Att flytta ljusstakar
Nej, se det går inte. Det har vännen och kollegan Dag Sandahl fått erfara. Han ville flytta en altarljusstake i en av de kyrkor där han ibland tjänstgör. Felet var att den stått på samma plats i ca 85 år och sådan ljusstakar flyttar man inte ostraffat. Nu kan jag väl förstå att om man tänker göra något så radikalt som att i en kyrka flytta något som "alltid" varit på samma plats så kan det ta lite tid att förankra beslutet. Sådant kan vara jobbigt.
Men trots allt: prästen har skyldighet se till att det som är viktigaste verksamheten i kyrkan - mässfirandet - kan fungera bra.
Själv har jag inte flyttat ljusstakar men väl kors, mest glaskors, tror jag. I mitten av 70-talet (under min studietid i Uppsala) invigdes här i Luleå 5 distriktskyrkor under bara fyra års tid. De utrustades alla med från väggen fristående altaren, lämpliga för mässfirande enligt modellen versus populum ("mot folket" dvs att prästen står bakom altaret vänd mot församlingen). Felet var att många präster som fanns i församlingarna när de nya kyrkorna invigdes var ovana vid detta mässfirande så dom fortsatte (i många fall) stå vid altaret på traditionellt sätt. Eller så - när dom väl insett att "något nytt har kommit" - kompromissade dom och stod framför altaret före predikan och bakom altaret vid mässsfirandet.
Men hur som helst så fick i många fall de stora och dominerande korsen som av någon anledning placerats mitt på respektive altare, stå kvar. När då sedan en ny generation präster kom - till vilken jag i alla ödmjukhet får räkna mig själv - som i prakten fått lära oss lite modernt mässfirande - min lärare var Gunnar Weman - då fick vi problem. Vi tyckte ju att man skulle stå bakom altaret och att man då inte skulle vara gömd bakom ett gigantiskt kors. Alltså började jag det segerrika korståget mot felaktigt placerade kors. Ibland var dock segrarna tillfälliga: man fick flytta korset åt sidan varefter det ställdes tillbaka efter mässan. Enklast var det i Porsökyrkan där korset var av trä: man kunde helt enkelt hänga det på väggen. Värre var det på vissa andra ställen där större eller mindre glaskreationer var ivägen vid mässfirandet. Under åren har jag kortare eller längre tid tjänstgjort i alla dessa småkyrkor (tre i Nederluleå och två i Örnäset).
Min senaste seriösa attack mot felaktigt placerade kors utförde jag i Hertsökyrkan sedan jag blivit distriktspräst 1999. Lite olika varianter av placering av korset har prövats, allt från hörnet av kyrkorummet till det nuvarande: på en pall framför altaret. Många som var vana vid gamla ordningen tyckte det ser så kalt ut när man kom in i kyrkan vid andra tillfällen än gudstjänst och altaret då var helt tomt. Mitt svar var och är: när mässan inte firas ska altaret kännas tomt. Det ska kännas som att altaret är i väntan. Altaret ska liksom ropa efter att bli dukat. Ropa efter att få korporalet - som minner om Jesu liksvepning - utbrett över sig och att få bära kalk och patén innehållande de gåvor av "jordens frukt och människor arbete som vi bär fram" inför Gud vilka av den Helige Ande genom Jesu ord görs till bärare av vår Frälsares kropp och blod. Det är där altarets välsignelse finns.
Det är jag överygad att Dag håller med mig om. I de fall en felaktigt placerad och/eller onödigt stor ljusstake (eller kors) är i vägen för det heliga sakramentets firande så ska det flyttas.
Det håller jag helt med om!
LINSLUS IGEN
Min förmåga att vara linslus tycks inte ha några gränser. I går var jag i Nordnytt. "Vad har han hittat på nu då?" - som en arbetskamrat lär ha utbrustit i sitt hem i april när hon hörde mitt namn från TV-sändningen i Nordnyttinslaget om OAS-helg i Gammelstad.
Inte har jag hittat på någonting. Kom bara till församlingens diakonala möteplats för att leda en andakt och sångstund i samband med tisdagslunchen. Direkt jag kom in i lokalerna möttes jag av en kamera. "Bara det inte handlar om vigsel av enkönade par", så jag, så fort Nordnytt-folket presenterat sig.
Nej det gjorde det inte, sa dom. Reportaget skulle handla om möteplatsen och lunchen. Men ur vilken aspekt märkte jag inte förrän jag såg det på webben, eller rättare förrän en av de intervjuade berättade för mig idag. Hon hade sagt att hon gick dit för att få sjunga några psalmer och för att få höra ett "Guds Ord" men det var givetvis bortklippt. Istället blev vinklingen att det handlade om folk som inte har råd köpa egen mat. Att en av de intervjuade i stort sett bara bekräftade intervjuarens frågor att "kan det inte vara så att...? visar ju att reportageteamet redan visste vilken bild dom ville förmedla. Nåja. Media skapar verklighet.
Men jag var verkligen där. Det var ingen medial vinkling. Men konstigt att jag alltid lyckas vara där där media är. Normalt har jag aldrig andakten på möteplatsen. Det sköts av andra kollegor i präst- och diakonkollegiet. Men för en gångs skulle så tyckte en kollega att jag kunde väl ta andakten istället för henne så satt hon på expeditionen istället för mig.
Och just då kom TV. Att jag aldrig klarar mig undan.
Inte har jag hittat på någonting. Kom bara till församlingens diakonala möteplats för att leda en andakt och sångstund i samband med tisdagslunchen. Direkt jag kom in i lokalerna möttes jag av en kamera. "Bara det inte handlar om vigsel av enkönade par", så jag, så fort Nordnytt-folket presenterat sig.
Nej det gjorde det inte, sa dom. Reportaget skulle handla om möteplatsen och lunchen. Men ur vilken aspekt märkte jag inte förrän jag såg det på webben, eller rättare förrän en av de intervjuade berättade för mig idag. Hon hade sagt att hon gick dit för att få sjunga några psalmer och för att få höra ett "Guds Ord" men det var givetvis bortklippt. Istället blev vinklingen att det handlade om folk som inte har råd köpa egen mat. Att en av de intervjuade i stort sett bara bekräftade intervjuarens frågor att "kan det inte vara så att...? visar ju att reportageteamet redan visste vilken bild dom ville förmedla. Nåja. Media skapar verklighet.
Men jag var verkligen där. Det var ingen medial vinkling. Men konstigt att jag alltid lyckas vara där där media är. Normalt har jag aldrig andakten på möteplatsen. Det sköts av andra kollegor i präst- och diakonkollegiet. Men för en gångs skulle så tyckte en kollega att jag kunde väl ta andakten istället för henne så satt hon på expeditionen istället för mig.
Och just då kom TV. Att jag aldrig klarar mig undan.
Trygg-Hans
Jag läste lite i föregående inlägg innan jag startade med kvällens. Noterade då ett roligt stavfel. Vid ett tillfälle hade jag råkat kalla försäkringsbolaget Trygg-Hansa för Trygg-Hans. Slog mig omedelbart att detta skulle kunna bli temat för kvällen (OBS! i förgående inlägg har jag rättat det).
Vem skulle Trygg-Hans kunna vara? Den ende Hans som man känner är ju Hans i Hans och Greta, men finns dom med numera? Har inte sagovärlden moderniserats? Inte helt. För två veckor sedan högläste vi ur Hattstugan i vår barngrupp i Hertsökyrkan, ni vet den där sagan som rimmar och där barnen själva ska gissa orden i slutet av varje mening. Det enda som kändes lite out of date var ju att
barnen fick riset smaka
tur att dom efteråt fick honungs-------
En riktigt rejäl gammal saga är kanske vad man skulle önska sig i dessa tider när allt står på ända.
Nu behövs Trygg-Hans!
Undrar om vår biskop Hans kan träda in i den rollen? Som person har han ju alltid spridit trygghet och ett lugn omkring sig. Nu är han en av sju biskopar som uttryckt tveksamhet till det av kyrkomötet fattade beslutet om att utvidga äktenskapsbegreppet. Dessutom är han en av de tre som i reservation* i läronämnden tydligt uttryckt att detta beslut inte kan fattas eftersom det innebär att kyrkan i så fall lämnar ordets auktoritet. Många gläder sig över vår biskops ställningstagande.
Biskop Hans!
Vi ber för dig. Träd fram på Ordets grund och bli i denna vacklande tid den Trygg-Hans som kyrkan behöver!
* jag noterar återigen att i vårt stift, Luleå stift, är det numera reservanterna/oppositionen/minoriteten - kalla oss vad ni vill - som har biskopen på sin sida. Intressant läge!
Vem skulle Trygg-Hans kunna vara? Den ende Hans som man känner är ju Hans i Hans och Greta, men finns dom med numera? Har inte sagovärlden moderniserats? Inte helt. För två veckor sedan högläste vi ur Hattstugan i vår barngrupp i Hertsökyrkan, ni vet den där sagan som rimmar och där barnen själva ska gissa orden i slutet av varje mening. Det enda som kändes lite out of date var ju att
barnen fick riset smaka
tur att dom efteråt fick honungs-------
En riktigt rejäl gammal saga är kanske vad man skulle önska sig i dessa tider när allt står på ända.
Nu behövs Trygg-Hans!
Undrar om vår biskop Hans kan träda in i den rollen? Som person har han ju alltid spridit trygghet och ett lugn omkring sig. Nu är han en av sju biskopar som uttryckt tveksamhet till det av kyrkomötet fattade beslutet om att utvidga äktenskapsbegreppet. Dessutom är han en av de tre som i reservation* i läronämnden tydligt uttryckt att detta beslut inte kan fattas eftersom det innebär att kyrkan i så fall lämnar ordets auktoritet. Många gläder sig över vår biskops ställningstagande.
Biskop Hans!
Vi ber för dig. Träd fram på Ordets grund och bli i denna vacklande tid den Trygg-Hans som kyrkan behöver!
