Jag träffade biskopen

idag.*
 
Efter högmässan hade jag farit in till en av stadens restauranger tillsammans med god vän och gudstjänstbesökare. God middag. När det sedan var dags åka hem med bussen gick jag en liten stund in på Smedjan för att slippa stå ute i ovädret under bussväntandet. Då såg jag biskopen med fru och ytterligare några familjemedlemmar å cafe med kaffekoppar framför sig. Jag smög fram och vi hann få en kort pratstund. Trevligt som alltid.
 
Givetvis måste detta att jag möter biskopen just som jag lanserat mig som biskopskandidat, uppfattas som att jag är helt på rätt spår. Det kan visserligen tyckas märkligt att jag som är två år äldre ska efterträda honom. Men Hans har väl alltid betraktats som en klokare och förståndigare karl än jag, så det är bara att acceptera att jag behövt några fler år för att mogna och blomma ut. Men nu, Luleå stift, Here I come!
 
F ö träffade jag vid kyrkkaffet idag en av de personer som fått kyrkorådets förtroende vara en av dem som röstar. Givetvis drog jag på direkten igång valrörelsen. Något definitivt löfte om en röst fick jag väl inte men försöka duger.
 
Kanske beror det bristande röstlöftet från väljaren på att jag inte var tillräckligt tydlig med mitt program. Det må förlåtas mig. Min kandidatur kom ju så plötsligt att jag inte riktigt hunnit med programskrivandet ännu. Men det kommer.
 
Preliminärt kan bara sägas att jag är kandidaten för alla som längtar upp ur kompromissandets eländiga träsk. Alla som känner att dom fått nog av många årtiondens "honom kan man inte rösta på, för han blir ändå inte vald". Jag är kandidaten för alla som följer sitt hjärta! Oavsett om man tar biskopsvalet på allvar eller inte.
 
I högmässan som föregick kyrkkaffet var vi betydligt färre än vanligt (men ändå så många att det för några år sedan skulle betraktats som just - många). Berodde det på vädret? Men högmässan tar vi på allvar. Även där följer vi vårt hjärta.**
 
Nu är det valborgsmässoafton. Tanken fara ut och se på brasor lockar inte alltför mycket i detta väder. Tur man har inomhusbrasa från Rusta!
 
 
- - - - -
* att nämna biskopen i rubriken är som vanligt bara ett (ytterst fungerande!) sätt att locka läsare.
 
** så blev även det här inlägget till slut bara en sån där vanlig helgrapport som min gamle kamrat redan ledsnat på.
 

En gammal kamrat

talade jag med i telefon idag. Han dristade sig då att uttrycka att jag bloggade för sällan.
- Det är ju bara en helgrapport, varje vecka.
Det kan nog stämma. Men givetvis vill jag lindra kära läsarnas hunger efter blogginlägg. Så nu ska jag skriva fast det bara är fredag kväll. Vad ska jag då skriva om?
 
Jo, jag tänkte att jag skulle skriva om en sak som utspelade sig i vårt prästkollegium för några veckor sedan. Vi talade om det stundande biskopsvalet. Vår biskop har ju beslutat lägga ner staven i juni 2018 (det år han fyller 63). Nu är planerna att komma igång med valproceduren i så god tid att en ny biskop ska kunna vigas nästan exakt samtidigt. Alltså berättade domprosten om det för övriga församlingsprästerskapet. Alltså fick vi chans prata om eventuella kandidater.
 
Det ska väl erkännas att samtalet inte riktigt lyfte. Ganska begränsad entusiasm för saken. Några möjliga kandidater nämndes. Men ingen av dem mötte någon större gemensam entusiasm hos samlade prästerskapet. Finns inga bra kandidater, kan man undra? Det har funnits goda kandidater. Men dom har regeringen (tidigare) och kyrkans eget regelverk (senare) rensat bort. Tänkte jag alltså. Bland prästerna uttrycktes (av åtminstone någon) att det svenskkyrkliga biskopsämbetet numera är så avlövat på inflytande och verklig betydelse att "vem vill egentligen ta på sig den rollen?" Ungefär så.
 
