Torbjörn Lindahl

Nu har det hänt saker. I tisdags styrde vi kosan norrut och är nu i Tiberias vid Gennesarets sjö. På vägen upp passerade vi Caesarea (Herodes teater, korsfararborg och akvedukt samt lite plaskande i Medelhavet), Haifa och Akko (korsfararborg igen) vid kusten. Utsikten från övre delen av Haifa var helt magnifik. Väl här i Gallileen har det varit mycket att se. Först och främst är det ju mycket bördigare an söderut och därför vackrare.

Igår var vi vid Saligprisningarnas kyrka där vi firade mässa i den vackra parken. Idag har vi firat mässa på Förklaringsberget Tabor. Vi firar mässa varje dag. Bara det är en stor upplevelse. Fantastiskt var det också att igår få åka upp på Golanhöjderna. Vilka djup, vilka höjder och vilken utsikt!

Varje dag på aftonen sitter vi tillsammans i ca en till en och en halv timme och sammanfattar dagen genom att läsa i Bibeln om de platser vi besökt och om det som skedde där. Så det blir i sanning uppbyggligt med många intressanta samtal. Nu ar det dags för kvällens andliga övning så nu får jag sluta. I morgon far vi mot Jerusalem igen.

Återstar bara att få med något om Motorcyklar och det blir inte svårt. Dom krokiga vägarna här är ju en dröm. Nästa resa hit blir nog med MC.

Nu har det hänt mycket sedan sist. Igår började vi med att gå till den rumänska kyrkan på morgonen och fick uppleva den fantastiskt vackra kyrkan och den lika vackra ortodoxa liturgin. Tyvärr förstår man ju inte så mycket men att dela den andliga upplevelsen går andå.

På eftermiddagen blev det sedan besök i Israels Museum där vi såg utställningen om Qumranrullarna. Roligt för oss var att originalet till den funna Jesajarullen fanns till beskådande pga Israels sextioårsfirande. Normalt får man bara se en kopia (men man ser ju ingen skillnad för kopiorna ar skickligt gjorda - men ändå...). Därefter såg vi den s k modellstaden, en mycket stor och välbyggd modell av Jerusalem på Jesu tid, vilkan man kan gå runt omkring. Sedan for vi till Yad Vashem - förintelsemuseet. Gripande givetvis och som vanligt när man tar del av information om denna tragedi i vår historia frågar man sig hur det kan komma sig att människor låter sig brukas för dylika syften. Helt klart förstår man efter en rundvandring i detta museum det Israeliska folkets längtan efter en egen fristad på jorden och deras beslutsamhet att försvara den.

Om försvar handlade det också på den plats vi besökt idag: Massada. Men det som grep en mest var ju utsikten. Aldrig har jag skådat något liknande. Imponerad måste man ju också bli av byggnadsverken på denna klippa. Att de överhuvudtaget kunnat bli till. Men den som såg till att de byggdes var ju en kung med tecken på storhetsvansinne (om nu jag får ge min lekmannamässiga bedömning av Herodes den store).

Givetvis blev det bad i Döda havet på vägen därifrån, men man blir betänksam när man hör och ser (!) hur mycket vattennivån sjunkit på några få årtionden. Vår vägledare Anna-Greta uppskattade att nivan är ca 10-15 meter lägre än när hon första gången var där på sjuttiotalet.

Sista anhalten för dagen var Qumran och där kan man ju fundera över varför ett gäng frommisar som hade rituella reningar som specialitet flyttar till ett område där man inte ser en droppe vatten, förutom det salta Döda havet. Hur bar dom dom sig åt för att leva där? Och alla dom beduinläger vi såg efter vägen - hur kan människor överleva i detta sterila landskap? Men jag tänker att människor härifran som kommer till våra breddgrader skulle undra över hur man överlever en vinter i vårt underliga land.

Hoppas ni överlever till nästa gång vi hörs.

Kanske finns inte så mycket mer att berätta men jag vill ju inte göra mina trogna läsare besvikna så jag skriver väl någonting i alla fall. Är kanske som när man predikar: man säger något även när man inte har något att säga, i alla fall inte något nytt, men predikan ska ju inte nödvandigtvis vara något nytt utan det ska ju vara det gamla erkända och riktiga budskapet, eller?

Tyvärr darbbades jag efter någon dag av en liten förkylning så jag fick hålla mig inomhus i går och idag på förmiddagen och missade därför en del av det som övriga gruppen fick vara med om, fr a besöket vid västra muren i samband med sabbatens ingång igår kväll. Men vi kommer ju att vara här även nästa fredag kväll så jag får ju en ny chans då. Däremot orkade jag vara med på vår sabbatsmåltid som vi åt igår kväll tillsammans med Göran Larsson som samtidigt undervisade oss om det judiska sabbatsfirandet. Här kan jag ju passa på att berätta att Göran Larsson skrivit en bok om de judiska högtiderna som heter Tid for Gud. Den rekommenderar jag verkligen. Den ger en ökad förståelse för det judiska arvet men ger också värdefulla perspektiv på våra kristna högtider.

