Torbjörn Lindahl

har jag inte firat ännu - idag!. Nu är det nämligen enligt gällande turordning Hertsökyrkans tur att ha gudstjänsten på kvällen. Alltså sitter jag hemma i fåtöljen och funderar ännu mer över predikan. Kommer alltså inte att kunna skylla på tidsbrist om jag inte får till något. Ämnet för predikan är klart och det blir fyra delar denna gång - inte tre som oftast. Och det kommer dessutom att sluta i himmelen. Psalmerna klara. Det blir 103, 104, 105, 107 och 109. Inga överraskningar så långt ögat ser eller örat hör. Körsång dessutom.

 

Adventsljusstaken och adventsstjärnorna kom givetvis fram igår afton. Naturligtvis följer jag uppmaningen att tända ljusen i ordning från söder till norr; en uppmaning som getts på blogg vilken jag dock av domkapitelsanmälningsskäl inte kan rekommendera. Jag har t o m beslutat flytta adventsljusstaken från soffbordet - där den naturligen stod i öst-västlig riktning - till pianot, där den naturligen står i riktning söder-norr. Jag blir inte trött på dylikt. Tvärtom, jag tycker det är fantastiskt hur man kan ge en djupare mening åt något helt vardagligt och fullständigt meningslöst, bara genom att bestämma sig att inordna sig i en viss tradition. Redan de fyra adventsljusen är ju också en likadan meningslöshet. Jag älskar såna grejer. Ju mer desto bättre.

 

Nu är det bara nästan exakt fyra dygn kvar tills jag får vetskap om domkapitlets beslut. I värsta fall - som jag väl  egentligen inte på allvar fruktar, men svårt att inte åtminstone något leka med tanken, livet är ju allvar! - så skulle ett dylikt beslutet innebära att kvällens högmässa är min sista som präst i svenska kyrkan. Bör jag ikväll kyssa altaret extra innerligt? 

tills Domkapitlet fattar sitt beslut i tillsynsärendet gällande mig (alternativt fattar beslut om fortsatt handläggning). Om exakt en vecka och två timmar infinner jag mig hos kapitlet för att höra förslag till beslut. Jag får då chana yttra mig innan beslut fattas.

har det handlat mycket om på sista tiden för mig. Inte min konvertering. O, nej. Andras. Genom  bokläsning.

 

Dels Ulf o Birgitta Ekmans Den stora upptäckten, dels det amerikanska f d presbyterianska pastorsparet Scott o Kemberly Hanhn's bok Våra vägar bar till Rom (originaltitel: Rome sweet home). I upplägget liknar böckerna varandra - makarna skriver vart annat kapitel - men innehållsligt skiljer de sig mycket.

 

Ulf o Birgitta har väsentligen gjort sin vandring tillsammans medan i paret Hahn's fall konverterade Kimberly först fem år efter sin man efter betydligt längre tvekan och aktivt motstånd. Den konflikten mellan makarna gör kanske den senare boken mer spännande. 

 

I förordet till Hahn's bok skriver Peter Kreeft (han  är väl också konvertit?) att det i USA finns högst 100 personer som hatar katolska kyrkan men miljontals som hatar det de tror vara katolska kyrkan. Tänkvärt. Och det är väl insikten som uttrycks i alla dessa tre böcker att katolska kyrkan i verkligheten - på djupet, innerst inne - är något helt annat än vad vi fördomspräglade protestanter ofta tror. Utan tvekan utmanande. Man ska alltid bedöma andra kyrkor efter deras egen bästa beskrivning av sig själv, inte efter min egen värsta nidbild. Det gäller även katoliker, brukar jag tänka.

 

Jag ska inte återberätta för mycket ur böckerna. Det skulle förta spänningen när kära läsarna själv tar sig an dem - vilket jag förutsätter att ni gör. Det är alltid värdefullt med kunskap oavsett vad man har för inställning till frågan om att konvertera. Kunskap är aldrig fel.