* jag noterar återigen att i vårt stift, Luleå stift, är det numera reservanterna/oppositionen/minoriteten - kalla oss vad ni vill - som har biskopen på sin sida. Intressant läge!
Fin motorcykel
Idag hämtade jag motorcykeln på verkstaden. Den (motorcykeln alltså) som jag körde omkull med i våras, fick nödtorftigt fixad (ny högerbackspegel) på försommaren, som jag kört förhållandevis lite med under sommaren för det tog en bit in i augusti innan rädslan var helt borta, och som jag lämnade in igen på verkstad när säsongen led mot sitt sitt slut för att få fixad från alla kosmetiska skador.
Vad har dom gjort?
Riktat höger fotpinne
Bytt till rätt modell av backspegel
Bytt höger sidokåpa
Riktat och lackerat högra kraschbågen
Lagat och lackerat frontkåpan
Lagat eller bytt (vet ej) den grå panel (vad det nu heter) som sitter innanför frontkåpan i vilken instrumenten sedan sitter
Vad kostade det? Vet inte. Själv betalade jag 3000 i självrisk. Hur mycket Länsförsäkringar får betala vet jag inte. I övrigt (hus, bil, hem, kyrkstuga mm) har jag alltid varit kund hos Trygg-Hansa, men när det gällde MC-försäkring får dom skylla sig själva. Deras försäkring var över tre gånger så dyr. Även Bilsport och MC och Folksam var dyrare. Fler bolag orkade jag inte kolla med i början av oktober 2004. Nu har jag det bolag jag har. Men tänk om dom är lika mycket billigare än Trygg-Hansa även på det övriga. Borde man kolla? Problemet är bara att på Trygg-Hansa har jag plockat ut så mycket ersättningspengar pga kvaddade bilar att jag känner mig skyldig vara kvar som kund tills jag dör för att betala igen lite. Men kanske vore dom bara glada att bli av med mig...
Nå, i vart fall så blev reparationen jackpott för mig. Det fanns nämligen ett antal gamla skador på front- och sidokåpa som blev lagade i samma veva. Dessa äldre skador uppstod vid något av de tillfällen då jag övade mig i Konsten att välta en motorcyckel vilket jag beskrivit i ett inlägg med namnet Konsten att välta en motorcykel - en körklektion i sex delar. Men jag var då för snål för att betala 3000 i självrisk så jag fixade det lite provisoriskt själv. Men nu kom det med på samma sväng så att säga. Tro nu inte att jag lurat försäkringsbolaget för om jag reparerat hojen då så hade det även kostat dem pengar som dom fått lägga ut nu igen. Så detta var en sk win-win situation.
Snyggt blev det. Kunde inte låta bli gå in i garaget en extra gång när jag kom hem efter jobbet. Så här snygg har hojen aldrig varit. Jag var nästan nervös att köra hem den. Tänk om jag kört omkull. Vilken katastrof. När jag kom hem från kyrkomötet i fredags kväll så låg ett tunnt lager snö på marken. Tack gode Gud att det blev töväder så man kunde köra hem hojen.
Alltid nå't att glädja sig åt.
CENSUR
Om en kort liten tid* kommer jag att införa en viss censur i kommentarfunktionen på denna blogg. Skälet är inte att jag upplevt att det varit några stora övertramp från mina kommentatorers sida. Nej, jag kommer att göra det för att ge mitt bidrag till att resnsa upp i bloggdjungeln. Frågan aktualiserades när jag i slutet av veckan läste en artikel i Norrbottens-Kuriren om kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan. Till artikeln - jag läste på nätet - fanns ett drygt trettiotal kommentarer. Den sista var från webmaster som sa att nu slutar vi debatten för att den antagit ett för hetsigt tonläge där folk kallar varandra både det ena och det andra.
Som sagt, jag har inte upplevt några stora övertramp på min blogg. Likväl tror jag att den möjlighet som bloggosfären erbjuder - att snabbt och lätt ge anonyma kommentarer - bidrar till att odla en negativ "samtalston". Man kan lätt häva ur sig vad som helst, påstå vad som helst om andra, inta kritikvärda ståndpunkter eller kritisera ("sticka svärdet i") dem som har andra åsikter; för att sedan fly in i anonymitetens mörker. Jag tror i grunden att detta är negativt. Det är på alla sätt friskare om man bara skriver det som man öppet vågar stå för.
Alltså kommer jag att fr o m "om en kort liten tid" - vi säger 1 nov för att ge läsarna tid att vänja sig - att censurera, dvs plocka bort, vissa kommentarer. Om det behövs alltså.
Kommentarer som sannolikare riskerar pockas bort:
1. Inlägg där kommentatorn huvudsakligen vräker ur sig sin vrede utan att egentligen argumentera.
2. Inlägg där kommenatatorn huvudsakligen uttalar påståenden om vad jag tycker istället för att argumentera för eller berätta om sin egen ståndpunkt.
3. Anonyma inlägg
Inlägg som består av (1 eller 2) + 3 får en fördubblad chans bli raderade. Anonyma inlägg kommer inte att helt förbjudas men chansen att bli förblivande publicerad ökar väsentligen om man uppträder under fullständigt namn som tex vännen Andreas Holmberg gjort.
Kommentarer som har större chans bli kvar:
4. Kommentarer som lungt och sakligt argumenterar - även om kommentatorn är fullständigt oense med mig.
5. Roliga kommentarer
6. Med komplett namn underskrivna kommentarer**
Kommentarer som kombinerar villkoren 3 och 5 kan möjligen också ha en chans.
Generell dispens från anonymitetsförbudet (kravet på fullständigt namn) får
a) den gamle kamraten
b) Hanna
c) Ann O Nym
Dessa "har varit med mig från begynnelsen" och något av denna bloggs väsen skulle försvinna om dessa underskrifter försvann. Dessutom är dessa tre personer helt kända för mig.*** Om du inte listat ut vem den gamle kamraten är så läs de 4-5 första inläggen på denna blogg inkl kommentarer; Hanna är ju känd genom att jag länkar till hennes blogg; Ann O Nyms identitet avser jag att inte avslöja. Läsarna får själva försöka lista ut den. Litet tips: den som hjälpte mig avslöja hemligheten var kollegan Anna-Stina.
* jag har den sången i huvudet efter det att jag lyssnat på det videoklipp som laestadian länkade till i sin senaste kommentar. Tack för det!
** jag står själv för vissa åsikter som det ibland kan kosta en del att bära. Jag tycker att det är "rättvist" att mina kritiker och opponenter också vågar träda fram lika öppet som jag
*** även ett antal andra kommentatorer är kända för mig såsom suppleanten, Father Brown, "syster", Lelle i Luule, pedagogen m fl, möjligen även Kyrksyster. Sigrid L har avslöjat sitt namn i mail till mig, men jag har glömt det och jag tror aldrig vi träffats.
Som sagt, jag har inte upplevt några stora övertramp på min blogg. Likväl tror jag att den möjlighet som bloggosfären erbjuder - att snabbt och lätt ge anonyma kommentarer - bidrar till att odla en negativ "samtalston". Man kan lätt häva ur sig vad som helst, påstå vad som helst om andra, inta kritikvärda ståndpunkter eller kritisera ("sticka svärdet i") dem som har andra åsikter; för att sedan fly in i anonymitetens mörker. Jag tror i grunden att detta är negativt. Det är på alla sätt friskare om man bara skriver det som man öppet vågar stå för.
Alltså kommer jag att fr o m "om en kort liten tid" - vi säger 1 nov för att ge läsarna tid att vänja sig - att censurera, dvs plocka bort, vissa kommentarer. Om det behövs alltså.
Kommentarer som sannolikare riskerar pockas bort:
1. Inlägg där kommentatorn huvudsakligen vräker ur sig sin vrede utan att egentligen argumentera.
2. Inlägg där kommenatatorn huvudsakligen uttalar påståenden om vad jag tycker istället för att argumentera för eller berätta om sin egen ståndpunkt.
3. Anonyma inlägg
Inlägg som består av (1 eller 2) + 3 får en fördubblad chans bli raderade. Anonyma inlägg kommer inte att helt förbjudas men chansen att bli förblivande publicerad ökar väsentligen om man uppträder under fullständigt namn som tex vännen Andreas Holmberg gjort.
Kommentarer som har större chans bli kvar:
4. Kommentarer som lungt och sakligt argumenterar - även om kommentatorn är fullständigt oense med mig.
5. Roliga kommentarer
6. Med komplett namn underskrivna kommentarer**
Kommentarer som kombinerar villkoren 3 och 5 kan möjligen också ha en chans.
Generell dispens från anonymitetsförbudet (kravet på fullständigt namn) får
a) den gamle kamraten
b) Hanna
c) Ann O Nym
Dessa "har varit med mig från begynnelsen" och något av denna bloggs väsen skulle försvinna om dessa underskrifter försvann. Dessutom är dessa tre personer helt kända för mig.*** Om du inte listat ut vem den gamle kamraten är så läs de 4-5 första inläggen på denna blogg inkl kommentarer; Hanna är ju känd genom att jag länkar till hennes blogg; Ann O Nyms identitet avser jag att inte avslöja. Läsarna får själva försöka lista ut den. Litet tips: den som hjälpte mig avslöja hemligheten var kollegan Anna-Stina.
* jag har den sången i huvudet efter det att jag lyssnat på det videoklipp som laestadian länkade till i sin senaste kommentar. Tack för det!
** jag står själv för vissa åsikter som det ibland kan kosta en del att bära. Jag tycker att det är "rättvist" att mina kritiker och opponenter också vågar träda fram lika öppet som jag
*** även ett antal andra kommentatorer är kända för mig såsom suppleanten, Father Brown, "syster", Lelle i Luule, pedagogen m fl, möjligen även Kyrksyster. Sigrid L har avslöjat sitt namn i mail till mig, men jag har glömt det och jag tror aldrig vi träffats.