Vi lever nästan klosterliv här på Institutet: tideböner flera gånger om dagen och mässa varje dag. I kombination med besöken på de heliga platserna blir det en intensiv andlig upplevelse. Nästan som att vara på en retreat - fast givetvis pratar vi mycket med varandra, ofta och gärna.

Idag har jag tittat utanför Institutets murar helt kort och sett hur stilla det är på gatorna en sabbatsdag, ungefär som att gå i centrala Stockholm en söndag, fast ännu mer för här är ju affärerna stängda. Skulle jag åka motorcykel i Israel så skulle jag helt klart välja en sabbat - en vanlig dag skulle jag inte våga mig ut i trafiken. Fast trafiken känns inte lika hemsk som i Italien. Här har ju folk någon respekt för varandra!

Nu blir det blogg från Det heliga landet.
I tisdags anlände jag hit tillsammans med 8 andra personer - alla norrbottningar utom en. Landning i Tel Aviv och sedan taxi till Jerusalem. Helt klart en speciell känsla att vara i det som kallas det heliga landet. Pa flyget ner hade vi sällskap med ett gäng som åkte i tidningen Dagens regi ledda bla av Elisabeth Sandlund. Men dom var en grupp på 72, hur det ska vara kan jag inte ens föreställa mig, vi har svårt nog att hålla ihop var grupp på 9.

Men vi har en klart kompetent och duktig guide i gruppen: Anna-Greta Norén som tidigare i många år arbetat på Sv teologiska institutet här i Jerusalem. Det är också det ställe där vi bor. En fantastiskt vacker plats, för något år sedan vinnare i en omröstning om Jerusalems vackraste byggnad.

Givetvis har vi klarat av åtskilliga av de platser man "måste" se på en sådan här resa: Gravkyrkan, tempelplatsen, Via dolorosa, Trädgårdsgraven mm. Jämförelsen mellen gravkyrkan -  den verkliga platsen för Jesus grav - och den sk Trädgårdsgraven - en plats som visar hur det mer sannolikt kan ha sett ut vid Jesus grav - fick oss att fundera över vår kyrkliga tillhörighet. Flera guidebocker skriver att många evangeliska kristna kan ha svårt att få ut något av besöket i gravkyrkan där det är mycket trängsel och allt är överlastat med oljelampor och altaren, medan man lättare känner "stämningen" i trädgårdsgraven. Å andra sidan skulle det i så fall vara så att katolska och ortodoxa kristna lättare grips av närvaron på den verkliga platsen och inte av en plats som ser ut som den riktiga platsen. Beror den skillnaden i så fall på en skillnad i grundläggande andlig attityd, frågade vi oss. En mer handfast "jordisk"/"sakramental" andlighet (katolsk/ortodox) jämfört med en mer "andlig"/"känslopräglad" (evangelisk/protestantisk)? Tål att tänka på, tänkte vi men tyckte nog alla (eller åtminstone de flesta av oss) att det var mer gripande att vara i gravkyrkan. Vi var dit två dagar i rad och flera av oss vill nog dit ytterligare en gång.

En märklig och rolig upplevelse var att från det koptiska området på (OBS! på inte i) gravkyrkan gå i stentrappor djupt ner till en cistern under jord där det var ett sagolikt eko. De sex av oss som gick ner förvandlades i ett nu till den mäktgaste kör när vi sjöng Halleluja!.

Faschinerande att gå i Jerusalems gamla stad innanför murarna och uppleva de tydliga gränserna mellan de kristna, judiska och muslimska kvarteren. Man ser det fr a på innehållet i affärerna: kors och ikoner i tusental i det kristna kvarteret, inte ett enda i det muslimska och gränsen känns bara som ett steg bred. I går afton stannade några av oss på aftongudstjänst i den Syriska kyrkan. Visserligen förstod vi inte ett dugg men vi kunde ju se när man skulle göra korstecken. Efteråt blev vi bjudna upp i klostret på lite dryck och fick samtala med präster och biskop och även med en 16-årig ung man som varit i Sverige i tre månader och lärt sig fantastiskt mycket svenska. Han skulle eventuellt bli präst. Kanske skickar dom honom till trossyskonen i Sverige?

Ikväll ska vi fira sabbatsmåltid och guidas av Göran Larsson till Västra muren och i de ortodoxa judiska kvarteren har i västra Jerusalem. Jag hör av mig igen när jag har mer att berätta från Jerusalen, Döda havet, Massada och Gallileen.

Jag tror att det här är det inlägg som jag tidigare utlovat under rubriken "Kyrkan i Konsumbutiken 2". Men jag avstod den rubriken för innehållet är vidare än så. Visserligen har jag varit i bönhuset i gamla konsumbutiken idag. Men bara för kaffe. Dopkaffe! Dopet förrättades i kyrkan.

