Advent
Gå Sion din Konung att möta, Jerusalem gläds åt din Gud
Strö palmer på väg för Messias, bered dig som väntande brud
Vak upp, vak i jublande sånger brist ut
Vak upp, vak upp, och glad till hans skara dig slut
Han kommer från eviga fröjder, han lämnar sin tron av kristall
sin ära i ljusets palatser och lägges på strå i ett stall
Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud
Var glad, var glad och hylla din konung och Gud
Han kommer till jorden att bringa ett offer på korsträdets stam
att dö för vårt syndiga släkte och föra rätt färdighet fram
För dig, för mig Han trampade smärtornas stig
För dig, för mig på korset han offrade sig
Han kommer ur graven med byte och skuggornas boning blir ljus
och gravarnas slumrare väckas till liv utur seklernas grus
Vad ljus, vad ljus från graven det nu strålar ut
Vad liv, vad liv! O död, nu ditt välde är slut
Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt
Han kommer i makt att regera tills Gud uti alla blir allt
Hans makt, hans prakt hans eviga välde besjung
Hans makt hans prakt som världarnas Herre och kung
Sv Ps 108
med undantag för textvariationerna i omkvädet
som är hämtat från Sions Toners texttradition
Gnäll, gnäll, gnäll...
Kära läsarna har gett några förslag på vad jag kan gnälla om. Verkar som om kommande handbok står högst på önskelistan att bli utsatt för bloggarens gnäll. Men då måste man väl få se resultatet först. Men under tiden kan man ju (likt någon insändarskribent i Kyrkan Tidning, eller var jag nu såg det?) gnälla över att alla som ingår i den grupp som ska jobba med handboken är kvinnor. Tänk om det vore tvärtom: bara män! Vilket ramaskri det skulle bli. Jag bestämmer mig direkt för att bli kränkt över att jag som man inte finns representerad i gruppen. Jag kommer därför aldrig att använda den nya handboken. Bara dess existens i kyrkorummet kommer att utgöra en personlig riktad och avsedd kränkning mot mig som man.
Ett annat skäl till att bara kvinnor ingår i gruppen kunde - enligt insändarskribenten - vara att man måste tillhöra det uppsaliensiska innegänget för att kunna komma på fråga. Så sant som det är sagt. En omedelbar anledning igen till att bli kränkt: jag tillhör inte innegänget, jag är drabbad av utanförskap.
Gnäll, gnäll...
Kommer att tänka på en kursdag för präster och lärare jag deltog i för många år sedan här i Luleå (ordnad av dåvarande skolprästen härstädes, Gunnar Sjöberg, vilken numera tillhör innegänget i Uppsala??? nej, kanske inte ändå, han jobbar ju på stiftsnivå inte på "nationella nivån") under medverkan av prästen David F Olson som undervisade oss om konsten att arbeta med värderingsövningar. När han skulle lära ut den övning där man visar sitt ställningstagande genom att gå åt varsin sida av rummet så tog han exemplet: "i mitt hem är det som en rockkonsert eller en symfoniorkester". Han berättade att när han en gång gjort den övningen med ungdomar så hade alla gått till rockorkestersidan av rummet utom en pojke. Och då alla visste att det var mycket bråkigt i hans hem så trodde alla att han ljög. Men när David frågat honom om skälet till valet hade han sagt: "ja så är det hemma (och med armrörelser imiterat fiolspel) gnäll, gnäll, gnäll.
I torsdags fick församlingens präster och musiker en genomgång av det nya sättet att budgetera och bokföra församlingens inkomster och utgifter. Givetvis blev det lite gnäll från präster och musiker som anade vissa praktiska svårigheter med det nya systemet tillsammans med vissa principiella inkonsekvenser. Ingen skugga dock över församlingens ekonomer som inte hittat på detta utan bara vidareför det dom fått från kyrkokansliet på svenska kyrkans "nationella nivå".
På det lokala planet är jag givetvis också ytterst lojal med allt som bestäms. Men nu siktar jag in mig på "nationella nivån" och då blir det gnäll. Meningen med det nya systemet är att all församlingens verksamhet ska kunna kategoriseras enligt de fyra grundläggande uppgifterna för en församling: gudstjänst, diakoni, undervisning, mission. Att detta är en församlings grundläggande uppgift kan ingen betvivla. Att det står i Kyrkoordningen är väl bra som en ständig påminnelse om vad vi är till för.
Men att göra dessa delar till ramar för sättet att indela församlingens verksamhet även på det ekonomiska planet? Varför det? Jag tror att de som en gång formulerade Kyrkoordningens text inte alls hade tanken att detta skulle påverka framtida församlingsbudgetars utseende.
Men ett av skälen till detta nya sätt att "verksamhetsindela" som ska gälla i hela svenska kyrkan är att man lättre ska kunna göra jämförelser - och tänker man: skapa känslan av att vi är en enhetlig organisation, en enhet. Tänkte väl inte så mycket på det när vi gick från samlingen men en arbetskamrat hjälpte mig se det märkliga i kråksången. Det som numera ska binda oss samman i svenska kyrkan är fullständigt ytliga saker: gemensam logga och gemensam budgetplan istället för det som verkligen ger sammanhållande kitt åt en kyrka: det gemensamma mässfirandet.
Kommer osökt tänka på diskussionerna vid mitt första kyrkomöte, om samarbetsavtalet med Missionskyrkan. I någon passus i kyrkostyrelsens skrivelse stod att eftersom detta bara syftar till ett samarbetsavtal så har vissa frågor lämnats utan att talas till botten, men om det gällt en regelrätt organisationssammanslagning då hade det krävts "helt andra överväganden". Också här ser man hur bisak blir huvudsak och tvärtom. Att kunna fira gudstjänst ihop, dela sakrament och ämbete gör att man kan ta lite ytligt på saken, men om vi skulle slå ihop organisationerna då skulle det behövas mer djuplodande jobb. Tvärtom gnäller jag: synen på gudstjänst, ämbete och sakrament är väl viktigare än organisation.
Alltsamman ett tecken på en organisations sönderfall: utsidan blir viktigare än insidan.
Nu ser jag fram emot några riktigt gnälliga kommentarer!
