Aldrig trodde jag väl...
...att Kyrkans Tidning skulle inspirera mig till något som kändes vettigt. I flera år nu har jag varit utan den tidningen. Det var för några år sedan som församlingen i ekonomisk svacka beslöt att upphöra med prenumerationerna till anställda och förtroendevalda. Det kändes tråkigt först, men snabbt vande man sig. I tidningen Dagen (som utkommer flera dagar i veckan) får man ofta färskare nyheter från svenska kyrkan än från Kyrkans Tidning som bara kommer en gång i veckan. I Dagen är det också lite mindre "husbondens röst" över nyheterna. Och får man veta att det står nåt som man inte får missa så kan man alltid spana in KT på jobbet. Varje kyrka i församlingen har ett ex.
Det var det som hände i veckan. Kyrkvärd (vilket slags äventyr han nu denna gång befann sig på) kommenterade att min ordlista för norrlänningar blivit citerad i veckans KT. Givetvis måste man se det med egna ögon - framför allt så man är beredd om Seglora Smedja nu anklagar en för att ha hamnat i dåligt sällskap.
Nå, så oartig vill jag inte vara mot Kyrkans Tidning att jag bara läser mina egna ord. Ånej. Alltså blev det en genombläddring.
Och - faktiskt - hittade jag något som grep tag i mig. Berättelsen om den palestinska familj som fått sitt hus helt omringat av den israeliska sk säkerhetsbarriären. Densamma har inneburit att familjen - som tillverkat och sålt souvenirer - blivit helt avstängda från sina kunder. För att återupprätta sin verksamhet försöker dom nu sälja produkter över världen via nätet. Bla en "krubbsats" som har en "mur" mitt igenom så hälften av figurerna inte kommer åt barnet. Ytterst tänkvärt. Glädjande dock att muren kan tas bort, så som man önskar också i verkligheten ska ske. Jag kunde inte låta bli att beställa ett ex. 100 dollar ca blev det med frakt. Det stödet kan den drabbade familjen få.
Guru lurifax
Se det programmet, när (om) det går i repris eller se om det finns i SVT-play.
Efter veckans höjdpunkt ("Homeland", måndagar kl 22 TV1), blev jag lite slött kvar framför TV:n (ledig tisdag så jag kan kan sova ut :). Ofta ångrar man ju sig när man blir slötittande på TV, man går tom och uttråkad därifrån. Så inte denna gång. Zappade lite och hamnade i programmet Guru lurifax.
Jag missade början och valde vid något tllfälle att se väderleksrapport i annan kanal (för att höra om det blir någon "varning") så jag missade kanske något i sammanhanget, men jag uppfattade att det gick ut på att det var en amerikan med indiskt ursprung som funderade över religion och filosofi. Själv fann han ingen tro, men upplevde att den betytt något för hans farnor. Han blev en sökare som for till Indien för att botanisera blad gurus och vishetslärare, upplevde hur de gamla visdomsteknikerna kommersialiserats i USA men även utnyttjades av lurendrejare i Indien.
Alltså tänkte han testa. Exakt vad han ville visa med sitt test missade jag kanske: var det att alla andliga "gurus" är bluffmakare, eller var det att alla människor inom sig bär resurser för den livsförvandling de tror att andra gurus (ibland för dyra pengar) kan komma med? Strunt samma. Han anlägger långt hår och skägg, klär sig i något lagom indieninspirerat, byter namn, gör reklam för sig som en guru som kan hjälpa människor och får med några medhjälpares insats snart en "lärjungaskara" som han kan undervisa och vägleda. Det han förmedlar är en kombination av vanlig mänsklig levnadsvisdom, rena påhitt och egenskapade "yogaövningar" och "meditationer", som tex "det blå ljusets meditation". Sakta men säkert får han gruppen att tro på honom alltmer. Dom tycker att han har "utstrålning", att det går ut "kraft" från honom osv. Mer och mer bygger han upp en sekt och uppträder så att man nästan tror att han tror på sina påhitt.
Ja, det hela blir så allvarligt att han får problem när han ska "avslöja" sig. Han påverkar deltagarna tro att dom har sin guru "inom sig" och så avslöjar han vem som är hans egen inre guru och kommer kortklippt, välrakad och med västerländska kläder.
Det personliga förtroende han byggt upp består till vissa av deltagarna och många fortsatte ha kontakt med honom efter "avslöjandet", men ytterst intressant är det ju att se hur lätt man kan få med sig folk med rent påhitt. Det mesta av det han sagt deltagarna hade han kunnat säga i vanliga käder över en fika, men då hade ingen känt anledning bry sig om honom, men bluffen att han var guru med gammal indisk visdom i bagaget gjorde att han på ett helt annat sätt blev trodd och efterföljd.
