Torbjörn Lindahl

Men först behövde man få hojen besiktad. Det fixade jag i Kalix i fredags. Fick ingen tid här i Luleå men det var ju bara kul att få en liten tur. Igenom besiktningen utan anmärkning! Bra gjort av gammal hoj. Nåja, kanske inte så gammal, men den har gått en del, nästan 9000 mil. Om jag antytt att jag ibland upplever att mitt MC-intresse svalnat en aning så är det bara när jag befinner mig en bit ifrån motorcykeln. Så fort jag sitter på den och kör så kommer glädjen tillbaka.

 

Har nu suttit en stund och läst på nätet inför förstamajrundan. Tider och platser. I stort sett som förra året. Räknar kallt med att min gamle kamrat dyker upp på Storgatan i Älvsbyn så vi får ljuga en stund som vi brukar. Undrar när han ska börja känna suget? Han har ju varit (snö-)skoterägare så lite känsla för fart och skoj bör han ha. Men kanske tänker han att det är bättre med djup snö än asfalt om man råkar ramla av och det är ju sant. Själv ska jag försöka låta bli det.

 

Detta är nu första gången på sju år som jag inte - som suppleant eller ordinarie - tillhör styrelsen för SMC norrbotten. Det innebär att jag inte på något sätt varit med i förberedelserna. Lite abstinens har man nog. Får väl koncentrera mig på det som styrelsen alltid ansåg vara min uppgift: kontakta vädrets makter och be om fint väder.

 

Vill man kolla mer om förstamajrundan så gå in på Sveriges motorcyklisters hemsida och titta in hos Norrbottensdistriktet. Där finns även kartor för exakta färdvägar om man vill gå ut och titta.

 

På besök hos släkting fick jag idag chansen att läsa den artikel i söndagens DN (av Niklas Orrenius) som under veckan varit föremål för kommentarer på div bloggar och smedjor.

 

I artikeln beskrivs Dag Sandahl dels med - det vanliga - omdömet kvinnoprästmotståndare men också med tillägget att han har ett grovt språk.

 

Hans språkkonst har nu varit föremål för granskning och kommentarer under veckan (åh, för alldel, även tidigare). "Har aldrig någonsin använt ett sådant språkbruk," skriver Helle Klein. Biskop Koivonen-Bylund* i Härnösand försöker ge tillbaka med samma typ av mynt. Det borde hon inte ha gjort för det gav bara Dag Sandahl chansen att utveckla sin språkförmåga ytterligare ett steg mot fulländning.

 

Dags nu att biskopar och andra i det kyrkliga etablissemanget accepterar faktum: ni kan aldrig slå Dag i en strid med ord. Därtill är Dag

1. För intelligent

2. För snabbtänkt

3. I alltför hög grad förmögen att se med distans på sig själv och förmögen sätta sig själv i centrum för sina skämt.

 

En sådan person - i all synnerhet som uppfyller kriterium nr 3 - är oerhört svår att komma åt med kritik.

 

Får man då använda ett sådant språk som Dag gör? Med hänvisning till en av mitt livs stora andliga förebilder - Lars Levi Laestadius - svarar jag utan all tvekan (igen!) "ja" på den frågan. Det var Laestaius medvetna och genomtänkta tanke att hans grova språk skulle förmå slå sönder den hårda yta av egenrättfärdighet som täckte sinnet hos många av hans åhörare och motståndare. De kristna å andra sidan förstod. Detsamma i vår tid. Vännen och brodern i tron, Per-Eric Simma, medger på Dags blogg att han vek sig av skratt. Själv skrattade jag så jag blev tårögd. Andra kristna vänner har också skrattat.

 

Ska vi tänka att dom som blir förnärmade och känner sig kränkta är dom som - med Laestadii ord - "har tron i peruken och dygden som salighetsgrund"?

* har aldrig använt det numera vanliga "biskop+ förnamn" om någon annan biskop Bertil

 

 

 

 

 

skriver nu på nytt till biskop Hans Stiglund för att försöka få upprättelse.

(Den intresserade kan se brevet på Anders Brogrens hemsida).

