Häktet
Gamle kamraten har skrivit att han retar sig på folk som skriver för sällan på sin blogg. Dessutom skrev han det som kommentar på min blogg. Då är ju adressen klar. Alltså måste jag skriva någonting, och det är mig ett kärt nöje. Jag vill ju - som jag många gånger skrivit -inte gör mina trogna läsare besvikna.
Idag har jag besökt häktet här i Luleå. Häktet finns sedan några år tillbaka i det som tidigare var fängelse - lokalanstalt - här i Luleå, i skogen strax bakom Porsön, tidigare kallat Skogsduvan till skillnad från Luleås äldre fängelse som kallades Vita duvan. Vita duvan - vars huvudbyggnad fortfarande finns kvar som minnesmärke nednför Länsstyrelsen, t. v . när man kommer över Bergnäsbron in mot Luleå - byggdes enligt en modell som blev vanlig i slutet av 1800-talet och det har funnits ett flertal fängelser i landet med det utseendet. Då hade idén om cellfängelser slagit igenom. Tidigare hade fångar bott i stora gemensamma logement men sedan slog tanken på cellfängelser igenom för man tänkte sig att om den dömde satt ensam i sin cell och inte fick träffa någon annan än prästen så skulle han (fångar är så till den överväldigande del män att man utan risk för politisk inkorrekthet kan säga han rakt av istället för han/hon, den, fången osv) lättare komma till insikt om sina synder och ångra och bättra sig. Dessa fängelser låg också förhållandevis nära stadskärnan - ibland mitt i den - så att man skulle se fängelset och mödrarna kunde skrämma sin barn till goda seder genom att förmana: "se var du hamnar om du inte sköter dig".
Det här blev historik. Men jag hann själv vara in på gamla fängelset flera gånger. Första gångerna tilsammans med sommarkyrkan 1970 (även gamle kamraten var ju med) och senare flera gånger med sång- och samtalsgrupper tillsammans med dåvarande fängelseprästen Allan Robertsson.
Sedan blev det alltså nytt fängelse ute vid Porsön. Då hade det kommit en ny filosofi. Fängelserna skulle ligga vackert utanför eller i utkanten av städerna. Cellerna var kvar men det beror väl numera på att "eget rum" snarast räknas som normal standard. På 80-talet var jag under några år fängelsepräst på lokalanstalten så det känns lite som att komma hem när jag sedan snart ett och ett halvt år är häktespräst.
Den tidigare anstalten har blivit lite ombyggd för sin nya uppgift men man känner igen sig. Hela byggnaden är inte häkte utan en del fungerar som ungdomsanstalt, men de fängslade ungdomarna lever och verkar helt åtskilda från de häktade.
Vi är tre präster som arbetar i kriminalvården i Luleå: en på ungdomsanstalten och två på häktet. På häktet finns dels två avdelningar för dem som har större eller mindre restriktioner (ej träffa andra/ej se nyheter och läsa tidningar/ej ringa/ej få besök - i varierande grad) dessutom tre mer "öppna" avdelningar. Kollegan besöker de slutna avdelningarna och jag de öppna.
Ett annorlunda prästarbete. Givande och meningsfullt - i alla fall för mig och, hoppas jag, även för de häktade. Givetvis är jag förhindrad att berätta något om vem jag träffar och samtalar med men det blir onekligen så att man ser livet från den andra sidan. Många av dem som i nyheter och tidningar anonymt skymtar förbi i samband med rapportering om olika typer av brott är dem som jag en tid senare sitter och samtalar med i lugn och ro. Många har ju numera så långa häktningstider att vi kan hinna bli ganska goda vänner även om vi bara ses högst en gång i veckan.
Vad skulle då behövas för att vi skulle slippa ha så många människor inspärrade på häkten och fängelser? Utan vidare skulle den mest verksamma åtgärden vara om vi lyckades få ett samhälle utan alkohol och narkotika! Ja, i alla fall på ytan så är det ju så. Men är det så enkelt? Det finns de experter som påstår att vissa människor har en genetisk betingelse som gör att dom har behov av "kickar" i livet. Dessa "kickar" kan vara spännande äventyr (fallskärmshoppning, klättra i berg, roadracing med MC (!) osv ) eller alkohol och droger eller kriminalitet! Kommer det alltså alltid att finnas en grupp människor som söker spänningen varav en del alltid kommer att råka in i kriminalitetens spänning? Jag menar, alla spänningssökare blir ju inte Mount Everest-bestigare. Så du som känner att du gillar spänning, se till att du alltid har nå't spännande på gång annars kanske du får behov av ett bankrån. Om du inte har Jesus förstås! För frälsningsupplevelsen lär ju vara den enda kick som kan matcha både droger och kriminalitet.
Nåjo, men på det normalt djuplodande planet är kopplingen mellan narkotika och kriminalitet förfärande stor.