Ett annat skäl till att bara kvinnor ingår i gruppen kunde - enligt insändarskribenten - vara att man måste tillhöra det uppsaliensiska innegänget för att kunna komma på fråga. Så sant som det är sagt. En omedelbar anledning igen till att bli kränkt: jag tillhör inte innegänget, jag är drabbad av utanförskap.
Gnäll, gnäll...
Kommer att tänka på en kursdag för präster och lärare jag deltog i för många år sedan här i Luleå (ordnad av dåvarande skolprästen härstädes, Gunnar Sjöberg, vilken numera tillhör innegänget i Uppsala??? nej, kanske inte ändå, han jobbar ju på stiftsnivå inte på "nationella nivån") under medverkan av prästen David F Olson som undervisade oss om konsten att arbeta med värderingsövningar. När han skulle lära ut den övning där man visar sitt ställningstagande genom att gå åt varsin sida av rummet så tog han exemplet: "i mitt hem är det som en rockkonsert eller en symfoniorkester". Han berättade att när han en gång gjort den övningen med ungdomar så hade alla gått till rockorkestersidan av rummet utom en pojke. Och då alla visste att det var mycket bråkigt i hans hem så trodde alla att han ljög. Men när David frågat honom om skälet till valet hade han sagt: "ja så är det hemma (och med armrörelser imiterat fiolspel) gnäll, gnäll, gnäll.
I torsdags fick församlingens präster och musiker en genomgång av det nya sättet att budgetera och bokföra församlingens inkomster och utgifter. Givetvis blev det lite gnäll från präster och musiker som anade vissa praktiska svårigheter med det nya systemet tillsammans med vissa principiella inkonsekvenser. Ingen skugga dock över församlingens ekonomer som inte hittat på detta utan bara vidareför det dom fått från kyrkokansliet på svenska kyrkans "nationella nivå".
På det lokala planet är jag givetvis också ytterst lojal med allt som bestäms. Men nu siktar jag in mig på "nationella nivån" och då blir det gnäll. Meningen med det nya systemet är att all församlingens verksamhet ska kunna kategoriseras enligt de fyra grundläggande uppgifterna för en församling: gudstjänst, diakoni, undervisning, mission. Att detta är en församlings grundläggande uppgift kan ingen betvivla. Att det står i Kyrkoordningen är väl bra som en ständig påminnelse om vad vi är till för.
Men att göra dessa delar till ramar för sättet att indela församlingens verksamhet även på det ekonomiska planet? Varför det? Jag tror att de som en gång formulerade Kyrkoordningens text inte alls hade tanken att detta skulle påverka framtida församlingsbudgetars utseende.
Men ett av skälen till detta nya sätt att "verksamhetsindela" som ska gälla i hela svenska kyrkan är att man lättre ska kunna göra jämförelser - och tänker man: skapa känslan av att vi är en enhetlig organisation, en enhet. Tänkte väl inte så mycket på det när vi gick från samlingen men en arbetskamrat hjälpte mig se det märkliga i kråksången. Det som numera ska binda oss samman i svenska kyrkan är fullständigt ytliga saker: gemensam logga och gemensam budgetplan istället för det som verkligen ger sammanhållande kitt åt en kyrka: det gemensamma mässfirandet.
Kommer osökt tänka på diskussionerna vid mitt första kyrkomöte, om samarbetsavtalet med Missionskyrkan. I någon passus i kyrkostyrelsens skrivelse stod att eftersom detta bara syftar till ett samarbetsavtal så har vissa frågor lämnats utan att talas till botten, men om det gällt en regelrätt organisationssammanslagning då hade det krävts "helt andra överväganden". Också här ser man hur bisak blir huvudsak och tvärtom. Att kunna fira gudstjänst ihop, dela sakrament och ämbete gör att man kan ta lite ytligt på saken, men om vi skulle slå ihop organisationerna då skulle det behövas mer djuplodande jobb. Tvärtom gnäller jag: synen på gudstjänst, ämbete och sakrament är väl viktigare än organisation.
Alltsamman ett tecken på en organisations sönderfall: utsidan blir viktigare än insidan.
Nu ser jag fram emot några riktigt gnälliga kommentarer!
Varför är jag så lite gnällig, numera?
Ja, det kan man undra. Jag också.
Det märks på bloggen: jag gnäller inte längre så mycket. Litet infall av gnäll fick jag i ock för sig i inlägget om omdop, men det känns som en alltför isolerad företeelse. Vad beror detta på?
FK-kompisen Gunvor gissade redan tidigare i höstas att detta att jag blev arbetsledare skulle få mig att skriva mindre kritiskt om saker och ting. Kanske hade hon rätt: ju högre upp man kommer i hierarkin desto beskedligare blir man. Allvarligt. Tur att jag bara ska vara arbetsledare i 7 månader till. Det finns hopp. För att inte tala om bloggrannen Dag Sandahl! Tänk om han blivit biskop, så många underbara bloggposter vi då skulle missat.
Ett annat skäl till att jag blivit mindre gnällig är kanske att jag inte var på kyrkomötet i år. Två kyrkomötesveckor på en månad brukar ge energi till kyrkligt gnäll i minst ett halvår. Allvarligt att ha missat den energikällan.
Och Luleå Hockey ligger på femte plats i elitserien bara två poäng från tredjeplatsen. Inte heller det ger anledning till gnäll.
Vad ska man göra? Ge mig något att gnälla över, kära läsare. Jag håller på att gå under!
Motorcykeln står på verkstan sedan långt över en månad tillbaka, nu när vädret är sådant att man skulle kunna slå sitt gamla senaste-datum-för-MC-körning-rekord (8 nov) med råge.
Där satt den! Som ett smäck!
Det märks på bloggen: jag gnäller inte längre så mycket. Litet infall av gnäll fick jag i ock för sig i inlägget om omdop, men det känns som en alltför isolerad företeelse. Vad beror detta på?
FK-kompisen Gunvor gissade redan tidigare i höstas att detta att jag blev arbetsledare skulle få mig att skriva mindre kritiskt om saker och ting. Kanske hade hon rätt: ju högre upp man kommer i hierarkin desto beskedligare blir man. Allvarligt. Tur att jag bara ska vara arbetsledare i 7 månader till. Det finns hopp. För att inte tala om bloggrannen Dag Sandahl! Tänk om han blivit biskop, så många underbara bloggposter vi då skulle missat.
