TV och religion - igen
Hade tidigare lovat läsarna en kommentar till gångna veckans program om Brödraskapet SSPX (visst var det rätt bokstavskombination?). Själva bödraskapet är inte mycket att säga om. Dess existens är ju väl känd för alla med lite insikt i det som rör sig runt om katolska kyrkan. Det är alltså en grupp som protesterat mot vissa av de moderniseringstendenser inom Katoloska kyrkan som andra Vatikankonciliet på 1960-talet innebar. Länge har det pågått medlingsförsök mellan utbrytargruppen och Vatikanen. Och även om Påven till sist tröttnade (när gruppen vigde egna biskopar) och exkommunicerade gänget så har Påven trots allt gått gruppens krav till mötes i så måtto att det är tillåtet att i Katolska kyrkan fira mässan enligt den gamla ordningen som brödraskapet förespråkar. Inget nytt i det.
Att det däremot inom denna grupp finns så tydliga högerextremistiska tenenser var nytt för mig, men jag har ju aldrig brytt mig särskilt mycket om denna grupp. Det klart olustiga var den tydliga förintelseförnekelsen som en av dess biskopar gjorde sig skyldig till. Helt oacceptabelt. Tråkigt att en fd svenskkyrklig präst hamnat i sådant sällskap. Hade känts roligare om tidigare kollega (som jag i ock för sig aldrig mött, vad jag vet) konverterat till den officiella katolska kyrkan.
Men det jag har lust yttra mig om är mer TV-programmet än brödraskapet. Som vanligt fylls jag av stor olust inför SVT:s reportage om religiösa grupper:
I allmänhet
ogillar jag SVT:s återkommande fokus på udda extrema religiösa grupper.
I synnerhet
ogillar jag den i programmet underliggande - i mina ögon tydliga - katolikskräcken. Detta borde höra en gången tid till. Det var faktiskt på 1500-talet som svenskarna trodde att katolik i praktiken var liktydigt med skumma jesuiter med dolkar under kåporna. Bara reporterns sätt att uttala att nu ska sverige rekatoliseras, nu ska det bli korståg fick en att haja till. Det lät nästan som om en invasion av hundratusentals stridsberedda soldater stod för dörren. Sedan framgick att det handlar om en grupp som i hela norden utgör ca 20-30 personer och som snart har en (1) präst.
Vad är syftet med att skapa den här skrämseln och fruktan?
Jag tror:
1. Syftet är att svärta ner katolska kyrkan. Givetvis kan man knappast förvänta sig att gemene man ska kunna skilja en liten sekt, utesluten är den stora kyrkan från kyrkan själv. Alltså blir namnet katolik generellt smutskastat. En gång i tiden - på den gamla katolikskräckens tid - då var vi i Sverige rädda för katoliker för att dom sades vara falska kristna, och för att vi trodde att dom skulle bränna oss på bål i inkvisitionen. (Men sanningen är ju att vi klarade själva av att göra det senare och det var under en av Sveriges absolut mest lutherska perioder som det skedde).Numera kan folk dallra av rädsla vid tanken på katoliker för dom är ju mot kvinnliga präster och äktenskap för homosexuella och - sist men inte minst - aborter. Dettta sista är ju det absolut värsta man kan vara i detta land idag. Den som på minsta sätt ifrågasätter riktigheten - och den moraliska oklanderligheten - i den nuvarande abortlagstiftningen och dess praxis i sverige, den personen har förlorat all samhällelig trovärdighet.
2. Nästa syfte är att svärta ner alla allvarliga kristna som tror någonting som dom bygger på Bibelns ord eller Kyrkans tradition.
Min slutsats:
Det här TV-programmet handlade inte alls bara om prästbrödraskapet PiusX. Det var en del i en långsiktig, medveten propaganda (även om allt som sades i programmet var sant!) syftande till att på sikt misskreditera alla kristna. Man börjar med en extrem grupp utgången ur katolska kyrkan, sen vanliga katoliker, sen icke-katoliker som sympatiserar med katoliker, sen...Likadant när SVT gjort program om inhemska kristna grupper. först extrema frikyrkogrupper (typ Knutby), sen radikala pingstvänner mfl, sen övriga grupper som vill karaktärisera sig som bibeltroende, sen...
Är jag för paranoid. Målar jag fa'n på väggen? Tror inte det. Men det får framtiden utvisa.
Om Lennart Sacrédeus och konsten att störa
Några tankar som väcks hos mig:
1. Jag upplever att Lennart Sacrédeus är en person med visst civilkurage. Sådana personer uppskattar jag alltid, oavsett vad dom står för (nästan).
2. Det stora stöd som Sacrédeus fick i det interna provvalet visar (här som i andra situationer) att det finns en växande klyfta inom kristdemokraterna mellan ledningen och många bland gräsrötterna (partiets kärna?).
3. Denna växande klyfta beror - enligt min ringa mening - på att kristdemokraterna under flera årtionden sakta orienterat sig bort från traditionella ståndpunkter (tydligast representerat av "abortmotståndet") mot en mer realpolitisk hållning. Denna nyorientering (numera inte särskilt ny, men i alla fall...) har förvisso lett till att partiet fått vara med i de inre maktcirklarna men innebär en konflikt med dem (bla jag själv - periodvis väljare men aldrig medlem eller aktiv) som upplever att en av partiets viktiga roller har varit att vara en sanningens röst.
4. Det är olyckligt för hela samhällsklimatet om personer, sådana som bl a Lennart Sacrédeus, som sticker ut, avviker, provocerar, stör, inte riktigt passar in; om sådana personer hela tiden skjuts åt sidan eller placeras i skamvrån. Då får vi ett tråkigt och slätstruket samhälle. Och kyrka för den delen. Tänk er Svenska kyrkan utan Dag Sandahl. Lika inspirerande som en gäspning.
