Religion, motorcyklar och media

Nu har jag två kvällar i rad sett programmet Existens med Anna Lindman Barsk. I söndags kväll - sent! - såg jag reprisen av förra veckans program vilket jag missade. Det handlade om kristen syn på homosexualitet. Nu är det inte själva sakfrågan jag vill diskutera i detta inlägg utan medias sätt att belysa saken. Tidigare erfarenheter av programmet Existens säger mig att det är ganska tendentiöst och vinklat. Man blev inte besviken denna gång heller. Och som alltid (!?) är det de mer traditionella åsiktsriktningarna som kommer i strykklass.


I detta program representerades den gruppen av Erik Johansson, präst i Örebro och ordförande i nätverket Medvandrarna. Han är alltså själv homosexuell men har valt - utifrån sin övertygelse - en livsstil där han väljer att inte leva ut sin sexualitet eftersom han anser att sexualiteten har sin plats i äktenskapet mellan man och kvinna och det alternativet inte står öppet för honom. Ungefär så. Han fick några minuter i början av programmet. Trovärdig och sympatisk. Och det var inget fel på själva det inslaget, men...


Större delen av programmet upptogs sedan dels av en intervju med en anonym kvinna som berättade om sina erfarenheter av svårigheten att leva som homosexuell i en frikyrklig miljö och dels framförallt en resa tillsammans med prästen Lars Gårdfeldt till ärkebiskopen för samtal. Först kommer en intervju med Gårdfeldt på tåget (också han homosexuell men med en annan vald livsstil än Johansson) sedan får man vara med om hans samtal hos ärkebiskopen. Trovärdig och sympatiskt han också. Inget fel alltså i dessa inslag heller, men...den längd som detta inslag har i programmet anger tydligt att här är det viktiga. Vilken åsikt har då Gårdfeldt? Jo, givetvis gissade du rätt - om du inte visste det förut - han har den "moderna" synen och kämpar för likställighet mellan heterosexuella och homosexuella ända intill att de senares reglerade relationer också ska kallas äktenskap vilket ärkebiskopen var tveksam till trots stor enighet mellan dem i övrigt.


Har jag glömt nåt? Jo, naturligtvis kom pingstpastorn Åke Gren också med på ett hörn. Till programmets heder ska väl sägas att han citerades korrekt denna gång, men likväl som vanligt bara ett kort valt utdrag ur hans beryktade predikan. Samtidigt fanns hans bild med som en skum figur som sakta försvann i mörkret - svårt att uppleva det på annat sätt än att han skulle framställas som en person som hör hemma i de mörka hemska delarna av vårt samhälle och vår historia. Även bilden från Grens kyrka med fotot av predikstolen och dess text Jesus snett underifrån i suggestiv belysning var ju tydligt arrangerat på ett sådant sätt att  det skulle uppfattas som om någon vill ha Jesus/religionen som ett sätt att härska över folk - uppifrån.


Kan man säga att detta är objektivt? Att två olika hållningar presenteras på ett likvärdigt sätt. Absolut inte. Även om man måste inse att subjektiviteten är ytterst finstilt, svårupptäckt för den oinvigde och egentligen inte handlar om vad som sägs utan om urvalet av intervjupersoner och det utrymme dom ges. Tänk er att media följt med Erik Johansson när han far till ärkebiskopen för att framlägga sin syn. Hade han ens blivit insläppt, och tillsammans med TV - knappast! Att den ena åsikten är rätt och den andra är fel är ju alldeles tydligt, såsom programmakarna lägger upp det. Och som sagt: det är medias vinkling jag denna gång har lust diskutera, inte själva sakfrågan.


På måndagskvällen såg jag veckans avsnitt av Existens. Det handlade om Falun Gong. Intressant. Lärorikt. Här fick jag klart nya perspektiv på en för mig ganska okänd företeelse. Men är det sant? De utdrag ur grundarens predikningar som man några gånger fick höra på engelska, är de relevanta och sakliga? Om dom är lika tendentiösa som det enda utdrag ur Åke Grens predikningar som allmänheten känner till, jag då vet man ju inte. Om Anna Lindman Barsk var lika vinklad i detta program som hon oftast är i de program vars innehåll jag bättre kan bedöma då vågar jag ej lita på det. Men jag kan ju inte veta. Det verkar som om man numera redan måste veta allt om det som omnämns i media för att verkligen begripa.


På samma sätt är det ofta med motorcyklismen. Hur många har inte hört talas om kriminella MC-gäng, men hur många har hört om kriminella bilgäng - trots att de flesta skurkar far till och från sin brott i bilar. Och varför kallas det alltid MC-olycka när en bil och en MC krockar. "Ung man dödad i MC-olycka" kan du läsa i tidningen. Men aldrig står det "bilist körde ihjäl motorcyklist" eller "bilist vållade MC-förares död" även om det då och då är fallet. Vet du om att i förhållande till antalet motorcyklar i trafik så är antalet dödsolyckor med MC inblandad mycket lägre nu än för något årtionde sedan och i faktiskt antal har det inte ökat alls? Nä, jag trodde väl det. Du har väl sett för mycket på TV och läst för mycket i tidningarna kan jag tänka.


Nu är det bara min förhoppning att jag tar det så lugnt under säsongen att jag har existens även till hösten.


Mc-premiär

Först en liten grej ur inlägget som försvann: jo, pedagogen, jag vet väl var uttrycket Ännu Frimodigare kyrka  kommer från. Men den julfesten var väl 2005 inte 2004. Tack för uppmuntran och goda råd. Fredrik, nej jag byter inte bloggportal, det ids jag inte. Gamle kamraten, tack för rådet om Word, det är ju så jag redan normalt gör och även nu. Ännu äldre kamraten: nej, jag ger absolut inte upp på allvar. Jag kan ju inte svika mina trogna läsare. Tack för liknelsen där du drog in MC-åkandet, det ger mig nämligen en naturlig övergång till dagens ämne:


MC-premiär. I dag var det alltså dags. Efter oljebyte på hojen tidigare under helgen och efter högmässa och kyrkkaffe så fick jag äntligen chansen att fara ut en sväng.


