Torbjörn Lindahl

Det undrar Dag Sandahl i dagens dagslända som kan läsas på Kyrkligsamling.se*

 

Dag har fått tillgång till det brev till svenska kyrkans biskopar som på initiativ av predikantmötet i Kuttainen i augusti, avsänts från fridsförbunden i Norrbotten (= den tornedalska grenen av den laestadianska rörelsen). **

 

Inte helt utan klarsynt humor ger Dag också förslag på vad biskoparna kan svara om dom vill vara sanningsenliga respektive lögnaktiga.

 

 - - - -

 

Och när nu fridsförbund kommit på tal; igår kväll deltog jag i samtalskväll på Luleå fridsförbund. Förutom en del mer praktiska frågor presenterades även den rapport som fridsförbundets framtidsgrupp arbetat fram under hösten och just avlämnat till styrelsen. Skälet till att detta arbete ansetts angeläget är väl erfarenheten att kyrkan (prästerna) och väckelsen sakta glidit allt längre från varandra, dels pga att alltfler av fridsförbundens medlemmar lämnat svenska kyrkan, (och många deltar väldigt sällan i kyrkans gudstjänster), dels pga att det är alltfärre präster inom kyrkan som man har faktisk gemenskap med och kan känna förtroende för.

 

Gruppen presenterar fyra olika tänkara scenarier när det gäller de kyrkliga tjänster som fridsförbundet och dess medlemmar hittills fått del av genom svenska kyrkans präster:***

 

1. Fortsätta samarbetet med svenska kyrkan. På lokalplanet har det hittills fungerat förhållandevis väl. Men hur blir det i framtiden?

 

2. Bilda en helt fristående församling där predikanter eller andra utsedda lekmän på "frikyrkovis" ansvarar för sakramentsförvaltning och övriga kyrkliga handlingar.

 

3. Tillsammans med andra fridsförbund i norrbotten (så man skapar tillräcklig ekonomisk stabilitet) bilda en fristående stiftelse som anställer präst, vilken sedan kan (resa runt och) betjäna fridsförbunden.

 

4. Samarbeta med Missionsprovinsen så man genom dess präster kan få del av sakrament och de övriga kyrkliga handlingar man hittills fått genom kyrkans präster, antingen så att 

 

a) fridsförundet ansluter sig som en församling i Missionsprovinsen

 

b) en från fridsförbundet i princip fristående missionsprovinsförsamling bildas, vars präst(er) kan betjäna fridsförbundet på istort sätt samma villkor som kyrkans präster hittills gjort.

 

Givetvis innebär samarbete med Missionsprovinsen att även personer ur väckelsens led på sikt skulle kunna prästvìgas av provinsens biskop.

 

Efter presentationen blev det samtal i grupper. Dock utan redovisning, så jag saknar information om hur samtalen gick. Inga tydliga beslut togs. Ca 50 personer var närvarande.

 

 

* observera nu, kära läsare, att jag genom denna blogpost inte på minsta sätt rekommenderar något som helst bloggande av Dag Sandahl - sådant kan man bli domkapitelsanmäld för - nej, istället berättar jag bara sakligt och neutralt om vad som finns att läsa på det s k nätet

 

** brevet från fridsförbunden till biskoparna kan läsas på kyrkligdokumentation.nu

 

*** framtidsgruppen har utgått från Luleå fridsförbunds situation även om medvetenhet funnits om behovet rådgöra med andra Fridsförbund i norrbotten (och grannländerna)

har jag mest ägnat mig åt sedan natten mot torsdag. Magsjukan gick över snabbt men en trötthet består. Därför vilade jag även från att hjälpa Bosse i mässan idag. Över 40 var vi och som vanligt innehållsrik predikan. I dag tog Bosse GT-texten som utgångspunkt. Utan tvekan har han en särskild gåva när det gäller att utlägga gamla testamentet. Barn från fyra olika familjer närvarande. Alltid roligt när de yngre syns. Och inte stör det att barnen rör sig lite i kyrkorummet.