 

Tragiskt har det varit länge att denna sak fått leda så långt* utan att biskop och domkapitel på ett rimligt sätt kunnat gå Östlund till mötes och ge honom den upprättelse han efterfrågat.

 

När Östlund - som i många år varit sjuk och inte utövar något prästerligt arbete - avsade sig det vigselförordnande som han ändå aldrig skulle använda, så ingrep domkapitlet.

 

Domkapitlet beslöt visserligen att inte vidtaga någon av de åtgärder som enligt Kykroordningen stått till buds (erinran, prövotid eller "avkragning") men använde i beslutsformuleringen likväl ordet "illojalitet" om Östlunds agerande.

 

Hur ska man tolka detta domkapitlets ordval?

 

1. Det var medvetet. Då innebär det i praktiken att domkapitlet gav en erinran fast man inte gjorde det. I så fall handlade man svekfullt eftersom det i Kyrkorordningen inte ges utrymme för någon "lägre" grad av kritik.

 

2. Ordvalet var oavsiktligt och "råkade" bara hänga med från den beskrivning som domkapitlet gör av andra kapitels agerande i liknande fall. I så fall var det i bästa fall olyckligt, i sämsta fall klantigt.

 

Oavsett vilket - avsiktligt eller oavsiktligt - borde det inte ha varit alltför svårt att helt enkelt upphäva beslutet, skriva om texten i beslutet med helt neutrala ord, erkänna att det hittillsvarande ordvalet var olyckligt/felaktigt eller vad man nu vill säga - och ge en ursäkt.

 

Ska det vara så svårt? Att domkapitlet och biskopen inte förmått sig att göra detta är i mina ögon helt obegripligt. Att det blir svårare för biskopen och domkapitlet att ändra sig ju längre tid som går är fullt begripligt. Men biskopen kan väl dra nytta av lärdomarna han skänkt kyrkan i sin fastebok Gränslandet. Där visar han ju att det är möjligt att ändra sig och be om ursäkt också om man målat in sig i ett hörn.

 

Sedan är det väl klart att André Östlund och jag uppenbarligen gör olika bedömningar i frågan hur långt det är meningsfullt att driva kravet på upprättelse. I ett motsvarande fall skulle jag nog ha gett upp för länge sedan och accepterat att läget nu en gång är sådant att en vanlig präst oftast inte kan räkna domkapitel och biskopar till sina försvarare om det börjar storma. Men Östlund är prästvigd och har nog haft stora delar av sin aktiva prästtjänst i en tid då präster var fostrade att ha en annan förväntan på den kyrkliga hierarkin.

---

 * Östlund har även lämnat prästämbetet

 

Med snösmältningen till exempel. Det är väl inte mer än tio dagar sedan jag sista gången åkte skidor på fjärden här utanför. Nu fattas det inte många dagar tills man kan sjösätta kanoten. Om det inte vore en stor skada i den eftersom en snöskoter körde över den där den låg upp och nervänd under snön i vassruggen under förra vintern.

 

Vad annat går fort? Ett yrkesliv. Nu har jag snart bara fem år kvar till pension. Jag som fortfarande väntar på att jag ska komma på vad jag ska göra när jag blir stor.

 

Och bloggandet. För några veckor sedan hade jag haft denna blogg i fem år. Detta blir inlägg nr 800. Jag kan ställa mig samma fråga som min gamle kamrat gjorde för en tid sedan på sin blogg, vem är det egentligen som finner lust läsa ens skriverier.

 

En hel vinter. Dvs den tid då motorcykeln står i garaget. Nu är den tiden slut - för den här gången.

 

Med förändringarna i kyrkan. Saker och ting i det andliga och kyrkliga som skulle ha betraktats som fullständigt otänkbara för några årtionden sedan är nu helt accepterat (jag ids inte räkna upp något - tänk efter själv).

 

Synförändringarna. Man hinner bara vänja sig vid sina nya glasögon så ser man inte perfekt i dem utan måste ta av dem för att kunnna se i missalet vid altaret.

 

För att inte tala om glasögonmodet. Nu ska glasögonen vara större igen. Fortsätter det så här så kommer väl folk snart rännande i groteska saker av 70-80-talstyp.