Men det är klart att varje gång jag kör förbi och återigen ser att vi på två ställen i församlingen har ett nybyggt eller nyinrättat bönhus bara en liten bit från närmaste kyrka - då börjar tankarna snurra. Jag har redan tidigare konstaterat att i de två bönhusen samlas söndagligen betydligt fler människor än i svenska kyrkans gudstjänster i församlingen. Är det ett problem? Är det något vi (inte bara vi i denna lokala församling utan vi i hela svenska kyrkan) borde ta som anledning till självkritiska frågor?

I samband med Jesusmanifestationen konstaterade jag att den officiella svenska kyrkan nu på många sätt (inte helt, men tillräckligt mycket för att det ska behöva problematiseras) låter många andliga strömningar gå på sidan om sig. Det gäller dels en sådan engångsaktivitet som Jesusmanifestationen, men det gäller också mer organiserade rörelser som tex OAS-rörelsen, mer oorganiserade andliga strömningar som högkyrkligheten och gammalkyrkligheten och mer tydligt avgränsade grupper som laestadianer, bibeltrogna vänner, kanske till viss del även EFS - för att inte tala om dem som tydligt organiserat sig i Missionsprovinsen. 

Varför rinner så mycket av dessa strömmar på sidan? Vill svenska kyrkan det!  Om inte, varför får det ske? Varför försöker man inte hitta läckaget och täta det?

Var är kyrkan egentligen? Ibland kan man lära av historien och av politiska paralleller. Under andra världskriget - när Frankrike var ockuperat av nazisterna - stod en ensam general i London och hävdade att han var Frankrike. Den regim i Franrike som samarbetade med nazisterna dömde honom till döden. Några år senare var han (de Gaulle) president. Vem var Franrike egentligen? (Jag erkänner att jag inte hittat på den här liknelsen själv, jag har hört den av Göran Beijer, biskop i Missionsprovinsen).Vaclav Havel satt fänglad i Tjeckoslovakien i ungefär tio år, dömd av den kommunistiska regimen, över hundra gånger häktad. Några år senare var han det fria Tjeckiens president. Vem representerade landet egentligen?

Vilket underbart ord: egentligen!

Jag tar tillbaka priset. Jo, det gör jag. För idag har jag läst i Dagen om resultatet av Uppdrag gransknings framfart. Den utpekade kyrkvaktmästaren har känt sig tvingad att lämna sin tjänst. Det är ju så det går när man låter folk bli offentligt uthängda. Ingen nåd. Ingen barmhärighet. Bara fördömelse som man endast kan hantera genom att dra sig undan.

Tänk om man istället handlat på det sätt som jag skisserade lite skämtsamt - dock allvarligt - i talet om Stora förbättringspriset. Då hade någon internt påpekat det olämliga handlandet. Då hade man kunnat hantera det i lugn och ro: konstatera eventuella fel och brister i hanteringen, gett de inblandade möjlighet att komma till insikt om saken och sett till att en förbättring av rutinerna skett.

Felet med de offentliga avslöjandena är att de inte ger så stor möjlighet till upprättelse av de inbandade personerna. Möjligen då om man är statsministerkandidat, då kan man ta timeout på  något lämpligt avlägset ställe, sen ligga lite lågt och så till sist återkomma. Men i normala fall så är media, journalister, samhället, folket obarmhärtiga. Fördömelse, men ingen förlåtelse.

Glad att jag är präst. Jag minns en gång när jag råkade köra 82 km i timmen på 70-väg och blev stoppad av polis med laserkamera. Han frågade mig om jag erkände. Givetvis gjorde jag det och fick kliva in i polisbussen för att få mitt bötesföreläggande. Jag kom just från en begravning så jag var prästklädd. Jag sa till poliserna: "nog har jag ett bättre jobb än ni. Om man erkänner för er då får man böter. Om nå´n erkänner för mig så får han förlåtelse."

Glad är jag också alldeles särskilt ikväll för här i Hertsökyrkan har vi haft uppehållstillståndsfest för vår vän som jag tidigare berättat om som för ca en månad sedan fick sitt uppehållstillstånd efter nästan åtta år som asylsökande.

Givetvis tog jag hojen till kyrkan så kvällen avslutades med MC-tur. Ordningen återställd. Och Uppdrag granskning har inget att avslöja.

Som av en händelse råkade jag zappa till SVT 24 sent i går kväll just när förra veckans Uppdrag granskning gick i ytterligare en repris. Jag såg programmet en gång till faktiskt. Nyttigt, det ger ytterligare insikter.

Det var väl ärkebiskopen som talade om att det ovärdiga gravsättningsskicket är en följd av "privatiseringen", och med det menades att vi avskärmar oss från delar av skeendet. Mycket av den ovärdiga hanteringen skulle ju inte kunna ske om folk var närvarande. Därför tänker jag:

1. Tänk om detta program skulle kunna få den goda följden att människor i större utsträckning väljer att följa med ända ut till graven och deltaga i gravsättningen, så att vi slapp ifrån det oskick som spritt sig som en löpeld över landet under senare årtionden, nämligen att man även vid kistbegravning väljer att lämna kistan i kyrkan/kapellet för gravsättning senare utan de anhörigas närvaro.