Tur att jag kan ta en kvällstur med MC:n så slipper jag kicka till mig med ett kioskinbrott!
Idag har jag besökt häktet här i Luleå. Häktet finns sedan några år tillbaka i det som tidigare var fängelse - lokalanstalt - här i Luleå, i skogen strax bakom Porsön, tidigare kallat Skogsduvan till skillnad från Luleås äldre fängelse som kallades Vita duvan. Vita duvan - vars huvudbyggnad fortfarande finns kvar som minnesmärke nednför Länsstyrelsen, t. v . när man kommer över Bergnäsbron in mot Luleå - byggdes enligt en modell som blev vanlig i slutet av 1800-talet och det har funnits ett flertal fängelser i landet med det utseendet. Då hade idén om cellfängelser slagit igenom. Tidigare hade fångar bott i stora gemensamma logement men sedan slog tanken på cellfängelser igenom för man tänkte sig att om den dömde satt ensam i sin cell och inte fick träffa någon annan än prästen så skulle han (fångar är så till den överväldigande del män att man utan risk för politisk inkorrekthet kan säga han rakt av istället för han/hon, den, fången osv) lättare komma till insikt om sina synder och ångra och bättra sig. Dessa fängelser låg också förhållandevis nära stadskärnan - ibland mitt i den - så att man skulle se fängelset och mödrarna kunde skrämma sin barn till goda seder genom att förmana: "se var du hamnar om du inte sköter dig".
Det här blev historik. Men jag hann själv vara in på gamla fängelset flera gånger. Första gångerna tilsammans med sommarkyrkan 1970 (även gamle kamraten var ju med) och senare flera gånger med sång- och samtalsgrupper tillsammans med dåvarande fängelseprästen Allan Robertsson.
Sedan blev det alltså nytt fängelse ute vid Porsön. Då hade det kommit en ny filosofi. Fängelserna skulle ligga vackert utanför eller i utkanten av städerna. Cellerna var kvar men det beror väl numera på att "eget rum" snarast räknas som normal standard. På 80-talet var jag under några år fängelsepräst på lokalanstalten så det känns lite som att komma hem när jag sedan snart ett och ett halvt år är häktespräst.
Den tidigare anstalten har blivit lite ombyggd för sin nya uppgift men man känner igen sig. Hela byggnaden är inte häkte utan en del fungerar som ungdomsanstalt, men de fängslade ungdomarna lever och verkar helt åtskilda från de häktade.
Vi är tre präster som arbetar i kriminalvården i Luleå: en på ungdomsanstalten och två på häktet. På häktet finns dels två avdelningar för dem som har större eller mindre restriktioner (ej träffa andra/ej se nyheter och läsa tidningar/ej ringa/ej få besök - i varierande grad) dessutom tre mer "öppna" avdelningar. Kollegan besöker de slutna avdelningarna och jag de öppna.
Ett annorlunda prästarbete. Givande och meningsfullt - i alla fall för mig och, hoppas jag, även för de häktade. Givetvis är jag förhindrad att berätta något om vem jag träffar och samtalar med men det blir onekligen så att man ser livet från den andra sidan. Många av dem som i nyheter och tidningar anonymt skymtar förbi i samband med rapportering om olika typer av brott är dem som jag en tid senare sitter och samtalar med i lugn och ro. Många har ju numera så långa häktningstider att vi kan hinna bli ganska goda vänner även om vi bara ses högst en gång i veckan.
Vad skulle då behövas för att vi skulle slippa ha så många människor inspärrade på häkten och fängelser? Utan vidare skulle den mest verksamma åtgärden vara om vi lyckades få ett samhälle utan alkohol och narkotika! Ja, i alla fall på ytan så är det ju så. Men är det så enkelt? Det finns de experter som påstår att vissa människor har en genetisk betingelse som gör att dom har behov av "kickar" i livet. Dessa "kickar" kan vara spännande äventyr (fallskärmshoppning, klättra i berg, roadracing med MC (!) osv ) eller alkohol och droger eller kriminalitet! Kommer det alltså alltid att finnas en grupp människor som söker spänningen varav en del alltid kommer att råka in i kriminalitetens spänning? Jag menar, alla spänningssökare blir ju inte Mount Everest-bestigare. Så du som känner att du gillar spänning, se till att du alltid har nå't spännande på gång annars kanske du får behov av ett bankrån. Om du inte har Jesus förstås! För frälsningsupplevelsen lär ju vara den enda kick som kan matcha både droger och kriminalitet.
Nåjo, men på det normalt djuplodande planet är kopplingen mellan narkotika och kriminalitet förfärande stor.
Tur att jag kan ta en kvällstur med MC:n så slipper jag kicka till mig med ett kioskinbrott!
Kommentarer
Trackback
