Så blev det en MC-tur till slut

Givetvis blev det det. Jag hade ju tagit hojen med till jobbet idag, så dagen slutade med motorcykeltur.

Men först gick jag - precis som jag skrev i föregående inlägg - i bönhuset. Faktum är att jag inte for hem emellan utan åt söndagmiddagen å mindre näringsställe på Örnäset och även hann sova middag en stund på soffan i kyrkomusiker Samuels arbetsrum. Nå, väl i bönhuset så fick jag förfrågan om jag kunde tänka mig predika lite kort. Jag svarade väl inte alltför entusiastiskt - jag såg ju att flera av församlingens predikanter fanns på plats och dessutom hade jag gått dit väldigt hungrande efter att bara få lyssna. Nu var tanken för dagen att man skulle ha två predikningar istället för postilleläsning + predikan som det brukar vara. Nå, frågan gick vidare till en gästande amerikansk predikant och han accepterade. Det var roligt tycker jag. Även vid något annat tillfälle har jag hört predikant från Amerika och det har varit positiva upplevelser. Lite annorlunda formuleringar och tankegångar än det som man här i landet känner alltför väl igen. Utläggningen för dagen blev om syriern Naaman som botas från sin spetälska när han lyder profeten Elisas ord att doppa sig sju gånger i Jordan, 2 Kungaboken (dagens ordinarie predikant talade över evangeliet (1 årg) om den barmhärtige samariten *.)

Som alltid i bönhuset träffar man vänner som det är roligt samtala med, men jag drog ganska snabbt för jag ville upp på hojen. Då, framåt aftonen, hade det blivit finare väder med solsken så jag blev direkt inspirerad att ta en längre tur än bara direkt hem.

Ut norrut från stan, via Bensbyn - Örarna till Persön. Där stannade jag vid macken och handlade lite. Ringde en kompis som bor några mil bort och kollade om ett besök kunde passa. Det gjorde det inte. Då körde jag bara en bit efter E4 och tog sedan av över Smedsbyn mot Boden. Nästan framme i staden där solen aldrig sägs le stannade jag en stund för att beskåda ytterst spegelblank liten sjö. Ren njutning.

Genom stan och över Hedenbron och sen ner efter älven mot Avan. Där var först min avsikt att åka mot Selet för att få lite kurvig väg men då klockan närmade sig åtta och färjan strax skulle gå så beslöt jag ta densamma över älven till Sunderbyn och sedan hem via Gammelstad- Rutvik.

Oljekoll och kedjesmörjning i garaget, så var detta äventyr klart. Jag får erkänna - igen - att jag numera åker hoj betydligt mer sällan, men när man väl tar sig ut så är det verkligt skönt, roligt och avstressande.

Summa:
Reslängd: ca 10 mil
Bensinåtgång: gissningsvis drygt 5 liter
Bensinkostnad: ca 70 kr
Utsläpp av klimatförstörande avgaser: ??? **
Nöje: 100%

* OBS! inte den barmhärtige samariern som det heter i nya bibelöversättningen och nuvarande evangeliebok. Laestadianerna använder 1937 års psalmbok (som gammal kyrkräv får jag erkänna att jag uppskattar få sjunga de gamla gedigna psalmerna vilka numera aldrig eller sällan används i kyrkan) med tillhörande förrförra evangeliebok

** men här måste jag väl ändå ha ett tillgodokonto eftersom jag inte reser på en flera hundra mil lång bilsemester ej heller tar flyget till vare sig Mallorca, Kanarieöarna eller Thailand

Högmässa med konfirmation

har vi alltså haft idag i Örnäsets kyrka. Kyrkan proppfull. 34 konfirmander. Nåja, inte en hel högmässa, vi förkortade den lite. Kyrie och laudamus ersattes av sång av konfirmanderna, predikan av deras redovisning som var tre dramer; om den lame som bars till Jesus, om den förlorade sonen och om äktenskapsbryterskan. Men i övrigt var högmässan komplett. En fin gudstjänst tycker jag att det blev och det fick jag höra av andra också.

Helt klart en mycket positiv upplevelse att ha fått vara med om denna konfirmationsläsning. Roligt också att för några av mina mer "lågkyrkliga" ledarkollegor kunna visa vilka rikedomar som kan finnas i liturgin bara man utnyttjar dem väl.

Nu märks det att man jobbat länge i stan och i församlingen. Några av konfirmanderna visar det sig att jag döpt, någon av hjälpledarna också. Och föräldrar som jag vigt. En av konfirmanderna som jag döpt har ett yngre syskon på ca fem år. Där blir det alltså konfirmation om tio år. Hinner jag med det? Då är jag nästan 67! Tiden går och vi med den, som man säger.

Återstår bara att berätta hur jag tog mig till kyrkan: med motorcykel givetvis! I eftermiddag planerar jag att gå på gudstjänst i bönhuset. Roligt att också gå till "ordets hörande" när man själv inte är huvudagerande.

Åter på jobbet

Jag har ju varit borta därifrån i nästen tre veckor.* Dessutom var det många bland arbetskamraterna som var på semeter under den tid jag jobbade mellan min semester och lägret. Och plussar man då på den tid då även jag hade semester så är det några arbetskamrater som jag inte sett på tre månader.

Konfirmanderna träffade vi också idag på aftonen. Förberedelse för konfirmationen på söndag. Kåp-provning, övning av de dramer som konfirmanderna ska göra som redovisning samt utdelande av de uppgifter som alla ska ha i mässan på söndag. Det blir alltså högmässa med konfirmation. Här får ni kvittot på att man kan ha många lekmän aktiva i en gudstjänst. Hela trettiofyra konfirmander får alla varsin uppgift. Det gladde mig att vi fick sex frivilliga som blir textläsare (2) och förbedjare (4). Övriga 28 blir blir kors- ljus- standars- nattvardskärls- och bibelbärare i processionen. Några kollektörer.  Ett gäng medverkar i evangelieprocessionen och några biträder vid dukandet och avdukandet av altaret. Men allt detta ska vi öva imorgon. Och på söndag som sagt den stora högtiden.