Sakta och säkert till att börja med. "Gode Gud låt mig inte göra något oförsiktigt". I sakta mak till OKQ8 för att kolla lufttrycket. Erfarenheten från tidigare vintrar säger mig att ca 30% av lufttrycket försvinner under vintern men det går ju att köra ändå de kilometer som krävs för att komma till en mack. Sakta..


Men sen...vilken känsla. In mot centrum och ner på södra hamnplan - där vi på torsdag har Luleås samlingsplats för förstamajrundan, vilken löper (en liten?) risk att kollidera med sossarnas förstamajtåg om dom inte håller tiden. Dom ska gå från fd Hermelinsskolans gård kl 11 längs efter Storgatan fram till Kungsgatan. Vi ska köra upp med våra många hundra motorcyklar längs Smedjegatan och alltså korsa Storgatan kl 11.30. Min gissning är dock att det numera går så få människor i demonstrationståg att dom gått och väl har passerat när vi kommer. Men om dom blir försenade...då får dom finna sig i att 900 arga motorcyklister står och varvar och tutar och överröstar Internationalen.


Var var jag? Jo, nere på hamnplan. Där körde jag en stund i cirklar och åttor för att öva balansen lite, sen ut på Varvsleden mot Bergnäsbron, en gång i tiden en av Sveriges längsta broar, men det var för länge sen, så länge sen. Över bron och så mot Gäddvik. Kort överläggning med mig själv vid Gäddvikskorsningen: ska jag fara mot Avan och köra en sväng på vägen mot Selet/Klöverträsk så jag får lite kurvor? Nä, det får vara, det är ju en del sand och grus kvar på vägarna så dom värsta kurvorna kan vänta tills bilarna blåst bort det ordentligt. Över gamla Gäddviksbron och sen ner på E4an norrut. Härligt, här blir det 110! Och tro nu inte att jag är någon blådåre. Nej, jag följer hastighetsbegränsningen. Men kul är det ju ändå att få upp farten lite så jag struntar i chansen att ta in mot sta'n på Bodenvägen. Fortsätter till Rutvikskorsningen och tar in på gamla Haparandavägen norrifrån. Genom Björsbyn och så hem till Porsön. Nej, inte riktigt. En liten extra sväng kan man ju lägga till utan större problem. Rakt fram i Björsbyn mot Sinksundet, sen mot sta'n. Kör av vid Ormberget, snuddar Björkskatan och så hem till Porsön från andra sidan.


Det var det. Premiären avklarad. Hojen hel. Inget oljeläckage - då har jag skruvat fast filtret ordentligt. Jag själv oskadd. Tack gode Gud för det. Tro nu inte att jag spelar from motorcyklist. Jag brukar både be och tacka även inför och efter (längre!) bilkörningar och varje gång jag kommer hem och ser att huset inte brunnit ner. Annars var det just det där om att inte be för att folk ska se det som Jesus varnade för i en av dom texter som man predikade över idag. Själv snodde in mig i ett resonemang i dagens predikan där jag blev tvungen erkänna att jag inte riktigt fattade det själv, eller i vart fall hade svårt att förklara det. Hoppas någon begrep.


Jag gissar att det finns vissa bland läsarna som inte begriper det märkvärdiga med att komma ut på årets först MC-tur. Eller som inte begriper poängen med MC-turer överhuvudtaget. Kanske är det på samma sätt som med det kristna livet: det finns många kristna som aldrig biktat sig. Jag undrar varför. Jag tror det beror på att dom vant sig vid att gå med ständigt malande lite halvdåligt samvete och tror att livet måste vara så. När det kan vara fritt och glatt. Undrar om det inte är nästan samma sak: förlåtelsens frihet och vinddraget på hojen.


Tack alla trogna läsare

Nu ger jag upp. Jag började på ett inlägg, sedan gick jag ett ögonblick ifrån det för att kolla på en kommentar som jag ville kommentera, när jag återgick till utkastet så hade allt försvunnit utom första meningen. Då skrev jag hela inlägget en gång till och förhandsvisade, när jag sedan skulle fortsätta redigera så hade allt försvunnit igen utom första meningen.

Vad är meningen? Nu blir jag arg! (den har sista meningen ska egentligen inte vara med utan den har jag i ett senare skede skrivit in för att kolla att det fungerar - se nedan!)

Hjälp, vad gör jag för fel? Eller är det bloggen det är fel på helt utan min förskyllan eller värdighet? Nu skyndar jag mig att publicera det utan någon förhandsvisning eller någonting. Inlägget skulle alltså handla om att jag tackar alla trogna läsare för visat intresse. Men nu orkar jag inte skriva om det för tredje gången. Men det var ganska roligt, synd att ni missade det.

------

Så långt gick det att publicera. Då fortsätter jag redigera så får vi se om det går nu då.

-----

Nä, det är nåt fel som är trasigt. Jag skrev en annan bit, förhandspublicerade och tryckte på "fortsätt redigera" högst upp - och det var borta. Det går alltså inte att använda funktionen förhandsvisa. Då vet jag det. Det är alltså bara att spara och publicera med jämna mellanrum. Undrar om det går att redigera i den del av inlägget som jag tidigare sparat. Jag testar genom att skriva in meningen Nu blir jag arg! ca 15 rader upp, den fanns alltså inte med förut.

----

JA! det gick! Då kommer jag äntligen någon vart.

Nu måste vördade läsarna - om dom står ut med dessa olyckor - uppskatta mig för min uthållighet. Vad gör man inte för sin vänner! Nu är klockan snart 23.45 jag borde vara isäng fär lägesen!

Jag kan ju bara i korthet upprepa det jag skrev i det försvunna inlägget nämligen att nu har jag i morgon (alltså fredag om det inte hinner bli fredag innan jag är klar för då är det idag) bloggat i fyra veckor så nu kan vördade läsarna utan tvekan bilda sig en uppfattning om karaktären på den här bloggen alltså med avseende på seriositet, rolighet, gnällighet, motorcykelinnehåll mm. Här hade jag en ganska lång utläggning som jag absolut inte orkar upprepa.