Men så uppgivet kan man ju inte låta det vara. Alltså gäller det att göra en insats. Tänkte jag, när jag tänkte igen. Alltså beslöt jag på stört att göra en storartad insats för svenska kyrkan genom att ställa upp som biskopskandidat. Jag förväntar alltså 11-12 röster bara härifrån. Givetvis kommer kollegorna - särskilt med den uppenbara bristen på andra seriösa kandidater - att stödja en kandidat som dom väl känner och som dom i alla väder vet var dom har.
 
Jag inbjuder alltså nu de röstberättigade i stiftet: domkapitlets och stiftsstyrelsens ledamöter, församlingarnas utsedda lekmannaelektorer samt alla präster i tjänst, att rösta på mig. Om det räcker att förklara sig villig eller om man måste formellt nomineras någonstans vet jag ej. Om det senare gäller, så hoppas jag någon gör det. Annars får jag ödmjukt ta det som ett tecken på vår Herres icke-vilja med mig I denna sak.
 
Om jag stannar på min post till 67 så hinner jag vara biskop i drygt två år så ingen anledning till oro. På två år hinner man inte ändra på någonting. Och jag är van kandidat. I några av de sista biskopsvalen enligt gamla ordningen (före år 2000) fick jag röster. 1/3 eller 2/3 röster. Alltid något. Nu blir det fler.
 
Min kandidatur är väl inte den första där biskopskandidat är äldre än avgående biskop. När KG Hammar avgick som ärkebiskop så lanserades ju först yngre systerna Ann-Karin. Men då kom även äldre bror och anmälde sig som kandidat via en artikel i Kyrkans Tidning. För mig är det dock främmande att lansera mig på en så ärevördig scen som Kyrkans Tidning. Min ödmjuka hållning tvingar mig nöja mig med denna ringa blogg.
 
Alla som är starkt berörda av biskopsvalet, här har ni er kandidat. Om "starkt berörda" betyder skrattar eller gråter kan f n lämnas därhän.

Skälet till min resa

under helgen var inte bara att hälsa på sonen i Uppsala. Snarare var det bonus. Söndag eftermiddag for jag vidare till det som var resans grundsyfte, Kyrklig samlings samarbetsråd. Att i många år ha fått vara med där är ett privilegium. Man träffar många kloka, kunniga och intressanta personer. Komna ur olika av svenska kyrkans traditioner. Nägra personliga möten och samtal blir särskilt givande.
 
På söndagskvällen årsmöte och div samtal om det s k läget i kyrkan. 
 
På måndagen två ytterst intressanta föredrag med anknytning till det nu pågående reformationsjubileumsåret. Daniel Johanssons (Församlingsfakulteten) föredrag om Augsburgska bekännelsen skulle jag önska att alla mina kollegor i församling och kontrakt fick höra.
 
Såsom av en händelse pågick samtidigt kontraktskonvent här hemma. Även det med något slags reformationstema. Jag beviljades frihet från att bruka min lediga dag till konventsbesök eftersom jag lovade min chef domprosten att jag skulle komma hem från Stockholm lika fullproppad med luthersk teologi som mina nära kollegor som suttit i församlingshemmet i Boden. Vi får väl se.

Fin gudstjänst

var jag på idag. I katolska kyrkan i Uppsala. Andra gången jag var där. Följde med äldste sonen. Det gjorde jag förra gången också. Fin liturgi, god predikan men det hade inte gjort nåt om den varit lite längre. Avslutning med någon psalm som innehöll bön om Marias förbön. Jag tvingas medge att den inte störde mig särskilt mycket.
 
Har alltså varit ett drygt dygn i lärdomsstaden. Kom lördag och for söndag. Hälsade på äldre sonen. Vi hann både samtala och gå ut och käka och delta i mässa. Komplett helg således.Det enda som saknades var kommunionen. Men då jag kommunicerat fem ggr från torsdag-torsdag så får jag kanske vara nöjd.
 
Alltid roligt besöka Uppsala, den stad där jag bodde sex år på 70-talet och som jag därefter besökt många gånger bl a under de två mandatperioder då jag satt i kyrkomötet.

Tillbaka

i den s k selen igen. Efter några dagars frihet. Dock innebär ju inte friheten från anställningens gudstjänstarbete att man befriar sig från gudstjänsten. Tvärtom. Påsken firas bäst i kyrkan.* Skärtorsdag t o m Annandag blev det nio gudstjänster. Andligt innehållsrika gudstjänster påverkar på samma sätt som bruk av ordet och bönen: man hungrar efter mer.
 