Hur det går, det berättar jag på bloggen - inte på Facebook!

* här kan man se hur omedvetet påverkad jag är av ett fullständigt felaktigt tänkande. Jag luras alltså av det felaktiga tankemönstret att säga att jag är "på jobbet" när jag besöker det hus där kontoret ligger. Men givetvis har vi som deltog i seglarkonfirmandlägret varit "på jobbet" även på en segelbåt i Stockholms skärgård.
...hrmm---!


Facebook

Gå med i Facebook och skaffa dig ett liv!

Den uppmaningen kommer titt och tätt från min gamle kamrat. Ibland uttalad här på nätet, ibland via telefon, som igår kväll när den gamle kamraten ringde för att ljuga en stund. Skälet till uppringningen var att han ville komma och hälsa på vid tillfälle, tigga lite lunch och låna boken Förnyarna av Dag Sandahl. Givetvis ställer jag upp på det i utbyte mot att han tar med och lånar mig den bok om finska Vinterkriget som han tidigare skrivit om på sin blogg.

Men jag går inte med i Facebook. Skälen är två!

1. För en tid sedan diskuterades Facebook i P4 Norrbotten-morgonprogrammet Kalne & Co. Där fick man höra rena skräckhistorier om äktenskapspartners som nästan helt slutat prata med varandra för att dom måste ägna all sin tid åt Facebook. En situation som denna beskrevs: de två sitter uppkrupna i varsin fåtölj eller rent av varsitt hörn av soffan med varsin laptop i knät. Efter att ha kollat igenom vännernas göranden och låtanden för dagen så utbrister hon till honom "jasså, du har gjort det och det idag".

Jag menar: man kan ju - åtminstone rent hypotetiskt - berätta det direkt för varandra.

En fråga ställdes i programmet om lyssnarna var med i Facebook. Man fick chansen maila in. Givetvis gjorde jag det. Och mitt svar blev till och med uppläst där jag högtidligt lovade att aldrig gå med i Facebook. Till råga på allt skedde detta inför två arbetskamrater från grannförsamlingen (med vilken vi ska bli en den 1 januari), två diakoner vilka var i studion för att berätta om någon ny samtalsmöjlighet som diakonerna erbjöd.

Genom omnämnandet av arbetskamrater närmar jag mig det andra skälet till mitt Facebook-motstånd.

2. En arbetskamrat, i samma församling som jag, denna gång - understundom förekommande bland kommentatorerna på denna blogg under pseudonymen pedagogen - brukar också med regelbundenhet uppmana mig:

- Gå med i Facebook och skaffa dig ett liv.

Hon hör till min gamle kamrats vänner - i alla fall på Facebook. 

Även till henne har jag givetvis svarat: nej, nej, nej och åter nej. Och då kan man ju inte ge sig. Jag menar: har man målat in sig i ett hörn så har man. Hur skulle det se ut om man plötsligt ändrade sig i en så viktig och principiell fråga?

Jag har alltid gått och tänkt att dom som är med på Facebook är idioter och nördar som inte har något annat vettigt att göra. Får dock erkänna att den synen något börjar krackelera när jag får alltfler rapporter om att annars sympatiska och vettiga människor är med på Facebook, såsom

* min lillasyster. Hon hör f ö till min gamle kamrats "vänner", berättade han igår. Det är ju märkligt att han är vän med min syster men inte jag!
* min moster
* min äldste son (förutsätter att fler bland ungdomarna är med men det har dom aldrig skvallrat om). Sonen berättade f ö förra året att han startat en grupp för prästbarn med vänstersympatier el dyl. Just då (gruppen nystartad) var det en medlem föutom han själv. Min gamle kamrat lovade dock att tipsa sina fyra barn om den gruppen så kunde kanske skaran utökas med 200%.

Min arbetskamrat pedgogen brukar dessutom ta till argumenetet att jag borde gå med för att kunna vara med i Frimodig Kyrkas stödgrupp på Facebook. Jag gläder mig mycket över att det bland mina arbetskamrater finns dem som på detta sätt vill se Frimodig Kyrka få ökat stöd.

Och då närmar jag mig den ultimata katastrofen: insikten att det också finns kamrater i Frimodig kyrka - vilka jag mycket håller av och uppskattar och vars insikter i det kyrkliga och andliga jag till stor del ser som föredömligt och gärna tar del av - som är med på Facebook. Jag tänker tex på FK:s riksordf och Dag Sandahl. Kanske får jag - till slut - följa goda fördömmen i spåren och gå med? Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.

Bara man inte ändrar sig i den enda vikiga frågan i Svenska kyrkan. Om jag gjorde det så skulle väl även pedagogen bli besviken när hon inte längre har någon att skälla på.

Äntligen blev det lite fart

På mig alltså.

Först var jag på eftermiddagen på badhuset och simmade och bastade. Det var skönt. Det har varit lite dåligt med fysisk aktivitet för mig under sista delen av sommaren. Normala rytmen brukar vara 1000 m simning 1-2 ggr i veckan samt 45-60 min promenad några gånger i veckan. Men som sagt, sista tiden har jag legat på latsidan. Särskilt under de tio dagarna ombord på Elida. Där kunde det av förklarliga skäl inte bli mycket promenerande. Andra gången vi la till i Vaxholm (när vi behövde tvätta alla nerspydda kläder) passade jag dock på att promenera runt i bygden. Hoppas att denna simtur innebär ett återkommande till mer normal rytm.

