Torbjörn Lindahl

Idag (dvs igår, torsdag) hade jag rörmokare i huset som återmonterade elementen i vardagsrummet. Det går alltså framåt. Nu är vardagsrummet "i princip" (viktigt uttryck) användbart. Men ännu återstår åtskilligt. Och det blir inhyrda hantverkare ytterligare några gånger. Då måste man vänta tills dom har tid i tur och ordning. Sen gäller det att få ordning på möbler mm. 

 

Jag har redan funderat på om jag "i princip" ska möblera som förr eller ägna mig åt nytänkande. Svår fråga. Den som lever får se.

Idag hade jag anledning göra ett tjänsteärende till en av byarna utanför staden. Från domkyrkoförsamlingen till Nederluleå församling således. En by som jag nog besökte ett antal gånger under mina elva (första) prästår i den stora landsförsamlingen. Bl a hade jag sommarkonfirmanderna från den byn under tre år. Under färden genom byn såg jag bl a ett firmanamn på en husvägg som påminde mig om att jag var på sorgehusbesök i densamma gården under mitt första prästår.

 

Osökt gick mina tankar till Nederluleåtiden. Ingen tvekan om att jag trivdes. Kanske blev det kontakterna med de äldre i byarna som jag uppskattade mest. Jag minns att jag på den tiden redan funderade över om jag mest hörde hemma i staden eller på landsbygden.

 

Jag bodde på landet mina första nio levnadsår. Men kanske inte som riktig lantis ändå. Vi bodde på folkhögsskola, som snarast kan betraktas som ett eget litet samhälle utslängt på åkern. Det var en gammal bondgård från början, av vilken man kunde se och ana tydliga tecken i och omkring en del av byggnaderna.

 

Sedan blev jag stadsbo, först i Luleå (mitt i stadens då mest illa beryktade område: Örnäset) och sedan under studietiden Uppsala. Så när jag som knappt 26-åring kom ut som präst så hade jag bott de senaste 17 åren av mitt liv i stadsmiljö. Inte undra på att jag ibland under Nederluleåtiden - trots att jag trivdes i byarna - ofta tänkte att jag är nog i grunden stadsunge.

 

Min tanke i den vägen förstärktes när jag en gång pratade med en något äldre (än mig) man i en av byarna. Vi hade blivit bekanta och hälsar fortfarande på varandra som vänner när vi då och då  ses. Nå, vi möttes en gång när han var på besök i ett hem där jag skulle lämna julblomma till äldre dam. Kaffe förstås och tid till kort samtal. Han sade då (hur vi kom in på det ämnet minns jag ej):

- Du som är stadspojke skulle aldrig klara att bo i en by. Du skulle inte kunna hantera det sociala spelet.

 

Och han förklarade ungefär sålunda:  Dvs veta att om jag hälsar på A så blir jag ovän med B eftersom deras farfäder var i luven på varandra och om jag låter mig bjudas på kaffe av C så måste jag snarast göra en kompensationsvisit hos D annars anses jag tagit parti för den förra släkten och kommer alltid att betraktas med misstro av den senare. Och så vidare i all oändlighet.

 

Och det var alltså inte jag som sa det. Så anmäl mig inte till domkapitlet för förtal av landsbygdsbor i allmänhet och Nederluleåbor i synnerhet. Orden (som här återgetts fritt ur minnet) är yttrade av äkta Nederluleåbo som även suttit i församlingens kyrkoråd.*

 

Frågan kvarstår: var hör jag hemma. Kanske var det de två tjänstebiträdessomrarna i Tornedalens sommarkyrka som gav mig kärlek till mindre orter och dess människor och att predika i hem och bönhus och inte bara i kyrkor. Felet i denna något mer rosenianskt präglade bygd var att bönhusen kallades missionshus. Det har jag aldrig kunnat förlika mig med. Kanske var det därför jag blev präst i stan? Profetisk aning? Här finns ju numera två rejäla laestadianska bönhus.

 

- - - - - 

 

* gardering, så jag inte anklagas för lögn: kanske var/är det "bara" kyrkofullmäktige

idag. Aposteln och evangelisten Johannes dag. I vart fall har han namnsdag. Han är ju kärlekens apostel. Låter vänligt och snällt. Kontrast mot gårdagen, den helige Stefanos dag, martyrernas och blodsvittnenas dag. Visserligen var inte själva martyriet med i gårdsgens läsning ur apostlagärningarna. Fortsättningen kommer nästa år. 

