Torbjörn Lindahl

har det varit.

 

Två begravningar igår. Vid den ena träffade jag en gammal vän som jag lärde känna i Uppsala men nu inte sett på många år. När vi efteråt hälsade på varandra sa hon att det var först när jag började tala som hon kände igen mig. Ska jag tänka "fåren känner igen herdens röst" eller...?

 

Igår kväll hade vi vår månatliga taco-kväll i Hertsökyrkan. Vi käkar tacos och har familjegudstjänst och dricker kaffe. Sen går vi hem. Men det vet ni redan för det har jag berättat förut. Mer folk än någonsin denna gång. Mellan 70 och 80.

 

Idag konfirmandlektioner med fridsförbundets konfirmander. Genomgång av apostlagärningarna och sen utprovning av kåpor och övning inför konfirmationen om en vecka.  Ur surrsynpunkt är väl laestadianska ungdomar ungefär som andra men ingen tvekan om att många av dem har större förtrogenhet med mycket som hör kristendomen till. Roligt att dom bestämt sig sjunga sången Härliga lott att i ungdomens dagar  i konfirmationshögmässan. Den sången sjöng jag själv mycket i min ungdom. Den fanns ju med i dåvarande stiftsungdomssångboken Sjung Guds lov.

 

Att jag - efter många års uppehåll - skulle bli konfirmandlärare igen på gamla dar. Vem trodde det?

 

Då var det skönt bli bortbjuden på valborgsmässoafton så slapp jag göra middag. God mat hos gamla vänner innan det blev lite majbrasa med vårsånger.

 

Nu grämer jag mig bara över två saker:

1. Att jag glömde "hissa flaggan" dvs sätta upp lilla fasadflaggan vid bron, idag på HM Konungens 70-årsdag.

2. Att jag inte har någon motorcykel så jag kunde åka första maj-rundan i morgon.

 

var det igår.

 

Under eftermiddagens prästkollegium hade vi besök av Bengt Pohjanen som höll två bibelstudier med oss. Först om de tre männens besök hos Abraham (1Mos 18) och han hade även med en ikon som avbildar händelsen - "ikonernas ikon" kallad. Lite lustigt för mig att betänka att vid senaste stormötet här i Luleå (2014?) så talade jag över den texten vid lördagskvällens nattvardsgång.

 

Andra bibelstudiet -efter kaffepaus - hölls över liknelsen om den förlorade sonen (Lk 15) - kallad "evangeliernas evangelium". En del av de traditionella allegorierna som alltid brukar finnas med i laestadiansk förkunnelse saknades. Givetvis? Bengt är ju numera ortodox.

 

I alla fall på ytan, ska jag kanske tillägga lite halvt skämtsamt. För när det följande samtalet sedan omärkligt gled över till händelserna i stiftet på 70-talet ("laestadiansk ungdomsväckelse") då upplevde jag att Bengt blev påtagligt mer levande och entusiastisk. Eller var det kanske bara jag som blev det vid påminnelsen om en oerhört omskakande och livsförvandlande period i livet. Jag fann mig senare på kvällen hemma i favoritfåtöljen, i minnet rekapitulerande många av sjuttiotalets händelser.

 

Men innan jag nått så långt var flera av oss - tillsammans med många andra - i domkyrkan och hörde Bengt tala om den s k korpelarörelsen. En bok köpte jag också och läste några sidor igår. Men nu blir det annat så nu får nog boken mest ligga några dagar.

Är det det?

 

Alltså frågan om antalet besökare på bloggen. Statistiken för de senaste 30 dagarna visar:

<100 besökare: 1

100-150 besökare: 20

150-200 besökare: 7

>200 besökare: 2

 

Säkert inte särskilt mycket jämfört med stora bloggdrakar. Men i min bekantskapskrets tillräckligt för att man ska få gott underlag för lite skryt.

 

Ingen tvekan om att besökskurvan tog ett rejält skutt uppåt i samband med fjolårets dramatiska händelser: domkapitelsanmälan och motorcykelolycka.

 

Det som förvånar mig är dock att också under perioder då jag skriver mycket begränsat eller rent av har förhållandevis långa uppehåll så är besökarna trogna.