Sen på kvällen blev det ännu mer fart på mig. Då var jag nämligen ute och åkte motorcykel. Det har blivit lite körande denna sommar. Det har jag skrivit förut. Min ursprungliga plan var att använda ledigheten efter Elidalägret till att göra en längre MC-tur, men lite små-förkylnings-känsla + kallare och regnigare väder gjorde det mindre lockande. Olika alternativ till halvlång respektive kortare tur har sedan prövats i tanken och till slut blev det i alla fall en kvällstur. Jag hann precis infinna mig vid Lule-motorcyklisternas samlingsplats vid järnvägsstationen innan gänget gav sig av. Vi var väl ca ett dussin motorcyklar. Målet för kvällen var Rörbäck camping bortanför Råneå. Ett ställe som jag aldrig besökt tidigare. Innan avfärden hann jag få informationen att vi tar E4 med undantag för svängen över Sundom - ett måste för kurvlängtande MC-förrare. Dock hade vi inte tillräckligt noga enats om vägen ut till E4. Vid div rödljus hade gruppen splittrats så vid Mjölkuddsrondellen hade vi inte riktig kontakt med varandra. Alltså tog några Bodenvägen mot E4, andra gamla Haparandavägen mot Rutvik. Jag tillhörde den senare gruppen. När den förra gruppen fick klart för sig att dom tappat halva gänget så satte dom upp riktigt hög fart (dom fick ju längre väg) och ungefär vid Persön hade dom kört ifatt oss övriga.

I samlad tropp kom vi fram till målet. Några av oss hade kaffe med, andra grillade korv i en eld som vi lyckades få till med hjälp av en blandning av gammal halvtorr julgran och lite medförd ved. Eftersom ytterligare en ledamot av SMC-norrbottens styrelse var närvarande + en som nämnts som möjlig att tillfråga till kommande års styrelse så blev det även lite SMC-snack.

Ganska hastigt tog några av deltagarna initiativ till uppbrott och på en kort stund var alla på väg. Flera gånger har jag varit med om dessa gemensamma körningar och jag noterar alltid samma sak: på utresan kör man i samlad tropp, på hemresan verkar det vara kappkörning och gruppen splittras. Jag har alltid tyckt att man ska hålla ihop även på hemvägen. Det är väl det som är poängen att alla kan känna sig trygga med att man har följeslagare hela vägen tillbaka till stan - säger jag som givetvis hakade på snabba gruppen och lämnade några bakom mig. Att leva som man lär är inte alltid så lätt när man håller i gashantaget på en motorcykel!*

* eller ska jag framställa problemet sålunda: om man hypotetiskt tänker sig att man kör på en 110-väg med mitträcke och viltstängsel (där kan man alltså köra ganska tryggt!); om det då finns folk på MC som bara kör drygt 80 ska man då tänka att dom medvetet har valt att bli frånåkta?

Teori och praktik

Lite så känns det med de två böcker jag läst senaste tiden.

Den första - som jag lyckades ta mig igenom på lediga stunder under seglarlägret - är en nästan femton år gammal bok (utkom 1996) som jag länge tänkt läsa; Peter Englund: Brev från Nollpunkten. Redan när den utkom insåg jag att det här är en bok jag vill läsa. Varför det inte blivit av på alla år har jag inget bra svar på. Redan någon gång direkt efter den utkom fick jag en personlig rekommendation att läsa den. Det var en gammal klasskamrat från grundskolan - nu boende i mellansverige - som var på besök hos sin mor och fått för sig att hälsa på mig på församlingsexpeditionen då han fått veta att jag blivit präst i vår gemensamma barndomsförsamling. Han stod på expen under hela öppettiden (två timmar) och en av samtalspunkterna var allltså en rekommendation av denna bok. Men först nu blev det av. Under försommaren fanns boken tillsammans med ett flertal andra titlar i en stor låda på COOP märkt "sommarläsning - tre pocket för 100 kr".

Nu blir det kanske lite märkligt att recensera en femton år gammal bok så jag avstår. Säger bara att den var läsvärd. Den behandlar några stora skeenden i det grymmaste av århundraden, 1900-talet. Första världskriget, Stalinterrorn på trettiotalet, Förintelsen och Atombombssprängningarna över Japan. När man läser kapitlen efter varandra så blir det som om Englund steg för steg visar hur respekten för människolivet bryts ner genom masslaktningen av soldater i första världskrigets skyttegravar, terrorbombningarna av civila under det andra och givetvis Förintelsen och atombomberna. Till detta ett kapitel om kultur- och vetenskapspolitiken i de två totalitära politiska systemen nazismen och sovjetkommunismen.

Det intressanta med just det kapitlet är att Englund visar hur lika dessa två totalitära system i grunden var.
Man ser också hur orimligt det är när vetenskap och kultur ska styras av ideologi. Vad är "tysk matematik"? Relativitetsteorin kan avfärdas för att den är "judisk" osv. Utan alla övriga jämförelser så kan det inte hjälpas att man ser vissa små paraleller även till vår egen både kyrkliga och samhälleliga samtid. Hur även vi i vår tid fattar beslut om vad som är riktigt på rent ideologiska grunder klart i strid med tradition och etablerad erfarenhet. Läsaren får själv tänka ut det konkreta.