Resa
När man lyssnade till onsdagens debatt i kyrkomötet så började man till slut undra om svenska kyrkan förvandlats till en resebyrå. Det var så många som berättat att dom "gjort en resa". Men nu hade dom (äntligen) kommit fram. Alltså i betydelsen att dom kommit fram till ett nytt synsätt.
Jag har också gjort en resa. En lång resa med stopp på många olika stationer. Och jag har också kommit fram.
Min resa i detta ärende började vid en plats i livet som innehöll en traditionell hållning i denna fråga. Att heterosexualitet var det naturliga. Visserligen visste jag att homosexualitet fanns men jag visste givetvis inget om det. Att kyrkans roll absolut bara var att viga man med kvinna och kvinna med man var fullständigt självklart.
Den första stationen på min resa kom under min studietid i Uppsala en vårdag. Då gick någon slags gay-parad genom stan. Homosexuella av båda könen som gick öppet och med plakat berättade om sin läggning och framförde slogans och glada tillrop. Jag får erkänna att mötet med denna grupp där på gågatan chockade mig litet. Gjorde mig också eftertänksam och jag insåg - det som jag i ock för sig redan visste men nu fick svart på vitt: de homosexuella var precis som vanliga människor. Ingen skillnad alls.
En annan tydlig station i mitt liv där jag stannade till ett slag var under de knappa två läsår när jag vara studentpräst i början av 90-talet. Det var ju strax efter det att HIV och AIDS börjat uppmärksammas. Då var jag med på en konferens i studentkårernas och studenthälsans regi. Kopplat till AIDS-frågan började jag läsa en del böcker och broschyrer som handlade om homosexualitet, om hur ungdomar har det som börjar inse att dom bär den läggningen osv. Mycket av det jag där inhämtade var nytt för mig. Faktiskt många nya insikter.
Under åren därefter har jag nog läst en hel del i ämnet. Från olika utgångspunkter och synsätt. Under åren har jag också mött allt fler homosexuella, yngre och äldre; människor vars äktenskap brutits upp för att den ena parten visat sig vara homosexuell; föräldrar till homosexuella ungdomar osv. Läst vittnesbörd av dem som i både världsliga och andliga sammanhang brottats med sin läggning; de som sökt en förändring av sin läggning på olika vägar; de som tyckt sig erfara det på ett (hittills!) förblivande sätt; de som trott det för en tid men backat tillbaka; de som med sorg lidit över att ingen förändring funnits; de som aceepterat att livet är nu en gång som det är och inrättat sig efter det utan bitterhet.
Osv i en lång rad.
Det som särskilt grep mig en gång var när jag läste ett vittnesbörd av en person som levt i kristen miljö (ensamstående) men inte för någon berättat om sin läggning. Om hans kamp och vånda, och om hur han steg för steg fann några att anförtro sig åt. Han skrev som en vädjan till alla kristna att aldrig skämta om homosexualitet utan alltid tala om det på ett seriöst sätt. För - som han skrev - du kan aldrig veta om det i din omgivning finns någon som brottas med homosexualitet och som i tysthet söker någon förtroendevärd person att anförtro sig till. Förstör inte det möjliga förtroendet genom slarviga skämt.
Så har jag rest genom livet. Plockat med mig lite här och lite där. Bär betydligt mer med mig idag av insikter, av andras bördor, av ödmjukhet, av förståelse att vi måste varsamt ta hand om varandra, men betydligt mindre av tvärsäkerhet och självklarhet.
Men nu tror jag att jag kommit fram till målet. Och när jag då ser mig omkring så inser jag att jag måste ha rest i en jättestor cirkel. För med alla mina erfarenheter och insikter så befinner jag mig på samma plats där jag startade (men betydligt ödmjukare och försiktigare):
Äktenskapet kan aldrig bli något annat än en förening mellan en man och en kvinna. Så som Gud avsåg redan i skapelsens början. Så som det utan all tvekan ges oss genom Bibelns ord och såsom kyrkan mottagit det av sin Herre. För en del av oss är äktenskapets möjlighet öppen. För andra inte. En del av oss finner någon att dela livet med i ett äktenskap. Andra försöker leva i äktenskap men misslyckas. Andra blir ensamma. Andra väljer ensamheten.
I allt detta har vi ingen annan möjlighet än att var ock en söka förverkliga Guds vilja. När vi väljer hans vägar så stöder och välsignar han oss. När vi misslyckas och faller så upprättar han oss om vi vänder oss till honom i ånger och tro och bön om förlåtelse. Men Kyrkan kan aldrig gå utanför det mandat hon fått av sin Herre. Det är därför jag inte kan ställa upp bakom kyrkomötets beslut.
Jag har också gjort en resa. En lång resa med stopp på många olika stationer. Och jag har också kommit fram.
Min resa i detta ärende började vid en plats i livet som innehöll en traditionell hållning i denna fråga. Att heterosexualitet var det naturliga. Visserligen visste jag att homosexualitet fanns men jag visste givetvis inget om det. Att kyrkans roll absolut bara var att viga man med kvinna och kvinna med man var fullständigt självklart.
Den första stationen på min resa kom under min studietid i Uppsala en vårdag. Då gick någon slags gay-parad genom stan. Homosexuella av båda könen som gick öppet och med plakat berättade om sin läggning och framförde slogans och glada tillrop. Jag får erkänna att mötet med denna grupp där på gågatan chockade mig litet. Gjorde mig också eftertänksam och jag insåg - det som jag i ock för sig redan visste men nu fick svart på vitt: de homosexuella var precis som vanliga människor. Ingen skillnad alls.
En annan tydlig station i mitt liv där jag stannade till ett slag var under de knappa två läsår när jag vara studentpräst i början av 90-talet. Det var ju strax efter det att HIV och AIDS börjat uppmärksammas. Då var jag med på en konferens i studentkårernas och studenthälsans regi. Kopplat till AIDS-frågan började jag läsa en del böcker och broschyrer som handlade om homosexualitet, om hur ungdomar har det som börjar inse att dom bär den läggningen osv. Mycket av det jag där inhämtade var nytt för mig. Faktiskt många nya insikter.
Under åren därefter har jag nog läst en hel del i ämnet. Från olika utgångspunkter och synsätt. Under åren har jag också mött allt fler homosexuella, yngre och äldre; människor vars äktenskap brutits upp för att den ena parten visat sig vara homosexuell; föräldrar till homosexuella ungdomar osv. Läst vittnesbörd av dem som i både världsliga och andliga sammanhang brottats med sin läggning; de som sökt en förändring av sin läggning på olika vägar; de som tyckt sig erfara det på ett (hittills!) förblivande sätt; de som trott det för en tid men backat tillbaka; de som med sorg lidit över att ingen förändring funnits; de som aceepterat att livet är nu en gång som det är och inrättat sig efter det utan bitterhet.
Osv i en lång rad.
Det som särskilt grep mig en gång var när jag läste ett vittnesbörd av en person som levt i kristen miljö (ensamstående) men inte för någon berättat om sin läggning. Om hans kamp och vånda, och om hur han steg för steg fann några att anförtro sig åt. Han skrev som en vädjan till alla kristna att aldrig skämta om homosexualitet utan alltid tala om det på ett seriöst sätt. För - som han skrev - du kan aldrig veta om det i din omgivning finns någon som brottas med homosexualitet och som i tysthet söker någon förtroendevärd person att anförtro sig till. Förstör inte det möjliga förtroendet genom slarviga skämt.
Så har jag rest genom livet. Plockat med mig lite här och lite där. Bär betydligt mer med mig idag av insikter, av andras bördor, av ödmjukhet, av förståelse att vi måste varsamt ta hand om varandra, men betydligt mindre av tvärsäkerhet och självklarhet.
Men nu tror jag att jag kommit fram till målet. Och när jag då ser mig omkring så inser jag att jag måste ha rest i en jättestor cirkel. För med alla mina erfarenheter och insikter så befinner jag mig på samma plats där jag startade (men betydligt ödmjukare och försiktigare):
Äktenskapet kan aldrig bli något annat än en förening mellan en man och en kvinna. Så som Gud avsåg redan i skapelsens början. Så som det utan all tvekan ges oss genom Bibelns ord och såsom kyrkan mottagit det av sin Herre. För en del av oss är äktenskapets möjlighet öppen. För andra inte. En del av oss finner någon att dela livet med i ett äktenskap. Andra försöker leva i äktenskap men misslyckas. Andra blir ensamma. Andra väljer ensamheten.
I allt detta har vi ingen annan möjlighet än att var ock en söka förverkliga Guds vilja. När vi väljer hans vägar så stöder och välsignar han oss. När vi misslyckas och faller så upprättar han oss om vi vänder oss till honom i ånger och tro och bön om förlåtelse. Men Kyrkan kan aldrig gå utanför det mandat hon fått av sin Herre. Det är därför jag inte kan ställa upp bakom kyrkomötets beslut.
Beslut
Så är alltså beslutet taget. Förvånansvärt odramatiskt får jag säga. Det var ju - som min gamle kamrat skriver på sin blogg - så förutbestämt. Debatten dagen innan var ju också ganska tråkig. Ingen debatt alls faktiskt, utan snarare att alla går upp efter varandra och talar om hur dom tänker rösta. Fast några inlägg var klart bra, tex Anna-Sara Valldéns (präst i Skellefteå) och Gustaf Bengtssons (POSK:are från Södertälje). Roligt att två (förhållandevis) unga ledamöter höll så bra anföranden med försvar för kyrkans ordning. Det visar tydligt att detta inte är en generationsfråga där man kan tänka att kritikerna snart är utdöda.
Själva omröstningen döljer ju den bakomliggande dramatiken eftersom det man röstar om bara är bifall eller avslag till Gudstjänstutskottets betänkande 2009:2 p. 1-3. Dock punkt tre först och punkt 1-2 först efter att vi genom en lång serie kontrapropositioner och omröstningar och rösträkningar kommit fram till vilket av motförslagen som skulle vara motförslag mot huvudförslaget i huvudomröstningen. Hängde du med? Jag gjorde det för i vår grupp (Frimodig kyrka) hade vi till alla ledamöter kopierat den propositionsordning som alla gruppledare fått utdelad så vi hade kunnat gå igenom var vi skulle rösta ja och nej. Mest nej blev det väl.