 

I Ulf o Birgittas fall är det väl bara att konstatera att dom genom Ulfs roll som internationellt aktad  frikyrkopastor fått möjlighet att möta betydligt fler intressanta katolska personer och sammanhang än den vanlige svenske "gräsrotskonvertiten" möter. Men även kan man se att deras lämnande av Livets Ord och konverterandet till katolska kyrkan inte bara är något tillfälligt hugskott. Det har varit en process  under lång tid, jag tror dom säger 15 år.

 

I paret Hahn's fall berättas flera gånger - av båda makarna - hur dom söker "hjälp" hos presbyterianska vänner - pastorer och lekmän - för att kunna se hur fel den katolska kyrkan har. I flera fall blir resultatet det motsatta: även vännerna konverterar. Ibland tänker jag att det kan vara likadant hos oss; dom som uppträder som flitigaste katolikmotståndare kan ligga ligga närmast till att ta steget!

 

Scott Hahn får i sitt liv som katolik fortsätta sin undervisande gärning och då även fylla funktionen att undervisa födda katoliker om vad deras tro egentligen innebär och de rikedomar dom äger i sin kyrka

 

Som en liten kuriosa kan nämnas att den första fråga där makarna Hahn anpassar sig till katolsk  uppfattning gäller synen på preventivmedel. En uppgift under universitetsstudierna där Kimberly väljer undersöka den kristna synen på saken i kombination med Scotts fördjupande studier om begreppet förbund i Bibeln leder dem båda till en ny syn - och det långt innan någon av dem i övrigt upplever katolska kyrkan som ett alternativ.

- - - - 

Samtliga i detta inlägg nämnda böcker kan köpas från förlaget Catholica. Där finns även flera andra intressanta böcker av Scott Hahn.

 

 

 

 

 

 

pågår. Via Dag Sandahls blogg kan man få lite info om vad som sker.*

 

På något övrigt sätt följer jag inte kyrkomötet. Man kan titta på nätet och se sändningar från debatterna. Men det gör jag inte. Trots att jag varit ledamot i två perioder. Det enda jag saknar är gemenskapen med vännerna i nomineringsgruppen. Själva kyrkomötet upplever jag inte längre som särskilt väsentligt. Är det någon som på senare tid haft en känsla att man egentligen bryr sig om vad som beslutas där? Ibland fattas tokiga beslut som t ex  strukturbeslutet för några år sedan eller äktenskapsbeslutet några år dessförinnan; men är det någon som finns ute på det kyrkliga s k golvet som någonsin under senare år upplevt att ett kyrkomötesbeslut förändrat arbetsbetingelserna i påtagligt positiv riktning? Jag är idel öra.

 

Om något år ska kyrkomötet enligt plan anta en ny kyrkohandbok. Vad nu det ska vara bra för - den gällande duger bra! Vem kommer på allvar att bry sig? Handbokstroheten är ju redan fullständigt upplöst. Alla som inte kommer att gilla den nya handboken - oavsett om det blir ena eller andra kyrkoteologiska flanken - kommer ändå att fortsätta fira gudstjänst enligt eget huvud.

 

I mitt eget huvud rör sig numera allmer tankar kring domkapitlets kommande beslut. Erkänner att det är lite jobbigt gå i väntans tider.

- - - - 

* kära läsarna noterar att jag bara nämner Dags blogg. Jag rekommenderar den inte, vilket var en av de saker som lades mig till last i en av domkapitelsanmälningarna. Nu har jag alltså bestämt inte givit anledning till ytterligare anmälan

Det är ju det prästerliga schemat för oss i församlingens östra område numera; jobba två söndagar, vara ledig två. Lika skönt som vara ledig varannan kan jag tycka. 

 

Vid ledig söndag uppstår alltid frågan var kyrkobesöket ska bli. Grundtipset är ju alltid Hertsökyrkan. Jag är nu så sammankopplad med den kyrkan att banden finns långt vid sidan  av min egen tjänstgöring. Men andra alternativ kan finnas. Ett var grannkyrkan tvärs över fjärden. Hade jag farit dit kl 11 hade jag kunnat återkomma till lovsångsgudstjänst med vännen Urban på kvällen. Viss lockelse fanns i det alternativet. Men man ska ju vara trogen sin (eller den gemenskap man gjort till sin) hemförsamling. Alltså blev det högmässa med kollegan Mats. Men då blev det kl 18.

