Torbjörn Lindahl

på gravarna blev det idag. Dvs mina föräldrars på Hertsöns kyrkogård och svärföräldrarnas i Töre. 

 

Det var nämligen vår avsikt, därför for vi och köpte gravljus. Men när Simon klivit i djupsnön vid graven på Hertsön - dvs ungefär där vi uppskattade att den befinner sig - så insåg vi: det kommer att ta halva dan innan vi hittat graven och grävt fram den. (Tidigare jular då snömängden varit mer måttlig har det varit möjligt.) 

 

Alltså gav vi upp och skrinlade även planerna på resa till Töre. Det är vår förhoppning att de gamle kan gå med på att det är tanken som räknas. Liten sorg dock att vi missade chansen till middag på Roadys vid macken i Töre. Annars en stående vana vid gravbesök därstädes. I stället pasta och köttfärs hemma och glögg till kaffet.

 

Och sist tändande av de tio ljusen i lilla plasgranen och Sv Ps 117.

 

Eller som man nu ofta säger: värnlösa fast det ännu hellre borde heta oskyldiga barns dag. Eller så kallar vi dagen rätt och slätt Fjärde dag jul. Men då märks det ju så tydligt att vi hoppat över tredje dag jul som är aposteln och evangelisten Johannes dag. Nu är det bara två dagar kvar som har namn efter sitt nummer efter juldagen nämligen Trettondedagen 6/1 och tjugonde dag (Knut) 13/1 - den dag man städar bort julen och slänger ut granen. Man kunde iofs tänka sig att vi även tydligare uppmärksammade åttonde dag jul (nyårsdagen) som är Jesu omskärelses dag.

 

Denna dag har för mig präglats av (1) promenad till stan med Mats. Jag gick med rollator, vilket svägerskan särskilt noterar☺. Vi tar alltid gemensam promenad torsdagar. Efter kaffe på Condis gick jag vidare till vännen Tommy där jag (2) firade mässa i den lilla St Paulus tältmakarens husförsamling. Fem deltagare. Mats gick på mellandagsrea. 

 

Efter mässan gick jag (3) till Kvantum för inköp till kvällens begivenhet: (4) sedvanligt menlösa-barns-dags-fika med ett antal vänner. Några borta av hälsoskäl men sex var vi sammanlagt. Ungefär vad som riktigt bekvämt ryms i mitt vardagsrum.

Som avslutning tände jag granen (levande ljus i plastgran!) Och vi sjöng två julpsalmer.Efter det att gästerna gått bytte Simon ljus i granen och vi tände de tio ljusen en gång till samtidigt som vi lyssnade till O, helga natt med Jussi Björling.

 

När man gjort det - då är det jul!

 

Givetvis bör dagen ha det namnet och inte Annandag jul. Det är en dag med martyriet och den kristna bekännelsen i centrum. Även martyrdag efter den förste kristne martyren Stefanos. Passande då att Mats och jag valde att kliva av bussen vid Örnäsets kyrka istället för att följa med ända till Hertsön. I Örnäskyrkan var det nämligen Stefan Aro som höll mässan och predikade.

 

Ytterligare några var det som liksom Mats och jag beslutat sig för att nonchalera hebréerbrevets förmaning om att inte överge sin församlingsgemenskap. 7-8* av de drygt 25 närvarande var människor man känner igen som trogna i Hetsökyrkan.

 

Inget fel på gudstjänstens genomförande men några inslag i liturgin från senaste handboken vilka enligt min ringa mening absolut inte på något sätt är bättre än det mer traditionella - och absolut gedignare - som vi följer i Hertsökyrkan. Sen behövs ju mycket information till, och övning med, den lilla gruppen trogna för att få till en levande församlingsaktivitet i liturgin. Här har Stefan en kallelse och en uppgift. Har det varit möjligt i Hertsön så är det möjligt i Örnäset. Under den tid jag var distriktspräst I Örnäset (1992-2000) så började vi jobba på det, men sedan har kanske inte engagemanget - av inre övertygelse! - varit lika starkt hos de tjänstgörande prästerna.**

 

Eftersom jag alltid behöver röra mig valde jag promenera hem. Det gick bra men en bit efter Lulsundet blev tröttheten stor. Och när jag tagit mig uppför backen Gymnasievägen beslöt jag stanna ett ögonblick och titta på klockan. Och den ytterst minimala kropprörelse det innebär få fram vänster arm och klocka gjorde att jag ytterst obetydligt vinglade åt höger.En sådan situation klarar man ju normalt genom att flytta höger fot sju cm åt sidan. Men inte jag. Istället hamnade jag på marken. Och då var frågan hur man tar sig upp. Hade bara käppen, inte rollatorn. Jag ska inte trötta läsarna med ytterligare detaljer men med hjälp av tillräckligt stadig plogkarm gick det till sist.