2. Tänk om vi dessutom skulle få till stånd den traditionen att några av begravningsföljets deltagare har blåställ och spade med i bilen så att dom kan stanna kvar och hjälpa till med igenfyllandet av graven. (Kan inom parentes berätta att när en av detta stifts tidigare biskopar begravdes här för några år sedan då stannade några av de anhöriga kvar på kyrkogården och skottade igen graven för hand, så omöjligt lär det inte vara att genomföra).

Ett alternativ, "plan B", skulle ju kunna vara - och detta blir ett ord till oss präster - att vi, även i de fall då kistan lämnas inne, väljer att följa till gravsättningen när den senare genomförs av kyrkogårdspersonalen. Det har jag faktiskt aldrig gjort. Borde jag ha gjort det?

Hur som helst skulle vi med något  av dessa alternativ aktivt bekämpa vår rädsla för dödens realism och hjälpa oss själva med sorgearbetet. Då skulle verkligen Uppdrag granskning vara värt Stora förbättringspriset.

Jag tänkte lite vidare efter mitt förra inlägg. Om det där att grävande journalister måste vara lite oetiska för att bli lyckosamma i sitt värv när dom ska göra det stora avslöjandet.

Jag tänkte ännu lite vidare och tänkte att man skulle ju kunna försöka vända det till något gott. Alltså att det inte i första hand blir ett avsöljande bara utan att det viktiga är att det leder till en förbättring. Man tänker sig följande:

1.Någon (journalist eller annan) får nys om att en person/myndighet/förening/kyrka/hjälporganisation eller vad det nu är gör något klandervärt.
2. Istället för att avslöja skandalen går avslöjaren direkt till "syndaren" och förmanar honom/henne/dem i enskildhet och uppmanar till förbättring (världslig variant av det andliga "bättring" som betyder omvändelse)
3. Den felande ändrar sitt beteende...
4...går sedan ut offentligt och erkänner sitt tidigare felaktiga handlande och berättar hur man nu förändrat sig och vem som bidrog till det genom sin förmaning.
5. Den som avslöjade skandalen och åstadkom förbättringen blir därmed nominerad till Stora förbättringspriset.

Fördelar med grävande förbättring istället för grävande journalistik:

1. Journalister - och andra intresserade - får ägna sig åt det dom gillar, dvs att avslöja skandaler.
2. Märkbara förbättringar sker i samhällslivet.....
3. ...dock utan att folk blir uthängda i pressen eller i TV eller nå'nstans.

Alltid mycket bättre att vara för något bra istället för att vara mot något dåligt. Klart roligare. Lämpligt första pris i tävlingen är givetvis  - en motorcykel!

Idag övervann jag en frestelse - det händer understundom!; frestelsen att se SVT:s direktsändning från Englas begravning. Jag hör till dem som - utan att ha uttryckt det offentligt - delar kritiken mot SVT:s beslut att direktsända begravningen. Argumenten är ju kända från debatten så de behöver inte upprepas här, men är man emot så kan man ju inte samtidigt vara för och titta i smyg. Det går inte. Annars blir det som för två gamla kamrater (inte "gamle kamraten" som ibland figurerar här på bloggen, utan två andra gamla kamrater). De var båda mer eller mindre präglade av andlig tradition där man av hävd velat undvika arbete om söndagen. Nu hände det sig att han var tvungen att jobba i affär en söndag. Då kom hon dit för att handla och utbrast i lätt förmanande ton:

-Jasså, du jobbar på söndag!
Ja, svarade han, så att så'na som du kan gå och handla!

(Dom har senare gift sig med varandra)

Så kan det gå. Man kan inte vara både för och emot. Så om man är emot visst TV-program så kan man ju inte samtidigt titta på det. Det vore oetiskt!

Däremot har jag i veckan sett ett annat program, dock först i repris, nämligen veckans Uppdrag granskning om gravsättningar. Så klart var det ett avslöjande, men programidén bygger ju också på att man ska göra det extra dramatiskt. Flera tveksamheter uppenbarades. Jag reagerade på det oetiska som visades i följande ordning:
1. Det slarviga vårdslösa språk - i något fall inklusive svordomar- med vilket några uppringda kyrkgårdsarbetare/föreståndare (?) talade om rutiner vid gravsättningar.
2. Att vid den filmade gravsättningen kistan sänktes ner i graven dinglande i stroppar i traktorskopan.
3. Att kistlocket krossades i graven. Men detta som var huvudsaken i programmet kom alltså på min privata indignationslista först på tredje plats.

Men vad är etiskt?