 Alltså kunde förmiddagen användas till annat: tur till Mjölkudden för att avlämna bilen till dotter med billåningsbehov pga planerad utfärd till syster i Boden med nybyggd villa. Promenad hem efter billämning. Eftermiddag besök hos moster och morbror tillsammans med mamma. Första gången som mamma inte gick själv utan kom  med rullstol i taxin.

 

Kvällens gudstjänst stillsam och fin. Extra sång och fiolspel förhöjde upplevelsen.

 

Nu är det min tur fira två gudstjänster i Hertsökyrkan. OM domkapitlet skulle avkraga mig den tredje december pga olämpligt bloggande då blir det mina två sista högmässor.

 

Tänk! 

 

Kan man inte få något s k stalltips om vad som rör sig i domkapitelsledamöternas huvuden?

Fast det är ju bara en halv helg vi brukar ha våra Alphahelger. Men nu har vi i vart fall haft det. Fredag kväll till lördag kväll. Som vanligt ute på Sundet i Gäddvik

 

Denna gång var vi dock betydligt färre än vi brukar vara. Men lika avstressande och givande. Den här gången var dock jag inte med som förebedjare vilket jag oftast är. Då fick jag själv chans ta emot förbön. Det var gott.

 

Igår fick jag också en epost från domkapitlet. Så här i tillsynsärendets sista skälvande veckor (det ska avgöras tredje december och har pågått i snart fem månader) vill domkapitlet ha svar på en fråga som tydligen uppstått vid läsningen av en av mina bloggposter. Därmed flyttas fokus i ärendet mer än tidigare mot lärofrågor.

 

Ska jag därmed frukta att snaran om min hals dras åt ytterligare? Jag vet inte.

 

Då domkapitlets fråga innehöll ett ord, kring vilket hela frågeställningen snurrade, som jag i min egen text inte använt, så får jag väl erkänna att jag inte svarade på frågan lika rättframt som kapitlet möjligen önskat. Jag ville nämligen inte riskera låta mig snärjas genom att lockas in i diskussioner som normalt inte är dominerande i min egen tankevärld (det gäller ju att vakta sin tunga eftersom "everything you say can be turned against you".)

 

Min tankevärld har ikväll också upptagits av terrordåden i Paris. Jag känner att jag borde skriva något om detta men vad kan en vanlig enkel människa bidra med som inte någon expert redan sagt?

har jag haft ikväll. Har varit på Alpha. Fast jag är inte med i den egentliga alphagruppen utan leder en av våra fortsättningsgrupper där vi talar om bönen. Några gånger har vi talat om all bön som finns i en vanlig högmässa (och när vi ändå höll på tog jag upp mitt favoritämne: hur man kan se Jesu liv i högmässan.)

 

Idag talade vi om bön utifrån våra egna personliga erfarenheter.

 

Jag har sagt det förr och säger igen: alphaarbetet och fortsättningsgrupperna hör till de roligaste bland arbetsuppgifterna.

 

På förmiddagen var det storkollegium för alla anställda och sen apt* för oss i östra området (och kanske andra grupper hade det samtidigt). Även var det lite info till den första av de två personalgrupper som nästa år - om Gud vill och vi får leva - reser till Israel.

 

I övrigt går jag nu i väntans tider. I morgon är det tre veckor tills domkapitlet avgör tillsynsärendet gällande mig. Äntligen får jag väl säga. Men vad händer den dagen? En öl på Bishops Arms för att fira segern? Eller en öl på Bishops Arms för att dränka sorgerna?

 

Har sista tiden umgåtts lite med tanken att sälja huset. Kanske någon dag. Men inte just nu i alla fall.

 

Just nu är det dags att sova.

- - - - - 

* apt = arbetsplatsträff. På en sådan träff ägnar vi oss inte åt verksamhetsplanering utan talar om arbetsmiljörelaterade saker

var det pga mammas födelsedag och därmed sammanhängande släktmöten. Men inte så intensivt att kyrkogång försummades. I staden närvarande bror och svägerska hämtade mamma och så sågs vi till högmässa i Hertsökyrkan. Tvingas erkänna att jag själv försov mig så lämplig buss missades. Problem eftersom bilen var utlånad till dotter. Som tur var kunde ständigt trogna vänner svänga förbi och plocka upp mig.

