle kamrat. En bok om Finska vinterkriget. Den lånade jag för ca 12 år sedan, såg jag när jag igår på måfå satt och läste i gamla bloggar. Jag fick låna den av honom ungefär samtidigt som han lånade Dag Sandahls Förnyarna av mig. Han har dock både läst och återlämnat. Det har jag inte men fick idag löfte om att behålla vinterkrigsboken så jag hinner läsa den. Förhoppningsvis tar det inte tolv år till. Men en liten tid. För först i kön står just nu en bok jag fick av min mamma när jag fyllde 27!

heter en bok jag läst. Gripande och tänkvärd. Började skriva detta blogginlägg för ett bra tag sedan. Sen kom annat emellan, Erlings begravning, förkylning mm.

 

Handlar om en kristen som har en ställning som pastor i Kinas oregistrerade evangeliska kristenhet. Namnet "underjordisk" som ofta används här i västvärlden är kanske lite inkorrekt, myndigheter och polis förefaller ofta vara medvetna om de oregistrerade gruppernas existens även om hela vidden av deras verksamhet inte är känd. 

 

Särskilt ledare i de oregistrerade kyrkorna kan ofta bli utsatta för myndigheters och polisens uppmärksamhet. Huvudpersonen i boken har själv flera gånger fängslats och torterats. Han är själv fysiskt handikappad och gripande är berättelserna om hur kristna skjutsar honom i skottkärra när han ska på predikoresor till avlägsna byar och när han ska skyddas från polisen som efterlyst och söker honom.

 

Men här råkar han och flera andra ut för något som upplevs som mycket värre än den förföljande polisen. Som titeln antyder blir han och ett trettiotal andra ledare i den oregisterade kyrkan kidnappade av sekten Österns blixt vilkens representanter hemligt lyckats nästla sig in i kristenheten och utge sig vara representanter för ett bibelinstitut i Singapore vilket lovat komma Kinas kristna till hjälp med undervisning och en bibelkurs.

 

De ledare som skulle gå bibelkursen blir bortförda till hemligt ställe. Först reagerar dom inte, i Kinas "underjordiska" kyrka är dom vana vid att saker ofta måste ske med "insyningsskydd". De erbjuds mat och logi och i början är alla trevliga och undervisningen ok. Men sakta börjar saker skava. Undervisningen upplevs först för enkel, sedan alltför ensidig. En kvinna som i praktiken blir hans personliga fångvaktare upplever han som närgången och medvetet "frestande" på ett obehagligt sätt.

 

Till slut förstår dom och avslöjar att dom inte alls tror att "kursledningen" representerar bibelinstitutet i Singapore utan sekten Österns blixt.*

 

Och nu startar helt utan skygglappar försök att omvända de kristna till sektens läror vilka bla går ut på att historien kan indelas i tre delar:

- lagens tid, i stort sett Gt:s tid

- nådens tid, fr o m Jesus

- rikets tid, fr o m "nu" då Krisus kommit tillbaka inkarnerad i en kinesisk kvinna som blivit tvungen fly och nu i hemlighet lär bo i New York.

 

Eftersom de  kristna står fast och inte accepterar sektens läror så ger sekten till slut upp och släpper dem.

 

Intressant sen att läsa hur de "underjordiska" kristna väljer att samarbeta med polisen i jakten på sekten - och därmed får en period av ökad frihet - och hur de går tillväga för att upprätta den enda tillfångatagna som avföll och accepterade sektens lära, och som sen i frihet insåg sitt misstag och gjorde bättring.

 

Men det allra mest gripande är nog vittnesbörden om de oregistrerade/"underjordiska" kristnas tro, frimodighet och evangelisation, bl a till glesbefolkade västra Kina. Och de stora väckelser som sker i Kina. Tycker du - utifrån läget I vårt land och vår kyrka - att kristendomen är på väg att utplånas?

 

Jag säger bara: läs om Kinas kristna. Kanske behövs det att några bland oss hamnar i fängelse för att det ska bli fart på evangelisationen också i vårt land?

 

 

* googlade Österns blixt och fick fram flera tidningsartiklar, ca tjugo år gamla, den tid då bokens händelser utspelar sig. Hur aktiv sekten är idag vet jag inte

 

börjar det bli med mig nu. Och då tänker jag på förkylningen förra veckan. Idag tog jag en acceptabelt lång promenad med Mats, men visst är jag trött efter tio dagars nästan total stillhet. Flera kilo har jag tappat också. Det är väl muskler mest som försvunnit kan jag tro.

I lördags hölls prästvigning av två personer i Immanuelskyrkan i Göteborg vilken tillhör Missionsprovinsen. (Det var i den kyrkan jag var på gudstjänst efter Missionsprovinsens prästmöte tidigare i höst). Två präster vigdes. På övre bilden tillsammans med vigningsbiskop Bengt Ådahl, övriga biskopar och assisterande präster. På nedre bilden den ene nyprästvigde, Toni Bäck från Haparanda (t h) - som dock inte får tjänst här i norr utan i församlingsplanteringen St Filippos i Stockholm - och (t v) Anders Alapää, som redan verkat i över tio år som Missionsprovinspräst i Korpilombolo/Pajala.

 

Lite fel × 3 blev det, eller höll det på att bli, i högmässan idag.

