Läsare
Det har jag varit sista dygnen. Efter senaste inlägget insåg jag att jag behövde få lite fart på bokläsandet igen och få bort proppen i avloppet. Alltså beslutade jag mig för att under helgen läsa ut boken Shantaram av Gregory David Roberts. Precis som jag tidigare skrev så tycker jag att den mest gripande delen av boken är författarens beskrivning av när han bor i Bombays slum. Att läsa om den organisation, solidaritet, lojalitet och vänskap som trots allt kan finnas i dessa mycket svåra förhållanden. Sista delen av boken innehöll lite väl mycket dödande. Först var huvudpersonen nio månader i Afganistan och krigade med ryssen. Se'n när han återkommit till Bombay så blev det maffiakrig, med uppgörelser med både skjutvapen och knivar. En indisk variant av Sopranos alltså. Men till slut hamnade han igen (tillfälligt kanske men dock) hos sina vänner i slummen så då blev det lugnare igen.
Men när denna tegelsten som hindrat fortsatt läsande äntligen var avklarad så hade jag farten uppe. Och eftersom jag tycket att det blev lite väl mycket skytte (i Afganistan och i gängkrigen) så siktade jag in mig på något frommare i bokhögen på skänken. Alltså tog jag Skyttes båda böcker (Göran Skytte) Omvänd och På väg. Den förra - där Skytte beskriver sin resa från otro till tro - har jag tittat en hel del i på olika kyrkliga bokbord sedan den kom ut så jag har nog smygläst nästan hela boken. Nu fick jag hela i ett sammanhang. Vid något tillfälle (OAS-möte i Skövde) har jag själv hört honom berätta en hel del av det han skriver om. Kanske tycket jag att den andra boken - om det fortsatta kristna livet - var mer givande. Där går han lite mer på djupet i det andliga livet tycker jag.
Men jag rekommenderar verkligen båda böckerna å det varmaste.
När jag ändå var inne på läsartagen så passade jag även på att läsa i senaste numret av Keryx (Teologisk fördjupningstidskrift från Livets Ord som är - enligt min ringa mening - mycket läsvärd. Jag har tidigare skrivit att den sannolikt omkullkastar de flestas fördomar om vad som kommer från det hållet). Särskilt uppskattade jag en artikel av Svante Rumar om förhållandet mellan tro och naturvetenskap. Han menade att Paulus - med sin syn att Guds väsen kan anas t o m av hedningarna genom skapelsen - borde ha varit genuint intresserad och positiv till den naturvetenskap som försöker utforska just skapelsen. Dessutom menar han att Darwins kritik mot (delar av) den traditionella kristna tron inte sker på vetenskaplig grund utan på teologisk. Det är alltså snarast som en slags pre-liberalteolog som Darwin ifrågasätter den traditionella tron och inte på grund av nödvändiga slutsatser pga hans naturvetenskapliga insikter. Intressant.
Gripen blev jag ochså av berättelsen om Elsa Borg - vita bergens ängel. En kvinna som bedrev ett arbete bland Stockholms fattiga och utslagna på 1800-talet.
Givetvis har detta myckna läsande under helgen och innevarande lediga dag inneburit att jag bara hunnit en bråkdel av det jag också tänkt göra: städa. Än så länge har jag bara hunnit till avdelningen plocka-undan-allt-som-ligger-och-dräller i köket på matbordet, i hallen, i vardagsrummet. Steg ett är att bära allt i olika högar till arbetsrummet på övervåningen. Jag trodde att jag skulle ha inspiration även för del två: sortera allt som jag vid återkommande del ett-ryck samlat i arbetsrummet, men det hann jag inte. Jag måste ju blogga också!
Men när denna tegelsten som hindrat fortsatt läsande äntligen var avklarad så hade jag farten uppe. Och eftersom jag tycket att det blev lite väl mycket skytte (i Afganistan och i gängkrigen) så siktade jag in mig på något frommare i bokhögen på skänken. Alltså tog jag Skyttes båda böcker (Göran Skytte) Omvänd och På väg. Den förra - där Skytte beskriver sin resa från otro till tro - har jag tittat en hel del i på olika kyrkliga bokbord sedan den kom ut så jag har nog smygläst nästan hela boken. Nu fick jag hela i ett sammanhang. Vid något tillfälle (OAS-möte i Skövde) har jag själv hört honom berätta en hel del av det han skriver om. Kanske tycket jag att den andra boken - om det fortsatta kristna livet - var mer givande. Där går han lite mer på djupet i det andliga livet tycker jag.
Men jag rekommenderar verkligen båda böckerna å det varmaste.
När jag ändå var inne på läsartagen så passade jag även på att läsa i senaste numret av Keryx (Teologisk fördjupningstidskrift från Livets Ord som är - enligt min ringa mening - mycket läsvärd. Jag har tidigare skrivit att den sannolikt omkullkastar de flestas fördomar om vad som kommer från det hållet). Särskilt uppskattade jag en artikel av Svante Rumar om förhållandet mellan tro och naturvetenskap. Han menade att Paulus - med sin syn att Guds väsen kan anas t o m av hedningarna genom skapelsen - borde ha varit genuint intresserad och positiv till den naturvetenskap som försöker utforska just skapelsen. Dessutom menar han att Darwins kritik mot (delar av) den traditionella kristna tron inte sker på vetenskaplig grund utan på teologisk. Det är alltså snarast som en slags pre-liberalteolog som Darwin ifrågasätter den traditionella tron och inte på grund av nödvändiga slutsatser pga hans naturvetenskapliga insikter. Intressant.
Gripen blev jag ochså av berättelsen om Elsa Borg - vita bergens ängel. En kvinna som bedrev ett arbete bland Stockholms fattiga och utslagna på 1800-talet.
Givetvis har detta myckna läsande under helgen och innevarande lediga dag inneburit att jag bara hunnit en bråkdel av det jag också tänkt göra: städa. Än så länge har jag bara hunnit till avdelningen plocka-undan-allt-som-ligger-och-dräller i köket på matbordet, i hallen, i vardagsrummet. Steg ett är att bära allt i olika högar till arbetsrummet på övervåningen. Jag trodde att jag skulle ha inspiration även för del två: sortera allt som jag vid återkommande del ett-ryck samlat i arbetsrummet, men det hann jag inte. Jag måste ju blogga också!
Högen växer
Alltså högen av olästa böcker. Och då menar jag inte allla dom som jag ägt i åratal - i vissa fall i årtionden - och som jag redan olästa sorterat in i olika bokhyllor. Nej, jag menar dom som jag har en verklig avsikt att läsa inom överskådlig framtid. Dessa böcker lägger jag på den stora skänken till vänster i vardagsrummet vilken jag genom min mor fått ärva av min morfar och mormor. Under några år hade vi den i villan på Stadsön som vi hyrde av Nederluleå församling, sedan när vi flyttade till Porsön så tyckete vi inte att vi rymde den så då tog mor och far tillbaka den i några år, sedan började det ju glesna på barn härstädes och följaktligen även på vissa möbler så då kom skänken hit igen. Inuti är den full med porslin, dukar, fotografier och stearinljus + mm och div. Men en av dess väsentligaste funktioner är alltså att bära de travar av böcker som jag avser läsa. I den väntans traven ingår f n:
1. Jan Guillous memoarer. Den boken köpte jag redan i september på Arlanda när jag var på väg till Österbotten för kyrkhelg i Karleby efter första kyrkomötessessionen. Då köpte jag samtidigt Åsa Larssons senaste Till dess din vrede upphör vilken är hennes bästa tycker jag. Den slukade jag omedelbart, men Guillou hamnade på efterkälken. Nu har jag dessutom blivit lite sur på honom eftersom man läste i Expressen att han varit KGB-informatör och det drog (temporärt) ner intresset för boken, men jag lär snart ta itu med den.
2. Göran Skyttes båda böcker: Omvänd och På väg. Dom har jag fått av min mamma efter det att hon läst dem (och pappa, gissar jag, han slukar allt i bokväg på nolltid).
3. Hittills de tre första delarna av en serie om fem med dagboksanteckningar från finska fortsättningskriget. Dom köper jag från den enda bokklubb jag är med i: Svenskt militärhistoriskt bibliotek.
4. En serie om tre böcker (nyligen utgivna av Artos) med utdrag ur predikningar/ bibelutläggningar av kyrkofäderna, valda på ett sådant sätt att det täcker nuvarande evangelieboks texter. Det är ju inte böcker man sträckläser på samma sätt som de ovannämnda, snarare kollar man ju in dem i samband med predikoförberedelse eller använder dem som andaktsböcker. Givetvis har jag redan använt dem på det sätt jag brukar med böcker av andligt slag (särsklit om dom är vackra, vilket dessa är):
a) lukta på dom. Vad gäller nya böcker är jag klart som en Ferdinand med blommorna!
b) kyssa dom, det gör jag annars bara med Bibeln och Tidegärden
c) förstrött bläddra i dom och läsa några korta valda stycken på måfå.
Därmed upplever jag att jag insupit det väsentligaste innehållet och böckerna kan förpassas till lämplig bokhylla.
F.ö var det lite spännande att hämta ut dem. Jag fick för någon dag sedan ett SMS där det stod att ett DHL-paket väntade på mig på Bergvikens kiosk & spel. Jag hade ingen aaaning om vad det skulle vara. Just det oroade mig en aning för just samma dag hade det stått i tidningen om en man som farit till paketutlämning för att hämta ett paket som han inte heller (enligt egen utsago) visste vad det var. Och just när han tagit emot det blev han gripen av polis misstänkt för knarksmuggling eftersom knarkhundar konstaterat att det var knark i paketet. Själv påstod han sig vara helt ovetande och oskyldig, men det hjälpte inte*.
Alltså tänkte jag att här gäller det att gardera sig. Alltså sa jag till tjästgörande kioskpersonal ganska högt att "jag väntar inget paket och har inte en aaaning om vad det här skulle vara". Så högt att eventuella gömda knarkspanande civilpoliser skulle höra det. Då sa kioskbiträdet: "så säger folk ofta, men när dom väl ser paketet brukar dom utbrista: Javisst, ja!"
Alltså tittade jag efter avsändaren och när jag såg förlagsnamnet Artos så utbrast jag:
- Javisst ja!
Och pulsen gick ner till normalnivå eftersom jag inte längre behövde frukta plötslig anhållning och häktning.
Men som sagt, högen av olästa böcker växer. Det måste ha blivit stopp i det normala flödet. Så sant som det är sagt. Stoppet heter Shantaram, en verklig tegelsten på 940 sidor**. Jag började på den för säkert två månder sedan men hann bara 100 sidor innan läsningen avstannade. Måste bero på kyrkomöten och annat. Normalt slukar man ju några hundra sidor per helg så den skulle ha varit avklarad för länge sedan. Men nu har jag fått fart igen. Nu är det bara ca 300 sidor kvar.
Redan nu kan jag säga: köp den (finns som pocket). Det var en av de intagna på häktet som rekommenderade den till mig i våras. Den handlar om en man, dömd för väpnat rån i Australien, som rymmer ur ett av landets mest rymmningssäkra fängelser och kommer till Bombay i Indien. Att följa hans liv i slummen och sedan i maffians tjänst är inget annat än faschinerande. Fr a därför att i boken beskrivs en verklighet och människors liv som är på alla sätt totalt annorlunda än allt vi någonsin kan förställa oss i vår del av världen. Även om vi ibland kan tycka att vi har det lite kärvt så tror jag inte att någon av oss blivit födda av en ensamstående mor under ett plastskynke på en trottoar! Inte heller har vi väl sett ett höghus byggas där arbetarna med familjer (i brist på bättre) bosätter sig i huset dom bygger och fraktar upp höns och getter till trettonde våningen.