 

Den fråga jag ställer mig är om förra årets mediala uppmärksamhet innebär att jag fått en helt ny läsekrets av kritiker som känner sig tvugna bevaka bloggen och kontrollera att jag inte skriver något förgripligt.

 

Vad vill i övrigt de trogna läsarna läsa om? Kan man få några tips? Men en sak kan jag skriva direkt: referat av mina predikningar får ni inte. Den som vill ta del av vad  jag säger får komma och lyssna. Annars får jag mest veta om vad folk inte vill läsa om.

Inte om katolska kyrkan. 

Inte nämna att jag någon gång kunnat tänka mig dricka en öl eller ett glas vin.

Helst inte nämna att jag går på hockey ibland.

Och helst inte så mycket om motorcyklar.

 

Då nämner jag:

1. I söndags gick jag i svenska kyrkan. Kalix. Tillsammans med svärfar som fyllde 93 den dagen.

2. Idag har jag bara druckit mjölk och kaffe och te.

3. Hockeysäsongen är slut.

4. Jag har inte köpt någon ny MC efter fjolårets krasch.

 

Vad ska jag fortsätta blogga om? Den som tittar in får se.

heter en bok jag just läst. Författad av Kristian Nyman, boende i Österbotten i Finland.

 

Boken kan sägas vara en beskrivning av vår kyrkokamp, intryckt i en spännings/kriminalroman. En präst blev mördad för elva år sedan. Inga ansvariga kunde hittas så ganska snabbt lades polisutredningen ner. Eftersom prästen tidigare förlorat all ära och heder när lokaltidningen fullständigt skrivit ner honom som både kvinnohatare och homofob så tycks många i samhället hysa åsikten att han fick vad han förtjänade. Men inte riktigt alla. Bland "de stilla i landet" finns nog några som ansåg att han varit usatt för en hatkampanj. Men törs och vill någon börja gräva i detta gamla fall?

 

Jo, till slut blir det så. Och det ena efter det andra nystas upp. Men alla vill inte att någon annan sanning än den hittillsrådande ska få komma fram. Skeendenas allvar eskalerar och snart är både poliser och skjutvapen inblandade. Lite "kan inte lägga boken ifrån mig"- känsla är det nog ibland. Men det beror kanske på att kapitlen är korta så hur sent det än blivit så "orkar jag nog ett kapitel till."

 

När man har en bok av denna typ, där en kristen författare vill ge ett budskap i romanens form så är det ingen tvekan om att storyn som det hela paketeras i lätt blir lite väl förutsägbar och tillrättalagd och kontrasterna lite väl skarpa. Men jag ledsnade inte utan försummade gladeligen en massa jag borde gjort under några lediga dagar.

 

Utan tvekan kan man i boken igenkänna mycket av också den svenska kyrkokamp som många stått i. Särskilt kanske detta med medias inflytande och förmåga att vinkla och skapa den verklighet den vill ska bli synlig. Och den förtvivlan och utsatthet man kan uppleva när man drabbas av något dylikt. Även om skeendena i boken, som sagt, målas i mycket (kanske onödigt) skarpa färger.

 

Jag skulle kunna tänka mig att många kristna ungdomar skulle ha behållning av att läsa boken. Dels är den ju lite lagom spännande. Dels kan den ge viss kunskap om kyrkokampen och om de villkor vi som kristna kanske alltmer får räkna med i samhället om vi vill hålla fast vid Guds ord och Jesus Kristus. Sist och slutligen innehåller boken en del god kristen undervisning; i referat av predikningar och i återgivande av samtal mellan huvudpersonerna. Här är det väl nästan alltför övertydligt att författaren själv predikar för läsarna. Men det som förmedlas är i grunden rätt och riktigt. Och särskilt unga människor kunde läsa detta likaväl som något annat.

 

Ångrar jag de timmar jag satsade på boken? Nej.

 

- - - - - - -

Kristian Nyman: Pastorn

Eget förlag. Pedersöre 2015.

ISBN 978-952-93-6346-9

425 sid.

(Tillagt dagen efter: enligt mail från författaren är första upplagan nu slut. Men en ny tryckning är på väg.)

 

 

- en stadsdelskyrka i Luleå, var jag i igår kväll.