Nå men under utan? Eller på ytan nu eftersom vi skrivit det i den reservation som Fk:s ledamöter + några andra skrivit på: beslutet är en nullitet. Det betyder att det är ingenting, att det är utan verkan. Alltså något som vi inte kommer att tillräkna någon som helst auktoritet. Vi har också skrivit att detta är ett beslut som kyrkomötet inte kan fatta. Eftersom det strider mot Bibeln och bekännelsen.
Undrar om man ska ta och polisanmäla svenska kyrkan för brott mot Lagen om svenska kyrkan. Det står ju nämligen i den lagen att svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Ett sådant har Bibeln som högsta norm.
Själva omröstningen döljer ju den bakomliggande dramatiken eftersom det man röstar om bara är bifall eller avslag till Gudstjänstutskottets betänkande 2009:2 p. 1-3. Dock punkt tre först och punkt 1-2 först efter att vi genom en lång serie kontrapropositioner och omröstningar och rösträkningar kommit fram till vilket av motförslagen som skulle vara motförslag mot huvudförslaget i huvudomröstningen. Hängde du med? Jag gjorde det för i vår grupp (Frimodig kyrka) hade vi till alla ledamöter kopierat den propositionsordning som alla gruppledare fått utdelad så vi hade kunnat gå igenom var vi skulle rösta ja och nej. Mest nej blev det väl.
Nå men under utan? Eller på ytan nu eftersom vi skrivit det i den reservation som Fk:s ledamöter + några andra skrivit på: beslutet är en nullitet. Det betyder att det är ingenting, att det är utan verkan. Alltså något som vi inte kommer att tillräkna någon som helst auktoritet. Vi har också skrivit att detta är ett beslut som kyrkomötet inte kan fatta. Eftersom det strider mot Bibeln och bekännelsen.
Undrar om man ska ta och polisanmäla svenska kyrkan för brott mot Lagen om svenska kyrkan. Det står ju nämligen i den lagen att svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Ett sådant har Bibeln som högsta norm.
Frimodig kyrka förbereder sig
I Luleå stift fick Frimodig kyrka tre mandat i stiftsfullmäktige. Hur många procents ökning det är när man går från 0 till någonting vore intressant att få uträknat. Men nu gäller det att vi förbereder oss för uppdraget. Det gjorede vi i Skellefteå igår (söndag) eftermiddag. De tre ordinarie och två ersättare. Vi hade lånat ett rum i en distriktskyrka i Skellefteå. Kul var det för då fick jag träffa en av mina prästvigningskamrater som jobbar där och en för mig dittills helt okänd man som var där på dopkaffe och som berättade att han brukade läsa min blogg. Tänka sig att man har läsare inte bara i Österbotten och USA utan t o m i Skellefteå. Han sade att han ännu inte funnit något som var riktigt fel i skriverierna å bloggen. Och det gladde och inspirerade mig så väldigt att jag nu levererar tre inlägg inom 12 timmar. Dessutom körde han motorcykel. Eller hörde jag fel så att han inte körde motorcykel? Ibland är det bra höra lite illa för då kan man höra vad man vill.
Vad gjorde vi då under de timmar vi träffades? Dels beslöt vi att utse en ordförande eller talesperson för gruppen. Jag höll på att skriva talesman men eftersom jag varit på tankesmedja om jämställdhet så hann jag bita mig i fingret innan det slog ned på¨tangetntbordet så jag kunde ändra till ...person. Hoppas någon av de stiftsasanställda som var på tankesmedjan läser detta så att dom får svart på vitt att dom inte jobbat förgäves. Dessutom utsåg vi en kvinna trots att kvinnor är i minoritet i vår trepersonersgrupp. Frimodig kyrka - ett föredöme i jämställdhet!
Dessutom talade vi lite om vad man under mandatperioden eventuellt skulle kunna motionera om, vad stiftsfullmäktige över huvud taget sysslar med, om vi ska ingå i någon slags valkartell med annan grupp osv. En trevlig och inspirerande eftermiddag.
Vi är alltså på G! Denna ringa begynnelse är början av en ny epok för svenska kyrkan. Tro inget annat. Frimodig kyrka ökade från 7 till 13 mandat i kyrkomötet. Det är den siffra som brukar nämnas. Men betänk också att vi gick från 10 till 35 mandat i stiftsfullmäktige runt om i landet (antalet stift där vi ställde upp ökde från 3 till 10). Det innebär att vi på ett helt annat sätt kommer att synas och märkas. Nästa val kan bli riktigt spännande.
Vad gjorde vi då under de timmar vi träffades? Dels beslöt vi att utse en ordförande eller talesperson för gruppen. Jag höll på att skriva talesman men eftersom jag varit på tankesmedja om jämställdhet så hann jag bita mig i fingret innan det slog ned på¨tangetntbordet så jag kunde ändra till ...person. Hoppas någon av de stiftsasanställda som var på tankesmedjan läser detta så att dom får svart på vitt att dom inte jobbat förgäves. Dessutom utsåg vi en kvinna trots att kvinnor är i minoritet i vår trepersonersgrupp. Frimodig kyrka - ett föredöme i jämställdhet!
Dessutom talade vi lite om vad man under mandatperioden eventuellt skulle kunna motionera om, vad stiftsfullmäktige över huvud taget sysslar med, om vi ska ingå i någon slags valkartell med annan grupp osv. En trevlig och inspirerande eftermiddag.
Vi är alltså på G! Denna ringa begynnelse är början av en ny epok för svenska kyrkan. Tro inget annat. Frimodig kyrka ökade från 7 till 13 mandat i kyrkomötet. Det är den siffra som brukar nämnas. Men betänk också att vi gick från 10 till 35 mandat i stiftsfullmäktige runt om i landet (antalet stift där vi ställde upp ökde från 3 till 10). Det innebär att vi på ett helt annat sätt kommer att synas och märkas. Nästa val kan bli riktigt spännande.
101:a skälet att inte dammsuga
Det kom jag på - som av en händelse - i lördags. Tror i vart fall inte att det finns med i uppräkningen av de 100 anledningarna att inte dammsuga vilka jag tidigare delat med kära läsarna. Vad är det då för innovation?
Svar: fara ut och övningsköra med näst äldsta dottern. Jag använde alltså den taktiken i lördags eftermiddag. På förmiddagen hade jag (min ganska trogna vana trogen) varit på badhuset och bastat, och simmat och njutit i ångbastun och suttit i vanliga bastun och skrubbat mig ren från topp till tå - den regelbundna invärtes skrubbningen kom vid dagens mässa med skriftermål i kyrkan - och när jag skulle fara från badhuset så kom jag på att det var länge sedan jag hälsade på näst äldsta dottern. Så jag köpte en go'bulle och åkte dit och så drack vi kaffe tillsammans. Som vanligt när man är där på besök så får man göra lite av det som "fathers are for", i det här fallt häfta upp bredbandsledningen från uttaget i sovrummet via halltaket till vardagsrummet där dottern har datorn. Snyggt och fint blev det och nu slipper hon snava på sladden.
Och när vi väl hållit på med det så kom hon på att hennes trädgårdsmöbler behövde upp från balkongen till vinden. Och när väl det var fixat så kom hon på att det vore kul om vi kunde fara ut och övningsköra ett tag.
Nu har hon visserrligen haft körkort i åtta år men för sju år sedan drabbades hon av en skada som gjort henne delvis rörelsehindrad så hon inte kunnat köra så bra. Men nu har läkarna gett klartecken. men då måste vi ju öva lite. Det var roligt och det gick bra. Men jag fick hjälpa till lite med växelspaken. Det som fattas är automatväxlad bil. Det har inte hennes far men hennes fars kollega och gode vän har en. Jag har redan bokat in att få låna den till helgen så kan vi öva lite mer. Då behöver jag inte dammsuga nästa lördag heller. Gäller bara hitta något bra svepskäl för lediga morgondagen.
Svar: fara ut och övningsköra med näst äldsta dottern. Jag använde alltså den taktiken i lördags eftermiddag. På förmiddagen hade jag (min ganska trogna vana trogen) varit på badhuset och bastat, och simmat och njutit i ångbastun och suttit i vanliga bastun och skrubbat mig ren från topp till tå - den regelbundna invärtes skrubbningen kom vid dagens mässa med skriftermål i kyrkan - och när jag skulle fara från badhuset så kom jag på att det var länge sedan jag hälsade på näst äldsta dottern. Så jag köpte en go'bulle och åkte dit och så drack vi kaffe tillsammans. Som vanligt när man är där på besök så får man göra lite av det som "fathers are for", i det här fallt häfta upp bredbandsledningen från uttaget i sovrummet via halltaket till vardagsrummet där dottern har datorn. Snyggt och fint blev det och nu slipper hon snava på sladden.
Och när vi väl hållit på med det så kom hon på att hennes trädgårdsmöbler behövde upp från balkongen till vinden. Och när väl det var fixat så kom hon på att det vore kul om vi kunde fara ut och övningsköra ett tag.
Nu har hon visserrligen haft körkort i åtta år men för sju år sedan drabbades hon av en skada som gjort henne delvis rörelsehindrad så hon inte kunnat köra så bra. Men nu har läkarna gett klartecken. men då måste vi ju öva lite. Det var roligt och det gick bra. Men jag fick hjälpa till lite med växelspaken. Det som fattas är automatväxlad bil. Det har inte hennes far men hennes fars kollega och gode vän har en. Jag har redan bokat in att få låna den till helgen så kan vi öva lite mer. Då behöver jag inte dammsuga nästa lördag heller. Gäller bara hitta något bra svepskäl för lediga morgondagen.