Men personer som blivit sanningssägare finner alltid nya plattformar att stå på.
Klimat III
Tittade på hur dom såg ut gjorde jag också när jag i Dagen läste ett reportage tidigare i veckan om ärkebiskopens multireligiösa klimattjosan i Uppsala Domkyrka. Tjosan var ju raljant igen. Men vad ska man kalla det. Högtidligt undertecknande av dokument? Men det räcker ju inte för cermonin hade ju klara religionsinlag. Att kalla det gudstjänst däremot tar ännu mer emot eftersom det inte bara var kristna inslag.
Och det är här som det kommer in hur dom såg ut. Eller vad dom gjorde. Inte alla, utan de två viktiga huvudpersonerna ärkebiskop Vejryd och Uppsalas domprost Koivonen-Bylund. I tidningen var de båda (tillsammans med andra) med på bild under det att en muslimsk representant bad. Ärkebiskopen, som syntes i bakgrunden, stod med armarna efter sidorna och (tycktes det mig) med öppna ögon. Ingen tydlig böneposé alltså. Domprosten stod däremot med knäppta händer, böjt huvud och slutna ögon. Som om hon bad alltså. Eller? Heder år ärkebiskopen (om det nu inte bara var så att fotografen var så snabb att ÄB inte hunnit knäppa händerna och böja huvudet). Ty, även om man i en i grunden politisk fråga finner skäl att agera tillsammans med andra religionsföreträdare - och ingen ifrågasätter det rimliga i det - så måste man dock markera en tydlig gräns när det gäller allt som liknar religionsutövning.
Att kyrkan markerar i en politisk fråga är inte fel i sig. Men det ger en lite sur (!) eftersmak då man - samtidigt som detta sägs (vilket ju i grunden är exakt detsamma som hela det politiska etablissemanget redan säger) - på punkt efter punkt upplever att svenska kyrkan (rikskyrkan och de impulser som kommer därifrån!) - både hemmavid och internationellt - blir allt otydligare i det som är Kyrkans viktigaste uppdrag: att förkunna att under himmelen finns inget annat namn i vilket vi kan bli frälsta än Jesu namn.
Klimat II
Inget att skratta åt! Däremot tar jag mig friheten att göra mig lite lustig över den väldiga hysteri som utbrutit kring klimatfrågorna (OBS! frågorna). I mina ögon är det lite häxprocess över det. Alla är emot. Alla vet att det är fel. Varför? Jo, (huvudsakligen) för att alla andra vet och är emot. De som känner mig - sannolikt även de som bara känner mig via bloggen - vet (eller anar) att jag är lite allergisk mot att tycka eller tro som alla andra bara för att alla andra gör det. För några år sedan gick på TV ett annat program som handlade om ett gäng forskare som utifrån synnerligen seriösa studier kommit till slutsatsen att klimatförändringarna huvudsakligen beror på solens aktivitet. Det blir ju också mycket svårt att förklara de historiska klimatskiftningarna som gett vårt nordanland både istider och medelhavsklimat under skiftande tider om man inte huvudsakligen räknar med andra faktorer än de mänskliga. För några år sedan läste jag dessutom en artikel om en svensk klimatforskare som uttryckte just detta som jag kallar häxprocessupplevelsen (men med andra egna ord) när han beskrev att det idag i praktiken blivit så att den som inte avslutar vilken slags vetenskaplig uppsats som helst med några ord om hur detta påverkar klimatet, han eller hon kan titta i stjärnorna efter några ytterligare forskningsanslag.
Frågan (!) är nu: tror jag själv på detta eller skriver jag det bara för att med gott samvete kunna fortsätta åka motorcykel. Men märk att varje gång jag tar hojen itället för bilen då är jag miljövänlig eftersom hojen bara drar hälften så mycket bensin som min (gamla, onödigt bensinslukande) bil.
Klimat
Eller ska man säga: jag kommer att vara det? Saken är den att jag och mina två bröder (i Umeå) med respektive tillsammans ska åka ner till Västergötland och fira våra lillasysters och hennes makes 50-årsdagar. (När vi reser kan jag dock inte avslöja på bloggen för att inte underlätta för inbrottstjuvar vilka dock får tji eftersom mitt hus inte är tomt för det.) Nå, ivart fall har vi bestämt oss för att åka tåg istället för att flyga. Miljövänligt.
Nu ska det väl erkännas att det inte var miljön som var det verkliga skälet för beslutet utan ekonomin. Det blev klart billigare att vi delar på en liggvagnskupé. Dessutom förefaller det ganska trevligt att få sitt några timmar på tåget och surra med bröder och svägerskor även om dom kliver på och av i Vännäs så jag får åka ensam några timmar både i början och slutet. Osökt kommer jag att tänka på den stackars amerikanen som klev av tåget mitt i det kalla västerbotten och fann att när han på engelska i Köpenhamn försökt säga att han ville ha biljett till Venedig (Venice (?) el dyl på engelska) så fick han biljett till Vännäs. Så kan det gå.
Alltså det var snålheten som fick oss att ta tåget, men den miljömässiga aspekten ska givetvis inte glömmas. Särskilt inte som man får chansen att berömma sig. Nu har jag alltså klimatkompenserat. Det var ett ord som användes i kyrkomötet i höstas. Det förslogs att vi skulle klimatkompensera, dvs så fort någon i rikskyrkans sammanhang tar flyget så ska man betala en summa pengar som används till trädplantering någonstans på jorden. Träd käkar ju de farliga växthusgaserna som bekant. Min gruppkompis i kyrkomötet - icke helt okände Dag Sandahl - tyckte att denna form av klimatkompensering var en ny form av avlatshandel. Vi gör nå´t som vi har dåligt samvete för och sedan köper vi oss fria. Om det är fel att flyga så borde vi väl helt avstå, tyckte han.