 

Vi har nämligen vår alphahelg nu och hade introduktionskvällen där igår. Fin kväll. "Uppvärmning" vid brasan i hallen med inledande samtal. Idag blir det fortsättning med de tre föredragen om den Helige Ande (OBS! inte om den heliga Anden!). Men då kommer vi att vara tillbaka på hemmaplan i Hertsökyrkan.

 

Att återigen få vara i Porsökyrkan var roligt. Det är ju min församlingskyrka. Jag bor ju i området. Men får erkänna att jag inte ofta går dit numera. Ganska konsekvent håller jag mig till den kyrka där jag nu jobbar, enligt principen att man ska låta en kyrka och en gudstjänstgemenskap vara sin hemförsamling.

 

Men det fanns en tid när Porsökyrkan var både min arbetsplats och min hemförsamling. 7-8 år på 80-talet var jag distriktspräst här och det var också anledningen till att vi efter några år flyttade hit till det radhus där jag ännu bor.

 

Jag hade en fin prästtid här som jag bara ser tillbaka på med glädje. Men berättelsen om varför jag blev präst här och hur jag reagerade vid den kommenderingen och hur det sen gick, det har jag nog redan behandlat i div bloggposter under åren.

 

Men det är bara att erkänna att det är längesedan nu. Åren går.

 

 

Undviker ordet katastrof .och bidrar därmed inte till att devalvera orden. Men illa är det. Luleå utslaget ur SHL-slutspelet och andra stiftslaget Skellefteå ligger under med 1-3 i matcher mot Frölunda.

 

Var i afton på lokal med god mat, gott öl och stora tv-skärmar och såg matchen tillsammans med kollega som är total Skellefteåsupporter. Tänka sig att även jag höll på Skellefteå. Men när Luleå är ute ur leken får man ta näst bästa. Och dessutom har jag alltid känt positiva vibbar för Skellefteå. Det är stan där mina föräldrar träffades när dom gick läroverket. Så utan den stan hade jag kanske inte funnits.

 

Skelleftevinst hade ju varit roligare. Synd att trenden dom-som-gör-första-målet-vinner skulle brytas just när Skellefteå gör 1-0.

 

 

 

Brutit mina rutiner. Illa!

 

Ända sedan slutet av min barndom eller början av min tonårstid har jag haft en fast rutin vid paltätning. Den går ut på följande:

1. Första palten äts med smör eller (oftast) margarin.

2. Andra palten äts med lingonsylt.

 

Skälet till denna noggrannhet är att jag uppskattar både smör/margarin och sylt som tillbehör. Men inte tillsammans. Och eftersom det är lättare att skrapa bort resterna av fettet, som man bara har som en klick på tallrikskanten, inför syltens ankomst än det är skrapa tallriken ren från sylt inför smörets påläggande, så har det blivit i den ordningen.

 

Och så har jag ALLTID gjort! I ca 50 år! Och inte missst en enda gång...

 

...förrän idag!

 

Måste ha varit sällsynt disträ. Gick till kylen och tog syltburken och tänkte att Bregottasken kan jag ta sen. Varför? Borde gjort tvärtom. Oförklarligt. Och oförlåtligt.

 

Brott mot så-har-vi-alltid-gjort-och-så-ska-vi-ha-det-i-evighet-Amen är visserligen i sig själv en allvarlig förbrytelse, men det finns ytterligare en komplicerande faktor.

 

När man haft många begravningar, i mitt fall har antalet gått över gränsen till fyrsiffrigt tal för många år sedan; då har man ett antal gånger (tröstefullt (?) nog inte i de flesta fall men till räckligt många för att det ska fastna i minnet) hört om ändrade rutiner strax före dödsfallet. T ex:

En avlidens bror berättar:

- varje vår när vi första gången kom till stugan i skärgården så brukade min bror alltid...men inte sista året

En avlidens vuxna dotter berättar:

- varje morgon brukade pappa stiga upp tidigt och dricka kaffe och läsa i lugn och ro innan övriga i huset vaknade... men inte sista morgonen.

 

Har du hört liknande förut? Säkerligen.

 

Alltså funderar man - på skämt eller allvar är dock frågan. Är plötsligt allvarligt förändrade paltätningsrutiner ett tecken på något större? Men det gäller att inte bli skrockfull. Ska man oroa sig? 