 

Eftersom det var Bosse som ledde mässan så kan det knappast uppfattas som skrytsamt av mig om jag nämner att min tvillingbror och jag bara utgjorde hälften av de präster som finns  i bänkraderna. Jag tror det var närmare fyrtio personer i gudstjänsten. Ändå hörde jag senare att flera av de trogna istället var i Björkskatan och lyssnade till Anders Sjöberg. Hur trevligt det än varit att stanna så smet vi från kyrkkaffet och sammanstrålade med lite övrig släkt och drack kaffe hos mamma. 

 

När släkten börjat ge sig av var det precis läge för mig hinna till bönhuset. Roligt träffa vänner även där. Och det är väl gemenskapen som lockar. Gäller det bara gudstjänsten så vinner oftast högmässan. Särskilt om riktig liturgi förenas med god predikan som idag.

 

Hemfärd med buss och en bit promenad för att hämta bilen så var den innehållsrika dagen slut.

För säkerhets skull:

 

föregående inlägg ska man skratta åt - inte ta som förevändning för en anmälan till domkapitlet!

händer det att jag här på bloggen nämner hur många präster som varit deltagare i något visst sammanhang. Det har också hänt att läsare av denna ringa blogg funnit denna statistikförmedling störande. Därför ska jag absolut inte nämna hur många präster som eventuellt var närvarande på mammas fest igår. Jag vill ju inte i onödan dra på mig en irritation som leder till ytterligare domkapitelsanmälningar. Alltså nämner jag inte det. 

 

Istället ska jag räkna upp hur många som var släkt med en präst. Även ingifta räknas. OBS! En och samma person kan förekomma i flera släktrelationer.

 

Två var gifta med en präst

Tre var barn till en präst

Tio var barnbarn till en präst*

Fyra var barnbarnsbarn till en präst*

Fyra var barnbarnsbarnbarn till en präst*

Två var syskonbarn till en präst

En var syskonbarn till en annan präst

Fyra var syskonbarnbarn till en präst*

Tre var svågrar med en präst

En var svägerska med två präster

En var svägerska med tre präster

Tre var kusiner till barn till en präst (två gånger om)

Tre var eller har varit gifta med ett barn till en präst

Fyra var eller har varit gifta med ett barnbarn till en präst

Två var systrar till en svärdotter till en präst

En var svåger till en svärdotter till en präst

En var gift med ett barnbarnsbarn till en präst

Två var syskon med en präst

Två var syskon med en annan präst

En har varit gift med person som var kusin (eller något liknande) med en präst 

Två var mostrar till två präster

En var gift med en moster till två präster och dessutom svåger med en annan moster till två präster, (vilka två systrar dessutom är mostrar till en som är gift med en präst); och till yttermera visso svåger med Jubilaren själv som är mamma till två präster och dessutom svärmor och svärdotter (det senaste redan medräknat) till två (OBS! två olika!) präster!

 

Inte illa för att vara åstadkommet av bara tjugotvå personer! Och det är inte slut här.***

 

Sex av dessa besläktade präster var inte närvarande.

Tre av dem är döda. Frågan är: hur många präster var närvarande? Det avslöjar jag aldrig.

 

En av de närvarande hade ingen som helst släktrelation till någon av de övriga. Inte ens genom ingifte. Men är en mycket god vän till de flesta och han var ju i alla fall - präst!

- - - - - 

* ytterligare en om barn ännu varande i moderlivet medräknas

** siffran rättad. Se kommentar. Rättad igen!

*** går man bakåt i generationerna (och århundradena!) skulle fler släktpräster kunna uppletas, men då skulle listan över släktingar bli alltför lång. Så gränsen får gå här vid de präster som någon av de närvarande träffat.

Har min mamma fyllt. Igår. På självaste Gustav Adolf-dagen. Gustav Adolf-bakelser har vi dock inte ätit.

