Torbjörn Lindahl

har jag varit i inför morgondagen.

 

Brukar någon gång per år besöka västlaestadianska bönhuset på Hertsön. Har en hel del vänner där sedan den tid då västförsamlingen i februari varje år kom till högmässa i Örnäsets kyrka. Nu har västförsamlingen "samlingar" denna helg. Hade passat gå dit i morgon afton.

 

Då noterade jag att även i östlaestadianska bönhuset (vilket jag mer regelbundet besöker) också har helg med gästande predikanter. Och då man inte bör "överge sin församlingsgemenskap" så tänkte jag att jag kanske skulle gå dit.

 

Alltså blev man som åsnan mellan två hötappar. Ett tag tänkte jag krångla mig ur den konflikten genom att helt enkelt gå på hockey istället. Det vore ju en salomonisk lösning. Luleå spelar hemma mot Timrå.

 

Men då kom jag på att det nu är första helgen i advent. Då finns en helt annan tradition. Åtskilliga decenier äldre än de tre ovannämnda (jag har ärvt den från mitt föräldrahem): man hänger upp adventsstjärnan i lämpligt fönster, tar fram adventsljusstaken (det är bara någon månad sedan jag ställde undan den sedan ifjol) och precis vid kl 18 så tänder man desamma. Och sedan sjunger man Det susar genom livets strid,  psalm 109 (och ytterligare några adventspsalmer).

 

Och detta måste ske hemma! Något annat är otänkbart. Annars blir det inte advents- och julefrid i hemmet.

 

Konflikten löst. Adventsfriden nalkas.

Ledig dag och ledig kväll. Då blev det hockey. Med nästan fyra perioder, för först skulle förra hemmamatchen mot HV71 spelas klar, den som avbröts ca sex minuter in i tredje perioden, vid ställningen 1-1 och med powerplay för Luleå, pga att en HV-spelare allvarligt skadades.

 

I denna sista del av förra matchen mot HV tog Luleå initiativet klart. Hade utan vidare kunnat avgöra under ordinarie matchtid, men vann istället i sudden death. Två poäng.

 

Efter spolning av isen började så kvällens match, men då var redan klockan så mycket som den brukar vara i mitten av tredje perioden. Det berodde på att allt började kl 20 istället för 19 pga att HV blev försenade pga krångel med sitt plan. Nå, när ordinarie match väl började så var det Luleå för nästan hela slanten. 6-0 blev det till slut. Tre poäng. Summa fem poäng på en kväll. Inte illa. Räknar man med målet i den avslutade tidigare avbrutna matchen så har Luleå nu på två matchtillfällen gjort 15-1. Om Micke Renberg i nästa hockeykväll säger att Luleå spelar tråkig hockey så ska han få...ja, vad då.

 

Först vid 23-tiden var man ute ur ishallen. Tur att arbetsdagen inte behöver börja redan kl åtta i morgon. Vi ska ha någon slags träff för olika kategorier anställda. Prästerna ska träffas först kl 11. Vad var det vi skulle prata om? Minns inte, trots att jag läst mailet med kallelsen.

 

I morgon kväll har vi alpha-kväll igen. Då är man med på banan igen. Dock inte hockeybanan

Var igår hos mamma igen och fortsatte städandet bland pappas gamla grejer. En hel del papper och tidningsurklipp hamnar i runda arkivet, men en sak fann jag som fångade mitt intresse. Det är ett kort referat som pappa gjorde av ett två timmar långt föredrag om folkbildningen vilket hölls på en lärarkurs 1960. Mina föräldrar var då folkhögskolelärare i jämtland. Givetvis kommer särskilt min gamle kamrat som verkar i branschen att finna detta mycket intressant. Håll till godo kära läsare:

 

 

Men, som en helhet är det faktiskt i stort sett lite av det där och sådana saker som så att säga ska räcka - detta är ju fantastiskt - och det är ju faktiskt så å ena sidan att det ligger något i vad egentligen så'na saker vill säga. Jag har en känsla av att det väsentliga i sammanhanget är att folkbildningen och så'na där saker så att säga rymmer - ja, därvidlag måste man kanske vara försiktig, men man kan naturligtvis tänka sig att det där väl är på det viset - jag menar så att säga, eh...så att säga eller nå'nting så'nt där att det bara är fråga om hur mycket vi egentligen skall fästa avseende vid detta - vilket inte hindrar att man som en helhet kan påstå att litet av det där och så'na saker givetvis måste behandlas med en viss om ej så uppenbar men dock rätt stor försiktighet. Ja, det var allt vad jag så att säga hade att säga.

 

 

Icke för ett ögonblick betvivlar jag min faders förmåga att ge ett korrekt referat av det två timmar långa anförandet.

 

 

och så var man inte där!