Apropå bön, föresten. I torsdags fick jag telefon av en koptisk kristen från Egypten som bor i stan. Och som ibland dyker upp med familjen i gudstjänsterna. Han ville veta Långfredagens gudstjänsttid(er). Men ställde frågan sålunda:
- När ska ni samlas i Hertsökyrkan på Långfredagen för att be?
 
Intressant, tyckte jag. Att se bönen som det bärande i gudstjänsten. Inte - som i våra låg- och väckelsekristna sammanhang - att det är predikan och att liturgin mest blir (det i värsta fall upplevt onödiga) "före och efter predikan". Jag kan bara vittna om att efter det att jag anammat seden att stå upp under hela nattvardsliturgin (fr o m "Upplyft era hjärtan" t o m "O Guds Lamm"); stå upp och blunda och lyssna koncentrerat på prästens ord och tyst följa med i bön; då får hela mässan en fantastiskt fördjupad dimension.**
 
Man inser vilket elände kyrkbänkar är för ett levande gudstjänstliv. Jag läste för en tid sedan en artikel i vilken det hävdades att det först var på 1100-talet som kyrkbänkar började göra entre i västerlandet. Ortodoxa kyrkor saknar fortfarande normalt bänkar, som bekant. I min ungdom lärde jag mig att i svenska kyrkor började bänkar bli allmänna först på 1600-talet.
 
Men, nu förirrade jag mig tydligen iväg någonstans i tanken. Det här inlägget skulle ju handla om att vara tillbaka i selen igen. Dvs i det vanliga vardagsarbetet. Men som tur var handlade det delvis om gudstjänst det också. Igår var jag i Björkskatan och höll ett föredrag vid Tisdagscafe om nattvarden och påsken och hur de två hör ihop. Roligt träffa vänner även i den kyrkan. 
 
Annat ingår också i jobbet. Men de delar av arbetet som inte är offentligt hamnar inte på bloggen. I kväll blir det Alpha.
 
- - - - -
 
* törs jag ens nämna den blogg på vilken jag läst detta uttryck? Bäst att inte ta några onödiga risker.
 
** till min stora glädje noterade jag att stor del av församlingen stod upp under hela nattvardsliturgin under påskdagshögmässan på Fridhem. Inte normal tradition, sa goda vänner. Men kanske var det gästande personer som hade traditionen med sig och satt så synligt att dom drog övriga med sig?
 

Gudstjänster hösten 2017

Återigen är det ett tag sedan jag uppdaterade i denna kategori. Alltså gudstjänster i Hertsökyrkan.
Men den gudstjänstrytm som gällt ett tag fortsätter.
 
Grundrytm: högmässa varje söndag och övriga röda dagar kl 11.
Två gånger i månaden är prästen Bosse och två gånger i månaden är det undertecknad. Liturgin genomför vi i stort sett likadant och kan ni höra den enes predikningar så kan ni höra den andres.
 
Undantag från alla- röda-dagar kl 11-regeln:
Sönd e. Alla helgons dag (5/11), Annandag jul (26/12), samt kommande Nyårsdag (1/1) är mässan kl 18.
Nyårsafton (sönd 31/12)  ingen gudstjänst.*
Julafton (som i år är söndag): ingen högmässa utan sedvanlig julbön kl 14. (Därefter julfirande med mat och gemenskap. Föranmälan, se kommande info i predikoturer och på församlingens hemsida).
 
Tacokvällar o enkel familjegudstjänst, vissa fredagar kl 17. Denna höst 20/10 och 1/12. Anmälan senast fredagen före till Ingela tel 264915.
 
- - - - - - -
 
* den som gärna vill fira mässa på nyårsaftonen kan komma till Örnäsets kyrka kl 21 då det firas mässa i samband med Luleå Fridsförbunds församlingsdagar. Ofta mycket folk och många ungdomar!

Ovanlig påskhelg

har det varit för mig. Jag har nämligen varit borta. Sista gången (flera år sedan) jag var hemifrån en påskhelg var det året det var direktsänd radiogudstjänst från den kyrka i Umeå där bror och svägerska går. Jag lyckades övervinna frestelsen att mitt under sändningen ropa högt: "hej, alla i Luleå!"
 