 

Den tid som går från och med att man klippt sig tills dess man behöver klippa sig igen.

 

Och vad värre är: den korta tid som går innan kompostpåse, sopkärl och tidningsåtervinningskassen är överfulla och ny promenad till soptunnorna måste inplaneras.

 

 

 

 

Övervägde först att ge detta inlägg rubriken Nu är lyckan gjord. Avstod dock av två skäl:

1. För att vissa läsare* som tycks ogilla mitt då och då förekommande skrivande om MC-livet skulle beredas möjlighet hoppa över detta inlägg.

2. För att andra läsare inte skulle behöva frukta att jag anser den jordiska lyckan (dit MC-körning hör) vara viktigare än den lycka det innebär att genom tron ha ett hopp för evigheten.

 

Alltså det neutrala Första MC-turen.

 

Trodde nog att förra helgen skulle bli den då man såg en stor mängd motorcyklar ute på vägarna. Men det var lite för kallt. Idag såg man dem dock i stor mängd. Efter att ha bytt till sommardäck på bilen insåg jag att det inte fanns något hinder för en kort motorcykeltur. Övervägde t o m att ta en tur till Älvsbyn och tigga en kopp kaffe hos min gamle kamrat, men valde följa försiktighetsprincipen: bara en kort tur i maklig fart** första gången. Man är ju lite ringrostig så här efter vintern. Det är hojen också tydligen. Fick hålla på en stund innan jag fick den att starta men när den väl är igång så går den som en klocka hela säsongen.

 

Först blev det raka vägen till OK vid badhuset för koll av lufttrycket i däcken. Där träffade jag flera motorcyklister som var ute i samma ärende och en som kommmit till macken utan sin hoj men kom fram och pratade för att han äger en likadan (Honda Transalp) av samma årsmodell (98). Sen blev det körning mot Gammelstad. Vände i planskilda korsningen vid E4 och körde mot stan igen, svängde av vid rostbollen vid Notviken och körde vägen mot Porsön. Väl på gamla Haparandavägen tog jag mot Rutviksreveln och körde hem genom Björsbyn. Lagom liten tur. Vid OK hade jag dessutom passat på att köra lite sakta i åttor och öva på balansen, men än fattas det en del innan jag återigen klarar att vända på bredden av två parkeringsrutor. Säskilt åt höger har jag svårt. Vänster går bättre.

 

Väl hemma i garaget mötte jag närmaste grannen som nu höll på byta däck på sin bil. Alltid två glädjeämnen efter årets första MC-tur, sa jag till honom:

Att motorcykeln startade och att man kom hem levande.

---

* tänker fr a på Ann O Nym som redan till ett av de första inläggen på denna blogg skrev kommentaren "Den där motorcykeln, måste den alltid vara med?" och på min gamle kamrat som envisas med att kalla min MC för anabol moped.

** nåja, väl ute på Bodenvägen blev det givetvis (minst?) 90

säger vi till AIK som just vunnit sitt andra SM-guld i historien. Det första på 35 år. Skellefteå AIK förstås.

 

Det var inte oväntat. Jag står fast vid min uppfattning att jag unnar Skellefteå guldet trots att jag är Lule-anhängare.

 

Dom var bättre

Dom var i sin tredje raka final.

Dom stod före i kön, så att säga.

Som en krönikör skrev i Sportbladet efter de första finalmatcherna så verkade Luleås spelare inte lika "hungriga" som Skellefteås. Snarare mätta redan av att ha kommit till final.

 

Men nästa år - då tar vi dom. Betänk hur Skellefteå i år klarade av laget som finalslog dom ifjol!

 

Under veckan har jag varit på OAS-kurs på Åh stiftsgård. Fantastiskt fina dagar. Har nästan börjat glömma hur värdfullt det är att vara på OAS-dagar. Men de s k medarbetarkurserna är bättre än de stora OAS-mötena. Dels är det tajtare program med fler föredrag och dels firar man gemensam mässa varje dag. Man kan inte nog uppskatta en riktig gedigen mässa.