 

När Luleå i eftermiddags slog Brynäs med nämnda siffror i hockey. Det har ju klagats på att Luleå spelar tråkig hockey. Dom gör minst mål av alla lag men ligger ändå bra till i tabellen eftersom dom släpper in ännu mer extremt få. Det är ju en bedömningsfråga om det är tråkigt, men jag brukar kanske tycka det ofta är lite segt när man är på matcher, vilket jag inte varit än denna säsong. Idag hade jag chansen då jag var ledig. Tog den inte. Tänkte: Luleå brukar har svårt mot Brynäs, det kan lika gärna bli förlust. Lika bra att slippa se eländet. Nu blev det seger, med jättesiffror och jag var inte där....

 

Nå istället var jag med min mamma och hälsade på ett äldre par som mina föräldrar känt så länge jag kan minnas. Fina samtal och god gemenskap, och vi fick avsluta med att be tillsammans och mamma och jag fick varsin profetisk hälsning. Det var nog lika roligt som att se på hockey.

 

Igår var det lite blandning av hockeyrelaterat och andligt. Jag förrättade begravningsgudstjänsten för förre Luleå-spelaren Hans Norberg. Domkyrkan nästan fullsatt. Fin gudstjänst och en stark upplevelse. På kvällen talade jag om New age i vuxengruppen på Luleå Fridsförbunds* (Östlaestadianska församlingen) Bibeltimme (ungefär samma föredrag som jag höll i Pajala i våras).

 

I morgon är det Domsöndag. Vad ska man säga då i predikan?

 

---

* vilket jag mer och mer börjar uppleva som det faktiska uttrycket för kyrklig församlingsgemenskap i staden. Där finns allt det som vi lider mer eller mindre brist på i kyrkans sammanhang: engagerade troende människor och - framför allt! - en "verksamhet" som flödar (tillåts? flöda) ur de kristnas egna behov, önskningar och engagemang, inte en anställdaproducerad verksamhet som "erbjuds" mottagande "konsumenter".

Ja, jag kom ju hem redan igår. Jättetrött. Men tog mig ändå för att plocka ur min resväska omedelbart. Vis av erfarenheten! Det har hänt att resväskan stått ouppackad på hallgolvet i veckor efter en resa. Det beror givetvis på att jag ägnar all möjlig tid åt att förse kära läsarna med nya stimulerande, lärorika, roliga inlägg.

 

Tog lite ledigt under förmiddagen eftersom eftermiddagen var en inplanerad konfirmandplaneringseftermiddag och kvällen tre timmars konfirmandsamling. Först kl 21.15 tog jag bussen från stan. Fin konfirmandgrupp har vi och goda ledare att samverka med, nära varandra. Så ser kära läsarna att vi redan förverkligar Strukturutredningens* intentioner, redan ett drygt år innan dess administrativa konsekvenser ska börja gälla. Det, om något, är exempel på lojalitet av en som tillhör gruppen värsta strukturförändringskritiker.

 

En sådan anmärkningsvärd kyrklig lojalitet borde belönas, men när arbetsledaren på förmiddagen ringde och berättade min nya lön så kunde han meddela att jag fått exakt enligt snittet, det som de flesta fått. Alltså har jag inte jobbat bättre (och ska uppmuntras), inte jobbat sämre (och ska tillrättavisas) eller tillhör någon särskild grupp (kvinnor, glesbygdsbor, yngre, äldre el dyl) (som ska"lyftas fram").

 

Jag är tydligen bara helt vanlig. Det betyder att kära läsarna får nöja sig med bara helt vanliga blogginlägg.

.* utredningen hette Närhet och samverkan

 

Nu är det slut. Eftersom omröstningsapparaturen inte tidigare fungerat så fick vi ta alla omröstningar idag. Det blev lite jobbigt. Så mentalt uttröttande att vi tidigarelade lunchen med trettio minuter. Lunchpausen använde jag inte som brukligt till att käka ihop med gruppkompisarna utan jag träffade iställer gamle svågern som tog med mig på en restaurang en bit bort och vi hann snacka en dryg timme.

 

Jag tror att alla beslut gick som planerat, dvs enligt respektive utskotts förslag (eller var det ett som gick reservantens väg?). Det  innebär att Frimodig kyrka inte fått igenom ett enda förslag. Men det kan man leva med när man ändå vet att man har rätt! I det stora beslutet om Strukturfrågor reserverade vi oss alla i en gemensam reservation som du kan läsa här på Dag Sandahls blogg.

 

Inför omröstningen i palestinafrågorna kände vi oss mycket tveksamma. Dels omfattar nog gruppen ett antal olika ståndpunkter i de konkreta politiska frågorna, och dels - kanske just därför - är vi tveksamma till försöken att finna ett gemensamt politiskt agerande. Hänvisar till vad jag skrev igår om saken. Svårt att rösta eller avstå från att rösta på ett bra sätt. Som vanligt blir jag varse saker alldeles för sent. I Birgit Friggebos, i sista minuten inlämnade beslutsförslag talades bl a om Israels "olagliga" ockupation av Västbanken. Vad är en laglig ockupation kan man då fråga sig. Enligt min mening ett exempel på hur betydelsebärande ord på ett oreflekterat sätt används som förstärkningsord. Uttrycket olagliga bosättningar kan jag däremot köpa.

