Torbjörn Lindahl

Jo, jag var alltså där. Tog dock inte hojen. Jag behövde nämligen förbi på jobbet tidigt på morgonen och vid åttatiden var det fortfarande isfläckar på vägen efter en frostnatt. Men senare på dagen blev det varmare så när jag satt i Petrigården (församlingshemmet i Gammelstad) och såg solen lysa utomhus och in genom fönstren så lockade det givietvis och jag tänkte att det hade varit roligt att ha kära leksaken med.

Dagen blev bättre än jag förväntat mig. Kanske berodde det på att jag själv både i smågrupp och i storgrupp dristade mig att säga exakt vad jag tänkte. Annars blir man ju lätt en så´n där som tror att man inte får vara med; om man inget säger. Det var kanske en händelse som ser ut som en tanke att kollegan Lars-Gunnar och jag råkade hamna vid samma bord som Nederluleås kyrkorådsordförande Gertrud Suneman, hon som efter vårens OAS-helg uttryckte i Nordnytt att "kvinnoprästmotstånd" "får inte förekomma". Nu fick hon det i inkarnerad form både bredvid sig och mitt emot sig. Hoppas hon överlevde.

Det blev Åke Nordlunds sak att göra första redovisningen från vår grupps samtal. Han medgav då att det varit tydliga åsiktsbrytningar i gruppen. Och han tillade att om man ser vilka som sitter i gruppen så förstår man kanske det. I kaffekön konstatarede jag och en annan deltagare att gjorde han inte där exakt det som vi inledningsvis varnades för: att sätta varandra i färdiga fack?

Mitt eget bidrag blev väsentligen (om det nu var väsentligt eller inte får andra bedöma) att påpeka vikten av att skilja mellan övertygelser och attityder. Jag tog frågan om enkönade äktenskap som exempel: om en präst inte vill utföra dylika vigslar så talar vi ofta om det som att man har det "jobbigt" med frågan. Alltså, det blir psykologi. En fråga om fobier, eller attityder, eller bara vanlig ovana som behöver bearbetas. Så bara man får "samtala" ordentligt om saken och bearbeta den så ordnar det sig med tiden. Lösningen blir i princip terapi. Men om det istället beror på en övertygelse då handlar det ju inte om vad som är jobbigt utan om vad som är rätt eller fel. Det är en helt annan sak. Jag noterade att biskopen nickade när jag sa detta.

Detsamma gäller ämbetsfrågan, menade jag. Givetvis kan där finnas underliggande attityder och fördomar. Men om åsikten att präster bör vara män är en teologisk överygelse då måste den behandlas som - en teologisk sakfråga. Min tro är att kyrkans ovilja att behandla detta som en teologisk sakfråga som kan diskuteras teologiskt innebär snarast att problemet sopas under mattan och då blommar det istället upp i form av attityder och då blir det ännu värre.

Och fortsätter jag nu (när jag hunnit fila på saken några timmar till): om avvisandet av kvinnor som präster är en teologisk övertygelse då hjälper ingen bearbetning och aldrig så många tankesmedjor. I inledningsundervisningen till dagens tankesmedja nämndes att man understundom låter präster som är av den gamla ämbetssynen få en schemaläggning som innebär att dom inte firar gudstjänster ihop prästvigda kvinnor. Givetvis betraktades detta som något som skulle bort. Jag är ju själv en präst som har det på det viset. Mitt svar blir: om ni vill att jag ska ändra mig, dvs acceptera att fira gudstjänster ihop med prästvigda kvinnor, då måste ni tala mig tillrätta med det språk som jag accepterar: den teologiska övertygelsens språk; om ni istället försöker få mig att ändra mig genom att tala jämställdhetens och tankesmedjornas språk som kommer det aldrig att gå. Det kan jag säga redan i förväg. 

Ofta sägs - och jag hörde det även under dagen - att man får ha vilken åsikt man vill bara man i handling följer "kyrkans ordning" vilket uttytt i detta sammanhang betyder: man får som präst vara emot kvinnor som präster bara det inte märks i ens handlande. Mitt svar: fullständigt omöjligt och oacceptabelt.

Aposteln Jakob säger i sitt brev "tron utan gärningar är död". Den tro som inte visar sig i handling är inget värd. Detta är ju grunden för all gudstjänst och all liturgi. Vi bekänner med munnen den tro vi har i hjärtat; vi ber högt i gudstjänsten för att vi tror i hjärtat att Gud hör bön; vi läser högt ur Bibeln för att vi i hjärtat tror Bibeln vara Guds ord; vi firar nattvard därför att vi i hjärtat tror brödet och vinet vara Kristi kropp och blod osv osv på punkt efter punkt. Det vi gör i gudstjänsten uttrycker det vi tror. Tänk om vi skulle säga till folk: nu ska vi tro vad vi vill men vi ska inte visa det. Vad skulle det resultera i? Jo, att vi lade ner alla gudstjänster, och jag garanterar: efter en tid skulle inte mycket hjärtats tro finnas kvar.

Rätten att synligt visa sin tro är ju också det som alla maryrer försvarat med sitt blod. Under den romerska kejsartiden så försökte man säga till de kristna: du får tro vad du vill (på Kristus) bara du i handling gör enligt samhällets ordning (dvs kastar rökelsekorn framför kejsarens bild och uttalar "kejsaren är herre"). De kristna dog hellre. Hellre att kastas för lejonen på Coloseum än att göra denna skillnad mellan tro och synlig handling.

Alltså: tillåten tro är tillåten handling. Anser ni att jag har fel på denna punkt så får ni övertyga mig på annat sätt en genom tankesmedjor om jämställdhet.*

---

* OBS! att jag här argumenterar kring en teologisk övertygelse om ämbetet. Gäller det rena jämställdhetsfrågor, typ lika lön för lika arbete, jämlikt bemötande, avvisandet av härskarteklniker mm, så har jag - givetvis! - inga invändningar.

Nu till helgen 2-4 oktober. Fin möjlighet tror jag till gemenskap, uppbyggelse och god undervisning. Medverkar gör Hakon Långström och Berit Simonsson och Elisabeth Sandlund. Läs mer här. Knappt två och en halv timmes bilfärd söderut från Luleå. Klart bra alternativ för helgen. Vi kanske ses där någon del av helgen.

För kännedom: med denna information vänder jag mig inte i första hand till mina läsare i Idaho, USA, men givetvis är ingen utesluten; här är porten öppen för alla! Precis som i Guds rike.

Så kände jag det för några timmar sedan när jag efter ytterst omsorgsfull påklädning satte mig på hojen för en kortare tur. I flera dagar nu, ja, hela helgen och en stor del av förra veckan har jag längtat ut. När vi igår eftermiddag åkte hem från Karleby så blev vi flera gånger omkörda av motorcyklar och flera gånger mötte vi motorcyklar. Åååå, vad sugen jag blev. Och så till sist: efter att ha ägnat en stor del av lediga måndagen till annat tog jag en sväng genom stan för att slutligen hamna hos mor och far där jag fick middag.

När jag nyss åkte hem var det mörkt, men jag tycker att det är mysigt att köra motorcykel i mörker. Helst inte på vägar med mycket älgar dock. Dock (2) borde jag skaffa extraljus att ha på höstkvällarna. Finns det särskilda regler för så´nt eller är det bara att montera fast dom på skyddsbågarna?

Har sagt det förut, men det är sagolikt vad en MC-tur har förmåga att fördriva stresskänsla. I morgon ska jag till Gammelstad i jobbet. Kanske tar jag hojen då också, om det är tillräckligt fint väder. Kommer jag att behöva stressa av mig efter att ha varit på stiftets tankesmedja om jämställdhet? Densamma tankesmedjan har ju kommit till i efterdyningarna efter den undersökning som gjordes för något år sedan då det framgick att Luleå stift hade den högsta andelen prästvigda kvinnor som känt sig motarbetade i sitt jobb. Jag tänkte: när man nu anstränger sig för att komma till rätta med jämställdhetsproblemen så är det väl ingen idé att bara tala till redan frälsta så att säga så jag bestämde mig för att åka dit och försöka bli påverkad. Jag har ju en åsikt i fråga som ibland relateras till jämställdhet - eller snarare brist på - alltså borde jag väl vara ett av de lämpligaste föremålen för "upplysningen". Alltså bänkar jag mig och är idel öra. Men jag tar med mitt avstressningsredskap för säkerhets skull. Om vädret tillåter alltså.

Ja, det var dit jag for direkt efter kyrkomötet (alltså kunde jag inte dimpa ner på OAS-helg i Hudiksvall, men hoppas ni hade det bra där). Ja, faktiskt for jag en liten stund tidigare än man egentligen får göra. Skälet var att jag skulle flyga till Finland, till Vasa närmare bestämt. Ca 20.30 finsk tid var jag där och blev då upphämtad av god vän från Luleå som befannn sig 13 mil norrut i Karleby. Vi åkte tillbaka dit och där har jag sedan befunnit mig på kyrkhelg under lördagen och söndagen. Ledig helg och nyttig motvikt till kyrkomötet.

Det är andra året i rad jag är där. Förra gången var i augusti förra året men detta år hade dom lagt kyrkhelgen lite senare. Vilka dom? Ja, ett antal olika väckelse- (och andra) rörelser inom den finska lutherska kyrkan. Den finlandssvenska OAS-rörelsen fanns med bland arrangörerna; en folkhögsskola, någon evangelisk riktning och någon missionsrörelse som jag inte kan namnet på och inte tar reda på eftersom jag inte ids resa mig från datorn; och någon lastadiansk församling m fl. Bland de medverkande känner jag även igen namnen på några av dem som regelbundet medverkar i tidskriften Kristet Perspektiv vilken jag prenumerarar på.

Alltså ett slags finlandssvenskt Linköpingsmöte* - om nu någon av läsarna minns vad det var. Bland talarna fanns även vår svenske Bengt Holmberg, präst och fd professor i Nya tetamenetet(s exegetik) i Lund. När det var tid för seminarier gick jag dels och lyssnade på ett seminarium om abortfrågan och dels hörde jag pastor Goodfrey ???** från Sri Lanka som berättade om de kristnas situation i landet. Utan tvekan är den svår. Kyrkor bränns ner, människor utsätts för hot och våld och pastorer mördas.