I ett desperat försök att kvarhålla läsarnas intresse ännu en tid så förvarnas härmed om ämnen som kommer på bloggen inom en - hoppas jag - inte alltför avlägsen framtid:

* klimatfrågan
* kåseri om MC-kultur
* kyrkan i Konsum del 2

Här är det egentligen slut men då kommer jag på att meningen "Nu blir jag arg" som finns några rader uppifrån egentligen inte ska vara med, den har jag ju bara skrivit in senare som koll att det fungerar så nu måste jag skriva en kommenatar efter den att den inte ska vara med men ändå måste den ju få vara med annars tror ni ju inte att jag fått det att fungera!


Kyrkan i konsumbutiken

Söndag eftermiddag. Familjegudstjänsten för några timmar sedan avslutad. Nej, det blev varken Bamse eller MC! "Predikan" handlade om en altartavla som våra juniorer gjort i helgen. Verkligheten är att vi har ingen altartavla i kyrkan, inte ens ett kors. Så med viss regelbundenhet får barnen i våra grupper - och en gång faktiskt de vuxna i en daglediggrupp - göra en stor tavla med lämpligt kyrkoårsanpassat motiv vilken sedan får hänga uppe några veckor.

Nu hade vi ett litet läger med övernattning i kyrkan så barnen fick göra en tavla med motivet Du skall älska din nästa. Här var bilder av familj, grannhus, kompisar av olika nationaliteter, krigsdrabbade, flyktingar m fl. Och när sedan barnen presenterat sina bilder på stora tavlan så får farbror prästen knyta ihop det hela och säga något om att kärleken till nästan ska inte vara tungt - "måste jag" - utan något jag gör av glädje som en följd av att Jesus älskar mig. Lätt anknytning till episteltextens sista mening. Oklanderligt lutherskt!

I gudstjänsten fick vi också be för vår vän som fått uppehållstillstånd - se tidigare inlägg Jubel.

Vad ska man då göra när eftermiddagen går mot sitt slut. Nu sitter jag på expeditionen och bloggar. Genom fönstret ser jag rätt in i fasaden av den f d konsumbutiken som sedan en och en halv månad fungerar som laestadianskt bönhus. Jag har blivit förföljd av laestadianska bönhus. Här - ca tov meter (jag har stegat upp det) - från församlingshemmet i församlingens centraldistrikt, dvs lite västerut i församlingen har den östlaestadianska församlingen omvandlat gamla konsum till bönhus. Ute på Hertsön, dvs lite österut i församlingen och bara ett kvarter från Hertsökyrkan där jag har min dagliga gärning, där har den västlaestadianska församlingen byggt ett splitternytt bönhus.

Nå, jag har nu aldrig lidit så hemskt av att vara förföljd av laestadianer (om det nu är det jag är?) I den rörelsen har jag i årtionden haft många av mina närmaste andliga vänner och det andliga innehåll som en gång förmedlades till mig från detta håll skulle jag inte kunna vara utan vara sig i det personliga kristenlivet eller i prästjobbet.

Snarare tycker jag det är tragiskt med de steg - tydliga (och definitiva?) i den västlaestadianska församlingen; möjligen lite halvt på G inom öst - mot ett upplösande av banden till svenska kyrkan. Tragiskt för grupperna själva: varje ytterligare kyrkosplittring innebär en försnävning och en substansförlust. Tragiskt för svenska kyrkan som alltmer tenderar att bli ett skelett utan kött, en struktur byggd på medlemmarnas pengar men utan människor. Kl 15 började västlaestadianerna gudstjänsten i sitt hus (om inte detta är den tionde veckan i ett rullande schema då dom har gudstjänsten i Gammelstad), kl 17 börjar östlaestadianerna sin gudstjänst strax bredvid där jag nu sitter. Sammanlagt samlar dom nog omkring 300 personer i veckan. I vår (svenskkyrkliga) församling samlar vi - i våra tre kyrkor - högst några tiotal människor en vanlig söndag.

Man undrar: var är församlingen egentligen? När jag var med om bönhusets invigning i början av mars så tänkte jag när jag lyssnat till presentationen av altartavlan, sjungit några vanliga psalmer, hört de två predikanterna Birger och Erling, delat en stunds bönegemenskap och själv läst välsignelsen att här skedde ingenting, absolut ingenting som inte skulle kunnat ske i vilken svenskkyrklig församling som helst som är av lite traditionell karaktär.
Var är svenska kyrkan egentligen?

Nu går jag över till bönhuset och lyssnar till en predikan som absolut är av lika god kvalité som det jag kan höra någonstans i svenska kyrkan när jag är ledig.

Ännu frimodigare kyrka

Innan det gått allför lång tid måste jag berätta vad jag gjorde förra helgen (11-13 april). Jag var nere på Västkusten i ett möte med nomineringsgruppen Frimodig Kyrka (den grupp som jag representerrar i kyrkomötet, bloggarens anm.). Vi var samlade bla för att dra upp startegien inför nästa kyrkoval år 2009. Då kommer vi att kunna ha en mycket större valkampanj än sist. Och betänk att förra gången fick vi på bara några månader 2,9% - det blir mer nästa gång. Alltfler bland det vanliga kyrkfolket - och f.ö. bland alla svenskar som enkelt och naturligt förväntar sig att en kyrka ska vara en kyrka - kommer att inse att Frimodig Kyrka är det enda verkliga alternativet i kyrkovalet. Det insåg jag själv så fort jag hörde talas om denna nybildade grupp för snart tre år sedan. Att jag sedan blev placerad så högt på listan att jag blev invald (på ett utjämningsmandat) var ju helt utan min egen förskyllan eller värdighet.

När vi möttes förra helgen så hade vi bla årsmöte - i Örby f.ö. där gamle ungdomskompisen (men han var ännu bättre kompis med min kompis Stig) Göran Landgren nu är kyrkoherde och jag fick förmånen fira högmässan tillsammans med honom till min mycket stora glädje - pratade om sedvanliga inomförenliga teknikaliteter, om vilka motioner kyrkomötesledamöterna kan tänkas lägga de kommande kyrkomötena samt - och detta har gett namnet till inlägget - vilka lämpliga slogans vi kan ha i nästa kyrkoval

Jag föreslog bla den slogan som utgör dagens rubrik  Ännu Frimodigare Kyrka. Lagom uppkäftigt tycker jag. Alltid retar det nå'n som en annan kollega brukade säga som försvar för sina icke-kyrkopolitiskt-korrekta handlingar. Det finns många seriösa skäl till att Kyrkan borde vara ännu frimodigare nästa kyrkoval än vid det föregående. Två ska jag nämna:
1. Vi har nu kommit fyra år närmare Kristi återkomst. Jesus säger (fritt ur minnet enligt gamla bibelöversättningen som till stora delar fortfarande ligger ytligast i minnet) "..när detta begynner ske då må ni lyfta upp edra huvuden ty då nalkas er förlossning" (er befrielse närmar sig eller liknande tror jag det står i den nya)
2. Guds rike har gått framåt på ett sätt som saknar motstycke i historien. Att vi inte märker så mycket av det i vårt land kan ge anledning till ofrimodighet, men om vi bara ser oss omkring vad som händer i världen så borde vi vara ännu frimodigare.

