Torbjörn Lindahl

I min dagliga bibelläsning kom jag idag till Ordspråksbokens femtonde kapitel. I Folkbibelns översättning lyder kapitlets första vers så:

 

Ett mjukt svar stillar vrede

ord som sårar väcker harm

 

 

 

Det är inte människors reaktioner

som avslöjar om man talat sanning eller lögn.

 

- - - - - -

* Borde varit. I radioprogrammet i onsdags

MEDDELANDE TILL ALLA LÄSARE!

 

Fr o m idag förvandlas denna ringa blogg till kulturblogg. Markerat även i bloggingressen. Iden fick jag idag när jag hälsade på mamma och läste lite i tidningen. Där kunde berättas om en tecknare som på nätet lagt ut en satirbild av kommunalrådet Niclas Nordström. Inte särskilt elak bild må jag säga. Kommunalrådet uttalade inget ogillande utan sade istället att politisk satir är något som hör till.

 

Likväl hade tecknerskan fått kritik av sin chef som tydligen kände rädsla för kommunbidragen till sin verksamhet om teckningen låg kvar på nätet.

 

En obefogad rädsla visade det sig nog efter kommunalrådets milda ord. Och det förblivande budskapet i artikeln var snarast att kritiken mot teckningen var överdriven. Och att den kritiserande chefen själv fick kritik.

 

Kulturen är fri. Här får man inte lägga censur på den fria kulturutövningen av några som helst politiska skäl eller hänsyn. Även i många andra sammanhang har ju kulturens frihet värnats. Tänk om mitt blogginlägg om min fobiskhet redan i förväg betraktats som politisk satir och kulturyttring, då skulle det ju inte på något sätt kunnat kritiseras. Då hade det ju hamnat i samma klass som Jesus framställd som Musse pigg eller som en naken kvinna på korset. Då hade ju denna ringa blogg t o m kunnat få bidrag från Stockholms stift!

 

Alltså från och med nu: kulturblogg. Alla inlägg skall hädanefter betraktas som kulturalster. Skulle du till äventyrs känna tveksamhet inför något inlägg så beror det troligen bara på att du är alltför konventionell i din syn på samtidskultur.

 

Blogginlägget om min fobiskhet uppsatt i Domkyrkan sida vid sida med domprosten Mats Hermanssons målning av den rosaklädde "gay-Jesus" det vore ju en kulturgärning som heter duga.

 

Första kulturalstret härmed levererat!

 

 

jag var i radio. Insåg när jag var på redaktionen att jag suttit i den studion förr. Måste ha varit i samband med något av kyrkovalen när Frimodig kyrka som ny nomineringsgrupp var mer på tapeten. Jag lyssnade nyss på programmet. Ja, reportern tillät ju mig att tala till punkt så jag fick väl säga vad jag ville. Och jag fick på nytt förklara - det jag redan skrev i mitt förklarande blogginlägg "Mer om mina fobier" i torsdags - att poängen med blogginlägget "Hur fobisk är jag" var att ifrågasätta den ytliga och slarviga användningen av ordet fobi. Hoppas att det nu ska kunna betraktas som klarlagt. När jag kom ner i hallen i P4-huset fann jag två arbetskamrater i lobbyn som suttit där som osynligt moraliskt stöd och förebedjare. Tack för det!

 

Några timmar innan programmet fick jag följande SMS från en arbetskamrat:

 

Varför berättar jag detta? Jo, för att visa att det också finns andra tankar än de som framställts som de dominerande. När jag talade i telefon med arbetskamraten ifråga berättade hon att det finns församlingsbor som blivit ledsna av hela affären, men mest ledsna över den hätska kritik jag utsatts för - också från andra kyrkoanställda och prästkollegor. Igår fick jag även uppmuntrande SMS från två av församlingens kvinnliga präster! Det gladde mig.

 

Men nu släpper vi det.