 

Huvudtalare under dagarna var biskop Lindsay Urwin från Walsingham (rättstavat?) i England. Ligger f ö i Luleå stifts vänstift. En ytterst trevlig vän och biskop och en härlig talare att lyssna till. Vi Lulestiftare som skulle flyga hem fick en sista pratstund med honom på Landvetter innan vi gick till utrikes- respektive inrikessäkerhetskontrollerna. Honom möter jag gärna igen.

 

 

Fick mig för någon dag sedan tillsänt ett utdrag från Facebook där centerpartistisk präst och kyrkomötesledamot  skrivit något om det som han uppenbarligen uppfattar som ett hot mot den öppna folkkyrkan, nämligen elitkyrka. Han tycktes också mena att just centerpartiet ihop med socialdemokraterna är de stora skydden mot den hotande elitkyrkan.

 

Detta är nu inte första gången jag hör en centerpartist eller en socialdemokrat tala om elitkyrka. Jag undrar vad det är för slags företeelse och var den finns? Det måste vara någonting som centerpartister och socialdemokrater ständigt möter i sina sammanhang. Själv har jag aldrig mött någon elitkyrka. Skulle vara intressant om någon kunde förklara för mig vad en elitkyrka egentligen är och var man kan se exempel på en sådan.

 

Det enda elit- jag normalt träffar på är elitserien i hockey. Just nu pågår - som väl ALLA vet - "skoterfinalen" mellan Skellefteå och Luleå. Just nu ligger Luleå lite illa till (0-2 i matcher) men vi ger inte upp. Gläder mig dock över att en prästkollega som är från Skellefteå får glädja sig. Alltid roligt när folk får glädja sig. Annan kvinnlig prästkollega med normalsympatier för lag längre ner efter kusten blev dock chockad när jag uttryckte att jag kunde tänka mig unna Skellefteå segern. Dom är dock i sin tredje raka final och står "före i kön" uttryckte jag. "Nej så får du inte säga", sa hon, som erkände att hon efter många år i Luleå börjar få lite Lule-sympatier, "nu är du alltför kristlig".

 

Åhå, tänkte jag. Manlig kvinnoprästmotståndare mer kristlig än kvinnlig präst. Alltid roligt när man kan vända invanda världsbilder upp och ner.

Mitt I allt det trista. Dels över Mitt liv i ett nötskal. Det får han göra. Men även över att väderprognosen för någon dag sedan utlovat snöoväder här vid norrlandskusten nu mot veckoslutet just som jag börjat drömma om premiärturen med motorcykeln.*

 

Här torde Seglora Smedja få något att bita i. Dag Sandahl sprider antimotorcyklist-ism är den givna rubriken i Dagens Seglora.** Att skämta om en norrlänning måste absolut vara hets mot folkgrupp.  När dom dessutom kan basunera ut att dom sett en spricka inom nomineringsgruppen Frimodig Kyrka torde Smedjans lycka vara gjord.

 

Vi frimodiga fortsätter med det som är vårt privilegium i kyrkopolitiken: att ha roligast.

---

* men dröm om den glädje som varar beständigt. I gårdagens prognos fanns ingen snö på dessa breddgrader, och att döma av verkligheten så har vädret, åtminstone temporärt, anpassat sig till prognosmakarna, .

 

** om dom redan skrivit inlägget vet jag ej. Jag läser aldrig Dagens Seglora.

Efter ett rejält kvälls- och delvis nattpass igår är anmälningslistorna för Frimodig Kyrka i Luleå stift klara med kandidatförsäkringar och valsedelsbeställningar.

 

Frimodig Kyrka i Luleå stift kommer att gå fram med listor i

Kyrkomötesvalet. 25 personer på valsedeln.

Val till stiftsfullmäktige. 21 personer på valsedeln.

Det är något längre valsedlar än vi hade vid förra kyrkovalet

 

Dessutom kommer vi att gå fram med lokala listor på tre ställen.

Bodens pastorat. 9 på valsedeln.

Umeå. 4 på valsedeln

Vännäs-Bjurholm. 4 på valsedeln.

