Eftersnack
Biskopen berättade om en resa till den slovakiska (!) kyrkan i Serbien. Jag orkar dock inte förklara hur det kommer sig att den slovakiska kyrkan finns i Serbien men det hade nåt att göra med att slovakien och Ungern och Serbien och alltihop var samma rike en gång och att människor alltså bara flyttat "inom landet" trots att vi tycker att dom flyttat flera länder bort. Kyrkoherden i den lilla lutherska församlingen i slovakiska kyrkan i någon liten by i Serbien hade å andra sidan under sitt liv lyckats bo i tre olika länder utan att någonsin flytta ur sitt hus. Imponerande!
Imponerande var också maten vi fick. Dock inte hela serveringen för när vi länge suttit och väntat efter huvudrätten och trummat med dessertbestiken på bordet så kom kyparen och började dela ut kaffekoppar varvid biskopen frågade om vi inte skulle få dessert vilket kyparen sa att vi givetvis skulle få och sedan såg vi genom den öppna dörren in i köket hur två unga män under stor brådska höll på att göra iordning glassen. Alltså undrade vi om dom faktiskt glömt desserten. Men den som väntar på något gått väntar inte för länge. Efterrätten var god!
Efteråt gick några av oss till Fjellstedska skolan och hade lite eftersnack tillsammans med några från andra nomineringsgrupper och stift: Alve Svensson, Fk, Lund, Gustav Bengtsson, POSK, Strängnäs, Berit Simonsson, Fk, Skara (är hon invald för fast hon bor i Göteborgs stift), Nils Gårder, POSK, Lund.
Den siste höll en improviserad föreläsning om frågan om enkönade äktenskap. Han är jurist och mycket kunnig i de lagtekniska komplikationerna. När man lyssnar till honom så inser man vilken total omöjlighet det kommande förslaget är. Synd bara att den absoluta majoriteten av kyrkomötets ledamöter aldrig får chans höra en så grundlig och kunnig argumentation. De flesta skulle väl inte heller vilja höra den och jag fruktar att åtskilliga inte skulle begripa den.
Det enda som känns lite märkligt roligt med det kommande beslutet (alla förutsätter att det går igenom i oktober) är att nu kommer jag - som hela min prästtid pga min hållning i ämbetsfrågan varit i "opposition" - att vara en av dem som (i vårt stift) står på samma sida som biskopen. Det känns lite ovant att tänka sig. Undrar om en del av mina kollegor också kommer att tycka att det känns ovant?
Fast även "biskop" Hans har ju godkänt könsneutralitetens princip, heteronormens slopande, alltsedan 2005. Det han nu ägnar sej åt är språkvård och, möjligen, att rädda sitt ansikte eftersom han, som så många andra, satt sin heder i pant på att själva äktenskapsbegreppet skulle bevaras intakt åtminstone inom Svenska kyrkan.
Eller har jag fel? Kanske "biskopen" börjar svänga åt rätt håll i sak. En nåd att stilla bedja om. Vi ska inte förakta den ringa begynnelsens dag, men Torbjörn: var försiktig med att inför Hans själv och andra överskatta den ytterst ringa (språkliga) heteronormativitet som några biskopar nu törs uppvisa.
Hela saken uppvisar förfärande likheter med den taktiska reträtten i finska kriget 1808. Efter förräderiet vid Sveaborg gick förlorad mark inte att ta igen, och för 200 år sedan stod fienden ända inne i rikets kärnland.
(Hur det slutade? Riket klövs, och det blev genom Guds skickelse till välsignelse för båda parter, t.o.m. för den part som hamnade i fiendens våld).
Torbjörn, skulle du lite sammanfattat kunna referera vad denne lagtekniskt kunnige föreläste? Du gör mig nyfiken...
Pär!
Föreläste och föreläste..ordet ska kanske vara inom citationstecken. Vi satt i ett sällskapsrum och drack te och samtalade, men kanske talade Gårder lite mer än oss andra.