 

Efter radiohusbesöket hann jag precis till katolska församlingen för att vara med om kyrkoherdeinstallation, förrättad av biskop Anders. Både uppbyggligt och trevligt att få vara med.

 

 

 

En journalist från lokalradion (P4)) ringde och erbjöd mig vara med i "vårt aktualitetsmagasin" (heter det så eller var det bara hennes förklarande beskrivning?) som sänds i morgon onsdag kl 15-16.30. P4 alltså. Lokalradion.

 

Givetvis tog jag chansen. När jag sa till radiojournalisten att det för mig är obegripligt att detta skämt om mina fobier fått sådan uppmärksamhet, då skrattade hon också.

- Men då får du ju chansen förklara dig.

 

Givetvis tar jag den. Ta chansen du också. Du som bor inom P4 Norrbottens sändningsområde.

 

PS. Preliminärt besked säger att blir under första delen av programmet. Jag ska nämligen försöka vara på en annan aktivitet (som inte har med fobier att göra! :)  kl 16.

Jag har ju haft viss tradition att berätta vad som hänt under helgen. 

 

På midsommaraftonen tog jag mig för att klippa gräset. Verkligen på tiden. Tänkte först skoja om att jag har en gräsklippningsfobi, men jag avstår. Även när man skojar med sig själv kan det ju uppenbarligen få konsekvenser som man inte råder över. Alltså skriver jag - också det är sant - att jag haft mycket att göra med att tömma mammas lägenhet. 

 

På kvällen åt jag middag his moster o morbror. Även mamma var med.

 

Både midsommardagen och idag har jag varit till Överluleå kyrka. På semestern är det roligt ibland åka någon annanstans, särskilt som det kan kombineras med motorcykelkörning och trevliga besök. Igår blev det snabbesök hos dotter o måg o barnbarn, idag kyrkkaffe hos goda vänner.

 

Helgen har alltså avlöpt lungt och stilla. 

 

Nu har jag snart till punkt och pricka följt min gamle kamrats råd: jag har skrivit om (åtminstone nämnt) Mc-tur och barnbarn. Återstår något laestadianskt. Till helgen är det visst stormöte i Korpilombolo. Åker jag dit över lördagen och erbjuder mig vara med i nattvardsdistributionen? 

 

Nu kan besökssiffrorna på bloggen återgå till det normala. Hoppas alla kära läsare återfår sinnesfriden så här lagom till semestern.

Ett annat ord att fundera omkring vid sidan om det ord jag sista veckan skämtat om, ordet fobi, är ordet normkritisk.

Det är ett inneord i tiden. Normkritisk ska man vara. Ordet taget för sig självt är neutralt. Alla normer ska därför kritiskt granskas. Och det måste ju vara aktuella normer. För vad vore poängen med att vara kritisk mot normer som var gällande för årtionden eller århundraden sedan? Alltså skrider vi till verket med vår normkritik. Vi börjar med äktenskapsnormen.

 

Under lång tid har i vårt, av kristen tro präglade, samhälle, en norm varit gällande: ett äktenskap är ett förbund mellan en man och en kvinna. Den uppfattningen var helt ohotad i både samhällets lagstiftning och kyrkans praxis. Fram till åtminstone en bit in på sextiotalet torde den också omfattats av i princip hela folket. Visserligen har det alltid funnits människor som levt i andra typer av relationer men de skulle då knappast ens övervägt tanken att en sådan relation skulle kunna kallas äktenskap.

 

Sen vet vi vad som hänt: en utveckling har under senare årtionden skett - med accelererande hastighet. Resultatet vet vi också: både samhällets och svenska kyrkans lagstiftning och regelverk är numera så utformade att begreppet äktenskap även kan appliceras på en relation mellan två personer av samma kön.

 

Om man då - OM alltså ! - man är kritisk mot senare årtiondens utveckling. Om man - som jag - är kritisk mot den nu gällande normen att personer av samma kön kan ingå äktenskap, då är man ju - just det! - normkritisk.