- Det fortsätter jag med i predikan nästa år, utlovade den präst jag hörde predika igår. Bäst komma ihåg det till nästa år så vi planerar in honom på gudstjänst annandag jul.

 

Igår hade jag kunnat gå på gudstjänst med densamme prästen (Bosse) både i Örnäset (11) och Hertsön (18). Hade jag följt mitt hjärta hade jag valt det senare alternativet. Men nu valde jag följa mamma från hennes boende och då var det enklast och bäst bara rulla rullstolen 500 m på dagtid. En glädje få ta med mamma till kyrkan. Men hur många gånger till kommer hon att klara det? Jag noterade att hon intog större delen av predikan i sovande skick, men det är hon väl inte den första som gör.

 

På kvällen hade jag förmånen ha en god vän på middag. Givande andliga samtal efter efterrätten.

 

Idag har vi i ledarstaben för alphaarbetet träffats och funderat lite inför framtiden. Kanske blir det vissa förändringar på sikt. Den som lever får se.

 

är över. Svaret på gårdagens fråga: jag öppnade julklapparna redan igår kväll. Roligaste julklappen utan tvekan en burk med pepparkakor som barnbarnen - enligt sin moder - bakat "själva". Så klart innebär det faktum att de små liven bidragit till bakandet att kakorna smakar minst dubbelt så bra. Redan nu ikväll, till kaffe på maten efter juldagsmiddagen, tog dom slut.

 

Högmässa i Hertsökyrkan idag kl 11. Tjänstgörande musiker hade tagit med sig trumpetare som medverkat vid julottan i Örnäset. Det var en positiv överraskning. Roligt med trumpet till Vår hälsad sköna morgonstund. Jag fann sedan anledning säga något om att den psalmen inte bara passar på julottor, för den "morgonstund" vi besjunger i psalmen är inte just den morgon då vi deltager i julottan utan den morgon då Kristus fötts till jorden. Och denna frälsningshistoriska händelse kan ju besjungas när som helst. Åtminstone en av gudstjänstfirarna erkände att hon inte ordentligt tänkt på detta. Så fick man i alla fall förmedla någon kunskap.

 

Lite frukt och godis fanns kvar efter julaftonsfirandet, så något fanns att snaska på även om det inte var kyrkkaffe.

 

Snabbtur förbi mamma och sen till ett annat äldreboende, där jag i många år haft ansvaret för gudstjänsterna. Där blev det julpsalmsstund.Jag fick ta det med gitarrens hjälp då musiker som lovat deltaga med pianospel blivit upptagen med annat. Borde jag inte snart få lönepåslag för min gitarrspelarkompetens?

 

Hemma och middag och sitta och titta på de tio levande ljusen i den lilla plastgranen (!) som nu står i rum på övervåningen då det blir spring av hantverkare i vardagsrummet.

 

 

Ibland tänker jag att jag borde skriva nåt mer seriöst än bara berätta vad som händer. Jag tror läsarna förväntar sig det. För när det en längre tid saknas inlägg om svenska kyrkan, kyrkomötet, biskopar och kyrkans politisering då sjunker besöksantalet.

 

Så ett försök till nytändning på bloggen så här i juletider:

1. Jag tycker illa om att politiska partier dominerar kyrkans beslutsapparat

2. En partipolitiskt dominerad beslutsförsamling i svenska kyrkan kan inte uppfattas som  "kyrkans röst"

3. Jag kommer förmodligen inte att gilla den nya handboken

4. Jag siktar därför på att fortsätta använda den jag har (Artos missale)

5. Jag gillar inte tendensen till stordrift inom svenska kyrkan. Ogillar alltså många av de församlings- och pastoratssammanslagningar som genomförts under senare år (och som planeras)

6. Jag tycker det är uppåt väggarna fel med de behörighetsregler för präst-och diakonvigning som antagits enbart med syftet bli av med kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*

7. Jag läser dagligen den blogg där nyss nämnda krångliga uttryck lanserats

8. Jag skulle utan vidare rekommendera densamma bloggen för daglig läsning om det inte vore för risken att bli anmäld till domkapitlet. Alltså gör jag det inte.