 

Varför det?

 

Så får jag övergå till lite allvar (träd upp i tid och otid) och skänka kära läsarna lite romarbrevsallvar:

 

"Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår."

 

"Om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst." 

 

Ja, i viss bildlig bemärkelse. Jag tror att jag snart blir det som västarna blev när handbokens -86 kom: handboksvägrare. Dom höll fast vid 42:an. I samtal med predikanter förstod jag att dom tyckte sig se en generell utveckling i svenska kyrkan som gick åt fel håll. Nånstans måste dom säga stopp. Då var handboksbytet något att liksom ta spjärn emot och säga "inte längre". Inte så att allt i 86;an var fel , men ni vet "de små stegens tyranni". Någonstans måste man säga stopp. Dom gjorde det där och då. Inte jag. 

 

Men nu? Nu kommer en ny handbok. Vad gör man då? För några år sedan kom ett handboksförslag som blev så kritiserat att det drogs tillbaka. Nu kommer det igen i reviderad form. På många punkter något förbättrat jämfört med förra förslaget. Men absolut inte bra. Enligt min ringa mening.

 

Jag har - till viss egen förvåning - blivit utsedd att vara en av fyra som ska utarbeta församlingens remiss. Två präster och två förtroendevalda. Jag undrar om kyrkorådet när det valde in mig i gruppen, var medvetet om att när församlingens präster och musiker hade en gemensam diskussion om det förra förslaget då var jag den första att begära ordet och sågade totalt hela förslaget. 

 

Det nya förslaget är som sagt delvis bättre men drar i grunden åt ett håll dit jag inte vill gå.

 

Den återkommande viljan att göra språket så mycket s k inklusivt och mindre hierarkiskt som möjligt (= undvika ord som Herre, konung, Fader mm till förmån för det allmänna "Gud") gillar jag inte. Även ett bortplockande av så många "han" och "honom" som möjligt vilket leder till ett tungrott upprepande av Gud och Kristus - gillar jag inte heller.

 

Inte heller gillar jag de tydliga resultatet att det blir en allmän "förtunning" i texterna där många teologiska motiv försvinner (se t ex prefationen för passionstiden och jämför med 86:an, även om det ska medges att nuvarande förslag är något bättre än förra.  Detsamma gäller prefation för trettondedagstiden: något bättre än förra men sämre än 86:an. Varför ska vi byta till något sämre?

 

Även ogillar jag tendenser till modeord och modeformuleringer som riskerar upplevas omoderna inom bara några år. Men jag medger gärna att några av de värsta grodorna från förra omgången har fått hoppa ur förslaget.

 

Enkelt uttryckt kan sägas att det man finner i förslaget som är bra och användbart är i stort det som övertagits från 86:an. Det nya tillför inget av  förblivande värde.

 

Det finns också exempel i förslaget (precis som förra förslaget) som gör att man ställer sig frågan om författarna överhuvudtaget har någon erfarenhet av levande gudstjänstliv eller om det hela är en ren skrivbordsprodukt.

 

Ett exempel kan vara acklamationerna efter textläsningarna. På textläsarens avslutningsord kan församlingen svara 

- Gud gör ditt ord levande bland oss

eller   (det hittillsvarande)

- Gud vi tackar dig

 

Hur ska församlingen veta vad den ska svara? Jo, man måste titta i en agenda. Men människor som kommer till kyrkan gör det för att fira gudstjänst, inte för att studera agendor. Ett visst ord från präst/textläsare ska alltid följas av samma församlingssvar. Så blir det möjligt för regelbundna gudstjänstfirare att lära gudstjänstordningen utantill. I kyrkor firar vi gudstjänst. Teoretiker i kyrkokansliet kan läsa i papper!

 

Jag hinner i detta inlägg inte ta upp alla detaljer som vore värda att nämna (fr a i nattvardsdelen). Så jag ska sikta in mig på en viktig, avgörande sak: vigselritualet.