Den andra boken,som jag läst sista dagarna, är en av dem jag tidigare berättat att jag köpt: Gereon Goldmann: Genom Dödsskuggans dal (Fredestad förlag/Catholica). Det är absolut en av de mest faschinerande böcker jag läst på länge. Det handlar om en tysk katolsk man, franciskan och seminarist vid prästseminarium som bli inkallad till militärtjänst i SS tillsammans med en grupp andra blivande präster. Ett starkt vittnesbörd är hur man kan se hur dessa unga kristna mitt i den nazistiska omgivningen får respekt för sin tro när dom vägrar kompromissa. T o m Heinrich Himmler ger dem ett personligt löfte att de ska få utöva sina religiösa plikter och inte behöva utsättas för kränkningar pga sin tro. Man kommer utan tvekan att tänka på Daniel och hans vänner (se början av Daniels bok i Bibeln) som också genom sin direkta kompromisslöshet skapar sig religiöst utrymme. Vid ett tillfälle i sitt liv är han mer kompromisslös än sina kamrater (överdrivet skarp i sin kritik mot missförhållanden, tycker dom) och förlorar därmed sin post. Det visar sig att just detta senare räddar hans liv.

Hela boken är sedan ett enda långt vittnesbörd om bönens makt, om trohetens värde, om hur Gud kan frälsa i yttersta nöd. Jag avstår från att referera hela boken. Istället uppmanar jag verkligen läsarna att köpa/låna den och läsa den. Du ångrar dig garanterat inte.*

Men några bitar ur boken ska jag ge. Huvudpersonen är alltså på väg bli präst när kriget avbryter planerna. Han lyckas dock senare få biskopligt tillstånd att dela ut kommunion (nattvard, på denna tid gav katolska kyrkan bara brödet, inte vinet till lekmännen) till sårade och döende soldater (han får kontinuerligt hämta invigt nattvardsbröd hos präster på de olika orter han kommer till). Vid ett tillfälle när han som sjukvårdare, under skydd av Röda kors-flaggan, tar sig fram till de sårade mitt i stridslinjen så möter han allierade sjukvårdare i samma ärende. En trettio minuter lång fred uppstår där mitt i striden där de allierade sjukvårdarna bjuder på choklad och han ger nattvarden till döende katoliker även bland de allierade soldaterna.

Mot slutet av kriget blir han tillfångatagen och hamnar i fransk fångenskap i Nordafrika. Efter att ha blivit prästvigd av en fransk biskop blir han präst i ett fångläger där särskilt övertygade nazister sitter fångna. Han möter först ett oerhört motstånd men tack vare träget arbete lyckas han återuppväcka tron hos många av dessa tyska soldater som har en kristen bakgrund. Efter en tid är det hundratals som deltager i den dagliga mässan.

Vid ett tillfälle får han möjlighet möta en kristen ordenskvinna som lever som eremit i de nordafrikanska bergen. Hon ber honom ge namnet på den nazist i fånglägret som är allra mest hatisk mot kristendomen. Efter en tids fortsatt arbete i lägret kommer just den officeren och vill bli kristen och bikta sig. När han senare får chans berätta detta för eremitkvinnan så utbister hon "Naturligtvis, jag har ju bett för honom sex timmar - varje natt!"

Kan man annat än få en tankeställare, vi som så ofta ger upp i våra böner för grannar, vänner, barn, föräldrar, makar? Bönens makt framträder även på annat sätt. Det visar sig att huvudpersonen  - utan att veta om det - haft hemliga förebedjare i hela sitt liv. Men nu avslöjar jag inte mer. Tole lege! (Tag och läs!)
* men som vanligt när katolska böcker rekommenderas så måste protestantvarning utfärdas: om du tror att allt är fel bara för att Påven och helgonen onämns i positiva ordalag eller att den Helige Ande absolut inte kan verka i den katolska kyrkan eller i enskilda katolikers liv - ja, då blir det givetvis en ytterst svettig läsning

Söndag kväll

En Ulrika - trodde först det var min syster men insåg snabbt att så inte kunde vara fallet - skrev en kommentar till ett tidigare inlägg. När jag kollade den länk hon skickade med så visade det sig vara en granne i radhusområdet - tillika journalist och författare - som bloggar under namnet radhusbloggen. En granne bloggosfären måste man givetvis göra lite reklam för.

En arbetskamrat skrev också en kommentar och berättade om att hon skrattat när hon genom annan arbetskamrats försorg tog del av berättelsen om min cykel som blev stulen och återfunnen. Skrattade av glädje över att jag fann igen den får jag väl hoppas.

Min gamle kamrat skriver på sin blogg att han å bokhandel i Umeå inte fann en bok han sökte (Dag Sandahl: Förnyarna), en bok som han påtalar att jag äger. Jag har väl redan lovat dig att låna boken? Det får du gärna, men den kommer ju att bli en klassiker som du borde ha i ditt teologiska bibliotek!

Dag Sandahl fortsätter för övrigt att på sin blogg leverera en blandning av kvickheter och analyser av det kyrkliga. Även om du normalt inte läser (alt inte orkar läsa) Dags blogg så tycker jag att du ska läsa ett speciellt inlägg. Det är ett där Dag går igenom och analyserar reklamen för Svenska kyrkan i Växjö. Dags inlägg är en fullständigt formidabel sågning av den nu alltför vanliga kyrkliga floskelleveransen. Lär dig se det som Dag avslöjar (så att du själv kan avslöja när du möter liknande): att massor av fina kyrkliga ord ofta ingenting säger om verklig kristendom. Inlägget heter En levande kyrka - öppen för alla, skrivet den 20 augusti. Du får bläddra ner en bit på Dags blogg. Länk till bloggen finns här.

Vad har i övrigt hänt sedan sist?

Igår kväll bjöd jag några vänner på surströmming i min kyrkstuga men av vissa praktiska skäl fick ätningen ske hemma hos några bland vännerna. Så kan det gå.