Ytterst lärorikt som avslöjare av diverse inom den nyandliga världen. Se programmet om du kommer åt det.
Tänkvärt om abort
Kan inte låta bli att delge kära läsarna ett citat ur senaste numret av Ja till livets tidning Enim:
"Jag noterar att alla som är för abort redan själva är födda"
Drabbad av verkligheten
heter en bok jag köpte av Ja till livet på OAS-mötet. Skriven av en kvinna vid namn Abby Johnson. Gripande. Jag läste den direkt under en eftermiddag då jag låg på sängen i hotellrummet istället för att vara på något seminarium.
Handlar om "abortkriget" i USA ur en personlig synvinkel. Ja, motsättningarna i denna fråga i det amerikanska samhället är betydligt starkare än hos oss oss. Det förkommer våldsamheter mellan de olika gruppernas mer radikala flyglar. Och även om det också - på båda sidor - finns mer sansade människor som försöker övertyga med sakargument så är det ingen tvekan om att sakfrågan har stor laddning. Att ha annorlunda åsikt än majoriteten i sin församling kan leda till att man blir utfryst eller utesluten. Gäller båda sidor, vilket Abby Johnson fick erfara.
Abby Johnson har, med början som volontär och sedan anställd till slut avancerat till rollen som chef för en av Planned Parenthoods kliniker. I bästa syfte. Där bedriver man mödravård, preventivmedelsrådgivning, samtalsstöd mm vilket är något hon ger sig in i med glädje i vilja att hjälpa utsatta kvinnor och minska antalet aborter genom förebyggande arbete. Men kliniken erbjuder även aborter för dem som till slut gör det valet. Det senare var inte riktigt Johnsons cup of tea men hon stod för kvinnans rätt till valfrihet. Mot slutet av hennes tid på kliniken växer dock en viss tveksamhet inom henne då hon från högre ort får målet att öka antalet aborter eftersom det är där inkomsterna finns. Själv var hon, inte medicinskt utbildad, inte engagerad i själva abortverksamheten, som hon därför kunde hålla ifrån sig, tills....
...en sköterska en gång ropade på henne att man behövde hjälp i behandlingsrummet. Där fick hon hjälpa till med att hålla ultraljudsscannern. Det var en sk ultraljudsstyrd abort där läkaren sålunda kan se på skärmen exakt vad som sker i livmodern. Jag ska bespara läsarna Johnsons mer dramatiska och detaljerade beskrivningar, men helt klart är att det blev en fullständig chock för henne att med egna ögon se hur ett levande barn knycklas ihop och förintas, ett barn i samma ålder som hennes eget var då hon några år tidigare sett det på ultraljud som gravid.
Den som inte blir berörd av berättelsen existerar inte. Jag skulle verkligen rekommendera läsning av boken. Vi måste med öppna ögon våga se vad som pågår. Över en million aborter har utförts i Sverige sedan den fria aborten kom. Har dom rätt som gissar att en av orsakerna till den alltmer utbredda utbrändheten kan vara den börda som vilar över stora delar av vårt folk. Jag lider lika mycket med dem som tvingas deltaga som dem som upplevt sig inte ha annan utväg.
Nå, i Abby Johnsons fall leder det till att hon under dramatiska former byter sida och går med i Coalition for Life, där det finns människor som i åratal troget och vänligt mött henne och bett för henne.
Som lagom högkyrklig kan man inte heller låta bli att glädjas över den starka andliga påverkan som högmässoliturgin utövar på henne när hon och hennes man en tid är med i The episcopal church (Anglikanska kyrkan i Amerika)
Köp och läs! www.gospelmedia.se (Eller låna av mig, du som bor nära).
Att förlåta en massmördare?
Blev sittande och såg ett gripande TV-program i går kväll. Dokument utifrån* handlade om rättegången mot en av de ansvariga under Pol Pots skräckregim i Kambodja. Får väl erkänna att även kringreportagen som handlade om vad som hände i Kambodja under dessa år var nyttiga. Har mest hört talas om de stora grymheter som ledde till minst en och en halv miljon människors död, men aldrig riktigt satt mig in i vad som egentligen skedde. Men allt centrerades kring rättegången och de drabbades och deras anhörigas vittnesmål.
Den person som stod inför rätta hade under röda khmertiden varit chef för ett fängelse i den i övrigt tömda huvudstaden. Där hade regimens fiender fänglats, torterats och slutligen avrättats på något av de "dödens fält" som fanns i närheten. Grymheterna givetvis nästan obeskrivliga, de anhörigas sorg otröstlig. Ca 12000 människors död var han ansvarig för.
