Torbjörn Lindahl

idag. Och denna söndag är jag på hemmaplan. Hela dagen. Alltså blev det mässa i min vanliga gudstjänstkyrka. Morgonmässan kl 9 denna gång. Ca 20 var vi väl sammanlagt.

 

Efter mässan bjöd jag med två av gudstjänstdeltagarna på kaffe i min kyrkstuga. Tänk så lång söndagseftermiddagen blir med tidig mässa. Rejäla samtal vid kyrkkaffet och sen diskning, ändå var kl bara strax före ett när jag for därifrån. Hade sedan tänkt gå på mässa här i Porsökyrkan också kl 16. Det är ju ändå min distrktskyrka. Kul att se hur det fungerar där numera. Men när mina gäster farit från stugan började jag känna mig lite hängig och det har hängt i hela eftermiddagen. Så det blev att stanna hemma. Men lite borde jag röra på mig. Promenad eller cykeltur det är frågan.

hade vi i familjen igår. För svärfar, Börje Håkansson. Han dog ju redan i mars men pga Corona mm har själva begravningsgudstjänsten fått skjutas upp. Men nu blev det av, i Töre kyrka. Begravningsgudstänst med urna således eftersom kremering fick ske redan i våras, efter det att jag tillsammans med svägerska och svåger hållit en enkel bisättning på bårhuset i Kalix den 1 april, vilket jag skrev om dagen efter.

 

Begravningsgudstjänsten hölls av komm Mattias Johnselius, som jag lärde känna när jag fick vara hans handledare* under hans pastorsadjunktsår i Örnäsets församling för ca 20 år sedan. Vi skojade om att hans utmärkta sätt att sköta begravningen på måste bero på den goda handledning han fick i början av sin prästtid.**

 

Griftetalet var finurligt tycker jag. Ett genomgående tema var ordet inte. Färd till kyrkogården sen för gravsättning. Efter det att Börjes två äldsta döttrar firat ner urnan i graven, så skottade vi tillsammans igen den och lade buketter och kransar tillrätta. Närvarande var två döttrar, två svärsöner och fem barnbarn till Börje, eller morfar som han alltid kallades i familjen.

 

En värdig och fin stund.

 

Sen blev det middag på restaurang Roadys vid OK. Ett antal minnestelegram som tidigare lämnats antydde att om inte Corona förhindrat vanlig begravningsgudtjänst redan i våras så hade kanske ytterligare några personer infunnit sig. Men man inser ju att om man blir nästan 97 år så är många vänner och bekanta redan borta.

 

Dagen avslutades med te hos kollegan Mats på Kallkällan, då jag återlämnade hans bil som han vänligt lånat åt oss under dagen eftersom alla inte kan rymmas i mitt lilla fordon.

 

De flesta söderifrån kommande reste igår kväll, utom min äldsta dotter som jag skjutsade till flyget idag.

 

 

* när Mattias prästvigts fick han sin första sommar som pastorsadjunkt ha tre olika handledare. När sommar och semestrar sedan var över frågade kh Karin vem han ville handledas av under resten av året. Han valde då, till min glädje, mig. Lustigt i sammanhanget är att en av dem han då valde bort är hans nuvarande chef och kyrkoherde.

 

** även jag lärde ett och annat under handledaråret. Det var Mattias som inspirerade till den ordning som sedan dess gällt i Hertsökyrkan, att prästen i ingångsprocessionen bär in stora gudstjänstbibeln till altaret, att kalken står på ett credensbord (utan kalkkläde) och att bröd och vin finns på ett bord vid ingången och bärs fram under offertoriepsalmen

har jag läst. Inte nu gammal som lerskärvor med kilskrift från Mesopotamien, inte ens så gammal som Bibelns nyaste delar. Men med tanke på att den var en del av sin  tids politiska debatt när den kom så får den väl anses gammal eftersom den gavs ut 1997. Varför läser man en så gammal bok? Därför att man finner den på Kupan för 15 spänn och redan länge tänkt läsa någon av författarens böcker. Orsak: När jag gick med i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) i 16-årsåldern (var aktiv några år tills det kyrkliga ungdomslivet tog över) så var författaren ca 30 och en sån som vi unga fpu:are såg upp till. Efter det har jag alltid haft vissa positiva vibbar när hans namn nämnts.