Några intressanta saker som han berättade:

A. Buddhismen är inte enbart den fredliga rörelse som vi tror i väst. Den sida av buddhismen som vi oftast möter - tex Dalai Lahma - är den del av buddhismen som snarast är ateistisk, en slags livsfilosofi, men den andra grenen av buddhismen som är tydligt teistisk (tror på en gud) och som alltså ser buddha som gud den är betydligt mer militant och våldsam mot andra trosriktningar

B. Han beskrev förföljelsens tre steg:***

1. Desinformation
Dvs det skrivs och sprids lögner om kristna

2. Diskriminering
Dom får inte jobb på samma villkor som andra, poliser och domstolar och sjukhus tar sig inte an dem på samma villkor som andra mm

3. Förföljelse
Våld, hot, kidnappningar, mordbränder, våldtäkter, mord

C. Uppbygglig berättelse
Den handlade om att han en gång kom till en nerbrunnen kyrka. Allt var förstört: möbler, övrig inredning, psalmböcker, biblar. Allt. Men när han gick i askan fann han en sak som inte var förstörd. Det var en liten porslinsvas. Han tog den med som minne och började fundera över hur det kan komma sig att den inte var föstörd. Svaret är: när porslinet görs så är det en gång i eld (stark värme) och då kan den sedan inte brinna en gång till. Tänk på det när du själv hamnar i luttringselden!

- - - - - -

Även i övrigt var helgen god och uppbygglig med givande undervisning, gudstjänster, mässor, lovsång och förbön. Roligt var det också att vid en gudstjänst få möta Mats Sjölinds lovsångsteam**** (dom som medverkat vid våra OAS-möten här i norrbotten i flera år). Man blir nästan lite sugen på ett OAS-möte. Roligt var också att få lyssna till en grupp laestadianska ungdomar som bildat en gospelkör och som sjöng lite improviserat på kvällarna. Ja, du läste rätt: laestadianska ungdomar i en gospelkör. En av de österbottniska prästerna utbrast: "vi har bevittnat något kyrkohistoriskt!" I all synnerhet som en annan av de närvarande prästerna från Österbotten sade med tanke på laestadianska ungdomar: "dom är ju indoktrinerade till att ingenting göra" (tragisk men riktig analys*****). Alltså:

Undrens tid är ej förbi.

Vad månde bliva av detta? Jag är övertygad om att den dag när de gigantiska laestadianska ungdomsskarorna blir fyllda av den helige Andes kraft och frimodighet - då kommer det att ske en formlig explosion i den andliga världen.

Vilket under internet är blev jag också varse. En kristen kvinna som hälsade på mig sade att hon brukar läsa min blogg. Rent teoretiskt är jag medveten om att allt på nätet kan läsas i hela världen. Men att verkligen inse att det faktiskt finns konkreta människor - t o m i Finland! - som sitter och läser det man skriver...!?

---

* Linköpingsmötena anordnades 1997, 2000 och 2002 på initiativ av biskop Bertil, som i kraft av sitt personliga förtroende hos olika grupper inom svenska kyrkan lyckades samla dem som ur ett hög-, låg-, gammalkyrkligt, karismatiskt perspektiv hade det gemensamt att de vill hålla fast vid bibelns ord mot tidsandans krav och känner en gemensam oro för den allvarliga kristendomens position i vår kyrka. Ett slags inomkyrklig ekumenik alltså som fått förblivande goda konsekvenser av fördjupad enhet mellan olika av vår kyrkas "flyglar".

** försök uttala ett efternamn från denna del av världen

*** Någon annan gång ska jag argumentera för att vi i vårt land redan sedan länge befunnit oss långt in i steg ett och börjar vara även i steg två (vi fick även ett vittnesbörd om saken av en av de medverkande) - men är man kristen av en typ som i allt väsentligt är konform med det som gäller som högsta norm och sanning i vårt samhälle då märker man kanske inte så mycket av det

**** efter sexton centralt ordnade OAS-möten och kurser (i Sverige) + ett antal lokala dylika, där jag mött många olika medverkande, vågar jag påstå att detta är det i särklass bästa lovsångsteamet. Deras förmåga att mitt i sin uppgift själva "träda tillbaka" för lovsången till Gud och deras sätt att alltid lyckas finna den sång som känns helt "rätt" är imponerande. Gud ske tack!

***** ska man försöka att tolka den allmer påtagliga laestadianska slutenheten mot omvärlden på ett positivt sätt så kan det kanske vara så (som en god vän påpekat för mig) att detta under en tid varit nödvändigt för att det även i vår tid ska finnas kvar en kristendom som är (till dels åtminstone) opåverkad av tidsandan och som nu kan utrustas och träda fram när allt annat börjar vackla.

ja, så är det. Inget märkvärdigt hände sista dagen. Budgetutskottet finjusterade sitt betänkande. Endast om en fråga blev det omröstning. Egentligen inte om en sakfråga utan snarare om hur en viss fråga formellt skulle hanteras. Eftersom jag har ett flyg dock så att jag var tvungen fara från den allra sista avslutningen av mötet så smet jag redan lite tidfigare på eftermiddagen. På slutet av utskottsarbetet kan vi som bara är ersättare vara lite friare. Vi har ju ändå inget inflytande. Däremot så kan en ersättare var med och påverka tidiagare i utskottsarbetet eftersom alla har yttranderätt.

Nu ser man fram mot den andra veckan i oktober. Den är roligare. Då blir det debatter och omröstningar i plenum. Synd bara att min goda vän Beroit Simonsson inte kommer att vara med då. men hennes ersättare (vår riksordförande Jan-Anders) är en god vän han också, så jag behöver inte känna mig ensam.

Sakta men säkert får man också andra nya vänner. När man ser varandra dag efter dag, år efter år så knyts kontakter över både stifts- och nomineringsgruppsgränser. Kanske är detta det vikrigaste med kyrkomötet.

Ibland får man också höra saker som blir lite lustiga. Samtalade med en kyrkopolitiker från en församling där man just driver en församlingssammanslagning med grannpastoratet. Jag fråga om kyrkoherdens roll i sammanhanget, om han varit drivande i processen. Kyrkopolitikern ifråga ville ddock mena att initiativet i frågan kom från de förtroendevalda i de två grannpastoraten. Han uttrycket det dock med orden:

- Nej, det här är ingen inomkyrklig fråga. Det här initiativet har kommit från politiken.

Varför tycker jag det var roligt?

är nu till ända. Och det med råge eftersom klockan redan blivit över midnatt. Idag har det varit mest utskottsarbete på förmiddagen och aftonen. Det väntar kärva tider för svenska kyrkan inser man när man ser siffrorna. Inser nu att detta skrev jag ju om redan igår så jag skippar det. Tar en rättelse istället: min MC-åkande kyrkomöteskollega som jag dock inte åt middag med i går är inte centerpartist utan socialdemokrat sades det nu ikväll. Tänk så fel man kan ha. Men man kan ju gå på ärkebiskopens linje och utvidga centerpartibegreppet.

En annan centerpartist har jag också träffat idag som berättade att vederbörande* i kyrkovalet uppmanat sin livskamrat** rösta på Frimodig kyrka. Tänk så det kan gå. Nu kommer Frimodig kyrka verkligen oväntat i centrum om än inte i centern***!

Ikväll hade vi en mycket trevlig samling hemma hos FK-kollegan Bertil Murray där det samlats ett gäng bestående av (nästan) alla som reserverat sig i kyrkostyrelsen mot enkönade-vigslar-förslaget och/eller i kyrkomötet skrivit motioner i ärendet + några sympatisörer i frågan.

En del av eftermiddagen däremellan ägnade jag åt att äta lunch med min svåger vilket innebar att jag missade en del av seminariet om kyrkan i EU eller vad det nu hette, och resten av seminariet skippade jag eftersom det kändes lika inspirerande som att räcka ut tungan när det regnar eller som "att kyssa sin syster" föreslog min svåger som alltid ska vitsa till det. Men hur det egentligen var kan jag ju absolut inte veta eftersom jag inte var där. Vi hade istället behövt ha ett seminarium om äktenskapsfrågan där några i sakfrågan insatta, kunniga människor fått tala.

Lunchen smakade dock bra. Ärtsoppa med pannkaka på restaurangen på golfbanan en bit utanför Uppsala.

Under eftermiddagen hann jag också ringa min chef, Kh Anna-Stina, och kolla av att jag kan vara ledig så jag kan åka biskop Bertils begravning.

Nu ska jag be aftonbön för dagen med hjälp av Pilgrimens Tidegärd som är en tunn praktiskt liten bok som jag alltid har med mig på resor. Sedan kysser jag bönboken och korsar mig med ett koptiskt kors - som jag fick av en god vän i Luleå samma dag jag åkte till kyrkomötet - innan jag somnar. God natt. Vi hörs i morgon.

---

* och ** formuleringar för att inte röja könet på den berättande centerpartisten. Här gäller anonymitet
*** nästan så fyndigt formulerat att det kunde varit skrivet på min gamle kamrats blogg

Det blev en trevlig middag. Dock var min MC-åkande kollega inte med. Någon annan var istället. Lyckades dock inte riktigt uppfatta vem det var. Hälsade glatt på Irene Gustafsson på vars blogg jag diskuterat mycket inför valet och hon konstateratde att det ju är roligt att man kan mötas i vänlighet och "skilja på sak och person". Rätt så.

Biskopen berättade om en resa till den slovakiska (!) kyrkan i Serbien. Jag orkar dock inte förklara hur det kommer sig att den slovakiska kyrkan finns i Serbien men det hade nåt att göra med att slovakien och Ungern och Serbien och alltihop var samma rike en gång och att människor alltså bara flyttat "inom landet" trots att vi tycker att dom flyttat flera länder bort. Kyrkoherden i den lilla lutherska församlingen i slovakiska kyrkan i någon liten by i Serbien hade å andra sidan under sitt liv lyckats bo i tre olika länder utan att någonsin flytta ur sitt hus. Imponerande!

Imponerande var också maten vi fick. Dock inte hela serveringen för när vi länge suttit och väntat efter huvudrätten och trummat med dessertbestiken på bordet så kom kyparen och började dela ut kaffekoppar varvid biskopen frågade om vi inte skulle få dessert vilket kyparen sa att vi givetvis skulle få och sedan såg vi genom den öppna dörren in i köket hur två unga män under stor brådska höll på att göra iordning glassen. Alltså undrade vi om dom faktiskt glömt desserten. Men den som väntar på något gått väntar inte för länge. Efterrätten var god!

Efteråt gick några av oss till Fjellstedska skolan och hade lite eftersnack tillsammans med några från andra nomineringsgrupper och stift: Alve Svensson, Fk, Lund, Gustav Bengtsson, POSK, Strängnäs, Berit Simonsson, Fk, Skara (är hon invald för fast hon bor i Göteborgs stift), Nils Gårder, POSK, Lund.