 

Gick sedan förbi Marias boende men hon låg och sov. Det gjorde dock inte den ytterst vänliga personalen som bjöd mig på kaffe med kaka. Tack för det.

 

 

* och bland dessa ett par som just är i flyttagen från Hertsön till Örnäset och då kommer att ha bara några stenkast till  Örnäskyrkan 

 

 ** jag hänvisar återigen till min serie om 5-6 bloggposter Med gudstjänten i centrum, från sommaren 2019 

 

Kristi födelses fest. Väl värd att fira. Alltså bil med Mats till Hersökyrkan där han celebrerade och jag predikade. 70 deltagare varav, precis som någon tidigare jul, en familj i tre generationer var 25.

 

Även delar av en familj från södra Västerbotten var på besök plus ett flertal som jag inte kände. Man får väl se om de var tillfällighetsbesökare eller sådana som avser bli med i gemenskapen kontinuerligt.

 

I predikan nämnde jag

1. Att Jesu födelse är uppfyllelse av profetior 

2. Att hans födelse i just Betlehem kan ses som en profetia därigenom att han föddes där de får avlades fram som skulle bli offerdjur (påskalamm). En förutsägelse om att han själv skulle bli det slutgiltiga offerlammet.

3. Jesus själv är en profet, ja, Profeten.

Hans profetiska gärning förs vidare av den Helige Ande i kyrkan.

 

Väl hemma efter julfirandet där det hör hemma, dvs i kyrkan, blev det att ställa i ordning för jul även i hemmet.  Fram med lilla plastgranen och lite julprydnader (lätt räknade), upp med julgardiner i köket och sen griljering av skinkan och iordningsställande för julmiddagen till vilken äldre son Jonas dök upp.

 

Nu är juldagen snart slut.

 

I år tillika julafton. På sådana dagar har ju traditionellt fjärde i advent "vunnit" över julafton när det gäller vilken dag som ska få dominera gudstjänstlivet. Men numera är det väl oftast julafton som vinner, särskilt som man på många håll redan börjat fira julbönen mitt på dagen eller under förmiddagen.

 

Dock ej i Hertsökyrkan. Där firade Bosse högmässa kl 11 (4:e sönd i advent) och direkt efter mässan en kort julbön bestående av ps Giv mig ej glans ej guld ej prakt.. och Nu tändas tusen juleljus. Däremellan en bön som han bad stående vid julkrubban vid kyrkorummets sidovägg.

 

45 deltagare.

 

Hem för kort paus. Sen färd till Boden för julaftonsfirande hos familjen Näslund dvs äldsta dotter med man och barn. Fick då även för första gången se deras villa i vilken de bott bara tre veckor. Fint hus. 

 

Särskilt roligt att Maria orkade vara med och på samma goda humör som hon gjort sig känd för. Trivs nu igen när hon fått personlig assistent även på korttidsboendet vilken kan följa henne på div äventyr. Så även ikväll.

 

Hemfärden gick bra. Men eftersom det ännu är oplogat backade jag fast i snön 25 m från min lägenhet. Tur att Simon fanns till min hjälp med spadar tillsammans med ett ungt par på promenad.

 

Nu har julaftonens helgsmålstid passerat. Då är det dags säga 

 

 

 

Var firar man julen bäst? I kyrkans gudstjänst naturligtvis!  För min del i vanliga kyrkan i morgon kl 11 där Mats leder högmässan och jag predikar

 

har jag gjort idag. Fick en förmiddags en bok till i brevlådan. Alltså blev det läsning av densamma redan samma dag för att inte hamna ännu mer på minussidan.

 

Eftersom jag tidigare läst flera böcker utgående från ett traditionellt synsätt när det gäller HBTQ, äktenskap för par av samma kön mm, tänkte jag att jag borde läsa en bok med en bejakande inställning i nämnda frågor.