Idag har jag varit tvenne gånger till Herrens hus. Först på förmiddagen till Örnäsets kyrka för högmässa som leddes av kollegan Mats. Bra med folk (knappt 40 pers) Enda smolket i glädjebägaren var att Mats använde en nattvardsbön där Gud sägs vara "som en fader och en moder...". En del som drabbas av renlärighetsnit tror att tveksamheten med denna formulering är att Gud sägs vara som en moder. Icke så. Det är Gud. Felet är att han sägs vara som en fader. Att fader alltså bara skulle vara en bild av Gud. Nej, enligt Jesu tilltal och kyrkans bekännelse så ÄR Gud Fader. Det är skillnad. Min gode vän Göran Beijer (vilken jag berättade att jag besökte i onsdags) har sagt att han avstår från att kommunicera när denna nattvardsbön används "eftersom man inte vet vilken Gud som tilltalas". Alltså funderade jag på om jag borde sitta kvar i bänken, men gjorde det inte. Jag är ju i praktiken ganska vek när det kommer till direkta konfrontationer och vill ofta tolka och tyda allt till det bästa. Men nästa gång...?

På eftermiddagen åter till Örnäset för besök i bönhuset. Gudstjänst ledd av Mikael med läsning ur Laitinens postilla och predikan av Vidar.

Nu är det söndag kväll. Det finns knappast någon kväll i veckan som ger mig en sådan avslappnad frid som söndag kväll. Kanske beror det på mitt barndomsarv att vi så konsekvent firade vilodag på söndag, att inget extra arbete förekom? Kanske beror det på den vila själen får efter att ha varit under "Guds ords hörande" i gudstjänsten? Kanske beror det dessutom på den veckorytm jag som präst haft i så många år där söndagen är huvudarbetsdagen med predikan och måndagen oftast ledig vilket gör söndag kväll till "helgdagsafton" om man nu ska tala lite vanligt språk.

Vad ska man nu ta sig till? En avslappnad motorcykelkvällstur? Nej, finare väder hade behövts. Får se i morgon.

Torsdag kväll

Har nu för en och en halv timme sedan avslutat sammanträdet med SMC Norrbotten. Vill du veta vad vi sysslat med så kommer protokollet så småningom upp på hemsidan. Vi inledde dock med att käka varma mackor. Jag undrar om det är första gången som jag använder ugnen i den bänkspis som jag köpte till stugan för några år sedan? Nej, kommer jag på nu. Jag har ju varit här med både son och dotter och då värmt mat i ugnen.

Detta var tredje året i rad som vi har höstens första sammanträde i min stuga. Flera av kamraterna tycker att det redan blivit en så etablerad tradition att dom tycks mena att jag bara för den skull ska låta mig inväljas i styrelsen ytterligare ett år. Men det kan bli problem med fortsatta sammanträden härstädes. För två år sedan var vi bara tre deltagare (då var vi inte ens beslutsmässiga, alltså var vi tvugna att göra som vi bestämt trots att vi inte kunde bestämma det), ifjol fem och nu ikväll som mest åtta personer. Fler ryms inte. Kanske får vi flytta till separatiststugan eller annan större lokal här i Kyrkbyn.

Jag skriver här i Kyrkbyn eftersom jag sitter kvar i stugan efter det att jag diskat och just bestämt mig för att sova över. Frågan är bara var någonstans jag ska slå in en spik så att jag kan säga att jag "arbetet" på stugan så jag har rätt sova över en vardagkväll. Jo, kommer jag på: jag skulle behöva någonstans att hänga tebryggningsfiltret. All rättfärdighet uppfylld. Så lätt var det.

Nu är jag ledig i en vecka eftersom tio dagars läger ger en del extra tid att ta igen. Frågan är vad jag ska göra. Det lutar åt att jag tar - åtminstone en kortare - MC-tur.

Hemma igen

I mitt eget trygga hem.

När alla konfirmander i går eftermiddag levererats till Centralstationen i Stockholm kunde jag, som inte skulle med tåget, istället få några timmars permission före kvällsflyget (hade med flit beställt sent flyg för att få en stund över) vilka jag använde till att hälsa på min gode vän sedan vår gemensamma tid som dekaner i Synoden, nuvarande biskopen i Missionsprovinsen Göran Beijer. Alltid roligt att mötas och få resonera lite om läget i kyrkan.

När flyget närmade sig Luleå märkte man att här är det fortfarande betydligt ljusare på kvällen men när jag uppvaknade i morse så märkte jag att det också är betydligt kallare.

Nu har jag ägnat förmiddagen åt att kolla igenom all post som grannarna vänligt tagit hand om under min frånvaro:

1. Sju nummer av tidningen Dagen. Det intressantaste där - en artikel jag rev ut för att spara - var om en ung man som, kommen från ett svenskkyrkligt prästhem med OAS-anknytning (!), nu förbereder sig för att bli ortodox präst.

2. Ett nummer av Kyrka och Folk. Den tidningen får jag gratis eftersom redaktör Sidenvall är min gruppkompis i kyrkomötet. Snabbt genombläddrande visar att det möjligen är någon enstaka artikel som jag kommer att läsa.

3. Månadens nummer att Pennan och Svärdet, vilket är månadstidning för bokklubben Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Snabbt genombläddrande även där. Beslöt att kryssa bort månadens bok och månadens film (förra månaden köpte jag två filmer vilka ligger osedda på köksbordet. Kanske snart dags att jag använder den DVD-spelare som jag fått av församlingens diakonisse, vilken han själv funnit i en skräpcontainer men funnit vara helt användbar).