Ett annat skäl till att jag blivit mindre gnällig är kanske att jag inte var på kyrkomötet i år. Två kyrkomötesveckor på en månad brukar ge energi till kyrkligt gnäll i minst ett halvår. Allvarligt att ha missat den energikällan.
Och Luleå Hockey ligger på femte plats i elitserien bara två poäng från tredjeplatsen. Inte heller det ger anledning till gnäll.
Vad ska man göra? Ge mig något att gnälla över, kära läsare. Jag håller på att gå under!
Motorcykeln står på verkstan sedan långt över en månad tillbaka, nu när vädret är sådant att man skulle kunna slå sitt gamla senaste-datum-för-MC-körning-rekord (8 nov) med råge.
Där satt den! Som ett smäck!
Omdop
Det är barndöparkyrkors ord för det som sker när en människa som tidigare är barndöpt senare låter döpa sig på nytt i ett troendedöpande samfund.
Något av de första åren av min prästtid konfronterades jag en del med det. I en konfirmandgrupp jag hade var det en grupp ungdomar som tydligt börjat svara upp mot Guds kallelse till liv med Kristus. Någon av dem kom kanske från ett hem där föräldrarna var troende, men de flesta från hem där far- eller morföräldrar var de aktivt kristna men den kristna traditionen likväl levande i det egna föräldrahemmet. Någon kom kanske från mer tydligt icke kristet praktiserande sammanhang.
Under denna period var samtidigt stadens Pingstförsamling mycket aktiv i sin "evangelisation" där man enligt något system betade av kommunens byar en efter en. Många ungdomar lockades till Pingstkyrkan. Väckelse, lär vissa i Pingst ha tyckt, proselytism, tyckte istället många EFS:are, och representanter för mindre frikyrkor och svenskkyrkliga som såg "sina" ungdomar - som ibland fostrats i dessa sammanhang i åratal - "dammsugas" in i Pingst med dess "häftiga" ungdomsarbete. Många av dessa till Pingst lockade blev givetvis döpta. Omdöpta tyckte vi som såg vissa av våra ungdomar - redan barndöpta - bli döpta igen. En grupp av mina fd konfirmander hamnade också i det läget.
Inte så lätt tänker jag att som 15-16-åring behöva ta ställning till den komplicerade dopfrågan och behöva ställa sig på tvären mot det som varit den förhärskande traditionen i hem och familj. Följdriktigt höll det några år. Efter en tid har det flesta tappat både sugen, församlingsengagemanget och - sannolikt - tron.
Så kan det gå.
Nu hör jag om detta igen. Givetvis händer dylikt hela tiden. Som svenskkyrklig präst blir man irriterad bara när det gäller människor man känner till.
Varför blir jag då så irriterad? Är det inte bra att människor tar ett aktivt steg som dom känner personligen för så att deras engagemang blir ännu starkare?
Mitt svar: NEJ.
1. Man kan i kristendomen inte bara göra det man "känner" för - även om man upplever att man har Bibeln med sig. Känslan och det personliga valet är nämligen en lika stabil salighetsgrund som kvicksand. Det sakramentala dopet är kanske det mest tydliga uttryck vi har för nådens verklighet. Att då säga att det inte "duger" utan måste förbättras med något som man själv lägger till, det är exakt detsamma som att bekänna att nu lämnar jag nåden som grund för mitt liv och väljer mina egna gärningar som salighetsgrund. Det är som sagt en mycket bräcklig grund, minst sagt.
2. I min ungdom hörde jag en högkyrklig luthersk präst uttrycka att omdop betyder att man bekänner: "Kristi död duger inte, han måste dö en gång till". Jag förstod inte vad han menade och kämpade länge med det. Men givetvis har han rätt. Om dopet är ett dop till Kristi död och uppståndelse, vilket det är enligt Paulus, så hade prästen naturligtvis rätt.
3. Omdop ställer frågan om vad som är ett giltigt dop. De flesta "omdöpare" anser ju inte att dom "döper om" eftersom det ursprungliga barndopet inte betraktas som ett dop överhuvudtaget. Alltså är det principiellt inget "omdop". Lätt att säga, men man måste tydligt skilja mellan ett idealiskt dop och ett giltigt dop. Ett idealiskt dop har många ingredienser: personlig tro (hos dopkandidaten eller föräldrarna), ett andligt sammanhang att leva i.* Man kan anse att nedsänkning (oavsett barn eller vuxen) hör till ett idealiskt dop. Man kan anse att det är bäst att dopet sker av en präst (ordinerad pastor) och inte av vem som helst. Även dopkandidatens ålder ("vuxendop") kan anföras.
Men ett GILTIGT dop är något helt annat. För det krävs enligt gammal allmänkyrklig tro:
a) att det sker i/med vatten
b) att det sker i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn (eller ev i Jesu namn)
c) att det sker i avsikt vara ett äkta dop (inte bara lek eller skådespeleri)
Och nu är det så att de allra flesta dop (samtliga?) i alla samfund uppfyller dessa krav. Då får man inte "döpa om" även om man tycker att vissa ideala förhållanden saknas.
Vad gör man då om man upplever att ens dop saknat vissa ideala kvalitéer? Jo man lägger till dem! Men döper inte om. Enligt följande:
a) om man döpts som barn men inte levt i ett kristet sammanhang så börjar man leva i en församlingsgemenskap
b) om man inte bekänt tro kan man ha en dopförnyelse med smörjande med den helige Andes olja och trosbekännelse.
c) om man varit bortvänd från Gud - och särskilt om man fått en kristen barndomsfostran som man tydligt vänt ryggen - så gör man bättring, dvs bekänner sin synd och tar emot förlåtelse.
Och det visar sig - gammal själavårdserfarenhet - att de "nyfrälsta", tidigare barndöpta men aktivt "okristna" som går i omdopstanker, att om dom gör punkt a) - c) ovan - särskilt c) !!! - då försvinner oftast omdopsbehovet helt, dvs när personen fått frid och syndernas förlåtelse och vågat placera sig i den position som vi som kristna måste leva i hela livet: jag är en syndare som behöver nåden.