 

1. Bosse, som alltid läser dagens psaltarpsalm inför beredelseordet råkade läsa psalmen för tredje söndagen i advent.

 

2. Förste textläsare som skulle läsa Gt-texten, tog fel årgång, fick avsluta och börja om.

 

3. Bosse glömde förbönen, gick direkt till offertoriepsalm efter trosbekännelsen. Jag tänkte ropa från min plats men avstod då jag tänkte att han kanske planerat nattvardsbön med inlagd förbön. Men det ordnade sig, han insåg sitt misstag och klämde in förbönen efter tillredelsen, före upplyft era hjärtan.

 

Men predikan var skarp och bra. (Så jag inte bara gnäller). Det upplevde även de som satt vid samma bord som jag. Gott kyrkkaffe av deltagare som uttryckte "att nu har vi fikat så många gånger så nu kan vi också bidra".

 

47 deltagare I gudstjänsten (71 förra veckan).

 

Själva mässan är ju alltid bra.

Först en levande vän som jag blev bekant med för snart 45 år sedan och bevarat vänskapen till trots att vi inte setts så ofta under åren: Ulf Ekman. Jag berättade tidigare att vi sågs i katolska kyrkan och då bestämde att ses vid hans nästa besök här. Nu blev det av. Dock hade katolske Kh ändrat programmet för hans vistelse i Luleåförsamlingen, så vår enskilda tid blev bara ca två timmar mot ursprungligen förväntade minst fyra-fem. Men jag  blev bjuden på mat på Waldorf m Kh, Ulf och en församlingsbo. Det tackar jag för.

 

Ytterst givande samtal där vi båda fick vittna om sådant som hänt oss sedan våra vägar skildes i Uppsala 1979. 

 

Intressant få lite mer insikt i den brottning han gick igenom innan det slutliga steget att konvertera till katolska kyrkan. Det var en process som inte gick i en handvändning utan den tog 15-20 år. Inte heller visste jag att han en gång haft ett möte med ledande personer från svenskkyrklig högkyrklighet (Bertil Gärtner, f Caesarius, Bo Brander) om att återgå till svenskkyrklig prästtjänst.

 

Intressant är en klar underdrift!

----

 

Så en vän som tagits ifrån oss genom döden: Monica Wasberg, organist i Luleå Domkyrkoförsamling. Tidigare just i Örnäsets kyrka där vi lärde känna varandra.

 

Monica kom till Örnäset något år efter mig och vi fick vara i samma distriktsarbetslag i 6-7år innan jag flyttade till Hersökyrkan.

 

I det praktiska arbetet med gudstjänsterna kom vi bra överens - även om vi inte var helt överens i div kyrkopolitiska kontroversfrågor. Vi kunde respektera varandras kompetens och professioner. Och jag uppskattade jobba med en kunnig musiker som hade en genuin känsla för kyrkoåret. Med tiden och även efter det att vi slutade vara dagliga arbetskamrater kallade jag henne ofta min favoritmusiker när vi möttes.

 

Jag bär alltid med mig ett minne från den första påskhelg vi firade tillsammans i Örnäsets kyrka. Under slutet av skärtorsdagmässan när altaret dukades av och belysningen dämpade och till slut helt släcktes så hade Monica, helt oplanerat, smugit längst ner i kyrkorummet och sjöng i mörkret helt oväntat acapella tre verser ur psalmen O, huvud blodigt sårat. Det är något av det finaste jag upplevt.

 

har det har det blivit idag. Det blev ju lång dag igår. Vi missade t o m sedvanlig ärtsoppa-med-pannkaka-middag. Och överlevde ändå. Och idag har det känts som vilken fredag som helst. Fantastiskt att man kan ändra sina invanda rutiner utan att världen faller samman. 

Så har den blivit av. Erling Wälivaaras begravning som jag burit inom mig i nästan två veckor. Tacksam får jag vara att förkylningströttheten nådde sin topp för några dagar sedan så jag orkade med förrättningen

 

Vid gudstjänten som hölls i Örnäsets kyrka spelade domkyrkoorganist Markus Wargh på orgeln, två av barnbarnen från USA medverkade fint med sång och violin till pianoackompangemang av sin mor, Erlings yngre dotter. 

 

I inledningen till griftetalet anknöt jag till den unge Davids (senare kung David) ord i andra Samuelsbokens inledning men bytte namnet:

 

Jag berättade sen att jag inte minns när jag första gången träffade Erling, men det måste varit mitten av 70-talet. Däremot minns jag sista gången, fredag före allhelgonahelgen då jag predikade I bönhuset.

 

I fortsättningen försökte jag göra Erling till en som talar fast han är död genom att återberätta episoder ur Erlings liv och dra vissa andliga slutsatser av dem.

 

Hela gudstjänsten tolkades till engelska.

 

Gravsättning på begravningsplatsen på Hertsön. Sist minnesstund i bönhuset. Ca 200 i kyrkan och 100 på minnesstunden.

 

Efter minnesstunden prat med många vänner och bekanta.

 

Jag fick också tala med släktingar till Erling om yngre brodern Roland som jag känt längre än Erling. Roland har lidit av leukemi i många år och nu är läget allvarligt och han får endast palliativ vård.

 

Redan i kyrkan fick jag även veta av vaktmästaren att en av våra f d arbetskamrater avlidit.