 

Författaren: Per Ahlmark. 

Boken: Det öppna såret. Timbro 1997.

 

 De tidigare böcker av författaren som jag oftare hört talas om - och länge tänkt läsa (men jag är ju som ni märker ständigt efter min tid!) är Vänsterns moraliska skuld, 1991, och Vänsterns och tyranniet. Det galna kvartssekel, 1994.

 

Några tankar ur boken jag just läst:

 

1) Demokratier går aldrig i krig med varandra. Det har aldrig hänt. Krig definieras här som militär konflikt mellan oberoende, självständiga stater - inte inbördeskrig- som krävt minst 1000 dödsoffer.* Inga små gränsskärmyttslingar alltså.

 

Slutsatsen borde vara enkel, vill man ha fred ska man kämpa för demokrati. Ingen annan faktor är så viktig för freden som demokratin. Orsak? En demokratiskt vald regering som lägger krigets börda på befolkningen riskerar sparkas i nästa val. Det hotet drabbar aldrig en diktator.

 

2. Det är anmärkningsvärt att så många under den s k "vänstervågens" tid kunde ta tydlig ställning för kommunistiska diktaturer.

 

Och det trots det oerhörda förtryck som kommunismen stått för, både i sovjetisk och kinesisk modell. Och ännu värre är att många av dem inte velat göra upp med sitt förflutna, trots att det tydligt blivit känt vad som dolde sig bakom de kommunistiska fasaderna.

 

3. Palme var inte den totala förkämpe för demokrati ute i världen som vi ofta gjort honom till.

 

De förtryckarregimer han i världen kritiserat är förutom Sydafrika nästan uteslutande höger-militärdiktaturer, t ex Francos Spanien eller regimer i Latinamerika. Om kommunistiska diktaturer var han oftast förvånansvärt tyst. Den enda han på allvar yttrat sig mot är Tjeckoslovakien. Annars var det mest anpassning (Sovjetblocket och Kina) eller (bildlig) omfamning som Castros Kuba.

 

Är Palme verkligen värd den helgongloria vi gett honom som det godas odiskutabla förkämpe i världen?** Hur mycket applåder får han av alla som led under kommunismen?

 

4. Var fanns vänstervågen egentligen?

 

Alla vet ju att slutet av 60-talet och hela 70-talet präglades av en vänstervåg med till stora delar marxistiska förtecken. Men var fanns den? Inte ute i den svenska befolkningen i alla fall.  Ahlmark påminner om att aldrig sedan början av 1900-talet har den svenska borgerligheten stått så stark som under 70-talet. 73 jämviktsriksdagen, 76 och 79 borgerlig majoritet, helt utan kristdemokrater, ny demokrati (eller SD, tillägger jag). Mitt under vänstervågen! Var fanns alltså den? Tydligen inte bland väljarna i alla fall.

 

 Sanningen är att vänstervågen huvudsakligen fanns bland journalister och kulturelit. Jag hittar inte igen uppgiften hur stor del av dem som gick journalistutbildning under denna tid som var kommunister. Var det 70-80%?*** I allmänna valen lyckades ju vpk precis klättra över 4% och bokstavsvänstern märktes knappast alls.

 

5. Det blodiga århundradet 1900-talet

Och då handlar det inte om alla som dött i krig, vilket bara det är katastrofalt många, utan om den flera gånger större mängd människor (ca 4 ggr större!) som dött i ideologiskt medvetna och avsedda folkmord och utrensningar. Ahlmark skriver: "Omkring 170 miljoner människor har i vårt sekel (läs: 1900-talet) dödats, av politiska skäl, inte på slagfält. Nästan två tredjedelar av dem har mördats av kommunistiska regimer och rörelser."

 

Nyttiga påminnelser, utan tvekan.