 

Vid kyrkkaffet bad vi en bön för Kina eftersom en av våra regelbundna deltagare som kommer därifrån nåtts av en vädjan från Kinas kristna till hela världens kristna att be för landet pga det allvarliga sjukdomsutbrottet.

 

Trevligt vid kyrkkaffet som vanligt och särskilt roligt träffa vänner som jag inte sett på ett tag. Skjuts hem med andra vänner från Boden som tittade in snabbt på vägen hem.

har jag hunnit läsa sedan sist. Två av dem såg jag hos min tvillingbror i Umeå vid släktfesten efter jul. På direkten beställde jag dem.

 

1. Den första jag läste

Olof Edsinger och Ray Baker (red).

 

Tjugo olika författare till längre eller kortare artklar och vittnesbörd som spänner över flera områden, allt från bibelteologi, homosexualitet i antiken tilll frågan om nutidens möten mellan den kristna församlingen och dess homosexuella medlemmar. Allt skrivet utifrån en traditionalistisk utgångspunkt. Personligen upplever jag bokens innehåll som ärligt, omtänksamt men tydligt vägledande utifrån bokens grundhållning. Kan klart rekommenderas för den som vill ha mer kunskap och insikt i en av vår tids brännande frågor. Kanske borde även domkapitlet läst den.

 

Och tro nu inte att "konservativa" kristna (i religiös och etisk mening - inte politisk!) bara kan ha synpunkter på hbtq-livsstilar. Nej, om man anser att den rätta och av Gud avsedda platsen för sexuell gemenskap är äktenskapet mellan kvinna och man - då gäller detta kompromisslöst även heterosexuella. Alltså klart nej till alla former av för- och utomäktenskaplig sex och alla samboväsen. Gäller även vuxna och äldre såväl som ungdomar.

 

 

2. Och nästa.

Rune Imberg & Torbjörn Johansson (red.)

 

Även denna bok med kapitel i olika ämnen vars författare i flera fall är knutna till Församlingsfakulteten i Göteborg och boken ingår som nr 1 i dess serie Texter  och  studier  utgivna av Församlingsfakulteten.

 

När man läser boken så slås man av hur mycket Europa och västerlandet är präglat av reformationsskeendet och av Luther.* När det gäller litterär produktion var han en gigant som knappast har sin motsvarighet. Roligt också att tidigare kollegan (och vännen!) professor Ingemar Öberg omnämns som en av få forskare som läst igenom hela utgåvan av Luthers samlade skrifter, ca 80000 sidor.**

 

Luthers inflytande kan ses på fr a tre områden

a) bibelanvändningen. Det var Luthers översättning och dess tryckning i stora upplagor som för första gången gjorde Bibeln tillgänglig för andra än präster och munkar. Att vi sedan länge kunnat vänja oss vid Bibel i varje hem vore inte möjligt tänka sig utan Luthers insats.

 

b) hem, äktenskap - och sex

 

För att förstå Luthers epokgörande insats på dessa livsområden måste man veta vad som var det gällande synsättet under medeltiden. Ett liv i celibat, som präst, munk eller nunna, sågs som andligt värdefullare än ett liv ute i världen. Luther vänder helt upp och ner på detta - jag påminner mig månnga predikningar i Huspostillan, där han ofta säger att pigan som sopar gör större tjänst för Gud än munken och nunnan i klostret - och på sitt drastiska sätt kan han säga att om Kristus skulle komma tillbaka just i det ögonblick då en man och en kvinna, förenade i äktenskap (! - se ovan), är mitt i en äkenskaplig akt så har dom inget att skämmas för, eftersom dom då utför just sin äktenskapliga kallelse och plikt.

 

c) musiken

Och då tänker vi kanske först på psalmsången. Församligens gemensmma sång har ju blivit en omistlig del av våra mässor och gudstjänster. Men tänker vi på vilken avgörande insats Luther gjorde när han gav oss möjligheten sjunga in evangeliets budskap?

 

Men vi kan även tänka ett steg vidare. Och påminna oss om att flera av våra stora tonsättare - Bach, Händel - är fostrade i Lutherskt präglad andlig tradition.

 

 

3. Och en tredje bok (köpt från bokklubb, Sjöbergs förlag, inte sedd hos min bror).

Debra Moerke: Mamman, mordet och det otänkbara mötet.