 

Hade vi kommit igång med arbetet i bättre tid hade vi möjligen kunnat deltaga i valet på ytterligare 2-3 ställen. men det får bli nästa gång. Framtiden är vår. Dock är det särskilt roligt att Frimodig Kyrka nu ställer upp i det som väl måste bli stiftets största pastorat, Umeå. Roligt också att det finns ett tydligt icke-partipolitiskt alternativ i Boden eftersom den ledande kyrkopolitikern därstädes - Irene Gustafsson (s) - i krönikor i NSD tydligt påstått att de politiska partiernas medverkan i kyrkovalen är en garant för demokratin i kyrkan. Inget kan vara felaktigare. Om alla grupper som ställer upp i kyrkoval är partier så är ju alla icke-partiaktiva människor uteslutna från att kunna ta ansvar i kyrka och församling. Alltså är det tvärt om så att nu när Frimodig Kyrka ställer upp i Bodens pastorat så är det ett första steg mot verklig demokrati för alla. Alltså är det vi som i praktisk handling står upp för den öppna folkkyrkan. I Vännäs-Bjurholm har vi på vår lista även folk som tidigare varit förtroendvalda i kyrkan för ett av de stora partierna. Människors byte från politiskt parti till opolitisk nomineringsgrupp är ett av många tecken på den kommande vår som nu börjar bryta fram då friheten från fångenskapen nalkas.

 

Jämfört med förra valet har vi möblerat om en aning på stifts- och kyrkomöteslistan. En liten fingervisning innebär det kanske om vilka som gärna kan tänka sig bli invalda och vilket sammanhang dom i så fall prioriterar och vilka som tänker sig hamna utanför valbar plats. Självklart kan ju kryssen (personrösterna) ändra på allt, men man bör i valet inte slentrianmässigt kryssa för dem som man känner utan normalt lita på att det gjorts rimliga överväganden när listan fått sitt utseende. Kom ihåg att om du vill stödja listan i befintligt skick så ska du kryssa för de tre främsta. Själv har jag - efter att två val i rad stått som etta på vår kyrkomöteslista - flyttat ner till nedre halvan av listan. Detta ska tolkas som att jag fortfarande ger mitt hängivna stöd till Frimodig Kyrka men vill släppa fram en yngre generation. Själv trivs jag med rollen som ordförande i vår stiftsförening och hoppas kunna satsa mer energi där.

 

Glöm inte:

Kom med och se!

 

 

Nu är det bevisat. Det alla kunnat ana som haft någon inblick i verkligheten och inte bara lyssnat till slagord: Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna står varandra ytterst nära i de just nu viktigaste kyrkopolitiska frågorna, medan Frimodig Kyrka är det parti som står längst från Sverigedemokraterna. Jag har just läst i Kyrkans Tidnings kyrkovalsbilaga. Där visar det sig

 

(s) och (sd) ger samma svar på fyra av fem frågor

(fk) och (sd) ger olika svar på fyra av fem frågor.

 

Av alla nomineringsgrupper är Frimodig Kyrka den som mest avviker från Sverigedemokraterna. Det är det jag alltid sagt: "demokrater" som "demokrater" - samma underliggande statskyrklighet.

om ytterligare ett avseende där jag står stadigt fast på samma grund som jag gjort förut - åtminstone de senaste nio vårarna:

 

- jag tycker det är lika roligt varje gång man ser de första motorcyklarna på våren. Det skedde idag. Förvånansvärt tidigt skulle jag nog säga. Det finns fortfarande isfläckar kvar här och där och gruset vid vägkanterna och i korsningarna ligger i tjocka strängar. Men OK, dom som vill dom vill. Fyra stora glidare var det. Sannolik HD men det kan ju varit någon japsare också, jag var inte tillräckligt nära för att se ordentligt. Men jag var likväl tvungen stanna utanför bilen en stund för att spana in de glänsade bestarna när dom parkerade en bit bort.

 

Glädjen i att se motorcyklar har man i ock för sig upplevt allt ifrån sin barndom men det är en helt annan känsla att se hojarna när man inser att man själv inom loppet av någon vecka kommer att glida, nej åka, nej köra omkring. * Det är väl precis som med tron. Det blir en helt annan sak när man själv tagit steget in i sammanhanget än när man bara lyssnar och ser.