4. Nu finns det vissa kristna som försöker inta en mellanställning: jag tror på mitt barndop, förnekar det inte, men döper om mig i alla fall för att det av någon anledning "känns" så rätt. Den hållningen är
a) fullständigt obiblisk - det finns bara "ett dop" (Ef 4)
b) fullständigt mot hela den samlade kristna kyrkans tro - "jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse" (Nicenska trobekännelsen, tredje artikeln)
Detta måste ju principiellt betyda - om man hårddrar det - att man genom detta två-giltiga-dop-i-mitt-eget-liv-synsätt i praktiken ställer sig utanför hela den kristna kyrkan i alla tider!
c) fullständigt svärmisk - att följa känslan och göra tvärt emot vad man egentligen teoretiskt tror är en totalt omöjlig kristen hållning. Rent svärmeri.
Nu vet jag att det finns många "omdöpta" som kan vittna om att det andra dopet var en "starkk andlig upplevelse" som "betydde mycket". Det betvivlar jag inte alls, men jag är helt övertygad att man genom en sann bättring kunnat nå exakt samma sak. Och mycket mer!
Min slutsats är alltså. Jag blir irriterad över vänner frikyrkopastorer som låter känslor leda, som är så oförmögna att analysera djupare andliga behov och som så lättvindigt ger uttryck för uppenbart sakramentsförakt (kanske inte så konstigt om man inte tror på sakramenten). Att välja bort nådan för känslan och den personliga vljan är alltså enligt min ringa, men mycket bestämda mening, ett allvarligt steg. I bland kan det gå bra ändå för man hamnar till sist i ett gott andligt sammanhang där en rätt andlig fostran kan ges och där man hittar tillbaka till nåden. Det kan gå illa, som med några av mina konfirmander: tron försvinner. Och det kan bli ett mellanting: inte lika synligt fördärvligt, men i sak lika illa som ett yttre avfall; man väljer känslornas och den egna viljans väg (= de egna gärningarnas väg) men det hela märks inte för det döljs under ett aktivt religiöst engagemang.
* I många av svenska kyrkans barndop saknas den tydliga tro hos föräldrarna som leder till ett kristet sammanhang för barnet att växa upp i. Det gör dessa dop långt ifrån ideala, men absolut inte ogiltiga. Det är skillnad på dessa två saker!
Något av de första åren av min prästtid konfronterades jag en del med det. I en konfirmandgrupp jag hade var det en grupp ungdomar som tydligt börjat svara upp mot Guds kallelse till liv med Kristus. Någon av dem kom kanske från ett hem där föräldrarna var troende, men de flesta från hem där far- eller morföräldrar var de aktivt kristna men den kristna traditionen likväl levande i det egna föräldrahemmet. Någon kom kanske från mer tydligt icke kristet praktiserande sammanhang.
Under denna period var samtidigt stadens Pingstförsamling mycket aktiv i sin "evangelisation" där man enligt något system betade av kommunens byar en efter en. Många ungdomar lockades till Pingstkyrkan. Väckelse, lär vissa i Pingst ha tyckt, proselytism, tyckte istället många EFS:are, och representanter för mindre frikyrkor och svenskkyrkliga som såg "sina" ungdomar - som ibland fostrats i dessa sammanhang i åratal - "dammsugas" in i Pingst med dess "häftiga" ungdomsarbete. Många av dessa till Pingst lockade blev givetvis döpta. Omdöpta tyckte vi som såg vissa av våra ungdomar - redan barndöpta - bli döpta igen. En grupp av mina fd konfirmander hamnade också i det läget.
Inte så lätt tänker jag att som 15-16-åring behöva ta ställning till den komplicerade dopfrågan och behöva ställa sig på tvären mot det som varit den förhärskande traditionen i hem och familj. Följdriktigt höll det några år. Efter en tid har det flesta tappat både sugen, församlingsengagemanget och - sannolikt - tron.
Så kan det gå.
Nu hör jag om detta igen. Givetvis händer dylikt hela tiden. Som svenskkyrklig präst blir man irriterad bara när det gäller människor man känner till.
Varför blir jag då så irriterad? Är det inte bra att människor tar ett aktivt steg som dom känner personligen för så att deras engagemang blir ännu starkare?
Mitt svar: NEJ.
1. Man kan i kristendomen inte bara göra det man "känner" för - även om man upplever att man har Bibeln med sig. Känslan och det personliga valet är nämligen en lika stabil salighetsgrund som kvicksand. Det sakramentala dopet är kanske det mest tydliga uttryck vi har för nådens verklighet. Att då säga att det inte "duger" utan måste förbättras med något som man själv lägger till, det är exakt detsamma som att bekänna att nu lämnar jag nåden som grund för mitt liv och väljer mina egna gärningar som salighetsgrund. Det är som sagt en mycket bräcklig grund, minst sagt.
2. I min ungdom hörde jag en högkyrklig luthersk präst uttrycka att omdop betyder att man bekänner: "Kristi död duger inte, han måste dö en gång till". Jag förstod inte vad han menade och kämpade länge med det. Men givetvis har han rätt. Om dopet är ett dop till Kristi död och uppståndelse, vilket det är enligt Paulus, så hade prästen naturligtvis rätt.
3. Omdop ställer frågan om vad som är ett giltigt dop. De flesta "omdöpare" anser ju inte att dom "döper om" eftersom det ursprungliga barndopet inte betraktas som ett dop överhuvudtaget. Alltså är det principiellt inget "omdop". Lätt att säga, men man måste tydligt skilja mellan ett idealiskt dop och ett giltigt dop. Ett idealiskt dop har många ingredienser: personlig tro (hos dopkandidaten eller föräldrarna), ett andligt sammanhang att leva i.* Man kan anse att nedsänkning (oavsett barn eller vuxen) hör till ett idealiskt dop. Man kan anse att det är bäst att dopet sker av en präst (ordinerad pastor) och inte av vem som helst. Även dopkandidatens ålder ("vuxendop") kan anföras.
Men ett GILTIGT dop är något helt annat. För det krävs enligt gammal allmänkyrklig tro:
a) att det sker i/med vatten
b) att det sker i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn (eller ev i Jesu namn)
c) att det sker i avsikt vara ett äkta dop (inte bara lek eller skådespeleri)
Och nu är det så att de allra flesta dop (samtliga?) i alla samfund uppfyller dessa krav. Då får man inte "döpa om" även om man tycker att vissa ideala förhållanden saknas.