 

Den handlar om en kristen kvinna som tillsammans med sin man varit fosterföräldrar och i sitt hem tog emot långt över 100 barn under nästan 20 år.

 

En gång tar dom emot en hel syskonskara (samma mamma, flera olika fäder). Oväntat snabbt beslutas sedan att barnen ska hem till mamman, dit syskonskaran varit på besök några gånger. För de flesta av barnen verkar det fungera någotsånär, men en femårig flicka vill absolut inte fara och har tidigare protesterat när fosterbarnen varit på besök hos modern. Fostermodern vädjar till myndigheterna att detta barn ska få stanna men tvingas till sist acceptera ett domstolsbeslut.

 

När hon flera gånger tar sig anledning hälsa på hos modern och barnen så "råkade" alltid den aktuella flickan vara hos någon kompis eller dylikt. Hon blir orolig att något hänt och snart besannas det hon fruktat.

 

Modern hamnar (igen) i fängelse för div brott och barnen splittras och fosterhemsplaceras i olika hem. En dag får fostermamman telefon och en inspelsd röst meddelar att det är ett betalsamtal från en intern på fängelset. Om hon är villig ta  samtalet ska hon säga ja annars lägga på. När hon under några sekunder tvekar - hon anar ju vem som ringer - så hör hon Jesu röst: skulle jag svara om du ringde?  Och då hon sedan på begäran hälsar på i fängelset får hon veta att mamman är gravid igen och frågar om hon kan tänka sig ta hand om hennes kommande barn.

 

Och har det inte varit utmanande hittills så blir det nu. Ta hand om ett barn till en kvinna som är ansvarig för ett av sina tidigare barns död? Läs boken om du vill veta något om vad What Would Jesus Do? betyder och vad det innebär att förlåta och vad Jesus kan betyda i en människas liv.

 

 

* kan ju påminna om några böcker jag tidigare omnämnt där socialdemokratin omnämns som sekulariserad lutherdom

 

** och det lämpade sig inte att försöka visa sig på styva linan när det gällde Luther om Ingemar Öberg var i närheten. Jag påminner mig en av västlaestadianernas februarisamlingar för ca 20 år sedan. Efter söndagens högmässa satt jag i Örnäsgården och pratade med några kristna varav (minst) en av predikanterna som just höll på att förklara för mig hur "vi", dvs västlaestadianerna, tror "som Luther". Då kommer precis Ingemar förbi och slår sig ner vid bordet. Han lutar sig nonchalant bakåt på stolen och frågar (i praktiken avbryter) och säger högt och tydligt med sitt märkbara Kalixtonfall:

 

- Jaha pojkar, vad sitter ni och pratar om här då?

 

Det korrekta svaret hade ju varit att just talande predikant sagt "vi håller på och undervisar komminister Lindahl i äkta Luthersk tro".

 

I stället blev det tyst. Knäpptyst.

för mig att hålla mig vaken hela natten mot måndag? Det gicķ utmärkt. Vad undersökningen (EEG) eventuellt visade har jag ännu inte fått besked om. På onsdag var jag till sjukhuset igen och fick träffa en strokeläkare som slutligt skulle bedöma min förmåga köra bil igen. Han såg absolut inga hinder, men var ju tvungen avvakta resultatet av måndagens undersökning innan klartecken kan ges. Syftet med undersökningen är att kolla (= utesluta?) om några av de mycket hastigt övergående symptom jag upplevt (vilka hittills tolkats som s k tior) istället skulle kunna vara någon form av epilepsi).

 

Men det är inte slut med eländet här. Natten mot torsdagen drabbades jag av vinterkräksjuka. Jag ska bespara läsarna detaljerna men kan väl säga att efter kl 03 på natten fanns inte mycket kvar i magen av den mat jag på onsdagkvällen ätit, då jag blivit inbjuden till avslutningsfesten för höstterminens alfagrupp i Hertsökyrkan. Torsdagen var jag oerhört trött men idag känns det mycket bättre.