 

Så simsalabim. Plötsligt är jag i det rätta innegänget och vandrar utan tvekan på den rätta vägen. Och givetvis kan jag inte heller kritiseras. Normkritik var ju attityden för dagen.

 

Det känns skönt efter de sista dagarnas turbulens i "sociala medier".

 

Nu  beställer jag med glädje in en kaffe där jag sitter i kvällsolen på restaurangen i södra hamn.

Min gamle kamrat har på sin egen blogg kommenterat mitt inlägg om min fobiskhet. Han har förstått exakt vad jag avsåg: kritisera den slarviga fobi-etikettering av människor vars åsikter man ogillar. Sen har han en del egna synpunkter. Läs gärna. (Tyvärr klarar jag inte att länka från min nya dator där allt ser helt annorlunda ut än jag är van vid. Men han ger själv en länk i kommentar till föregående inlägg).

 

Denna ringa blogg har nu slagit nya rekord som lär stå sig i många år. De fyra senaste dygnens besökssiffror är 136, 338, 910 och 331. Normalt är snarast 75-100/ dygn. Någon har uppenbarligen riktat folks uppmärksamhet på denna ringa blogg och med pressens hjälp ökade uppmärksamheten ytterligare. Var startade det hela? På Facebook gissar jag eftersom båda journalisterna som ringde mig talade om uppmärksamhet i sociala medier. Nu är jag ju inte på Facebook så jag lär aldrig få veta om ingen vänlig själ berättar det.

 

Alltså vet jag ännu inte exakt vad i mina skriverier som väckte irritation. Ingen av de senaste dagarnas över 1700 bloggbesökare har heller givit någon synpunkt eller kritik. Denna anmärkningsvärt stora "talande tystnad" kan jag t v inte tolka på annat sätt än att en stor grupp människor vägletts till min blogg men när dom väl kommit hit funnit att det inte fanns något allvarligt att reagera på.

 

Kanske får jag aldrig veta vad som startade hela lavinen. Återstår då bara att frimodigt gå vidare i livet.

Det blev faslig fart på bloggen. Över 300 besökare flera dagar i rad. Nyss fick jag förklaringen när en journalist från NSD ringde. Mitt inlägg om min fobiskhet har visst börjat cirkulera på "sociala medier" och väckt upprörda känslor.

 

Mina synpunkter efter journalistens frågor blev ungefär följande:

 

1. Inlägget ska givetvis läsas med glimten i ögat. Det finns en ton av skämt i skrivandet. De uppenbara löjligheterna såsom att jag har fobi mot Kalix och Skellefteå AIK visar tydligt tonen i inlägget.

 

2. Syftet med inlägget är givetvis inte att skriva om personliga eventuella fobier, utan att (på ett skämtsamt sätt!) i grund ifrågasätta användningen av ordet "fobi" såsom det görs i flera olika sammanhang i den offentliga debatten. Det vanligaste är ju att det talas om "homofobi" och "islamofobi".

 

Jag menar att man på ett enkelt sätt måste acceptera att det finns olika åsikter om tex äktenskapet och om religioners innehåll utan att man ska stämpla vissa åsikter som "fobier".

 

I politiken är det ju självklart: man har inte en fobi bara för att man står i skarp opposition mot ett annat parti.

 

3. Givetvis anser jag inte på allvar att jag har fobier i dessa avseenden. Men jag tillämpar principen "den som inte kan skratta åt sig själv är inte värd att ta på allvar".

 

4. Naturligtvis står jag för de faktiska åsikter som kan utläsas mellan skämten i inlägget.

a) jag tror att äktenskapet är en relation mellan en man och en kvinna. Och detta är en tillåten åsikt både i samhället och i kyrkan!

b) Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed. Det är inget annat än traditionell kristendom.