Sagt och gjort. Vi tar alltså tåget fast resan inte har med rikskyrkan att göra. Det blir verklig klimatkompensering eftersom vi inte ens bidrar med några farliga flygbränsleavgaser. Denna kompensering kan jag ju använda till att köra motorcykel med gott samvete.
En annan sida
När det i Sverige i media redogörs för amerikansk politik och amerikanska val så kommer ganska fort abortfrågan på tal. Den är uppenbarligen en mycket mer brännande fråga i USA än i Sverige och hålls vid liv där på ett helt annat sätt än hos oss.
Det är inte så alldeles lätt att jämföra situationen i våra båda länder. I Sverige reduceras det hela ofta till för eller emot - även om frågan givetvis rymmer betydligt mer komplikationer. I USA finns ytterligare dimensioner: ska det vara samma federala lagstiftning eller ska delstaterna kunna ha skilda lagar, tex? Dessutom är ju abortlagen betydligt liberalare i USA än i Sverige, i praktiken är abort tillåten nästan ända fram till det att barnet föds.
Det senare innebär att det i USA utvecklats en abortmetod som kallas Partial Birth Abortion ("födelseabort" eller "Abort på delvis födda") - något som de flesta i Sverige har ytterst ringa kännedom om. Enkelt uttryck gå det till så att man initierar ett födelseskeende där barnet kommer ut med fötterna före. Så länge bara en del av barnet är framfött så räknas det juridiskt som ofött och därmed tillåtet att abortera. Alltså tas barnets/fostrets liv (på ett sätt som de flesta upplever som ganska barbariskt när dom får det beskrivet för sig) och sedan kan hela barnet/fostret aborteras.
Den i stora delar av världen illa omtyckte nuvarande presidenten George W Bush har initierat en lagändring som innebär att detta skulle bli förbjudet. För detta tycker jag inte att han ska klandras utan prisas. Och om den sk kristna högern genom sin opinionsbildning bidragit till att detta barbari avskaffas så ska den inte heller klandras utan prisas.
F.ö. undrar jag om det inte är dags att även vi kristna i Sverige blir betydligt tydligare i vår kritik - och vår bön och önskan om förändring - av den nuvarande abortsituationen. Är det verkligen acceptabelt att långt över 1 miljon barn förlorat livet i Sverige genom lagliga aborter? Läste just det uttalande som amerikanska katolska biskopar gjorde för några år sedan. Dom var (i mina ögon omskakande) tydliga: dom menade att vår tilltagande acceptans inför aborterna direkt kan jämföras med den inövning i bristande respekt för livet som påbörjades när man i Tredje riket (nazistiska Tyskland) började ta livet av obotligt sjuka och svårt handikappade vilket snabbt leddes vidare till Förintelsen.
F. ö. 2. Jag undrar ibland om inte den person kan ha rätt som undrade om den stora mängden aborter som utförts i landet under årtionden och som kan upplevas som "jobbigt" för den inblandade sjukvårdspersonalen och som odiskutabelt leder till oro för åtminstone en del av kvinnorna själva, om inte detta kan vara en bidragande orsak till den alltmer utbredda utbrändheten. Är det kyrkan som ska vara lösningen mer än sjukskrivningar och lugnande piller? Är det kyrkan som ska förmå vägleda människor att formulera sin ångest i sådana termer att biktens förlåtelseord blir läkedomen?
Eftersom jag inte ids hålla på med länkar så säger jag istället att om du googlar dig fram till hemsida för Ja till Livet så kan du läsa om hur aborter går till och där finns en länk till beskrivning av Partial birth abortion. En varning till känsliga personer kan vara på sin plats även om inga bilder förekommer utan bara teckningar.
USA-valet
Sedan kan jag ju inte låta bli att fundera i andra banor. Obama är alltså black inte white. Men sedan hör jag av en kollega vid morgonkaffet - något som jag ej visste, visar hur oinsatt jag egentligen är - att Obamas far är black men att hans mor är white. Halva hans släkt är alltså vita! Hur kan det komma sig att en sådan blandad person alltid blir black?? Alla som är lite mörkare än kritvit är alltså black. Varför inte tvärtom: alla som är lite ljusare än kolsvart blir white! Kommer att tänka på en deckare jag läste för några årtionden sedan. Där var en av huvudpersonerna en studentledare vid ett universitet, en av de svartas företrädare. Kommentaren i boken var undefär: han var percis så mycket mörkare i hyn än vad som krävdes för att inte ha betraktats som vit. Nå, nu är väl Obama betydligt mörkare än så. Men frågan är: är det white som är normen som allt annat bedöms efter?
En annan sak kom jag att tänka på igår kväll. Med benägen hjälp av programmet Debatt och speciellt debattören Sievert Öholm. Han påpekade att han sett ett stort valmöte med Obama (tiotusentals deltagare) där det ingick en pastor som talade (i realiteten predikade?) och bad - långt och högt - till JESUS. Öholms undran: varför får vi svenskar aldrig se det i media? Min undran: densamma + förtydligandet: varför är det enda kristna i USA som vi får höra talas om det som kallas "den kristna högern" ? Beror det på att svenska media vill få oss att ständigt förknippa all medveten tydlig kristendom med sådan religiös och politisk inriktning som i vårt land de flesta förväntas uppleva som oacceptabelt politiskt inkorrekt? Vad är det för indoktrinering som svenska medier vill bjuda oss på?
Men nu ska jag inte gnälla - även om det är mer i enlighet med min natur än att vara elak! - för visst är det trots allt något historiskt vi fått uppleva. Men jag får erkänna att det kändes ännu större när jag 1990 på TV såg människor kliva över Berlinmuren. Bob Dylan har rätt The times they are a'changing.
Undrar om man kan åka MC genom alla Obama-stater i ett sträck utan att behöva passera genom någon enda McCain-stat. Eller tvärtom kanske? Får kolla kartan.