 

Och när jag ändå berört alphaarbetet i Hertsökyrkan: onsdag 29/1 är det information för intresserade kl 18.30 inför vårens omgång som börjar onsdagen därefter 5 febr 18.30 och pågår 13 veckor. Kvällarna inleds med en enkel måltid och slutar kl 21 (något senare om man även vill vara med om en aftonbön).

efter stroken där jag själv var liturg firade jag idag. Bosse delade med glädje med sig av arbetsuppgifterna och nöjde sig med att predika. Drygt ett tjugotal deltagare. Men så var gudstjänsten på kvällen pga ekumeniska "veckans" avslutning i Domkyrkan kl 11 med predikan av Åsa Nyström*

 

Det gick bra celebrera. Jag tror inte att jag sa något fel eller glömde något. Bara att jag till en person gav Kristi kropp med orden Kristi blod... men jag insåg själv felet och kunde rätta det. Men efter mässan var jag oerhört trött, och aningen vinglig kände jag mig mot slutet av gudstjänsten. Roligt också att nyblivne pensionären Mats från Malmberget var på plats. Hans flyttlass kom lördag. Nu torde vi ofta bli (minst) tre präster i kyrkan om  söndagarna.

 

Efter gudstjänsten blev jag och diakon Kerstin hembjudna till Mats på te och beskådande av nya lägenheten och alla flyttkartonger som ännu väntar på att uppackas.

 

Nu sitter jag i favoritfåtöljen. Och kära läsarna undrar vad det är för tonårsliv som får mig blogga så sent. Intet svarar jag. Istället ägnar jag mig medvetet åt att hålla mig vaken. Om några timmar ska jag infinna mig på sjukhuset för en undersökning som kräver att jag inte sovit en blund på hela natten!!!

 

---

 

* biskop Åsa kommer jag aldrig att kalla henne. "Biskop + förnamn" var - som Dag Sandahl brukar påminna om - de högkyrkligas personliga tilltal till Bertil Gärtner, ett uttryck fyllt av förtroende och personlig vänskap. Men idag då det gått inflation i detta biskop + förnamn så har det ju helt förlorat sitt ursprungliga värde. 

har jag haft sedan i onsdags.

 

En vän och teolog* nere från Göteborg. Han kompletterar sin utbildning genom en kurs han läst på distans vid Luleå Tekniska Universitet- han jobbar som lärare. Och nu var han här för någon form av examination och avslutning.

 

Det har varit mycket roliga och givande dagar med långa samtal om kyrkligt ditt och datt. Även intressant få lite inblick i studievärlden igen. Nästan så det lockar att själv läsa något igen. Frågan är bara vad ska man läsa? Ska det vara teologi elller något helt annat?

 

Två gånger har han också fått köra min bil och ta mig med. Vart vi åkte första gången mer än att vi for förbi affären på hemvägen minns jag just nu inte. Idag for vi till Gammelstad och besåg kyrkstaden och min stuga och kyrkan och Sockenstugan. Jag får säga att den ändring man gjort i kyrkan där man berett plats för både kör t h och flygel tv, kändes mycket bättre nu än då jag sist såg det. Förlusten av de tvärställda bänkarna kompenseras ju - inte helt men till viss del - av att fler bänkar nu står i rättvända "bussmodellen". Det gör att man kan sitta fler i rätt riktning utan att hamna så långt bak. Men varför  så mycket svart färg i de omgjorda partierna? Bänkarnas gröna färg hade väl varit bättre?

 

Toalett i sakristian var ju också en nyhet. Om det bara inte lät så förfärligt efter spolnling.** Vaktmästaren demonstrerade på eget initiativ. Tydligen tyckte han att jag inte skulle vara alltför glad å Nederluleåkollegornas vägnar.

 

När min vän mailade en kompis och berättade om de fina målningarna man kan se i koret så fick vi svar direkt; den person jag i årtionden påstått vara St:a Ursula är i själva verket St:a Barbara. Ursula finns på annan plats i kyrkan. Alltid lär man nåt nytt. Och inte vet man bäst heller. Tydligen.