Man tänker på de programansvariga. Hade dom inte direkt bort ta kontakt med kyrkogårdsförvaltningen/kyrkoherden så fort dom hörde ryktet istället för att smygfilma? Då hade kanske ytterligare några felaktiga gravsättningar kunnat undvikas. Men nu är det väl en del av själva poängen med grävande journalistik att man ska handla lite oetiskt, annars blir det ju inget scoop.

Och dom som tipsade journalisterna. Borde dom inte istället ha tagit kontakt med de ansvariga? (Kanske har dom gjort det men utan effekt - då vilar ju ansvaret på andra).

Och alla vi som tillhör eller arbetar i samma kyrka; hur ska vi göra för att ta avstånd från det felaktiga på ett sådant sätt att det leder till något gott inte bara så att vi själva tvår våra händer och undviker att bli nerskitade? Och hur är det att dela smäleken också med dem som man tycker har gjort fel? Inte alltid så lätt det heller.

Bilden klarnar (1)
Det sker något spännande i Sveriges kristenhet. På många olika sätt har det märkts under senaste år. Nu allra senast i Jesusmanifestationen i Stockholm i lördags. Det glädjande är att kristna från olika sammanhang alltmer finner varandra i en uppriktig vilja att vara centrerade kring Jesus.

Bilden klarnar (2)
Svenska kyrkan - i alla fall dess mer officiella sida - står alltmer på sidan om det positiva som sker. Så här kan man läsa på Kyrkans Tidnings hemsida:

En rad kyrkor i Sverige medverkade i Jesusmanifestationen. Varken Svenska kyrkan som sådan eller enskilda församlingar stod dock bakom arrangemanget. Däremot medverkade enskilda företrädare för Svenska kyrkan. Enligt såväl arrangörer som polis deltog cirka 15 000 personer i lördagens manifestation.

Elisabeth Sandlund - Tidigare på Kyrkans Tidning, numera på Dagen - skriver i ledare i Dagen att hon är besviken över att Svenska kyrkan inte velat stå bakom Jesusmanifestationen. Så mycket märkligare som Svenska kyrkan ställt sig bakom tex Pridefestivalen. Varför är det svårare att stå bakom något som bara är en positiv samling kring Jesus? Läs själv Elisabeth Sandlunds egna ord: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=153011

Här - som på många andra sätt - visar det sig alltmer att Svenska kyrkan låter de andliga strömmarna gå på sidan om sig, och att det som genuint är det andliga livet i Svenskakyrkan lever sitt liv i sammanhang alltmer på sidan om de officiella (återkommer till det även i det utlovade framtida inlägget Kyrkan i Konsumnbutiken 2).

Bildern klarnar (3)...
...uppenbarligen även för kyrkostyrelsens vice ordförande Levi Bergström, dvs bilden att det officiella svenskkyrkliga sättet är inte det enda möjliga. Det ger han uttryck för i en krönika på Svenska kyrkans hemsida som du kan läsa här http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=104458 Han har varit i Liberia och erfarit att ett kyrkomöte kan vara som en karismatisk konferens där varje inlägg börjar med Praise the Lord. Roligt Levi, att du lät dig gripas. Välkommen med till sommarens OAS-möten så låter vi oss gripas tillsammans.

Bilden klarnar (4)
Media förtiger till stora delar det som sker inom kristenheten. Jesusmanifestationen fick bara några sekunder i Rapport, inget i Aktuellt, inget i DN...

Bilden klarnar (5)
Av mig. Jag har uppenbarligen - trots mitt motorcykelintresse - inte helt förlorat förmågan att gnälla över tillståndet i Fädernas kyrka.

Beviset att jag var på avrostningen alltså finns här  http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=3592021 . Det betyder att ni kan vara (lite) trygga(re) om ni möter mig på vägen. Fast i dessa datortider vet ju alla att man inte längre kan lita på bildbevis. Bilderna kan vara manipulerade och redigerade och allt vad det nu heter. Kanske bäst att ni tar det säkra för det osäkra och kör in på en sidoväg om jag närmar mig med hojen..... Nu känner jag själv att det börjar bli väl mycket om motorcyklar här på bloggen. Snart får jag skärpa mig. Men tänk er: efter att bara ha kunnat titta på hojen i drygt sex månader, att då äntligen få ge sig ut på en tur. Men det går över efter ett tag, oroa er inte. Det är väl precis som med synden: det är det förbjudna som lockar mest (för teologiskt intresserade: detta var ett vardagligt sätt att uttrycka Rom 7: 7-9).

Nu kan man ju verkligen undra hur det kommer sig att jag alltid råkar hamna i närheten av fotograf? Om det händer igen kommer jag att bli helt övertygad om det som vänner och anförvanter påstått i årtionden: jag är en linslus.

Nu har jag varit i kyrkan tre gånger på samma dag. Först mässa i Stadsökyrkan se´n predikogudstjänst i "kyrkan i Konsumbutiken" dvs bönhuset och sist hann jag in en kort stund på avslutningen av bibelläsningsgudstjänsten i Hertsökyrkan. Beviset för att jag gillar annat än motorcyklar!