Vad gör man då om man upplever att ens dop saknat vissa ideala kvalitéer? Jo man lägger till dem! Men döper inte om. Enligt följande:
a) om man döpts som barn men inte levt i ett kristet sammanhang så börjar man leva i en församlingsgemenskap
b) om man inte bekänt tro kan man ha en dopförnyelse med smörjande med den helige Andes olja och trosbekännelse.
c) om man varit bortvänd från Gud - och särskilt om man fått en kristen barndomsfostran som man tydligt vänt ryggen - så gör man bättring, dvs bekänner sin synd och tar emot förlåtelse.
Och det visar sig - gammal själavårdserfarenhet - att de "nyfrälsta", tidigare barndöpta men aktivt "okristna" som går i omdopstanker, att om dom gör punkt a) - c) ovan - särskilt c) !!! - då försvinner oftast omdopsbehovet helt, dvs när personen fått frid och syndernas förlåtelse och vågat placera sig i den position som vi som kristna måste leva i hela livet: jag är en syndare som behöver nåden.
4. Nu finns det vissa kristna som försöker inta en mellanställning: jag tror på mitt barndop, förnekar det inte, men döper om mig i alla fall för att det av någon anledning "känns" så rätt. Den hållningen är
a) fullständigt obiblisk - det finns bara "ett dop" (Ef 4)
b) fullständigt mot hela den samlade kristna kyrkans tro - "jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse" (Nicenska trobekännelsen, tredje artikeln)
Detta måste ju principiellt betyda - om man hårddrar det - att man genom detta två-giltiga-dop-i-mitt-eget-liv-synsätt i praktiken ställer sig utanför hela den kristna kyrkan i alla tider!
c) fullständigt svärmisk - att följa känslan och göra tvärt emot vad man egentligen teoretiskt tror är en totalt omöjlig kristen hållning. Rent svärmeri.
Nu vet jag att det finns många "omdöpta" som kan vittna om att det andra dopet var en "starkk andlig upplevelse" som "betydde mycket". Det betvivlar jag inte alls, men jag är helt övertygad att man genom en sann bättring kunnat nå exakt samma sak. Och mycket mer!
Min slutsats är alltså. Jag blir irriterad över vänner frikyrkopastorer som låter känslor leda, som är så oförmögna att analysera djupare andliga behov och som så lättvindigt ger uttryck för uppenbart sakramentsförakt (kanske inte så konstigt om man inte tror på sakramenten). Att välja bort nådan för känslan och den personliga vljan är alltså enligt min ringa, men mycket bestämda mening, ett allvarligt steg. I bland kan det gå bra ändå för man hamnar till sist i ett gott andligt sammanhang där en rätt andlig fostran kan ges och där man hittar tillbaka till nåden. Det kan gå illa, som med några av mina konfirmander: tron försvinner. Och det kan bli ett mellanting: inte lika synligt fördärvligt, men i sak lika illa som ett yttre avfall; man väljer känslornas och den egna viljans väg (= de egna gärningarnas väg) men det hela märks inte för det döljs under ett aktivt religiöst engagemang.
* I många av svenska kyrkans barndop saknas den tydliga tro hos föräldrarna som leder till ett kristet sammanhang för barnet att växa upp i. Det gör dessa dop långt ifrån ideala, men absolut inte ogiltiga. Det är skillnad på dessa två saker!
Om verkligheten bakom allt som finns i New age
Se en ytterst gripande video, ca 35 minuter. En intervju med en kvinna vid namn Carina Mirberger som via enkel och "oskyldig" meditation kom allt djupare in i New Age och var snart helt fångad i det demoniska tills hon blev befriad i Jesu namn. Tydligt, personligt, enkelt vittnesbörd utan överdrifter. Lyssna och lär här.
Sportaktivitet!
Idag lyckades yngste sonen lura med mig på något som jag under många år då och då haft lust att börja ägna mig åt men aldrig kommit mig för: bågskytte. Vi for om aftonen ut till Luleå Bågskyttesällskap som har sin lokal på Bergnäsets industriområde. På måndagar kan totala nybörjare få komma tre gånger och öva gratis tillsammans med en instruktör. Sonen var nog skickligare i början och hade i de flesta omgångar en mer samlad träffbild för sina tre pilar, men till slut lyckades jag - en gång! - få alla tre pilar inom det gula fältet.
Helt klart gav det mersmak. Vi far nog dit två måndagar till - i alla fall om sonen får bestämma. Gäller bara först att hans gamle far får ordning på muskler och senor i axlar, armar, hals och huvud som utsatts för en ytterst ovan övning. Om intresset håller i sig kanske vi även går en 7 kvällars nybörjarkurs. Dom går på tisdagar och dom kör några kurser per år när det finns nog många intresserade (minst sex). Kanske några bland kära läsarna intresserar sig?
Måttligt dyr aktivitet. Om man går med i klubben får man sedan träna med lånad utrustning.
Gammal pojkdröm går i uppfyllelse. Varför dröjde det årtionden?
Helt klart gav det mersmak. Vi far nog dit två måndagar till - i alla fall om sonen får bestämma. Gäller bara först att hans gamle far får ordning på muskler och senor i axlar, armar, hals och huvud som utsatts för en ytterst ovan övning. Om intresset håller i sig kanske vi även går en 7 kvällars nybörjarkurs. Dom går på tisdagar och dom kör några kurser per år när det finns nog många intresserade (minst sex). Kanske några bland kära läsarna intresserar sig?
Måttligt dyr aktivitet. Om man går med i klubben får man sedan träna med lånad utrustning.
Gammal pojkdröm går i uppfyllelse. Varför dröjde det årtionden?
Semester
har jag nu några dagar och njuter i fulla drag. Yngste sonen har beslutat återuppväcka användandet av familjens gamla Stiga play off ishockeyspel som inte använts på några år utan legat i sin kartong under vardagsrumssoffan (påtagligt hinder när man försöker dammsuga där!). Till min stora glädje märkte jag att jag inte helt tappat formen under speluppehållet. Några mål fick jag in, men mot slutet öste han in fler mål än jag.