 

 

* men han är inte präst visar det sig. Något jag påstod i inlägget Snart kan vi ha prästmöte, publicerat 17december

 

** låter ungefär som toaletten på ett tåg

Ì söndags kväll. Svt:s lokala nyheter/norrbotten. Nyheten var att domkapitlets beslut i december att ta ifrån en präst rätten utöva sitt ämbete har överklagats. Något som iofs alla redan vetat vilka följer händelsutvecklingen på kyrkligdokumentation.nu. Men man kan jù inte begära att nyhetsredaktioner ständigt ska ha folk tillgängligt som läser i domkapìtelsarkiv.

 

Biskopen kommenterade saken och fortsatte hävda att prästen brutit mot uttalande av 2005 års kyrkomöte att inte fördöma homosexuella personer eller skuldbelägga den sexuella orienteringen.*

 

Men det som verkligen ficķ mig att börja gapskratta var när biskopen som försvar för domkapitelsbeslutet hävdade att vi är en kyrka där "alla ska veta att dom är välkomna att vara en del i svenska kyrkan oavsett tro eller sexuell läggning".

 

Men tydligen inte den som omfattar den tro som den drabbade prästen har!

 

 

* jag har redan i tidigare inlägg hävdat att jag anser att det inte av domkapitlets utredning tydligt framgår att prästen verkligen gjort detta

har jag läst under senaste tiden. Precis som de böcker min gamle kamrat ägnar sig åt har dom kapitel. Flera vardera. Dom är inte heller helt färska. Jag har haft dom i bokhyllan långt mer än ett decenium utan att få lnspiration och ork att läsa dem.

 

Daniel Alvunger: Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973. Utgiven 2006.

Den läste jag före jul.

 

Lennart Ahlbäck: Socialdemokratisk kyrkosyn. En studie i Socialdemokraternas kyrkopolitiska riktlinjer 1979-1996. Utgiven 2003.

Den har jag just läst. Avslutat för en dryg vecka sedan.

 

Daniel Alvunger ger först en bakgrund i vilken han även mycket intressant diskuterar hur man kan se socialdemokratin och folkhemstanken som sekulariserad lutherdom. Senare framkommer också tydligt socialdemokratins markanta avoghet mot det katolska som ses som ett hot mot det svenska och förment lutherska på ett sätt som snarast för tankarna (åtminstone mina) till dagens sverigedemokrater.

 

I avhandlingen låter han kampen inom partiet om synen på statskyrkan bli det raster genom vilket skeendena ses. Separationslinjen kallar han dem som ville kämpa för att snarast skilja kyrka och stat. Anpassnningslinjens företrädare var de som (tills vidare) ville behålla statskyrkosystemet för att kunna förändra kyrkan i - ur socialdemokratisk synvinkel - önskvärd riktning. Och det önskvärda är att kyrkan ska vara (bli) en öppen, demokratisk, folkkyrka.

 

I nästa bok, av Lennart Ahlbäck, som behandlar kyrkopolitiska riktlinjer (dvs vilka mål som (s)- ledamöter i kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte skall sträva mot) där återkommer de tre begreppen öppen, demokratisk och folkkyrka så många gånger att man till slut blir proppmätt.

 

De tre begreppen ställs tydligt i motsats till det socialdemokraterna inte vill se, dvs elitkyrka eller prästkyrka. Någon tydlig beskrivning av vad dessa hemska kyrkotyper i praktiken är ges dock inte, även om det fler gånger framskymtar att högkyrklighet upplevs som den kanske tydligaste  fienden. Det blir dock uppenbart att socialdemokrater ofta inte har riktigt klart för sig vad det begreppet egentligen betyder och i praktiken står för. För mig framstår det snarast som att alla dessa fiendebilder är den inomkyrkliga varianten av skrämma med högerspöket.