Till läsarna. För kännedom: om kommentarer
Ofta försöker jag ge någon slags respons på de flesta kommentarer på min blogg. Dels för att det ska bli lite liv och dels för att kommenatatorn ska märka att någon läst kommentaren - numera ska man ju alltid bekräfta människor så förskräckligt mycket. Det är jag dålig på i andra sammanhang så jag får försöka ta igen det på bloggen.
Ibland gör jag det dock icke. Det händer nämligen understundom - och senaste tiden tycker jag det hänt lite oftare - att kommenatatorn mest synes ha lust att häva ur sig någon slags - sannolikt negativ - reaktion på det jag skrivit, och det är givetvis helt tillåtet, men ofta blir det på ett så osystematiskt och otydligt sätt (i alla fall för mig) att jag överhuvudtaget inte förstår vad kommentatorn menar. Och då ids jag inte svara - helt enkelt. Ibland orkar jag inte svara pga trötthet av helt andra skäl, ibland är datorn lite slö och saktfärdig. Då ids jag inte svara - heller! Och ibland argumenterar kommentatorn så utförligt att det knappast finns anledning att svara mer än jaha eller nähä - och det ids jag inte heller.
Ibland gör jag det dock icke. Det händer nämligen understundom - och senaste tiden tycker jag det hänt lite oftare - att kommenatatorn mest synes ha lust att häva ur sig någon slags - sannolikt negativ - reaktion på det jag skrivit, och det är givetvis helt tillåtet, men ofta blir det på ett så osystematiskt och otydligt sätt (i alla fall för mig) att jag överhuvudtaget inte förstår vad kommentatorn menar. Och då ids jag inte svara - helt enkelt. Ibland orkar jag inte svara pga trötthet av helt andra skäl, ibland är datorn lite slö och saktfärdig. Då ids jag inte svara - heller! Och ibland argumenterar kommentatorn så utförligt att det knappast finns anledning att svara mer än jaha eller nähä - och det ids jag inte heller.
Att svinga svärdet i Getsemane...
Det var ämnet för gårdagen.*
Alla läsare känner väl till berättelsen om när Jesus fängslas i Getsemane, hur lärjungen och aposteln Petrus då tänker hjälpa till i kampen för den goda saken, tar sitt svärd och hugger till i mörkret, åstadkommer inget av det han önskar - Jesu befrielse - istället skadar han bara en tredje person, i sammanhanget kanske i princip helt oskyldig.
I den andliga tradition som i början av mitt unga vuxenliv på ett förblivande sätt påverkade mig - och jag tror att Jan hört uttrycket i samma sammanhang som jag - så användes denna berättelse som ett sätt att förklara och tolka vissa andliga skeenden. Det gäller framförallt när en ivrig kristen är överdrivet nitisk för något som han/hon upplever som viktigt men på ett sätt som inte gagnar saken utan bara blir till skada. När man pratar i "nådens-ordning-termer" så är ju detta ofta den väckta människans beteende. Hon som insett allvaret, eller nödvändigheten, eller kompromissernas omöjlighet, eller äntligen ska det bli allvar eller nu ska jag inte svika längre eller vad det nu är, och så tar man i så att - om än man inte själv spricker, så i vart fall så att - andra drabbas. Det blir andra som får bära de negativa konsekvenserna av det egna andliga beteendet mer än att man själv är den som bär lidandet för Kristi skull. Hur många har inte erfarit detta svärdsvingande i Getsemane! Jag tror att många av vårt lands s.k. Guds barnbarn som vänt både Gud och olika väckelsetraditioner ryggen i själva verket har råkat ut för just detta mer än att dom mött verklig levande kristendom.
Särkilt farligt blir detta svärdsvingande när det sker för andras skull. När man drabbas av nitälskan för att få ryggen fri i förhållande till andra kristna. Hur många finns det inte som tex håller sina barn i "Herrans tukt och förmaning" inte därför att man själv vill vara så sträng utan för "vad ska dom kristna säga om..." Att på olika sätt reagera s a s "å andras vägnar" (eller att "vara kristen på entreprenad", som Dag Sandahl en gång uttryckte det) är den absolut farligaste formen av kristendom. Det blir ett fullständigt okontrollerat svärdsvingande i mörkret.
Att ett sådant förödande svärdsvingande skulle kunna kunna förekomma också i debatterna i den fråga som nu är aktuell - kyrkligt äktenskap mellan personer av samma kön - det håller jag för mycket troligt. Jag kan bara till min tröst betänka att jag för en tid sedan, helt oplanerat, fick vara en stunds vittne till ett samtal mellan två uppenbarligen goda vänner men i denna fråga helt oeniga personer. Det går att samtala i dessa frågor utan att Getsemanesvärdet ska behöva svingas.
I övrigt hänvisar jag till min kommentar igår kväll till föregående inlägg.
Samtidigt måste jag till sist få påminna om att varje gång vi tycker oss ana ett svärd i det andliga sammanhanget så är det inte med säkerhet det fåfänga Getsemanesvärdet som svingas. Det kan vara det skarpa och tveeggade som enligt den syn Johannes fick se utgick ur Jesu mun (Upp 1:16). Det heter också "ve den som inte blodar ner hela svärdet i Herrens arbete" (Jer 48:10) och "Saul, Saul...det är dig för svårt att spjärna mot udden" (Apg 26:14).
Se kommentar till mitt förra inlägg "Prästmöte och kyrkomöte" skriven av min mångårige vän (och under en tid även min chef) Jan Sjöberg.
Alla läsare känner väl till berättelsen om när Jesus fängslas i Getsemane, hur lärjungen och aposteln Petrus då tänker hjälpa till i kampen för den goda saken, tar sitt svärd och hugger till i mörkret, åstadkommer inget av det han önskar - Jesu befrielse - istället skadar han bara en tredje person, i sammanhanget kanske i princip helt oskyldig.
I den andliga tradition som i början av mitt unga vuxenliv på ett förblivande sätt påverkade mig - och jag tror att Jan hört uttrycket i samma sammanhang som jag - så användes denna berättelse som ett sätt att förklara och tolka vissa andliga skeenden. Det gäller framförallt när en ivrig kristen är överdrivet nitisk för något som han/hon upplever som viktigt men på ett sätt som inte gagnar saken utan bara blir till skada. När man pratar i "nådens-ordning-termer" så är ju detta ofta den väckta människans beteende. Hon som insett allvaret, eller nödvändigheten, eller kompromissernas omöjlighet, eller äntligen ska det bli allvar eller nu ska jag inte svika längre eller vad det nu är, och så tar man i så att - om än man inte själv spricker, så i vart fall så att - andra drabbas. Det blir andra som får bära de negativa konsekvenserna av det egna andliga beteendet mer än att man själv är den som bär lidandet för Kristi skull. Hur många har inte erfarit detta svärdsvingande i Getsemane! Jag tror att många av vårt lands s.k. Guds barnbarn som vänt både Gud och olika väckelsetraditioner ryggen i själva verket har råkat ut för just detta mer än att dom mött verklig levande kristendom.
Särkilt farligt blir detta svärdsvingande när det sker för andras skull. När man drabbas av nitälskan för att få ryggen fri i förhållande till andra kristna. Hur många finns det inte som tex håller sina barn i "Herrans tukt och förmaning" inte därför att man själv vill vara så sträng utan för "vad ska dom kristna säga om..." Att på olika sätt reagera s a s "å andras vägnar" (eller att "vara kristen på entreprenad", som Dag Sandahl en gång uttryckte det) är den absolut farligaste formen av kristendom. Det blir ett fullständigt okontrollerat svärdsvingande i mörkret.
Att ett sådant förödande svärdsvingande skulle kunna kunna förekomma också i debatterna i den fråga som nu är aktuell - kyrkligt äktenskap mellan personer av samma kön - det håller jag för mycket troligt. Jag kan bara till min tröst betänka att jag för en tid sedan, helt oplanerat, fick vara en stunds vittne till ett samtal mellan två uppenbarligen goda vänner men i denna fråga helt oeniga personer. Det går att samtala i dessa frågor utan att Getsemanesvärdet ska behöva svingas.
I övrigt hänvisar jag till min kommentar igår kväll till föregående inlägg.
Samtidigt måste jag till sist få påminna om att varje gång vi tycker oss ana ett svärd i det andliga sammanhanget så är det inte med säkerhet det fåfänga Getsemanesvärdet som svingas. Det kan vara det skarpa och tveeggade som enligt den syn Johannes fick se utgick ur Jesu mun (Upp 1:16). Det heter också "ve den som inte blodar ner hela svärdet i Herrens arbete" (Jer 48:10) och "Saul, Saul...det är dig för svårt att spjärna mot udden" (Apg 26:14).
Se kommentar till mitt förra inlägg "Prästmöte och kyrkomöte" skriven av min mångårige vän (och under en tid även min chef) Jan Sjöberg.
Prästmöte och Kyrkomöte
Bloggrannen Dag Sandahl bloggar just nu om prästmötet i Växjö stift. Om du inte normalt läser Dags blogg så kan du låta bli, du blir bara trött. Han är (givetvis) ganska kritisk till hur det hela går till numera - med all rätt kan jag tänka. Dag är oftast en klarseende person.
Men jag vill inte undanhålla kära läsarna de avslutande ytterst underhållande raderna i Dags (just nu) senaste inlägg:
"Vi hade samtal i grupp under ledning av en processledare. I mitt mycket stilla sinne tänkte jag: Kunde inte saken gällt att kläcka idéer. Då kunde processledaren kallats äggledare. Nu ska processen utvärderas. Vi ska fundera över hur fint det var att vinna ny kunskap genom att sitta och prata med varandra. Gruppen bredvid vår hade ritat av sina ansikten och satt upp bilderna på dörren. Det var precis lika pedagogiskt som i barnbarnens förskola."
Arma kyrka!