Jag går gärna i gudstjänster. Flera per dag inget hinder. Ibland frågar folk med sikte på gudstjänstfirandet om jag jobbar. Den underliggande förutsättningen tycka vara att om jag inte jobbar så går jag inte. När människor utanför de kyrkoanställdas och de trogna kyrkobesökarnas krets frågar på det sättet så är det väl OK, men ibland händer det att kyrkoanställda - t o m präster - pratar på samma sätt. Det gör mig bekymrad. För några år sedan läste jag i tidningen en intervju med en präst som skulle ha sin första påskdagsgudstjänst. Hon berättade då att hon aldrig förut gått i kyrkan en påskdag.

!!! ???

Sådant gör mig ännu mer bekymrad och förvirrad. För det är väl så att om man ska duga som präst så måste man vara gudstjänstfirare utöver det som arbetet kräver. Att bli inskolad i gudstjänsten är en konst som tar många år utöver den praktik man får under utbildningen. (Helt oförhappandes får jag anledning ta en liknelse från MC-världen: vi hörde på avrostningen i går att det tar ca 3000 inbromsningar innan man lärt sig göra det på rätt sätt. Vem skulle kunna bli en bra instruktör som inte kör själv?) Det är väl det här som gör att det i vår lutherska kyrka funnits prästsläkter; kunskapen har gått i arv från far till son, precis som med andra yrken.

Själv kommer jag från en av norra norlands prästsläkter. Min pappa var dock inte präst, men min farfar och jag tror att det var ganska mycket "prästgårdsanda" över mitt barndomshem. Om jag minns rätt så var även min farfars morbror präst och hans morfar och minst två av hans kusiner och div folk bakåt i tiden ända ner till slutet av 1600-talet. Vilket öde. Kan man komma förbi det?

Faktum är att jag även är släkt med de två präster som tjänstgjorde i Åsele i januari 1844 när Lars Levi Laestadius hade sitt berömda möte med "lappflickan Maria"; de präster vilka Laestadius omnämnde med orden att "de var icke av detta fårahuset" och "de kände inte Marias hjärta". Dom hette båda Olof Lindahl, far och son (även jag heter Olof - släktnamn). När författaren Bengt Pohjanen gjorde sin research inför boken Ropandes röst så ringde han mig och frågade mycket exalterad: "Tobbe, dom där prästerna som var i Åsele när Laestadius var där, dom hette ju Lindahl, är du släkt med dom?" - vilket jag med skammens rodnad på mina kinder måste erkänna. Jag visste ju vilket omdöme prosten Laestadius givit dem.

- Det måste man göra nå'nting av, sa Bengt och la på luren.

Och mycket riktigt. När boken om Laestadius kom ut och Bengt beskriver "farvälsskålen" i en av södra lappmarkens prästgårdar, så finns där repliken:

-Skål, sa Lindahl.

-Tack för det säger jag. Men kanske går det att få någon slags revansch trots allt. Det är ju nämligen så att Laestadius' feghet, som gjorde att han - trots sin principiella nykterhet - inte vågade tacka nej, till högvördiga södra lappmarkens prästerskaps farvälpunsch, innebar att han upplevde sig komma i konflikt med den djupa andliga verklighet han mött i samtalet med Maria.  Detta ledde sedan till en  förkrosselse (ånger) som ledde till det stora andliga genombrott som ledde till att han blev upphovsman till Nordens största väckelse. Tänk om ingen erbjudit en punsch då hade han kanske förblivit en ljum, andligt död präst? Kanske ska jag rent av hoppas på att det var min anfader som bjöd? Nå, det här är tröst för ett tigerhjärta, för jag måste ju leva med att vara släkt - till min tröst dock inte i rakt nedstigande led - med de två mest omtalade oomvända präster som den svenska kyrkohistorien känner.

Den yngre av dessa fick i visitationsprotokollet skarp kritik av visitator Laesatadius för att han låtit de mindre begåvade läsbarnen stanna hemma vid visitators förhör så att hela gruppen skulle framstå i bättre dager. Och det var inte det enda. Mest känd för eftervärlden har han dock blivit under namnet "Björn-Olle". Han lär ha dödat (om jag minns rätt ) 47 björnar. Men tjurig var han också. Och uppenbarligen oförmögen att se gränsen för sin förmåga. Det berättas att när han var gammal och skumögd han likväl ville ut på björnjakt. Så hans vuxna söner fick dra ut honom på släden i skogen och låta honom panga på grantopparna med bössan. Sen fick han klappa ett björnskinn som dom lagt på en mjölsäck och då var han nöjd med sin jaktlycka.

Om jag har ärvt något av samma tjurighet så får väl mina barn bära in ett MC-styre till min ålderdoms sjukbädd och ha en CD med inspelat brummande (motorljud, inte björn-brummande!)  i bakgrunden.