 

Hittills har vi använt 86 års vigselritual. Efter 2009 då vigsel för par av samma kön beslutades har det utarbetas tillägg med nödvändiga ändringar på vissa punkter. Man kan ju inte tala om "man och kvinna" om parterna är av samma kön. Men nu ska det bli ändring. Bara en formulering som används vid både två- och enkönade vigslar. Nån skillnad får det inte vara. Det skulle ju nämligen kunna uppfatts som att en vigsel mellan två av samma kön är något annorlunda än en vigsel mellan två av olika kön och så får det naturligtvis inte vara. Det vore ju diskriminering. Alltså ett och samma ritual för alla.

 

Det betyder att i nya förslaget är alla formuleringar som innehåller uttrycket "man och kvinna " borttagna. Bibelordet Mt 19:4-6, (därför ska en man överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru...) som hittills varit obligatoriskt blir valfritt.

 

Det betyder att i fortsättningen kommer vi inte i vigselritualet att på minsta sätt ens antyda att Gud skulle haft någon som helst tanke eller välsignelse just med att skapa människan som två olika kön. Inte ens när brudparet är två personer av olika kön får det nämnas eller ens antydas. 

 

Och enligt principen lex orandi lex credendi, bönens lag, trons lag, dvs: som du ber så tror du; så kommer ju ett användande av nya vigselritualet med sin kompletta avsaknad av hänvisning till "man och kvinna" att innebära att vi bekänner att Gud i skapelsen inte hade någon tanke eller avsikt med skapandet av människan till  två kön, man och kvinna.

 

Är detta vår tro?

 

NEJ!

 

Vad ska man då som präst göra fr o m någon gång 2018 då nya handboken är tänkt att  tas i bruk?

 

1. Vägra använda den vad gäller vigslar och fortsätta med 86 års handboks vigselritual. Torde inte bli något problem eftersom de flesta brudpar knappast kan ritualet så bra att dom slulle protestera.

 

Att handla så torde även vara principiellt tillåtet eftersom en gammal handbok som en gång varit antagen inte plötsligt kan bli stridande mot kyrkans lära bara för att en ny handbok dyker upp.

 

2. Sluta förrätta vigslar och skicka tillbaka vigselbehörigheten till Kammarkollegiet.

 

3. Ge upp och konvertera

 

Jag tycker att biskopen ska ge ett gott råd. Fast för mig personligen spelar det inte så stor roll. Jag går i pension samma år som nya handboken kommer. Och redan nu när jag gått ner till 80% tjänst så är bl a just dop och vigslar det som tagits bort från mina arbetsuppgifter.

 

 

värre blev det. Luleå förlorade mot Frölunda med 2-8 och åkte således ur slutspelet. Nå, att ta sig ända fram till sjätte match i semifinalen är inte så illa.

 

Nu väntar vi att få veta om Skellefteå eller Växjö blir Frölundas finalmotståndare. Men tänk att man hamnar ända fram i slutet av april innan man ser slutet av hockeysäsongen. Då är det ju dags åka motorcykel! Eller hur, Ann O Nym!

gick jag till i söndags. Ledig var jag och gudstjänsten i Hertsön var inställd. Då kan man passa på ägna sig åt studiebesök. Absolut inte första gången. Nya katolska kyrkan har väl funnits i staden i över 20 år vid det här laget. Flera gånger när biskop Anders varit på besök har jag varit där. Om jag varit ledig förstås, vilket jag påfallande ofta råkat vara , även på den tid då jag bara var ledig var fjärde helg.

 

Särskilt åren kring årtusendeskiftet var jag ofta där. Under några år for jag dit regelbundet en gång i veckan och bad laudes tillsammans med katolska prästerna. En gång deltog Anders Piltz som var på besök.

 

På senare år har dock besöken där blivit glesare. Kanske beroende på att vi nu lyckats etablera ett mer konsekvent gudstjänstliv i Hertsökyrkan som gör det roligare gå där även lediga helger.

 

Men i söndags blev det studiebesök igen. Jag får väl kalla det så eftersom jag inte kommunicerar. Vilsamt. Lätt känna igen huvuddragen i gudstjänsten. Det är ju i grunden samma liturgi. Och inte behöver man frukta det som numera till och från möter i svenska kyrkan: en kollega* som behagat använda sig av något alternativ ur de nya handboksförslagen som man känner tveksamhet inför.