 

Kyrkomötet är slut.

 

Slutsatser:

1. Frimodig kyrka framstår alltmer som det enda verkliga alternativet i kyrkopolitiken

2. Frimodig kyrkas väljare får som vanligt mest talartid i kyrkomötet per röst (dock inte min förtjänst - jag hänvisar här till andra goda bröder)

3. Kyrkomötet är onödigt stort.

4. Kyrkomötet samlas onödigt ofta

5. Kyrkomötet är onödigt dyrt

6. Frimodig kyrkas ledamöter har som vanligt roligast.

Det blev en lång debattdag idag. Meningen var att vi på morgonen skulle rösta om allt det vi debatterat igår, men då röstningsutrustningen krånglat och ny sådan fått flygas in från England så blev det debatter hela dagen och alla beslut tas i morgon. Då blir det ett väldigt ja-sägande och knapptryckande. Det intressanta i kyrkomötet är att det inte bara begärs rösträkning då det är jämnt utan även tex då sverigedemokratiska motioner avslås med 247 mot 4. Det gäller för de stora partierna att kontrollera att partipiskan fungerar, att ingen olovandes röstat med de oberörbara.

 

Längsta debatten idag var om palestinafrågan. Som påpekats på andra närstående bloggar så handlade debatten bla om det sk Kairos-dokumentet vilket endast ca 10% av ledamöterna läst, enligt koll med handuppräckning. Hur ska man kunna diskutera något som ingen läst? Debatten handlade om huruvida vi som kyrka ska blanda oss i politiken eller inte. En del av dom som tyckte att vi inte ska göra det uttryckte sig sedan i lika politiska termer som dom som tyckte att politik i kyrka var tillåtet.

 

FK:aren Fredrik Sidenvall - som enlig min ringa mening är Kyrkomötets skarpaste tänkare och talare - uttryckte att det är lätt att tycka att kyrkan ska blanda sig i politiken om kyrkans politiska ställningstaganden överensstämmer med ens egna men om vi historiskt ser tillbaka på de perioder då kyrkan (i något land) tagit en politisk ställning som man ej sympatiserar med då ser man problemet.

 

Själv yttrade jag mig inte i debatten eftersom jag i denna fråga, likväl som i de flesta frågor, kommer på vad jag ska säga först när debatten är slut.

 

En stor del av debatten handlade om huruvida man ska stödja kravet på att Palestina som nation blir fullvärdig medlem i FN eller får Observatörsstatus. Själv tänkte jag (som vanligt långt efter det att debatten tagit slut) att det kanske inte alls är självklart att stödja en "tvåstatslösning". Att palestinierna kortsiktigt upplever det som ett mål kan jag mycket väl förstå. Men jag som finns långt därifrån utan personligt lidande av konflikten kan ju ställa mig frågan: är det bäst på lång sikt? I en bok jag läste för en tid sedan* framtällde ett antal teoretiska alternativ till konfliktlösning i mellanöstern. Ett var en multietnisk sekulär stat där alla bor blandade. Vore det inte på sikt bättre?

 

???

 

Två stater kan ju på mer folkligt sätt uttryckas med "Israel åt israelerna, Palestina åt palestinierna!"

Om vi överför det till nordiska förhållanden och ropar "Sverige åt svenskarna, Danmark åt danskarna" så inser vi att det luktar en typ av nationalism som vi sedan länge velat bli av med. Varför kämpa för att mellanöstern befästs i en etnisk nationalism som vi i vår sekulära, demokratiska mångkulturella kontext för länge sedan velat lämna?

 

Till slut lyckades jag i alla fall pallra mig till talarstolen (till en norrbottnisk kyrkomötes-via-webb-följares oförställda glädje.) Då handlade det om Håkan Sunnlidens motioner om medling i kyrkliga konflikthärdar. Givetvis blir det avslag trots att jag försökte förbättra en av att-satserna.

 

Inte nog med att man fått jobba sent. När man dessutom infann sig på hotellet och kunde kolla text-TV så såg man att Färjestad tvålat till Luleå i hockey. Illa!

 

I afton var aftonen då ledamöterna bjöds på buffé i universitetets trapphall. Sker en gång per år. En ledamotskollega och jag använde den tiden till att besöka goda kristna vänner en bit bort och deltaga i ett bibelstudium till vår gemensamma uppbyggelse. Det var nog bra. Sådant får man inte så mycket av i kyrkomötet.

 

Uppbyggligt och glädjande att läsa de goda omdömen som Frimodig Kyrka får här

* Sören Vibecke: Ett land - två folk

 

 

Alltså första hela dagen, vilken jag enligt löfte i går kväll startade genom att gå till Fyrishov och simma 1000 m. Fin start på dagen.