 

 

 

 

* Enda kända exemplet där en demokrati förklarat krig mot annan demokrati - dock utan att det ledde till några krigshandlingar - är när England förklarade krig mot Finland efter Finlands allians med Tyskland i fortsättningskriget. Något som USA inte kände var nödvändigt trots att både Enlgand och USA var allierade med Finlands fiende Sovjet.

 

** när Ahlmark vågar ifrågasätta Palmes eftermäle för utrikespolitiken är det ju självklart att Ahlmark placerar sig själv i icke-pk-hörnet. Men har han verkligen fel? Får man inte sägs det uppenbara: Palme var selektiv i sin diktaturkritik.

 

( Om någon anser att även jag placerar mig i icke-pk-hörnet genom refererandet av och anslutningen till Ahlmarks syn i denna del så tar jag det med ro och gläder mig över att någon möjligen därmed kan bevara sin fördom mot mig och inte behöva känna sig tvungen alltför hastigt revidera sin uppfattning.)

 

*** även gruppen studenter bör väl räknas in. Jag minns redovisningen av ett val till kårfullmäktige vid Umeå universitet vid denna tid; "bokstavsvänstern" hade med marginal 50%. 

hade jag igår. På telefon. Det var meningen att det skulle vara ett Google-meet-samtal så vi skulle kunna se varandra, men vi fick av någon anledning inte tekniken att fungera. Men det gick bra på vanligt sätt också.

 

Samtal alltså med biskop Bengt (Bengt Ådahl, biskop i Missionsprovinsen). Han försöker hålla kontakt med alla präster i Missionsprovinsens prästkollegium, både de av provinsbiskop vigda och de svenskkyrkliga präster som anslutit sig till kollegiet.

 

Det blev väl mest allmänt prat om läget i kyrkan, om förhållandet här uppe mellan kyrkan och laestadianska rörelsen, liten info, för kännedom, om arbetet inom Luleå Fridsförbund, där jag varit med som en av fyra i den s k framtidsgruppen.

 

 M.m.

 

Varför har jag då valt knyta kontakter inom Missionsprovinsen? Dels för att många aktiva där inte är nya kontakter utan sådana jag haft att göra med i årtionden,  i Synoden, Kyrklig Samling, OAS, Frimodig kyrka mm; dels som en försäkring för framtiden. Jag tror att i allt större utsträckning kommer den yttre svenska kyrkan inte att vija/förmå (?) leva upp till de förväntningar man kan ha på en historisk kyrka i evangelisk tradition. (Även om läget inte är värst i vår del av landet.) Det kommer - tyvärr! - att behövas alltmer av icke-reguljära initiativ för att bevara och vidareföra genuin svenskyrklighet.

 

blev det gudstjänst för mig idag.

 

Tillsammans med god vän besökte jag Korpilombolo gudstjänstgemenskap som är ansluten till Missionsprovinsen och samlas i f d Pingstkyrkan som i sin tur var f d Konsumbutik i samhället, och deltog i högmässa ledd av gruppens präst, tillika gode vännen Anders Alapää. Ca 20 gudstjänstfirare var vi och därmed fler än i ca 80 % av svenska kyrkans huvudgudstjänster, enligt en uppgift som figurerade i media och debatt för ett antal år sedan.

 

Också andra vänner fick man samtala med. Roligt och givande.

 

Precis när det började bli dags bryta upp från kyrkkaffet fick vi veta att biskop em Hans hade gudstjänst å Pajala församlings vägnar i Korpilombolo kyrka. Dock övervägde vi inte ens att gå dit och höra en predikan till, eftersom vi skulle kommit försent till gudstjänsten. Men jag är övertygad om att b Hans' predikningar kan åhöras utan att man riskerar sin salighet.

 

I stället gick vi en promenad på samhället och besåg bl a en minnessten över någon fiktiv litterär figur som i dikten tagit sin tillflykt till Korpilombolo, varifrån författarens förfäder utvandrat, en sten som rests för att hedra minnet av alla från trakten som utvandrat. Om jag fattade allt rätt.