Den siste höll en improviserad föreläsning om frågan om enkönade äktenskap. Han är jurist och mycket kunnig i de lagtekniska komplikationerna. När man lyssnar till honom så inser man vilken total omöjlighet det kommande förslaget är. Synd bara att den absoluta majoriteten av kyrkomötets ledamöter aldrig får chans höra en så grundlig och kunnig argumentation. De flesta skulle väl inte heller vilja höra den och jag fruktar att åtskilliga inte skulle begripa den.

Det enda som känns lite märkligt roligt med det kommande beslutet (alla förutsätter att det går igenom i oktober) är att nu kommer jag - som hela min prästtid pga min hållning i ämbetsfrågan varit i "opposition" - att vara en av dem som (i vårt stift) står på samma sida som biskopen. Det känns lite ovant att tänka sig. Undrar om en del av mina kollegor också kommer att tycka att det känns ovant?

Vår stiftsbiskop Hans Stiglund alltså. Vi gick och åt lunch tillsammans idag. På den thai-restaurang i vars lokal min farmors mor hade bageri i början av 1900-talet.

Det var trevligt, intressant och givande. Jag frågade honom om man får uppföra sig mot en biskop som mot en gammal kompis som man känt sedan tonåren eller om man måste vara artig och buga åt höger och vänster. Han valde första alternativet. Vi kom också överens om att vi ska hitta en lämplig söndag då han kan komma och predika i Hertsökyrkan.

Större delen av dagen har jag suttit i budgetutskottet och lyssnat på redogörelser för kyrkans framtida ekonomiska situation. Det ser mörkt ut. Frågan är hur stora insikterna är. Själv anser jag att vi nu måste börja spara på "den nationella nivån". När man hör att kyrkokansliet i Uppsala har flera hundra anställda så får man lust att utbrista som en engelsk präst i London gjorde 1997 när vi var på besök med all församlingspersonal; en präst alltså där bara han var anställd och alla andra var frivilliga, med blicken på oss alla utbrast han "What are all these people doing?".

Frågar detsamma!

Undrar om jag får något svar ikväll när jag återigen ska äta middag med biskopen. men nu tillsammans med alla ledamöter från Luleå stift. Det brukar vara trevliga kvällar. Särskilt som det finns en centerpartist som är motorcyklist!

Som vanligt -frestas man säga - var en kunglighet närvarande. Denna gång kronprinsessan. Det är nu tredje gången i rad vi har kungligt besök vid kyrkomötets öppnande. Hoppas dom har trevligt. Kronprinsessan var trevlig, för när hon gick ut och gick framför första bänkraden så var det ett antal av ledamöterna därstädes (!) som siktade med sina små digitalkameror, varvid kronprinsessan ett ögonblick stannade till så dom skulle hinna fota. Men en av dom stackars ledamöterna lyckades inte få något foto ändå förstod jag av hennes viskning och huvudskakning till sin bänkgranne. Precis som ifjol satt jag näst närmast den kungliga, nedanför podiet dock! (inte närmast som för två år sedan) eftersom traditionen från förra året står sig att biskop Koskinen som egentligen har platsen innanför mig fått byta med mig eftersom biskoparna förväntas ibland behöva springa iväg för viktigare uppgifter. Undrar om det inte borde vara jag som sitter längst ut på raden eftersom jag håller på få ålderskrämpor som också tvingar mig iväg regelbundet. Kanske skulle jag gjort som det sägs om president Kekkonen att han vid en högstidsgudstjänst i något sammanhang där han satt på första raden, fick ett trängande behov och inte visste hur han snyggt skulle kunna smita ut förrän en prästerlig procession gick förbi; då hakade han på. F ö viskade jag till biskop Koskinen att kyrkomötets ordförande inte riktigt tycks veta hur man ledsagar en kvinna i en trapp. Han försökte gå bredvid kronprinsessan vilket var lite trångt så då lät han henne gå ett halvt steg före sig upp för trappen. men jag har en gång lärt mig att en man låter en kvinna gå före sig ner för en trapp, men går själv före upp för en trapp (varför det ansetts artigt får ni gissa).

Jag viskade också lite med min egen stiftsbiskop Hans i stora trappen i Universitetshuset på kvällen. Han är klart bekymrad inför beslutet om kyrklig vigsel för enkönade par. Han är ju en av de biskopar som tydligt reserverat sig i frågan. Jag försökte bjuda honom på en kopp te eller kaffe på något lämpligt ställe där vi skulle kunna surra lite personligt med varandra. Han uppskattade tanken men orkade inte just ikväll. Istället fick jag sällskap av gamla ungdomskamraten, nuvarande kyrkostyrelseledamoten och tillika stiftskompisen Kristina Töyrä. Vi tog en fika på ett trevligt café. Svek alltså mina gruppkompisar i Frimodig kyrka för en kristdemokrat (men det var en gång ytterst nära att hon lät sig värvas till Frimodig kyrka). Det bevisar att vi inte är partipolitiskt bundna!

Dagens väsentliga arbetsuppgift var inledningen av utskottsarbetet. Jag sitter ju i budgetutskottet och får alltså lite insikt i kyrkan ekonomi - i den mån jag begriper något. År 2008 förlorade svenska kyrkan på nationell nivå ca 800 miljoner (pga att aktierna blev mindre värda) men redan i år tar vi igen ca 4-500 av dessa miljoner (eftersom aktierna blivit mer värda igen. Således inget att oroa sig för. Det man bör oroa sig för är dock de sjunkande siffrorna: dop, konfirmation, vigslar och medlemsantal. Den aspekt som budgetsuskottet har mest anledningen fundera över är ju den ekonomiska och den ekonomiska på sikt. Men ett lika sorgligt konstaterande är ju att de sjunkande siffrrorna är tecken på att en allt större del av befolkningen är helt främmande för det som är kyrkans viktigaste: Jesus Kristus.

Hur ska detta kunna åtgärdas?

Kyrkostyrelsen skriver i sin skrivelse: "Denna utveckling kommer inte att brytas med mindre än att aktiva åtgärder vidtas". Vilka åtgärder kan man undra? Information? Effektivare lansering av ny logga och kärnvärdena närvaro, öppenhet och hopp?

Eller varför inte evangelisation?

Ja, det var ju så vi kallade honom, många av oss som fick ha kontakt med honom och verka tillsammans. Det var bara biskopen. Alla förstod vem man menade, det fanns liksom ingen annan.

En fin artikel om Bertil Gärtner kan du läsa i Dagen.

Ett fint TV-inslag finns här.

Roligt med dessa inslag som visar en mer komplett bild än bara "att han blev känd för den stora allmänheten pga sitt motstånd mot kvinnliga präster". Men kanske bättre känd än okänd. Hur många andra biskoper i landet som varit pensionerade i 20 år kan du säga namnet på?

En kär vän!

Strax för 11-gudstjänsten idag nåddes jag av beskedet att biskop Bertil Gärtner avlidit vid femtiden i morse. En storg sorg för många av oss även om vi länge tvingats inse att dagen närmat sig, pga av biskopens sviktande hälsa.

Mycket kan sägas om biskop Bertils kyrkogärning. Jag ska inte försöka räkna upp allt, bara nämna något personligt. Jag träffade honom de första gångerna under slutat av min studietid i Uppsala. Under åren 78-79-80 stormade det ju som värst om "kvinnoprästfrågan" och biskop Bertil  var då en av dem som stod fast vid sin övertygelse mitt i stormen. Han blev tidigt i mina ögon en frimodig bekännare och därför ett föredöme. Vi hade också lite preliminär kontakt inför möjligheten att jag skulle blivit prästvigd i Göteborgs stift.

Så blev det nu inte men några år senare fick jag vara assistent vid en av biskop Bertils prästvigningar när min svåger prästvigdes.

Senare under åren har jag mött honom i Kyrklig samlings och Synodens sammanhang. bla vid en resa till Rom för nu exakt tio år sedan. Jag kan väl nu i efterhand erkänna att jag då bad honom be för mig inför den uppgift jag just då fått: att vara distriktspräst här i Hertsökyrkan. Så alltså: i ett katolskt nunnekloster i Roms utkanter "installerade" biskop Bertil mig som distriktspräst i Hertsökyrkan.

Ingen tvekan alltså om att jag på många sätt upplevt honom som min biskop. För mig har han alltid framstått som en herde som inte springer iväg när han ser ulven komma utan står kvar även med risken att själv bli angripen och skadad.

De senaste åren har vi mest setts i OAS-sammanhang, en rörelse som biskop Bertil på många sätt kan anses vara "pappa" till. Vid ett OAS-möte för några år sedan - om det var i Skövde eller Hässleholm minns jag inte - så satt vi tillsammans vid hotellfrukosten vid ett eget bord. Jag passade då på - väl medveten om risken att det annars plötsligt blir för sent med dylikt - att tala om för honom vad han betytt för mig och tacka honom. Nu i efterhand är jag glad att jag gjorde det.

Vila i frid till uppståndelsens morgon!

Nästan exakt just nu öppnar vallokalerna för kyrkovalet. Nu ber vi för valet att det ska bli ett instrument för Guds vilja. Vi ber för Frimodig kyrka (i vart fall alla vi som är engagerade där) att om Gud i sin nåd behagar använda denna vår bräckliga och ytterst ofullkomliga organisation för åtminstone något av sina syften så må han göra det, men om det behagar Gud att handla på annat sätt och genom andra kanaler så må vi frimodigt finna oss i att Gud ställer oss åt sidan.

Stort tack till alla som på olika sätt engagerat sig i valarbetet.

---

PS. (Lägger jag till ca två timmar senare). I Aftonbladet idag är det debatt om kyrkovalet, bl a en mycket bra artikel av Frimodig kyrkas ordförande Jan-Anders Ekelund.

"Hur många mandat som helst" för Frimodig kyrka. Ja, det uttryckte jag i NSD-artikeln att vi hoppas på. Helt klart har vi medvind just nu. Vi som tillhör gruppen stiftsordföranden eller kyrkomötesgruppen eller riksstyrelsen i Frimodig kyrka vi skickar ständigt mail till varandra och berättar vad som sker. En del av det vill jag dela med läsarna:

1. Vår kyrkomöteskandidat i Uppsala - Bertil Murray - blev uppringd av en laestadian som sade att han aldrig tidigare röstat i ett kyrkoval, men nu när han upptäckt Frimodig kyrka så skulle han uppmana hela församlingen att rösta.

2. En man i Umeå skrev och berättade om de fina inlägg som vår kandidat Henrik Persson, Umeå, gjort i både tidning och TV (Västerbottensnytt - kolla länken, men klicka in till 7:55 i sändningen). Henrik är suveränt bra i TV: lugn, saklig och tydlig.