En liten utvikning på detta ämne: strax före nyår i vintras följde jag med predikanten Erling Wälivaara härifrån Luleå på en predikoresa till Karleby i Österbotten. Ett flertal talare medverkade bla Johan Candelin (känd för många i Sverige genom OAS-rörelsen bla). Johan berättade i en av sina predikningar om väckelsen i Kina. I en av de senare predikningarna kunde Erling bekräfta det hela genom en berättelse om vad han upplevt under en resa till Kina han fick göra under sin riksdagstid. Det sällskap han var med i bodde på hotell i Peking (tror jag eller annan stor stad). När söndagen kom tänkte dom försöka besöka en kyrka. Dom frågade i receptionen om det fanns kyrkor i närheten och fick ett tydligt jakande svar. När dom frågade hur dom skulle hitta till kyrkan så blev svaret: gå bara ut på gatan och följ den, när ni ser en lång kö utanför någon byggnad då är det en kyrka. Mycket riktigt. Dom hittade en flera kvarter lång kö och först efter flera timmar i kön kom dom in.... ännu frimodigare kyrka var det.

Sedan hoppas jag att vi i vår lilla grupp också ska ha anledning vara ännu frimodigare. Jag ser givetvis fram emot vördade läsarnas röster! 

Jag hade ett annat sloganförslag också. Det tar sikte på det faktum att vi principiellt tycker att de politiska partierna inte borde vara de grupper som nominerar till kyrkans beslutsförsmlingar:

"Partier måste finnas bland er,
för att det skall visa sig vilka det är som håller provet"
(1 Kor 11:19, Folkbibelns översättning)
- Frimodiga Kyrka, det verkliga alternativet i kyrkovalet!

Givetvis såg jag många motorcyklar där nere i Göteborgstrakten. Man lever i fel landsända det är klart. Men nu har vi börjat tina fram även här. Igår såg jag två, idag har jag sett fem. Till helgen...!

Nu slog jag av TV:n

Alltså nyss, strax efter halv elva på torsdag kväll*. Då hade jag haft den på ett bra tag. Dels hade jag sett Spårlöst, om den adopterade killen som letade sin biologiska mamma i Thailand. Såna program är alltid gripande tycker jag. Lätt blödig som jag är. Sedan såg jag på den danska serien Brottet. Deckar- och polissserier gillar jag alltid. Mina favoriter.


Men sen kom Debatt med Janne Josefsson. Då slog jag av. Fast inte direkt. Jag såg debatten om marknadshyror. I sådana frågor blir jag alltid osäker. Å ena sidan och å andra sidan. Men det mest intrssanta var ju det korta inlägget - vilket aldrig blev diskuterat - där det omtalades att i Finland (å andra sidan! - bottenviken alltså) (=ett jämförbart land?) där man infört marknadshyror - eller åtminstone mer marknadsanpassade hyror - där hade inte höjningarna på långt när blivit så stora  som det fruktas av kritikerna till det svenska förslaget.


Nej, det var senare jag slog av. Ett tag in på debatten om vad man ska göra med folk såsom den man som erkänt barnamordet i Stjärnsund. Den typen av debatter kommer med jämna mellanrum. Och jag ogillar dem alltid lika mycket. Jag började må illa redan när Josefsson visade upp tidningsbilden av den mordanklagade. Och när man gick på stan och frågade folk vad man borde göra med en sådan man. Bara provocera fram lynchstämning tycker jag.


Och ju längre debatten gick desto pinsammare blev det. Och inte undra på det; här blandar man i en salig röra folk som förväntas ha något vettigt att säga, folk som på något sätt står nära den aktuella tragedin, folk som har erfarenhet av liknande tragedier tidigare i livet och folk som mött både gärningsmän och offer och som grädde på moset ett antal människor som bara är hetssporrar. Och så kryddar man det hela tiden med svenska folkets inskickade SMS som kräver allt från vård till livstid och tvångskastrering.

Hur seriöst blir det? Inte ett skit!


Total katastrof att på detta sätt blanda akuta reaktioner, gamla obearbetade reaktioner mer eller mindre politiska inlägg av varierande kvalitet och sedan låsas som om man ur detta kan dra någon slags vettig slutsats. Och när det då och då är någon som försöker hålla sig lugn och saklig så avbryter givetvis Josefsson genom att försöka känslomässigt provocera med en fråga av typen hur skulle du själv reagera om ditt barn...?

Hur vettigt blir det? Inte ett smack!


Men jag får erkänna att jag växlade lite mellan kanalerna så jag kan ha missat nå't.

Saknar jag programmet? Inte ett dugg!


(Här skulle jag nu - om jag ville - kunna avsluta med en kommenatar, vilken - såsom av en händelse - skulle ha anknytning till tvåhjuligt motordrivet fordon, men av hänsyn till Ann O Nyms och andra läsares - och min egen! - sinnesfrid avstår jag.)


* läsaren kanske noterar att inlägget publiceras nästan ett dygn efter det skrivs men det beror på lite datatrassel - som tyvärr kan komma att upprepas


Jubel

Nu är jag glad! Så glad att jag t o m offrar en del av min lunch för att skriva inlägg på bloggen!