 

Igår tog jag en sen lunch och passade då på att gå till äldreboendet. Där var även två systrar och en svåger till mamma. Vi bjöd då alla boende på mammas avdelning och personalen på tårta. Riktigt fint hade dom ordnat med flaggor på bordet. Mamma var dock inte äldst i gänget. En annan av de boende var 94 år.

 

Idag har vi haft firande i släkt- och vänkretsen. Vi samlades till lunch i Kaptensgården i Gammelstad. En fin stund med representanter för fyra generationer. Roligt också att några av dem (som finns kvar i livet) som varit mammas och pappas goda vänner i många år hade möjlighet och ork att komma. Det uppskattade mamma mycket och även de inbjudna gladde sig.

 

Men festandet är inte slut därmed. Eftersom ett antal tillresta släktingar finns i staden under helgen kommer vi att ses i olika konstellationer både ikväll och i morgon.

 

"Vårt liv blir sjuttio år eller åttio år om det blir långt..." Vad ska man då säga om nittio?

med mycket gudstjänster.

 

Högmässsa i Hertsökyrkan på Alla Helgons dags förmiddag. Kanske inte lika mycket folk som helgen innan. Nej, betydligt färre. 

 

Efter lunch i kyrkan prommenerade jag till Örnäset. Gick över kyrkogården och hann sätts ett ljus på pappas grav. Även förbi mamma på äldreboendet. Där mötte jag också  moster och morbror. Sen äntligen till Örnäsgården och Örnäskyrkan där det var dags inrikta sig på kvällens insats: minnesgudstjänsten för de under året avlidna. En fin stund. Vacker musik på tvärflöjt. Riktigt fint. Men deltagandet vid dessa gudstjänster har minskat markant.   Ca 80 deltagare nu. Ungefär som ifjol enligt vaktmästaren. Men för knappt 15 år sedan var kyrkan nästan full. Är det den allmänna sekulariseringen som gör sig påmind? Folk upplever inte längre kyrkan som den naturliga platsen att hantera händelser i livet? Eller är det vår egen konkurens i form av andakter i kapellet på kyrkogården?

 

Söndag åter i Örnäskyrkan på högmässotid då jag distribuerade. Bosse celebrerade o predikade och i gudstjänsten var ganska många från närbelägna bönhuset där det varit församlingsdagar med predikningar i dagarna tre.

 

Två av dessa predikningar åhörde jag en stund senare i bönhuset. De kallade talarna var båda sådana som jag känt alltsedan min ungdom. En präst från Österbotten och en lekman från Haparanda. Till den gudstjänsten hade även två andra vänner infunnit sig: Anders Alapää från Korpilombolo med biskop Göran Beijer. Båda dessa följde mig sedan på kvällshögmässa i Hertsökyrkan. Jag funderade ett kort tag på att låta biskopen välsigna men tänkte att jag inte skall göra något provokativt så här i domkapitelsanmälningstider. Att två präster ur Missionsprovinsen befinner sig bland gudstjänstdeltagarna kan man väl ändå inte bli anmäld för? Men i dessa tider kan man inte så noga veta. Numera spränger ju folk alla gränser. 

 

Biskopen kom sedan och sov över hos mig. Det är tredje gången i mitt liv jag haft en biskop i mitt hus. Första gången var några år in på 80- talet då biskop Olaus Brännström kom till mig för att diskutera något. Kan dock inte ha varit mitt bloggande! Så vad var det då? Minns inte. Andra gången en biskop besökte mitt hem var för knappt tio år sedan då Bertil Gärtner kom förbi i samband med ett av våra norrländska OAS-möten.

 

Givetvis känner man sig välsignad. Men för att ingen bland kära läsarna ska känna sig förbigången å egna eller andras vägnar nämner jag med glädje att jag också haft både församlingspedagoger, diakoner och kyrkomusiker i mitt hem under åren.

 

Av någon för mig outgrundlig anledning hade jag tydligen råkat klicka bort kommentarfunktionen till föregående inlägg vilket flera läsare och vänner påpekat. Men nu tror jag det ska vara igång igen. Fritt fram att kommentera alltså.