Vilken värld!
I söndags morse strax före fem stiger jag upp en stund och öppnar fönstret på glänt. Då hör jag något som låter som skottlossning. Men, tänker jag, det kan väl inte vara möjligt. Det måste vara något annat. Obekymrat lägger jag mig till vila igen och sover ytterligare två timmar innan det är dags för morgonpromenad. När jag några timmar senare åker till kyrkan ser jag en polisavspärrning i grannskapet.
Då får jag förklaringen till både det jag hört och hunnit läsa på text-TV: skottdrama på Porsön i Luleå. Och inte blev det lugnare av att åka till Hertsökyrkan för där hade det under helgen varit ett knivdrama utanför badhuset, bara några meter från kyrkobyggnaden. Givetvis fick vi ta med den saken i förbönen i gudstjänsten. Förbönen ska ju vara lokalt förankrad.
Vilken världd lever man i! Skottdrama där man bor (granngatan, endast ca 3-400 meter från mitt hus) och knivdrama där man jobbar (bara något tiotal meter från kyrkobyggnaden).
Nu måste jag verkligen lugna ner mig. Hur ska jag göra då?
FRA-lagen
Varför ska man då vara emot den nya lagen? Ja, i mitt fall beror det på att jag är notoriskt kritisk mot alla tendenser som är eller kan bli ett hot mot den personliga integriteten. OBS orden "kan bli"! jag hyser nämligen ingen tilltro till att staten - absolut inte ens den demokratiska svenska staten - i längden, av några "högre", principielle "goda"skäl skulle förmå att frivilligt avstå från att bruka möjligheter som står till buds. Statens makt måste begränsas. Så är det bara. Nu kan ju hävdas att de begränsningar och kontrollmöjligheter som finns i lagen - särskilt efter den sista förändringen - skulle vara tillräckliga som begränsningsgarantier. Tro't den som vill. Erfarenheten talar i annan riktning. Moraliska utfästelser har en tendens att upplösas och upplevas som icke förpliktande av senare generationer. För att nu uppfylla de förväntningar som möjligen kan finnas på mig att jag ska gnälla kyrkligt i viss riktning så får jag i all ödmjukhet påminna om att när svenska kyrkan gjorde ett s k historiskt vägval för 50 år sedan då utlovades genom en s k samvetsklausul att det skulle vara möjligt att verka inom kyrkan även om man motsatt sig det nämnda vägvalet. Alla vet att denna väjningsrätt successivt urholkats -både ur kyrklig och samhällelig synvinkel - trots att dåvarande ecklesiastikministern garanterade den "å en enig regerings vägnar" och att inget åsiktsförtryck skulle förekomma så länge vi har vårt demokratiska statsskick. Ja, ja tänker en del av oss som konstaterar hur det blivit efter några årtionden. Som sagt: löften om vänlighet som uttalas av överheten - det tror jag aldrig på.
F ö tycker jag att det varit roligt om regeringen skulle ha förlorat omröstningen. Det är ett vitalitetstecken om enskilda ledamöter kan ha en egen vilja - i alla fall ibland. Det är samma sak i kyrkomötet där jag sitter med. Så tråkigt när alla ledamöter röstar i grupp. Då kan man ju tycka att det räcker att gruppledarna är med sen kan dom ha sju, tretton, tjugofem, sjuttitvå - eller vad det nu är - röster vardera att spela med. Tänk så mycket billigare det skulle bli.
Slutligen måste jag ju nu se till att jag fastnar i FRA-nätet. Vad ska jag skriva? Till att börja måste jag ju hoppas att dessa enkla skriverier ska ut på tur till nå'n server i utlandet innan kära läsarna kan ta del av dem. Det är visst en förutsättning. Men med min konspirationskänslighet så tror jag snart att FRA även kollar domestic datatrafik. Kanske kan jag påminna om att jag har en motorcykel som enligt ett test i tidningen Bike lämpar sig för den som vill åka jorden runt. Givetvi blir det hoj när jag far till Afganistan för att hälsa på min kompis Usama bin Laden! Kanke det t o m var så att en person i bekantskapskretsen (skriver ej vem, lite ska ju myndigheterna få anstränga sig!) tog värvning i fredsstyrkan för att kunna smuggla meddelanden oss emellan!
Häktet
Idag har jag besökt häktet här i Luleå. Häktet finns sedan några år tillbaka i det som tidigare var fängelse - lokalanstalt - här i Luleå, i skogen strax bakom Porsön, tidigare kallat Skogsduvan till skillnad från Luleås äldre fängelse som kallades Vita duvan. Vita duvan - vars huvudbyggnad fortfarande finns kvar som minnesmärke nednför Länsstyrelsen, t. v . när man kommer över Bergnäsbron in mot Luleå - byggdes enligt en modell som blev vanlig i slutet av 1800-talet och det har funnits ett flertal fängelser i landet med det utseendet. Då hade idén om cellfängelser slagit igenom. Tidigare hade fångar bott i stora gemensamma logement men sedan slog tanken på cellfängelser igenom för man tänkte sig att om den dömde satt ensam i sin cell och inte fick träffa någon annan än prästen så skulle han (fångar är så till den överväldigande del män att man utan risk för politisk inkorrekthet kan säga han rakt av istället för han/hon, den, fången osv) lättare komma till insikt om sina synder och ångra och bättra sig. Dessa fängelser låg också förhållandevis nära stadskärnan - ibland mitt i den - så att man skulle se fängelset och mödrarna kunde skrämma sin barn till goda seder genom att förmana: "se var du hamnar om du inte sköter dig".
Det här blev historik. Men jag hann själv vara in på gamla fängelset flera gånger. Första gångerna tilsammans med sommarkyrkan 1970 (även gamle kamraten var ju med) och senare flera gånger med sång- och samtalsgrupper tillsammans med dåvarande fängelseprästen Allan Robertsson.