3. En räkning, samt kontoutdrag för två betalkort vilket visar vad jag ska punga ut med denna månad. Givetvis har jag lagt dessa på sin rätta plats för räkningar som ska betalas så att jag inte på Sahlinskt vis i efterhand ska behöva erkänna att räkningen måste ha råkat "hamna någonstans".*

4. Ett paket med två böcker från bokförlaget Catholica.
Det var när jag för en tid sedan fick den beställda boken om Kyrkoherden i Ars - vilken jag berättat om i tidigare inlägg - som jag även fick med lite bokreklam. Alltså betällde jag två böcker till, vilka nu kommit. Den ena boken Jag ska visa dig vägen till himmelen är en liten bok med tänkespråk av densamme kyrkoherden. På måfå slår jag upp en sida och finner följande pärla:

Det finns de som tycker att religionen är tråkig; det är för att de inte har den Helige Ande.

Den andra boken heter Genom dödsskuggans dal och är en personlig berättelse om en franciskanbroders och prästseminarists öden och äventyr som tysk SS-soldat under andra värlsdskriget. Kanske har min arbetskamrat Micke rätt när han på seglarlägret sa till konfirmanderna att jag gillar (att läsa om) andra världskriget.**

Nu är det dags att göra något väsentligt:
1. handla lite
2. städa lite
3. förbereda fikat till kvällens styrelsesammanträde i Kyrkstugan med Norrbottensstyrelsen av SMC - Sveriges Motorcyklister.
* läste i Aftonbladet för någon dag sedan en jämförelse mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt inför valet. Där stod det att "Tobleroneaffären" lever på nätet som om den inträffade i går.

** Kanske är det Någon som tycker att jag borde vidga mina vyer för just nu kom dagens post och den innehöll ett brev med ordet ALLMÄNNBILDNING på framsidan. Det var reklam för att prenumerera på DN. Gratis fyra veckor visar det sig. Kanske tar jag chansen. Det skulle ju ge möjlighet att bättre följa valrörelsen. Dessutom fick jag reklam för Nya NE, men det köper jag inte. Jag har både det kompletta gamla NE + Bra böckers lexikon. Ett valextra från Ja till livet om partiernas syn på arbortfrågan och relaterade frågor kommer jag givetvis att kolla igenom

Sista natten med gänget

har det varit inatt. En stor del av konfirmanderna sov uppe på däck i den delvis stjärnklara natten, iklädda det vi kallat båtens "överlevnadsdräkter". Ser ut ungefär som vattentåliga skoteroveraller. Själv valde jag dock min sköna säng.

Nej, jag har inte blivit upphissad i den höga huvudmasten  - ännu! I flera dagar har jag inte ägnat den möjligheten ens en tanke (ytterst ovanligt för mig): vi har nämligen i flera dagar haft magsjukeepidemi ombord. Själv har jag varit lite orolig i magen i några dagar och som sämst i förrgår natt. Men jag klarade mig från att kräkas. Några av dem som inte gjorde det - och som dessutom inte han upp ur hytten och fram till relingen - råkade istället utföra sagda syssla rakt i kamraternas packning varför vi fått tillbringa en extra dag i gästhamnen i Vaxholm med att tvätta käder.

Igår kväll hade vi åter en förbönsmöjlighet i samband med aftonbönen. Fin upplevelse, precis som förra gången. Det är fantastiskt att tänka vilken möjlighet att påverka och förändra människors liv som den Helige Ande får under ett sådant intensivt läger.

Men nu är det alltså snart slut. Stort tack till alla i den underbara besättningen på Elida! I eftermiddag mönstrar vi av inne i Stockholm och ikväll flyger jag hem. En ledare till får flyg hem (vi som åkte tåg ner) men de övriga åker tåg med ungdomarna.

I morgon börjar vardagen. På kvällen har jag sammanträde i min kyrkstuga med styrelsen för Norrbottens motorcyklister.

konfirmationsläger

Skälet till att det blir lite glest med bloggandet just nu är att jag befinner mig på församlingens konfirmationsläger på missionsbåten Elida. Vi seglar sedan i måndags runt i Stockholms skärgård och har redan hunnit med en resa fram och tillbaka till Åland.

Lektioner på förmiddagarna och segling på eftermiddagarna/kvällar. Morgon- och aftonböner dagligen, besättningen ansvarar för morgonbönerna - där har vi fått höra flera gripande vittnesbörd - vi ledare för aftonbönerna. Bad ofta flera gånger om dagen då vi hoppar från båten och klättrar upp på repstege. Kaptenen Stefan är en underbar person, hans besättning likaså. Alla är dom glada och trevliga och har lätt att skapa kontakt med konfirmanderna.

Detta är andra året som Örnäsets församling har sommarkonfirmationsläger på Elida, men första gången som jag är med. Jag får väl erkänna att jag tidigare (utan att veta något om hur det fungerar!) varit lite kritisk mot denna lägerform. Det har framstått som onödigt lyxigt att fara ut och segla. Det kostar ju lite extra för församlingen. Men nu när jag är här så har det bara tagit några dagar att bli helt såld på idén.

Någon lyx är det sannerligen inte frågan om. Snarast är det scoutlägerkänsla. Man äter på plasttallrikar, sittande direkt på däck utan bord och stolar, balanserande tallriken i ena handen och muggen i den andra. Diskar sin egen disk. Endast tre toaletter finns för drygt 40 personer. Och kojerna man sover i, ja hur ska jag förklara dem? Kanske ska jag be min gamle kamrat föreställa sig ett normalt tvåbäddsrum å Älvsby Folkhögsskola, i detsamma tränga in 12 personer inkl två ledare och helt utan garderober eller andra förvaringsutrymmen. De ytterst stränga reglerna att man bara får befinna sig i sin egen hytt gör ju att allt sedvanligt "spring mellan logementen" är obefintligt. Dessutom är ungdomarna så trötta på kvällarna att dom ofta ber om att få gå och lägga sig redan innan utsatt tid.