Idag har vi nämligen på morgonen fått det glädjefulla beskedet att en asylsökande kvinna här i Luleå fått uppehållstillstånd efter snart åtta år i Sverige.  Hela historien kan jag givetvis inte dra men hon kommer från Iran och är kristen. Hennes ursprungliga asylskäl har inte riktigt godkänts - även om skrivningarna är en aning mer positiva i detta sista beslut än i de tidigare - utan det blir på synnerligen ömmande skäl eller vad det nu hette. Alltså i praktiken att hon varit så länge i landet och hunnit bli integrerad här. I januari detta år hade hon kommit över fyra-års-gränsen sedan sitt första avslag i Utlänningsnämnden. Då preskriberas ju det gamla fallet och man får söka på nytt. Det är då underförstått att har man väntat så länge utan att ha blivit avvisad så bör mycket tala för att man får uppehållstillstånd. Så skedde också

Under flera år har hon varit engagerad i vår församling bla i barnarbetet och som kyrkvärd. Vi har även nu på slutet kunnat erbjuda henne viss anställning som vikarie.

Stort tack till alla här i församlingen som varit till stöd och hjälp under åren, framförallt Tuula, Margareta och Lennart men även alla andra. Stort tack till alla som på längre avstånd tålmodigt svarat på våra många frågor och givit goda råd i arbetet - särskilt syster Karin i Alsike kloster. Slutligen tack till advokaten och framförallt:
Tack gode Gud!

Kyrkan i vilda Västern

Idag har vi haft präst- och diakonkonvent här i Luleå kontrakt. Vi har fått lyssna till Tomas Nygren som talat om de i lutherska sammanhang välkända teologiska begreppen lag och evangelium. Mycket intressant (han har doktorerat i ämnet).  Jag ska inte trötta läsarna med ett referat av hela dagens föreläsande utan bara berätta att vi bland annat  lärt oss att en god predikan ska ha en västernfilms grundhandling som mall:

Exempel:
1. Hjälten är gammal revolverman med ytterst brokigt förflutet. Hans fästmö säger att nu får det vara slut på skjutandet annars gör hon slut.

2. Tre ytterst vildsinta skurkar dyker upp i staden. Invånarna blir jätterädda och vet ej vad dom ska göra. Den f d revolvermannen som hade tänkt lägga pistolen på hyllan känner sig tvungen att plocka fram den och gripa in. Han lyckas oskadliggöra två av banditerna men blir själv skadad och den tredje skurken ska just skjuta honom...

3. ...då hörs ett skott. Skurken blir skjuten, hjälten klarar sig och när bilden flyttas så ser man att det är fästmön - hon som hatade våld och vapen! - som tagit ett gevär och eliminerat banditen.

4. Hjälten repar sig från sina skador och tillsammans vandrar dom bort hand i hand mot solnedgången.

Vad är nu detta? Jo:

1. Ett problem formuleras.
2. Problemet "problematiseras" ytterligare. Det här var värre än vi trott. En knipa som vi inte kan ta oss ur.
3. Då sker det oväntade.
4. Handlingen leder vidare i ett nytt och gott liv.

Och vips så har vi mönstret för varje god predikan:

1. Vi ser något problem i livet (lagens första bruk).
2. Vi lär oss hur detta är mycket värre än vi anat, hur "synden är med i allt". Att detta kan vi inte klara på egen hand (lagens andra bruk).
3. Det glada budskapet kommer: Gud har gripit in genom Kristus och själv gett den lösning som vi inte kan ordna (evangeliet).
4. Det goda livet i den helige Andes kraft och inspiration i kärleken till Gud och medmänniskan (lagens tredje bruk).

Tro nu inte att jag skojar eller raljerar. Detta var enligt någon amerikansk teolog som jag nu glömt namnet på. Intressant var det, hela dagen. Jag rekommenderar verkligen kollegor i andra kontrakt i landet att bjuda in Tomas Nygren till en föreläsningsdag. Mycket matnyttigt.

Synd bara att jag har familjegudstjänst till helgen. Då kan man ju inte prata om revolvermän som skjuter varandra. Jag får väl ta det i någon slags Bamse-variant:

1. Vargen knycker  Skalmans motorcykel.
2. Han kör ner den i älven.
3. Bamse äter farmors dunderhonung och drar upp motorcykeln ur vattnet.
4. Skalman bjuder sina vänner på en MC-tur i aftonsolen.


Är kyrkan berusad?

Den rubriken såg jag för några dagar sedan på framsidan av en av mina dagstidningar!

?????

Ja, egentligen så var det en (o)lycklig omständighet som skapade rubriken. På Dagens förstasida stod nämligen ungefär så här (har ej tidningen framför mig så det blir ur minnet):
Är kyrkan en plats för
berusade ungdomar?
och artikeln handlade om den eventuella lämpligheten i att en Pingstkyrka (tror jag det var) någonstans i vårt avlånga land lät ungdomar komma in på sitt café även om dom var berusade. Nu råkade en annan tidning hamna snett ovanpå så det enda som blev synligt var

Är kyrkan
berusad

Men lustigt var det iallafall tycker jag. Och det blev en tänkvärd fråga. Borde inte kyrkan vara berusad? Paulus skriver ju i Efesierbrevet 4:18 "berusa er inte med vin, sådant lever till ett liv i laster. Låt er istället uppfyllas av Anden..." Alltså: bli fulla av Anden. En god sa till mig i söndags att egentligen borde ju detta med berusning lära oss något om Anden. Alltså (igen): man ser ju direkt på en person som är (tillräckligt) berusad att han är berusad. Man borde på samma sätt tydligt se vem som är uppfrylld av Anden.

Alltså (3): är kyrkan berusad? Jag menar min egen kyrka, svenska kyrkan, är den berusad? Den borde vara ännu mer berusad av helig Ande. Så att den hade
* större kärlek till Guds ord
* större vilja att lida
* större vilja att sprida budskapet om Jesus över världen
* större lust till gemenskap med andra kristna som är berusade av Anden

Tyvärr verkar min kyrka vara alldeles för nykter. Kanske har den varit med i något slags andligt AA - Anonyma Andeuppfyllda - och lärt sig bli av med sitt "missbruk" (beroendet av Anden).

Kom, helige Ande!

Vi behöver bli berusade av Anden på nytt. Exakt hur det ska gå till vet jag ej. Gud kan använda vilka vägar och kanaler han vill. Och han kan göra det på det mest oväntade sätt. Men om jag nu ska se mig omkring i den konkreta kyrkliga omgivningen i landet då upplever jag (min subjektiva åsikt - det som är sant för mig behöver inte vara sant för dig osv - så ser du att jag kan vara riktigt postmodern också om jag vill) att den som just nu verkar vara den bästa bartendern och kan blanda till den bästa Ande-drinken är OAS-rörelsen

Kom,helige Ande!
 