Semester alltså med familjeliv. Hoppas inget allvarligt händer på jobbet som jag borde ha åtgärdat. Var in på jobbet en kort stund i tisdags, trots semester, och hann uppfatta att det fattades en musiker till en av dagens begravningar (torsdag). Jag fixade en vikarie, men det hela var tydligen något slags misstag ty kollega meddelade idag per telefon att två kyrkomusiker dykt upp till begravningen. Men givetvis "bättre med två musiker än ingen" som kollegan träffande uttryckte det.
Idag har jag ägnat en stund åt att städa i arbetsrummet. En full sopsäck (modell mindre) blev resultatet hittills, men det är inte klart än. Jag utmanade yngre sonen i vem som kunde slänga mest när han samtiidgt rensade i de lådor med hela hans barndoms leksaker vilka nedtagits från vinden. Jag vann sopsäckstävlingen men han lastade det mesta i lådan som kan lämnas å lämplig second hand-affär. Second hand eller soptippen är egalt för en fader, men på vinden vill han inte ha det igen.
Jocke har i kommentar till föregående inlägg skrivit att min gamle kamrat och jag var trevliga och snälla för 40 år sedan. Det var ju roligt att höra.
Min gamle kamrat som varit i stora staden som barnpassare åt sitt barnbarn passade på att slinka förbi mig och låna den bok som jag recenserat (se förrförra inlägget). Detta är nu andra gången på relativt kort tid som han lånar en god bok av mig istället för att köpa den själv. Ska jag se någon slags trend i detta? Han berättade samtidigt att han för EFS medarbetare skall hålla ett föredrag betitlat "Vad är reformert?" Givetvis ser vi fram emot att få ta del av en sammanfattning på hans blogg så småningom. Jag gav så klart några goda tips om vad han ska säga.
Nu har jag - just innan jag skrev detta inlägg - ägnat knappt två timmar åt att se en film med andra världskrigsmotiv som jag köpt från en bokklubb för en tid sedan. Den var inte särskilt bra. Kunde ha ägnat tiden åt något viktigare. Undrar om jag kommer att uppleva det som viktigare när jag tittar på den DVD-serie (fem skivor) jag har om förre påvens liv och leverne? Men jag kan ju alltid utbrista "alltid retar det nå'n" som en annan gammal kompis alltid sade när han skulle ge en genomtänkt motivering för sitt handlande.
Semester alltså med familjeliv. Hoppas inget allvarligt händer på jobbet som jag borde ha åtgärdat. Var in på jobbet en kort stund i tisdags, trots semester, och hann uppfatta att det fattades en musiker till en av dagens begravningar (torsdag). Jag fixade en vikarie, men det hela var tydligen något slags misstag ty kollega meddelade idag per telefon att två kyrkomusiker dykt upp till begravningen. Men givetvis "bättre med två musiker än ingen" som kollegan träffande uttryckte det.
Idag har jag ägnat en stund åt att städa i arbetsrummet. En full sopsäck (modell mindre) blev resultatet hittills, men det är inte klart än. Jag utmanade yngre sonen i vem som kunde slänga mest när han samtiidgt rensade i de lådor med hela hans barndoms leksaker vilka nedtagits från vinden. Jag vann sopsäckstävlingen men han lastade det mesta i lådan som kan lämnas å lämplig second hand-affär. Second hand eller soptippen är egalt för en fader, men på vinden vill han inte ha det igen.
Jocke har i kommentar till föregående inlägg skrivit att min gamle kamrat och jag var trevliga och snälla för 40 år sedan. Det var ju roligt att höra.
Min gamle kamrat som varit i stora staden som barnpassare åt sitt barnbarn passade på att slinka förbi mig och låna den bok som jag recenserat (se förrförra inlägget). Detta är nu andra gången på relativt kort tid som han lånar en god bok av mig istället för att köpa den själv. Ska jag se någon slags trend i detta? Han berättade samtidigt att han för EFS medarbetare skall hålla ett föredrag betitlat "Vad är reformert?" Givetvis ser vi fram emot att få ta del av en sammanfattning på hans blogg så småningom. Jag gav så klart några goda tips om vad han ska säga.
Nu har jag - just innan jag skrev detta inlägg - ägnat knappt två timmar åt att se en film med andra världskrigsmotiv som jag köpt från en bokklubb för en tid sedan. Den var inte särskilt bra. Kunde ha ägnat tiden åt något viktigare. Undrar om jag kommer att uppleva det som viktigare när jag tittar på den DVD-serie (fem skivor) jag har om förre påvens liv och leverne? Men jag kan ju alltid utbrista "alltid retar det nå'n" som en annan gammal kompis alltid sade när han skulle ge en genomtänkt motivering för sitt handlande.
Totalt omöjlig
Såg på TV igår, ett av mina absoluta favoritprogram nämligen Veckans brott.
Vad är det som gör att man gillar ett sånt program? Kanske är det intressant med kriminalfrågor. En liten "mästerdetektiv Blomqvist" finns ju inom oss alla i min generation, så kanske är det roligt vara med och fundera på gåtans lösning.
Men så finns han ju där mitt i programmet Leif GW Persson. Kunnig förstås. Det kan man inte förneka. Kommer med intressanta vinklingar ibland, kan man inte heller förenka. Men han är ju så totalt anti på alla sätt. Totalt o-medial. En partiledare som uppförde sig i TV på liknande sätt skulle ju fungera som blysänke för sitt parti i opionsmätningarna. Tittar inte i kameran, tittar inte ens upp mot programledaren när hon talar till honom. Sitter och stirrar ner i bordsskivan och mumlar som om han inte bryr sig ett smack om huruvida någon uppfattar vad han säger eller inte.
Varför sitter man med stor glädje en timme i veckan och tittar på en sådan totalt omöjlig person? Är det kanske just därför att han är så totalt omöjlig? I denna tid när alla ska vara så stajlade, vägledda av div konsulter och PR-firmor för bästa image, när alla ska visa sin bästa inövade sida för att inte stöta sig med någon - är det kanske så att då uppskattar man till slut någon som är totalt befriad från alla dylika sidor.
Så alla kära läsare som tycker att jag är totalt omöjlig. Ni har bara sett början!