Men det intressanta var att den anklagade, "Pol Pots bödel", efter regimens sammanbrott levt under falskt namn i olika delar av landet, bla arbetat åt en amerikansk hjälporganisation och till slut kommit i kontakt med en evangelisk pastor som fört honom till tro på Kristus så att han nu såg sitt liv i nytt ljus, var beredd att erkänna sina onda gärningar och be om förlåtelse.
Frågan är: kan en massmördare förlåtas? Kan Gud förlåta det oförlåtliga? Kan vi, människor i allmänhet? Kan de anhöriga till de drabbade?**
En kommentator jämförde den kristna synen med den buddhistiska. Enligt den senare skulle den negativa karma som man genom ett så ont liv samlat på sig ta evigheter att uppväga i återkommande nya liv. Den kristna trons möjlighet till förlåtelse är en helt annan sak. En möjlighet att smita undan?, var väl den outsagda frågan. Eller den enda vägen ur total förtvivlan? Här måste man givetvis skilja på Guds förlåtelse och samhällets. Att Gud förlåter friar inte en människa från det straff som tillkommer enligt samhällelig lag.
När domen - 35 års fängelse - meddelades, och man räknade ut att han efter 5 års "rabatt" pga någon juridisk oegentlighet i samband med hans häktning, minus avdrag för den tid han varit häktad,*** ca tio år, skulle kunna bli fri om ca tjugo år (om han fortfarande lever då) blev besvikelsen stor hos många. Grymheterna i hans handlande skulle motivera ett mycket strängare straff.
I sitt tal i rättegången sa han att han givetvis inte förväntade sig att någon av de drabbade eller deras anhöriga skulle kunna förlåta honom, men att han själv var beredd ta konsekvenserna av sina handlingar och erkänna dem. Frågan är: kan man överhuvudtaget tro att en person som gjort sådana hemskheter och sedan påstår sig ångra sig, verkligen kan mena allvar? Jag vill givetvis tro det, men för de drabbade är det naturligtvis svårt.
När jag själv pratar med killar på häktet så är mitt budskap alltid (i den mån dom vill diskutera så allvarliga saker) "än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning, till den som sig ångrar och tror". Men jag har ju ännu inte mött någon massmördare.****
*enligt TV-tablån går programmet i repris 7 febr och 10 febr. Klart sevärt.
** som vanligt måste man i dessa sammanhang skilja mellan förlåtelse och tillåtelse. Det är inte samma sak. Förlåtelse är inte heller att "se genom fingrarna"!
*** som häktespräst har jag full förståelse för att häktningstiden dras av från strafftiden. Allt annat vore orimligt och skulle leda till stora orättvisor beroende på hur lång tid det tar att utreda och komma fram till rättegång. Men uppenbart är att de vid sidan om stående ofta tänker hela straffet från och med nu.
**** i dagens nyhetssändning berättades om omhäktningen av norske massmördaren Anders Breivik vid Oslo Tingsrätt. Frågorna är givetvis tillämpliga även på honom, men han synes ju ännu inte visa några tecken på ånger.
Den person som stod inför rätta hade under röda khmertiden varit chef för ett fängelse i den i övrigt tömda huvudstaden. Där hade regimens fiender fänglats, torterats och slutligen avrättats på något av de "dödens fält" som fanns i närheten. Grymheterna givetvis nästan obeskrivliga, de anhörigas sorg otröstlig. Ca 12000 människors död var han ansvarig för.
Men det intressanta var att den anklagade, "Pol Pots bödel", efter regimens sammanbrott levt under falskt namn i olika delar av landet, bla arbetat åt en amerikansk hjälporganisation och till slut kommit i kontakt med en evangelisk pastor som fört honom till tro på Kristus så att han nu såg sitt liv i nytt ljus, var beredd att erkänna sina onda gärningar och be om förlåtelse.
Frågan är: kan en massmördare förlåtas? Kan Gud förlåta det oförlåtliga? Kan vi, människor i allmänhet? Kan de anhöriga till de drabbade?**
En kommentator jämförde den kristna synen med den buddhistiska. Enligt den senare skulle den negativa karma som man genom ett så ont liv samlat på sig ta evigheter att uppväga i återkommande nya liv. Den kristna trons möjlighet till förlåtelse är en helt annan sak. En möjlighet att smita undan?, var väl den outsagda frågan. Eller den enda vägen ur total förtvivlan? Här måste man givetvis skilja på Guds förlåtelse och samhällets. Att Gud förlåter friar inte en människa från det straff som tillkommer enligt samhällelig lag.