 

Kyrkomötesdagen bestod först av en nästan 5 tim lång debatt om förslaget till nya strukturer inom svenska kyrkan. En stor del av kritiken och tveksamheten framfördes från medlemmar i Frimodig Kyrka. Dock inte av mig. Vi har så många andra goda talare att man känner sig helt överflödig. Ni som känner mig privat och vet min normala lätthet att ta till orda inser därmed vilken sagolik grupp jag tillhör.

 

Det som oroar mest i förslaget är att i de nya storpastoraten (som kommer att ersätta befintliga samfälligheter) så ska pastoratets kyrkofullmäktige tillsätta (uppifrån!) kyrkoråden i de ingående församlingarna. Den aktuella frågan är ju: kommer ett fullmäktige (med viss politisk majoritet) att i sitt val av kyrkoråd i underlydande församling respektera de nomineringar som görs i den aktuella församlingen? (särskilt om "majoriteten" i församlingen verkar vara en annan än i hela pastoratet?) Förslagets tillskyndare menar i praktiken att vi får lita till människors goda vilja. De oroliga tycker det är en bräcklig grund.

 

Själv tänkte jag på ett skeende ur den s k verkligheten, den där kyrkliga politiska nomineringsgrupper dominerar:

Under förra mandatperioden hade Frimodig kyrka sju mandat i kyrkomötet. Det räcker inte till utskottsplatser av egen kraft utan man får lita till de stora gruppernas välvilja att dela med sig av ersättarplatser. Alltså fick vi en ersättare i sju av åtta utskott. I vilket utskott fick vi inte plats? Jo, gudstjänstutskottet, vilket som av en händelse råkade vara det utskott som hade att behandla förra periodens mest principiellt avgörande fråga, den om kyrkliga äktenskap för personer av samma kön.

 

Denna mandatperiod har Frimodig kyrka tretton mandat. Det räcker inte heller till utskottsplatser av egen kraft utan även denna gång fick vi lita till de större gruppernas välvilja. Alltså fick vi tretton utskottsersättarplatser. Det skulle ju räcka till en i varje utskott + en till i fem av utskotten. Men, nej. Vi fick två i ett ytterligare utskott och ingen i - just det - Organisationsutskottet, vilket som av en händelse råkar vara just det utskott som haft att behandla denna periods största fråga, den om strukturer, det som nu ska avgöras.

 

Är detta en ren slump? En tillfällighet? Kanske t o m en slump såsom den som enligt vissa en gång frambringade himmel och jord? Eller är man alltför konspiratorisk om man tycker sig se ett mönster här? Mönstret att de räddhågade stora politiska nomineringsgrupperna gör allt för att den fruktade oppostitionen inte ska få möjlighet störa den gällande världsbilden.

 

Jag säger bara till de större nomineringsgrupperna: om ni tycker att vi inte ska oroa oss, ge oss då skäl att inte oroa oss.

 

Sedan blev det debatt om div annat. Debatten om palestinafrågan påbörjades men uppsköts sedan till i morgon.

Kl 21.50 gav jag upp och gick till hotellet. Kl 22 måndagar är det ju Homeland i TV1. Det missar man inte.

Jo, jag kallar detta dag 0 eftersom det inte varit något för hela kyrkomötet utan bara samlingar för de nomineringsgrupper som velat ha egna möten. Vi samlades kl 15 men själv infann jag mig inte förrän ca 17 eftersom jag inte kunde flyga förrän i tid efter dagens gudstjänst.

 

När jag kom till gruppen hade dom redan samtalat om det som blir morgondagens stora fråga: förslaget utifrån Strukturutredningen, att stöpa om hela kyrkans lokala organisation. Givietvis är vi emot. Nu tror ni att vi är sura gnällspikar för det. Helt fel. Vi är i gott sällskap. I utskottsförslagen får i stort sett alla inkomna motioner avslag. Jag tycker det är ett tecken på att man borde ändra arbetsformerna. Istället för att ha detta riksdags-kopia-system borde man samlas till öppna diskussioner, idéutbyte, och allmän brain-storm kring olika framtidsfrågor. Det var några yngre ledamäöter från någon grupp vilken det nu var som motionerade om det för några år sedan. Givetvis blev det nej.

 

Kvällen avslutades med att vi gick ut och käkade på en ytterst trevlig restaurang.* Jag lovar att sanningen fortfarande står sig: Frimodig kyrka har roligast. Bara det är ett skäl för dig käre läsare att ge oss din röst i nästa kyrkoval; att höja glädjen i svenska kyrkan.

 

I morgon startar jag dagen genom att kl 6.15 infinna mig å Fyrishov för att simma och träffa min äldre syster och hennes kompisar i Morgonbadarna.

---

' efter förra kyrkomötet i september fick jag frågan om ätande är det enda vi ägnar oss åt. Nej, men när man befinner sig å bortaplan så måste all mat, både lunch och middag, intagas å olika lämpliga näringsställen. Tur att man i alla fall får god kroppslig näring. Så vidare andling näring är ju inte ett kyrkomöte.

tycks inte bli mindre. Jag har en svaghet: jag köper böcker i snabbare takt än jag läser. Jag tycks vara en bookoholic. Måste kanske ta och gå med i tolvstegsgruppen Anonyma bokköpare. Det finns säkert en sådan grupp. Det finns anonyma grupper för nästan allt.