 

Sen gick vi på lokal och åt god mat. Där undervisade pastor Anders mig om varför det heter Korpilombolo och inte ...-lompolo som många andra byar i bygden. Skälet är att många namn en gång försvenskats till "-lombolo" och när man ville återupprätta den korrekta stavningen 

"-lompolo" så tyckte man det kunde gå med div mindre byar men inte med Korpilombolo som då var både egen kommun och egen församling. Skulle kanske blivit för besvärligt/kostsamt.

 

Alltid lär man sig nå't.

 

Till sist kan jag inte låta bli visa en bild av knäfall och predikstol från f d Björkskatakyrkan, vilka Luleå Domkyrkoförsamling generöst skänkte bort till den som ville ha dem, när kyrkan stängdes, utan att protestera när en av Missionsprovinsens gemenskaper anmälde intresse.

 

är väl nästan vad jag ska ge hungrande kära läsare efter snart en vecka utan inlägg, och en längre tid utan inlägg om allvarliga saker (läs: kyrkliga debattämnen).

 

Skälet till det senare är nog min pensionering och det faktum att jag inte längre har vara sig Kyrkans Tidning ("Torsdsgsdepressionen"), SPT eller Dagen. Jag får helt enkelt för lite "input" från det kyrkliga fältet. Den enda kyrkliga tidning jag regelbundet läser numera är Kyrka & Folk* men under Fredrik Sidenvalls redaktörskap har ju den också blivit betydligt mindre gnällig än för några årtionden sedan. Det i stort sett enda kyrkliga fält jag numera själv spelar på är gudstjänstlivet i Hertsökyrkan och det är absolut inte adranalinhöjande för att få fart på den inneboende gnällspiken.** Tvärtom fyller det mig med glädje var gång jag går dit. Glädje dels för att den karaktär på gudstjänstlivet som var mitt mål under min distriktsprästtid fortfarande består under ledning av Bosse - till stor trygghet för den allt större skara*** som känner sig hemma där - och att Bosse under Coronatider inte ställt om i den kyrkliga betydelsen "ställt in" utan istället utökat till två mässor per söndag för att alla utan trängsel ska rymmas.

 

Men om jag bara ständigt skriver om min glädje över sagda gudstjänstliv? Då blir min gamle kamrat less.

 

Ett annat skäl till i alla fall senaste veckans brist på inlägg är en mycket omtumlande händelse i mitt privat- och familjeliv som fyller mig dels med stor glädje men också med böneämnen. Men det blir inga blogginlägg om saken.

 

 

* jo, jag har också den finlandssvenska Kristet Perspektiv, men tyvärr ligger flera nummer ännu olästa. Har jag helt enkelt blivit för slö och orkeslös efter stroken?

 

** troligen har jag redan berättat att då jag startade denna ringa blogg så var "gnällspiken" ett tänkbart namn men snabbkoll på nätet visade att det redan fanns en uppsjö bloggar med det ordet i namnet 

 

*** jag tycker (som jag tidigare skrivit många gånger) att det visar att jag haft rätt i min syn på ett stabilt gudstjänstliv:

 

a) en istort sett likadan liturgi från söndag till söndag, så de regelbundna deltagarna har rimlig chans att lära sig ordningen utantill, och de tillfälliga besökarna kan se hur de hemvana tryggt agerar

 

b) ett gudstjänstliv där "medverkande" inte i första hand syftar på solister och körer (även om det i ett stabilt och tryggt gudstjänstfirande kan vara det också) utan på en kunnig församling som högljutt läser/sjunger(!) med i liturgins församlingspartier

 

c) en predikan som (oftast) är åtminstone så "bra" att folk tycker det är lönt komma och lyssna 

 

d) en man som präst

gick jag till idag. Alltså kl 9 i Hertsökyrkan. 25 deltagare var vi. Men visst är det fantastiskt hur snabbt man tycker det är helt odiskutabelt naturligt med söndaglig mässa.

 

Sen hem för lite vila och sen till bönhuset där jag predikade tillsammans med Mikael Fältros. I pålysningarna sades att eftersom det är begränsat deltagarantal i bönhuset kan man ju också gå i Hertsökyrkan. Det sades att där hade det varit 25 även vid 11-högmässan, så plats finns. "Och där kan man också få nattvard" tillades det.

