Torbjörn Lindahl

med olika människor har jag varit med om idag.

 

Redan på förmiddagen tog jag bilen och styrde mot Haparanda men stannade två kilometer före stan och svängde in i Vuono till Lars-Erik - Vicke kallad av oss som lärde känna honom redan i gymnasiet - och Marita Vikberg. Marita lärde jag känna långt senare och hon har tolkat mig till finska några gånger då jag predikat.

 

Ett av dessa tillfällen påminde Marita mig om. Det var vid stormötet I Övertorneå för ca tio år sedan. Jag hade bl a berört frågan om en barndomskristens andliga utveckling - ett av mina favoritpredikoämnen, beroende på mina egna erfarenheter. Jag hade jämfört det kristna barnets utveckling med en graviditet; så länge barnet/fostret (i en normal graviditet utan komplikationer!) är i moderlivet så är det klart att det lever men likväl måste det en gång födas annars kommer det till slut att dö = den barndomskristne måste någon gång komma till egen personlig tro annars kommer han/hon till slut antingen hamna i egenrättfärdighet och börja tänka att jag har rätt vara Guds barn för att jag alltid varit det - eller avfalla från tron.

 

Exakt så kanske jag inte uttryckte mig då, men så tror jag. Liknande tankar har jag uttalat flera gånger när jag predikat på Fridsförbundet i Luleå. 

 

Det har väckt vitt skilda reaktioner. Antingen kritik att jag "tar tron från de barndomskristna" eller positivt, från andra kristna föräldrar: "precis vad våra barn behöver höra". Så kan det gå.

 

Nå, i vart fall mycket roligt och uppmuntrande få träffa Vicke med fru och tala "om det som till kristendomen hörer".Vi som var med om "laestadiansk ungdomsväckelse" på 70-talet är vänner för livet. Vi konstaterade också enigt att den som är omvänd kommer alltid att glädja sig när det predikas omvändelse för hon hoppas och önskar andra få göra samma erfarenhet. 

 

Vi tog även en snabbtur över till Finland för inköp av sådant som är svårare få tag på i Luleå, bl a visst bröd och lakrits.

 

Efter att jag fått äta god korvsoppa för andra gången styrde jag mot Luleå.

 

Min inte i ett sträck. När jag närmade mig Töre svängde jag av mot den lilla byn Ökvattnet där mina svärföräldrar bodde under några årtionden och där nu Kalixprästen Susanne Vikström bor i ett av grannhusen tillsammans med sin man Stefan. Roligt vara tillbaka på samma gård där jag varit "hundratals gånger".

 

Susanne lärde jag känna när hon för några år sedan arbetade en tid I Luleå Domkyrkoförsamling. Redan då konstaterade vi att om hon inte avstått konfirmationsläsningen som ung så hade jag blivit hennes konfirmandpräst eftersom jag konfirmerade alla från hennes hemby Örarna under större delen av 80-talet.

 

Även här uppbyggliga och givande samtal om vad Gud kan göra på de mest oväntade sätt. Avslutning med bön.