Som sagt, sk gemenskapsbefrämjande lekar för att konfirmanderna ska lära känna varandra behövs inte på vanligt sätt.

På fredagskvällen hade vi en förbönsgudstjänst. Det var en mycket stark upplevelse. De allra flesta kom fram till förbön och här var många allvarliga och personliga böneämnen. Den fortsatta bönen är givetvis att denna erfarenhet ska få vara inledningen på ett liv i bön och tro.

Hur ofta jag får möjlighet blogga framöver är osäkert. Batteriet i bärbara datorn tar snabbt slut och ström har jag bara tillgång till när vi står i hamn. Men när jag nästa gång skriver hoppas jag att jag kan berätta om årets händelse: att ha blivit upphissad i den 45 m höga masten. Den som lever får se.

Glest

Kära läsare!

Av vissa skäl kommer det kanske att bli lite sämre med inlägg under ca en vecka. Vi får se.

Lulekalaset

har jag varit på ikväll. Jag får erkänna att det är första gången för mig trots att det nu lär vara 7-8:e året som festligheten arrangeras. Personligen känner jag inte mycket glädje i dylik aktivitet. En massa mer eller mindre berusade människor som håglöst går fram och tillbaka mellan norra och södra hamnen där de två stora festplatserna och scenerna finns. Givetvis tog jag själv en runda både söderut och norrut för att se vad som pågick. I södra hamnen med sina tivoliaktiviteter och blinkande lampor blev man alldeles snurrig och i norra hamnen var jag nära få se ett slagsmål på nära håll. Kompis och flickvänner till de två bråkstakarna lyckades avstyra det hela innan det blev för allvarligt. Nej, detta är inte min grej. Därför har jag också för det mesta smitit från stan under tidigare Lulekalas. Men nu var jag alltså där, inte för att festa på Lulekalaset utan för att vara med i Kalaskyrkans arbete.

Jag måste säga att jag blev imponerad av denna frivilliga ekumeniska satsning. Mitt i staden, mellan Domkyrkan och Kyrkans hus (församlingshemmet) på det gångstråk (Nygatan) som inhängnats inom festivalområdet och utgör passage mellan de två festområdena; där mitt i smeten har Kalaskyrkan sitt tält. Eftersom det är mitt mellan de två mest högljudda områdena så går det något så när att samtala över en kopp kaffe i Kalaskyrkans tält. Om inte vi själva bjuder på högljudd musik förstås. Det gjorde vi mellan ca kl 23 och 00 ikväll. Ett band av unga musiker spelade med en volym som på nolltid tömde tältet nästan helt och som gjorde att även vi som stod ca 50 m utanför tältet hade öronproppar eller önskade att vi hade. Nå, detta var som sagt bara under en av kvällens timmar, men likväl så anser jag nog att alternativet hellre är vår styrka. Alternativet till alkoholen. Alternativet till den högljudda ljudnivån.

Man kan förstå att festligheter som dessa där man får för sig att alla andra är (även om den absoluta majoriteten av Lulebor givetvis inte är där) skapar en ensamhets- och utanförkänsla som driver folk att komma, människor som mitt i mängden kan känna sig ensamma, som egentligen inte känner sig hemma i det ljudliga stimmet men ändå "måste" vara där. Jag tror att det är för dessa som vi ska erbjuda ett alternativ: alkoholfritt, lungt och pratvänligt ljudligt.

Jag tillhörde gruppen minglare, dvs sådana som finns i och utanför Kalaskyrkans tält för att skapa kontakt och prata med dem som kommer. Nu ska jag villigt erkänna att detta att få kontakt spontant med fullständigt främmande människor är inte min starkaste sida. Nästa år tror jag att jag anmäler mig till bära bord och stolar-gruppen. Det är jag bättre på. Roligt att se det stora engagemanget från så många.

Men det bestående intrycket från kvällen blev något helt annat: min cykel blev stulen. Jag hade lämnat den vid köksingången till Kyrkans hus (baksidan av huset är utanför festområdet så vi "tjänstgörande" kunde gå genom huset för att komma ut på Nygatan) och när jag kl 01 på natten gick för att ta den så var den borta.

tanke, tanke, tanke...

Och då påminde jag mig att när jag kom så hade jag sett två ungdomar som också gått in bakvägen på gården för att se om det fanns någon möjlighet att slinka genom en eventuell glipa i staketet antingen vid Kyrkans hus eller grannhuset Ungdomens hus (f d domprostgården). Jag tänkte: kanske var det dom eller andra som senare varit ute i samma ärende som sett min cykel. Jag gissar att jag måste ha glömt låsa den. Vem skulle släpa med sig en låst 28" Crescent genom halva stan? Och jag tänkte vidare: om dom gått in på gården i just det ärendet så borde väl deras fortsatta aktivitet innebära ett farande runt hela staketet letande efter eventuell lucka i detsamma. Alltså gör jag samma sak!

Sagt och gjort. Jag började vandra runt staketet med små avstickare in på sidogatorna. Först ner mot Södra hamn sen upp för Smedjegatan mot Storgatan, ner mot Kulturens hus och längs Namnlösa gatan och Skeppsbrogatan, fram till gamla biblioteksbacken (Kyrkogatan), upp för densamma för att gå på Storgatan mot festivalområdets andra sida. Hastig titt mot de parkerade cyklarna vid hörnet av Stadshotellet, och eureka (jag har funnit det)! Där stod min cykel! Prydligt parkerad i cykelstället och ordentligt låst. Tyvärr måste tjuven ha cyklat en bit med blocklåsets regel i "halvläge" ty 6-7 ekrar var bortslitna. Men vad gör det. Det går att fixa. Cykeln återfunnen.