3. Från flera håll i landet får vi besked att också människor som nu har uppdrag för andra grupper (politiska partier) i kyrkan, ja, t o m sådan som själva i detta val kandiderar för andra grupper (i några fall även socialdemokrater!) likväl kommer att rösta på Frimodig kyrka. Detta kan bara tolkas som att många hittills kanaliserat sitt kyrkopolitiska engagemang via partierna av "födsel och ohejdad vana" och kanske för att realistiska alternativ hittills saknats men som nu börjar inse att det inte längre fungerar.

4. Många av våra kandidater och aktiva gör storartade insatser genom att sprida information och skriva debattartiklar, genom att delta i debatter i tidningars nätupplagor och på bloggar.

Det man frapperas över är vilken uppmärksamhet Frimodig kyrka får. Man kan tex bara notera socialdemokraten Irene Gustafssons blogg i NSD: en stor del av kommentarerna handlar plötsligt inte om hennes politik utan om Frimodig kyrkas. Varför? Vad är det som gör att alla har sådan lust att hoppa på Frimodig kyrka? Är det kanske för att vi represneterar just det, en - Frimodig kyrka. Vi utmålas ofta som de politiska partiernas stora fiende och utmanare, men de båda andra opolitiska nomineringsgrupperna POSK och ÖKA lämnas på ett helt annat sätt åt sidan. Varför? För att dom är ofarliga? Utslätade? Mist sin sälta?

Så några kommentarer till debatten

1. Demokratin. De politiska partierna framställer ofta sig själva som garanter för demokratin i kyrkan. Som om andra grupper vore mot demokrati. Helt fel. Men demokrati kan utformas på olika sätt. Det är ingen självklarhet att svenska kyrkan ska ha ett system som är en blåkopia av de samhälleliga valen - särskilt inte som detta system kostar svenska kyrkan ca 150 miljoner varje val. Vi vill ha en kombination av personval (som kristdemokrater i svenska kyrkan driver) och indirekta val till stift och kyrkomöte (vilket centern också vill ha).

2. En öppen kyrka. Ett mantra som ständigt rabblas. Men jag har sagt det förr och säger det igen: det hjälper inte bara att kyrkan är öppen, vilket den ska vara. Den måste också ha ett innehåll. Ska kyrkan kunna vara öppen så måste det ju också finnas någon som håller upp dörren, alltså aktiva engagerade medlemmar.

3. Allas lika värde. Ibland sägs att kristendomen bygger på det. Fel. Tron på alla männsikors lika värde är en konsekvens av vår tro a) att Gud skapat oss alla till sin avbild b) att Kristus återlöst oss alla. Tanken om allas lika värde görs ofta till grund för tanken på äktenskap för par av samma kön. Logisk och saklig orimlighet (som Stefan Gustavsson i Svenska evangeliska alliansen påpekat): om rätten att gifta sig med vem som helst skulle var grund för mitt lika värde så skulle ju alla barn och ungdomar under 18 år sakna lika värde. Det är viktigt att ha en argumentation som är konsekvent och hållbar.

4. En kyrka för folket. Klart vi ska ha det. För vem skulle kyrkan annars vara till? För hundar och katter? Dock är knappast just de politiska partierna någon garant för att kyrkan är till för hela folket. Om alla i det svenska "kyrkfolket" vore lika dåliga på att gå i kyrkans gudstjänster som genomsnittet av dem som är politiskt invalda i våra kyrkofullmäktige i landet, då skulle gudstjänsttalet bli så lågt att beslutsfattarna skulle få behov av att stänga ännu fler kyrkor och då skulle kyrkan ha ännu svårare att nå - och vara öppen för - folket!

Nu är det kyrkoval i övermorgon! Rösta på Frimodig kyrka (i stifts- och kyrkomötesvalet - rosa och gula valsedlar) - det verkliga alternativet!

Igår tisdag blev jag intervjuad* på telefon av NSD - om Frimodig kyrka givetvis. Idag (onsdag) blev jag fotograferad** och intervjun kompletterades med några frågor och sedan har journalisten ringt ytterligare två gånger under eftermiddagen och kollat att allt var rätt uppfattat. Samvetsgrann journalist må jag säga.

Enligt uppgift skulle det komma i tidningen i morgon torsdag. Man får se om NSD håller sina löften. Kommer det i nätupplagan så redigerar jag inlägget och gör en länk här.

F ö: noterade ni den mycket fina debattartikeln i NSD för någon dag sedan av våra kandidater Sofia Vasara-Hammare och Stefan Aro?

---

* och ** jag tvekar aldrig att ställa upp för media. Erfarenheten har lärt mig att det alltid är bättre att prata själv än att dom skriver om mig. Inte heller är det någon idé att försöka förneka att jag är en linslus. Dom som känner mig sedan länge - som min gamle kamrat - skulle bara få ett gott skratt om jag försökte.

Att Frimodig kyrka är det verkliga alternativet i kyrkovalet har vi länge hävdat. Nu framstår det med statistisk klarhet. Läs följande meddelande från SEA (Svenska evangeliska alliansen) som gjort en undersökning där man tillfrågat alla toppkandidater i kyrkomötesvalet.

Du kan läsa mer fr a i Dagen och Världen idag. En vänlig läsare har lämnat en länk till artikeln i Världen idag i en kommentar till mitt förra inlägg så jag ids inte trixa med det men en länk till artikeln i Dagen får du här och där finns även kompletta tabeller över hur respektive grupp svarat och hur varje enskild individ svarat.*

Enkätundersökning inför Kyrkovalet

Den 20 september är det kyrkoval. SEA – Svenska Evangeliska Alliansen – har bett toppkandidaterna från varje nomineringsgrupp i samtliga tretton stift att svara på ett antal frågor om kyrkans grund, uppdrag och inriktning. 

Resultatet av enkätundersökningen är både intressant - och sorgligt för kyrkan - på flera sätt.

För det första lever kandidaterna på Sverigedemokraternas lista upp till anklagelsen om främlingsfientlighet. På frågan om ”Kyrkan och invandrarna” svarar ett flertal att ”den stora mängden invandrare är ett hot mot kristendomens ställning i Sverige och att invandring därför bör begränsas”. Det är ett svar som inte ges av någon enda kandidat från de övriga nomineringsgrupperna.

Samtliga kandidater från Sverigedemokraterna ser som kyrkans främsta uppgift att bevara det kristna kulturarvet eller att erbjuda tillfälle till stillhet och eftertanke. Ingen enda tycker att kyrkans viktigaste uppgift att hjälpa människor till tro på Jesus Kristus.

För det andra finns det stöd bland de politiska nomineringsgrupperna för fortsatt politiskt inflytande över kyrkan. I Centern, Miljöpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna vill en majoritet av de svarande att kyrkan skall formas som samhället i övrigt och är positiva till politiska nomineringsgrupper. Inom Socialdemokraterna är alla kandidater positiva till politiska nomineringsgrupper.

För det tredje har de politiska nomineringsgrupperna - med undantag av Kristdemokraterna - ingen sammanhållen syn på ”Kyrkan och framtiden”. Svaren spretar och det är svårt att veta vad en röst på en viss nomineringsgrupp innebär för kyrkans inriktning. Ledamöterna från Frimodig kyrka, POSK, Öppen kyrka, Seniorpartiet och Kristdemokraterna svarar att det viktigaste för framtiden är ”satsning på gudstjänst, förkunnelse och mission”.

Den enda fråga där de politiska nomineringsgrupperna är förutsägbara är äktenskapsfrågan; en fråga som ju finns på kyrkans agenda av politiska skäl. Där speglar de politiska nomineringsgrupperna sina moderpartier i riksdagen.  

Bland de opolitiska nomineringsgrupperna vill Frimodig kyrka fortsätta att betrakta äktenskapet som en förening mellan man och kvinna. Öppen kyrka vill acceptera äktenskap för par av samma kön medan ledamöterna från Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan är mer splittrade i frågan och vill antingen utreda frågan ytterligare eller att kyrkan ska acceptera äktenskap för par av samma kön.

För det fjärde skiljer sig synen på Jesus åt i de flesta nomineringsgrupperna. Majoriteten svarar att Jesus är ”Guds Son, som genom sin död och uppståndelse är världens Frälsare och Herre” medan andra väljer alternativen ”en god människa som visade kärlek och tolerans och är ett föredöme för oss alla” eller ”en profet som utmanade sin tids förtryckande strukturer”.

Ingen enda socialdemokrat eller vänsterpartist menar att Jesus uppenbarar vägen till Gud på ett unikt sätt. I vänsterpartiet är det endast en av fyra kandidater som ser Jesus främst som Guds son.

 För det femte är uppfattningen om Jesus som unik satt på undantag. När det gäller frågan om ”Kyrkan och religionerna” är det endast ledamöterna från Frimodig kyrka som enhälligt svarar ”att Jesus uppenbarar Gud på ett unikt sätt och är den enda vägen till en relation med Gud”. Bland Kristdemokraterna svarar 36 % att relationen mellan kristen tro och andra religioner bäst beskrivs på följande sätt: ”Alla religioner har en gemensam kärna som handlar om att älska sin nästa”. Bland Socialdemokraterna anser 50 % att kyrkan ”skall vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige

 För det sjätte visar undersökningen att det idag är en minoritet av kandidaterna till kyrkomötet som instämmer i den lutherska synen på Bibeln. Alla kandidater i Frimodig kyrka instämmer i påståendet att ”Bibeln är Guds Ord och utgör grunden för kyrkans tro och liv”. Det gör också en majoritet av Kristdemokraterna. Men i övriga nomineringsgrupper dominerar uppfattningarna att ”Bibelns betydelse ligger i dess huvudbudskap, som är kärleken till nästan” och ”Bibeln innehåller Guds Ord, men är också kulturbundet och måste omtolkas i varje tid”. En majoritet bland Sverigedemokraterna ser Bibeln som ”en viktig kulturskatt och dess värderingar har format mycket av vårt samhälle”.

Sammantaget visar undersökningen att i teologiskt centrala frågor är – med några få undantag – variationen i svar påfallande inom de olika nomineringsgrupperna. För den enskilde som skall rösta på söndag innebär det att man har svårt att veta vad man får – teologiskt sett. Ledamöterna i kyrkomötet kommer ju trots allt att fatta beslut i teologiskt viktiga framtidsfrågor. Nomineringsgrupperna är på det stora hela mer politiskt än teologiskt motiverade, vilket är en klar brist och ett argument för att avpolitiseringen av Svenska kyrkan måste fullbordas. I en politiskt laddad fråga, som äktenskapsfrågan, blir detta tydligt eftersom samsynen helt plötsligt är stor och de politiska nomineringsgrupperna rättar sig efter sina partiers ställningstaganden. 