 

Alltså

Per-Olof Eurell: Verkligheten korrigerar. En bok om homosexualitet i ljuset av Bibeln, historien och mötet med människor. (Shiloh förlag 2022).

 

Bakgrunden är att Eurell som är ekonom, varit aktiv på många sätt i privata näringslivet, dessutom aktivt frikyrklig bl a i Livets Ord, tidningen Världen idag mm, fick uppleva hur en av sönerna kom ut som homosexuell, först i familjen bara, men senare också offentligt.

 

För en familj aktiv i denna radikala frikyrkliga miljö med sitt kompletta avvisande av hela HBTQ-agendan var detta inget mindre än en kollision.

 

I boken berättar Eurell hur detta möte med sonens verklighet (och de reaktioner som följde från kristna sammanhang när allt blev offentligt) tvingade honom att ordentligt tänka igenom sin syn på hithörande frågor. Och till sist blev han tvungen omvärdera. Därav bokens titel Verkligheten korrigerar.

 

För den som levt aktivt i svenska kyrkan under årtionden och varit med om hela processen från enskild förbön för homosexuella par (90-talet), via registrerat partnerskap (2005) fram till äktenskap för par av samma kön (2009), och som följt debatten i varje steg och tagit del av argumentationen kring bibelord som upplevs avvisande; är det i princip inget nytt som Eurell presenterar. Den enda skillnaden jämfört med svenskkyrklig argumentation är att han inte använder David och Jonatan som stöd för sin sak.

 

Eurells tal om att vi i kristna församlingar bör vara medvetna om att det hos oss förmodligen finns personer som inte riktigt passar in i den "normala" normen och ha beredskap möta dem med öppenhet är givetvis viktigt ta till sig.

 

Men i hans försök få Bibeln med sig i en hel förändring av synen på homosexualtet och framför allt när han vill öppna begreppet äktenskap även för par där båda är av samma kön då blir den avgörande argumentationen ofta påfallande svag. Precis som i tidigare svenskkyrkliga debatter.

 

Tog bussen till kyrkan idag. Väntade att se Mats på väg till hållplatsen men erinrade mig plötsligt att han är i Umeå hos sonen i helgen.

 

55 var vi i högmässan enligt kyrkvärdens notering. Två kvinnor i församlingen ansvarade för kaffet. Många bullar var bakade så jag fick med mig en påse hem.

 

Dock for jag inte direkt hem utan tog en stunds vila och gick sedan till västlaestadianska bönhuset. En hel del vänner har jag där sedan den tid då jag ca tio år i rad ledde högmässa enligt 42 års ordning i Örnäskyrkan under februarisamlingarna. Men många i min ålder och äldre är ju borta nu. Efter det att egna bönhuset byggdes 2005 upphörde det samarbetet. Men alltid roligt möta dem man lärt känna. 

 

Fin predikan av Laestadius. Både Mats och jag har alltid tyckt att den fortfarande läsningen av Laestadius ger viss stabilitet. (Ska det vara laestadianism så ska det). Kanske också nödvändig stabilitet eftersom live-predikningarna ofta är påfallande svaga. Jag har länge tyckt att predikningarna i öst generellt är bättre än i väst.

 

Ändå är det roligt att då och då gå på västbön. Alla är artiga och trevliga.

 

Har jag gott om. Det har jag erkänt tidigare. Trots flerfaldiga försök börja rensa i bokhyllorna tycks mängden inte bli mindre. Vad beror det på? En god vän i Fridsförbundet har sagt när jag börjar rensa bland andliga och teologiska böcker får jag gärna kolla med honom innan det blir återvinningen. Gärna det. Men jag sade också att när stora bortrensandet börjar är det kanske inte teologi och fromma böcker som åker först.

 

Ambitionen har jag också att läsa fler böcker än jag köper (eller får) så jag inte ständigt hamnar på minus. Ibland går det, ibland inte. Såg igår att på mitt sidobord vid favoritfåtöljen ligger ännu - oläst! - den, förmodligen ytterst intressanta, bok jag fick i julklapp av äldre sonen Jonas 2020! Nu, några år efter stroken har nog uthålligheten i bokläsandet blivit mindre än tidigare. Och ännu mindre ork till läsande efter Marias sjukdomsbesked i somras.