Nu är det motorcykeldags igen. Alltså att skriva om det. Innan jag fortsätter lägger jag in en länk till en av lokaltidningarna om förstamaj-rundan. http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=3580209

Jag förstår om det finns vissa av vördade läsarna som tycker att det håller på att bli för mycket om motorcyklar på den här bloggen. En del väntar sig kanske att en präst skulle skriva mer om kyrkliga saker. Lugn, det kommer. Läsarna har ju noterat att i ett antal inlägg där kyrklig fråga varit huvudämnet har jag likväl oftast lyckats få in något om motorcyklar på slutet. Men även det motsatta gäller; i inlägg om huvudsakligen MC-frågor lyckas jag även få in någon andlig slutsats eller liknelse. Så även denna gång. Min svåger vill alltid att jag ska ha med en bra liknelse i varje predikan, så den som kommer här på slutet blir tillägnad honom.

Idag var det alltså avrostning i Boden (förklaring till oinvigda: det är förarna som "avrostas", inte hojarna). Strålande sol precis som i tordags. Ca femtio morotcyklister samlade för att öva balansen, krypkörning och bromsning b la. Hur ofta har du träffat på en bilist som varje år tar en extra körlektion för att fräscha upp sina kunskaper? Motorcyklister tar ansvar. Många går också betydligt mer avancerade kurser.

En sak som vi fick öva på är nå't som de flesta - och säkerligen dom som aldrig kört MC - inte skulle våga och i många fall inte ens tror att det fungerar: att bromsa tvärt och bara hålla styret med en hand! Men det går utmärkt. Motorcykeln kör av sig själv rakt fram utan fara. Det handlar bara om det som är svårast i många situationer i livet: att slappna av, att inse att man inte måste spänna sig och göra det själv. På exakt samma sätt är det - och nu kommer den utlovade liknelsen - i det andliga livet. Ja, detta är själva kärnan i tron: att inse att jag inte behöver spänna mig och prestera det själv, utan att jag kan vila. Att det som verkar omöjligt fungerar ändå. Det är ju vad aposteln Paulus utreder när han i Romarbrevet (fjärde kapitlet) skriver om Abraham. Där det inte verkade finnas något hopp, ingen möjlighet, där trodde Abraham ändå och litade på att Gud skulle kunna göra det han lovat.

Det kanske finns en och annan bland läsarna som inte läst Bibeln på ett tag - eller knappast alls?. Det behövs kanske även lite andliga avrostningar i vårt avlånga land. För - som min söndagsskollärare sa för ca 45 år sedan -"damm på Bibeln är rost i själen". En bra  andlig avrostning är att gå en alpha-kurs. Det har många erfarit. På nätet kan man leta sig fram till var närmaste kurs finns. http://www.alphasverige.org/

Det var ju en sak till jag skulle berätta igår. Men jag glömde! När jag äntligen kom hem till Luleå och sjönk ner i fåtöljen hos min fader för att se och höra Lunds studentsångare sjunga in våren så fick man också se att dom delade ut ett stipendium till en duktig musiker. Vad hette han nu? Lindgren eller Lindqvist? I vart fall spelade han trombon och enligt berättelsen hade han tagit trombonspelet till nya höjder. Han hade utvecklat trombonen som soloinstrument och det är visst något nytt. Ja, detta begriper jag mig inte riktigt på, men en sak fick mig att lyssna extra noga: det var när man berättade att pristagaren komponerat en motorcykelkonsert!

!!!!

Märkligt! Aldrig har jag hört talas om motorcykelkonserter och så råkar man göra det just den dagen då man åkt motorcykel en hel dag. Men det här var ju bara kul - för mig. Det hände ju inget, inte något annat än att jag får reta dem som tycker att det är för mycket om motorcyklar på min blogg.

Men ändå. Märkliga sammanträffanden. Men ibland händer sådant som får påtagliga följder. Ibland i det lilla och ibland i det stora. Saker och ting som påverkar och förändrar, förvandlar eller förstör. Ibland händer t.o.m. otäcka och hemska saker som är så osannolika att man undrar om det är meningen. Om det är någon som arrangerat spelet. Roligare är det ju när saker och ting faller på plats så att något positivt sker. Då vill man tacka. Är man troende så tackar man Gud annars kan man ju tacka livet som Arja, den finska sångerskan.

En sådan positiv sak var när vi för 21 år sedan fick tag i det radhus som jag fortfarande bor kvar i. Det var en räcka händelser - var för sig ytterst vardagliga och vanliga - som sammantaget blev en händelsekedja som man svårligen kan uppleva som en slump. När köpet väl var i hamn påminde jag mig en liten lapp som jag haft i skrivbordslådan i över sex år vid det laget. Jag hade fått den på ett ungdomläger där jag var ledare av person med viss profetisk gåva. Hon hade kommit fram till mig med den och sagt  "tag den här, det är från Gud till dig, men jag vet inte vad det betyder". På lappen hade hon skrivit: "jag ska ge dig den gård du önskar". 