Sedan blev det alltså nytt fängelse ute vid Porsön. Då hade det kommit en ny filosofi. Fängelserna skulle ligga vackert utanför eller i utkanten av städerna. Cellerna var kvar men det beror väl numera på att "eget rum" snarast räknas som normal standard. På 80-talet var jag under några år fängelsepräst på lokalanstalten så det känns lite som att komma hem när jag sedan snart ett och ett halvt år är häktespräst.
Den tidigare anstalten har blivit lite ombyggd för sin nya uppgift men man känner igen sig. Hela byggnaden är inte häkte utan en del fungerar som ungdomsanstalt, men de fängslade ungdomarna lever och verkar helt åtskilda från de häktade.
Vi är tre präster som arbetar i kriminalvården i Luleå: en på ungdomsanstalten och två på häktet. På häktet finns dels två avdelningar för dem som har större eller mindre restriktioner (ej träffa andra/ej se nyheter och läsa tidningar/ej ringa/ej få besök - i varierande grad) dessutom tre mer "öppna" avdelningar. Kollegan besöker de slutna avdelningarna och jag de öppna.
Ett annorlunda prästarbete. Givande och meningsfullt - i alla fall för mig och, hoppas jag, även för de häktade. Givetvis är jag förhindrad att berätta något om vem jag träffar och samtalar med men det blir onekligen så att man ser livet från den andra sidan. Många av dem som i nyheter och tidningar anonymt skymtar förbi i samband med rapportering om olika typer av brott är dem som jag en tid senare sitter och samtalar med i lugn och ro. Många har ju numera så långa häktningstider att vi kan hinna bli ganska goda vänner även om vi bara ses högst en gång i veckan.
Vad skulle då behövas för att vi skulle slippa ha så många människor inspärrade på häkten och fängelser? Utan vidare skulle den mest verksamma åtgärden vara om vi lyckades få ett samhälle utan alkohol och narkotika! Ja, i alla fall på ytan så är det ju så. Men är det så enkelt? Det finns de experter som påstår att vissa människor har en genetisk betingelse som gör att dom har behov av "kickar" i livet. Dessa "kickar" kan vara spännande äventyr (fallskärmshoppning, klättra i berg, roadracing med MC (!) osv ) eller alkohol och droger eller kriminalitet! Kommer det alltså alltid att finnas en grupp människor som söker spänningen varav en del alltid kommer att råka in i kriminalitetens spänning? Jag menar, alla spänningssökare blir ju inte Mount Everest-bestigare. Så du som känner att du gillar spänning, se till att du alltid har nå't spännande på gång annars kanske du får behov av ett bankrån. Om du inte har Jesus förstås! För frälsningsupplevelsen lär ju vara den enda kick som kan matcha både droger och kriminalitet.
Nåjo, men på det normalt djuplodande planet är kopplingen mellan narkotika och kriminalitet förfärande stor.
Tur att jag kan ta en kvällstur med MC:n så slipper jag kicka till mig med ett kioskinbrott!
Upprättelse
Tänk om man istället handlat på det sätt som jag skisserade lite skämtsamt - dock allvarligt - i talet om Stora förbättringspriset. Då hade någon internt påpekat det olämliga handlandet. Då hade man kunnat hantera det i lugn och ro: konstatera eventuella fel och brister i hanteringen, gett de inblandade möjlighet att komma till insikt om saken och sett till att en förbättring av rutinerna skett.
Felet med de offentliga avslöjandena är att de inte ger så stor möjlighet till upprättelse av de inbandade personerna. Möjligen då om man är statsministerkandidat, då kan man ta timeout på något lämpligt avlägset ställe, sen ligga lite lågt och så till sist återkomma. Men i normala fall så är media, journalister, samhället, folket obarmhärtiga. Fördömelse, men ingen förlåtelse.
Glad att jag är präst. Jag minns en gång när jag råkade köra 82 km i timmen på 70-väg och blev stoppad av polis med laserkamera. Han frågade mig om jag erkände. Givetvis gjorde jag det och fick kliva in i polisbussen för att få mitt bötesföreläggande. Jag kom just från en begravning så jag var prästklädd. Jag sa till poliserna: "nog har jag ett bättre jobb än ni. Om man erkänner för er då får man böter. Om nå´n erkänner för mig så får han förlåtelse."
Glad är jag också alldeles särskilt ikväll för här i Hertsökyrkan har vi haft uppehållstillståndsfest för vår vän som jag tidigare berättat om som för ca en månad sedan fick sitt uppehållstillstånd efter nästan åtta år som asylsökande.
Givetvis tog jag hojen till kyrkan så kvällen avslutades med MC-tur. Ordningen återställd. Och Uppdrag granskning har inget att avslöja.
Stora förbättringspriset till Uppdrag granskning
Det var väl ärkebiskopen som talade om att det ovärdiga gravsättningsskicket är en följd av "privatiseringen", och med det menades att vi avskärmar oss från delar av skeendet. Mycket av den ovärdiga hanteringen skulle ju inte kunna ske om folk var närvarande. Därför tänker jag:
1. Tänk om detta program skulle kunna få den goda följden att människor i större utsträckning väljer att följa med ända ut till graven och deltaga i gravsättningen, så att vi slapp ifrån det oskick som spritt sig som en löpeld över landet under senare årtionden, nämligen att man även vid kistbegravning väljer att lämna kistan i kyrkan/kapellet för gravsättning senare utan de anhörigas närvaro.
2. Tänk om vi dessutom skulle få till stånd den traditionen att några av begravningsföljets deltagare har blåställ och spade med i bilen så att dom kan stanna kvar och hjälpa till med igenfyllandet av graven. (Kan inom parentes berätta att när en av detta stifts tidigare biskopar begravdes här för några år sedan då stannade några av de anhöriga kvar på kyrkogården och skottade igen graven för hand, så omöjligt lär det inte vara att genomföra).