Hoppas jag hinner de sista sidorna denna helg så kan jag sedan börja beta av resten.
* av Haparanda Tingsrätt dömdes han till 10 års fängelse för medhjälp till knarksmuggling. Hovrätten sänkte straffet (därför stod det om fallet i tidningen) till 2,5 (!!!) år för försök till medhjälp till knarksmuggling.
** ett annat stopp i flödet måste vara att jag läser för lite och bloggar för mycket. Men man kan ju inte svika kära läsarna. Jag ser ju hur snabbt statistiken går ner om jag inte skriver på några dagar!
1. Jan Guillous memoarer. Den boken köpte jag redan i september på Arlanda när jag var på väg till Österbotten för kyrkhelg i Karleby efter första kyrkomötessessionen. Då köpte jag samtidigt Åsa Larssons senaste Till dess din vrede upphör vilken är hennes bästa tycker jag. Den slukade jag omedelbart, men Guillou hamnade på efterkälken. Nu har jag dessutom blivit lite sur på honom eftersom man läste i Expressen att han varit KGB-informatör och det drog (temporärt) ner intresset för boken, men jag lär snart ta itu med den.
2. Göran Skyttes båda böcker: Omvänd och På väg. Dom har jag fått av min mamma efter det att hon läst dem (och pappa, gissar jag, han slukar allt i bokväg på nolltid).
3. Hittills de tre första delarna av en serie om fem med dagboksanteckningar från finska fortsättningskriget. Dom köper jag från den enda bokklubb jag är med i: Svenskt militärhistoriskt bibliotek.
4. En serie om tre böcker (nyligen utgivna av Artos) med utdrag ur predikningar/ bibelutläggningar av kyrkofäderna, valda på ett sådant sätt att det täcker nuvarande evangelieboks texter. Det är ju inte böcker man sträckläser på samma sätt som de ovannämnda, snarare kollar man ju in dem i samband med predikoförberedelse eller använder dem som andaktsböcker. Givetvis har jag redan använt dem på det sätt jag brukar med böcker av andligt slag (särsklit om dom är vackra, vilket dessa är):
a) lukta på dom. Vad gäller nya böcker är jag klart som en Ferdinand med blommorna!
b) kyssa dom, det gör jag annars bara med Bibeln och Tidegärden
c) förstrött bläddra i dom och läsa några korta valda stycken på måfå.
Därmed upplever jag att jag insupit det väsentligaste innehållet och böckerna kan förpassas till lämplig bokhylla.
F.ö var det lite spännande att hämta ut dem. Jag fick för någon dag sedan ett SMS där det stod att ett DHL-paket väntade på mig på Bergvikens kiosk & spel. Jag hade ingen aaaning om vad det skulle vara. Just det oroade mig en aning för just samma dag hade det stått i tidningen om en man som farit till paketutlämning för att hämta ett paket som han inte heller (enligt egen utsago) visste vad det var. Och just när han tagit emot det blev han gripen av polis misstänkt för knarksmuggling eftersom knarkhundar konstaterat att det var knark i paketet. Själv påstod han sig vara helt ovetande och oskyldig, men det hjälpte inte*.
Alltså tänkte jag att här gäller det att gardera sig. Alltså sa jag till tjästgörande kioskpersonal ganska högt att "jag väntar inget paket och har inte en aaaning om vad det här skulle vara". Så högt att eventuella gömda knarkspanande civilpoliser skulle höra det. Då sa kioskbiträdet: "så säger folk ofta, men när dom väl ser paketet brukar dom utbrista: Javisst, ja!"
Alltså tittade jag efter avsändaren och när jag såg förlagsnamnet Artos så utbrast jag:
- Javisst ja!
Och pulsen gick ner till normalnivå eftersom jag inte längre behövde frukta plötslig anhållning och häktning.
Men som sagt, högen av olästa böcker växer. Det måste ha blivit stopp i det normala flödet. Så sant som det är sagt. Stoppet heter Shantaram, en verklig tegelsten på 940 sidor**. Jag började på den för säkert två månder sedan men hann bara 100 sidor innan läsningen avstannade. Måste bero på kyrkomöten och annat. Normalt slukar man ju några hundra sidor per helg så den skulle ha varit avklarad för länge sedan. Men nu har jag fått fart igen. Nu är det bara ca 300 sidor kvar.
Redan nu kan jag säga: köp den (finns som pocket). Det var en av de intagna på häktet som rekommenderade den till mig i våras. Den handlar om en man, dömd för väpnat rån i Australien, som rymmer ur ett av landets mest rymmningssäkra fängelser och kommer till Bombay i Indien. Att följa hans liv i slummen och sedan i maffians tjänst är inget annat än faschinerande. Fr a därför att i boken beskrivs en verklighet och människors liv som är på alla sätt totalt annorlunda än allt vi någonsin kan förställa oss i vår del av världen. Även om vi ibland kan tycka att vi har det lite kärvt så tror jag inte att någon av oss blivit födda av en ensamstående mor under ett plastskynke på en trottoar! Inte heller har vi väl sett ett höghus byggas där arbetarna med familjer (i brist på bättre) bosätter sig i huset dom bygger och fraktar upp höns och getter till trettonde våningen.
Hoppas jag hinner de sista sidorna denna helg så kan jag sedan börja beta av resten.
* av Haparanda Tingsrätt dömdes han till 10 års fängelse för medhjälp till knarksmuggling. Hovrätten sänkte straffet (därför stod det om fallet i tidningen) till 2,5 (!!!) år för försök till medhjälp till knarksmuggling.
** ett annat stopp i flödet måste vara att jag läser för lite och bloggar för mycket. Men man kan ju inte svika kära läsarna. Jag ser ju hur snabbt statistiken går ner om jag inte skriver på några dagar!
MC-drömmar
Till Ann O Nyms oförställda glädje ska jag nu skriva ett inlägg om MC.
Sista veckan, ja snart kanske t o m sista två veckorna har man nästan börjat tänka på motorcykeln. Och inte bara nästan. Jag har ägnat den många tankar. Det har ju varit töväder, ibland dygnet om ibland med endast en kort minussväng på natten men då har det återigen varit plus på eftermiddagen. Allt vad snö och is heter på vägarna är borta. Jag har tänkt tanken att jag skulle ta ut hojen för en kort tur. Mitt tidigare höstrekord vad gäller MC-åkning är 8 november och det satte jag redan första hösten jag ägde MC, 2004. Men jag köpte den ju 6 oktober så då var jag sugen att suga ut det göttaste.
I höst skulle det vara möjligt att slå rekordet med råge. Tre skäl bromsar mig:
1. Jag har tidigare i höst lagat hojen efter en lätt vurpa i våras. Tänk om jag skulle glida omkull igen. Inte annat så vore det ju väldigt skämmigt att ringa försäkringsbolaget igen och säga att det är dags för ny lagning så snabbt efter den gamla.
2. Man ska ju aldrig ta "ett sista åk". Det har jag tidigare undervisat kära läsarna om och jag kan ju inte handla emot mina egna ord. Det vore inte trovärdigt för en predikant!
3. Det finns faktiskt en större fara nu på hösten jämfört med sommaren och det är allt grus dom redan hunnit sprida på vägarna vilket ligger i högar vid korsningar och i kurvor just där man antingen ska bromsa eller svänga.
Alltså får hojen stå. Men drömma kan man alltid. Men helst då om roliga sommarturer istället för sura novemberturer. Min gamle kamrat har just på sin blogg påmint mig om hur tråkigt det är med november. Idag fick jag hjälp att drömma om sommarens MC-turer när jag på Kvantum träffade en yngre (än mig!) man med vilken jag delar både kristendom och MC-intresse. Vi kunde prata om båda delar. Fin kombination tycker jag.
Sista veckan, ja snart kanske t o m sista två veckorna har man nästan börjat tänka på motorcykeln. Och inte bara nästan. Jag har ägnat den många tankar. Det har ju varit töväder, ibland dygnet om ibland med endast en kort minussväng på natten men då har det återigen varit plus på eftermiddagen. Allt vad snö och is heter på vägarna är borta. Jag har tänkt tanken att jag skulle ta ut hojen för en kort tur. Mitt tidigare höstrekord vad gäller MC-åkning är 8 november och det satte jag redan första hösten jag ägde MC, 2004. Men jag köpte den ju 6 oktober så då var jag sugen att suga ut det göttaste.
I höst skulle det vara möjligt att slå rekordet med råge. Tre skäl bromsar mig:
1. Jag har tidigare i höst lagat hojen efter en lätt vurpa i våras. Tänk om jag skulle glida omkull igen. Inte annat så vore det ju väldigt skämmigt att ringa försäkringsbolaget igen och säga att det är dags för ny lagning så snabbt efter den gamla.
2. Man ska ju aldrig ta "ett sista åk". Det har jag tidigare undervisat kära läsarna om och jag kan ju inte handla emot mina egna ord. Det vore inte trovärdigt för en predikant!
3. Det finns faktiskt en större fara nu på hösten jämfört med sommaren och det är allt grus dom redan hunnit sprida på vägarna vilket ligger i högar vid korsningar och i kurvor just där man antingen ska bromsa eller svänga.
Alltså får hojen stå. Men drömma kan man alltid. Men helst då om roliga sommarturer istället för sura novemberturer. Min gamle kamrat har just på sin blogg påmint mig om hur tråkigt det är med november. Idag fick jag hjälp att drömma om sommarens MC-turer när jag på Kvantum träffade en yngre (än mig!) man med vilken jag delar både kristendom och MC-intresse. Vi kunde prata om båda delar. Fin kombination tycker jag.
Idag
Alltså ikväll torsdag 26 november kl 19 håller jag ett föredrag i församlingshemmet i Boden om bikten. Det blir till stora delas samma sak som jag haft som seminarium på några OAS-möten, bla på Pite havsbad och sedan i Skövde (tror jag) och sedan har jag hållit det en gång i några av våra fortsättningsgrupper på våra alpha-kvällar i församlingen. Jag minns t o m att min gamle kamrat - på den tiden han var församlingspräst i Älvsbyn - kallade mig att hålla ett föredrag om själavård, och då talade jag en del om bikten så redan där började min karriär som biktföredragshållare. Nästan varje gång jag hållit detta föredrag/seminarium så kommer det folk efteråt och uttrycker att man "nog egentligen skulle behöva bikta sig" men vågar ej ta steget och i många fall betyder det att människor kommer till skott när dom ser möjligheten.
Min absoluta tro är att många kristna skulle må bra av att bikta sig. Att dom inte gör det beror på att dom inte förstår vilken stor välsignelse det är. Som jag tror att jag tidigare skrivit (i vart fall brukar jag säga det): många kristna har så vant sig att gå med en allmän otillfredskänsla att dom tror att det är det normala kristna tillståndet. Dom anar inte möjligheten att vara fri.
På lördag skulle vi i Örnäsgården haft en mycket intressant träff kl 14 med en biskop från Liberia. Han skulle ha berättat om hur kyrkan jobbar i försoningprocessen efter inbördeskriget. Tyvärr blir det inställt eftersom sagde biskop med sällskap inte fått visum för resa till Sveriga. Så ni som sett annons och tänkt komma: ni får använda lördagseftermiddagen till något annat vettigt.