Själv höll jag just på att bli berusad av kritiklusta, så jag fick radera i inlägget. Knappast är jag heller just idag berusad av MC-längtan - det snöar! Suck! suck! Annars kan man lätt bli lite berusad av fartens, snabbhetens och smidighetens tjusning när man sitter på hojen. Jag brukar alltid tala till mig själv före jag startar: "nu kör du lungt"; "inget slalomåkande mellan filerna"; håll hastighetsgränserna"! Sedan är jag oftast uppe i nästan 100 innan ens 50-vägen blivit 70! Suck suck!

Tänk om den kyrka som hela tiden säger till sig själv: "nu tar du det lungt"; nu följer du kyrkoordningen till minsta paragraf";  skulle bli gripen av Andens tjusning och dra iväg på en tur som vi inte vet var den slutar.

Vad ska du blogga om?

- Bra fråga! tänkte jag när gammal god vän ställde den i telefon samtidigt som han instruerade mig i bloggskapande.

Och svaret blev att det har jag inte riktigt tänkt på. Jag har varit så inriktad på att starta en blogg så jag har inte tänkt på vad jag ska ha den till. Mer än att ge min recenssion av Kurirens ledarsida. Men nu är det gjort så nu måste jag vända blicken framåt. Det finns uppenbarligen ett antal alternativ när man ser sig omkring i bloggvärlden.

1. Seriösa bloggar. En av de seriösa som jag gillar är Dag Sandahls blogg. Jag lägger till en länk. Den är absolut ett måste för den som vill ha regelbundna kommentarer till det som sker i svenska kyrkan utifrån en lagom kritisk och fri ståndpunkt men likväl präglad av grundläggande kärlek till det som genuint är Svenska Kyrkan - men sannolikt fullständigt ointressant om man saknar detta intresse. Men att driva en dylik blogg kräver både kunskap och förmåga/lust att ständigt vara uppdaterad och det har jag inte. Så något sådant alternativ blir inte min blogg, men kanske ändå lite seriösare än hittills....

2. Gnälliga bloggar. Sådana som bara tycker om att kommentera allt som är fel - särskilt i kyrkliga sammanhang. Så'nt har jag blivit så less på under åren. Har väl själv periodvis ägnat mig för mycket åt dylikt kan jag tänka.

3. Besserwissiga bloggar. Så'na som vet bäst, som känner behov av att kommentera allt som sker. Kan väl vara kul kortare perioder, men till slut blir man less på det också. Hoppas undvika falla i den fällan.

4. Alltför personliga bloggar. Där man berättar exakt vad man gjorde, vem man träffade, vad man sa, vad man åt och drack. Kanske är det särskilt ungdomar som har så'na bloggar, så då är väl frestelsen inte alltför stark. Jag har ju bara ett drygt ett halvår kvar tills jag är 55+.

5. Alltför ensidiga bloggar. Oftast så'na som bara skriver om ett enda intresse: skoteråkning, slalom, MC-turer, flugfiske, frimärkssamlande el dyl. Hur kul blir det - annat är för den lilla invigda hopen av rättroende?

6. Lägg-ut-alla-dina-predikningar-bloggar. Kan ju vara ett möjligt alternativ för en präst. Felet är att jag aldrig skriver ut mina predikningar så det funkar inte. Ni får nöja er med eventuella kortare glimtar ur minnet. Dvs om jag kommer ihåg vad jag sa!

7. Roliga bloggar. Är det tillräckligt roligt för att man ska få några dagliga besökare så ska man kanske vara nöjd.

Alltså vet jag inte vad jag ska skriva på min blogg. Hoppas jag kommer på det innan jag ska formulera nästa inlägg. Det finns några idéer som mal runt djupt inne i skallen, så titta tillbaka! Om du inte redan konstaterat att det varken är tillräckligt seriöst, gnälligt, besserwissigt eller roligt för att du ska orka klicka dig hit igen.

Första våren jag hade MC (2005) hade jag vid detta datum redan varit ute och kört, men i år går det inte ännu. Typiskt: hela vintern har vi gått och tyckt att det inte blivit någon riktigt vinter och precis när man börjar länta efter att fara ut med motorcykeln då blir det kallt och faller snö!

Man får inte tappa kontrollen

Igår kväll var jag på teater. Ovanligt lördagsnöje för mig, jag brukar nämligen ligga lågt med nöjesliv på lördagar för att istället koncentrera mig på söndagens gudstjänst. Men igår gick jag alltså. Det var en enmansteater som handlade om lagerarbetaren Sven, en lite lagom misslyckad, ensam och rigid person. En som höll på reglerna, som frukatade det som han upplevde som allmän samhällsupplösning, som började tycka att nu har det gått för långt, nu måste man göra nå't och så började han till sist dras mot den typ av rörelser som levererar den sortens enkla lösningar. Klart sevärd. Gav en del att tänka och fundera på. (Se vidare om pjäsen på http://www.schilken.se/ - pjäsen kan beställas till skolor mm).

Sedan i efterhand så visar det sig (i alla fall tycker jag det) att det kanske hade positiv betydelse för dagens predikan att jag såg teatern. Jag började nämligen se att dagens bibeltexter också handlade om kontroll. Dom som möter Jesus i Salomos perlarhall är nog på väg att förlora kontrollen. Förut har dom vetat exakt vad dom skulle tro, men nu blir dom osäkra: "Hur länge ska du hålla oss i ovisshet?" frågar dom Jesus. Ge klart besked så vi vet om du är Messias eller inte. I en kommentar jag läste stod det att frågan även skulle kunna översättas "hur länge ska du störa oss" eller rent av "trakassera oss"! Så är det väl när Jesus kommer: han rubbar folks invanda cirklar. Dom förlorarar kontrollen.

Frågan är om inte även episteltexten kan ses i detta ljus. Petrus uppmanar de äldste i församlingen (i vår kyrkotradition snarast motsvarande präster/biskopar) att inte vara herrar över församlingen, alltså att inte ha total kontroll. Annars är det väl det som gör att vissa andliga gemenskaper utvecklas till sekter, att ledarna vill ha kontrollen, också över detaljer i de enskilda människornas liv.