I år var jag på hemmaplan skärtorsdag t o m påsklördagens gudstjänst. Sedan åkte jag en bit söderut. Påskdagens högmässa firade jag på Fridhem i Vännäs, ett ställe jag länge vetat om, ofta velat besöka men först nu kommit till. Betydligt mer folk än en vanlig söndag förstod jag. Men så var det också något slags påskläger i flera dager. Stället i fråga drivs av ELM (BV) (googla om förkortningarna är obekanta). Prästen som är knuten till platsen är vigd av Missionsprovinsen. Vi har mötts några få gånger och jag ser fram emot att möta honom igen.
 
Högmässan var fin. Högtidligt men ledigt genomförd. Något lite gammaldags kanske, utan div finesser som nuvarande handbok kan öppna för. Precis som i ens barn- och ungdomstid alltså. Men det jag tänkte mest på under gudstjänsten var "kom inte och säg att inte barn kan delta i en vanlig högmässa". Här var det ca 35 barn (uppskattade jag) som deltog i barnkör. Två pojkar spelade fantastiskt fint på trumpet. Riktig "familjegudstjänstkänsla" trots att det var en helt vanlig högmässa med riktig predikan. Jag får vatten på min kvarn: det som gör en högmässa barnvänlig är inte en massa barnvänliga påhitt utan att det är barn där.
- Låt barnen komma till mig, säger även den Jesus som är med i högmässorna.
 
Stor glädje!
 
Om bara präst och församling tillsammans kunde övervinna den sista resten av viss (onödig) konservatism och genomföra 86 års handbok rakt av och positivt utnyttja de möjligheter den ger (+ allt det som är genomförbart redan med gamla handboken) då skulle det blott bli ännu roligare, vackrare och med mer tillbedjan.
 
Efter middag blev det ytterligare en predikan. Om möten med den uppståndne. Tre bibelpassager behandlades. Om Maria Magdalenas, Emmausvandrarnas och hela lärjunga- (apostla?) skarans möte med Jesus på påskdagens afton. Det sista ur Joh 20. Men där läste predikanten bara t o m orden "Som Fadern har sänt mig så sänder jag er". Avstod alltså från orden om hur Jesus andades helig Ande på lärjungarna och lovade dom att Guds förlåtelse skulle följa deras förlåtelse. Jag hann tänka: "i ett laestadianskt sammanhang skulle ju en sådan textkapning vara fullständigt otänkbar". Så olika kan det alltså vara, väckelsetraditioner emellan. I den här frågan är jag nog trots allt norrbottning. Det finns i den laestadianska traditionen, med dess betoning av att förlåtelsen ges  församlingen, från person till person, ett slags sakramentalt drag  - om än i lågkyrklig form - som jag alltid upplevt saknas (i vart fall aldrig betonats) i den evangeliska väckelsen. 
 
Roligt var det också att på Fridhem träffa vänner från förr. Några jag träffat här i Luleå och en jag mötte första gången redan i Uppsala för drygt 40 år sedan.
 
På vägen till och från Fridhem fick jag också vara med och fira mässor i andra mindre sammanhang. Både påsknatt och Annandag. Även köksbord kan fungera som altare. Kanske bör vi bereda oss på att detta kan bli vår naturliga situation i framtiden. När vi inte längre har råd med (stora) kyrkobyggnader.
 
Snabbesök i Umeå hos bror och svägerska (dom var ju här i Luleå förra helgen så jag slösade inte alltför mycket tid på dem). Istället hemma i tid på Annandagens afton för att träffa vännerna i Hertsökyrkan vid Bosses kvällsmässa därstädes.

Kristus är uppstånden!

Alltså det kristna sättet att säga Glad påsk. Eller är det "glad påsk" som är det sekulariserade sättet att säga Kristus är uppstånden?  Bäst säga bådadera. Men utförligare skriverier får anstå till i morgon.

Biskopen i tidningen

i lördags. NSD. Två uppslag, men då var det sammanlagt mer bild än text. Ska det uppfattas som att det blir allt mindre av lokalproducerad journalistik? Att större delen av intervjun - vart fall det som presenterades på tidningssidorna - handlade om den s k resa som biskopen gjort; dvs att han har ändrat uppfattning om huruvida kvinnor ska kunna vara präster eller ej - det kan kanske biskopen inte rå för. Ibland kan ju en tidning ge allra största uppmärksamhet åt något som bara avhandlats en kort stund i intervjun. Men visst vore det roligt om media någon gång skulle tillåta honom få säga något annat. Nå't om Jesus till exempel.
 