 

I går var jag till Töre och Kalix. Har jag övervunnit min Kalix-fobi eller ska jag erkänna att jag inte ens steg ur bilen på den senare orten? Svägerskan från Uppsala var på besök för att träffa sin far. Jag mötte henne vid flyget och körde till Töre. Sen blev det snabbtur till Kalix för uträttande av kort ärende. Så var det med det. 

 

På väg mellan flyget och Töre stannade jag även till vid ishallen och köpte biljett till kvällens semifinal nr 6 mellan Luleå och Frölunda. Hoppas kvällen blir lika trevlig som gårdagen.

- - - - - 

* med kollega avses i detta allmänna sammanhang inte just en präst i Luleå Domkyrko utan lika gärna en präst i svenska kyrkan, vem som helst. Här känner vi samhörighet med alla.

tyckte Svenska kyrkans överklagandenämnd och upphävde Göteborgs domkapitels beslut att avkraga eller upphäva prövotid för tre präster för att dom lett gudstjänster inom Missionsprovinsen eller annars haft samröre med densamma.

 

Uppmuntrande besked. Då vet man att man inte behöver tveka om man skulle få kallelse att leda gudstjänst i något Missionsprovinssammanhang (att bara (gäst-) predika har vad jag vet inte ens Göteborgs domkapitel ansett otillåtet).

 

I läsningen av beslutet noterar jag dock en sak som aningen väcker mitt intresse. Två av de anklagade har redan varit föremål för sitt domkapitels intresse i liknande mål. I de fallen blev de friade men fick "kritik". I sina synpunkter till ÖN i nu aktuella ärenden uppmärksammar dom även dessa gamla gamla beslut och påpekar - riktigt, tycker jag - att det i Kyrkoordningen saknas utrymme att utdela kritik vid friande  beslut. ÖN kommenterar visserligen inte detta men om man tillämpar principen "den som tiger samtycker" så blir ju följden att ÖN håller med om att ett domkapitel inte bör dela ut kritik (om än mild) samtidigt som man i huvudbeslutet frikänner, utan bör tydligt hålla sig till de tre påföljder som uttryckligen nämns i Kyrkoordningen (skriftlig erinran, prövotid och "avkragning"). Lite intressant som sagt eftersom Luleå domkapitel flera gånger valt att just utnyttja den formellt obefintliga möjligheten att fria men ändå kritisera. Det gällde för några år sedan pensionerade prästen Andre Östlund, som återlämnat sin vigselbehörighet; sedan två präster i malmfälten som anklagats för diskriminering; och senast undertecknad. Skulle behöva prata med biskopen om saken. Kanske borde vi gå på hockey tillsammans och boka middag i ishallen före så kan vi få dryfta angelägna kyrkliga frågor.

 

tyckte inte Överklagandenämnden i ett annat ärende från samma stift och lät domen stå fast. Men jag sätter kanske ett litet frågetecken i marginalen. Det gällde denna gång en präst som anses ha (sex?-) trakasserat en arbetskamrat och påståtts på ett otillbörligt sätt låtit en själavårdskontakt glida över i en relation. Det påstås från den anklagade och andra att det (som oftast) finns en annan syn på sakerna och att domkapitlets beskrivning av skeendena inte är den enda möjliga.

 

Jag vill inte döma i denna sak. Tillräcklig förstahandskännedom har jag inte. Det är snarare så att jag med anledning av denna händelse vill tänka lite principiellt kring diciplinärenden som detta.

 

OM vi nu tänker oss att vi har en präst som gjort något moraliskt klandervärt, som blir uppmärksammat, så är det väl självklart att det i det allmänna rättsmedvetandet upplevs att han* bör få någon form av kännbart "straff". Så tycker säkert även domkapitlet. Då kan alternativet  prövotid upplevas aningen för milt. Under en prövotid får ju prästen normalt "fortsätta som förut" i sitt arbete. Om än med extra vakande ögon över sig. I vissa fall kan detta, som sagt, upplevas som orättvist milt. Alltså krävs hårdare tag. Men då är nästa steg - avkragning - i vissa fall kanske väl hårt. Det borde finnas ett steg däremellan som innebär att prästen temporärt fråntas sina ämbetsrättigheter och lyfts ur offentligheten och under "bottiden" ges interna arbetsuppgifter för att sedan eventuellt kunna återkomma.