 

Det intryck jag får - och jag erkänner: med den förförståelse jag har - när jag läser dessa böcker är att kyrkan av socialdemokraterna i praktiken uppfattas vara de anställda och de förtroendevalda. Och denna kyrka synes nästan existera av sig själv och det därför bara är socialdemokraternas uppgift att styra och påverka denna kyrka i önskvärd riktning. Men vad kyrkan är "i sig själv" (för att använda ett modeuttryck) och vad det är som skapar en kyrka (ordet och sakramenten) och vad som bär kyrkan och får den att ta synlig gestalt (ett troende, gudstjänstfirande kyrkfolk) om detta finns i princip ingenting. När det talas om ungdomsarbete är betoningen mer på demokratisk fostran än tro på Jesus. När mission (i andra länder) omtalas ligger fokus på att hjälpa människor skapa demokratiska strukturer. I sin iver plädera för att kyrkan ska vara öppen för alla - även icke-trooende - så ställer sig (s) i en position där troende människor och regelbundna gudstjänstfirare snarare blir främlingar. 

 

På det hela taget ska kyrkan vara en del av det socialdemokratiska folkhemsbygget. Något tydligt uttryck för att socialdemokratiska kyrkopolitiker i sina roller i kyrkans beslutsorgan sķulle ha någon kallelse att tro och driva något som är unikt för kyrkan eller radikalt annorlunda än det (s)-politiker driver i kommuner och riksdag - det finns inte.

 

Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att socialdemokratin i allt väsentligt velat driva kyrkan i helt annan riktning än jag själv hade önskat

 

Återstår då den fråga som min gamle kamrat ställde i en kommentar till ett tidigare inlägg av mig på denna ringa blogg: har socialdemokratin varit värre än de borgerliga partierna när det gäller politiseringens följder för kyrkan?

 

Mitt svar: jämförelsematerial saknas i dessa böcker då de bara behandlar socialdemokratisk kyrkopolitik. Boken om borgerlig kyrkopolitik under 100 år verkar fortfarande vara oskriven. Enligt principen den som sa de han var det så är det kanske min gamle kamrat själv som ska känna kallelsen.*

 

 

* Gäller väl bara då att få den bräkande geten hålla tyst och inte störa. Men eftersom jag vid flera tillfällen uttryckt uppskattning för min gamle kamrats exegetiska skriverier blir det ju en koflikt inom mig vad jag skall önska.

 

och den blev både längre och tog längre tid än jag från början avsett. Alltså blev det stressigt hinna till bussen. Alltså skippade jag förmiddagsgudstjänst och beslöt gå till Porsökyrkan kl 17. Mässan leddes av Magnus Lindh. Inget fel i predikan även om han gärna fått hålla på ett tag till.

 

Sedan jag sist var där hade vissa ommöbleringar skett. Orgeln hade flyttats men ännu inte helt iordningställts så det blev bara pianokomp till psalmerna. Dessutom hade bänkarna befriats från den snedställning dom haft i många år och stod nu åter i traditionell bussmodell. Klart bättre, enligt min ringa mening.

 

Under gudstjänsten hände något dramatiskt. En äldre man sjönk plötsligt ihop och då han var helt okontaktbar ringde vaktmästaren på ambulans. Lite instruktion om vad vi skulle ta oss till fick vi från larmcentralen. Ett tag trodde vi att hjärt-lungräddning skulle behövas men då kände vi hans puls igen och märkte att han andades.

 

Som alltid i liknande situationer kändes det tryggt när sjukvårdspersonal anlänt. Efter en stund hade mannen piggnat till så mycket att han med stöd kunde resa sig från kyrkbänken och sätta sig på båren. Nu var det lägligt att kyrkbänkarna inte längre är fastskruvade i golvet utan kunde dras från varandra och bereda plats för båren. 

 

Under tiden då allt detta pågick blev det givetvis avbrott i mässan. Men sen fortsatte vi där vi avbrutit. Samma liturgi som senast. Och nu när jag upplever den för andra gången på två veckor så känner jag att de flerfaldiga alternativ ur nya handboken som används absolut inte är tillgägligare än mer traditionella varianter. Textmässigt är de nya inslagen oftast betydligt tunnare och mindre bibliskt förankrade. För att nu ta en enkel sak: att efter GT-texten säga Så lyder Bibelns ord istället för det hittills invanda Så lyder Herrens ord innebär ju dels att man fjärmar sig från profeternas Så säger Herren och när man dessutom vet att den ändringen är betingad av en önskan undvika ordet Herren vilket anses vara patriarkalt, då blir det hela bara löjligare. Texten till O Guds Lamm är ju platt som en pannkaka. Melodimässigt är det ofta svårare, fr a Lovsången. Att sjunga Per Harlings Du är helig du är hel kan väl vara kul på ett ungdomsläger med minst hundra ungdomar vars sång leds av 3-4 gitarrer,  men som stående alternativ i en vanlig hemmaförsamlings nattvardsliturgi...?