Min absoluta tro är att många kristna skulle må bra av att bikta sig. Att dom inte gör det beror på att dom inte förstår vilken stor välsignelse det är. Som jag tror att jag tidigare skrivit (i vart fall brukar jag säga det): många kristna har så vant sig att gå med en allmän otillfredskänsla att dom tror att det är det normala kristna tillståndet. Dom anar inte möjligheten att vara fri.
På lördag skulle vi i Örnäsgården haft en mycket intressant träff kl 14 med en biskop från Liberia. Han skulle ha berättat om hur kyrkan jobbar i försoningprocessen efter inbördeskriget. Tyvärr blir det inställt eftersom sagde biskop med sällskap inte fått visum för resa till Sveriga. Så ni som sett annons och tänkt komma: ni får använda lördagseftermiddagen till något annat vettigt.
I morgon
Alltså onsdag 25 november på kvällen, då ska jag vara med på kyrkofullmäktige i Örnäsets församling. Det är församlingens sista kyrkofullmäktige eftersom vi med kommande mandatperiod övergår till direktvalt kyrkoråd för att ett år senare slå ihop församlingen med Domkyrkoförsamlingen. "Som av en händelse" råkar Kh Anna-Stina vara upptagen imorgon kväll så jag får äran ersätta henne vid sammanträdet.
Kyrkoherden får alltid ordet i slutet av varje kyrkofullmäktigesammanträde för att under punkten "Kyrkoherden informerar" berätta* om församlingsverksamheten mm. Denna gång förväntas att jag ska dra lite av församlingens historia, vilket jag nog kanske är den rätte att göra. Jag har ju dels varit präst i Örnäset de sista dryga 17 åren, bott i församlingen de 11 första åren av dess historia och under större delen av mellanperioden bott och jobbat i grannförsamlingen med viss utsikt så att säga. Min gamle kamrat gav mig i telefon ikväll vissa tips om vad jag skulle kunna berätta från församlingens tidiga historia, vår barn- och ungdomstid.
Läsarna får återkomma till bloggen så får jag lämna ett referat av vad jag kommer att säga.
Redan nu kan man säga att när församlingen - enligt planerna - den första januari 2011 slås ihop med Domkyrkoförsamlingen så är det på församlingens 49-årsdag. Synd tycker jag att vi inte väntar ett år så det kunnat bli nyårsfest med kombinerat 50-årskalas och begravningsmiddag. Men min gamle kamrat tipsade mig om hur jag kunde göra något roligt av detta. Men det berättar jag efteråt.
* vill man vara lite skämtsamt elak så kan man ju säga att det möjligen säger något om relationen mellan beslutsstruktur och verksamhet att kyrkoherden måste informera det högsta beslutande organets medlemmar om vad som försiggår.
Lång dag
Har jag haft idag. Började med högmässa i Hertsökyrkan. Jag höll den predikan som jag fick inspiration till redan för några dagar sedan.
VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL DOMEN
1. Bävan/rädsla
2. Längtan
3. Vi måste leva med domen
4. för att undslippa domen
Det var ovanligt mycket folk för att vara Domssöndag. Jag som hade tänkt säga att en av följderna av vår rädsla för domen är att vi undviker de tillfällen då det talas om den. Alltså tex domssöndagen. Men här fick jag erkänna att jag kom på skam redan i början av predikans första del.
Det kändes som att (nästan) alla som någon gång går i Hertsökyrkan var där samtidigt. Nej, inte alla då skulle vi nog vara över 100. Men vi var lite fler än vi varit sista veckorna.
Några timmar senare deltog jag i en samling (som jag själv varit med och dragit ihop efter initiativ från en arbetskamrat här i sta'n) för kyrkoanställda som är emot beslutet om könsneutrala äktenskap. Ja, det var några lekmän med också.
Vi diskuterade bla:
- kommer kyrkoanställda med den gamla synen att få svårare få kyrkliga jobb i framtiden
- kommer det att vara tillåtet för tex barnverksamhetsansvariga i kyrkan att undervisa om det traditionella äktenskapet. Givetvis sa vi, men inser att det kommer att ifrågasättas
- hur ska vi säga till alla dem bland kyrkans lekmän som nu överväger lämna kyrkan pga beslutet. Vi menade att dom måste få bli medvetna om att det finns kritiker bland kyrkans anställda
- vi noterade att vår biskop (Hans Stiglund) hör till dem bland biskoparna som "reserverade" sig i kyrkomötet* mot beslutet och han är dessutom en av dem som - i ännu skarpare ordalag - reserverade sig även i Läronämnden**. Hans inställning gör, menar vi, att det i all synnerhet i vårt stift måste vara "tillåtet" att vara mot beslutet
På kvällen deltog jag i den lovsångskväll som vi har i Hertsökyrkan ca en gång i månaden. En fin kväll. Vi satt i samlingssalen och sjöng och samtalade och bad. Lite av ett "husmöte". Sedan var vi några som satt kvar ännu längre och pratade.
Väl hemma kollar jag bloggen och noterar att det inkommit ett flertal kommentarer till de senaste inläggen. Jag har själv skrivit en kommentar till inlägget Ny bil samma Ande och tjatig jag och där ställt en fråga som jag tycker var ganska klurig. Kolla får du se.
* formellt kan biskoparna inte reservera sig i kyrkomötet eftersom dom inte har rösträtt, utan dom får lämna in en särskild mening som det heter
** Läronämnden är ett beredningsorgan i Kyrkomötet bestående av alla biskopar + åtta (tror jag) övriga teologer som ska yttra sig över alla lärofrågor innan kyrkomötet beslutar. I Reservation 2 till Läronämndens yttrande över Kyrkostyrelsens skrivelse Vigsel och äktenskap skriver Curt Forsbring samt biskoparna Ragnar Persenius, Esbjörn Hagberg och Hans Stiglund i en avgörande formulering följande:
"Enligt samma evangelisk-lutherska tradition kan kyrkomötet inte lära och införa något som direkt strider mot Bibeln som översta norm i kyrkan. Och det sker nu."
Läsvärd artikel
Vill bara ge kära läsarna länken till en mycket bra krönika i Dagen. Den publicerades i torsdags.
I ett evighetsperspektiv
Har ni tänkt på att det ofta händer att när manniskor talar om äktenskap så säger man att brudgummen och bruden lovar varandra "evig trohet". O, så vackert, så fint, så fantastiskt! Man blir nästan rörd. Fram med näsduken! Så fint - men totalt fel!
Är det något man inte lovar varandra så är det något evigt. Det man lovar varandra gäller "tills döden skiljer oss åt". Dvs så länge båda parter lever. Inte längre än så. I praktiken är det väl numera så att många inte ens lovar varandra trohet och kärlek så länge. I nöd och lust har utbytts mot så länge jag har lust, som man nu brukar beskriva verkligheten.
Ett annat missbruk av ordet evig träffade jag på i kyrkovalsdebatten. Det var några representanter från naturskyddsföreningen som skrvit en insändare i NSD* och utmanat kyrkopolitikerna att ha en vision om ett hållbart brukande av kyrkans skog. Och strax innan kom den fantastiska formuleringen att det gäller att ställa om "från dagens kortsiktighet till ett skogsbruk som är hållbart i ett evighetsperspektiv". Ett sådant skogsbruk skulle jag vilja se. Himmel och jord ska förgås och allt ska förtäras av hetta och allt vad det nu står i de bibeltexter som är aktuella under denna tid av kyrkoåret. Men evigt är väl ett vackert ord även här och kan skänka tyngd även åt skogsskötseldebatter.
Något som inte är evigt är datorer och program och operativsystem. Mina föräldrar har nu bestämt att dom ska hänga med de sista åren av sitt liv. Alltså har dom köpt en ny bärbar dator (den gamla stationära dom hade - utan internet - hade dom fått av min lillebror för många år sedan och den var redan då gammalmodig!). Nu ska dom alltså bli moderna - dock inte eviga - och ut på "nätet" ska dom också. Idag var jag hos dom en stund och hjälpte dom komma igång en aning. Man konstaterar dock att när t o m jag blir dataexpert då måste okunskapen vara totalt monumentalt bottenlöst obefintlig.
I morgon är det Domssöndag. Då handlar det om evigheten. För en gångs skull visste jag redan på fredagskvällen vilka de olika delarna i predikan ska bli. Det kom för mig när jag satt och pratade med en vän och kollega på licentiatexamensfest igår kväll. Den kärlek som den himmelske brudgummen lovar oss den gäller - i evighet.
- - - - -
Under senaste tiden har jag fått ett antal kommenatarer till bloggens olika inlägg som jag valt att - av olika skäl - inte publicera.
Men ett av dem vill jag ändå kommentera. Det var ett som bemötte mitt förra inlägg, det jag skrev om prästämbetet. Skribenten menade bl a att svenska kyrkan idag inte klarar sig utan sin kvinnliga präster. Det håller jag med om. I praktiken skulle det givetvis inte idag gå att tänka bort dem särskilt inte från ena dagen till den andra. Det gör inte jag heller. Utan tänker - och skriver - mer principiellt: var det på djupet riktigt att ordningen en gång infördes? Jag tvivlar (minst sagt) och många med mig.
* denna insändare - som legat på mitt köksbord sedan mitten av september - var den direkta anledningen till detta inlägg. Det jag inledningsvis skrev (om äktenskapet) och avslutningsvis skrev (om datorer och Domssöndagen) var bara för att få upp längden på inlägget.
Är det något man inte lovar varandra så är det något evigt. Det man lovar varandra gäller "tills döden skiljer oss åt". Dvs så länge båda parter lever. Inte längre än så. I praktiken är det väl numera så att många inte ens lovar varandra trohet och kärlek så länge. I nöd och lust har utbytts mot så länge jag har lust, som man nu brukar beskriva verkligheten.
Ett annat missbruk av ordet evig träffade jag på i kyrkovalsdebatten. Det var några representanter från naturskyddsföreningen som skrvit en insändare i NSD* och utmanat kyrkopolitikerna att ha en vision om ett hållbart brukande av kyrkans skog. Och strax innan kom den fantastiska formuleringen att det gäller att ställa om "från dagens kortsiktighet till ett skogsbruk som är hållbart i ett evighetsperspektiv". Ett sådant skogsbruk skulle jag vilja se. Himmel och jord ska förgås och allt ska förtäras av hetta och allt vad det nu står i de bibeltexter som är aktuella under denna tid av kyrkoåret. Men evigt är väl ett vackert ord även här och kan skänka tyngd även åt skogsskötseldebatter.
Något som inte är evigt är datorer och program och operativsystem. Mina föräldrar har nu bestämt att dom ska hänga med de sista åren av sitt liv. Alltså har dom köpt en ny bärbar dator (den gamla stationära dom hade - utan internet - hade dom fått av min lillebror för många år sedan och den var redan då gammalmodig!). Nu ska dom alltså bli moderna - dock inte eviga - och ut på "nätet" ska dom också. Idag var jag hos dom en stund och hjälpte dom komma igång en aning. Man konstaterar dock att när t o m jag blir dataexpert då måste okunskapen vara totalt monumentalt bottenlöst obefintlig.
I morgon är det Domssöndag. Då handlar det om evigheten. För en gångs skull visste jag redan på fredagskvällen vilka de olika delarna i predikan ska bli. Det kom för mig när jag satt och pratade med en vän och kollega på licentiatexamensfest igår kväll. Den kärlek som den himmelske brudgummen lovar oss den gäller - i evighet.
- - - - -
Under senaste tiden har jag fått ett antal kommenatarer till bloggens olika inlägg som jag valt att - av olika skäl - inte publicera.