9.Jag står fortfarande för att det var fel av en förtroendevald och en arbetskamrat i arbetsledande ställning (båda inom den församlingsorganisation där jag jobbar) att var för sig anmäla mig till domkapitlet utan att först ha talat med mig (vilket hade varit både kristligt och arbetsrättsligt korrekt).

10. Jag tycker fortfarande att ordet fobi används slarvigt i många sammanhang (men jag avstår skämta om det).

 

Nu fick kära läsarna något att bita i.

 

F.ö. kan nämnas att jag i julklapp fick en bok som min gamle kamrat bloggat om. "Omgiven av idioter" hette den. Frågan blir då: kommer även gamla kamrater som känt varandra i 55 år att betrakta varandra som idioter efter bokens läsande, eller kommer dom snarare att upphöra att betrakta varandra som idioter?

Nu får väl min vän Andreas vara nöjd. Tidigare jul (förra året?) fick jag ju en förmaning när jag bloggade om att jag sjungit den på julaftonens morgon. Julen börjar ju - i strikt kyrkoårsmässig mening - först kl 18 på julafton. Fram till dess är det advent.

 

Jag säger inte emot. Så i dag gjorde vi rätt. Först en bra stund efter kl 18 innan, det var dags att gå hem efter vårt julfirande, så satt vi i den tjänstgörande personalgruppen i kyrkan och sjöng Fröjdas vart  sinne...

 

Vi har alltså haft öppet julfirande i Hertsökyrkan idag. Julbön först kl 14. 145 deltagare. Givetvis ville jag visa min kyrkoårsmedvetenhet och påpekade att det är fjärde söndagen i advent samtidigt som det är julafton. Den söndagen är ju Mariadag i vårt kyrkoår numera, så jag passade på säga några ord om Maria och hennes betydelse innan jag återberättade julevangeliet med lite kommentarer. Det har alltid tagit mig emot att läsa julevangeliet vid julbön. Det hör - i högtidlig läst form - hemma på juldagen, tidigast midnattsmässa.

 

70 pers (inkl personal) var det som stannade för mat, sång och kaffe. Överfullt i samlingssalen. Några åt i barnrummet, kökspersonal i hallen. Uppskattande ord från många av gästerna som uttryckte stor glädje få dela gemenskap, hellre än att sitta ensamma hemma. Det är något jag väl kan förstå. 

 

Nu är frågan: ska jag öppna mina julklappar nu, eller på amerikanskt vis öppna dem i morgon då det är jul på riktigt. Julen firas bäst i kyrkan, som bekant. Högmässa i Hertsökyrkan juldagen kl 11.

- i mitt hus! 

 

var dagens stora uppgifter. Utöver det div arbete av mer administrativt slag.

 

Efter jobb lite inköp för att kunna ordna enkel middag till god vän som infann sig på aftonen. Sen uppbyggliga , intressanta teologiska samtal resten av kvällen.  Avslutning med bön. En mycket fin kväll.

 

Nu är jag ledig i dagarna två. Då blir det lite julförberedelser. Men inga överdrifter.

 

Överdriven är dock min allt mer påtagliga glömska. Igår när jag kom hem från jullunchen hittade jag inte husnyckeln. Letade i alla fickor i rock, kavaj och byxor utan att finna. Lyckligtvis kom jag in ändå eftersom hantverkare som varit i huset från morgonen fått reservnyckel att låsa med och sen lämna till granne en bit bort. Alltså in men sedan åter till stan för att besöka alla platser jag befunnit mig på och alla vägar jag gått på osv. Kanske hade husnyckeln glidit ur ficka där den befunnit sig i samband med handskes eller bilnyckels framdragande därifrån. Ni förstår. Efter dagens slut hem igen och in med reservnyckelns hjälp. Och vad ser man? På sin rätta plats ligger ordinarie husnyckeln.

???

Ingen annan förklaring finns än att det faktum att hantverkare fanns i huset när jag for + att jag instruerar dem om låsning och nyckellämning gjorde att jag själv glömde min egen nyckel. Jag skulle ju gå utan att låsa huset.

 

Hur glömsk får man bli innan man blir utköpt? Så länge man kan fira högmässa by heart får man kanske vara kvar.

 

 Och så till sist en liten bild av uppskottade gången från altandörr till förråd. Den mesta snön kom redan för en månad sedan.