För mer information

Stefan Gustavsson

Generalsekreterare

Svenska Evangeliska Alliansen (SEA)

0708-433 162

 

Lukas Berggren

Samordnare

Svenska Evangeliska Alliansen (SEA)

0735-09 82 72

* Undersökningen är gjord bland toppkandidaterna till kyrkomötet för varje nomineringsgrupp i vart och ett av de tretton stiften. Kandidaterna har kontaktats via telefon och i de fall de har velat svara på mejl, har vi skickat en länk till undersökningen där de har kunnat svara. Sammantaget har vi kontaktat 131 kandidater. Av dessa har 86 personer svarat, 9 personer avböjt att svara och 36 personer inte svarat, trots upprepade försök till kontakt. I gruppen som inte har svarat ingår även de kandidater som själv har velat få undersökningen på mejl, men som trots detta inte svarat.

---

* när man djupdyker i undersökningen och ser vad de enskilda kandidaterna svarar så ser man att Ann-Sara Walldén - ung kvinnlig präst från Luleå stift och etta på Centerlistan i stiftet - svarar exakt som Frimodig kyrkas ledamöter på alla frågor utom den om partipolitik i kyrkan. Där är hon - av förståeliga skäl - mer positiv.

På min gamle kamrats blogg har ställts en fråga hur man ska se på att många frikyrkomedlemmar är medlemmar även i svenska kyrkan - och många gånger också aktiva som förtroendevalda. Jag fick lust att blanda mig i leken, men gör det här å egen blogg istället för att skriva en gigantiskt lång kommentar år annans blogg.

Medlemsskapet först. Jag har aldrig ogillat att frikyrkliga människor är anslutna även till svenska kyrkan. Ibland när jag framfört det så har jag möts av misstanken att det i första hand skulle bero på att jag är glad över de frikyrkligas medlemsavgifter. Icke så. Det är klart att de frikyrklige bidrager till sv kyrkans ekonomi, men man måste ändå säga att det är en liten del. Den stora inkomsten får  kyrkan från alla de miljoner som är medlemmar utan att vara särskilt aktiva vare sig i kyrka eller frikyrka.

Nej, när jag inte motsätter mig dubbelmedlemsskap - snarare uppskattar det faktiskt! - så beror det på en ekumenisk dröm: en gång ska vi vara ett - igen. Det är ju så att hela den svenska frikyrkligheten har sin rötter i svenska kyrkan. För drygt 150 år sedan fanns ju inget annat samfund i sverige. Åtskilliga frikyrkoförsamlingar i sverige kan leda sin historia tillbaka till någon missionsförening - ibland t o m missionssyförening - som letts av eller startas på initiativ av dåvarande präst i svenska kyrkan. De frikyrkligas medlemsskap i sv kyrkan vittnar för mig om vårt gemensamma ursprung. Det är en glädje att tänka på det, en sorg att inse att vi nu är splittrade, men en ännu större glädje att få drömma om att vi en gång skulle kunna vara enade igen.

Det måste vi tro på, drömma om, bedja om, sträva mot. OBS! detta skrivs i veckan efter enhetens söndag enligt sv kyrkans evangeliebok.

Att vara förtroendevald då? Rent principiellt borde det naturligaste vara att man är engagerad i det andliga sammanhang där man har sitt hjärta*. För en frikyrklig torde det innebära den frikyrkoförsamling där man är medlem. Men vi vet samtidigt läget i svenska kyrkan. Våra beslutsorgan har till stor del "ockuperats" av de politiska partierna. På många platser i sv kyrkans beslutshierarki sitter människor med svag eller obefintlig Kristusbekännelse. Då kan man tycka att det kan vara lika bra med en frikyrklig människa. Många gånger kan dom förstå den kristna insidan i kyrkans verksamhet betydligt bättre än dom som i sin mentalitet mest är politiker.

Men...det finns också en risk. En frikyrklig människa kan också - genom sitt andliga arv i större eller mindre utsträckning - bära med sig två. eller endera av två, attityder som kan ställa till problem.

Den ena attityden kan vara tron/tanken att levande kristendom bara finns i de egna sammanhangen och att svenska kyrkan bara är en yttre apparat utan riktigt personligt levande trosinnehåll. Det kan innebära att man har svårt att se svenska kyrkan som en riktig kyrka. och i värsta fall att man ger upp alla ambitioner i den vägen och i praktiken stöder att kyrkan bara är en kulturbärare el dyl. ** 

Det andra - kanske sannolikare? - är att man (lika sannolikt omedvetet) bär med sig av den gamla frikyrkliga oppositionen (det som en gång gjorde att "fri"-kyrkor kom till) mot statskyrkan, överhetskyrkan, prästkyrkan eller bara den allmänt stela, dogmatiska, bundna kyrkan eller hur man nu sett på svenska kyrkan från frikyrkligt håll. Det kan göra att man har svårt att se vad det är i svenska kyrkan som är bärare av Anden, av liv, av tro, av bibeltrohet osv. Jag tror inte att jag är helt utan verklighetsförankring om jag påstår att det har hänt och händer att frikyrkliga, när dom hamnar mitt i svenska kyrkans interna strider, att dom spontant tar ställning mot det dom uppfattar som stelt och gammaldags och bundet och förstår inte riktigt att det i svenska kyrkan kan vara så att det just är dom som försvarar de gamla eller bundna ordningarna som också försvarar trons sanning. I sin spontana lust att ta ställning för Andens frihet och liv så hamnar de frikyrklige understundom på den sida som i praktiken inte är Andens utan den teologiska liberalismens. Uttryckt på ett annat sätt: det kan hända att frikyrkliga människor är en aning aningslösa när dom befinner sig mitt i svenska kyrkan.***

Och när det kommer till ekumeniska förhandlingar och samtal med andra kyrkor så kan det givetvis vara svårt att representera en luthersk kyrka om man i sitt inre har en annan tro. Vad händer med den frikyrklige förtroendevalde som deltager i en  ekumenisk process där svenska kyrkan i sina försök att närma sig en frikyrka frestas att kompromissa bort sin egen tro och tradition till förmån för något som står frikyrkligheten närmare?  

När detta sagts så vill jag ändå avslutningsvis säga att jag mött många frikyrkliga som gjort goda och lojala insatser i svenska kyrkans förtroendemannaorganisation****, inte minst i den församling där jag bor och där jag tjänstgjorde mina första elva prästår - Nederluleå.

Men, som sagt, frikyrkliga vänner: se upp för fallgroparna!

---

* här kan man ju också fundera på hur man ska se på dem som tillhör kyrkliga undergrupper som laestadianer, EFS:are, BV:are osv i parti och minut. Dock är det en skillnad med de grupper som ryms under svenska kyrkans bekännelseparaply.

**men det mest riskabla tror jag är människor som "flytt" en frikyrka och dess (förmenta?) trångsynthet mm och tagit sin tillflykt till den "öppna" och "kravlösa" svenska kyrkan (utan att ordentligt ha bearbetat sina erfarenheter). Sådana människor (kan givetvis även vara männsikor ur svenska kyrkans egna väckelsetraditoner som EFS, laestadianer m fl) kan bära med sig en djup avoghet mot allt vad profilerad kristendom heter och därför i svenska kyrkan bli fiender till det som svenska kyrkan nu allra mest behöver (och som varit en levande del i det äkta svenskkyrkliga arvet) nämligen allvarlig omvändelsepredikan och väckelsekristendom.

I detta sammanhang kan man också betänka alla som, komna från annat håll, blir anställda i svenska kyrkan

***jag skulle givetvis kunna ge flera exempel på det jag argumenterar om i detta och följande stycke, men överlåter åt läsaren att begrunda det för att kunna hålla resonemangen i detta inlägg på ett principiellt plan

**** vad heter detta på inklusiviska? Förtroendepersonaorganisation?

Alltså inte begravning av Livets ord om nu någon trodde eller hoppades på det. Utan en begravningsgudstjänst på Livets ord. Den som begravdes var gamle pastorn Sten Nilsson, Ulf Ekmans svärfar. Jag har själv träffat honom en gång i mitt liv, det var under studiernas näst sista termin , den s k tematerminen, där min grupp sysslade med kristet helande. Ulf var med i gruppen och han tog oss en dag med ut till Storvreta att lyssna till Sten Nilsson.

Nå, nu är denna Herrens kämpe hemma hos sin Herre. Men ta dig tid att se och lyssna på begravningen. Själv fann jag det när jag var in och lyssnade på Berit Simonsson, vilket jag länkade till i föregående inlägg
Använd densamma länken som jag gav i föregående inlägg, sedan ser du hänvisning på Livets Ords sida. Det är ca 36 minuter långt. Roligt att se Ulf Ekman - återigen - klädd i prästskjorta* och i handen hållande svenska kyrkans gamla** handbok*** från 1942.**** Men framför allt är det ju uppbyggligt att lyssna till griftetalet. En fin predikan om döden, hoppet och evigheten.

Klart värt att lyssna på.

---

* sist jag såg honom klädd så var när han döpte min äldsta dotter i Vindhemskyrkan i Uppsala, februari 1979
**känns ju nästan som att Ulf skulle platsa i västlaestadianska bönhuset
***Ulf slutade ju som präst några år innan den nya handboken kom 1986 så den hann han väl aldrig bli van vid
****varje gång man - som gammal präst! - hör formuleringarna från gamla handboken - särskilt vad gäller dop och begravning - så kan det inte hjälpas att man tycker att dom nya formuleringarna är väldigt "platta". Det som fr a är skillnaden är ju att formuleringarna i 42:an är skrivna för en kristen församling, formuleringarna i den nuvarande handboken är klart präglade av insikten att de flesta som lyssnar inte är (troende) kristna

Nu går kyrkovalrörelsen in i sitt lite mer intensiva slutskede.

Våra representanter i olika sammanhang gör bra ifrån sig genom att skriva och debattera och föra fram Frimodig kyrka som det verkliga alternativet i kyrkovalet. När jag före helgen läste en debattartikel av en (s) -representant så insåg jag att Frimodig kyrka inte bara är det enda verkliga alternativet utan verkligen också det enda vettiga alternativet.

Många av de politiska partierna för ju fram som ett mantra att kyrkan ska vara öppen för alla, men sedan har dom mycket litet att säga om vad som ska finnas därinne. Och när dom talar om vad som ska prägla svenska kyrkan så talar dom mest om trons konsekvenser (och det är inte fel att göra det) men till slut måste man (vilket jag tjatat om tidigare) också ha något att säga om var tron får sin grund och näring - men det är ju uppenbart att det ligger helt vid sidan om partiernas kompetensområde. Jag tänker att politikernas kyrka riskerar bli som det Myggmuseum som finns någonstans i naturen i Gällivaretrakten: det är helt enkelt bara ett trappsteg på vilket monterats en dörrkarm med en dörr i. Detta står vid kanten av en myr. När man går igenom dörren finns inget annat än ingenting (+ de surrande myggen). En öppen kyrka! Helt rätt, men vad ska finnas därinne?