Men ett av dem vill jag ändå kommentera. Det var ett som bemötte mitt förra inlägg, det jag skrev om prästämbetet. Skribenten menade bl a att svenska kyrkan idag inte klarar sig utan sin kvinnliga präster. Det håller jag med om. I praktiken skulle det givetvis inte idag gå att tänka bort dem särskilt inte från ena dagen till den andra. Det gör inte jag heller. Utan tänker - och skriver - mer principiellt: var det på djupet riktigt att ordningen en gång infördes? Jag tvivlar (minst sagt) och många med mig.
* denna insändare - som legat på mitt köksbord sedan mitten av september - var den direkta anledningen till detta inlägg. Det jag inledningsvis skrev (om äktenskapet) och avslutningsvis skrev (om datorer och Domssöndagen) var bara för att få upp längden på inlägget.
Ny bil, samme Ande och tjatig jag
Ja, det har jag ju berättat för er redan. Att jag köpt en ny bil alltså. Men nu är den helt* min. För idag var jag till Bilkompaniet och betalade resten av summan vilken jag lånat på banken. Bara att erkänna: jag är som ett barn på julafton (jag är barnslig till min natur). En så ny bil har jag aldrig ägt förut. Det nyaste jag tidigare ägt var en tre år gammal Golf. En 86:a som vi köpte 89. Igår åkte jag förbi mina föräldrar och visade upp nya dyrgripen. Givetvis tänkte dom detsamma som jag redan tänkt många gånger: det här är ingen bil som man krockar med en älg med. Men eftersom alternativet är motorcykel...
Den här veckan har det handlat mycket om någegåvor. Jag har redan berättat att jag talade om det på alpha-helgen senaste veckoslut. Igår kväll vid aftonbönen efter alpha, beta, gamma-grupperna så bad vi också att den heliga Ande ska utrusta oss med sina gåvor. Ikväll efter mässan här i Hertsökyrkan tog jag om helgens gåvoundervisning i stort sett med samma innehåll och vi bad också om öppenhet inför den helige Andes verk.
Kom helige Ande....
Till sist känner jag mig tjatig. När jag för någon dag sedan läste ett uttalande från en systerkyrka i Afrika** angående svenska kyrkans beslut att vidga äktenskapsbegreppet så blev jag - återigen - överygad om att detta hör ihop med införandet av ett kvinnligt prästämbete. En del håller med mig. Andra håller inte med mig och då tvingas jag - återigen - vara på tvären. Jag tror alltså att det "könsneutrala" äktenskapet är en helt naturlig och ofrånkomlig följd av det "könsneutrala" prästämbetet. Jag blir för varje år mer och mer övertygad om det som en högkyrklig kollega skrev på sin hemsida för flera år sedan nämligen att ordningen med kvinnor som präster är ett ontologiskt fel som av sig själv leder till ytterligare fel i teologin. Enkelt uttryckt tror jag det i praktiken fungerar så att den kvinnliga prästen genom sin blotta existens predikar könet har ingen betydelse. När vi då sjungit den refrängen tillräckligt länge så är det dags att vi tar oss an frågan om äktenskapet och då kommer vi automatiskt att uppstämma den inlärda refrängen könet har ingen betydelse och då kan ju en man gifta sig med en man eller en kvinna med en kvinna lika gärna som en man med en kvinna.
Tyvärr, säger jag till alla som i övrigt håller med mig men inte kan dela min syn på prästämbetet och till alla goda vänner bland prästvigda kvinnor, särskilt till alla som vill vara "bibeltrogna": hur mycket jag än uppskattar er personligen kan jag inte komma ifrån känslan att det är nå't "fel som är trasigt" här. Med ordningen med både kvinnor och män som präster alltså.***
* alltså bilaffären har ju ingen ägandedel eftersom jag inte avbetalar till dem. Men banken? Kan man säga att dom äger en del av bilen bara för att jag lånat lite pengar? Jag har ju inte intecknat bilen!
** lutherska kyrkan i Kenya
*** i de sista två styckena som handlar om prästämbetet har jag på fredag förmiddag (20 nov - dagen efter jag skrev inlägget) gjort några ytterst små ändringar för att om möjligt undvika vissa eventuellt möjliga missförstånd
Den här veckan har det handlat mycket om någegåvor. Jag har redan berättat att jag talade om det på alpha-helgen senaste veckoslut. Igår kväll vid aftonbönen efter alpha, beta, gamma-grupperna så bad vi också att den heliga Ande ska utrusta oss med sina gåvor. Ikväll efter mässan här i Hertsökyrkan tog jag om helgens gåvoundervisning i stort sett med samma innehåll och vi bad också om öppenhet inför den helige Andes verk.
Kom helige Ande....
Till sist känner jag mig tjatig. När jag för någon dag sedan läste ett uttalande från en systerkyrka i Afrika** angående svenska kyrkans beslut att vidga äktenskapsbegreppet så blev jag - återigen - överygad om att detta hör ihop med införandet av ett kvinnligt prästämbete. En del håller med mig. Andra håller inte med mig och då tvingas jag - återigen - vara på tvären. Jag tror alltså att det "könsneutrala" äktenskapet är en helt naturlig och ofrånkomlig följd av det "könsneutrala" prästämbetet. Jag blir för varje år mer och mer övertygad om det som en högkyrklig kollega skrev på sin hemsida för flera år sedan nämligen att ordningen med kvinnor som präster är ett ontologiskt fel som av sig själv leder till ytterligare fel i teologin. Enkelt uttryckt tror jag det i praktiken fungerar så att den kvinnliga prästen genom sin blotta existens predikar könet har ingen betydelse. När vi då sjungit den refrängen tillräckligt länge så är det dags att vi tar oss an frågan om äktenskapet och då kommer vi automatiskt att uppstämma den inlärda refrängen könet har ingen betydelse och då kan ju en man gifta sig med en man eller en kvinna med en kvinna lika gärna som en man med en kvinna.
Tyvärr, säger jag till alla som i övrigt håller med mig men inte kan dela min syn på prästämbetet och till alla goda vänner bland prästvigda kvinnor, särskilt till alla som vill vara "bibeltrogna": hur mycket jag än uppskattar er personligen kan jag inte komma ifrån känslan att det är nå't "fel som är trasigt" här. Med ordningen med både kvinnor och män som präster alltså.***
* alltså bilaffären har ju ingen ägandedel eftersom jag inte avbetalar till dem. Men banken? Kan man säga att dom äger en del av bilen bara för att jag lånat lite pengar? Jag har ju inte intecknat bilen!
** lutherska kyrkan i Kenya
*** i de sista två styckena som handlar om prästämbetet har jag på fredag förmiddag (20 nov - dagen efter jag skrev inlägget) gjort några ytterst små ändringar för att om möjligt undvika vissa eventuellt möjliga missförstånd
Seger och oavgjort och bön om seger
Idag har jag hämtat min nya bil. Tog en tur tillsammans med näst äldsta dottern och fick bilen godkänd. Vi bestämde oss för att fara och fika någonstans och fira saken. Då gällde det att hitta ett ställe där man parkerar nära och där hon (med sitt numera begränsade men dock) handikapp lätt kunde ta sig in. Det slutade med att vi hamnade på badhusfiket. Hur trevligt är det på en skala? kan man ju undra, men faktum är att det är rätt trivsamt där numera efter sista ombyggnaden. Dessutom råkade vi träffa dotterns förskollärare från "lekis" så det var ju kul.
Alltså har jag idag segrat! Segrat över min tveksamhet, min velighet, min beslutsångest och allt vad det kan vara som gjort att jag inte bytt bil redan för 2-3 år sedan och sluppit punga ut massor på reparationer. Men det är ju så: just när man bestämt sig för att göra sig av med den gamla bilen så känns den bättre än någonsin. Men skönt att det blev av: bara på billigare skatt och försäkring kommer jag att tjäna åtskilligt. Hoppas sedan den håller vad den lovar i mindre bränsleåtgång så blir det kanske snarast en ekonomisk vinst. Jag får tacka de kära läsare som uppmuntrade mig att slå till. Där grundlades segern över gamla bilen. Den nya är en Chevrolet Matiz. Om du klickar på färger och utrustning och väljer Jazz blue så ser du hur den ser ut.
Min gamle kamrat ville vara med på ett hörn i min andra önskade seger för dagen. Han ville nämligen att jag skulle heja även från honom på hockeymatchen Luleå-Skellefteå som jag gick på ikväll. Första matchen för säsongen - för mig alltså. Min gamle kamrat borde ha varit med och hejat själv då hade det kanske blivit seger. Nu blev det bara oavgjort. Inte särskilt bra eller rolig match tycker jag. Eller så vara det jag som var så uppfylld av annat att jag inte levde mig in ordentligt i saken. Skellefteå tog i alla fall hem skottstatistiken med råge. Kanske betyder det att dom var närmast segern? Men Luleå var nog närmast avgörandet i sudden death. Men det blev inget avgörande. 1-1 blev det.
Jag vill också be läsarna om förbönshjälp för de tre personer som jag just nu tänker på. Av sekretesskäl vill jag inget nämna. Men Gud vet vilka det är. Åberopande oss på Kristi seger ber vi om seger i dessas liv.
Alltså har jag idag segrat! Segrat över min tveksamhet, min velighet, min beslutsångest och allt vad det kan vara som gjort att jag inte bytt bil redan för 2-3 år sedan och sluppit punga ut massor på reparationer. Men det är ju så: just när man bestämt sig för att göra sig av med den gamla bilen så känns den bättre än någonsin. Men skönt att det blev av: bara på billigare skatt och försäkring kommer jag att tjäna åtskilligt. Hoppas sedan den håller vad den lovar i mindre bränsleåtgång så blir det kanske snarast en ekonomisk vinst. Jag får tacka de kära läsare som uppmuntrade mig att slå till. Där grundlades segern över gamla bilen. Den nya är en Chevrolet Matiz. Om du klickar på färger och utrustning och väljer Jazz blue så ser du hur den ser ut.
Min gamle kamrat ville vara med på ett hörn i min andra önskade seger för dagen. Han ville nämligen att jag skulle heja även från honom på hockeymatchen Luleå-Skellefteå som jag gick på ikväll. Första matchen för säsongen - för mig alltså. Min gamle kamrat borde ha varit med och hejat själv då hade det kanske blivit seger. Nu blev det bara oavgjort. Inte särskilt bra eller rolig match tycker jag. Eller så vara det jag som var så uppfylld av annat att jag inte levde mig in ordentligt i saken. Skellefteå tog i alla fall hem skottstatistiken med råge. Kanske betyder det att dom var närmast segern? Men Luleå var nog närmast avgörandet i sudden death. Men det blev inget avgörande. 1-1 blev det.
Jag vill också be läsarna om förbönshjälp för de tre personer som jag just nu tänker på. Av sekretesskäl vill jag inget nämna. Men Gud vet vilka det är. Åberopande oss på Kristi seger ber vi om seger i dessas liv.
Älvsbyn utan kaffe
Men det var inte min gamle kamrats fel. Han sade sig absolut vara beredd bjuda på kaffe när jag ringde och sa att äldsta dottern och jag just var på väg ut ur Älvsbyn utan att titta förbi. Hon hade ont i ryggen och ville snabbt hem. Skälet till resan var att vi var förbi och hämtade - mot betalning - en fåtölj som dottern hittat på Blocket. Enligt henne själv var den i helt annan stil än alla hennes andra möbler och passar därför inte in i möblemanget. Men det är en stil som hon enligt egen utsago uppskattar.