Det gäller att ha njure, som norrmannen sa, enligt historien. Kanske borde jag blivit kriminalare och löst gåtor i pusseldeckare.

Minnen från vägen

heter en bok jag just läst. Det är en självbiografi eller en minnesbok skriven av docenten Alf Härdelin. Under någon termin hade jag honom som lärare i Uppsala när jag läste teologi. Därför var det kul att läsa boken - även om jag redan läst Dag Sandahls recension i SPT för några nummer sedan. Lite igenkännade blir det även på annat sätt. Alf Härdelin var född 1926 (samma år som min pappa) och var prästson vilket även min pappa var.

Sedan kan jag ju inte låta bli att hänvisa till några passager där Härdelin nämner bikten (har ni läst om den förut?). I ett sammanhang där han talar om sin egen omvändelse (vid 19-20 års ålder) så berättar han att även hans far, som vid den tiden redan varit präst i 25 år, i samband med kyrkodagar hos den högkyrklige Gunnar Rosendal gjorde så avgörande andliga erfarenheter att även han efteråt talade om den tiden som sin omvändelse. I sammanhanget nämns även att det var i samband med dessa dagar som han (fadern alltså) biktade sig för första gången.

I slutet av boken där Härdelin beklagar en, som han upplever det, tilltagande andlig slapphet i kyrko- och kristenlivet, citerar han Laestadius uttryck att det finns många nådetjuvar och tilläger med egna ord: sådana som vill gå raka vägen till nattvarden utan omvägen förbi biktstolen.

Biktstol? När du hör det uttrycket förstår du kanske att det är en katolik som skriver. Alf Härdelin hörde till den grupp i svenska kyrkan som på 40-50-talen var med om den kyrkliga förnyelse som sedan ledde fram till aKF (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse). Delvis samma skeenden som berättas i Dag Sandahls Förnyarna beskrivs här ur ett personligt perspektiv. Alf Härdelin hör dock till den grupp högkyrkliga som med tiden upplevde det allt svårare* - han hade då varit präst i svenska kyrkan i några år - att inom svenska kyrkan leva ut den katolska grundsyn som dom börjat präglas av. Själv konverterade han dock flera år senare än många av sina kamrater, först 1963.

Kanske ska vi vara glada att Alf Härdelin lämnade prästjobbet i svenska kyrkan. Istället har den teologiska forskningen blivit hans livsgärning. Han har i sitt arbete lyft fram många teologer (som till stor del varit helt okända) och deras verk, vari det finns mycket som är djupt uppbyggligt; teologer från den medeltid som vi oftast kallar den mörka och från vilken vi fostrats tro att inget av värde är att hämta.

* även på annat sätt kunde det kosta på att stå för sin tro. När Härdelin vid ett tillfälle avböjt att viga ett par där ena parten var skild, blev han ställd inför rätta för tjänstefel (prästen är ju som vigselförrättare en statens tjänare) och dömd till dagsböter.

(Liknande ting skedde sedan vid några ytterligare tillfällen under 60-talet, tills man fann för gott att göra en ny tolkning av gällande lag vilket innebär att kyrkomedlem har rätt till kyrklig vigsel även efter skilsmässa, men att enskild präst inte behöver viga. Därefter har konflikter oftast kunnat undvikas.)

En märklig kyrkoherde

har jag läst om idag (eller snarare igår har det väl hunnit bli).

Han hette Jean Marie Vianney och var kyrkoherde i en liten by som hette Ars på den franska landsbygden. Han föddes i slutet av 1700-talet och dog 1859. Ganska jämngammal med Lars Levi Laestadius konstaterar jag när jag betänker att han i vår andliga tradition snarast skulle ha kallats en väckelsepräst istället för det han kallas i katolska kyrkan - ett helgon.

Helgon förkommer även på annat sätt i boken. Bla så sker ett under där ett sädesmagasin blir fullt med säd efter det att man anropat ett visst helgon och bett om helgonets förböner. Jag får erkänna - kanske till sorg för en del av mina protestantiska vänner - att jag med åren får allt större förståelse för den fromhet där man också aktivt räknar med helgonen och vågar tänka tanken att de är aktiva förebedjare för oss. Även om jag själv aldrig ber något helgon om förbön. Det har liksom aldrig ingått i den andlighet jag fostrats i.

Men det som träder en till mötes när man läser vittnesbördet om den enkle landsortprästen som blir Guds redskap för en fullständig förvandlig av den bygd där han verkar är att här möter man verklig och levande fromhet. En ödmjukhet där han alltid vill ställa sig själv i andra rummet. En själasörjarvishet. Nådegåvor i funktion, utan tvekan både helandets gåva och profetians.

När jag betänker att kyrkoherden i Ars är ungefär jämnårig och samtida som välkänd kyrkoherde i Karesuando så tänker jag att vi i den reformerade kristenheten ofta tänker på 1800-talet som väckelsens århundrade. Säkerligen gällde det även den katolska kyrkan på olika ställen. När Gud har ett verk att utföra då gör han det, genom vem han vill, genom den som öppnar sig att vara hans redskap, oavsett vilka traditioner Gud får verka genom.

Jean Marie Vianney, i katolska kyrkan mer känd. Både helgonförklarad och sedd som alla kyrkoherdars skyddshelgon. Men hos oss lutheraner väntar han kanske mer på att bli känd. Väl värd att lära känna.

Milton Lomask: Jean Marie Vianney - Kyrkoherden i Ars. Bokförlaget Catholica, 120 sid.

RSS 2.0