Ibland undrar man. Undrar vad mer som finns i beredskap.

Jajamensan, nu är våren här! På mindre än ett dygn har jag nämligen erfarit tre tydliga vårtecken:

1. Fyrverkeri kl 22 på Valborgsmässoafton vid Luleå tekniska Universitet. Jag tror inte att jag missat det på 20 år.

2. Förstamajrundan (motorcykeltur). Bara tredje året för min del*  men det var artonde året den arrangerades.

3. Lunds studentsångare på TV, med Vintern rasat ut, Uti vår hage, Sköna maj, mfl klassiker och sist givetvis Sjungom studentens lyckliga da'r.

Vad mer kan man önska av denna helg. Intet. Allt klart, våren är här!

Givetvis är det förstamajrundan som tog längst tid av dess tre aktiviteter. Rundan går det vi i Norrbotten kallar fyrkanten runt, dvs Piteå - Luleå - Boden - Älbvsbyn - Piteå (ca 19 mil). Själv anslöt jag tillsammans med många andra i Södra hamn i Luleå vid halv elvatiden i förmiddags. Ca kl 11 kom gänget från Piteå tillsammans med de Bodensare som åker en extra sträcka lite diagonalt i fyrkanten och möter Pitegänget på E4 för gemensamfärd in mot Luleå. 11.30 avfärd mot Boden och enligt uppgift så var det ca 800 motorcyklar som åkte ut från Luleå. I Boden väntade ytterligare ett gäng så kanske var det som mest närmare 900 - men den siffran är med reservation.

Älvsbyn nästa stopp. Där träffade jag min gamle kompis Stig (han kör inte MC), känd som "den gamle kamraten" i ett antal kommentarer här på min blogg. Givetvis skulle det då surras ett tag så jag försummade en stund den uppgift som jag och flera övriga styrelseledamöter åtagit oss: att sälja förstamajrundan - pins vid varje stopp-plats. Försäljningen av dessa pins är SMC Norrbottens enda inkomst vid denna aktivitet. Som tur är lyckades vi sälja så många att vår kassör preliminärt bedömde att rundan i år inte blir ett minusprojekt. Kul i så fall.

Och det var naturligtvis i Piteå som vi kunde göra denna slutbedömning samtidigt som vi ute vid Noliahallen åt den obligatoriska palten. Den här aktiviteten kallas av tradition även Paltrundan och då kan man förstå att det var Pitebor bland dem som ursprungligen initierade denna gemensamma MC-aktivitet i Norrbotten.

Varför gör man då en sådan MC-aktivitet? Givetvis för att det är kul att köra och roligt att träffas men också av trafiksäkerhetsskäl. Det finns alla anledning att påminna bilisterna om att nu kommer den tid då även motorcyklister är ute i trafiken. Det visar sig att de flesta bilister har svårt att uppfatta en MC på vägen. Du bilist: titta inte bara efter  bilar och bussar och långtradare och andra stora farligheter utan öva dig att medvetet spana även efter motorcyklar innan du kör genom en korsning eller gör en omkörning.

Stort tack till alla som medverkat (jag tar mig friheten att uttrycka det): övriga i styrelsen, restaurangen på Nolia, affärsidkare som fanns med genom utställningar/försäljning, alla ni som körde fint - fast det finns några, särskilt ynge förare som borde gå in på SMC:s hemsida (svmc.se) och läsa om kortegekörning och lära sig till nästa år - alla som bidrog till ekonomin genom köp av våra pins och slutligen stort tack till medlemmar ur klubben Norrvingarna som hjälpte till att ge fri lejd vid olika korsningar genom att stoppa övrig trafik. Hoppas att ni inte fick alltför mycket skäll av irriterade bilister som fick vänta i 15 min innan dom kom över vägen. 

Många har ledigt klämdagen i morgon. Själv jobber jag och har två begravningar men lördag-söndag är jag ledig. Få se vad jag gör då. Kanske går jag på kvällen kl 18 i Hertsökyrkan och är med om en annorlunda gudstjänst där vi under några timmar tillsammans högläser ur Bibeln.  Vi har gjort det under några år. Annorlunda men fint och givande. Jag brukar annars säga att den söndag som nu kommer är den enda helgdag under kyrkoåret då det inte händer någonting. Idag har vi firat Kristi Himmelsfärd - det är ju en händelse som heter duga. Om tio dagar är det Pingst då är det också liv: eld och stormvind. Men söndagen däremellan då händer ingenting. Vi minns bara den tid då lärjungarna satt och väntade. Och bad. När vi i stillhet högläser ur Bibeln den kvällen så väntar vi - och ber - om vår också i Andens rike.

-----------------------------------------------------------------------------------

* på Stigs blogg (länk finns här på sidan) finns bildbeviset att jag var ute med Hojen