 

hade vi idag. Vi höll till i Eden som nu är en fest- och evenemangslokal i det som till för några år sedan var stora salen i församlingshemmet, Kyrkans hus. Så de flesta av oss känner oss väl hemmastadda i lokalen även om inredningen är helt ny.

 

Sedvanliga avtackningar och gratulationer till personer som ska sluta, gå i pension, fyllt 50 eller jobbat hos arbetsgivaren i 25 år.

 

Till den sista kategorin hörde jag och fick därför en present. Jag fick välja mellan present och presentkort. Jag valde det förra. En riktig present är roligare än ett presentkort.

 

Glad blev jag. Den här gåvan betyder faktiskt mer för mig än vad bara själv presenten borde ge anledning till. Det har nämligen funnits tider då jag övertygat trott att jag inte skulle få jobba som präst ändå fram till pensionen. Svenska kyrkan (nu tänker jag på riksnivån) har ju under min 40- åriga prästtid i flera steg flyttat gränserns för vilka som får bli präster och göra hel karriär - allt i syfte att utestänga just den typ av präster som jag känner mig mycket befryndad med. Men uppenbarligen har lokala arbetsgivaren stått ut med mig och inte freststs ta till några extraordinarie åtgärder. Så nu står jag där jag står. Glädjande att få detta tecken på uppskattning.

 

I renoveringsarbetet i huset går det framåt. Idag kom två snickare och gjorde klar insidan av ytterväggen.

 

Ett telefonsamtal från gammal vän avslutade dagen. Roligt och uppmuntrande.

söndagen i advent har det hunnit bli. Vi var något mellan trettio och fyrtio deltagare. När man använder stor konsekrationsoblat (bryts i 24 bitar) och kompletterar med lösa oblater så är det relativt lätt hålla reda på ungefärliga antalet kommunikanter. Extra medverkan med sång och violin i gudstjänsten. En person som bara besökt kyrkan ytterst få gånger uttryckte sin upplevelse av god gemenskap. Glädjande att höra.

 

I predikan avhandlade jag bl a den "eviga" frågan om Johannes döparen frågade Jesus för sin egen skull (han hade i fängelset kommit i tvivelsmål) eller för sina lärjungars skull (för att dom skulle stärkas i tron genom Jesu svar). I yngre dar trodde jag nog mer det förra och tyckte det senare var mer krystat. I dagens predikan anslöt jag mig snarare till det senare. 

 

Men vi måste få någon vettig ordning på möbleringen i kyrkan. Dom bekvämaste stolarna står längst bak. Vad tror ni resultatet blir av det? Antingen får vi ställa dom längst fram eller ta ut dom i konfirmandsalen. 

 

Efter gudstjänsten pålyste jag nästa helgs gudstjänster. Tvingades medge den totala anpassningen till folkreligiositeten som innebär att vi avstår fira fjärde söndagen i advent genom att inte ha högmässa och bara firar julafton genom julbönen kl 14.  Vid kyrkaffet kom en (1) person och uttryckte att vi borde firat högmässa, hellre skippa julbönen. Heja, heja. Men att skippa julbönen kl  14 i Hertsökyrkan går inte. För det har alltid varit julbön kl 14. Bara en (1) gång var det kl 13. Det var när nuvarande domprosten under ca två år var distriktspräst på Hertsön på 90-talet. Om hennes försök till ändring av tiden berodde på önskan att komma hem i tid till Kalle Anka* (som det vänliga skvallret säger) - boende utanför stan som hon var - det har jag aldrig fått bekräftat. Jag får kanske nämna detta på onsdag vid vårt julkollegium där jag av densamma nuv domprosten ombetts kåsera lite kring minnen från mina 25 år i församlingen.

 

Efter kyrkkaffet for jag på hembesök och firade mässa hos familj som jag regelbundet besöker i det ärendet. 

 

 - - - - 

 

* det var ju före SVT-Play

Dock inte för julklapparnas skull. Sånt klarar jag med ro. När jag ändå var ute och köpstressade så köpte jag julklappar till de två barnbarnen eftersom jag passerade precis förbi en av stadens större leksaksaffärer. Och tänka sig, julklappen till äldre barnbarnet (en pojke, knappt fyra) och den till yngre barnbarnet (en flicka, snart två) visade sig kosta på kronan exakt lika mycket trots att det var helt olika saker. Ingen kan alltså anklaga morfar för orättvisa. Men dessa inköp var bara nöjsamma, stressen handlade om något annat jag skulle handla.