Vad ska Dag skriva kommande vecka, när kyrkomötet - sannolikt - fattar det beslut som på allvar förändrar vår kyrka? Kan inte hjälpas att jag känner en bävan inför nästa vecka. Att i en kyrka som menar sig ha Bibeln som norm för lära och liv fatta ett beslut som gör det möjligt att i kyrklig ordning sammanviga två personer av samma kön. Det är inget annat än helt obegripligt.
Är den organisation som kan fatta ett sådant beslut längre en kyrka - ens en arm kyrka?
Vår egen biskop här i Luleå stift, Hans Stiglund, hör till dem som hittills reserverat sig mot förslaget. Jag uppmanar alla kristtrogna att omsluta honom med förböner så att han förmår stå fast vid sin ståndpunkt och att han orkar med den kritik som han förmodligen kommer att utsättas för i media och på annat sätt.
Men jag vill inte undanhålla kära läsarna de avslutande ytterst underhållande raderna i Dags (just nu) senaste inlägg:
"Vi hade samtal i grupp under ledning av en processledare. I mitt mycket stilla sinne tänkte jag: Kunde inte saken gällt att kläcka idéer. Då kunde processledaren kallats äggledare. Nu ska processen utvärderas. Vi ska fundera över hur fint det var att vinna ny kunskap genom att sitta och prata med varandra. Gruppen bredvid vår hade ritat av sina ansikten och satt upp bilderna på dörren. Det var precis lika pedagogiskt som i barnbarnens förskola."
Arma kyrka!
Vad ska Dag skriva kommande vecka, när kyrkomötet - sannolikt - fattar det beslut som på allvar förändrar vår kyrka? Kan inte hjälpas att jag känner en bävan inför nästa vecka. Att i en kyrka som menar sig ha Bibeln som norm för lära och liv fatta ett beslut som gör det möjligt att i kyrklig ordning sammanviga två personer av samma kön. Det är inget annat än helt obegripligt.
Är den organisation som kan fatta ett sådant beslut längre en kyrka - ens en arm kyrka?
Vår egen biskop här i Luleå stift, Hans Stiglund, hör till dem som hittills reserverat sig mot förslaget. Jag uppmanar alla kristtrogna att omsluta honom med förböner så att han förmår stå fast vid sin ståndpunkt och att han orkar med den kritik som han förmodligen kommer att utsättas för i media och på annat sätt.
Gärtner i TV
Här kommer några länkar till TV-program om/med Bertil Gärtner. Kanske är det några av läsarna som inte sett dem.
Först kommer här ett kort minnesinslag som sändes i Västnytt strax efter biskopens död (3 min). Och här kommer när Gärtner var Gäst hos Hagge någon gång i början av 80-talet (59 min).
Båda klart sevärda (min uppfattning).
Först kommer här ett kort minnesinslag som sändes i Västnytt strax efter biskopens död (3 min). Och här kommer när Gärtner var Gäst hos Hagge någon gång i början av 80-talet (59 min).
Båda klart sevärda (min uppfattning).
Tack gode Gud! (III)
Nu tänker jag mer specifikt på vad Biskop Bertil betydde i och för vår kyrka. Han blev det som hans företrädare Bo Giertz också var: en samlande gestalt. Just så som en biskop ska vara. Jag tänker på hur många olika kyrkliga riktningar som kunde känna sig samhöriga med Bertil Gärtner. Det blev synligt för mig i processionen vid begravningen när man såg präster som - minst sagt - representerar olika kyrkliga "flyglar" gå sida vid sida. Det är detta som är fördelen med att ha en biskopskyrka. Enigheten visar sig i att man lever i gemenskap med den gemensamma biskopen. Givetvis måste också, om den fulla gemenskapen ska finnas, en gemensam tro och bekännelse finnas, men om man bara ska nå enighet genom att prata sig fram till full enhet då är risken att man aldrig når den. Men när gemenskapen också uttrycks genom att man har förtroende för samma person då kan enhet manifesteras på ytterligare sätt.
Biskop Bertil bjöd in till de sk Linköpingsmötena. Det var den personliga auktoritet han hade och det förtroende han åtnjöt inom skilda grupper inom svenska kyrkan, som gjorde att dessa möten kunde komma till stånd och få så bred uppslutning. Han var uppskattad, omtyckt och engagerad i såval högkyrkliga aKF och SSB som karismatiska OAS och ytterligare sammanhang däremellan och på sidan.
Låt mig säga det tydligt: det är den svenska kyrka som kom till synes vid Linköpingsmötena och nu vid biskop Bertils begravning - präster, diakoner, lekfolk, troende från norr och söder, öster och väster, hög- och lågkyrkliga, gammalkyrkliga och förnyade; i gemensam tro, bön och bekännelse; det är denna andliga gemenskap som för mig är svenska kyrkan!
Den s k "svenska kyrka" som under sken av kyrklighet i realiteten inte är annat än en rödblågrön röra* av partipolitiska kongresser och som framträder under det hycklande namnet "kyrkomöte"; den ser jag inte som den verkliga kyrkan och jag kommer inte att ta den på allvar.
Tack, gode Gud, att jag fått nåden att vara med under den tid då ännu något av den äkta svenska kyrkan var synlig. Tack, att biskop Bertil på många sätt fick vara den punkt där detta synliga syntes.
- - - - - - - - - - - - - -
Nu har jag skrivit tre blogginlägg sedan jag kom hem så nu får mina reskamrater vara nöjda. Det var trevligt göra denna resa med eder!
* uttalas med Carl Bildts skorrande "r"
Biskop Bertil bjöd in till de sk Linköpingsmötena. Det var den personliga auktoritet han hade och det förtroende han åtnjöt inom skilda grupper inom svenska kyrkan, som gjorde att dessa möten kunde komma till stånd och få så bred uppslutning. Han var uppskattad, omtyckt och engagerad i såval högkyrkliga aKF och SSB som karismatiska OAS och ytterligare sammanhang däremellan och på sidan.
Låt mig säga det tydligt: det är den svenska kyrka som kom till synes vid Linköpingsmötena och nu vid biskop Bertils begravning - präster, diakoner, lekfolk, troende från norr och söder, öster och väster, hög- och lågkyrkliga, gammalkyrkliga och förnyade; i gemensam tro, bön och bekännelse; det är denna andliga gemenskap som för mig är svenska kyrkan!
Den s k "svenska kyrka" som under sken av kyrklighet i realiteten inte är annat än en rödblågrön röra* av partipolitiska kongresser och som framträder under det hycklande namnet "kyrkomöte"; den ser jag inte som den verkliga kyrkan och jag kommer inte att ta den på allvar.
Tack, gode Gud, att jag fått nåden att vara med under den tid då ännu något av den äkta svenska kyrkan var synlig. Tack, att biskop Bertil på många sätt fick vara den punkt där detta synliga syntes.
- - - - - - - - - - - - - -
Nu har jag skrivit tre blogginlägg sedan jag kom hem så nu får mina reskamrater vara nöjda. Det var trevligt göra denna resa med eder!
* uttalas med Carl Bildts skorrande "r"
Tack gode Gud! (II)
Nu tänker jag på själva begravningen, den som jag i föregående inlägg berättade att jag deltog på. Biskop Bertil Gärtners begravning i Göteborgs Domkyrka alltså. Det var verkligen en mäktig gudstjänst. Innan allt var slut hade den pågått i nästan två och en halv timme, varvid ca halva tiden var när de 11-1200 deltagarna skulle defilera förbi kistan för att ge sitt avsked.
Gudstjänsten leddes av Bo Brander. Naturligtvis enligt en genomtänkt och högtidlig ordning med både vigvatten och rökelse, vacker körsång och mycket mäktig psalmsång. I sitt griftetal påminde Bo Brander om biskop Bertils betydelse som samlande gestalt i svenska kyrkan för alla dem som i olika traditioner likväl vill det gemensamma att stå tydligt på Bibelns grund. Han uttryckte också att biskopen inte lämnade några bekymmer efter sig. Fint uttryck, tycker jag.
Gravsättningen skedde på Onsala kyrkogård, där även biskopens första hustru är begravd. Dagen avslutades sedan med mässa i Onsala kyrka, också den ledd av Bo Brander.
Sammanlagt en oerhört fin dag. Naturligtvis sorglig när man betänker vilken andlig resurs som svenska kyrkan nu förlorat utan att se någon självklar efterträdare. Men roligt var det också att träffa många gamla vänner. Åtskilliga av bröderna som jag mötte och lärde känna under tiden som dekan i Synoden; vänner från Frimodig kyrka; Berit Simonsson; Ulf Ekman; och till min stora glädje även kollegan Torbjörn Axner.*
Vi funderade efter dagen om det var värt besväret med en sådan lång resa. Vi konstaterade att det gick inte värdera på¨det sättet. Utifrån vad biskop Bertil betytt för oss personligen och för de andliga sammanhang som vi på olika sätt tillhör så fanns helt enklet inget annat val än att deltaga.
* honom har jag inte sett på över trettio år. Vi var studiekompisar och av honom köpte jag min första bil, den mörkblå Amazonen som några av läsarna minns.
Gudstjänsten leddes av Bo Brander. Naturligtvis enligt en genomtänkt och högtidlig ordning med både vigvatten och rökelse, vacker körsång och mycket mäktig psalmsång. I sitt griftetal påminde Bo Brander om biskop Bertils betydelse som samlande gestalt i svenska kyrkan för alla dem som i olika traditioner likväl vill det gemensamma att stå tydligt på Bibelns grund. Han uttryckte också att biskopen inte lämnade några bekymmer efter sig. Fint uttryck, tycker jag.
Gravsättningen skedde på Onsala kyrkogård, där även biskopens första hustru är begravd. Dagen avslutades sedan med mässa i Onsala kyrka, också den ledd av Bo Brander.