Vad är det som gör att man gillar ett sånt program? Kanske är det intressant med kriminalfrågor. En liten "mästerdetektiv Blomqvist" finns ju inom oss alla i min generation, så kanske är det roligt vara med och fundera på gåtans lösning.
Men så finns han ju där mitt i programmet Leif GW Persson. Kunnig förstås. Det kan man inte förneka. Kommer med intressanta vinklingar ibland, kan man inte heller förenka. Men han är ju så totalt anti på alla sätt. Totalt o-medial. En partiledare som uppförde sig i TV på liknande sätt skulle ju fungera som blysänke för sitt parti i opionsmätningarna. Tittar inte i kameran, tittar inte ens upp mot programledaren när hon talar till honom. Sitter och stirrar ner i bordsskivan och mumlar som om han inte bryr sig ett smack om huruvida någon uppfattar vad han säger eller inte.
Varför sitter man med stor glädje en timme i veckan och tittar på en sådan totalt omöjlig person? Är det kanske just därför att han är så totalt omöjlig? I denna tid när alla ska vara så stajlade, vägledda av div konsulter och PR-firmor för bästa image, när alla ska visa sin bästa inövade sida för att inte stöta sig med någon - är det kanske så att då uppskattar man till slut någon som är totalt befriad från alla dylika sidor.
Så alla kära läsare som tycker att jag är totalt omöjlig. Ni har bara sett början!
Som stjärnor i Herrens hand
Redan för över två månader sedan berättade jag att jag fått i uppdrag skriva en recension av boken med detta namn. Jag lovade då att dela den här på bloggen när den publicerats i den tidskrift (SPT - Svensk pastoraltidskrift) som beställt den. I numret som kom i fredags var den med så nu kan även kära läsarna få ta del av den.
Många skulle ha nytta av att läsa boken. Tänk om alla mina vänner predikanter och övriga teologiskt intresserade inom den laestadianska rörelsen läste den. Det skulle utmana en del lågkyrkliga självklarheter. Man kan givetvis beställa den direkt på nätet, tex här
Bengt Birgersson: Som stjärnor i Herrens hand
Många skulle ha nytta av att läsa boken. Tänk om alla mina vänner predikanter och övriga teologiskt intresserade inom den laestadianska rörelsen läste den. Det skulle utmana en del lågkyrkliga självklarheter. Man kan givetvis beställa den direkt på nätet, tex här
Bengt Birgersson: Som stjärnor i Herrens hand
Perspektiv på Ordets ämbete
Boken är en prästmötesavhandling för Missionsprovinsens prästerskap skriven av provinssekreterare Bengt Birgersson på uppdrag av förre missionsbiskopen Arne Olsson.
Avhandlingen har tre huvudkapitel: Historiska perspektiv, Nytestamentliga perspektiv och Reformatoriska perspektiv. Till det ett kapitel Viktiga frågeställningar i nutida perspektiv, även innehållande tre Exkurser varav den första är en mycket intressant och viktig genomgång av en artikel av doc. Rune Söderlund. Enkelt uttryckt kan man säga att Söderlund representerar en mer lågkyrklig syn än Birgersson, en syn som sannolikt dominerar stora delar av våra inomkyrkliga väckelserörelser. Birgerssons kritiska genomgång är därför mycket nyttig och nödvändig.
Ett relativt långt avsnitt i kapitlet Historiska perspektiv utgörs av ett referat av Peter Fjellstedts Pastoralavhandling från år 1857. I referatet framstår den som mycket gedigen, genomtänkt och väl värd att ta del av. Nu är det väl sannolikt att de flesta av oss endast kommer att göra det genom Birgerssons referat, därför är det värdefullt att han är relativt utförlig. Fjellstedts avhandling visar att den svenska traditionen är betydligt mer allmännelig/katolsk än kontinental lutherdom.
Avsnittet Nytestamentliga perspektiv blir delvis en upprepning av sådant som redan refererats från Fjellstedts avhandling. Intressanta frågeställningar i detta sammanhang är ju vad som menas med de olika tjänstetitlar som förekommer i Nya testamentet: förutom apostel även herde, lärare, evangelist mm. Helt klart är att det inte är fråga om från varandra klart åtskiljbara "ämbeten" utan att det är fråga om nyanser av ett och samma ordets ämbete. Man kan notera att ordet evangelist (som används bla om Filippos - en av de sju i Apg 6 - och Timoteos) knappast betyder det som vi numera oftast lägger i ordet utan hellre det vi skulle kalla biskop. F ö kan man notera att de sju som utses enligt Apg. 6 knappast är diakoner i vår mening även om det bibelsammanhanget ofta uttolkas som diakonatets instiftelse.
Intressanta är också avsnitten om den konstantinska eran och utmaningen att nu leva i den postkonstantinska. Ett prästämbete där vi har "riktiga" präster vigda av "riktiga" biskopar men helt utanför det stelbenta överhetssystem som vi hittills sammanknippat med vår kyrkas ämbete är ju något som vi ännu knappast ens kan föreställa oss. Birgersson påpekar också vilka svårigheter för synen på själva prästämbetet som följt av att prästerna i vårt land från ortodoxins tid också blev en tydlig del av den samhälleliga överheten. Här finns mycket mer att fundera över. Avsnittet om postmodernismen blir inte mer än en inledning. Men syftet med det korta avsnittet är att uppmärksamma de trender i tiden som en modern andlig herde bör vara kunnig om för att rätt kunna sköta sin herdesyssla att undervisa, vägleda och förmana.
Flera pärlor finner jag i Birgerssons text. En sådan är när han talar om skillnaden mellan ett möte och en traditionell liturgi (med rötter i fornkyrkan). Skillnaden är att i den förra måste man "tala om Kristi närvaro medan äkta liturgi realiserar den" (s 131, Birgerssons kursiveringar). På sid 167-68 ger han tio teser om församlingen, vilka är helt lysande.
Fokus i predikoämbetet ligger enligt Birgersson utan tvekan på just predikan, undervisning, förkunnelse. Man önskar att sakramentsförvaltningen fått större utrymme. Kyrkans ämbete är dock enligt vår bekännelse "evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete" (vilket Birgersson också noterar). Kanske är detta att vi ofta försummar att tala om sakramenten när vi talar om "predikoämbetet" det som gör att vi lutheraner så ofta hamnar längre ut på den protestantiska flanken än där vi rätteligen hör hemma.