Gud har kontrollen. Dock inte på ett negativt sätt som en diktator, utan på ett positivt sätt så att han alltid till sist driver sin goda vilja igenom. Det är ju det underliggande budskapet i den gammaltestamentliga texten ur Jeremia: Gud ska i framtiden återsamla sitt utspridda folk. Det är väl det som vi nu efter årtusenden börjar se uppfyllelsen av: det judiska folkets återvändande till Isarael. Oavsett vad vi i dag kan tycka om den konkreta politiska staten Israel och dess politik så tycker jag det är svårt att inte se en profetisk uppfyllelse i en del av det som skett i vår tid. Då väntar vi bara på att andra delar av profetian också ska uppfyllas, nämligen att det judiska folket i ännu högre grad får syn på honom som bär namnet "Herren vår rättfärdighet", "ett rättfärdigt skott" ur "Davids stam" dvs Jesus.

Hur kom det sig då att jag gick på teater överhuvudtaget? Jo, denna pjäs' regissör, Robert Aronsohn, har samma intrresse som jag, nämligen MC - vi sittar båda i styrelsen för Sveriges Motorcyklister (SMC) i Norrbotten, och han gjorde reklam för teatern på vårt sammanträde igår.

Uppmärksamma läsare noterar nu hur jag även i detta inlägg fick med några meningar som har med motorcyklism att göra. Det visar att jag inte helt tappat kontrollen, eller för att uttrycka det med ord kända för vissa av läsarna: att jag inte är helt LOST.

Varför heter min blogg så?


Ja, varför kallar jag min blogg
"Privat blogg för personliga åsikter och andra dumheter"

Det här med privat och personlig var ett gott råd jag fick från en vän och kollega. När man är präst och har en tjänst så finns det skäl att markera att det man torgför inte är arbetsgivarens åsikter. Så ingen tror att här sker någon otillbörlig sammanblandning.


"Dumheter"??
Jag funderade faktiskt på skämtsamheter. Men det blir så kravfyllt. Då måste jag ju vara rolig. Bättre med dumheter. Jag menar, den som inte gillar vad jag skriver kommer att utbrista "du skriver bara dumheter". Och då kan jag bara svara att det har jag ju redan talat om i förväg!


Nu är frågan, hur får man läsare till sin blogg. Några vänner har länkar på sina bloggar, det kan ge någon extra besökare. Jag har tipsat mina fyra syskon och mina barn, då får jag väl i alla fall något besök. (Jag lägger givetvis in en länk på min blogg till min dotters pojkväns blogg. Han bloggar från fredsstyrkan i Afgahnistan.) Men hur kommer jag utanför denna snäva krets. Jag funderade ett tag på att ta till det utomordentligt enkla tricket att skriva div ord relaterade till den siffra som är mellan fem och sju - alla ord helst på engelska. Då lär man få åttamiljonersjuhundratrtrettiofemtusenfyrahundratjugoen besökare inom fyrtiofem sekunder. Men det är ju lite fusk. Och dessutom är det väl fel sorts läsare.


Bättre då med något annat. Jag har ju redan skrivit namnet på min motorcykel: Honda Transalp. Men vem googlar på en MC-modell? Man tittar väl direkt på honda.se i fall man vill se hur en så´n ser ut. Men kanske är det någon så jag skriver namn på några hojar av samma typ tex Africa Twin och Varadero. Något utöver det lär jag aldrig skaffa mig. Fördelen med denna typ av hoj är att man i full fart kan flyga över de norrländska tjälskotten. Jag märkte det förra sommaren söder om Karesuando; i (minst) 110 blåste jag förbi ett gäng på stora glidare som knappt vågade köra 70! Och har man väl fastnat för Honda så finns det inget skäl att byta. Det skulle i så fall vara Aprilia Capo Nord. Samma typ av hoj, men den är riktigt snygg tycker jag. En sådan har en prästkollega i Lunds stift som jag mötte på fjolårets OAS-möte i Skövde, så våra hojar stod parkerade sida vid sida framför hotellet.


Då kommer jag osökt in på ytterligare ett av mina engagemang: OAS-rörelsen. Jag lägger in en länk dit också bland mina länkar. Ock så kan jag ju till sist skriva namnet på några kända kyrkliga personer och begrepp som folk eventuellt googlar på, så kanske någon till hittar hit. Bertil Gärtner och Dag Sandahl och "klassisk kristen tro" för att locka hit några som kanske (säker kan man aldrig vara) gillar det (kyrkliga) jag kommer att skriva (hittills har det ju inte blivit så mycket); KG Hammar och "kontextuell teologi" för att locka hit några som inte kommer att vara lika ense med mig (när jag väl börjar skriva nå't seriöst alltså) - om dom inte kör motorcykel förstås, för motorcyklism skapar också gemenskap, precis som tron!


Ledarskribentsbyte på Kuriren


Norrbottens-Kuriren alltså, meddelas härmed till icke-norrbottniska läsare. Efter åtta år lämnar Bo Östman över stafettpinnen. "Äntligen!"  är man beredd utbrista.

I lördags skrev Östman sin avskedskrönika. Det är bara att konstatera att han in i det sista höll fast vid den formuleringskonst som under åren gjort Kurirens ledarsida så utomordentligt tröttsam. Vad skrev han i denna yttersta tid? Jo, han kommenterade det faktum att det under årens lopp funnits motsatta reaktioner på hans skriverier. Och hör nu!


De som varit välvilligt inställda beskrev han med ord som att dom tyckt det varit "bra", haft "positiva reaktioner" eller varit "nöjda". De däremot som inte gillat det skrivna omnämndes med ordet att dom "gnällt". Varför inte ett mer neutralt och sakligt ord också för dessa reaktioner, tex "varit negativa", "ogillat" eller något liknande. Nej, istället väljer Östman - sin vana konsekvent trogen - att använda en nedlåtande och förklenande formulering om sina meningsmotståndare.