 

5. På frågan om den uppkomna turbulensen på sociala medier kommer att försvåra för mig i min tjänst, så sa jag att det tror jag inte. Jag är övertygad att alla som känner mig i församlingen och bland arbetskamrater (inklusive min chef) bara kommer att skratta åt mina "fobier".

 

Ungefär så sa jag alltså nyss åt journalisten i telefon. Står det något annat i NSD i morgon så har journalisten inte fattat.

 

(Journalisten ville även fråga om jag tänker lämna svenska kyrkan. Det är en fråga som hör framtiden till ville jag väl säga och försökte undvika att fördjupa mig i den.)

- - - -

PS. Och nu alldeles nyss ringde Norrbottens-Kuriren. Det får väl uppfattas som tecken på att sommarens nyhetstorka börjat. Jag avböjde att låta mig intervjuas. Hänvisade istället till detta inlägg.

Vet du vad det är? Nä, det visste inte jag heller. Tills alldeles nyligen då jag mötte en person med denna udda läggning.

 

Logos betyder ju ord. En logofil är alltså en person som älskar ord. Närmare bestämt ordet, alltså Guds ord. I praktiken Bibeln. Och älskar Guds ord så det tar sig fysiska uttryck.

 

Personen jag mötte berättade att det händer att han kryper ner i sängen kramande en av sina favoritbiblar. 

- Gör man så måste man väl vara logofil? Undrade han försynt.

 

Lite generad tror jag han var att för mig erkänna sin något udda läggning. Men befriande var det nog för honom att komma ut ur garderoben.

 

Själv tvingas jag erkänna att jag är smyglogofil. Jag kysser alltid min Bibel när jag läst i den.

Det kan man verkligen fundera över. I dessa Pride-tider är det ju aktuellt med fobier. Så vilka fobier har jag?

 

1. Homofob? Utan tvekan.

Det som kvalificerar mig är att jag anser att ett äktenskap bara kan ingås av två personer av olika kön.

 

2. Islamofob? Absolut.

I motsats till nuvarande ärkebiskopan och övriga fyra framröstade kandidater vid senaste ärkebiskopsvalet anser jag utan någon som helst tvekan att Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed. Blir man inte islamofob för det så vet jag inte vad man ska göra.

 

3. Skellefteå AIK-fob?

Så klart. Jag hejar ju på Luleå Hockey.

 

4. Kalixofob?

Vem vill bo i en kommun där folk talar så sakta? Nej, Luleå får det bli. Rationella skäl som att jag har både villa och arbete och gammal mor i Luleå lämnas helt obeaktade. Vill man hellre bo i Luleå än i Kalix så är man Kalixofob. Basta!

 

5. Socialdemokratofob?

En av mina personliga favoritfobier. Har röstat borgerligt i hela mitt liv (sedan jag fick rösträtt).

 

6. Pianofob? 

Det faktum att jag ända sedan julen 1966 - då familjen fick sin första gitarr - hellre spelat gitarr, säger väl allt. Inget att hymla om.

 

7. Gymofob? Säkert som Amen i kyrkan.

Jag går hellre på badhuset och simmar än jag går på ett gym. Jag tycker gym ser ut som tortyrlokaler. Snudd på äkta fobi!

 

8. Bilofob? Vad kan vara säkrare?

Visas också på liten prydnad som hänger på hallspegeln.

När jag besökte Luleå Pride? Ett och annat!

 

Jag missade dock en föreläsning som min gode vän ville dra med mig på. Det visade sig att han var ende åhörare, förutom en journalist. Lite dumt kanske att lägga en av festivalens mer seriösa inslag just en tid när de flesta är på jobbet. Och var dom inte det så stod dom väl ute och tittade på gymnasister som åkte på lastbilsflak runt stan.

 

Men allvarliga påståenden kunde min gode vän återge från föredraget. Bl a att ca 25% i HBTq-kollektivet gjort självmordsförsök. Skrämmande.