Ett alternativ, "plan B", skulle ju kunna vara - och detta blir ett ord till oss präster - att vi, även i de fall då kistan lämnas inne, väljer att följa till gravsättningen när den senare genomförs av kyrkogårdspersonalen. Det har jag faktiskt aldrig gjort. Borde jag ha gjort det?
Hur som helst skulle vi med något av dessa alternativ aktivt bekämpa vår rädsla för dödens realism och hjälpa oss själva med sorgearbetet. Då skulle verkligen Uppdrag granskning vara värt Stora förbättringspriset.
Stora förbättringspriset
Jag tänkte ännu lite vidare och tänkte att man skulle ju kunna försöka vända det till något gott. Alltså att det inte i första hand blir ett avsöljande bara utan att det viktiga är att det leder till en förbättring. Man tänker sig följande:
1.Någon (journalist eller annan) får nys om att en person/myndighet/förening/kyrka/hjälporganisation eller vad det nu är gör något klandervärt.
2. Istället för att avslöja skandalen går avslöjaren direkt till "syndaren" och förmanar honom/henne/dem i enskildhet och uppmanar till förbättring (världslig variant av det andliga "bättring" som betyder omvändelse)
3. Den felande ändrar sitt beteende...
4...går sedan ut offentligt och erkänner sitt tidigare felaktiga handlande och berättar hur man nu förändrat sig och vem som bidrog till det genom sin förmaning.
5. Den som avslöjade skandalen och åstadkom förbättringen blir därmed nominerad till Stora förbättringspriset.
Fördelar med grävande förbättring istället för grävande journalistik:
1. Journalister - och andra intresserade - får ägna sig åt det dom gillar, dvs att avslöja skandaler.
2. Märkbara förbättringar sker i samhällslivet.....
3. ...dock utan att folk blir uthängda i pressen eller i TV eller nå'nstans.
Alltid mycket bättre att vara för något bra istället för att vara mot något dåligt. Klart roligare. Lämpligt första pris i tävlingen är givetvis - en motorcykel!
Vad är oetiskt?
-Jasså, du jobbar på söndag!
Ja, svarade han, så att så'na som du kan gå och handla!
(Dom har senare gift sig med varandra)
Så kan det gå. Man kan inte vara både för och emot. Så om man är emot visst TV-program så kan man ju inte samtidigt titta på det. Det vore oetiskt!
Däremot har jag i veckan sett ett annat program, dock först i repris, nämligen veckans Uppdrag granskning om gravsättningar. Så klart var det ett avslöjande, men programidén bygger ju också på att man ska göra det extra dramatiskt. Flera tveksamheter uppenbarades. Jag reagerade på det oetiska som visades i följande ordning:
1. Det slarviga vårdslösa språk - i något fall inklusive svordomar- med vilket några uppringda kyrkgårdsarbetare/föreståndare (?) talade om rutiner vid gravsättningar.
2. Att vid den filmade gravsättningen kistan sänktes ner i graven dinglande i stroppar i traktorskopan.
3. Att kistlocket krossades i graven. Men detta som var huvudsaken i programmet kom alltså på min privata indignationslista först på tredje plats.
Men vad är etiskt?
Man tänker på de programansvariga. Hade dom inte direkt bort ta kontakt med kyrkogårdsförvaltningen/kyrkoherden så fort dom hörde ryktet istället för att smygfilma? Då hade kanske ytterligare några felaktiga gravsättningar kunnat undvikas. Men nu är det väl en del av själva poängen med grävande journalistik att man ska handla lite oetiskt, annars blir det ju inget scoop.
Och dom som tipsade journalisterna. Borde dom inte istället ha tagit kontakt med de ansvariga? (Kanske har dom gjort det men utan effekt - då vilar ju ansvaret på andra).
Och alla vi som tillhör eller arbetar i samma kyrka; hur ska vi göra för att ta avstånd från det felaktiga på ett sådant sätt att det leder till något gott inte bara så att vi själva tvår våra händer och undviker att bli nerskitade? Och hur är det att dela smäleken också med dem som man tycker har gjort fel? Inte alltid så lätt det heller.
Religion, motorcyklar och media
Nu har jag två kvällar i rad sett programmet Existens med Anna Lindman Barsk. I söndags kväll - sent! - såg jag reprisen av förra veckans program vilket jag missade. Det handlade om kristen syn på homosexualitet. Nu är det inte själva sakfrågan jag vill diskutera i detta inlägg utan medias sätt att belysa saken. Tidigare erfarenheter av programmet Existens säger mig att det är ganska tendentiöst och vinklat. Man blev inte besviken denna gång heller. Och som alltid (!?) är det de mer traditionella åsiktsriktningarna som kommer i strykklass.
I detta program representerades den gruppen av Erik Johansson, präst i Örebro och ordförande i nätverket Medvandrarna. Han är alltså själv homosexuell men har valt - utifrån sin övertygelse - en livsstil där han väljer att inte leva ut sin sexualitet eftersom han anser att sexualiteten har sin plats i äktenskapet mellan man och kvinna och det alternativet inte står öppet för honom. Ungefär så. Han fick några minuter i början av programmet. Trovärdig och sympatisk. Och det var inget fel på själva det inslaget, men...
Större delen av programmet upptogs sedan dels av en intervju med en anonym kvinna som berättade om sina erfarenheter av svårigheten att leva som homosexuell i en frikyrklig miljö och dels framförallt en resa tillsammans med prästen Lars Gårdfeldt till ärkebiskopen för samtal. Först kommer en intervju med Gårdfeldt på tåget (också han homosexuell men med en annan vald livsstil än Johansson) sedan får man vara med om hans samtal hos ärkebiskopen. Trovärdig och sympatiskt han också. Inget fel alltså i dessa inslag heller, men...den längd som detta inslag har i programmet anger tydligt att här är det viktiga. Vilken åsikt har då Gårdfeldt? Jo, givetvis gissade du rätt - om du inte visste det förut - han har den "moderna" synen och kämpar för likställighet mellan heterosexuella och homosexuella ända intill att de senares reglerade relationer också ska kallas äktenskap vilket ärkebiskopen var tveksam till trots stor enighet mellan dem i övrigt.