Sammanlagt en oerhört fin dag. Naturligtvis sorglig när man betänker vilken andlig resurs som svenska kyrkan nu förlorat utan att se någon självklar efterträdare. Men roligt var det också att träffa många gamla vänner. Åtskilliga av bröderna som jag mötte och lärde känna under tiden som dekan i Synoden; vänner från Frimodig kyrka; Berit Simonsson; Ulf Ekman; och till min stora glädje även kollegan Torbjörn Axner.*
Vi funderade efter dagen om det var värt besväret med en sådan lång resa. Vi konstaterade att det gick inte värdera på¨det sättet. Utifrån vad biskop Bertil betytt för oss personligen och för de andliga sammanhang som vi på olika sätt tillhör så fanns helt enklet inget annat val än att deltaga.
* honom har jag inte sett på över trettio år. Vi var studiekompisar och av honom köpte jag min första bil, den mörkblå Amazonen som några av läsarna minns.
Tack Gode Gud! (I)
Det utbrister jag alltid när jag kommit lyckligt hem från en lång resa. En sådan har jag gjort under sista halvan av denna vecka. Vi var fyra personer* från Luleå som tillsammans åkte bil fram och tillbaka till Göteborg för att deltaga vid biskop Bertil Gärtners begravning.
Vi starade på onsdag efter jobbet och körde istort sett i ett sträck till Ö-vik där vi fick sova över hos en familj som generöst upplät sitt hem för oss. På torsdag morgon, tidigt, for vi iväg och hann fram till Västerlanda norr om Göteborg så att vi med viss marginal kunde deltaga i veckomässan kl 19. Där i prästgården sov vi sedan två nätter.
På fredagen var själva begravningsgudstjänsten och redan på lördag morgon gav vi oss iväg. Färden gick till Vingåker där vi hälsade på goda vänner. Dock, en av oss stack till Västerås för att hälsa på släkten (del av). Men vi som åkte till Vingåker blev mycket generöst mottagna av invandrade vänner och fullproppade med mat.
Tidigt söndag morgon styrde vi kosan norrut. Förbi Västerås och så var alla fyra med i bilen igen. Lunch vid Höga Kusten-bron och kaffe i Ö-vik (hos samma familj som vi huserade hos på nervägen). En bit norr om Umeå lyckades vi också planera in ett möte med folk som var på väg söderut så vi kort på en parkeringsplats kunde mötas och hälsa. Trots mitt idoga tjat blev det ingen mer kaffepaus utan strax före kl 21 var vi i Luleå.
Som sagt: varje gång jag kjommer hem efter en lång resa och inte har krockat och huset inte har brunnit ner, så utbrister jag Tack gode Gud!
* två goda vänner och en prästkollega - också han god vän! Hoppas dom också tycker att jag är en god vän.
Vi starade på onsdag efter jobbet och körde istort sett i ett sträck till Ö-vik där vi fick sova över hos en familj som generöst upplät sitt hem för oss. På torsdag morgon, tidigt, for vi iväg och hann fram till Västerlanda norr om Göteborg så att vi med viss marginal kunde deltaga i veckomässan kl 19. Där i prästgården sov vi sedan två nätter.
På fredagen var själva begravningsgudstjänsten och redan på lördag morgon gav vi oss iväg. Färden gick till Vingåker där vi hälsade på goda vänner. Dock, en av oss stack till Västerås för att hälsa på släkten (del av). Men vi som åkte till Vingåker blev mycket generöst mottagna av invandrade vänner och fullproppade med mat.
Tidigt söndag morgon styrde vi kosan norrut. Förbi Västerås och så var alla fyra med i bilen igen. Lunch vid Höga Kusten-bron och kaffe i Ö-vik (hos samma familj som vi huserade hos på nervägen). En bit norr om Umeå lyckades vi också planera in ett möte med folk som var på väg söderut så vi kort på en parkeringsplats kunde mötas och hälsa. Trots mitt idoga tjat blev det ingen mer kaffepaus utan strax före kl 21 var vi i Luleå.
Som sagt: varje gång jag kjommer hem efter en lång resa och inte har krockat och huset inte har brunnit ner, så utbrister jag Tack gode Gud!
* två goda vänner och en prästkollega - också han god vän! Hoppas dom också tycker att jag är en god vän.
Hoj och hå
Nu har jag suttit hela kvällen och skrivit protokoll från årmötet med SMC- Norrbotten (Sveriges Motorcyklister) vilket hölls i Sävast samma dag som kyrkovalet var. Får erkänna att det senare tagit så mycket av min uppmärksamhet även efteråt att jag snudd på (favorituttryck som jag har noterar dom som känner mig) försummat mina världsliga förpliktelser.
Men det kan inte hjälpas att det leder tankarna till MC:n. Men nu står den (igen) på verkstad, för nu ska det fixas lite med det som skadades i våras. När jag hade den inlämnad på försommaren så fixade dom bara det viktigaste så att jag skulle kunna använda den under sommaren. Det som är av mer kosmetisk art ska nu åtgärdas. Nu när säsongen ändå är slut så den bara skulle stå i garaget i alla fall.
Tur att husorganet MC-folket kom i brevlådan idag. Då får jag drömma mig bort ett tag med hjälp av dess reportage. Bl a fanns en artikel om hur man reser en omkullvält motorcykel på bästa sätt. Det borde jag ha läst förut, jag som vält omkull hojen hur många gånger det nu var. Men nu vill jag inte få något nytt tillfälle att öva uppresning av kullvält hoj. Men intressant är det att en person ska kunna resa t o m en 400-kilos motorcykel. Då borde jag kunna resa min som bara väger drygt 190 kg. Men den har hög tyngdpunkt förstås.
Undrar vart jag drar nästa sommar?
Men det kan inte hjälpas att det leder tankarna till MC:n. Men nu står den (igen) på verkstad, för nu ska det fixas lite med det som skadades i våras. När jag hade den inlämnad på försommaren så fixade dom bara det viktigaste så att jag skulle kunna använda den under sommaren. Det som är av mer kosmetisk art ska nu åtgärdas. Nu när säsongen ändå är slut så den bara skulle stå i garaget i alla fall.
Tur att husorganet MC-folket kom i brevlådan idag. Då får jag drömma mig bort ett tag med hjälp av dess reportage. Bl a fanns en artikel om hur man reser en omkullvält motorcykel på bästa sätt. Det borde jag ha läst förut, jag som vält omkull hojen hur många gånger det nu var. Men nu vill jag inte få något nytt tillfälle att öva uppresning av kullvält hoj. Men intressant är det att en person ska kunna resa t o m en 400-kilos motorcykel. Då borde jag kunna resa min som bara väger drygt 190 kg. Men den har hög tyngdpunkt förstås.
Undrar vart jag drar nästa sommar?
Sista helgen i kyrkstugan
Egentligen är det ju tacksägelsehelgen (om en vecka) som är sista kyrkhelgen i Gammelstad, men då kommer jag inte att ha möjlighet vara i stugan så jag tänkte att detta får bli sista helgen. Sagt och gjort!
Fredag eftermiddag for jag och slog på värmen. Båda elementen på max eftersom det var kallt. Tänkte återkomma sent på kvällen för att sova över, men hur det var så infann sig inte lusten så jag stannade hemma. Det berodde kanske också på att jag ett kort tag på fredagskvällen övervägde att tidigt på lördagsmorgonen följa med goda vänner till OAS-helgen i Lövånger. Alltså ingen stugnatt. Inte heller for jag till Lövånger. Jag vaknade visserligen tidigt, tillräckligt tidigt, men efter en kort stunds uppevaro insåg jag att sängen var ett klart bättre alternativ än tidig bilresa. Dessutom hade jag ju en massa att göra både hemma och i stugan och på gården. Det mesta av detta gjorde jag nu inte - som vanligt när jag tänkt göra en massa - men på kvällen for jag till stugan för att kolla läget. Men det var inte riktigt nog varmt för att lusten att sova över skulle infinna sig. Men jag lät ändå värmen fortsätta vara på eftersom jag bjudit min moster o morbror på surströmming.
Surtsrömmingsfesten blev denna eftermiddag*. Och nu var det varmt och gott för idag var det varmare ute än på fredag och lördag. Efter det att mina släktingar farit så passade jag på att skura golvet och göra fint och byta handdukar och sänkläder. Skönt att ha stugan ordentligt varm. Jag har tidigare höstskurat utan att haft värmen på. Det är inte så kul. Allt är alltså klart för nästa säsong. Men nu är det godvinter med kyrkstugan.
* på förmiddagen höll jag söndagsgudstjänst i Hertsökyrkan. Vid gudstjänsten medverkade även ung man med sång, gitarrkomp och fiolspel. Mycket fint. Förhöjde verkligen värdet på gudstjänsten.
Fredag eftermiddag for jag och slog på värmen. Båda elementen på max eftersom det var kallt. Tänkte återkomma sent på kvällen för att sova över, men hur det var så infann sig inte lusten så jag stannade hemma. Det berodde kanske också på att jag ett kort tag på fredagskvällen övervägde att tidigt på lördagsmorgonen följa med goda vänner till OAS-helgen i Lövånger. Alltså ingen stugnatt. Inte heller for jag till Lövånger. Jag vaknade visserligen tidigt, tillräckligt tidigt, men efter en kort stunds uppevaro insåg jag att sängen var ett klart bättre alternativ än tidig bilresa. Dessutom hade jag ju en massa att göra både hemma och i stugan och på gården. Det mesta av detta gjorde jag nu inte - som vanligt när jag tänkt göra en massa - men på kvällen for jag till stugan för att kolla läget. Men det var inte riktigt nog varmt för att lusten att sova över skulle infinna sig. Men jag lät ändå värmen fortsätta vara på eftersom jag bjudit min moster o morbror på surströmming.
Surtsrömmingsfesten blev denna eftermiddag*. Och nu var det varmt och gott för idag var det varmare ute än på fredag och lördag. Efter det att mina släktingar farit så passade jag på att skura golvet och göra fint och byta handdukar och sänkläder. Skönt att ha stugan ordentligt varm. Jag har tidigare höstskurat utan att haft värmen på. Det är inte så kul. Allt är alltså klart för nästa säsong. Men nu är det godvinter med kyrkstugan.