 

En massa små extragester och instruktionsord - fr a om när man ska sitta eller stå - är också helt onödiga. Våga lita på att det finns tillräckligt många som vet hur dom ska göra! Risken är annars att även de vana gudstjänstfirarna till sist tappar sin frimodighet och inte vågar något utan tillsägelse från prästen.

 

 Nu ska ingen tro att jag med dessa ord vill kritisera just personal i Porsökyrkan i synnerhet eller i Nederluleå församling i allmänhet, nej, detta är synpunkter jag framfört i årtionden i de sammanhang där  jag verkat så fort handboksrevisioner eller liturgi kommit på tal.

 

Vad är det då som trots allt lockar mig dit, när jag nu verkar så kritisk?

1. Det är min "hemkyrka". Den ligger bara 1 km från mitt hem. Kan jämföras med Hertsökyrkan som ligger ca 1 mil bort

 

2. Jag har alltid haft Porsökyrkan kär sedan jag själv var distriktspräst där på 80-talet (och det var skälet till att vi en gång flyttade från Stadsön till Porsön).

 

3. Jag känner fortfarande ett antal människor som går där.

 

Så var det med det. Men kommande söndag blir det Hertsökyrkan. Kl 18 dock.

har det varit i ock med att Trettondedagen ligger på måndag i år. 

 

Söndagen var jag uppe i Mamberget. Ja, jag åkte upp med tåg redan lördag kväll. Söndag firade kh Mats sin sista högmässa i Allhelgonakyrkan. Lite vemodigt kändes det även för mig som varit där många gånger när jag hälsat på under åren och även predikat ett flertal gånger i Malmbergets kyrka. Men allt har sin ände och korven den har två. Trevliga människor också som det varit roligt att lära känna. 

 

Två vänner från Boden som kommit med tåg söndag f m deltog också. Efter kyrkkaffet gick vi tillsammans till prästgården och grattade kyrkoherden på 65-årsdagen. 

 

När vi tre gäster från kustregionen sedan enats om vilket tåg vi skulle ta hem blev det biljettbeställning. Då fick jag lära mig vilken liten dialogruta man ska klicka på för att få fram alternativet pensionär. Undrar hur många hundringar jag ovetandes skänkt till SJ och Norrtåg efter min 65-årsdag genom att missa det? Men det är dom väl unnt, så kanske vi får ha kvar våra norrlandståg. 

 

Hade man varit kvar i malmfältten idag hade man kunnat deltaga i kyrkoherdens officiella avskedspredikan från pastoratet i Gällivare kyrka. Men Malmberget fick räcka. Det är ju där vi på allvar upplevt att Mats varit kyrkoherde.  Att han de sista åren blev kyrkoherde även över nya storpastoratet får vi se bara som en nödvändig följd av pastoratsregleringen.

 

På hemmaplan Trettondedagen således. Alltså blev det högmässa i min vanliga kyrka. Samma präst som vanligt. Samma liturgi som vanligt. Och predikan i samma stil som vanligt. Inget tjafs således.* Det är därför man trivs så bra där. Trevligt även vid det improviserade kyrkkaffet. 

 

Skjuts med en av kyrkobesökarna sen för snabbesök hos dotter på Mjölkudden. Buss hemåt sen och snabbesök in på Kvarterspizzerian och affären innan sista promenaden hem till favoritfåtöljen

 

 

* jo ett. Tvingas erkänna att jag aldrig förstått budskapet i Gläns över sjö och strand. Särskilt tredje versens hindrande och glindrande fängsel och stängsel låter ju som taget ur en revy av Povel Ramel  

igen. Eller åtminstone med anledning av avkragningen. För varje gång jag gjort något av detta under sista tiden har besökstalet på bloggen stigit till över 150 per dag. 