 

Nå, ett litet försök har jag sista veckan gjort för att med egen kraft ta mig ur missbruksträsket. Jag har slukat några av de böcker jag köpte i Uppsala under Kyrkomötets septembersession. En har jag redan berättat om. två till har jag nu läst.

 

En är en debattbok, tio år gammal, så inte helt aktuell, men inte ointressant för det. Motbilden och budskapet - om Bibeln och partnerskapsfrågan. Utgiven av ett antal pastorer inom Missionsförbundet. Skrivet i opposition mot det som då var aktuellt i samfundet: att man höll på att orientera sig mot en ny hållning i synen på utlevd homosexualitet, partnerskap mm. Bakgrunden var att en lokal Missionsförsamling ordinerat en pastor som levde i registrerat partnerskap. Läsarna minns kanske uppmärksamheten kring det.

 

Nå, utgivarna och skribenterna i boken upplever sig stå för en traditionell syn, i opposition mot det som synes vara på väg. Måste säga att jag uppskattade boken. Klar, tydlig och enkel. Vid läsningen av vissa kapitel tvingades jag för mig själv erkänna att jag aldrig trodde att den typen av åsikter och insikter fanns inom Missionsförbundet. Här vädrar jag fullständigt öppet mina kyrkliga fördomar och förutfattade meningar. Men jag är alltid glad när sådana kastas över ända - oavsett om det är mina egna ellar andras, tex kära läsarnas!

 

Det jag tänker på är bl a avsnitten om kyrkans enhet, att man tar ett oerhört ansvar om man i en kyrka inför en ordning som många av dess tidigare medlemmar inte kan stå bakom. Hänvisningarna till att stå i tradition med de historiska kyrkorna överraskade mig också.

 

Särskilt glad blev jag över Jan Erixons kapitel där han med exempel från situationen bakom järnridån (lånat från förre miss.förest. Krister Andersson) visar hur det kan gå för den kyrklige representant som vill stå fast vid kyrkans traditionella tro (och får ta drabbande konsekvenser av det) gentemot en statsmakt som vill komma med påtryckningar. Man skulle tro att en sådan person blir uppmuntrad av sin kyrka, men lika ofta blir han kritiserad av de egna som hellre vill ha lugn och ro i visst kompromissande. (Hoppas mitt korta referat ger någon rättvisa åt det skrivna).

 

När hela det skeende som Missionskyrkan stått inför beskrivs i boken så kan det inte hjälpas att jag ser stora paralleller till skeenden i svenska kyrkan, men inte när det gäller homosexualitet och enkönade äktenskap, utan när det gäller utvecklingen efter kvinnoprästreformen.

 

Det bibelteologiska kapitlet i boken var mycket gediget, skrivet av Gunnar Samuelsson.* Noterar också med glädje att i en not till Hans Johanssons kapitel finns en hänvisning till en artikel av min tvillingbror.

 

Har också läst en bok som jag känner mindre för. En av de otaliga böcker som ur ett (ultra-)protestantiskt perspektiv kritiserar den romersk-katolska kyrkan. Tänkte att jag behövde en sådan bok också efter att kommentatorer på bloggen tycker jag blivit för katolikpåverkad.

 

Vad ska jag säga efter den genomläsningen? Ett och annat kan man väl hålla med om, men i andra fall drabbar uppgörelsen även oss lutheraner, tex delar av kritiken mot sakramenten. Jag blir bara befäst i min uppfattning: en stor skiljelinje i kristenheten går inte bara mellan romerskt och protestantiskt utan också mellan lutherskt och reformert.

 

Idag kom också med posten mitt betällda ex av boken Alla tiders Rom. Nu kan jag sitta i lugn och ro och fördjupa mig i den eviga staden. Om någon läsare känner oro att jag ska bli för katolskt inspirerad så kan jag trösta med att i Rom går inte bara att se katolska kyrkor utan även ruiner efter gamla hedniska tempel.

 

Nu börjar Sverige-England i fotboll på Råsunda. Alltså blir det TV.

- - - -

Vad säger man sedan när matchen är slut? Jag säger bara: Zlatan!

---

* en helt annan sak än att läsa Jesper Svartvik, vilken i sina genomgångar av desamma bibelställena med nästan skadeglad frenesi (så upplever jag det) ägnar sig åt att beslutsamt riva ner allt vad traditionell tro heter

I kyrkan alltså. En söndag när man är ledig och kan gå vart man vill. Som denna dag.

 

Grundtips är ju givetvis Hertsökyrkan så man får dela sin regelbundna gemenskap. Men det kan ju också vara roligt någon gång att gå i Nederluleå kyrka (Gammelstad) vilken är huvudkyrka i den församling där jag bor och den kyrka i vilken jag firade min första mässa. Och i vars omedelbara närhet jag har en kyrkstuga. Lite drar det åt det hållet. Men, nej, av olika skäl - som jag inte ska ta upp här - är det inte längre lika roligt att gå i Nederluleå som det var förr i tiden.