 

Ändå känns det som jag är lite i valet och kvalet. Jag har ju kört betydligt mindre under några av de senaste tre-fyra åren än jag gjorde de första MC-åren. Det känns som att antingen ökar jag på ordentligt i år eller så kommer intresset sakta att svalna. Vi får se. Jag har i alla fall anmält mig till en broms- och kurvkurs på Mittsverigebanan under en helg i augusti. För dess skull bad jag också få senarelägga min semester en vecka.

 

Skälet till ett något avsvalnat MC-intresse är inte farorna - om nu någon trodde det. Jag har nämligen läst statistik som visar att av alla olyckor med MC inblandad där MC-föraren dör så ingår i en stor del av fallen ett eller flera av följande "riskbeteenden": rattfylla, stulen hoj, lånad hoj eller avsaknad av MC-kort. Inget av detta gäller mig. Ytterst få allvarlga olyckor drabbar dessutom mogna män i 60-årsåldern. (Precis som med bilar så är det unga killar som är mest olycksdrabbade.)

 

Andra glädjeämnen:

- vackert väder

- håller nu på att sammanställa Frimodig Kyrkas listor (valsedlar) till kyrkomöte och stift. Listorna blir betydligt längre än förra valet. Ett tydligt tecken på att det är fler som stöder oss och att fler insett att Frimodig Kyrka är det enda verkliga alternativet i kyrkovalet

- i morgon är det söndag och vi får återigen chans att gå i mässan och påminna oss Kristi uppståndelse

---

* jag har ju ingen glidare och man åker inte motorcykel. Man åker bil men kör motorcykel

än ett litet nötskal för att rymma mitt liv ( se förgående inlägg). Kanske en kaffekopp?

 

Det var bara så att jag efter div hopsamlade intryck från bok- och bloggläsande pyste över av reaktion mot det faktum att det alltid tycks betraktas som en positiv utveckling att man ändrar sig, anpassar sig, byter åsikt, byter sida eller vad man nu gör. Kan det inte vara något positivt i att en människa står fast vid sin övertygelse, växer i den, stärks i den, fortsätter att driva den trots motstånd, motsägelse och lidande, tänkte jag.

 

Alltså levererade jag mitt "testamente."

 

Jag minns när en ny upplaga av biskop Bo Giertz herdabrev kom ut i slutet av 70-talet (eller början av 80-talet), ca 30 år efter dess första utgåva. Bo Giertz skrev själv förordet till den nya utgåvan. Jag minns att jag (i en recension av boken i tidskriften Carex) betraktade det som något positivt att han efter så pass många år stod fast vid bokens innehåll, inte behövde göra några reservationer i relation till den och att han fortfaramde hade tron att det han tidigare skrev skulle kunna inspirera även nya nutida läsare.

 

Och helt ute och cyklar är man väl inte när man tillhör en andlighet i vars huvudskrift kan läsas ord som

 

Inspirerad av div bloggläsande insåg jag att eftersom jag fyller 60 år i år och börjar bli en mogen man och varit präst i snart 34 år, så är det dags att jag lämnar ifrån mig mitt andliga testamente. Håll till godo.

 

1. Jag befinner mig inom exakt samma gränser som förut. Född åtta mil från norska gränsen.

2. Jag har inte ändrat mig.

3. Livets alla "kartor" är helt oförändrade.

4. Jag är lika säker på att jag har rätt som jag alltid varit.

5. Jag är ännu mer säker på att jag har rätt än jag någonsin varit.

6. Jag har inte gjort någon som helst andlig "resa". Och om jag har det så har jag rest åt fel håll.

7. Principerna gäller lika mycket som tidigare.

8. Alla som har andra åsikter har lika fel som förr.

9. Om folk inte håller med mig så beror det bara på att dom inte (ännu) fattar hur det förhåller sig.

10. Jag har inte lust att lära mig något som inte bekräftar det jag redan vet.

11. Finns det något som jag ännu inte vet så är det förmodligen inte värt att veta.  

12. Jag står fortfarande och stampar på samma ställe där jag alltid stått.

13. Om någon påpekar det så skriker jag - högt!

- Kristus är uppstånden

- Ja, han är sannerligen uppstånden

 

En riktigt fin påskhelg har jag fått fira i år. Ledig onsdag till lördag i stilla veckan, har jag haft chansen att som gudstjänstfirare deltaga i flera gudstjänster och andakter.