 

Sedan många år har jag ägt en Skil cirkelsåg. Den här gjort trogen tjänst mångfaldiga gånger och aldrig svikit mig. Däremot har jag svikit den! När jag av misstag sågade i metall som var dold inuti min gamla ytterdörr som jag tänkte dela i två halvor för att kunna transportera till återvinningen i min lilla bil. Mitt under sågningen hördes plötslgt ett krasch pling klang. Och sågklingan blev på sekunden så slö att fortsatt sågning var omöjlig. Det har inte gjort något för jag har inte behövt den - förrän idag. Ja, egentligen skulle jag behövt den för länge sedan om jag hållit den fart i renoveringsarbetet som jag först tänkt. Men eftersom jag (min vana trogen men denna gång motiverad med periodvis bristande hälsa) skjutit allt framför mig så uppstod behovet idag.

 

Sagt och gjort. Ut på jakt efter en sågklinga. Första försök: Beijer (närmast för en Porsöbo). Nej den storleken (130 mm diameter) hade dom inte. 136 mm hade däremot gått! Andra försöket: Laitis. Icke, men 125 mm fanns. 

- Men ni har väl sålt Skil, försökte jag (tror att det var där jag köpt den och även min Skil borrmaskin).

- Jag men det var många, många, många år sen, sa expediten.

- Och det var många, många, många år sedan jag köpte cirkelsågen, så jag.

 

Men skam den som ger dig. Tog sikte på Storheden men insåg att det väl finns något slags tänkbar affär på Notvikens industriområde. Så tredje försöket blev på XL-bygg. Inge napp där heller, men däremot fanns en hjälpsam expedit som kollade att det gick att beställa. Visserligen med 20 mm centrumhål istället för 16, men man kunde få med en lite bricka el dyl att fylla ut utrymmet med.

- När har man den om du beställer?

- I bästa fall nästa fredag!

- Jag behöver den idag

???

Så jag beslöt testa andra alternativ och ha beställning därstädes som sista utväg.

 

Fjärde stopp: Jula. Och då var man på Storheden. Här var det 140 mm som var närmaste alternativet. Däremot kunde man köpa en hel cirkelsåg i samma storlek som min - med sågklinga! - för endast 299 kr. Jag övervägde det nästan, men tyvärr hade dom bara demonstrationsexemplaret kvar.och det erbjöd han sig inte att sälja.

- Dom kommer på måndag.

 

Femte försöket: Byggmax. Icke.

 

Sjätte affärsbesöket: Biltema. I katalogen som kvinnan i kundtjänsten vant bläddrade i fanns sågklingor i nästan alla täbkbara storlekar, men inget närmare än 125 och 140 mm.

- Prova Bolist (gamla OBS!), förrslog Biltemaexpediten. Dom säljer väl Skil?

 

Men på väg till Bolist såg jag Clas Ohlssons skylt (är inte riktigt van vid att dom finns därute, tänker alltid Clas Ohlsson i stan. Men på sjunde stället, hade dom heller inget som passade. Däremot såg jag en massa annat som jag fick lust att köpa men lyckades behärska mig.

 

Nu tog jag till universalhjälpmedlet: telefonen. Skrev in "Skil återförsäljare". Vips fick jag upp en lång rad Bauhaus affärer. Den närmaste i Sundsvall! Lite långt för en fredagseftermiddagstur.

 

Åttonde försöket blev då Bolist. Ingen hjälp där heller men hur kan en affär(skedja) ha ett sådant namn undrar man.

 

Åter till affär där vänlig expedit erbjudit sig beställa. (På vägen dit blev julklappsköpen åt barnbarnen). Men nu hade just han som gett löftet gått hem och hon som var kvar klarade inte hantera dylikt på datorn.

- Ring i morgon, han börjar jobba kl 9, så hon vänligt och räckte över hans visitkort.

 

I min desperation tänkte jag att jag testar ett nionde ställe: OK. En cirkelsåg är kanske inte naturligaste biltillbehör men välförsedda OK-mackar kan ha gott om diverse som inte direkt förknippas med bilkörning; fiskspön , ved, yxor, grillar, flytvästar...så varför inte en cirkelsåg? Nån kanske vill bygga ett garage! Vad tror ni om meningsfullheten i detta besök? Fick i alla fall pinka.