 

På kvällen gick jag ut och åt kinamat med yngre son, som även varit på besök hos mig igår kväll.

Det som många som själv inte kör mc oftast inte kan begripa. Under åren har jag många gånger tröttat läsarna med mina ord om hur avstressande det är med en tur på hojen. Att bekymren bara flyger iväg är väl något som ni sett här på bloggen många gånger.

 

För att ge kära läsarna ytterligare förståelse för saken när jag inte längre kommer att tala av egen erfarenhet ska jag ta hjälp av Sture Stelben, en figur som förekommer i varje nummer av Sveriges motorcyklisters
(SMC) medlemsmagasin MC-folket, tecknad av Mats Källblad. Den här gången dök Sture upp i nr 3-2018, och jag har haft honom på dörren till frysen sedan dess. Det säger allt. 

 

Publiceras på bloggen med godkännande från redaktionen och tecknaren.

 

 

Igår, tisdag, blev det besök hos min gamle kamrat efter att jag inhandlat lämplig present för firande av onsdagens IBaPaBD. Det var förmedlingsavgift då han som facebookare påpassligt hjälpt mig få student som hyresgäst. Middag blev jag också bjuden på. Trevlig eftermiddag om än lite kort eftersom min gamle kamrat skulle iväg och leda bibelstudium.

 

Innan jag for från Älvsbyn passade jag på ta en sväng på byn så jag kunde se de nedbrunna Polarbröds-byggnaderna.

 

 

Idag kom min grill-lärare Mats på lunch och jag grillade hamburgare. Sen for vi till Storträsket  bortom Töre och inspekterade den båt som svärfar ägde, som nu legat vid sjökanten i många år oanvänd. Det har väl funnits tankar hos mig om man skulle kunnat rädda den - vem skulle idas göra allt jobb som skulle krävts? - men vi fann det försent; nu får den bara ligga och ruttna tills den blivit jord igen.

 

 

är det somm "alla" vet IBAPABD. Sedan några år tillbaka alltid fasta datumet 9 september.

 

Om man av något skäl känner tveksamhet visa uppskattning för sin präst på det naturliga engelska sätt som Catholic gentleman anvisar, så finns ju andra möjligheter...

 

Själv åker jag senare i eftermiddag till Älvsbyn  och lämnar min present till min gamle kamrat.

blev det för mig. Jag menar att jag varit i kyrkstugan.

 

Som jag tidigare berättat for jag förbi i fredags fm efter snabbesök på sjukhuset. Då passade jag även på att slå på värmen. Tänkte att man kunde fara dit och fika eller äta under helgen. När jag om lördagen föreslogo det för äldre son så tackade han dock nej pga viss krasslighet.

 

Istället köpte jag själv en pizza och for till stugan och avnjöt den i lugn och ro. Sedan satt jag en stund och funderade över dagens predikan. Kanske borde man alltid uppsöka stugans stillhet inför en predikan. Jag hade även med mig fikabröd som jag lämnade med sikte på att kanske få med mig någon på kyrkstugufika idag efter gudstjänsten.

 

Gudstjänst blev det givetvis idag. Var kan läsarna gissa.

- För oss finns inget alternativ, sa senare de vänner som följde med mig till kyrkstugan för kyrkkaffe.

 

Fr o m idag har Bosse beslutat att två mässor ska hållas varje söndag. Vid morgonmässan kl 9 sades det ha varit drygt 15 och vid högmässan var vi väl drygt 30, så om vi bara firat en mässa hade vi närmat oss den kritiska 50-gränsen.

 

Redan för någon vecka sedan hade Bosse frågat om jag ville predika. Sen kom frågan om jag även skulle celebrera (mitt förslag). Jag gjorde det men Bosse ledde förbönen och dukade altaret, så fick jag en välbehövlig paus mitt i mässan. Allt gick bra, men nog var jag trött efteråt. Beror det på att jag på senare tid börjat gå till en sjukgymnast som förser mig med en massa små gymnastiska rörelser som jag dagligen ska göra och trötta ut mig med?