 

Ett annat alternativ hade varit att fara till Töre och plocka upp svärfar, som inte längre kör bil, och ta med honom till församlingens enda högmässa i Morjärv. Hade ju i o f s varit en god gärning* men nu är verkligheten att jag var nästan hela dagen hos honom igår och hjälpte honom flytta möbler till sin nya lägenhet och vi var dessutom till Morjärv för att inhandla div på Grossistkompaniet. Kändes kanske inte som världens höjdare att besöka dessa två små samhällen två dagar i rad.

 

Ett fjärde alternativ hade varit att fara densamma vägen men fortsätta ända till Sirillus i Överkalix och gå på ortodox liturgi. Men jag vågade inte. Var rädd att jag skulle bli så gripen av liturgin att jag kommit ett steg närmare en konvertering. Men intressant hade det varit att se om mina berättelser därifrån skulle ha inspirerat några av min trogna läsare att länka till ytterligare en evangelikal film om katolicismens fördärvlighet. Att det inte skulle finnas fler än dem jag redan erbjudits se kan jag inte tänka mig.

 

Svar: det blev Hertsökyrkan. Och en av anledningarna att stanna i staden var att jag då kunde infinna mig kl 13.30 i Kyrkans hus i centrum för att se föreställningen Sions sånger. Det ångrar jag inte. För mig en riktig nostalgitripp. Dels känner jag igen de flesta sånger som sjöngs och dels är huvudpersonen i pjäsen son till gamla ungdomsvänner så när han tecknade sina föräldrars göranden och låtanden blev det mycket igenkännande skratt.

 

Jag köpte även gruppens skiva vilken jag nu sent på kvällen avnjutit i CD-spelaren. Den rekommenderas även den. Men anser man att Sions sånger i kombination med elgitarr är en synd redan innan man lyssnat på det så kan man avstå.

 

Senare på eftermiddagen blev det besök i bönhuset där två predikningar hölls vilka båda tolkades till engelska. Jag noterar återigen den stora laestadianska generositeten att tolka även om det bara är ytterst få närvarande som behöver tolkningen.

 

Efter söndagsbönen blev jag hembjuden till vänner i andra änden av staden. Kaffe, smörgås och goda samtal. Det senare även i gemenskap med ett gäng som dök upp på hemväg från Frimodig Kyrkas Stockholmsmöte. Roligt få höra lite vittnesbörd därifrån.**

---

* dock inte med rättfärdiggörande kraft, tillägger jag för alla läsare som börjat betvivla min gedigna lutherdom

 

** hoppas att sanningen talade när det sades att hr FK-ordf:s frånvaro berodde på rejäl förkylning så man inte behöver frukta att han ligger utslagen pga beskådande av Rögles läge i elitserietabellen

Läste jag igår. Efter att ha gjort lite insatser utomhus, bla tagit in trädgårdsmöblerna vilket var på tiden. Tänkte efter denna stora insats att det var dags vila kroppen en aning och vad är då bättre än att lägga sig på soffan och njuta av en god bok?

 

Sagt och gjort. Boken jag tog mig igenom under fredagseftermiddagen och kvällen heter Nummer fem från vänster. Köpte den i Uppsala under kyrkomötet i september. Den handlar om en kvinna i USA (var annars?) som blir utsatt för en brutal våldtäkt och som sedan pekar ut förövaren i en vittneskonfrontation. Han blir senare dömd till livstid. Felet är bara att det är fel person. När senare DNA-tester börjar komma i bruk så kan det visas att han inte kan kopplas till brottet, vilket en annan man istället kan. Han blir alltså frisläppt - efter elva år i fängelse.

 

Vad är gripande med det? Jo, förmågan att gå vidare i livet. Både hans och hennes. Han gör det utan bitterhet, förlåter henne för allt lidande hon (oavsiktligt) förorsakat honom. Hon i sin tur lyckas till sist också förlåta den verklige förövaren, även om det får ske på avstånd, i hjärtat, eftersom de aldrig möts.

 

Bara gripande att läsa hur kärleken, försoningen, förlåtelsen kan omskapa, nyskapa, ge möjligheter, befria ur bitterhet och låsningar. När den urpsrungligen drabbade kvinnan till slut inser att hon även måste förlåta den verkligen förövaren (som inte efterfrågar någon förlåtelse) så inser hon att hon måste göra det för sin egen skull.

 

Tänkvärt och läsvärt.

av en massa gamla grejer pågår nu...

Några gånger har jag berättat att jag, ibland ensam, förra veckan tillsammans med en broder, städat i pappas förråd. Som antytts så hamnade div av hans prsktiska grejor i lådor hos mig. Nu ska det sorteras och städas in på lämpliga ställen.

Tur att jag för några år sedan fick överta ett f d blankettskåp från pastoresexpeditionen. Perfekt för skruvar och muttrar och verktyg.