 

Nu var jag så trött och hungrig så jag beslöt mig för att gå in på Max och få nåt i magen. Och ser man på, en arbetskamrat dyker upp och vi äter våra hamburgare under idogt pratande om jobbet. Vi kom fram till det vi alltid brukar komma fram till när vi möts: vi hade roligare i gamla Örnäsets församling.

 

Men hastigt var vi tvungna bryta upp för att hinna hem till "vart är vi på väg?"

 

Ingen sågklinga, men jag fick i vart fall med mig en handsåg. Den köpte jag redan på Beijers.

Kanske inte på mig men på arbetet i huset. Det hela har gått minst sagt på sparlåga efter det att jag fick de nya fönstren. Jag har ju varit krasslig i några omgångar och inte orkat så mycket. Men nu har jag i alla fall lyckats få hit en elektriker. Alltid fantastiskt att ha en yrkesman i huset som ser vad som bör göras, som vet hur han ska göra det och slutligen kan göra det. Lätt som en plätt. Det flesta av mina ideer om vad som borde göras blev snabbt ändrade. Två eftermiddagar har han hunnit spendera några timmar hos mig. Hoppas han kan avsätta så mycket tid i morgon att det blir färdigt. 

 

Sen återstår

1. Plasta in ytterväggens insida

2. Montera gipsplattor mm

3. Få hit rörmokaren som återmonterar elementen

Och sen (i valfri ordning)

4. Montera innertak

5. Få hit målare som tapetserar*

6. Byta parkettgolv.

 

Och sen är vardagsrummet snyggt.

 

- - - - -

 

* jag tapetserar aldrig själv numera även om jag kan. Det är inte värt det. Men det kanske jag inte säger när jag blir pensionär och har mer tid och mindre pengar. Gäller att få det gjort i tid.

 

 

dominerade dagen.

 

Först deltagande på vår öppna verksamhet Mötesplatsen i Örnäsgården. Men innan jag tog bussen på morgonen fick jag skotta fram bilen vilken jag skulle behöva efter lunch.

 

Hem på snabblunch alltså och sen med bil för hembesök på en plats lite på sidan om stadsbussarnas linjesträckningar.

 

Om aftonen for jag till bönhuset  för att delta i fredagstimmen. Men någon bibelstudiegrupp var det inte utan terminsavslutning med julspel av barnen. Bilder av ens egna söndagsskolavslutningar dyker upp i bakhuvudet. Trevlig kväll med intressanta, andliga, uppbyggliga samtal vid kaffebordet. Sådana samtal som man skulle önska oftare även i kyrkliga sammanhang.

 

Om bloggande hör till sådant som borde ske oftare får kära läsarna bedöma.

stod det i det SMS jag fick från äldste sonen i Mellansverige när Brynäs tagit ledningen över Luleå med fyra mål. När jag fick meddelandet satt jag redan på bussen hem. Jag och pensioerade kyrkoherden som brukar ses på hemmamatcherna allt som oftast hade båda gett upp och tillsammans gått från ishallen. Han till sin bil, jag till bussen. Väl hemma såg jag att Brynäs gjort att mål till. 1-6 slutresultat.

 

Vad ska man säga? Tur att hockey bara är en "världslig sak" som Karlsson på taket sa. Idag hade jag ett intressant samtal med en arbetskamrat. Sant uppmuntrande även om det var en del av det som jag normalt har allra svårast med både privat och yrkesmässigt, nämligen planering. Att få dela andliga erfarenheter och visioner ger en glädje som väl uppväger en hockeyförlust.

har inte varit idag. Utan Första söndagen i advent.

 

Högmässa i den kyrka där jag oftast går. Enligt ursprunglig planering ledig. Sen hade jag lovat ta högmässan då Bosse var bortrest. Sen blev jag sjukskriven - men med rätt att jobba om jag orkade. Vad blev resultatet då av denna slalomåkning? Inte lätt att veta. Men jag var där. God vän och kollega "som alltid är där" gav en hjälpande hand.

 

Fullständig högmässa - givetvis. Inget annat är aktuellt numera. Den tid är förbi när man hade nattvardslös gudstjänst av hänsyn till alla ovana gudstjänstfirare som dök upp. Dom kommer inte längre. 

 

Ungefär lika många gudstjänstfirare som normalt. Mitt emellan 30 och 40 tror jag. Några ytterst få personer som jag aldrig sett i kyrkan förr vad jag vet, även om jag sett dem i andra sammanhang. Bl a den kollega som ledde begravningsgudstjänsten för min svärmor.