Själv uppskattade jag gudstjänsten jag var med och firade på förmiddagen. Det blev inte i Boden vilket jag planerat för jag sov för länge så jag tog Stadsökyrkan istället vilket är på väg mot Boden. Särskilt uppskattade jag kantor Lennarts sätt att på piano spela ps 89 "Se, jag vill bära ditt budskap Herre". Denna sång, med afrikanska rytmer, passar ju egentligen bäst utan annat instrument är trummande. Hur ofta har man inte hört organister fullständigt sega ner den på kyrkoprgel (nå't annan är knappast möjligt med orgel). Men Lennart tog den på piano, med bra fart och ordentlig medryckande rytm. Bra gjort, Lennart!
En annan gudstjänst hann jag också med. Hemkommen från Boden hann jag (med bara några minuters försening) till Bönhuset på Örnäset. Nu har jag alltså inom loppet av drygt två dygn besökt våra båda laestadianska bönhus. Lite glada återseenden blev det också. Den prästkollega som jag mötte i Stadsön på förmiddagen var där, kanske inbjuden av en av kyrkvärdarna, för den senare var mötesledare i bönhusets gudstjänst. Banden mellan kyrkan och väckelsen är alltså inte helt avskurna. Snarare har några nya band knutits. Jag säger igen det jag sagt många gånger förut: det förvånar mig inte att alltfler som inte varit eller är "aktiva laestadianer" allt oftare besöker bönhuset. Där möter man nämligen en (visserligen lite stel och i några avseenden lite gammaldags, men i övrigt helt normal) fromhet och ett gudstjänstinnehåll som för några årtionden sedan var fullsatändigt normalt och dominerande i stora delar av svenska kyrkan men som nu blir allt sällsyntare. För att få det genuint svenskakyrkliga måste man alltså numera alltmer gå utanför svenska kyrkans normala fållor.
Kvällen avslutades med kyrkfika hos en av de laestadianska familjerna med intressanta diskussioner om läget i kyrkan. Vi enades om att vi stannar i kyrkan och drar vårt strå till stacken att återupprätta kyrkan på Bibelns och bekännelsens grund. Jag påmindes om något jag fick höra vid förmiddagens kyrkfika: en präst hade uttalat att han visserligen kunde respektera dem som nu anser förfallet i kyrkan gått så långt att dom lämnar kyrkan, men att han för sin egen del aldrig kunde göra det utan skulle stå kvar och kämpa i tron till det yttersta.
- Om det så till sist ska innebära att jag som en ensam myra på tågrälsen håller upp handen mot det annalkande snälltåget och ropar STOPP!
Själv uppskattade jag gudstjänsten jag var med och firade på förmiddagen. Det blev inte i Boden vilket jag planerat för jag sov för länge så jag tog Stadsökyrkan istället vilket är på väg mot Boden. Särskilt uppskattade jag kantor Lennarts sätt att på piano spela ps 89 "Se, jag vill bära ditt budskap Herre". Denna sång, med afrikanska rytmer, passar ju egentligen bäst utan annat instrument är trummande. Hur ofta har man inte hört organister fullständigt sega ner den på kyrkoprgel (nå't annan är knappast möjligt med orgel). Men Lennart tog den på piano, med bra fart och ordentlig medryckande rytm. Bra gjort, Lennart!
En annan gudstjänst hann jag också med. Hemkommen från Boden hann jag (med bara några minuters försening) till Bönhuset på Örnäset. Nu har jag alltså inom loppet av drygt två dygn besökt våra båda laestadianska bönhus. Lite glada återseenden blev det också. Den prästkollega som jag mötte i Stadsön på förmiddagen var där, kanske inbjuden av en av kyrkvärdarna, för den senare var mötesledare i bönhusets gudstjänst. Banden mellan kyrkan och väckelsen är alltså inte helt avskurna. Snarare har några nya band knutits. Jag säger igen det jag sagt många gånger förut: det förvånar mig inte att alltfler som inte varit eller är "aktiva laestadianer" allt oftare besöker bönhuset. Där möter man nämligen en (visserligen lite stel och i några avseenden lite gammaldags, men i övrigt helt normal) fromhet och ett gudstjänstinnehåll som för några årtionden sedan var fullsatändigt normalt och dominerande i stora delar av svenska kyrkan men som nu blir allt sällsyntare. För att få det genuint svenskakyrkliga måste man alltså numera alltmer gå utanför svenska kyrkans normala fållor.
Kvällen avslutades med kyrkfika hos en av de laestadianska familjerna med intressanta diskussioner om läget i kyrkan. Vi enades om att vi stannar i kyrkan och drar vårt strå till stacken att återupprätta kyrkan på Bibelns och bekännelsens grund. Jag påmindes om något jag fick höra vid förmiddagens kyrkfika: en präst hade uttalat att han visserligen kunde respektera dem som nu anser förfallet i kyrkan gått så långt att dom lämnar kyrkan, men att han för sin egen del aldrig kunde göra det utan skulle stå kvar och kämpa i tron till det yttersta.
- Om det så till sist ska innebära att jag som en ensam myra på tågrälsen håller upp handen mot det annalkande snälltåget och ropar STOPP!
Vad har hänt?
Måste ha haft alldeles för mycket att göra sista veckan. Jag har nämligen allvarligt försummat min blogg. Märks på¨statistiken. Sedan sista inläggsdagen (9/11) har det sakta dalat. Nu gäller det ta nya tag så inte kära läsarna tappar sugen och helt övergår till andra bloggar.
Vad har alltså hänt?
1. Jag har (i tisdags) bestämt mig för att köpa den lilla bil som jag för någon vecka sedan hade hemma för en provtur. Egentligen hade jag bestämt mig för att inte köpa den men när jag sedan insåg att min nuvarande bil började kosta ännu mer i reparationer då insåg på allvar att det är dags att göra sig av med den. En tids dividerande med bilförsäljaren så var vi överens.
Vem gjorde en bra affär? Kommer att tänka på en historia som jag hörde som ung. Någon av de mer kända uppfinnarna (Edison?) skulle sälja en av sina uppfinningar till en affärsman. Han funderade på hur mycket han kunde få för tillverkningsrätten. Tillsammans med frun kom han fram till att 3000 dollar* var ett rimligt pris. När han satt sig i förhandling så startade affärsmannen genom att erbjuda 10000 dollar. Edison blev så chockad så han drog efter andan vilket affärsmannen uppfattade som att det ansågs vara ett skambud. Alltså erbjöd han på raken 25000. Edison höll nu på att ramla av stolen varvid affärsmannen höjde till 50000. Då lyckades uppfinnaren till slut få stopp på budgivningen och förklarade sig nöjd. När kontraktet var skrivet så erkände han att han gjort en mycket bra affär eftersom han varit beredd acceptera 3000. Då svarade affärsmannen att han varit beredd erbjuda upp till 100000.
Så kan det gå. i vart fall är jag nöjd med affärsuppgörelsen. Om jag blir lika nöjd med den lilla bilen återstår att se. I vart fall kan jag nu fr o m måndag berömma mig av att vara mer miljövänlig än hittills. Men redan börjar problemen. Äldsta dottern som bor i Boden ringde idag och ville ha hjälp med att hämta en större möbel hon köpt i Älvsbyn. Tur att jag har stora bilen kvar tänker jag och far förbi henne och fixar det imorgon. På måndag hade det varit försent. Inga fler möbelköp åt utflyttade barn!
2.I onsdags skrev jag kontraktet på bilköpet och har sedan väntat på att den utlovade motorvärmaren skulle monteras. Det var klart redan igår men då hann jag inte hämta bilen eftersom jag hela dagen var sysselsatt med begravning.
3. Begravningsgudstjänsten i Mjölkuddskyrkan, sedan till Griftegården på Hertsön för gravsättning, sedan minnesstund i västlaestadianska bönhuset på Hertsön. En fin dag och roligt att få vara med i västlaestadianska sammanhang. Det är ju annars oftast den östlaestadianska riktningen som jag möter.
4. På kvällen (fredag) och hela denna dag (lördag) hade vi alpha-helg. Jag har alltså undervisat om den helige Ande och vi avslutade med förbön. En mycket fin helg, där vi bland annat upptäckte en ny nådegåva: gåvan att vara projektledare.
5. Avslutade kvällen hos goda vänner där samtalet fick mig inse hur oerhört präglad jag ändå i grunden har blivit av den laestadianska själavårds- och predikotraditionen. Fast det visste ju kära läsarna redan.
Nu är det kväller som rumpnissen som fick Ronjas vintermössa över skallen sa. I morgon är jag ledig, och eftersom jag ändå ska till Boden på väg till Älvsbyn** så finns det väl en chans att jag går på mässan där (Boden alltså). Kyrkoherde Nordenstorm celebrerar.
* eller var det pund det handlade om? Strunt samma, historien funkar i båda valutorna.
** gamle kamrat! Kan jag och äldsta dottern titta in på en kopp kaffe när vi ändå är i norrbottens pärla? (om hon vill förståss! Jag säger ju aldrig nej till en stunds ljug)
Vad har alltså hänt?
1. Jag har (i tisdags) bestämt mig för att köpa den lilla bil som jag för någon vecka sedan hade hemma för en provtur. Egentligen hade jag bestämt mig för att inte köpa den men när jag sedan insåg att min nuvarande bil började kosta ännu mer i reparationer då insåg på allvar att det är dags att göra sig av med den. En tids dividerande med bilförsäljaren så var vi överens.
Vem gjorde en bra affär? Kommer att tänka på en historia som jag hörde som ung. Någon av de mer kända uppfinnarna (Edison?) skulle sälja en av sina uppfinningar till en affärsman. Han funderade på hur mycket han kunde få för tillverkningsrätten. Tillsammans med frun kom han fram till att 3000 dollar* var ett rimligt pris. När han satt sig i förhandling så startade affärsmannen genom att erbjuda 10000 dollar. Edison blev så chockad så han drog efter andan vilket affärsmannen uppfattade som att det ansågs vara ett skambud. Alltså erbjöd han på raken 25000. Edison höll nu på att ramla av stolen varvid affärsmannen höjde till 50000. Då lyckades uppfinnaren till slut få stopp på budgivningen och förklarade sig nöjd. När kontraktet var skrivet så erkände han att han gjort en mycket bra affär eftersom han varit beredd acceptera 3000. Då svarade affärsmannen att han varit beredd erbjuda upp till 100000.
Så kan det gå. i vart fall är jag nöjd med affärsuppgörelsen. Om jag blir lika nöjd med den lilla bilen återstår att se. I vart fall kan jag nu fr o m måndag berömma mig av att vara mer miljövänlig än hittills. Men redan börjar problemen. Äldsta dottern som bor i Boden ringde idag och ville ha hjälp med att hämta en större möbel hon köpt i Älvsbyn. Tur att jag har stora bilen kvar tänker jag och far förbi henne och fixar det imorgon. På måndag hade det varit försent. Inga fler möbelköp åt utflyttade barn!
2.I onsdags skrev jag kontraktet på bilköpet och har sedan väntat på att den utlovade motorvärmaren skulle monteras. Det var klart redan igår men då hann jag inte hämta bilen eftersom jag hela dagen var sysselsatt med begravning.
3. Begravningsgudstjänsten i Mjölkuddskyrkan, sedan till Griftegården på Hertsön för gravsättning, sedan minnesstund i västlaestadianska bönhuset på Hertsön. En fin dag och roligt att få vara med i västlaestadianska sammanhang. Det är ju annars oftast den östlaestadianska riktningen som jag möter.
4. På kvällen (fredag) och hela denna dag (lördag) hade vi alpha-helg. Jag har alltså undervisat om den helige Ande och vi avslutade med förbön. En mycket fin helg, där vi bland annat upptäckte en ny nådegåva: gåvan att vara projektledare.
