Torbjörn Lindahl

Filmen alltså. Den om hur Kiruna rasar ner i gruvan under staden, har jag sett på bio ikväll trots att den sades ha premiär i morgon.

 

Länsförsäkringar bjöd en full biosalong på förhandsvisning och då arbetskamraten Bodil är kund i Länsföräkringar bank så fick hon erbjudande om två biljetter, vilket hon nappade.på.

Dock var det tydligen svårt få någon med sig. Så av hennes ord i sms fick jag intrycket att när hon frågat alla tänkbara utan att få napp så kunde hon väl till slut chansa med sin tidigare distrikspräst och arbetsledare. Det gjorde hon rätt i. Jag gick gärna.

 

Roligt se lite panoramavyer man kände igen. Kul (?) med katastroffilm i känd miljö. 

 

Handlingen då? Nja...Jag hade kanske velat se lite större och mer dramatiska katastrofscener - om det nu väl ska vara en katastroffilm. Men sånt finns det kanske inte ekonomi för i en svensk film. Handlingen kom att i praktiken att kretsa omkring en familj. Och där fick man lära sig - helt föjdriktigt numera - att homosexuell (lesbisk) relation är ok, så även skilsmässa. Något sådant måste ju alltid vara med numera.

 

Likväĺ, hade jag gått och sett den för egna pengar hade jag inte ansett dem vara kastade i sjön. Om man nu alls gillar bio.

 

Hälsade även på hos Maria lite tidigare. Där fick jag höra att hon idag fått besked att den undersökning man gjort visar ingen cancer i hjärnan. Ett lite ljus i mörkret. Ett annat oväntat ljus är att Meria talar mycket tydligare. Hon gör sig lätt förstådd för läkaren, jag uppfattade tydligt vad hon sa och vänner har kunnat förstå henne i telefon. Ser ingen annan förklaring än trogna vänners förböner, så fortsätt med det.