Ta dig tid att fördjupa dig i följande:

Se här en nätvariant av en bilaga om Frimodig kyrka som kommit med Världen idag, Dagen och Budbäraren.

Och se här när Fk:s vice ordförande Berit Simonsson intervjuas av Ulf Ekman. Hon tillfrågas först om vad OAS-rörelsen är (vilket också kan vara intressant för en del som undrar) sedan berättar hon om Frimodig Kyrka. Mycket bra!

PS. Detta tillägg gör jag drygt två timmar efter det att inlägget först publicerades. Detta har inte direkt med Frimodig kyrka att göra, men du kan här i en krönika av Göran Skytte i SvD få lite bakgrund till politiseringen inom svenska kyrkan. Udden är ju helt riktad mot socialdemokraterna (och det kan möjligen någon tycka är lite orättvist) men jag tror att det är ett ofrånkomligt faktum att socialdemokraterna var först på plan när det gäller att de moderna partipolitikerna ska påverka kyrkan. Sedan har givetivis de borgerliga följt efter så fr o m 30-40-50 år sedan (lite olika i olika sammanhang) är dom lika goda kålsupare allihop.

Nu har jag bott en vecka i kyrkstugan. Skrev ju om att jag var här förra helgen men jag bestämde mig att sova här varje natt. Det har varit otroligt mysigt. I går kväll hade jag besök av två goda vänner och en arbetskamrat som följde mig hit efter surströmmingsfesten i Hertsökyrkan. Goda samtal och bön. Att vara i kyrkstugan är lite grann som när man var i farmor o farfars sommarstuga när man var liten på slutet av 50-talet - bortsett från att där fanns ingen elektricitet och så fanns ju vattnet ca 50 cm nedanför stugan så det var bara att hoppa i plurrret.

Här hoppas i andra plurr:

1. Jobbet. Under veckan har vi som ska vara ansvariga för höstens alphakurs träffats och planerat. I onsdags hade vi en träff med personalen där vi bl a fick information om pandemi-planen. Efteråt tankte jag: om mina arbetskamrater skulle råka ut för att jag dör under det kommande året så är den statistiska chansen att det sker pga att jag kör ihjäl mig på motorcykeln många gånger större än att jag dör i svininfluensan så dom behöver knappast skaffa munskydd när dom ska gå fram och lägga ner sin blomma vid min grav.

2. Frimodig kyrka och kyrkovalet.* Eftersom jag är den här i stiftet som får beställningar av valsedlar som folk gör via hemsidan så skickar jag brev i parti och minut. Dessutom får jag mail om hur kyrkovalrörelsen går på andra håll. Både från när och fjärran får vi många rapporter om även socialdemokrater som beslutar sig för att rösta på Frimodig kyrka. I vissa fall t o m sådana som i årets val kandiderar för (s). Ofta sådana som är aktiva för (s) i kyrkan liksom  av "födsel och ohejdad vana" - dom har alltid varit socialdemokrater - men som mer och mer inser att deras kristna engagemang för dem mycket närmare det som Frimodig kyrka står för än det som (s)-partiet står för i kyrkan.

3. SMC- Sveriges motorcyklister. Vi har länsårsmöte den 20 september. Eftersom jag är sekreterare så innebär det en del jobb att ta fram handlingar mm. Nu ska jag jobba med det. OBS! jag är ledig idag så inget MC-jobb på arbetstid.

4. Hojen. Under veckan har jag kört några gånger. Idag är det mycket fint väder. Kanske tar jag hojen till Boden när jag ska lämna protokollen för SMC till revisorn.

5. Kyrkstugan. Det är ju här jag är just nu. Men nu är det slut, nu far jag hem. Men jag har inte bara latat mig och myst i stugan, jag har jobbat: dels köpt en ny elkontakt som jag ska installera, dels köpt en liten skjutregel som jag monterat på innerdörrens utsida vilken man kan skjuta för när man lämnar stugan med värmen på så inte innerdörren far upp med elslöseri som följd, vilket hänt någon gång.

---

* se även föregående inlägg - ta dig tid!

Det har tagits ett initiativ i landet att utlysa denna dag 9 sept som faste- och bönedag för kyrkomötet. Tyvärr sprider jag detta väl sent - dom flesta har väl redan ätit frukost, men kanske hinner du under dagen göra åtminstone något lite som markerar dagens allvar och ta dig tid för en stunds bön i gemenskap med många kristna i landet.

Jag åker hellre motorcykel!

Så står det på en liten T-shirt som jag har hängande på hallspegeln. Förmodligen är det en så´n därninga slags prydnad som man ska ha hängande i backspegeln i bilen. Men även om den är för liten för att ta på sig, ja, t o m för liten för ett spädbarn, ja, till yttermera visso för liten för de flesta dockor som mina barn hade när dom var små så är den tillräckligt stor för att skymma sikten så den får inte hänga i bilen. Ett arv från min fader som under min präglande barndom ständigt påtalade det fördärvliga i att ha en massa siktskymmande prydnader hängande i backspegeln.

Men så sant som det är sagt: jag åker hellre motorcykel. Fick just telefon från god vän i södra sverige som genom flitigt läsande på min blogg konstaterat att jag kommit upp på hojen igen. Det gladde honom för då hoppas han att jag ska komma förbi någon gång. När jag besökte honom för något år sedan i samband med OAS-kurs på Åh stiftsgård så konstaterade jag att där nere i landet är det ju MC-säsong 1-2 månader tidigare än här. Jag funderade då på om jag något år skulle ta och köra ner hojen i slutet av säsongen och låta den stå i min gode väns garage över vintern. Sedan kunde jag besöka honom under en semestervecka när det fortfarande är skidväder här uppe och ta en sväng. Men hur ska jag få hojen hit? Antingen måste jag stanna hos min gode vän så länge att det hinner bli säsong här uppe också innan jag kan fara tillbaka, eller så får jag fara ner en gång till och hämta dyrgripen.

Komplicerat. Den blir nog stående i mitt eget garage över vintern.

Men ingen tvekan om att jag fått tillbaka lusten att köra. Det enda som hindrar mig att köra varje dag är att det tar så lång tid att ta på och av all skyddsutrustning - om man inte vill se ut som en Michelin-gubbe inomhus förstås. Att åka utan all skyddsutrustning: hjälm, ryggskydd, handskar, skor, jacka och byxor kommer inte på fråga! Men idag tog jag en tur. Jag hade ledig dag så jag kunde ägna mig lite åt lite vad som helst. Ett vad-som-helst var att köra (!) till församlingsexpeditionen i Gammelstad och förhandsrösta i kyrkovalet. På valdagen är jag upptagen med både familjegudstjänst med fika + årsmöte med Sveriges motorcyklisters norrbottensavdelning så då blir det stressigt att hinna rösta också. Men till årsmötet tar jag givetvis hojen. Det är nästan ett helgerån att komma till ett sammanträde i SMC på annat sätt än MC-körande. Vad jag röstade på när jag tog MC:n till förhandsröstningslokalen det avslöjar jag inte. Valhemligheten är en grundbult i demokratin.

Jag sover hellre i kyrkstugan.

Så står det inte på något miniklädesplagg som jag inte får på mig men så känner jag det inombords. Gångna helgen har jag sovit där. Ja, t o m från igår till idag trots att man bara får sova där på helger. Men vem bryr sig. Men det är sagolikt mysigt i min stuga. I lördags åt vi surströmming med mor och far och bror och svägerska och i söndags hade jag besök av tre goda vänner som satt och surrade och drack te. Några av besökarna tyckte det var så stillsamt och mysigt där så dom övervägde låna den någon helg. Varsågoda!

Men då sover jag hellre hemma, eller kör någon annanstans med lämpligt tvåhjuligt fordon, vilket ska jag dock inte ska nämna högt för jag har redan stört Ann O Nyms sinnesfrid tillräckligt!

Nu måste väl min gamle kamrat vara nöjd - fem inlägg på tre dagar!

En del är det! Oavsett om vi vill det eller inte. Dvs dom är dels politiker därför att dom är engagerade i ett politiskt parti. Dels är dom nå't kyrko- eftersom deras parti ställer upp i kyrkligt val.

Några sådana fick jag en pratstund med i lördags när församlingen (!) hade öppet-hus-dag i Örnäsgården. Nu var det bara tre partier representerade nämligen (s), (c) och (m). Alla partirepresentanter är givetvis sådana som man känner. Några sitter ju redan i kyrkorådet, andra (kanske) på väg in. Vi har även i vissa fall träffats i helt andra sammanhang än kyrkopolitiken.

Nå, i vart fall, jag fick några intressanta samtal med några av dem. Ska inte avslöja vilka det var, inte heller vilka partier det gäller, men...

En av dem satte sig ner med mig och berättade att han vid ett möte med sitt partis kyrkovalskandidater uttalat att "jag tycker då att ett äktenskap är mellan man och kvinna" och vidare "om kyrkan beslutar om äktenskap för samkönade par så tycker jag kyrkan ska slopa sin vigselrätt". Han berättade att han då blivit allvarligt förmanad av någon partibroder som uppmanade honom att läsa partiprogrammet. Sedan visade han mig var i foldern (den jag refererat i föregående inlägg) som partiets åsikter i frågan uttrycktes, men avslutade

- Men det bryr jag mig inte om. Jag tycker som jag alltid gjort

Ett annat partis representanter samtalade jag med mer på mitt eget initiativ. Jag uttryckte en besvikelse över partiets ståndpunkt i frågan (samma som föregående). Partirepresentanterna kunde inte annat än hålla med mig, erkände att det fanns olika åsikter i partiet men att man nu tagit ställning och "är man aktiv i partiet så är man..." Typ. När jag uttryckte det sorgliga i dylikt, dvs att enskilda kristnas ståndpunkter s a s blir "utspädda" genom partiengagemanget, så kunde dom bara hålla med mig. Kanske representanter för Frimodig kyrka i nästa val??

Det tredje närvarande partiets representant samtalade jag givetvis också med för här är vi "vän med alla på jorden må ni tro" (cit. ur "Vi sätter osss i ringen"). Där framkom inget som är värt att skvallra om på bloggen men jag kan konstatera att även där finns samma diskrepens mellan personlig hållning och partiåsikt eftersom kyrkorådet enhälligt beslöt lämna en spontanremiss på frågan om könsneutrala äktenskap och tydligt uttala ett nej till reformen.