 

Men ibland får jag ett ryck. Det skedde fredags då jag i brevlådan fick en bok jag beställt och rycket avslutades igår.

 

Israel och hennes fiender av journalisten och tidigare mellanöstern-korrespondenten Bengt G Nilsson.

 

Författaren har gjort en s k resa i sin syn på mellanösternkonflikten. Första gången han var i området var när han i ungdomen 1972 stannade till på en kibbutz på väg längre bort i Asien. Upplevelserna där och mötet med den israeliska drömmen att skapa ett socialistiskt (i vart fall kanske socialdemokratiskt) mönstersamhälle var positiva. Under hela perioden från Israels grundande hade den unga staten setts som ett syskon från svensk sida. Och de svenska socialdemokraterna såg i det israeliska samhällsbygget en bundsförvant till det svenska folkhemsbygget. Lätt att känna sympati med det lilla kämpande demokratiska landet, helt omringat av sina hotfulla arabiska grannar.

 

Så kom vändningen - i flera steg. Först sexdagarskriget 1967 som förvandlade Israel från under-dog till ockupationsmakt. 

Sedan 70-talets vänstervåg som lade ett annat perspektiv: staten Israel blev nu i grunden en västerländsk kolonialmakt som stulit andras land. Och därmed var det mönster lagt som sedan - mer eller mindre medvetet - präglat en stor del av all nyhetsrapportering under årtionden.* Även svensk socialdemokrati förändrades i sin inställning fr a under Palmes tid. Författaren har själv länge präglats av det mönstret: det är alltid Israel som är boven i dramat.

 

Men till slut blev författaren - i mötet med verkligheten, både den israeliska och palestinska; han har bl a intervjuat Yassir Arafat under dennes exil i Tunis - tvungen omvärdera.** Det är de arabiska och palestinska ledarna som gång på gång sagt nej, nej, nej och åter nej till alla fredstrevare. Den arabiska oviljan att låta alla palestinska flyktingar bli integrerade medborgare i de arabländer ditt de flytt och det därpå följande utanförskapet är det avgörande skälet till palestiniernas öde - inte Israel. 

 

Det är Israel som är en demokrati,  som i samhällslivet, politiken och t o m inom militären tillåter en opposition som är fullständigt otänkbar i omkringliggande länder, även Palestina.

 

Det begynnande "palestinska" samhällsbygget är så präglat av korruption och klanmentalitet att han inte ser något hopp för den palestinska staten som Sverige var snabbt att erkänna. Hans förslag till lösning är att västbanken återigen blir en del av Jordanien, med visst självstyre. 

 

Intressant och tankeväckande? Ja, hela boken.

 

 

* Även en intressant intervju med Lars Adaktusson finns i boken. Han var en tid SVT: s korrespondent i Mellanöstern. Han berättar om tillfällen då hans reportage kritiserats av hans chefer med krav att reportaget om någon konflikt ska ändras så det vinklas mer till Israels nackdel. Israel är ju den starkare militärmakten och därför alltid självklart skurken.

 

Och hur många gånger har vi inte hört nyheter av typen "Israel angrep idag mål i Gaza efter det att raketer skjutits från Gaza mot Israel".

 

 ** författarens egna ord om sin omvändelse kan läsas om man söker boken på Ad Libris eller Bokus.

 

 

var det när jag hälsade på Maria på boendet idag. Hon var oförskämt glad och frimodig! Och då har hon ändå igår förlorat sitt ena bröst.

- Lika skönt, tyckte hon.

 

Och hon var nöjd med direkta anledningen till operationen - att förhindra större besvär om tumören skulle fortsätta växa - även om syftet inte just nu var del i något tydligt försök bota cancern som sådan.

 

Sådant botande får hon kanske söka på annat håll; inatt hade hon sett Jesus som kom och rörde vid hennes kropp, inte första gången hon erfarit något dylikt. 

 

har namnsdag idag. Henne måste vi fira. Själv gjorde jag det genom att fara till enkelt luciafirande i Hertsökyrkan. Där fick vi sjunga den fina luciatext som författats av Domkyrkoförsamlingens och före det Örnäsets församlings tidigare kyrkomusiker Monica Wasberg. Enligt min ringa mening en riktig kristen luciatext.

 

 

 

 

Var hos Maria i afton. Där är ju allvaret, som jag känner det, att hon ska opereras i morgon. Jag frågade om hon var orolig.