F ö går det att läsa här. Jag gillar när saker problematiseras och kompliceras.

Det finns skäl att då och då påminna läsarna om det som jag någon gång tidigare berört: vilka regler vill jag ska gälla för kommentarer på denna blogg. Just nu kan vara ett sådant lämpligt tillfälle.

 

1. Kommentarer ska huvudsakligen handla om det jag skrivit i inlägget.

Inte att enskild kommentator med anledning av något jag nämnt börjar långa utläggningar om egna angelägenheter (det som min gamle kamrat på sin blogg brukar benämna kidnappning av blogg).

 

a) det finns dock ett antal individer som regelbundet kommenterar under signatur eller endast med förnamn. Men då dessa blivit kända för mig - genom att epostadressen (som jag kan se trots att den inte syns offentligt) är med eller genom att personerna på annat sätt personligen gett sig tillkänna så kan det accepteras.

 

Ett antal av dessa skulle jag dock vilja uppmuntra att träda fram helt öppet; i vissa fall därför att det skulle ge mer auktoritet åt kommentaren, i några andra fall för att det skulle var en ytterst nyttig övning i konsten att offentligt "bekänna sin tro".

 

b) under inga förhållanden accepterar jag att för mig okända anonyma kommentatorer på denna blogg går till hårt och tydligt angrepp mot mig eller det jag skrivit. Ska vi ha en offentlig debatt så ska villkoren vara lika. Bär jag den "börda" det innebär att öppet stå för mina åsikter så ska min motdebattör göra detsamma. Annars får debatten vara.

 

3. Om det bryts alltför tydligt eller alltför mycket mot någon av ovanstående regler (eller jag på annat tydligt sätt anser kommenatren olämlig) så kan en kommentar raderas och/eller bloggen temporärt sättas under moderering (= att jag ser alla kommentarer först och väljer vilka jag släpper igenom). När detta skrivs är bloggen inte modererad.

 

Understundom möter man åsikten att dylika kommentarsregler innebär en censurering av åsikter. Absolut inte. Denna blogg är min, inget offentligt debattforum. Det står varje läsare fritt att starta en egen blogg om lusten att skriva av sig blir alltför stor..

 

 

För en kort stund. När jag i förmiddags fick deltaga i högmässan i Hertsökyrkan vilken celebrerades av vännen och kollegan Lars-Gunnar. Man befinner sig ju alltid i himlen under en mässa. Firas mässan vackert och sången är fin och predikan uppbygglig så stärks himmelskänslan, men varje mässa är himlen på jorden, för Kristus finns i sakramentet, brödet ÄR hans kropp och vinet ÄR hans blod* - oavsett hur vi känner oss och oavsett hur vackra omständigheterna omkring i övrigt är.

 

Andra halvan av detta års höstdubbelhelg är nu tillända. Det ger anledning till vissa reflektioner. Varje år när jag tjänstgör i eller deltager i eller bara betänker existensen av minnesgudstjänster för de under året avlidna som hålls i landets kyrkor, så går mina tankar till min första prästtid i Nederluleå för 34 år sedan. Redan när jag började 1979 hade man där infört ordningen att inte läsa upp namnen på sista årets alla avlidna utan man hade namnen tryckta i en folder. Det var en dubbelvikt A4 med namnen på det inre uppslaget. När man då höll det liggande A4-bladet uppslaget framför sig, vad såg man då skrivet med markant synlig stil längst upp på sidan? Jo, orden

 

 

Jag tänker att det budskap som ligger i de orden står ganska långt från vår tids tankar om sorg och saknad och våra anhöriga och våra känslor. Vad är det som hänt under de dryga trettio år som gått?

 

Vi vill trösta, men vilken tröst ger vi människorna? Gud är alltid med dig. ?? Så klart är han det. I honom är det somvi  lever, rör oss och är till. Men löftet "jag är med er alla dagar" är faktiskt ingenting som Gud säger till alla människor, utan något som Kristus säger till sina lärjungar.

 

Det jag saknar i mycken samtida "kristen" tröstförkunnelse är dess brist på Kristuscentrering. Det sägs alltför sällan att det är Kristi död på korset och hans segerrika uppståndelse på den tredje dagen som är det kristna hoppets grund. Det innebär också - hur gärna vi än skulle vilja att det vore annorlunda - att det faktiskt finns de som är utan Kristus och därför är "utan hopp och utan Gud i världen". Vi kan inte trolla bort detta faktum på annat sätt än att hänvisa människor att sätta tro till Kristus. Det innebär också att människor kan komma till insikten att något måste ske med dem (bli omvända/komma till tro) innan trösten på allvar är deras personliga egendom.

 

Här tror jag vår tids kyrka behöver vara betydligt tydligare.