 

I praktiken kan man tänka sig att prästen under en tid av t ex 2-7 år, beroende på brottets karaktär och allvar tvingas avstå från alla ämbetsgöromål (mässor, predikan,  kyrkliga handlingar mm) och istället får ägna sig åt arbete i avskildhet, eller i vart fall större avskildhet. Vad kan man tänka sig? Lokalvårdare? Tvätta leriga traktorer i kyrkogårdsförvaltningens garage? Sitta i ett arkiv på domkapitlet och på dator skriva av gamla handskrivna handlingar så de blir mer tillgängliga.** och ***

 

OBS! Uppräkningen av dessa arbetsuppgifter i detta sammanhang innebär ingen som helst nedvärdering av dessa arbetsuppgifter eller dem som normalt utför dem. Bort det! Tvärtom: alla vet hur fort en offentlig lokal kan förfalla om lokalvårdaren sviker! Nej, poängen här är att prästen lyfts ur offentligheten, men inte tvingas gå sysslolös utan får en uppgift som botgöring. Det är viktigt både för den felandes egen upprättelse och för allmänhetens upplevelse av rättvisa.

 

Så kan man behålla både nödvändigheten av en tydlig markering  och tron att det finns en möjlighet att varje människa kan upprättas, förlåtas och förändras.

 

Jag inser att om jag fortsatt vore kyrkomötesledamot skulle jag här ha ett uppslag till en motion. Nu får jag kanske lita på andra frimodiga kamrater

 

- - - - -

* när jag här konsekvent refererar till prästen som "han" innebär det ingen diskriminering mot kvinnor. Det ska snarast ses som en följd av min mångåriga erfarenhet som häktes- och fängelsepräst; majoriteten av dem som gör något riktigt dumt är faktiskt män!

 

** här finns givetvis komplicerade problem att lösa som har med tillsyns- respektive arbetsgivaransvaret att göra. Vem har ansvar för det praktiska och vem betalar?

 

*** vore vi katoliker (och hade celibatära präster) kunde vi ju tänka oss att biskopen skickade prästen för en tid till ett avlägset kloster.

(Jag ber kära läsarna tusen gånger om ursäkt att jag på minsta sätt ens antyder att katolska kyrkan skulle kunna ha någon positiv möjlighet som vi saknar).

Jag får väl lov att ta tjuren vid hornen och gå mina kära läsare till mötes, jag menar alla dem bland läsarna som önskat ett nytt inlägg. Problemet är bara att jag inte vetat vad jag ska skriva om. Inspirationen har inte infunnit sig. Och när det gäller bloggande (i alla fall på en blogg som denna) handlar det om inspiration mer än om transpiration (som min gamle kamrat brukar undervisa prästkandidater att det handlar om när det gäller predikoförberedelse).

 

Nå, i vart fall fick jag lite inspiration. Läste i gårdagens tidning om en nyutkommen bok - Bodenfallet - som handlar om det uppmärksammade styckmordet av en ung kvinna i Boden för knappt två år sedan. En ung man (kamrat och f d pojkvän till kvinnan dömdes i både tingsrätt och hovrätt. Men man kan tycka att vissa frågor kvarstår även om tanken på en alternativ gärningsman förefaller ganska långsökt. Sådana böcker - snarast deckare om riktiga rättsfall - älskar jag!

 

Alltså blev det snabbtur till bokhandeln igår eftermiddag. Och ser man på. Där befann sig de tvenne författarna, f d justitieministern Thomas Bodström och journalisten Lars Olof Lampers. Alltså fick jag boken dedicerad. Jag kan väl avslöja att Bodström inte har världens vackraste handstil men han önskade mig ändå "Välkommen in i boken för läsning i vårsolen."

 

Nu blev boken läst inomhus i favoritfåtöljen och solen mest molndold på andra sidan huset men ändå. Det man kunde uppskatta med boken var att berättelsen om det aktuella fallet avbröts av kommentarer och undervisning om rättsprocesser generellt. Där fanns en del lärdomar att hämta. 

 

Att få en mer sammanhållen redogörelse av hela skeendet så här i efterhand kan givetvis vara både intressant och lugnande för alla som följde skeendet i media under de dramatiska dagarna.

 

Men den stora frågan: blev rätt person dömd?

 

???