- Nej, varför skulle jag vara det? 

 

Hennes påtagliga sorg en stund hade inte bara med cancern att göra sa hon. Nej, det är allt som staplats på varandra under årtionden. Att det liksom aldrig tar slut. Och för att förtydliga för sin gamle far la hon sin mobil på bordet, sedan sin egen ovanpå, sen fjärrkontrollen på det och därefter en liten presentask överst. Nej, inte överst för på asken la hon en liten bit från den lussekatt hon just bitit i.

 

- Det här, sa hon och pekade på smulan, det är cancern, jämfört med allt annat hon i sitt handikapp under dryga 20 år råkat ut för och tvingats avstå från.

 

I morgon förmiddag blir det operation.🙏

 

Jag lovade komma förbi boendet i morgon bitti så vi hinner säga hej innan hon åker med färdtjänsten.

 

Väl hemma ringde jag Mats men han svarade inte. När han senare ringde, efter något möte han varit på, var det försent att bli bjuden på te.

 

Sedan började det efter en stund hända saker. Två gånger med några minuters mellanrum ringde han, men jag hörde bara konstiga ljud. Sen provade jag ringa tillbaka, samma sak. Sen ringde han igen och jag igen...säkert utbytte vi 6-7 samtal utan att nå varandra. 

 

Då började jag bli orolig: han ligger väl inte på hallgolvet med stroke och klarar hantera mobilen men inte säga något? Sådana situationer har man ju hört om. Alltså tog Simon och jag oss före att ta vägen genom källarkorridoren till hans trappuppgång, gå upp och ringa på. Hade han legat utslagen på hallgolvet och redan kvällslåst dörren då hade vi förblivit i ovisshet. Men till vår oförställda glädje öppnade han leende med en undran vad som föranledde besök denna sena timme.

 

Då fick jag förklara. Och snabbstudie av hans telefonlogg visade våra fåfänga ömsesidiga kontaktförsök under hans promenad hem. Att telefonen kan fickringa om den stöter emot något i jackfickan fann Mats helt möjligt men att den även kan ficksvara...?

 

Mysteriet löst. Mats mår bra och tackade glatt för omsorgen.

 

Tog bilen till kyrkan idag för att vara där i tid och ta emot Maria som kom med Hk-buss. Glädjande att hon kom, men nog är jag lite olämplig som "personlig assistent" då jag dels är lite vinglig och dels har svårt uppfatta vad hon säger. Efter mässan rullade jag fram hennes rullstol så Bosse fick be för henne och smörja henne med olja inför operation på onsdag. Kära läsarna får givetvis vara med i bön.

 

52 deltagare enligt kyrkvärden. Dock saknade jag en viss psalm som jag dock senare fick höra* i bönhuset (se nedan). I stället fick vi sjunga den ytterst krångliga 425. Ingen klarade melodin och knappast ens organisten. Efteråt bad Bosse i praktiken om ursäkt för denna totalt osångbara melodi.

- Men texten är bra. Läs den när ni kommer hem!

 

En stund efter det att färdtjänsten sedan hämtat Maria ringde en sköterska från boendet och sa att Marias mobil var i min jackficka.

- Bröstficka på prästskjortan för att vara helt korrekt, sa jag. Alltså fick jag fara till Bergviken (nästan hem!) och lämna den istället för att sitta i en skön fåtölj i väntan på nästa uppdrag, predikan på Fridsförbundet.

 

När jag kom tillbaka återvände jag inte till Hertsökyrkan utan for och vilade en stund i personalrummet på Örnäsgården (församlingshemmet vid Örnäsets kyrka) som ligger bara 20 m från Fridsförbundets bönhus (f d Konsumaffär).

 

I bönhusgudstjänsten fick jag predika ensam då andre tilltänkte predikanten blivit upptagen. Det är kanske fördelen med att alltid boka in två talare; om en blir upptagen går det ändå. Nu fanns visserligen ytterligare två predikanter på plats och dessutom prästen Stefan - och även Mats. Så möjlighet till två predikningar hade funnits - om man velat.** Men man var tydligen nöjd med en.

 

I gudstjänten fick vi bl a sjunga psalmen jag saknade i högmässan: Jag höja vill till Gud min sång...Den klassiska gradualpsalmen - parafras på evangeliet - på andra söndagen i advent. En adventspsalm som ofta inte alls blir sjungen under hela adventstiden om den inte används just denna söndag.