 

Det föredrag jag lyckades höra - och då hade något fler åhörare infunnit sig -  handlade om vilka frågor som är viktiga för RFSL just nu. Det föredraget bekräftade bara det som jag redan anser mig veta. Följande är de heta frågorna just nu.

 

1. Rätt till insemination för ensamstående kvinnor via svenska sjukvården (f ö just beslutat av riksdagen)

2. Ett barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare. Dvs fler än biologiska/adoptiv-föräldrarna. I s k regnbågsfamiljer kan nämligen flera män och kvinnor tillsammans fungera som föräldrar. En anpassning till verkligheten således.

3. Möjlighet till surrogatmödraskap. Dock med vissa specialregler såsom att surrogatmodern ska ha rätt ångra sig och behålla barnet. Ej heller får surrogatmodern stå i ekonomiskt beroende till den hon bär barn åt. 

4. Möjlighet donera embryon

5. Vissa förändringar i hur arbetet med hiv-prevention bedrivs. Bl a vill RFSL att man ska rikta tydligare direkta åtgärder mot den grupp inom vilken risken är störst att bli smittad: män som har sex med män.

 

Det är bara att konstatera, återigen, det jag påstått förut: RFSL är en politisk lobbygrupp som driver konkreta politiska krav. Om dessa konkreta krav råder inte enighet i hela samhället. Därför tycker jag det blir problematiskt när kyrkan och företag och kommuner så till synes okritiskt ställer sig bakom den symbolladdade regnbågsflaggan i tron att man därmed stöder den helt självklara tron på alla människors lika värde, medan man i själva verket också helt okritiskt ger sitt stöd till de ovannämnda konkreta politiska kraven.

 

För mig är det självklart att vara mot p 1-4 ovan men likväl tro på allas lika värde. Är det en möjlig hållning I dessa RFSL-tider? Eller ska de ovannämnda kraven betraktas som så självklara ur ett allas-lika-värde-perspektiv att den som ifrågasätter något av dem per automatik ska anses motarbeta tanken på allas lika värde?

 

Undrar om det blir lika få åhörare i morgon när det ska föreläsas om viss kroppsdel i teori och praktik?

 

Börjar nu. Dvs fredagen 12 juni. Jag ska göra ett besök och lyssna på två föredrag. Det var en kompis som ville ha med mig som moraliskt stöd. "Så man vet vad man är emot, typ". Ungefär som ifjol då min chef domprosten uppmanade mig att gå på någon av de kyrkliga prideinsatserna just med den motiveringen. Vad var det då som jag ifjol lärde mig att jag är emot? Fullständigt värdelös och helt ytlig bibelutläggning.

 

Då ser ni att jag i allt är en exemplarisk och lydig präst. Gör precis som chefen säger. När folk i gemen hör att jag är "kvinnoprästmotståndare" och att jag aldrig firar mässa ihop med prästvigda kvinnor då tror dom ofta att jag bryter mot kyrkans ordning eller att jag vägrar göra mitt jobb. Men så är inte fallet. Jag har aldrig under mina 36 prästår vägrat något som ålagts mig att göra. Att mina chefer hittills avstått från att ålägga mig något som dom vet att jag allvarligt skulle ogilla, det är ju snarast exempel på att det inom kyrkans ledande skikt finns vilja till ett samarbete och gott förhållande på ett sätt som kanske många inte är medvetna om.

 

Vilka föredrag jag ska åhöra får ni veta senare under helgen. Jag kan dock trösta eventuella oroliga läsare att vi inte avser åhöra föreläsningen "Fittan i teori och praktik".

 

PS. Ikväll tog jag en MC-tur. Lika fridsskapande som vanligt. Jag måste nog flytta till breddgrader där man kan åka MC hela eller nästintill hela året runt. 

Nej, jag skriver inte om den. Tänker istället på hälsan. Egentligen behöver jag inte skriva om den heller. Det räcker att hänvisa till Dag Sandahls blogg (som vanligt). Att den bloggpost där han kommenterar Luleås kommande regnbågsmässa fått rubriken Gudlöshet säger kanske allt. Läs själv.