---

* under förutsättning att den är firad på ett äkta sätt med korrekta element (bröd och vin) och en liturgi som på riktigt sätt innehåller alla omistliga delar. Detta kunde man förr i svenska kyrkan alltid lita på, men nu behöver man understundom (=ibland) ta reda på vad som sker för att vara säker. Detta är ett skäl att hålla sig till en kyrka där man vet hur mässan firas och har förtroende för den präst (de präster) som leder gudstjänsterna.

Efter mitt himmelsbesök alltså.

 

Idag blev det nämligen ingen liturgi alls, trots att det är en stor helgdag. Varken luthersk, katolsk eller ortodox liturgi. Och ingen predikan heller. Jag hade tänkt åka till Örnäskyrkan (det var inte gudstjänst i Hertsön) men på vägen till garaget insåg jag att min bil är i Umeå för verkstadsbesök.* Alltså hade jag ingen bil och tvingades konstatera att bussen redan gått. Alltså blev det inget högmässobesök. Får ta igen det i morgon när kollegan Lars-Gunnar celebrerar i Hertsön.

 

Eftermiddagen tillbringade jag i sällskap med mamma och äldre bror och svägerska. Vi besökte först pappas grav och satte ner en dekoration och gick sedan på musikandakten i Ljusets kapell där man även kunde få en värmande kopp kaffe. När vi lämnade kyrkogården och kapellet så konstaterade jag i bilen att vi inte tänt något ljus på graven och att ingen av oss hade önskat det heller. Lite på skoj sade jag till svägerskan "de är bara hedningar som behöver tända ljus på gravar, vi kristna vet var Världens ljus finns".** 

 

Efter andakten gick vi ut och åt och återvände sedan till kyrka igen, denna gång till Örnäsets kyrka för Minnesgudstjänst för de under året avlidna. Värdefullt var det att tillsammans alla fyra få gå fram i kyrkan när möjligheten gavs att tända ett ljus och stå en stund och be tillsammans. Kändes riktigt att vända sig mot den ytterst sargade Kristusgestalt som är avbildad på altarkorset i kyrkan. Tryggt att en stund få se på anledningen till vårt eviga hopp: den lidande Tjänaren.

  

I övrigt talas det ju i allhelgonatid mycket om att sörja, att sakna, att minnas de kära. Men, kära vänner, helgen handlar väl ursprungligen om något mycket mer, ja, rentav någat helt annat. Varje allhelgonahelg (så även i morse) brukar jag påminna mig vad det handlar om genom att sjunga ps 146 i gamla psalmboken:

 Så hamnade man åter i himlen.

 

---

* hur det kommer sig ids jag inte förklara

 

** lite på skoj naturligtvis, men det är som min svärmor brukade säga: man ska se vad folk skrattar åt för då talar dom (åtminstone någon) sanning.

Åtminstone kändes det så.

 

Jag har varit i Rom fem dagar. Men det är inte där som himmelskänslan ligger utan i det att jag fått vara med om liturgi och bönegudstjänster enligt byzantinsk rit.

 

Vi har varit på konfirmandläger i den eviga staden. Vi bodde då på ett klosterhotell som var sammanbyggt med en liten kyrkobyggnad som tillhörde nå't samfund typ katolska-ukrainska kyrkan eller vad det nu hette. Jag uppfattade det som en av de kyrkor som är unierad med Rom men behållit den ortodoxa liturgin. Från våningen en trappa upp i hotellbyggnaden kunde man smyga över till kyrkans läktare och således lite på avstånd deltaga i det som skedde nere i kyrkorummet. Vid en bönegudstjänst deltog jag även nere i gudstjänstlokalen.

 

Det är bara att erkänna att man blir gripen av den östliga liturgin. Helt klart förmedlas en upplevelse av att man får smygtitta in i den himmelska gudstjänsten. Det faktum att man inte förstår orden hindrar inte en stark upplevelse av helighet och Gudsnärvaro.*

 

Konfirmandlägret i övrigt gick bra. Fina ungdomar på allt sätt. Det faktum att vi befann oss i den stad vilken knutits starkt till aposteln Petrrus innebar att kvällarnas bibelstudier delvis tog sin utgångspunkt i apostelns liv enligt både evangelierna och apostlagärningarna.

 

Detta är nu tredje gången jag varit i Rom. Får erkänna att jag nu börjar känna mig lite mer hemma i gator och gränder. Då blir det en större upplevelse att gå omkring där än när man bara följer en guide utan att riktigt fatta var man befinner sig.

 

Har också läst en hel del ur Gösta Hagelins Alla tiders Rom vilken en kollega hade godheten låna mig. Givetvis kommer den att inköpas från Artos förlag. Läste bl a att det finns en staty någonstans i Rom där det även lär  finnas en liten bild av Martin Luther! Den måste givetvis beskådas. Alltså finns det - även för en lutheran godkänd - anledning till nya Romresor.

 * till tröst för alla läsare av mer luthersk/pietistisk typ kan jag säga att även en god och Andefylld predikan i det bästa av vår andliga tradition kan förmedla himmelska känslor, men tyvärr - jag tvingas säga det - så är det så ytterst sällan man får höra det numera.