 

Inget kyrkkaffe i bönhuset. Alltså följde Mats med mig hem och fick kyrkkaffe här.

 

 

* jag sjunger numera i allt mindre utsträckning med i psalmerna. Hörapparaterna gör att jag hör min egen röst på så konstigt sätt

 

** på laestadianskt vis förutsätter jag att en predikant alltid är beredd ställa upp även om han blir ombedd med kort varsel. Man ska ju inte skriva predikan utan bara säga det Gud (i stunden!?) ger! 😉

 

är nu slut. Enligt sed från mitt barndomshem - och som Simon o jag följde även förra helgen - tände vi i afton adventsljusstaken och sjöng hela psalmen Gör porten hög...

 

Men innan dess han jag hälsa på Maria, ta buss till stan och hämta ut medicin åt henne och sedan fortsätta till Fridsförbundets julfest. Fullpackat med folk i matsalen. Fanns det någon enda stol ledig? Jag for innan det var slut, men kommer återvända i morgon då det är min tur predika. 

 

Skälet till min tidiga avfärd var att jag måste åter t Maria med hennes mediciner. Hon satt ute i dagrummet på det korttidsboende (Bergviken) där hon pga trötthet tillfälligt bor. Hon planerar ta färdtjänst till Hertsökyrkan i morn. Jag möter henne där.

OBS! inte "Första advent" vilket min gamle kamrat särskilt noterar! Så även Mats som i högmässan idag sa första advent flera gånger!

 

Mats ledde alltså mässan och predikade. Jag hjälpte till i distributionen. 82 deltagare lär vi ha varit. Efteråt jättesmarrigt fika ordnat av gruppen armeniska kvinnor som nu är regelbundna besökare.

 

Planen som Mats och jag hade var att bryta upp från kyrkfikat så vi skulle hinna (lite försenat!) till Fridsförbundet kl 13 för predikningar och sedan middag. Men när Mats for orkade jag inte stressa iväg. Satte mig istället i skön fåtölj i sidorummet och slumrade till samtidigt som den lilla - här i Luleå(!), i Finland är gruppen jättestor! - laestadiangruppen Norrbottens fridsförening höll möte på finska för en liten skara. 

 

Hoppas jag inte störde med snarkningar när jag slumrade in. Min eftermiddsgsslummer blev mer än en power nap, faktiskt en hel timme. När jag vaknade var klockan så mycket att det var försent åka till Örnäsets kyrka för adventskonsert, vilket föreslogs mig vid kaffet och som jag faktiskt övervägde.

 

Alltså, när det inte var aktuellt, blev det åter till ursprungsplanen västlaestadianska bönhuset, till vilket jag blivit inbjuden av god vän eftersom det är samlingar denna helg med gudstjänster i dagarna tre. (Mats var där lördag kväll men då var jag upptagen).

 

Men innan jag gick dit var jag tvungen få något i magen. Gick förbi lokala pizzerian trots att jag glömt både börs och mobil. Men då föreståndaren därstädes sett mig ofta o vet att jag är präst o dessutom tillhör den armeniska gruppen o kommer till kyrkan rätt ofta, så tänkte jag att han kanske vågar bjuda mig på krita, vilket han med glädje gjorde.

 

Mätt och belåten till väst. Samma känsla som i öst, Luleå Fridsförbund: bara ungdomar. De generationer jag en gång lärde känna är nu borta. Man börjar bli gammal. Vid fikat efteråt satt jag bredvid en person som jag insåg var ungdom i Gammelstad när jag var ung präst. Nu var han en äldre herre, ca 60 år!

 

Stillsam, mjuk och varsam predikan. Knappast någonting jag inte skulle kunnat säga själv. I princip i alla fall - bortsett från att när det med emfas slås fast att Gud skänker sin nåd genom sin kyrka/församling så är det (bara) denna församling (= den västlaestadianska) som avses. Jag är väl inte den förste i världshistorien som mött detta och tänkt: romersk katolicism i lågkyrklig protestantisk tappning.

 

Men såsom många gånger förr tänker jag: västlaestadianska predikanter skulle nästan kunna klara sig utan bibeltext. Dom är som bäst när dom talar enkelt och vardagligt om vägen och vandringen. Men någon verklig bibelutläggning blir det sällan.