Att biskopen undviker ta ställning mellan hockeylagen Luleå och Skellefteå genom att hålla på Asplöven, det förstår vi väl. Men jag skriver som jag gjort förr: jag som suttit bredvid honom på en match mellan Luleå och Skellefteå, jag vet att han håller på Luleå. Så var det med. Och här ska det inte bli någon resa. 
 
En resa gjorde jag i fredags när jag förrättade en begravning i Tärendö. Några, för mig lite ovanliga, inslag, hade lagts in i ordningen, men sammanlagt blev det en mycket fin stund. Tacksam att jag fick förtroendet.
 
Det fick jag även vid en begravning på torsdagen trots att den var i Nederluleå. Men där visade det sig att jag hade varit väl bekant med den avlidnes svärföräldrar under min prästtid i Nederluleå på 80-talet. Så kan det gå när man varit präst i samma kommun hela sin tid.
 
Högmässan idag fick jag fira tillsammans med vår prästpraktikant från Finland. Han var liturg och jag predikade. Blir han i framtiden präst i stiftet så välkomnar jag honom. Men Litanian fick jag sjunga. Till åtminstone en gudstjänstfirares glädje, vilken efteråt berättade att hon alltid blir rörd till tårar när den sjungs. Vad de övriga gudstjänstfirarna - en bit över 50! -  tänkte om Litanian vet jag ej.
 
Mer och mer känner jag dock vilken fantastisk välsignelse en riktig komplett högmässa är. Oslagbar!
 
Nu kommer påsken med dess gudstjänster. Men det blir ett extra inlägg undet kategorin Gudstjänstschema Hertsökyrkan.
 
 

Jobb men ledig

Lite så känns det idag. Arbetsdag men jag ledde inte högmässan och predikade inte. En kollega som redan inträtt i de pensionerades skara hade huvudansvaret i högmässan. Själv var jag medhjälpare. Fick koncelebrera och lyssna till god predikan. Enda felet med att leja bort även liturgin så här i fastetid är ju att man inte får sjunga litanian. Men kommande söndag får jag det. Ca fyrtio gudstjänstfirare . Flera barn.
 
Före högmässan hade vi vår bönestund som vi nu haft söndagligen i ca en månad. Detta var femte gången. Åtta deltagare var vi denna gång. Fint initiativ, säger jag och skickar en tacksamhetens tanke till vem det nu var som kom med förslaget om dessa söndagliga bönestunder.
 
Efter kyrkkaffet höll jag - återigen- föredrag om bikten, villet jag snart hållit i större delen av landet och stiftet.* Till midsommar håller jag det i södra delen av Växjö stift.
 
På vägen hem for jag förbi mamma. Såg lite konståkning. Men det verkade mest vara uppvisning. Och nog saknar man Sven Plex Petterssons (eller var det Bengt Grive? undrar jag nu, dagen efter. Se kommentar nedan!) fantasifulla benämningar av färgerna på de kvinnliga åkarnas dräkter. Men det var ju så klart på svartvita tv-bildens tid. Idag var det lila skrud igen i kyrkan, efter förra helgens vita avbrott vid Jungfru Marie Bebådelsedag.
 
Igår em hade jag ett flera timmar långt besök av kristna vänner. Då pratade vi också om Maria och varför vi i protestantisk kristenhet har så svårt ge Maria den plats hon verkligen borde ha om vi skulle vara bibliska. Av gästerna fick jag både ett gott** vin och en uppmuntrande hälsning i gästboken.
- - - - -
* utom i nybildat storpastorat i södra stiftshalvan, där kyrkoherden tyckte att jag - inte ämnet eller min förmåga tala om detsamma - var olämplig. 
 
(Att jag understundom fortsätter skämta om detta - och om domkapitelsanmälningarna mot mig under 2015 - beror på att jag med emfas vill deklarera: jag skäms inte för att jag är den jag är och jag skäms inte för de åsikter jag omfattar.)
 
** jag vet för jag har smakat det hos dem. Det jag fick sparas till efter fastan

RSS 2.0