* på förmiddagen höll jag söndagsgudstjänst i Hertsökyrkan. Vid gudstjänsten medverkade även ung man med sång, gitarrkomp och fiolspel. Mycket fint. Förhöjde verkligen värdet på gudstjänsten.
Brand i micron
Har du råkat ut för det? Det har jag. Märklig upplevelse. Det tillgick sålunda:
Skulle käka frukost och insåg att jag inte hade något lämpligt bröd till frukostmackan. Tog då en rågbulle ur frysen och satte i micron för en stunds tining. Med plastpåsen på. Det gick väl bra. Problemet var att jag förslutit plastpåsen med en sådan där liten klämma som är som en 3-4 cm lång pappersremsa med en tunn ståltråd inlagd längs varje sida. Ståltråden klarade sig väl men papperet började brinna. Och då började plastpåsen smälta och brinna lite försiktigt. Jag upptäckte saken när micron plingade att tiden var ute. Ingen större skada skedd annat än att när jag skulle ta ut hela saken och placera den eldsäkert på diskbänken så råkade jag med vänster pekfinger vidröra den smälta plasten varvid en bit glödhet plast kletade fast - och brände på fingret. Nå, vattenkranen var ju nära så jag kunde få in fingret under rinnande iskallt vatten. Men den korta stund då jag kände hur denna varma kletiga massa, som jag inte kunde bli av med, brände på fingret då hann jag tänka: nu anar jag något av hur det var för alla människor som fick napalm på sig under vietnamkriget. Nyttig läxa.
Skulle käka frukost och insåg att jag inte hade något lämpligt bröd till frukostmackan. Tog då en rågbulle ur frysen och satte i micron för en stunds tining. Med plastpåsen på. Det gick väl bra. Problemet var att jag förslutit plastpåsen med en sådan där liten klämma som är som en 3-4 cm lång pappersremsa med en tunn ståltråd inlagd längs varje sida. Ståltråden klarade sig väl men papperet började brinna. Och då började plastpåsen smälta och brinna lite försiktigt. Jag upptäckte saken när micron plingade att tiden var ute. Ingen större skada skedd annat än att när jag skulle ta ut hela saken och placera den eldsäkert på diskbänken så råkade jag med vänster pekfinger vidröra den smälta plasten varvid en bit glödhet plast kletade fast - och brände på fingret. Nå, vattenkranen var ju nära så jag kunde få in fingret under rinnande iskallt vatten. Men den korta stund då jag kände hur denna varma kletiga massa, som jag inte kunde bli av med, brände på fingret då hann jag tänka: nu anar jag något av hur det var för alla människor som fick napalm på sig under vietnamkriget. Nyttig läxa.
Varför vara kvar i svenska kyrkan?
Här på bloggen har det - nyligen och säkert någon gång tidigare - ställts frågan till mig varför jag är kvar (som präst) i svenska kyrkan när jag ändå är så på tvären mot det som kyrkan står för idag. Frågan har jag också fått många gånger förut, av arbetskamrater, av förtroendevalda, av debattörer i tidningar, av journalister och av andra. Svaret är alltid - även om jag inte alltid uttrycker det lika långrandigt som jag nu kommer att göra - detta:
1. Därför att jag är döpt i svenska kyrkan (av min farfar som var präst i svenska kyrkan) och därefter alltid tillhört svenska kyrkan (inte döpt i Missionsförbundet som vår ärkebiskop - vem av oss är mest svenskkyrklig kan man undra!?)
2. Därför att jag tillhör en prästsläkt som varit präster (dock inte i rakt nedstigande led) i svenska kyrkan sedan slutet av 1600-talet (känslomässigt argument).
3. Därför att jag konfirmerats och levt mitt sakramentala liv inom svenska kyrkans ramar i hela mitt liv (endast ett undantag finns vad jag kan minnas: en gång när vi under vår "ekumeniska" ungdomstid en gång deltog i en ungdomsmässa i Missionskyrkan. Idag skulle jag snarast skylla det på ungdomligt oförstånd)
4. Därför att jag prästvigts i svenska kyrkan och avgett prästlöften vilka tar sikte på att man ska utföra en tjänst åt Gud och medmänniskan och det löftet innehåller inga nödutgångar utan man står fast vid det till dess att den som givit uppdraget återkallar det. (Precis som mänsklighetens uppdrag att förvalta jorden. Det gäller fram till Kristi återkomst. Vi kan aldrig säga att nu är det så illa med jorden och miljön och allt så nu kan vi skita i det)
5. Därför att just svenska kyrkan - om hon verkligen tar vara på sitt djupa, breda och i sanning katolska arv - är en av de (andligt) rikaste kyrkorna i världen. Läs gärna Bo Giertz' herdabrev där han skriver om det trefaldiga arv som svenska kyrkan äger; arvet från fornkyrkan (bibeln, sakramenten, ämbetet); arvet från reformationen (klarheten i läran om trons rättfärdighet); arvet från väckelsetiden (den personliga omvändelsen och insikten om Guds verk i omvändelsen, nådens ordning). I verkligheten är det ju så, just i denna tid, att "svenska kyrkan" med ljusets hastighet håller på att förslösa detta arv. Desto viktigare då att det finns några som vill hålla fast vid det.
6. Därför att det finns människor som behöver mig och min tjänst. Visserligen är jag fullständigt övertygad om att Gud är mäktig att sörja för dem på annat sätt om jag försvann (Gud är inte totalt beroende av en liten person) men så länge han sänder människor i min väg som låter sig andligen födas under min predikstol (i praktiken framför en obetydlig liten ambo!) och vid det nattvardsbord jag dukar och i den själavård jag kan erbjuda, då är det min kallelse att inte springa iväg som en lejd herde "när han ser ulven komma".
7. Därför att jag anser att den "svenska kyrka" som kommer till tydligast uttryck i de genompolitiserade beslutsorganen, tex kyrkomötet, inte genuint är svenska kyrkan, och att dessa beslutsorgan därför saknar verklig auktoritet, särskilt när dom fattar beslut i lärofrågor.
8. Därför att det är roligt.
9. Därför att jag högaktningsfullt skiter i om det anses att jag - pga mina teologiska övertygelser - strider mot lagar och förordningar som kommer från JÄMO eller annan statlig institution som människor hittat på. Som redan aposteln St Petrus sade på tiden det begav sig: man måste lyda Gud mer än människor.
10. Därför att jag - i likhet med aposteln St Paulus - inte kan "svika den himmelska synen".
Sammanfattningsvis: för att jag hör hemma i svenska kyrkan.
1. Därför att jag är döpt i svenska kyrkan (av min farfar som var präst i svenska kyrkan) och därefter alltid tillhört svenska kyrkan (inte döpt i Missionsförbundet som vår ärkebiskop - vem av oss är mest svenskkyrklig kan man undra!?)
2. Därför att jag tillhör en prästsläkt som varit präster (dock inte i rakt nedstigande led) i svenska kyrkan sedan slutet av 1600-talet (känslomässigt argument).
3. Därför att jag konfirmerats och levt mitt sakramentala liv inom svenska kyrkans ramar i hela mitt liv (endast ett undantag finns vad jag kan minnas: en gång när vi under vår "ekumeniska" ungdomstid en gång deltog i en ungdomsmässa i Missionskyrkan. Idag skulle jag snarast skylla det på ungdomligt oförstånd)
4. Därför att jag prästvigts i svenska kyrkan och avgett prästlöften vilka tar sikte på att man ska utföra en tjänst åt Gud och medmänniskan och det löftet innehåller inga nödutgångar utan man står fast vid det till dess att den som givit uppdraget återkallar det. (Precis som mänsklighetens uppdrag att förvalta jorden. Det gäller fram till Kristi återkomst. Vi kan aldrig säga att nu är det så illa med jorden och miljön och allt så nu kan vi skita i det)
5. Därför att just svenska kyrkan - om hon verkligen tar vara på sitt djupa, breda och i sanning katolska arv - är en av de (andligt) rikaste kyrkorna i världen. Läs gärna Bo Giertz' herdabrev där han skriver om det trefaldiga arv som svenska kyrkan äger; arvet från fornkyrkan (bibeln, sakramenten, ämbetet); arvet från reformationen (klarheten i läran om trons rättfärdighet); arvet från väckelsetiden (den personliga omvändelsen och insikten om Guds verk i omvändelsen, nådens ordning). I verkligheten är det ju så, just i denna tid, att "svenska kyrkan" med ljusets hastighet håller på att förslösa detta arv. Desto viktigare då att det finns några som vill hålla fast vid det.
6. Därför att det finns människor som behöver mig och min tjänst. Visserligen är jag fullständigt övertygad om att Gud är mäktig att sörja för dem på annat sätt om jag försvann (Gud är inte totalt beroende av en liten person) men så länge han sänder människor i min väg som låter sig andligen födas under min predikstol (i praktiken framför en obetydlig liten ambo!) och vid det nattvardsbord jag dukar och i den själavård jag kan erbjuda, då är det min kallelse att inte springa iväg som en lejd herde "när han ser ulven komma".
7. Därför att jag anser att den "svenska kyrka" som kommer till tydligast uttryck i de genompolitiserade beslutsorganen, tex kyrkomötet, inte genuint är svenska kyrkan, och att dessa beslutsorgan därför saknar verklig auktoritet, särskilt när dom fattar beslut i lärofrågor.
8. Därför att det är roligt.
9. Därför att jag högaktningsfullt skiter i om det anses att jag - pga mina teologiska övertygelser - strider mot lagar och förordningar som kommer från JÄMO eller annan statlig institution som människor hittat på. Som redan aposteln St Petrus sade på tiden det begav sig: man måste lyda Gud mer än människor.
10. Därför att jag - i likhet med aposteln St Paulus - inte kan "svika den himmelska synen".
Sammanfattningsvis: för att jag hör hemma i svenska kyrkan.