Ja, så kan det gå. Tänk om alla våra kyrkopolitiker kunde befrias från partiernas fångenskap, våga stå för sin egen tro och övertygelse, då skulle vi få en verkligt FRIMODIG KYRKA!

En arbetskamrat frågade mig under öppet-hus-dagen varför Frimodig kyrka egentligen behövs eftersom det vi säger är så självklart. Svaret är ju (efter ovanstående genomgång) - självklart!

Jag lovade ju att skriva lite om de olika nomineringsgruppernas program* inför kyrkovalet. Nu kan jag bara utgå från de ganska små foldrar som (s), (c), (m) och (kr) lät mig få ta i Örnäsgården** i lördags. Några av grupperna har dessutom betydligt större, mer påkostade och utförligare valtidningar av olika slag. Observara att de tre första av dessa ställer upp som politiska partier i kyrkan. Den fjärde gruppen är istället en egen fristående organisation (enligt dom själva). Vi börjar med partierna.

1. (s)

"Då kan du med din röst se till att Svenska kyrkans verksamhet präglas av SOCIALDEMOKRATERNAS kärnvärden

Så står det under en vacker blid från Gammelstads kyrkstad och rubriken Kyrkoval 20 september 2009. Det enda som blev rätt där var väl bilden och rurbriken, kan man tycka. Som kristen reagerar jag givertvis direkt på detta. Ska inte kyrkan i första hand vara präglat av något som är speciellt och unikt för Kyrkan?

Nå, vi ser efter vilka värden det gäller. I ett rött (!)= hjärta läser man:
JÄMSTÄLLDHET  JÄMLIKHET  FRIHET  SOLIDARITET HÅLLBARHET

Inget fel på dom - om bara jag får tolka dom som jag vill. Men visst är det tydligt att det är värderingar formade i det politiska livet som flyttas in i kyrkan. Och sossarna försöker ju inte heller dölja det. Problemet med denna politiska påverkan av kyrkan det är att kyrkan s a s förutsätts "köra av sig själv" och sedan gäller det att bara lite påverka riktningen. Kyrkan är någonting annat som liksom finns av sig själv och sedan kan man modellera det lite. Länge har det kanske varit så. Men nu, när kyrkan tappat så mycket fart att dom som vill styra i viss riktning blir starkare än själva farten framåt, då blir det ju bara runt i en cirkel. Särskilt som det i fortsättningen kommer att visa sig att de tre starkaste "rorsmännen" alla paddlar på samma sida om båten.

Många av de enskilda punkterna som sedan kommer i programmet är inte fel, även om man starkt upplever att det i grunden är en politisk agenda som lika gärna kunde gälla kommunen, men det man saknar är en vision om vad som är kyrkans egentliga ärende, och var kraften att utföra det kommer från: bibeln och den Helige Ande. Det blir så tydligt när man läser punkterna - och ser att varken Gud, Jesus, Bibeln eller den Helig Ande nämns en enda gång - att det är skrivet ur ett utifrånperspektiv: kyrkan är något annat än socialdamokraternas vi och vi (sossar alltså) ska påverka dom, kyrkan alltså.

Och givetvis för vigsel av enkönade*** par.

Man kan notera att det finns en punkt om att ta vara på frivillghet och ideellt arbete. Den punkten vill vi i Frimodig Kyrka berömma oss av eftersom vår ledamot i kyrkomötet, Bertil Murray, i ett suveränt inlägg i kyrkomötet för två år sedan + efterföljande replikskifte fick (s) gruppledare Olle Burell att lova att frågan om frivillighet i kyrkan skulle beaktas i sossarnas nästa kyrkovalsprogramrevision, trots att (s) just avslagit en motion i kyrkomötet med samma innehåll.

2. (c)
Folkkyrkan för framtiden.

Så står det redan på utsidan av den vackra centerfoldern. Klart vackrast av dem jag här ska jämföra. I grunden är centerns program ganska likt sossarnas - de två är ju folkkyrkopartierna nummer 1 och 2 (i vilken ordnning kan dock diskuteras). I den aktuella foldern är det en löpande text, inte bara korta punkter som i sossarnas. Det gör det hela mer tilltalande. För den oinvigde tror jag det är svårt att märka någon större skillnad i programmen. Givetvis vigslar för homosexuella och bort med "kvinnoprästmotståndare" precis som hos (s). Det finns i centerns program lite mer av kulturella aspekter på kyrkans verksamhet. Dessutom betonas starkt att kyrkan ska finnas i hela landet, naturligt för ett parti förankrat i landsbygd och glesbygd. Den riktigt tydliga skillnaden - som syns för den som kan något om saken men annars lite svårt att finna eftersom centerpartisterna döljer det lite - gäller valsystemet. (c) vill ha direktval bara till den lokala nivån "kyrkofullmäktige" men sedan indirekta val till högre nivåer, vilket man som sagt gömmer lite grann i formuleringen "förtroende för församlingarna att påverka valen av beslutsfattare i stift och kyrkomöte". Detta är givetvis principiellt riktigt. Frågan är bara om centern driver detta av principiella skäl eller därför att de minde enheterna blir lite överrepresentarade vid indirekta val och centern är ju starkare i de mindre enheterna dvs de små landsbygsförsamlingarna. När vi förut hade indirekta val så var (c) störst i kyrkomötet, nu är dom tredje störst efter (s) och (m).

Lite mjukare ton än hos (s) kan jag uppleva, men samma totala brist på något av det som är bärande för en kristen kyrka. Alltså behöver jag inte upprepa det jag skrev om (s)-programmet. Det kan bara kopieras hit.

På baksidan är det blid av Maud Olofsson (partiledares närvaro gör politiseringen fullständigt uppenbar!) som skriver att på valdagen ska hon gå till församlingshemmet i Bygdeå och rösta i kyrkovalet. Lite roligt är det ju då att en av "hennes" församlingspräster står på Frimodig kyrkas valsedlar!

3. (m)
Ansvar, omtanke, kärlek och frihet.

Moderaternas folder är vit med blå text på utsidan. En logga på utsidan, längst ner i högra hörnet är faktiskt utformad så att den innehåller ett (liggande visserligen, men dock) kors! Det tar sig.

Programmet är betydligt mer kortfattat är de två förstas. Givetvis vigslar för homosexuella, men här tydligt utifrån ett försvar av varje människans rätt att "fatta egna beslut".**** Ett tydligt exempel på hur (m) övergivit all ideologisk konservatism för en modern (hyper-) liberalism.

Punkterna om kyrkans roll att "stödja människor som befinner sig i kris" och "öppen barnverksamhet" mm mm är ju sådana att man med lätthet skulle kunna klippa ur några meningar här och där och byta mellan de tre politiska programmen. Ingen skulle märka någon skillnad. En detalj som moderaterna verkar ensamma om är att kyrkorummen ska hållas öppna längre. Se'n har dom heller inget tjat om kvinnoprästmotståndare. Kan det bero på att dom vill ha kyrkan öppen. Jag menar om kyrkdörren är öppen en längre tid av dygnet så ökar ju chansen/risken att även en "kvinnoprästmotståndare" lyckas slinka in.

Min kritik mot programmen ovan kan här kopieras in ännu en gång eftersom även här helt saknas allt som kan säga något om den inre drivkraften i kyrkans och den kristnes liv. Dock får jag erkänna att när man på nätet läser den kompletta varianten av moderaternas hela valplattform så framgår det tydligt att den är utformad av (eller åtminstone i samråd med) någon som kan det "kyrkliga språket". Känns klart närmare kyrkan än sossarnas och centerns motsvarigheter.

En punkt där moderaterna har samma syn som Frimodig Kyrka är att man ska ha rätt att välja vilken församling man vill tillhöra. I dagens rörliga samhälle, och där församlingsgränserna fr a i större städer lätt kan upplevas lite slumpmässigt dragna, är det fullständigt orimligt att den skattetekniska folkbokföringen med nödvändighet ska styra vilken församling man tillhör.

4. (kr)*****

Med tro    Med hopp    Med kärlek

Så står det med stora bokstäver som rubrik över de tre insidorna i foldern från (kr). Ingen tvekan om att här blir det annorluna - helt annorlunda. Måste erkänna att detta kyrkovalsprogram i grunden är ganska likt Frimodig kyrkas. Flera av kandidaterna är också goda vänner som lika gärna kunde står på våra listor. Om inte Frimodig kyrka fanns så skulle detta var mitt alternativ. Eftersom (Fk) inte ställer upp i de lokala valen så blir (kr) mitt alternativ där. Min upprepade kritik från ovan upprepas inte mer för här finns en tydlig bekännelse till Gud, Jesus Kristus, Bibelns glada budskap, korset. På tvären också i årets stora kontroversfråga: (kr) vill bevara äktenskapet fär relationen man-kvinna.

Hela tonen och grundsynen är alltså här en annan. Några enskilda punkter där kristdemokraterna sticker ut är dels att dom vill att svenska kyrkans lokaler ska vara drogfria miljöer och att dom vill ha renodlade personval på kyrkans alla tre nivåer. Det förra ter sig ganska självklart för en pietistiskt präglad norrlänning (udden blir väl i vårt stift i praktiken mot Stiftsgården i Skellefteå där man kan få ett glas vin till middagen); det senare förslaget är också något jag kan stödja. Synd att (c) och (kr) inte kan slå sina idéer ihop om valsystemetså att vi får indirekta val med personval. Då skulle lyckan vara fullständig.

Det enda som skorrar lite falsk gäller det mer principiella. (kr) skriver att "den enskilda människan och Jesus Kristus" ska var i centrum i kyrkan, "inte något parti eller ideologi". Likväl, när man läser på nätet den kompletta valplattformen för (kr) så finns i slutet en lång redogörelse för den kristdemokratiska ideologin och samhällssynen. Alltså undrar man om man kan vara aktiv i (kr) om man bara - som kristen - gillar programmet utan att man i övrigt känner sig som kristdemokrat? Alltså fylls man av en längtan till något verkligt alternativ som är fullständigt frikopplat från allt som på minsta sätt kan upplevas som partirelaterat. 