Jag blir så trött.
Det jag upplevt som tröttande är
 den slarviga skrivstilen,
 mångordigheten
 personpåhoppen 
 oviljan/oförmågan att gå i dialog med meningsmotståndare (de gånger någon dristat sig att gå i debatt med Östman levererade han ett svar som i de allra flesta fall enklast kan sammanfattas med "vilken tur att inte du bestämmer vad alla ska tycka, hur skulle det gå då?". Jag har själv råkat ut för det men den gången råkade tydligen Östman vara på sitt mest variationsrika humör för han la till att jag var en "sprattelgubbe". Jag kan också jämföra med ett tillfälle då jag för många år sedan debatterade med NSD:s dåvarande ledarskribent Ursula Berge. Hon hade en mycket mer respektfull ton och det ledde till ett konstruktivt och givande meningsutbyte, trots att vi i sak var helt oense.)


När Bo Östman vid ett tillfälle yttrat sig om de kyrkliga sammanhang där även jag är personligt inblandad och därvid utnyttjat sitt publicistiska överläge (tillgång till hela ledarsidan) till sin egen fördel, då ledsnade jag. Det var för ca fem år sedan. Jag sade upp min prenumeration.


 Under de följande månaderna blev jag vid några tillfällen uppringd av en prenumerationsförsäljare som undrade varför jag slutat prenumerera och om jag inte skulle återgå till Kuriren. När jag angav mitt skäl (jag ogillar ledarsidan i Östmans tappning) så tackade hon artigt för sig. Sedan gick det ett drygt halvår, så ungefär ett år efter mitt prenumerationsslut blev jag uppringd igen. Denna gång av en (yngre, tror jag, men det är ju svårt att bedöma i telefon) manlig försäljare. Han var mer påstridig. Han ville verkligen veta vad det var som jag ogillade. Jag återgav väl i korthet det jag ovan antytt. Då sa han:
-Vet du, det är många som säger som du!
Jag blev lite paff. Det brukar ju höra till en försäljares stil att annars alltid försvara sin produkt. Men det är inte slut här, för efter en stund fortsatte han:
-Skulle inte du kunna skriva till chefredaktör Sture Bergman och berätta det du just sagt till mig?
-????
Nu drog jag efter andan av förvåning för denna bön om hjälp. Då tillägger han:
-Jag bjuder dig på Kuriren en månad om du gör det!


Nu har det skett ett byte på ansvarsposten för Kurirens ledarsida. Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska innebära att Kuriren nu får en ledarskribent som dels kan återupprätta ledarsidans kvalité och dels både vill och förmår leva i en respektfull och konstruktiv dialog med läsarna.




 


Hoppsan, är jag död?


Rubriken är en fråga, inte ett påstående som i en av Arto Paasilinnas boktitlar. (Paasilinnas böcker är roliga, läs dom!)


Anledningen till frågan är att jag sent i går kväll (läs: lördag kväll - det gick inte att lägga in något i bloggen på söndag) fick en kort stunds hjärtflimmer (det har hänt mig så ofta under åren att jag vant mig och rädes icke - läsarna må ej heller oroa sig, jag står under regelbunden läkarkontroll.) dvs att hjärtat en stund slår orytmiskt. Det känns som att det bubblar i hjärtat. Men snabbt går det över. Men vad som brukar hända då är att hjärtat slår så försiktigt - kanske bara i jämförelse med föregående stunds "bubblande" - att jag blir osäker på om det överhuvudtaget slår. Jag lägger handen på bröstet för att försöka känna hjärtslagen, men jag noterar inget. Och det är då jag undrar: är jag död. Det kanske bara är det att jag inte märkt det ännu.


Men nu har jag ett bra sätt att kontrollera saken. På vänster handled har jag nämligen ett blodkärl så ytligt att jag kan se pulsen utan att känna den. Sagt och gjort: jag tänder sänglampan och tittar efter. Och när jag sett den stilla regelbundna pulsen då kan jag tro att jag lever och vågar somna tryggt.


Och därmed är jag ju osökt inne på dagens predikan, som handlade om lärjungen Tomas (som vi kallar tvivlaren) han som missat Jesu första lärjungabesök efter uppståndelsen och som sa att han inte kunde tro det om han inte fick se och känna på Jesus. Jesus gav honom den möjligheten men sa sedan: du tror därför att du har sett, saliga är dom som tror utan att se.Den texten predikade jag över idag i Luleå Missionskyrka. Det är andra gången på några år som jag ombeds predika där. Det är roligt och jag återkommer gärna. Folk verkade uppskatta predikan, men ska man våga lita på folk som tackar för predikan (gäller ju inte bara Missionskyrkor utan även svenskkyrkliga sammanhang), eller är det som med kaffet: man tackar artigt även om det var beskt? När det gäller predikningar kan det dock vara så att det är som bäst när det är beskt. 

Jag har alltid tyckt att vi är lite orättvisa mot "Tomas tvivlaren". Han tvivlade en vecka och trodde resten av livet. Han borde snarare heta Tomas den troende. Det är väl snarare jag som borde heta "Torbjörn tvivlaren" jag som måste se med egna ögon innan jag kan tro att jag själv lever.


Det är ju knappt jag kan tro att jag två gånger predikat i Missionskyrkan; jag som tillhörde den lilla minoritet - ca 10 personer av 250 - som i kyrkomötet 2006 röstade emot samarbetsavtalet mellan Svenska kyrkan och Missionskyrkan. Nu beror det inte på att vi är emot kyrkligt samarbete (ekumenik) snarare tvärtom. Vi i Frimodig kyrka tyckte att det liggande förslaget var ofärdigt - i den norrländska ordagranna betydelsen inte klart. Vi yrkade därför på återremiss så att man ytterligare skulle kunna bearbeta frågorna om framförallt ämbetet och sakramenten. (vill nå'n veta ungefär hur jag mfl resonerade kan man tex kolla på aKF:s hemsida (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse) och se om deras remiss ligger kvar på nätet.


Slutligen vill jag tacka Hanna och Stig som med inspiration (mest Hanna) och lite praktiska råd (Stig) fick mig att komma igång med min blogg. När jag slog på datorn efter jobbet i fredags läste jag ett mail från Hanna där hon sa att inte bara hon utan många väntade på min kommande blogg. Tänk att vänta på något som man ännu inte sett! Det kallar jag att tro utan att se.


RSS 2.0