 

Den gamla traditionen med julstjärnor till kaffet upprätthölls. Men betydligt färre går åt numera jämfört med för 20-25 år sedan.

 

Roligt sjunga de gamla kära psalmerna. En annan kär psalm som jag i min barndom lärde mig betrakta som Sions Toner-sång sjöng jag senare under eftermiddagen tillsammans med mamma när jag hälsade på henne på boendet, nämligen Det susar genom livets strid. Den sjöng vi alltid i mitt barndomshem när vi om adventslördagkvällen tände första adventsljuset. Den seden har jag behållit. När jag påminde mamma om hur och när vi alltid sjöng den sången kom hon dock inte ihåg det. Att sjunga den klarade hon däremot med bravur.

 

Efter besöket hos mamma hade jag först planerat gå i bönhuset* och få lite mat och sedan övervara dagens sista predikningar. Men när jag kom i närheten av busshållplatsen så lockade bussen mer än bönhusbänkar (även om det finns mjuka dynor).

 

Att gå både på kyrklig gudstjänst på förmiddagen och bönhusgudstjänst på eftermiddagen har förr lockat mig ganska mycket. Men under sista åren allt mindre. Beror det på att högmässa numera alltid är "riktig" högmässa dvs med nattvard. Mer och mer börjar jag undra om inte katoliken Anders Piltz (f d svenskkyrklig som konverterat) har rätt när han säger att många lutheraners behov av så oerhört mycket predikande beror på för lite nattvard? Att man liksom i utspädd form måste få i sig mängder för att det ska motsvara den kompakta andliga näring man får i altarets sakrament, i det välsignade brödet och vinet som ÄR Kristi kropp och blod, kroppsligt, fysiskt.

 

- - - - - 

 

* rättstavningsprogrammet föreslog "hönshuset" (inte mitt fel!☺

Blir det en sådan nu när nya handboken ska införas? Mina nomineringsgruppsvänner från Frimodig kyrka inlämnade åtskilliga motioner till höstens kyrkomöte varav många tog sikte på handboksförslaget. I rapporterna som man tagit del av från kyrkomötet berättas att Frimodig kyrka framträdde som den mest kritiska gruppen vad gäller handboksförslaget. Eftersom jag inte för ett ögonblick betvivlar att inom Frimodig kyrka finns en betydligt större liturgisk kompetens än i övriga nomineringsgrupper, finner jag full anledning lita på mina vänners bedömningar.

 

Vad blir då följden? En liturgisk strid? Sådant vore inte nytt inom sveriges kyrka. På 1570- och 80-talen var det stor litutgisk strid** när konung Johan III försökte införa (den förment katolicerande) s k Röda boken.  Men på den tiden gick det livligare till. Både fängelse och hot om utvisning var verksamma delar i det liturgiska stridandet. Men, som Bob Dylan sjunger,  The times they are a'changing (en av mina absoluta favoritsånger). En av de största kritikerna av Johan III:s reform - Petrus Jonae - blev sedan biskop - i Strängnäs (där konungens yngre bror Karl var hertig). Så kan det gå. Inte heller genomförde kungen sitt hot att deportera Jonae till någon gudsförgäten håla nära ryska gränsen.

 

Lite 1500-tal vore väl spännande! Tänk om jag , pga min åsikt att nyss antagna handboken inte är det bästa som hänt svenska kyrkan, blir placerad i häktet bakom lilla Porsöberget. Det vore nått. Eftersom jag varit häktespräst i flera år (och tidigare fängelsepräst på samma ställe) så är jag bekant med flera i personalen. Bl a en tidigare konfirnand, om han inte bytt jobb. Vore trevligt komma tillbaka och erfara häkteslivet mer på riktigt från insidan, så att säga.

 

Men nu är det 2000-tal. Då får man nöja sig med att bli domkapitelsanmäld. Hur kul är det på en skala?

 

- - - - - 

 

* rättstavningsprogrammet försökte med kirurgisk strid

 

** jag fann anledning något fräscha upp mina kunskaper i ämnet efter tv-programmet "Det sitter i väggarna" som handlade om f d prästgården i Funbo, Uppland, där Röda boken-kritikern, Petrus Jonae, en tid bodde