5. Avslutade kvällen hos goda vänner där samtalet fick mig inse hur oerhört präglad jag ändå i grunden har blivit av den laestadianska själavårds- och predikotraditionen. Fast det visste ju kära läsarna redan.
Nu är det kväller som rumpnissen som fick Ronjas vintermössa över skallen sa. I morgon är jag ledig, och eftersom jag ändå ska till Boden på väg till Älvsbyn** så finns det väl en chans att jag går på mässan där (Boden alltså). Kyrkoherde Nordenstorm celebrerar.
* eller var det pund det handlade om? Strunt samma, historien funkar i båda valutorna.
** gamle kamrat! Kan jag och äldsta dottern titta in på en kopp kaffe när vi ändå är i norrbottens pärla? (om hon vill förståss! Jag säger ju aldrig nej till en stunds ljug)
Radioandakter och tidens gång
Ikväll har jag varit i Pingstkyrkans närradiostudio och spelat in morgonandakter. Sänds nästa vecka i Luleå närradio tisd-fred. Det lustiga var att jag använt låtar från några skivor jag har hemma, bla OAS-rörelsens lovsångsskiva från Lysekil. När jag satt i inspelningsstudion och bläddrade i min bönbok, från vilken jag använt några böner i andakterna så fann jag mina manus från förra eller förr-förra gången jag spelade in andakter. I tre av fallen använde jag exakt samma låtar som denna gång. Men jag tror knappast att någon lyssnare minns det. Jag mindes det ju inte.
Men tänk om det är likadant med mina predikningar: jag säger sammma sak jämt. Jo, det är så, det är bara lyssnarna som är så toleranta. Frågan är bara om upprepandet nu tagit sådana proportioner att det är dags att flytta till annan ort.
Jag har nu varit i Örnäsets församling i drygt 17 år. Sedan våren 1992. Det slog mig för någon dag sedan att en liknande period i mitt liv var från 1962 till 1979. Det är tiden från då min familj flyttade till Luleå (jag var 9 år gammal och blev bekant med ung man som senare i livet kommer att kalla sig min "gamle kamrat") och fram till året då jag blev präst. Tänk, tänk, tänk. Jag tycker dessa 17 år här i församlingen är en kort tid då inget särskilt hänt utom att man hunnit ha några varv konfirmander och några varv i evangeliboken och några varv kyrkoherdar. Tänk att under samma tid skulle det kunna finnas någon som hunnit från lågstadiets sista årskurs fram till prästvigning. Tanken svindlar. Nej, jag måste ha något tryggt att hålla mig vid när allt sveper förbi. Bäst att alltid ha samma låtar i närradioandakterna
PS. Några personer har inte fått sina kommenatarer godkända under senaste tiden. Skälet är att fullständigt namn saknas (se tidigare inlägg i ämnet)
Men tänk om det är likadant med mina predikningar: jag säger sammma sak jämt. Jo, det är så, det är bara lyssnarna som är så toleranta. Frågan är bara om upprepandet nu tagit sådana proportioner att det är dags att flytta till annan ort.
Jag har nu varit i Örnäsets församling i drygt 17 år. Sedan våren 1992. Det slog mig för någon dag sedan att en liknande period i mitt liv var från 1962 till 1979. Det är tiden från då min familj flyttade till Luleå (jag var 9 år gammal och blev bekant med ung man som senare i livet kommer att kalla sig min "gamle kamrat") och fram till året då jag blev präst. Tänk, tänk, tänk. Jag tycker dessa 17 år här i församlingen är en kort tid då inget särskilt hänt utom att man hunnit ha några varv konfirmander och några varv i evangeliboken och några varv kyrkoherdar. Tänk att under samma tid skulle det kunna finnas någon som hunnit från lågstadiets sista årskurs fram till prästvigning. Tanken svindlar. Nej, jag måste ha något tryggt att hålla mig vid när allt sveper förbi. Bäst att alltid ha samma låtar i närradioandakterna
PS. Några personer har inte fått sina kommenatarer godkända under senaste tiden. Skälet är att fullständigt namn saknas (se tidigare inlägg i ämnet)
Olika perspektiv och inte helt fel trots allt
Idag på förmiddagen har jag varit ute på morgonpromenad. Ja, alltså jag gick ut kl 9 så det var väl snarare förmiddagspromenad än morgonpromenad. Jag har ett antal olika rundor genom grannbyn Björsbyn. Ibland går jag bortåt gamla E4, i bland går jag det som i grannskapet brukar kallas "långa rundan", då går man upp Hedbackavägen och sen upp till en bakre mindre väg vid skogskanten av byn och ut på landsvägen mot Sinksundet i höjd med Liras fotbollplaner och så hem igen (denna väg år dock bitvis lerig och undviks därför vid blött väder och särskilt efter snösmältningen innan vägen torkat upp ordentligt). Varannan gång jag går den rundan så går jag åt motsatt håll för variationens skull. Men jag har noterat att det är lika långt oavsett åt vilket håll jag går! En strålande insikt tycker jag. Ibland går jag helt enkelt bara efter landsvägen men åt andra hållet än då jag går mot gamla E4, då kommer jag mot Sinksundet. Ibland går jag fram till ett garage som ligger vid sidan av vägen mitt på en lång raksträcka. Det har blvit min vanliga vändplats. Men ibland - som idag när jag är ledig och har tid - så går jag ända fram till Sinksundet, alltså fram till Bensbyvägen och vänder där.
Då händer det märkliga att man på hemvägen får se det sagda garaget från andra hållet. Ja det var väl inte så märkligt. Utan det märkliga är perspektivet. När jag kommer från ena hållet så tycker jag att det är en lång raksträcka framför mig och att garaget ligger nästan längst bort på sträckan. Man anar att det finns en liten raksträcka kvar efter garaget före nästa sväng. Men när man kommer från andra hållet så upplever man exakt detsamma: garaget ligger långt bort på raksträckan med bara en liten kort raksträcka på efter sig innan kurvan i den änden av raksträckan.
Märkligt! Ligger garaget längst där borta eller längst där borta dvs längst åt ena hållet sett från andra hållet eller längst åt andra hållet sett från ena hållet.
????
Det här kunde man ju använda som liknelse i en predikan så skulle svågern i Uppsala bli glad. Men jag tänker att garaget ifråga ligger där det ligger oavsett från vilket håll man ser det. Kanske är det som äktenskapet. Oavsett om vi ser det ur skapelseordningens perspektiv eller ur kärlekens (vilket kyrkomötet trodde skulle innebära något helt nytt) så ligger det där det ligger, dvs i relationen mellan en man och en kvinna.
Olika prespektiv kan man anlägga även på abortfrågan. Jag försökte ta mig an frågan för något inlägg sedan men blev uppmärksammad på - vilket kära läsarna blivit uppmärksammade på - att jag fattat en artikel lite fel vilken jag refererat till. Därför valde jag ta bort inlägget.
Men inte helt fel ändå. Just när jag raderat detsamma inlägget så tog jag en titt på Anders Brogrens hemsida* och där fanns länk till den av mig nämnda artikeln, men även länk till en annan artikel ur Dagen som innehöll beskrivining av just ett sådant skeende som jag i mitt inlägg hade i åtanke: en blivande mor fick beskedet att barnet vara svårt sjukt/missbildat (men ej dött) och att hon därför övervägde ett avbrytande av havandeskapet. Nu överlevde barnet (till alla lycka). Jag inser att jag hade en blandning av dessa båda artiklar i huvudet när jag skrev. Om jag efter Anna-Saras** kommentar (vilken jag alltså lät försvinna med inlägget) hade undersökt saken ordentligt så hade kanske inlägget kunnat vara kvar*** och det räckt med en kompletterande kommentar från mig.
Jag får väl återkomma i frågan.
* på denna hemsida förses man med länkar till allt möjligt intressant**** på nätet så man slipper sitta och leta själv
** i fortsättningen rekommenderas dock Anna-Sara (om hon vill se sina eventuella kommentarer publicerade) att göra det som jag försöker fostra mina kommentatorer till: att skriva fullständigt namn
***om jag haft som vana att göra som min gamle kamrat, dvs skriva inläggen i Word och sedan flytta dom till bloggen så hade jag ju också haft det kvar. Men så smart/omständig är jag inte.
**** hur intressant man tycker det är beror naturligtvis på vilket kyrkligt grundperspektiv man har. Jag gissar att det finns många som bara tycker det vore tröttande att läsa allt han länkar till. Men jag läser med intresse.
Då händer det märkliga att man på hemvägen får se det sagda garaget från andra hållet. Ja det var väl inte så märkligt. Utan det märkliga är perspektivet. När jag kommer från ena hållet så tycker jag att det är en lång raksträcka framför mig och att garaget ligger nästan längst bort på sträckan. Man anar att det finns en liten raksträcka kvar efter garaget före nästa sväng. Men när man kommer från andra hållet så upplever man exakt detsamma: garaget ligger långt bort på raksträckan med bara en liten kort raksträcka på efter sig innan kurvan i den änden av raksträckan.
Märkligt! Ligger garaget längst där borta eller längst där borta dvs längst åt ena hållet sett från andra hållet eller längst åt andra hållet sett från ena hållet.
????
Det här kunde man ju använda som liknelse i en predikan så skulle svågern i Uppsala bli glad. Men jag tänker att garaget ifråga ligger där det ligger oavsett från vilket håll man ser det. Kanske är det som äktenskapet. Oavsett om vi ser det ur skapelseordningens perspektiv eller ur kärlekens (vilket kyrkomötet trodde skulle innebära något helt nytt) så ligger det där det ligger, dvs i relationen mellan en man och en kvinna.
Olika prespektiv kan man anlägga även på abortfrågan. Jag försökte ta mig an frågan för något inlägg sedan men blev uppmärksammad på - vilket kära läsarna blivit uppmärksammade på - att jag fattat en artikel lite fel vilken jag refererat till. Därför valde jag ta bort inlägget.
Men inte helt fel ändå. Just när jag raderat detsamma inlägget så tog jag en titt på Anders Brogrens hemsida* och där fanns länk till den av mig nämnda artikeln, men även länk till en annan artikel ur Dagen som innehöll beskrivining av just ett sådant skeende som jag i mitt inlägg hade i åtanke: en blivande mor fick beskedet att barnet vara svårt sjukt/missbildat (men ej dött) och att hon därför övervägde ett avbrytande av havandeskapet. Nu överlevde barnet (till alla lycka). Jag inser att jag hade en blandning av dessa båda artiklar i huvudet när jag skrev. Om jag efter Anna-Saras** kommentar (vilken jag alltså lät försvinna med inlägget) hade undersökt saken ordentligt så hade kanske inlägget kunnat vara kvar*** och det räckt med en kompletterande kommentar från mig.
Jag får väl återkomma i frågan.
* på denna hemsida förses man med länkar till allt möjligt intressant**** på nätet så man slipper sitta och leta själv
** i fortsättningen rekommenderas dock Anna-Sara (om hon vill se sina eventuella kommentarer publicerade) att göra det som jag försöker fostra mina kommentatorer till: att skriva fullständigt namn
***om jag haft som vana att göra som min gamle kamrat, dvs skriva inläggen i Word och sedan flytta dom till bloggen så hade jag ju också haft det kvar. Men så smart/omständig är jag inte.
**** hur intressant man tycker det är beror naturligtvis på vilket kyrkligt grundperspektiv man har. Jag gissar att det finns många som bara tycker det vore tröttande att läsa allt han länkar till. Men jag läser med intresse.
