Torbjörn Lindahl

I lördags skrev Östman sin avskedskrönika. Det är bara att konstatera att han in i det sista höll fast vid den formuleringskonst som under åren gjort Kurirens ledarsida så utomordentligt tröttsam. Vad skrev han i denna yttersta tid? Jo, han kommenterade det faktum att det under årens lopp funnits motsatta reaktioner på hans skriverier. Och hör nu!

De som varit välvilligt inställda beskrev han med ord som att dom tyckt det varit "bra", haft "positiva reaktioner" eller varit "nöjda". De däremot som inte gillat det skrivna omnämndes med ordet att dom "gnällt". Varför inte ett mer neutralt och sakligt ord också för dessa reaktioner, tex "varit negativa", "ogillat" eller något liknande. Nej, istället väljer Östman - sin vana konsekvent trogen - att använda en nedlåtande och förklenande formulering om sina meningsmotståndare.

Jag blir så trött.
Det jag upplevt som tröttande är
 den slarviga skrivstilen,
 mångordigheten
 personpåhoppen 
 oviljan/oförmågan att gå i dialog med meningsmotståndare (de gånger någon dristat sig att gå i debatt med Östman levererade han ett svar som i de allra flesta fall enklast kan sammanfattas med "vilken tur att inte du bestämmer vad alla ska tycka, hur skulle det gå då?". Jag har själv råkat ut för det men den gången råkade tydligen Östman vara på sitt mest variationsrika humör för han la till att jag var en "sprattelgubbe". Jag kan också jämföra med ett tillfälle då jag för många år sedan debatterade med NSD:s dåvarande ledarskribent Ursula Berge. Hon hade en mycket mer respektfull ton och det ledde till ett konstruktivt och givande meningsutbyte, trots att vi i sak var helt oense.)

När Bo Östman vid ett tillfälle yttrat sig om de kyrkliga sammanhang där även jag är personligt inblandad och därvid utnyttjat sitt publicistiska överläge (tillgång till hela ledarsidan) till sin egen fördel, då ledsnade jag. Det var för ca fem år sedan. Jag sade upp min prenumeration.

 Under de följande månaderna blev jag vid några tillfällen uppringd av en prenumerationsförsäljare som undrade varför jag slutat prenumerera och om jag inte skulle återgå till Kuriren. När jag angav mitt skäl (jag ogillar ledarsidan i Östmans tappning) så tackade hon artigt för sig. Sedan gick det ett drygt halvår, så ungefär ett år efter mitt prenumerationsslut blev jag uppringd igen. Denna gång av en (yngre, tror jag, men det är ju svårt att bedöma i telefon) manlig försäljare. Han var mer påstridig. Han ville verkligen veta vad det var som jag ogillade. Jag återgav väl i korthet det jag ovan antytt. Då sa han:
-Vet du, det är många som säger som du!
Jag blev lite paff. Det brukar ju höra till en försäljares stil att annars alltid försvara sin produkt. Men det är inte slut här, för efter en stund fortsatte han:
-Skulle inte du kunna skriva till chefredaktör Sture Bergman och berätta det du just sagt till mig?
-????
Nu drog jag efter andan av förvåning för denna bön om hjälp. Då tillägger han:
-Jag bjuder dig på Kuriren en månad om du gör det!

Nu har det skett ett byte på ansvarsposten för Kurirens ledarsida. Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska innebära att Kuriren nu får en ledarskribent som dels kan återupprätta ledarsidans kvalité och dels både vill och förmår leva i en respektfull och konstruktiv dialog med läsarna.