 

Skärtorsdag (alla gudstjänster gäller Hertsökyrkan om ej annat anges). Fin mässa, som det alltid är på Skärtorsdagen. Till min glädje orkade mamma komma med (under vintern har det varit skralt med gudstjänstbesöken för henne)  och då jag inte behövde annat än infinna mig direkt till gudstjänsten passade det bra att skjutsa henne.

 

Långfredag gudstjänst kl 11. Som vanligt utan orgel till psalmerna. Enda marginalanteckningen: ska det vara orgellöst så tycker jag det ska vara det även till Litanian. Sedan hade vi bönevaka i kyrkan hela dagen. Får erkänna att initiativet kom från kollegan Bosse som även ledde de andakter vi hade kl 15 (Kristi dödsstund) och 18 (Gravläggningen). Under dagen kunde man sitta i kyrkan i stilla bön, sitta i samlingssalen och samtala, ta en promenad eller rent av fara hem en stund och återvända. Vi var väl en grupp på knappt tio personer som tillbringade större delen av dagen i kyrkan. En liten grupp hann t o m avlägga ett besök i bönhuset på Örnäset (gudstjänst kl 16) mellan eftermiddagens andakter. Enligt vittnesbörd fick dom höra en god predikan.

 

På lördagen återvände några av oss till kyrkan kl 10 för andakt Kristus vilar i graven. En stilla stund med många och talande bibelläsningar.

 

På söndagen var jag själv i tjänst och ledde högmässan. En barnfamilj som först bokat att få ha dop i samband med högmässan flyttade i sista stund dopet till annan plats och tid. Lite snopet kändes det då, men det blev dop i alla fall. För - som jag kort antydde i förra inlägget - fick jag förra lördagen, i samband med Fridsförbundets nattvardsgång i Örnäset, önskemål om ett vuxendop av ung kinesiska som kommit till tro genom kontakt med laestadianska ungdomar och under sista året ofta deltagit i bönhusets gudstjänster. Det blev en fin högmässa med dopet inlagt i gudstjänsten. Själva dopet skedde på engelska men jag tror de flesta hängde med.

 

I dag på morgonen började jag författa denna bloggpost men fick tvärt avbryta mig då jag såg vad klockan var. Snabbt iväg för att hinna till västlaestadianska bönhuset kl 11. Det är ju oftast i östbönhuset jag går, men det är roligt besöka "väst" då och då. Artiga och trevliga människor och några personliga vänner har jag där. En lång eftermiddag blev det med mat och kaffe och fina samtal. Gudstjänsterna i väst har ju sin egen form och prägel. Inget som stör mig, men kanske tycker jag inte generellt att predikningarna är så extremt utmärkande "levande Guds ord" som talare och åhörare tycks tänka (i alla fall officiellt). Av goda vänner som varit i västbönhuset kvällen innan fick jag höra att predikanten den gudstjänsten hade "förstört" en i övrigt fin predikan genom att på slutet kalla nattvard i svenska kyrkan för "......" nej, jag skriver inte ut det för att inte sprida negativt rykte. Men det gjorde mig faktiskt lite ledsen när jag fick höra det. I all synnerhet som Hertsökyrkan är den kyrka som ligger närmast västbönhuset (ca 300 m) och är den kyrka där vissa västlaestadianer understundom faktiskt går i mässan. Och jag garanterar: där serveras ingen "......". Där bjuds Kristi kropp och blod.

 

Och det var vad som skedde senare på aftonen. Kl 18 firade vi högmässa och så var påskhelgen slut. Styrkta i tron att Kristus dött för våra synder och uppstått på tredje dagen för vår rättfärdiggörelses skull går vi ut i vardagslivet.