Borttaget inlägg
Signaturen Anna-Sara påpekade i en kommenatar att mitt inlägg om abortfrågan som legat ute sedan 13-tiden idag byggde på en slarvig läsning av den artikel i Dagen som jag hänvisade till. Även om jag i princip kan stå för allt det jag argumenterade om i inlägget så blir det orimligt att låta det kvarstå offentligt när det bygger på en grundläggande felaktighet.
Vad det handlade om var en artikel som beskrev hur aborter framkallas av misstag på helt friska foster när man trott att fostret är dött. Jag hade uppfattat det som att man trodde fostret var sjukt/ missbildat.
Vad jag ville argumentera om är att det blir en orimlig moralisk indignation över det faktum att friska foster utsätts för abort av misstag medan det ofta inte blir någon indignation alls över att de flesta aborter i vårt land sker på helt friska foster av flit.
Det står jag för, men jag bör argumentera för den åsikten utan förfalskande av tidningsartikel.
Alltså väljer jag ta bort inlägget och de två kommenatrer som kommit, Gunvor Vennbergs och Anna-Saras.
Jag ber läsarna om ursäkt och tackar för att jag har uppmärksamma läsare.
Vad det handlade om var en artikel som beskrev hur aborter framkallas av misstag på helt friska foster när man trott att fostret är dött. Jag hade uppfattat det som att man trodde fostret var sjukt/ missbildat.
Vad jag ville argumentera om är att det blir en orimlig moralisk indignation över det faktum att friska foster utsätts för abort av misstag medan det ofta inte blir någon indignation alls över att de flesta aborter i vårt land sker på helt friska foster av flit.
Det står jag för, men jag bör argumentera för den åsikten utan förfalskande av tidningsartikel.
Alltså väljer jag ta bort inlägget och de två kommenatrer som kommit, Gunvor Vennbergs och Anna-Saras.
Jag ber läsarna om ursäkt och tackar för att jag har uppmärksamma läsare.
Val
Idag förrättades val i Skellefteå landsförsamlings kyrka. Det var en stor mängd - dock långt ifrån alla - präster och diakoner i stiftet som var samlade för att välja representant för vigningstjänsten i domkapitlet + en ersättare för denne (denna) + ersättare för biskop/domprost. Dom två första kan numera vara präst eller diakon men den siste (sista) ska vara präst.
Vi åkte tillsammans fem kollegor från församlingen. Tur att kollegan som körde hade större bil än den som jag under ett drygt dygn funderat på att köpa. I den är nämligen baksätet av typ tortyrkammare. Det enda som skulle rymmas är väl två måttligt stora barn. Men vara ska jag få tag i dom när mina egna är för stora och inga barnbarn ännu är i sikte. Kanske bäst att behålla stora bilen så jag vid behov kan skjutsa folk fram och tillbaka till möten med Frimodig kyrka eller planeringar för OAS-möten.
I stiftet har en tradition utbildats att det var annan gång ska vara en präst som ordinarie och en diakon som suppleant och var annan gång tvärtom. Nu var det tvärtom. Alltså var förslaget en diakon med en präst som ersättare. Rent principiellt så gillar jag inte det och det säger jag till alla som frågar och en del som inte frågar också. Dock sa jag inget högt i landskyrkan för jag är nog på tvären utan att behöva upplysa alla om det varenda gång. Skälet till min principiella syn är att jag (och jag är inte ensam) menar att det som kan motivera att en präst väljs i i domkapitlet är att präster har läroansvar. Präster lovar i prästvigningen att förkunna enligt Guds ord och kyrkans bekännelse (bekännelseskrifter sades det t o m på min tid). Något sådant löfte avger inte diakoner. Ej heller krävs av diakoner det som krävs av präster för att dom (bättre) ska kunna klara sin uppgift: en teologisk utbildning.
Men vad förmår en enskild prästs principiella syn - särskilt om han inte omtalar den högt - mot ett helt stifts församlade präster och diakoner? Med röstsiffror som för tanken till någon gammal "folkrepublik" österut valdes de av valberedningen föreslagna. Nej, förresten. I suppleantvalet blev det rösträkning eftersom kyrkoherde från norra tornedalen dristat sig komma med ett alternativt förslag. Kändes nästan som när vi i Frimodig kyrka på kyrkomötet för fyra år sedan försökte få in Dag Sandahl i läronämnden. Istället för att klubba alla åtta valberedningsföreslagna i ett klubbslag så måste det bli räkning där alla 251 leamöter skulle skriva alla namn på lappar och sedan skulle allt räknas. Gissa om Frimodig kyrka då högt älskades av alla vars väntande taxibilar stod och tutade på gården utanför.
Frågan är nu vilken bil jag älskar mest? Problemet vara bara att jag igår när jag hade den tilltänkta bilen på en provtur passade på att fara förbi MC-butiken och inhandla lite reservdelar till hojen. Då insåg jag att alternativet också finns att köpa ny motorcykel istället för ny bil. En Transalp av senaste modell med ABS!
Vilket ska man välja - om man överhuvudtaget ska välja.
Vi åkte tillsammans fem kollegor från församlingen. Tur att kollegan som körde hade större bil än den som jag under ett drygt dygn funderat på att köpa. I den är nämligen baksätet av typ tortyrkammare. Det enda som skulle rymmas är väl två måttligt stora barn. Men vara ska jag få tag i dom när mina egna är för stora och inga barnbarn ännu är i sikte. Kanske bäst att behålla stora bilen så jag vid behov kan skjutsa folk fram och tillbaka till möten med Frimodig kyrka eller planeringar för OAS-möten.
I stiftet har en tradition utbildats att det var annan gång ska vara en präst som ordinarie och en diakon som suppleant och var annan gång tvärtom. Nu var det tvärtom. Alltså var förslaget en diakon med en präst som ersättare. Rent principiellt så gillar jag inte det och det säger jag till alla som frågar och en del som inte frågar också. Dock sa jag inget högt i landskyrkan för jag är nog på tvären utan att behöva upplysa alla om det varenda gång. Skälet till min principiella syn är att jag (och jag är inte ensam) menar att det som kan motivera att en präst väljs i i domkapitlet är att präster har läroansvar. Präster lovar i prästvigningen att förkunna enligt Guds ord och kyrkans bekännelse (bekännelseskrifter sades det t o m på min tid). Något sådant löfte avger inte diakoner. Ej heller krävs av diakoner det som krävs av präster för att dom (bättre) ska kunna klara sin uppgift: en teologisk utbildning.
Men vad förmår en enskild prästs principiella syn - särskilt om han inte omtalar den högt - mot ett helt stifts församlade präster och diakoner? Med röstsiffror som för tanken till någon gammal "folkrepublik" österut valdes de av valberedningen föreslagna. Nej, förresten. I suppleantvalet blev det rösträkning eftersom kyrkoherde från norra tornedalen dristat sig komma med ett alternativt förslag. Kändes nästan som när vi i Frimodig kyrka på kyrkomötet för fyra år sedan försökte få in Dag Sandahl i läronämnden. Istället för att klubba alla åtta valberedningsföreslagna i ett klubbslag så måste det bli räkning där alla 251 leamöter skulle skriva alla namn på lappar och sedan skulle allt räknas. Gissa om Frimodig kyrka då högt älskades av alla vars väntande taxibilar stod och tutade på gården utanför.
Frågan är nu vilken bil jag älskar mest? Problemet vara bara att jag igår när jag hade den tilltänkta bilen på en provtur passade på att fara förbi MC-butiken och inhandla lite reservdelar till hojen. Då insåg jag att alternativet också finns att köpa ny motorcykel istället för ny bil. En Transalp av senaste modell med ABS!
Vilket ska man välja - om man överhuvudtaget ska välja.
Tre katastrofer på tre dagar
1. Luleå förlorade mot Rögle i lördags i hockey. Trots hemmaplan.
Enda trösten kan vara att det gläder FK:s ordförande som är Rögleanhängare. Efter allt jobb han lagt ner i valrörelsen så var han värd det. Men det får inte upprepas.
2. Jag glömde badbrallorna när jag for till badhuset.
For med äldste sonen till badhuset idag på förmiddagen. Vi tänkte basta och simma. För mig blev det bara det förstnämnda eftersom jag som sagt glömt badbyxorna hemma. Nå, då fick jag basta desto längre istället. Dubbel dos. Hoppas jag då blev ordentligt ren. Om jag gått i mässan två gånger igår hade jag då också blivit dubbelt så ren inombords? Jag kommunicerade ej i domkyrkan då jag visste att jag skulle deltaga även i mässa i Örnäset på aftonen.
3. Jag har ätit på McDonalds
I åratal har jag alltid hävdat att Luleåbor inte äter på McDonalds eftersom det sägs att Luleå var första stället där McDonalds fått stänga en restaurang. Normalt äter jag alltid hamburgare från lokala konkurenten Max. Jag fick mina fördomar bekräftade: visserligen fick man sin Big Mac direkt vid beställningen, men som vanligt torr och pissljummen. Annat är det på max: där får man vänta en liten stund men hamburgaren är saftig och varm - och god.
Varför åt jag då på McDonalds? Det beror på att sonen hade någon slags rabattkupong där man fick en Big Mac gratis. Var han fått den ifrån vet jag inte, kanske genom jobbet. Men alltså: snålheten bedrar smaksinnet.
- - - - -
På eftermiddagen skjutsade jag sonen till flyget och nu sitter han väl på jobbet i Stockholm. Själv for jag förbi Saab för att boka en service för bilen och råkade titta in i bilhallen. Varning, det ska man aldrig göra. Där hittade jag en liten gullig bil (ej Saab) som jag inte kunde låta bli ta ut på en provtur. Eftersom jag är ensam i bilen 90% av alla mil jag kör och eftersom jag kör i stan 80% av alla mil jag kör så kunde jag kanske lika gärna ha en mindre, bensinsnålare liten stadsbil. I all synnerhet som jag oftast gör längre sommarresor med MC. Ekonomisk snabbkalkyl vsar att jag istort sett skulle finansiera köpet med lägre bensinkostnad, lägre skatt osv. Ska jag slå till? Eller blir det i så fall dagens fjärde katastrof?
Enda trösten kan vara att det gläder FK:s ordförande som är Rögleanhängare. Efter allt jobb han lagt ner i valrörelsen så var han värd det. Men det får inte upprepas.
2. Jag glömde badbrallorna när jag for till badhuset.
For med äldste sonen till badhuset idag på förmiddagen. Vi tänkte basta och simma. För mig blev det bara det förstnämnda eftersom jag som sagt glömt badbyxorna hemma. Nå, då fick jag basta desto längre istället. Dubbel dos. Hoppas jag då blev ordentligt ren. Om jag gått i mässan två gånger igår hade jag då också blivit dubbelt så ren inombords? Jag kommunicerade ej i domkyrkan då jag visste att jag skulle deltaga även i mässa i Örnäset på aftonen.
3. Jag har ätit på McDonalds
I åratal har jag alltid hävdat att Luleåbor inte äter på McDonalds eftersom det sägs att Luleå var första stället där McDonalds fått stänga en restaurang. Normalt äter jag alltid hamburgare från lokala konkurenten Max. Jag fick mina fördomar bekräftade: visserligen fick man sin Big Mac direkt vid beställningen, men som vanligt torr och pissljummen. Annat är det på max: där får man vänta en liten stund men hamburgaren är saftig och varm - och god.
Varför åt jag då på McDonalds? Det beror på att sonen hade någon slags rabattkupong där man fick en Big Mac gratis. Var han fått den ifrån vet jag inte, kanske genom jobbet. Men alltså: snålheten bedrar smaksinnet.