Har jag glömt nåt? Jo, naturligtvis kom pingstpastorn Åke Gren också med på ett hörn. Till programmets heder ska väl sägas att han citerades korrekt denna gång, men likväl som vanligt bara ett kort valt utdrag ur hans beryktade predikan. Samtidigt fanns hans bild med som en skum figur som sakta försvann i mörkret - svårt att uppleva det på annat sätt än att han skulle framställas som en person som hör hemma i de mörka hemska delarna av vårt samhälle och vår historia. Även bilden från Grens kyrka med fotot av predikstolen och dess text Jesus snett underifrån i suggestiv belysning var ju tydligt arrangerat på ett sådant sätt att det skulle uppfattas som om någon vill ha Jesus/religionen som ett sätt att härska över folk - uppifrån.
Kan man säga att detta är objektivt? Att två olika hållningar presenteras på ett likvärdigt sätt. Absolut inte. Även om man måste inse att subjektiviteten är ytterst finstilt, svårupptäckt för den oinvigde och egentligen inte handlar om vad som sägs utan om urvalet av intervjupersoner och det utrymme dom ges. Tänk er att media följt med Erik Johansson när han far till ärkebiskopen för att framlägga sin syn. Hade han ens blivit insläppt, och tillsammans med TV - knappast! Att den ena åsikten är rätt och den andra är fel är ju alldeles tydligt, såsom programmakarna lägger upp det. Och som sagt: det är medias vinkling jag denna gång har lust diskutera, inte själva sakfrågan.
På måndagskvällen såg jag veckans avsnitt av Existens. Det handlade om Falun Gong. Intressant. Lärorikt. Här fick jag klart nya perspektiv på en för mig ganska okänd företeelse. Men är det sant? De utdrag ur grundarens predikningar som man några gånger fick höra på engelska, är de relevanta och sakliga? Om dom är lika tendentiösa som det enda utdrag ur Åke Grens predikningar som allmänheten känner till, jag då vet man ju inte. Om Anna Lindman Barsk var lika vinklad i detta program som hon oftast är i de program vars innehåll jag bättre kan bedöma då vågar jag ej lita på det. Men jag kan ju inte veta. Det verkar som om man numera redan måste veta allt om det som omnämns i media för att verkligen begripa.
På samma sätt är det ofta med motorcyklismen. Hur många har inte hört talas om kriminella MC-gäng, men hur många har hört om kriminella bilgäng - trots att de flesta skurkar far till och från sin brott i bilar. Och varför kallas det alltid MC-olycka när en bil och en MC krockar. "Ung man dödad i MC-olycka" kan du läsa i tidningen. Men aldrig står det "bilist körde ihjäl motorcyklist" eller "bilist vållade MC-förares död" även om det då och då är fallet. Vet du om att i förhållande till antalet motorcyklar i trafik så är antalet dödsolyckor med MC inblandad mycket lägre nu än för något årtionde sedan och i faktiskt antal har det inte ökat alls? Nä, jag trodde väl det. Du har väl sett för mycket på TV och läst för mycket i tidningarna kan jag tänka.
Nu är det bara min förhoppning att jag tar det så lugnt under säsongen att jag har existens även till hösten.
Nu slog jag av TV:n
Alltså nyss, strax efter halv elva på torsdag kväll*. Då hade jag haft den på ett bra tag. Dels hade jag sett Spårlöst, om den adopterade killen som letade sin biologiska mamma i Thailand. Såna program är alltid gripande tycker jag. Lätt blödig som jag är. Sedan såg jag på den danska serien Brottet. Deckar- och polissserier gillar jag alltid. Mina favoriter.
Men sen kom Debatt med Janne Josefsson. Då slog jag av. Fast inte direkt. Jag såg debatten om marknadshyror. I sådana frågor blir jag alltid osäker. Å ena sidan och å andra sidan. Men det mest intrssanta var ju det korta inlägget - vilket aldrig blev diskuterat - där det omtalades att i Finland (å andra sidan! - bottenviken alltså) (=ett jämförbart land?) där man infört marknadshyror - eller åtminstone mer marknadsanpassade hyror - där hade inte höjningarna på långt när blivit så stora som det fruktas av kritikerna till det svenska förslaget.
Nej, det var senare jag slog av. Ett tag in på debatten om vad man ska göra med folk såsom den man som erkänt barnamordet i Stjärnsund. Den typen av debatter kommer med jämna mellanrum. Och jag ogillar dem alltid lika mycket. Jag började må illa redan när Josefsson visade upp tidningsbilden av den mordanklagade. Och när man gick på stan och frågade folk vad man borde göra med en sådan man. Bara provocera fram lynchstämning tycker jag.
Och ju längre debatten gick desto pinsammare blev det. Och inte undra på det; här blandar man i en salig röra folk som förväntas ha något vettigt att säga, folk som på något sätt står nära den aktuella tragedin, folk som har erfarenhet av liknande tragedier tidigare i livet och folk som mött både gärningsmän och offer och som grädde på moset ett antal människor som bara är hetssporrar. Och så kryddar man det hela tiden med svenska folkets inskickade SMS som kräver allt från vård till livstid och tvångskastrering.
Hur seriöst blir det? Inte ett skit!