 

Predikan hade, som ofta när det gäller mig, tre huvuddelar:

1. Gyllene regeln - som till det yttre snarast är helt självklar, och finns i innehållsligt liknande varianter även i andra religioner - är ur biblisk synvinkel en sammanfattning av lagen. Dvs dubbla kärleksbudets andra led om att älska sin nästa som sig själv. Tar man detta på verkligt allvar och inte ser genom fingrarna, så bir man onekligen dömd och måste låta sig drivas till Kristus som är den enda som kan rädda oss från domen.

 

2. Något som man också säkerligen skulle önska att andra gjorde, är att visa en tillrätta om man är på fel väg. Här tänkte jag mest i evigt avseende. Vad kan vi göra för att inte bara förmana en enskild människa vid behov, utan även offentligt bidra till att visa på Jesus som det verkliga alternativet, vägen, sanningen och livet? Bära ett stort och synligt kors utanpå jackan när vi går på stan?

 

3. Allt vad ni vill att människor ska göra er... gäller det även människan (och frälsaren) Jesus? Men då måste man förändra andra satsen till det ska ni också göra mot andra.

 

Vad är det vi vill att Jesus ska göra för oss? Det viktigaste är att han förlåter. Och från Jesu (Guds) sida gäller inget av det alltför vanliga mänskliga " jag förlåter men jag glömmer det aldrig. 

 

Hur skulle det kännas om avlösningsorden i högmässan och enskilt i bikten hade lydelsen "Gud förlåter dig men han glömmer det aldrig"?

 

Här kan vi ta både Jesus och förste martyren Stefanus till föredömen. Båda förlät sina bödlar innan någon av dem ens bett om förlåtelse.

 

Guds förlåtelse mot oss och vår förlåtelse mot andra hänger så intimt samman att båda ryms i samma mening i Fader vår: förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.

 

 Efter högmässan fick jag som nämnt med två vänner ur gudstänstförsamlingen på kyrkkaffe i kyrkstugan. Mycket givande stund. Vi satt länge efter det att kaffet var urdrucket och samtalade om det ena och det andra.

 

så hörde jag i min ungdom en laestadiansk predikant uttrycka sig i predikan på ett stormöte. Med tydlig österbottnisk dialekt. Vi som var unga då tyckte uttrycket var mycket roligt och vi citerade det ofta i skämtsamma sammanhang. Naturligtvis menade dock predikanten allvar, Jag är syndare helt igenom, el dyl.

 

Men idag är det jag som är ett helt fel. Jag hade ärende till hörcentralen på sjukhuset på morgonen, för att lämna in min ena hörapparat för reparation. Då kom frågan: bil eller buss?

 

Tar jag buss så blir Greta glad. Hur mycket jag bidrar till minskningen av koldioxidhalten i atmosfären genom att inte köra bil 30 km kan nog någon expert räkna ut.

 

Men å andra sidan, om jag åker buss i rusningstrafik (verkstaden öppnar kl 8) så blir Anders Tegnell arg på mig. Han tycker ju att man i möjligaste mån ska undvika kollektivtrafik i rusningstid.

 

???

 

Vem ska man göra glad? Hur man än gör så blir det fel. Jag valde Tegnell. Tog alltså bilen. (Att lättja också skulle kunna vara en bidragande orsak till mitt val får vi - för resonemangets skull - tillfälligt bortse ifrån.)

 

Kanske tänkte jag att Greta är ju en sån trevlig liten tjej så hennes vrede kan jag lättare stå ut med. Men då insåg jag plötsligt att om jag tänker så då är jag sexistisk. Så då blev det fel där också. Vad annat återstår än Jag är ett helt fel?

 

Men bilen hade en annan fördel. På vägen tillbaka kunde jag svänga förbi kyrkstugan och sitta en stund i frid och ro och be Laudes och läsa Rosenius. 

 

Det var inte helt fel.

 

Nu ska jag strax till ett äldreboende för sjukkommunion. Inte heller det helt fel.