- - - - -
På eftermiddagen skjutsade jag sonen till flyget och nu sitter han väl på jobbet i Stockholm. Själv for jag förbi Saab för att boka en service för bilen och råkade titta in i bilhallen. Varning, det ska man aldrig göra. Där hittade jag en liten gullig bil (ej Saab) som jag inte kunde låta bli ta ut på en provtur. Eftersom jag är ensam i bilen 90% av alla mil jag kör och eftersom jag kör i stan 80% av alla mil jag kör så kunde jag kanske lika gärna ha en mindre, bensinsnålare liten stadsbil. I all synnerhet som jag oftast gör längre sommarresor med MC. Ekonomisk snabbkalkyl vsar att jag istort sett skulle finansiera köpet med lägre bensinkostnad, lägre skatt osv. Ska jag slå till? Eller blir det i så fall dagens fjärde katastrof?
Religionsblandning
Nä, inte riktigt kanske. Snarare kyrklighetsblandning. Har jag alltså varit med om idag. Start i domkyrkan. Dit for för tillfället hemmavarande äldre sonen och jag för högmässa. Där predikade EFS nye missionsföreståndare Stefan Holmström och lokala EFS-församlingen (eller heter det fortfarande förening?) var till stor del närvarande. En uppbygglig och berörande god predikan. Roligt att möte Stefan igen. För något år sedan stötte vi på varandra på ett OAS-möte men utöver det har vi inte setts sedan vi gick tematerminen och prakten tillsammans 1978.
Efter kyrkkaffe hos mina föräldrar så for sonen och jag ut till Örnäset. Där hann vi få oss en bit mat i bönhuset (kyrkan i Konsumbutiken) innan det var dags för eftermiddagens sista predikan. Texten var från Joh 20 om Jesu möte med aposteln Tomas en vecka efter påskdagen. Skälet till att jag for dit var egentligen att jag lovat medverka i nattvardsgudstjänst* i kyrkan kl 17, ledd av gode vännen och numera kollegan Roland Wälivaara. Han talade i beredelseordet över några verser i Hebr 12: "Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på...Nej, ni har kommit till Sions berg..." Underbar text. Jag påminns att jag själv höll en (som jag själv bedömer det) inspirerad predikan över den texten i Avans Missionshus en av de första allhelgonehelgerna av mitt prästliv. 79 el 80?
Alltså har jag idag varit med om två mässor i svenska kyrkans ordning, ledda av präster i svenska kyrkan, samtidigt varit med i EFS-gemenskap och sedan i laestadiansk dito. Detta är, kära vänner, den stora styrkan och den underbara gåvan med den öppna folkkyrkan** svenska kyrkan. Att här ryms olika riktningar och inomkyrkliga grupper som kanske inte har så mycket med varandra att göra, men som ändå kan känna samhörighet i samma yttre kyrka och dela samma sakrament. Tänk om kyrkan skulle splittras upp i olika små "frikyrkor". Dom skulle inte ha något alls med varandra att göra. Och vi präster skulle behöva välja vilken av falangerna vi skulle höra hemma i och dom andra skulle vi helt tappa kontakten med.
Det finns ett stort värde i Kyrkan. Vad synd om det skulle förspillas.
* helt oplanerat lyckades jag få hela, eller åtminstone en stor del av, församlingen att stå upp under nattvardsbönen. Kanske berodde det på att jag satt på första bänken klädd i vita prästkläder och därför dominerade agerandet.
** jag menar bestämt att begreppet den öppna folkkyrkan i grunden är något positivt även om många partier och politiker har förvanskat begreppet och tagit det som intäkt för diverse ofog
Som jag aviserat i tidigare inlägg så avser jag fr o m idag att hålla lite mer koll på kommentarer på bloggen. Alltså: jag läser dom först innan dom publiceras:
1. Skriv helst under med hela ditt namn
2. Kommentarer som är mer präglade av ostrukturerad ilska än argumentation riskerar strykas
3. Kommentarer som är roliga eller annars helt oförargliga har viss chans slinka igenom utan komplett namn (tre personer har generell dispens från namnkravet) Ungefär så. Du lär väl märka.
PS. Jag bestämmer mig för att även Kyrkvärd - var han nu befinner sig får dispens från namnkravet. Det beror på att han var först med sina lustiga signaturer på min gamle kamrats blogg och jag kan ju inte förstöra dens blogg som varit min lärare i denna ädla konst.
Efter kyrkkaffe hos mina föräldrar så for sonen och jag ut till Örnäset. Där hann vi få oss en bit mat i bönhuset (kyrkan i Konsumbutiken) innan det var dags för eftermiddagens sista predikan. Texten var från Joh 20 om Jesu möte med aposteln Tomas en vecka efter påskdagen. Skälet till att jag for dit var egentligen att jag lovat medverka i nattvardsgudstjänst* i kyrkan kl 17, ledd av gode vännen och numera kollegan Roland Wälivaara. Han talade i beredelseordet över några verser i Hebr 12: "Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på...Nej, ni har kommit till Sions berg..." Underbar text. Jag påminns att jag själv höll en (som jag själv bedömer det) inspirerad predikan över den texten i Avans Missionshus en av de första allhelgonehelgerna av mitt prästliv. 79 el 80?
Alltså har jag idag varit med om två mässor i svenska kyrkans ordning, ledda av präster i svenska kyrkan, samtidigt varit med i EFS-gemenskap och sedan i laestadiansk dito. Detta är, kära vänner, den stora styrkan och den underbara gåvan med den öppna folkkyrkan** svenska kyrkan. Att här ryms olika riktningar och inomkyrkliga grupper som kanske inte har så mycket med varandra att göra, men som ändå kan känna samhörighet i samma yttre kyrka och dela samma sakrament. Tänk om kyrkan skulle splittras upp i olika små "frikyrkor". Dom skulle inte ha något alls med varandra att göra. Och vi präster skulle behöva välja vilken av falangerna vi skulle höra hemma i och dom andra skulle vi helt tappa kontakten med.
Det finns ett stort värde i Kyrkan. Vad synd om det skulle förspillas.
* helt oplanerat lyckades jag få hela, eller åtminstone en stor del av, församlingen att stå upp under nattvardsbönen. Kanske berodde det på att jag satt på första bänken klädd i vita prästkläder och därför dominerade agerandet.
** jag menar bestämt att begreppet den öppna folkkyrkan i grunden är något positivt även om många partier och politiker har förvanskat begreppet och tagit det som intäkt för diverse ofog
Som jag aviserat i tidigare inlägg så avser jag fr o m idag att hålla lite mer koll på kommentarer på bloggen. Alltså: jag läser dom först innan dom publiceras:
1. Skriv helst under med hela ditt namn
2. Kommentarer som är mer präglade av ostrukturerad ilska än argumentation riskerar strykas
3. Kommentarer som är roliga eller annars helt oförargliga har viss chans slinka igenom utan komplett namn (tre personer har generell dispens från namnkravet) Ungefär så. Du lär väl märka.
PS. Jag bestämmer mig för att även Kyrkvärd - var han nu befinner sig får dispens från namnkravet. Det beror på att han var först med sina lustiga signaturer på min gamle kamrats blogg och jag kan ju inte förstöra dens blogg som varit min lärare i denna ädla konst.
Skridskor
Idag har jag åkt skridskor på isen här utanför. Eller det var väl igår eftersom det är över midnatt när detta inlägg är klart. Jag menar alltså att jag åkte skridskor på lördag morgon. Redan på fredag kväll konstaterade jag och äldste sonen - som nu är hemma från Stockholm över helgen - att det verkar vara skridskoföre. När så är fallet så släpper man allt annat. Sagt och gjort: tidigt lördag morgon tog jag på mig lämpliga skodon och vandrade ner till Björsbyfjärdens is (mindre än 100 m från huset) med långfärdsskridskor i ena handen, ispik i den andra och isdubbarna hängande runt halsen. All utrustning har jag ärvt från min fader som nu lagt skridskorna på hyllan så att säga.
Väl ute på isen inser man att man knappast behöver någon säkerhetsutrustning. Isen var minst 10 cm och vattendjupet därunder inte så stort på stora delar av fjärden. Direkt upptäckte jag spår av andra skridskor. Jag var alltså inte först. Men det är ju när det är absolut spegelblank is som det är roligast vara först. Nu hade det kommit ett ytterst tunnt lager pudersnö på isen som sedan smält och frusit så isen var lite skrovlig. Men ingen fara. Alltid lika roligt åka några vändor. När jag kommit en bit bortåt efter Porsön så blev det plötsligt en stor mängd spår efter skridskor, och nu inte bara i långa skär som efter åkare med långfärdsskridskor, utan här var det tvära svängar och sladdar. Tydligt att här hade det varit barn med vanliga hockeyrör.
Varför gillar jag så att åka skridskor på isen? Jag tror jag skrev om det ifjol också. Det är bara något sådant som helt enkelt måste göras. Åkandet alltså, inte skrivandet.
Efter en knapp timme återvände jag hem för att hinna koncentrera mig på dagens högmässa i Hertsökyrkan. Jag uppehöll mig mest i episteltexten ur Upp 7. Får erkänna att jag helt struntade i samfällighetens ledningsgrupps beslut att vi ska distribuera genom att prästen doppar oblaten och lägger den direkt i munnen på kommunikanterna. I Hertsökyrkan verkar ingen vara rädd för svininfluensa. Kan det bero på att dom är så tryggt förankrade i den saliggörande tron att dom saknar den dödsångest som tycks prägla hela vårt samhälle?
Men ångest kände många inför det timade kyrkomötesbeslutet. Vid kyrkkaffet tog jag upp frågan och lät folk vädra sina synpunkter. Alla som yttrade sig var på samma linje som jag, dvs emot. Om det fanns någon närvarande som egentligen tycket tvärtom så kan jag förstå om denne inte orkade yttra sig. Det är ju så vi känner, vi människor, om vi är ensamma i en större grupp. Men likväl vill jag nog att just de sammanhang där jag står som ledare ska kunna vara andningshål för oppositionen. Ecclesia Suecana Invariata. Den oförändrade svenska kyrkan.
På kvällen höll jag ännu en gudstjänst. Denna gång i Örnäsets kyrka: minnesgudstjänst för de under året avlidna. Ska inte det vara på söndag, på Alla själars dag, undrar vän av kyrklig ordning. Givetvis, men helgen börjar ju kvällen innan kl 18. Och jag hade lila stola, inte Alla helgons dags vita stola.
När jag gick mot bilen märkte jag att det lyste i närbelägna bönbhuset (kyrkan i konsumbutiken). Jag hade bilen parkerad precis vid bönhusets vägg (så nära ligger kyrka och bönhus), med bilens front mot främsta fönstret så jag såg just mötesledaren gå fram och pålysa något. En Sions sång märkte jag när jag kommit in. Alltså var gudstjänsten slut. Hade det bara varit sångmoment mellan de två predikningarna så hade det varit en psalm. Alltså var det dags för kaffe. Passande för en präst som haft två gudstjänster. Som vanligt såg man i bönhuset flera personer som inte hör till den laestadianska församlingen, men som trivs där ändå. När svenska kyrkan håller på att bli en struktur helt utan människor så är det klart att bönhuset drar. Folk vill ju vara med det det finns folk.
Kvällen avslutades med att sonen och jag gick ute och käkade. På lokala puben hann vi sedan avhandla div frågor om kyrkomöte, svenska kyrkan, Dag Sandahl, vigselrätt, kvinnliga präster, skillnaden mellan POSK och FRIMODIG KYRKA och annat väsentligt.