Alltså tar man Frimodig kyrka - det verkliga alternativet i kyrkovalet

---

* tidigare i somras lovade jag en genomgång av partiernas kompletta valmanifest som kan läsas på nätet. Det hinner jag inte. Jag är väl för engagerad i valrörelsen kan jag tänka! Om detta summariska inlägg dock kan tillfredsställa min gamle kamrats längtan att jag ska tvåla till även borgarna och inte bara sossarna, det återstår att se.
** har också lust att lite grann redogöra för de ytterst intressanta - och avslöjande - samtal jag i lördags hade med några av partiernas representanter. Men det får bli en annan gång
***jag skriver enkönade trots att det står samkönade i programmet. Skälet till ordvalet har jag redogjort för i ett tidigare inlägg.
****inte utifrån en tanke på allas lika värde vilket brukar vara det vanliga. Men något partiideologisk skillnad mot (s) måste ju finnas om partierna ska kunna motiveras!
*****OBS! att Kristdemokrater i Svenska kyrkan vill forkortas (kr) inte (kd).

Nu är det nå't krångel med bloggen. Jag skrev ju det helt kort i förra inlägget. Därför är det - som jag skrev - lite krångligare än vanligt att skriva och läsa vad kära läsarna skriver. Men jag har just skickat iväg ett felmeddelande så man får se om saken åtgärdas. Men jag känner läsarnas förväntansfulla flåsningar i nacken. Så jag får göra vad jag kan för att tillfredsställa läsarnas behov av rolig, underhållande, djupsinnig och tankeväckande läsning. Det hann ju gå nästan en vecka mellan mina två senaste inlägg och då ser man tydligt hur statistiken sjunker. Inte bra. När dessutom min gamle kamrat, lik en obotlig alkis kommer och undrar om det inte är dags för ett inlägg då inser jag att jag måste försöka göra vad jag kan - trots större ansträngning från min sida. Hur offrar man sig icke för sina vänner!

Först lördag. Då hade vi en öppet-hus-dag i Örnäskyrkan och Örnäsgården. Nästan alla församlingens anställda var där: pedagoger som visade lite av sitt arbete, bl a skolarbetet och erbjöd de besökande barnen att bli ansiktsmålade; diakoner som berättade om våra insatser och aktiivteter för vuxna och där presenterades även vårt alpha-arbete; präster som berättade om de kyrkliga handlingarna; musiker som spelade på orgeln och lät folk få en inblick i körlivet; församlingsvärdinnor som visade hur man kan arrangera för minnsstund i församlingshemmet. Även representanter för begravningsverksamheten var där. I församlingshemmets stora sal var ett antal av de olika nomineringsgrupperna* representerade med foldrar, tidningar och valsedlar. Roligast var det ju att smyga runt kring kristdemokraternas bord för dom hade en skål med godis på bordet.

Tyvärr kom kanske inte riktigt så mycket folk som vi hoppats på - berodde det på det halvdåliga vädret eller på att folk inte visste om dagen eller på allmänt ointresse? Ja, det får vi väl försöka reda ut svaren på. Men roligt var det. Det gav klar mersmak tycker jag. En sådan öppet-hus-dag borde vi ha varje år.

Söndagen var jag också i församlingens gemenskap, men det var i gudstjänsten i Hertsökyrkan. Till min glädje fick jag ha min tvillingbror vid min sida vid altaret. Han är också präst och var med sin hustru på besök hos våra föräldrar över helgen.

Alltså två gånger på en helg i "församlingens" gemenskap. En gång med de anställda, en gång med gudstjänstfirarna. Hade egentligen tänkt hinna till bönhuset också på eftermiddagen men middagen med bror och svägerska hos mor och far drog ut på tiden. Om jag även hunnit med det församlingsbesöket hade jag trefaldigt haft anledning att ställa den fråga som jag nu har tvåfaldig anledning ställa: vad är det egentligen som är församlingen ?

---

* hade egentligen även tänkt skriva om vad som står i de olika nomineringsgruppernas foldrar och lite om några ytterst intressanta - och avslöjande - samtal jag hade med några av partiernas representanter (OBS! att här syftar jag på de nomineringsgrupper som verkligen är partier) men jag hinner inte just nu. Det får bli senare.

---

I övrigt så är det just nu nåt fel på bloggen så det är mer komplicerat än vanligt att se kommentarer och skriva inlägg.

Idag har två av våra medlemmar i stiftet fått in en insändare i Piteå-Tidningen, det s k lokala världsbladet enligt min gamle kamrat. Att det är en ytterst lokal tidning inses ofta. Jag brukar säga att Piteå-Tidningen skickar utrikesreportern om dom ska skriva om Luleå eller Skellefteå. Ett verkligt bevis för tidnings lokalprägel brukar min gamle kamrat berätta. Det var när en tidigare medarbetare på Älvsby Fölkhögsskola skulle sluta. Då blev han avskedsintervjuad i Piteå-Tidningen när han nu skulle flytta söderut. Han flyttade till Skellefteå, grannkommunen!

Ja, ja i vart fall fick två frimodiga entusiaster in en insändare därstädes idag. Den fick den ytterst fyndiga - av redaktionen påhittade - rubriken Kyrkan ska vara öppen för alla. Det är ju annars en typ av slogan som de stora partierna brukar köra med (framför allt socialdemokraterna och centern) och vilken slogan brukar vara motiveringen till deras kyrkliga engagemang. Vilka det är som å andra sidan skulle vilja stänga kyrkan har jag inte fått klart för mig. I Piteå-Tidningen lär det dock ha varit ett meningsutbyte som visar att det lika mycket var en socialdemokrat som ville stänga ute folk ur kyrkan. Och då reagerar vi från Frimodig kyrka.

En enkel, föredömligt koncentrarad insändare som sa det viktigaste av det vi i Frimodig kyrka vill driva.

Det är spännande nu. Hjälp till så att kyrkovalet blir en tydlig opinionsyttring till förmån för levande, folklig, Jesuscentrerad, frimodig kyrka!

Det är spännande nu. Snarare lite allvarligt. Det är ju det minsta man kan säga. När nästan hälften av biskoparna är emot det beslut som kyrkomötet förväntas fatta i höst. Om beslutet blir en verklighet så är det sannerligen inte bara "kvinnoprästmotståndarna" som är på tvären. Hur blir det då? Hur ska det fungera att ha ett biskopskollegium där nästan hälften av biskoparna inte omfattar svenska kyrkans (nya) lära?

Undrar hur frimodiga dom känner sig?

Men vi jobbar FRIMODIGT på!

Nej, körning givetvis. man kör ju motorcykel och åker bil. Så var det ju. Det har jag ju själv undervisat kära läsarna om. Idag kändes det alltså riktigt roligt att köra motorcykel. Tog hojen till jobbet i morse, tillbringade förmiddagen i Hertsökyrkan, eftermiddagen i Örnäsgården och slutet av arbetsdagen på badhuset (utnyttjade min rätt att motionera 1 timme i veckan på arbetstid - men eftersom jag har helt oregelerad arbetstid så vet jag aldrig om jag simmar på arbetstid eller fritid).

Hur som helst, när jag skulle hem från Badhuset så var det soligt och vackert väder och det lockade till en liten omväg på vägen hem. Alla som kan Luleås karta hänger nu med. Först ut mot Porsön under flitigt övervägande vart jag egentligen skulle ta vägen. Jag valde svänga av på nya genvägen mot Notviken men den var avstängd just där lilla vägstumpen ner mot Beijers byggmarknad börjar. Alltså ett varv i rondellen därstädes* och åter mot Porsön. tre kvarts varv i rondellen vid Högskolan (eller Luleå tekniska universitet som det numera heter) och ut på gamla Haparandavägen. Vid Rutvik uppstod frågan: mot Gammelstad? eller söderut på E4? eller norrut på E4? Det blev norrut. Paus vid Statoil i Persön, jag övervägde en längre runda via Smedsbyn och Boden men besinnade mig (här bidrager vi inte till växthuseffekten i onödan!) och tog vägen mot Örarna. Men där fick jag lust till en liten sidoutflykt till och svängde mot Brändön, en by som jag var väldigt ofta i under mina prästår i Nederluleå. På den tiden visste jag var många i byn bodde och har besökt många hem, men nu är det längesedan. Väl inne i centrala Brändön insåg jag att jag trots många besök i byn aldrig (vad jag kan påminna mig) farit ända ut till Brändö konferens-anläggning ute vid havet. Sagt och gjort. Det var ju vackert där ute. Men jag stannade inte utan vände tillbaka. och sedan blev det så raka vägen hem som är möjligt, via Bensbyn, Sinksundet och Björsbyn. Besvärande kvällssol i ögonen dock. Liten hjälp att ha hjälm med inbyggt solvisir ändå har jag tänkt avstå från det när jag köper ny hjälm** eftersom jag såg på PLUS i somras där man kommenterade hjälmar och sa att om man har inbyggt solvisir så bllir ju det stötdämpande lagret i hjälmen tunnare.

Alltså, det var riktigt roligt att köra idag. Det har jag kanske skrivit förut, men i så fall var det ännu roligare idag. Jag kände mig riktigt Frimodig faktiskt. Påminner mig att jag samtalade i dag med en av arbetskamraterna (en pedagog som ständigt uppmuntrar både mitt motorcykelkörande och mitt frimodig kyrka-engagemang! - hon inser inte att det har motsatt effekt när hon försöker reta mig) om att jag givetvis borde ha en Frimodig Kyrka-dekal på hojen. Jag ska genast gå ut i garaget och klistra på den.

Frimodig känner jag mig också när jag för någon dag sedan räknade mina besökare på bloggen och konstaterade att fr o m Annandag Påsk t o m i söndags har jag i genomsnitt haft 38 besökare per dag. T o m bättre än min gamle kamrat tror jag. Men då kör (!) jag ju aldrig med sådana där dumheter som att man inte ska rösta i kyrkovalet!

Nu kör vi Frimodigt vidare mot skräll i kyrkovalet!

---

* därstädes var ju ett uttryck man hörde till leda under sin barndoms och ungdomstids högmässor, dvs vi som är så gamla att vi gick i kyrkan på den tiden då man fortfarande hade lysning till äkenskap första och andra och tredje och fjärde gången; och då folk i stor utsträckning fortfarande gifte sig men likväl (också i rätt stor utsträckning) bodde ihop innan vigseln. När då prästen sa att det var lysning mellan N.N. på xx-adressen och N.N. så kunde han ju inte säga "på samma adress" vilket ju tydligt skulle signalera för kyrktanterna "sammanboende utan att vara gifta"; alltså använde man den lite högtidligare omskrivningen därstädes.

** detta är femte säsongen jag använder hjälmen och experterna säger att man ska byta den efter fem år. Om sedan experterna utgörs av sådana som begriper saken eller sådana som tillverkar hjälmar det är en annan sak. Men en sak gäller: köp aldrig en gammal eller begagnad hjälm. Röda korset, Myrorna m fl försäljare av Begagnade grejer borde sluta sälja gamla hjälmar och istället slå sönder dem.