 

Hans kommentar till regnbågsmässans syfte (enligt arrangörernas egen beskrivning) Kom som du är, gå ut som du vill vara, och hans jämförelse med en riktig kristen gudstjänst är i sin enkelhet så klargörande och totalt dräpande att man skulle hamna i liikutuksia om man vore en äkta laestadian. Om det funnes ett nobelpris för andlig klarsyn och förmåga att kommunicera den, ja, då vore Dag Sandahl helt klart en av de hetaste kandidaterna.

 

Även bloggpostens sista mening var läsvärd. Dock lite elak. Och nu ska vi ju vara snälla.

 

I morgon, eller snarare idag eftersom det redan är en stund efter midnatt, är det 36 år sedan jag prästvigdes. Kommer jag vara präst i svenska kyrkan när jag firar 37-årsjubileum, det är frågan. Och om inte, vad skulle det bero på? Att jag redan konverterat? Eller att jag blivit avkragad pga Missionsprovinssamröre eller annat dylikt oförlåtligt hyss? De andra vanliga anledningarna till avkragning - tafsa på arbetskamrat/förskingra pengar/vara allmänt odräglig med samarbetssvårigheter - ligger inte riktigt för mig.

 

Nå, människor spår och Gud rår.

Är det för mig fr o m idag. I praktiken från i fredags eftersom helgen var ledig. Denna i praktiken varande första semesterhelg ägnade jag till stor del åt arbete med att tömma mammas lägenhet tillsammans med bröderna som befann sig i staden i dagarna två. Dock kunde man ta paus i arbetet och gå i mässan i Hertsön där kollegan Bosse celebrerade. Fr o m idag går han också på semester. Då får det kanske bli Mc-turer om söndagarna till andra pålitliga ställen. Förena nytta med nöje är ju en skön konst.

 

Men saken är allvarligare. De som vill ha möjlighet leva ett tryggt (i alla fall så pass tryggt som tidigare varit möjligt inom svenska kyrkan) allmänkyrkligt sakramentalt liv kommer på sikt få det allt trängre. Hur löser man den konflikten, är en fråga jag allt oftare ställer mig - och även vädrar på bloggen för att åtminstone några bland kära läsarna kanske skall förstå. För ca en vecka sedan hade jag en upplevelse där det upplevda skeendet styrde mina tankar in på konverteringsspåret - igen! Men det diskuterade jag ju ganska mycket för knappt ett år sedan så jag avstår från att förstöra sommarfriden för kära läsarna ytterligare ett år.

 

Pratade i telefon med bp Göran och han påpekade i sammanhanget att den instundande pensioneringen inget har att göra med en prästs kallelse eller möjligheter att fungera i ämbetet. Pensioneringen är en världslig sak och dess tidpunkt kan staten ändra hit eller dit. Har inget med ämbetet att göra. En präst är alltid präst. Och bör alltid leva och fungera (så långt krafterna och förståndet räcker, ska jag kanske tillägga) i en gudstjänstgemenskap. Kommer den möjligheten finnas en dag?  Eller måste man skapa den?

 

Till helgen gör kyrkan i Luleå en insats på Luleå Pride. Jag skriver dock inget om det. Förra året när jag gjorde det fick jag hjärtflimmer med sjukhusbesök som följd. Nu prioriterar jag hälsan.

 

 

Hur ska relationen vara mellan Luleå Domkyrkoförsamling och Luleå Fridsförbund?

 

Det är något vi pratat om ikväll. Andra träffen på ca en månad med representanter från båda håll. Kanske skev jag nåt om saken efter förra träffen? I så fall ids jag inte upprepa det och gjorde jag det inte så ids jag ändå inte skriva alltför detaljerat.

 

Jag kan bara ge den sammanfattningen att domprosten har en mycket god inställning och anstränger sig verkligen för att vi ska få en god relation och gott samarbete.