 

Men frågan är vad jag skall skriva? Beslutet är kommenterat. Överklagan likaså. Att bara upprepa sig lockar inte. Jag tvingas ändå igen ge uttryck både för min förvåning och min irritation över att en präst förlorar ämbetet bara för att hon i frågor som - idag! - möjligen kan upplevas kontroversiella, uttrycker ståndpunkter som präster uttryckt i århundraden utan att någon höjt det minsta ens på ena ögonbrynet.

 

Jag har uttryckt det förr, och gör det igen:

För några årtionden sedan var den stora striden i kyrkan om det riktiga med kvinnor som präster. En  ordningsfråga - bara! - ansåg vissa. Inte så viktig allltså. Varför bråka om det? Men likväl ytterst angeläget för kyrkoledning och politiker att från alla positioner med något väsentligt inflytande i kyrkan avlägsna alla som på minsta sätt kunde uppfattas ha kv*nn*pr*stm*tst*nd*r-sympatier.

 

Nu en etisk fråga.Vigsel av par av samma kön och därmed sammanhängande frågor.*

 

Min absoluta prognos är att nästa stora stridsfråga i kyrkan/samhället kommer att handla om det mest centrala i tron. Jesus som enda Vägen. Frågan är bara, blir det domkapitel eller samhälleliga domstolar som kommer att döma dem som kommer att anses diskriminera andra religiösa företrädare genom att hävda att "Jesus är en säkrare väg till Gud än Mohammed". (Den fråga som nuvarande ärkebiskop inte förmådde svara tydligt på, som bekant).

 

Ser du mönstret? Alla som i någon fråga (vilken som helst) genom sin bekännelse eller sitt handlande ger uttryck för att det finns en levande Gud vars ord har auktoritet och ska åtlydas  - dom ska drivas bort och tystas.

 

Och fastnar man inte i första nätet, så fastnar man i andra (vilket fallet med den nu avkragade visar) eller tredje. Så anpassning i det tidigare (modell EFS) är för framtiden ingen utväg om man i längden vill ha något kvar. ***

 

 

 

* även abortfrågan kan räknas hit. Men den har inte varit lika tydlig som inomkyrklig stridsfråga. Men mer i den världsliga politiken. Den partiledare eller riksdagsledamot som på minsta sätt knystar om ringaste tvivel på nuvarande svenska abortlag blir ju hudflängd på nolltid

 

"" kanske kommer frågan att möta på det viset att kristna föräldrar anses utsätta sin barn för otillbörligt tvång när de vill lära dem tro på Jesus

 

*** och det kan inte hjälpas att jag personligen tycker det är extra sorgligt se prästvigda kvinnor drabbas, vilka - enligt mitt sett att se - i bästa avsikt, men med för "tunn" ämbets- och kyrkosyn, gått på linjen att ansluta sig till officiell hållning i ämbetsfrågan men valt att utifrån låg- eller frikyrklig bakgrund försökt - och personligen ofta lyckats med - att stå fast i övriga frågor gällande bibelsyn, äktenskapet, försoningen mm.

Man får väl börja med att önska kära läsarna ett gott sådant.

 

Nyårsaftonen firade jag i Hertsökyrkan. Vi hade knytkalas på kvällen. Ca tjugo deltagare. Trevlig kväll. Hemskjutsad av arbetskamrat först ett tag efter tolvslaget.

 

Alltså blev det sovmorgon idag. Alltså hade jag nytta av den ordning jag själv infört, att ha högmässan Nyårsdagen på kvällen. Men innan det var dags att fara hann jag ringa min gamle kamrat och surra en knapp timme om domkaptelsärendet. Vì var helt eniga om att överklagandet var mycket gedignare än själva beslutet. När jag senare tog buss mot kyrkan hoppade äldste sonen på vid Örnäsrondellen, så vi fick säĺlskap med varandra till mässan. Bosse följde vår något förkortade ordning men lyckades ändå få mässan att ta 1 tim och 27 minuter. Ungefär lika många deltagare som kvällen innan.