Total katastrof att på detta sätt blanda akuta reaktioner, gamla obearbetade reaktioner mer eller mindre politiska inlägg av varierande kvalitet och sedan låsas som om man ur detta kan dra någon slags vettig slutsats. Och när det då och då är någon som försöker hålla sig lugn och saklig så avbryter givetvis Josefsson genom att försöka känslomässigt provocera med en fråga av typen hur skulle du själv reagera om ditt barn...?
Hur vettigt blir det? Inte ett smack!
Men jag får erkänna att jag växlade lite mellan kanalerna så jag kan ha missat nå't.
Saknar jag programmet? Inte ett dugg!
(Här skulle jag nu - om jag ville - kunna avsluta med en kommenatar, vilken - såsom av en händelse - skulle ha anknytning till tvåhjuligt motordrivet fordon, men av hänsyn till Ann O Nyms och andra läsares - och min egen! - sinnesfrid avstår jag.)
* läsaren kanske noterar att inlägget publiceras nästan ett dygn efter det skrivs men det beror på lite datatrassel - som tyvärr kan komma att upprepas
Jubel
Idag har vi nämligen på morgonen fått det glädjefulla beskedet att en asylsökande kvinna här i Luleå fått uppehållstillstånd efter snart åtta år i Sverige. Hela historien kan jag givetvis inte dra men hon kommer från Iran och är kristen. Hennes ursprungliga asylskäl har inte riktigt godkänts - även om skrivningarna är en aning mer positiva i detta sista beslut än i de tidigare - utan det blir på synnerligen ömmande skäl eller vad det nu hette. Alltså i praktiken att hon varit så länge i landet och hunnit bli integrerad här. I januari detta år hade hon kommit över fyra-års-gränsen sedan sitt första avslag i Utlänningsnämnden. Då preskriberas ju det gamla fallet och man får söka på nytt. Det är då underförstått att har man väntat så länge utan att ha blivit avvisad så bör mycket tala för att man får uppehållstillstånd. Så skedde också
Under flera år har hon varit engagerad i vår församling bla i barnarbetet och som kyrkvärd. Vi har även nu på slutet kunnat erbjuda henne viss anställning som vikarie.
Stort tack till alla här i församlingen som varit till stöd och hjälp under åren, framförallt Tuula, Margareta och Lennart men även alla andra. Stort tack till alla som på längre avstånd tålmodigt svarat på våra många frågor och givit goda råd i arbetet - särskilt syster Karin i Alsike kloster. Slutligen tack till advokaten och framförallt:
Tack gode Gud!
Ledarskribentsbyte på Kuriren
I lördags skrev Östman sin avskedskrönika. Det är bara att konstatera att han in i det sista höll fast vid den formuleringskonst som under åren gjort Kurirens ledarsida så utomordentligt tröttsam. Vad skrev han i denna yttersta tid? Jo, han kommenterade det faktum att det under årens lopp funnits motsatta reaktioner på hans skriverier. Och hör nu!
De som varit välvilligt inställda beskrev han med ord som att dom tyckt det varit "bra", haft "positiva reaktioner" eller varit "nöjda". De däremot som inte gillat det skrivna omnämndes med ordet att dom "gnällt". Varför inte ett mer neutralt och sakligt ord också för dessa reaktioner, tex "varit negativa", "ogillat" eller något liknande. Nej, istället väljer Östman - sin vana konsekvent trogen - att använda en nedlåtande och förklenande formulering om sina meningsmotståndare.
Jag blir så trött.
Det jag upplevt som tröttande är
den slarviga skrivstilen,
mångordigheten
personpåhoppen
oviljan/oförmågan att gå i dialog med meningsmotståndare (de gånger någon dristat sig att gå i debatt med Östman levererade han ett svar som i de allra flesta fall enklast kan sammanfattas med "vilken tur att inte du bestämmer vad alla ska tycka, hur skulle det gå då?". Jag har själv råkat ut för det men den gången råkade tydligen Östman vara på sitt mest variationsrika humör för han la till att jag var en "sprattelgubbe". Jag kan också jämföra med ett tillfälle då jag för många år sedan debatterade med NSD:s dåvarande ledarskribent Ursula Berge. Hon hade en mycket mer respektfull ton och det ledde till ett konstruktivt och givande meningsutbyte, trots att vi i sak var helt oense.)
När Bo Östman vid ett tillfälle yttrat sig om de kyrkliga sammanhang där även jag är personligt inblandad och därvid utnyttjat sitt publicistiska överläge (tillgång till hela ledarsidan) till sin egen fördel, då ledsnade jag. Det var för ca fem år sedan. Jag sade upp min prenumeration.
Under de följande månaderna blev jag vid några tillfällen uppringd av en prenumerationsförsäljare som undrade varför jag slutat prenumerera och om jag inte skulle återgå till Kuriren. När jag angav mitt skäl (jag ogillar ledarsidan i Östmans tappning) så tackade hon artigt för sig. Sedan gick det ett drygt halvår, så ungefär ett år efter mitt prenumerationsslut blev jag uppringd igen. Denna gång av en (yngre, tror jag, men det är ju svårt att bedöma i telefon) manlig försäljare. Han var mer påstridig. Han ville verkligen veta vad det var som jag ogillade. Jag återgav väl i korthet det jag ovan antytt. Då sa han:
-Vet du, det är många som säger som du!
Jag blev lite paff. Det brukar ju höra till en försäljares stil att annars alltid försvara sin produkt. Men det är inte slut här, för efter en stund fortsatte han:
-Skulle inte du kunna skriva till chefredaktör Sture Bergman och berätta det du just sagt till mig?
-????
Nu drog jag efter andan av förvåning för denna bön om hjälp. Då tillägger han:
-Jag bjuder dig på Kuriren en månad om du gör det!
Nu har det skett ett byte på ansvarsposten för Kurirens ledarsida. Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska innebära att Kuriren nu får en ledarskribent som dels kan återupprätta ledarsidans kvalité och dels både vill och förmår leva i en respektfull och konstruktiv dialog med läsarna.