Han berättade bla om kyrkomötet 1915 som redan då hade frågan om vigselrätten på sitt bord. Dåvarande biskopen i Linköping ville släppa kyrkliga vigselrätten och ha en ordning med civiläktenskap och kyrklig välsignelse. Motiveringen var att redan då var den världsliga äktenskapslagstiftningen till sitt innehåll så skild från en kyrklig syn att kyrkan inte kunde stå bakom den. Dåvarande biskopen i Karlstad å andra sidan ledde gänget som ville ha kyrklig vigselrätt. Den senare segrade som bekant. (även nu är biskoparna i just Linköping och Karlstad tydliga representanter för olika linjer men rollerna är ombytta så att säga).
Nils Gårder hävdade vidare att ett avgörande beslut (mest avgörande!) i den nuvarande förändrande utvecklingen i samlevnadssynsätt var beslutet om rätt till insemination för lesbiska kvinnor. Det innebär nämligen att vi i princip frikopplar biologiskt föräldraskap från juridiskt och det senare blir det giltiga (även om dessa två i de flesta fall råkar sammanfalla. Detta var - enligt Nils Gårder - ett beslut av mycket större principiell betydels än de flesta anar.
Han menade vidare att barnfrågan är viktig. Utan en vilja till (öppenhet att ta emot eventuella)barn så kan ett äktenskapslöfte inte ges. Därför kommer det med en slags "naturlag" att snart krävas "jämställdhet" mellan manliga och kvinnliga enkönade par, dvs rätt för manliga par att använda sig av surrogatmödrar för att få barn.
Vidare menade han dessutom att samhälleliga lagen om äktenskap för enkönade par i princip inte ändrat någonting eftersom det juridiska innehållet i ett enkönat äktenskap är exakt detsamma som i ett partnerskap. Men det är den "kyrkliga stämpeln" på hela institutionen som är det viktiga. Först när den finns, menade han, kommer svenska folkets syn att i grunden förändras. Därför är den kyrkliga legitimeringen - genom beslut om kyrklig vigsel för enkönade par - så viktig för dem som drivit saken i den samhälleliga sfären.
Ungefär så, om jag minns rätt.
Andreas!
Visst har Hans Stiglund redan tagit en ställning i frågan om välsignelse av enkönade par som vi ifrågasätter. Men han erkänner att han missbedömde utvecklingen. Tillsammans med andra trodde han att man genom detta skulle kunna "rädda" äktenskapet, vilket också var vad KG Hammar på den tiden påstod. Jag kan bara beklaga att han inte redan 2005 såg det som många av oss andra menade oss se redan då: att den ena skulle följa på det andra. Men i det ställningstagande han nu gör är han värd stöd och uppmuntran. Och det ger vi honom.
Intressanta tankar! Nog klarnar det just nu tydligt vad som varit på gång länge - att 2005 bara var ett steg på vägen, att den åsiktsmässiga "normaliteten" i Svenska kyrkan på mycket kort tid har förskjutits kraftigt. Eller: det är den som syns i framförallt kyrkans tidning.
Relationsförändring 2000. Men inte frihet. Och det som fångar oss är inte främst avtal och förbindelser, utan kanske snarare band inuti oss själva. Samt förstås ett partipolitiskt system. Jag liknande nyligen relationsförändringen 2000 med en ojämlik skilsmässa. Ena parten sitter på makt och pengar, den andra vill försöka behålla det den kan av det. Och ha gemensam vårdnad om de skattebetalande barnen... Men skilsmässan är inte fullbordad, den starkare parten anser sig kunna knacka på lite när den vill för kuttrasju, och den svagare parten går med på det.
Nej, jag ska inte dra den bilden för långt. Oavsett synen på vigselfrågan m.m. är det dock uppenbart att Svenska kyrkan ingalunda är fri.