I avhandlingen bevakar Birgersson frontens båda flanker: dels mot den lågkyrkliga låga värderingen och förståelsen av ämbetet, dels mot det högkyrkliga/romerska. I mitt tycke torde det nog vara de lågkyrkliga som mest utmanas och får mest att ompröva efter Birgerssons slutsatser. Att ämbetet tydligt är instiftat av Herren själv och vidarelett in i Kyrkan genom apostlarna är inte en självklarhet för alla som vill bära det lutherska namnet. Tydligheten på denna punkt är kanske det som jag gläder mig mest över i avhandlingen.
Markeringar mot romersk-katolska ståndpunkter gäller den apostoliska succesionen (i betydelsen den obrutna vigningskedjan), begreppet character indelebilis, biskopsämbetet, och synen på mässan som offer/prästen som offerpräst. I några avseenden tycker jag att Birgersson i sin egna slutsatser kommer så nära de romerska ståndpunkterna - ett resultat av att svenska kyrkan alltid förvaltat ett andligt arv som är betydligt mer allmänneligt/katolskt än vad en mekanisk läsning av bekännelseskrifterna skulle ge - att det borde vara intressantare att diskutera likheterna än markera skillnaderna. Vi är ju överens med katolikerna om en gång präst, alltid präst och när Birgersson skriver att ämbetet "går genom kyrkans historia från apostlarna till de sista ämbetsbärarna" (s 184) så har man ju mycket svårt att se på vad sätt det skulle ske annat än genom en (i princip) obruten vigningskedja. Det känns ibland som att vi har en tradition att närma oss Rom med attityden att vi redan vet att dom (åtminstone i någon detalj) har fel "vilket skulle bevisas" istället för att följa Luthers förklaring till åttonde budet att "tolka och tyda allt till det bästa". Jag tycker inte heller att Birgersson ger riktig rättvisa åt beskrivningen av biskopsämbetet i Laurentius Petris kyrkoordning. När det sägs att ordningen med biskopar är "utan tvivel av Gud den helige Ande utgången" - nog är det då mer än bara en mänsklig ordning?
Ett för mig personligen - som verkar i norra Norrland i närheten av de laestadianska hemtrakterna - brännande avsnitt, är det som behandlar lekmannapredikanternas ställning. Birgersson ägnar ett särskilt avsnitt åt den frågan. Han erkänner utan omsvep att lekmannaförkunnelsen burit mycken god frukt på många håll i vår kyrka. När han förklarar lekmannapredikans uppkomst som till största delen en revolt, ett nödvändigt alternativ till en förfallen kyrka som försummat den levande förkunnelsen, så vill jag komplettera med att det åtminstone i glesbygd finns ytterligare en andledning. Det var helt enkelt nödvändigt eftersom prästerna var för få. I andra delar av landet har man hört hur människor vandrade långa vägar för att få höra en rätt lärare. I glesbygden behövde många människor fara miltals bara för att komma till sin ordinarie kyrka. Prästen var någon man bara träffade några gånger per år. Om väckelsetidens djupa törst efter ordet i någon mån skulle stillas så var en stor mängd predikanter utöver prästerna helt nödvändigt, även om den egna prästen var en aldrig så rätt lärare. Har vi ju igen den konstantinska epokens stelbenthet: inga fler präster än det av Kungl Maj:t bestämda antalet.
Sedan kommer då frågan hur ska vi se på lekmannaförkunnarnas roll och ställning i kyrkan? Ska vi se dem som en tillfällig lösning i en tid av nöd, en lösning som blivit mer permanentad än önskat? Är dom att betrakta som just lekmän och deras predikan därför bara en del av det vittnesbörd som varje kristen är skyldig dela med sig av? Man kan ju även här nämna det som Birgersson också på annan plats påpekar: det apostoliska herdeämbetet är ett ämbete i församlingen. Kanske fanns det en tid när lekmannaförkunnelsen mer var utåtriktad, evangeliserande. Då kunde man kanske tänka de två sida vid sida på ett sådant sätt. Det kan också påpekas att i missionssammanhang har kyrkan ofta utbildat och sänt ut evangelister/kateketer vid sidan av prästerna. Eller ska vi se det så att lekmannaförkunnarna också har del av det kyrkliga predikoämbetet så att de ska ses som rite vocatus? Då blir vi ju tvungna att acceptera att den historiska nödvändigheten har delat predikoämbetet i två: ett som förvaltar ord och sakrament, ett som bara förvaltar ordet. Oavsett om vi principiellt gillar det eller inte så har ju vår kyrka de facto accepterat lekmannaförkunnarna på detta sätt. I vart fall i det nordnorrländska perspektivet kan jag säga att något annat knappast är möjligt idag. Lekmannapredikantinstitutionen är så etablerad. Tusentals människor har redan i generationer i praktiken haft lekmän som herdar i det som varit deras faktiska församlingsgemenskaper. (Ordet "lekman" betyder faktiskt bland många laestadianer i praktiken "predikant". Om jag berättar att jag varit på ett möte för präster och lekmän så vet alla att det var ett predikantmöte. Det vi annars avser med lekman kallas där bara kristen). Det finns i dessa sammanhang en "naturlig utveckling" som nog är svår att hejda. För EFS del är ju detta belyst i en avhandling med titeln "Kolportör, pastor, präst" (om jag nu minns det rätt).
Birgersson ställer följdriktigt frågan om vi bör fortsätta att ha kvar predikande lekmän eller om de - möjligen efter en kortare teologikurs - bör prästvigas så att de får del av det fulla ämbetet. En annan sak som vi bör betänka: risken att vi får lekmannaledd sakramentsförvalting i ännu större utsträckning än som redan skett i vissa väckelsetraditioner. Det skulle innebära ytterligare uttunning av det allmänkyrkliga arv som vår kyrkotradition bär.
Avhandlingen Som stjärnor i Herrens hand innehåller mycket nyttigt och läsvärt och inbjuder till ytterligare samtal och reflexion. En dröm vore ju att få den som prästmötesavhandling även på ett vanligt svenskkyrkligt prästmöte.