När domen - 35 års fängelse - meddelades, och man räknade ut att han efter 5 års "rabatt" pga någon juridisk oegentlighet i samband med hans häktning, minus avdrag för den tid han varit häktad,*** ca tio år, skulle kunna bli fri om ca tjugo år (om han fortfarande lever då) blev besvikelsen stor hos många. Grymheterna i hans handlande skulle motivera ett mycket strängare straff.
I sitt tal i rättegången sa han att han givetvis inte förväntade sig att någon av de drabbade eller deras anhöriga skulle kunna förlåta honom, men att han själv var beredd ta konsekvenserna av sina handlingar och erkänna dem. Frågan är: kan man överhuvudtaget tro att en person som gjort sådana hemskheter och sedan påstår sig ångra sig, verkligen kan mena allvar? Jag vill givetvis tro det, men för de drabbade är det naturligtvis svårt.
När jag själv pratar med killar på häktet så är mitt budskap alltid (i den mån dom vill diskutera så allvarliga saker) "än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning, till den som sig ångrar och tror". Men jag har ju ännu inte mött någon massmördare.****
*enligt TV-tablån går programmet i repris 7 febr och 10 febr. Klart sevärt.
** som vanligt måste man i dessa sammanhang skilja mellan förlåtelse och tillåtelse. Det är inte samma sak. Förlåtelse är inte heller att "se genom fingrarna"!
*** som häktespräst har jag full förståelse för att häktningstiden dras av från strafftiden. Allt annat vore orimligt och skulle leda till stora orättvisor beroende på hur lång tid det tar att utreda och komma fram till rättegång. Men uppenbart är att de vid sidan om stående ofta tänker hela straffet från och med nu.
**** i dagens nyhetssändning berättades om omhäktningen av norske massmördaren Anders Breivik vid Oslo Tingsrätt. Frågorna är givetvis tillämpliga även på honom, men han synes ju ännu inte visa några tecken på ånger.
Att ha kontrollen
Såg ett inslag i TV-nyheterna för någon dag sedan.
Om det var Rapport eller Aktuellt minns jag inte. I vart fall handlade reportaget om att allt fler kvinnor numera önskar planerade kejsarsnitt* istället för vanlig förlossning när dom ska föda barn. En teori om orsaken till denna ökning var att kvinnor numera är vana att ha kontrollen över sina liv, vana att själva kunna bestämma när, var och hur dom ska göra det som dom nu tänker göra - om dom alls gör det. Och har man den kontrollen över alla livets andra sidor så vill man ha det även över sitt barnafödande. Alltså ber man om ett planerat kejsarsnitt där man i förväg kan få veta vilken dag födelsen sker.
Själv har jag varit med om fyra barns födelse. Jag minns första gången,** i Uppsala. När vi kommit till BB-avdelningen, blivit mottagna med sedvanliga inskrivningsrutiner, så fick vi vara på ett förlossningsrum i väntan på det som snart skulle ske. Jag minns när jag satt där att jag tänkte: nu kommer det att ske något som vi inte kan råda över, bara följa med. I alla andra situatiner i livet kan man ångra sig. Man kan vända bilen och åka hem mitt under semesterresan, man kan gå in från promenaden om vädret är dåligt, man kan fara hem från ett besök om dom man hälsar på är tråkiga eller oartiga... men nu, nu kan vi inget göra annat än hänga med i det som sker. Vi är två*** personer nu, men vi far inte härifrån förrän vi är tre, och förhoppningsvis har vi då med oss ett friskt, levande barn, vilket också, genom Guds nåd, skedde.
För mig var detta en hissnande upplevelse, ja, nästan en religiös erfarenhet. Att vara helt utlämnad åt livets skeenden.
Vad är det som gör att människor - inte de flesta ännu, men tydligen ett sakta stigande antal - räds för denna erfarenhet och vill välja bort den? Är det någon djupare grund i livet som saknas, som ger otrygghet även inför det mänskligt "normala" om än inte alltför vanliga i de flestas liv. Det är väl kanske vad jag innerst inne tror.****
Åtskilliga gånger har jag hållit slutfördraget "Hur gör man det bästa av resten av sitt liv" i våra alpha-grupper. Kanske ska jag börja tillägga: öva dig på att släppa kontrollen.
* skälet till reportaget var en viss medicinsk oror inför situationen. Det visar sig nämligen att det finns en ökad risk (inte alarmerande stor, men tillräckligt för att noteras) för astma och allergi för de barn som föds med planerade kejsarsnitt. Akuta kejsarsnitt ger inte samma effekt. Någon entydig förklaring till detta hade man inte, men tanken var att den "ångest" som hela förlossningsskeendet skapar även hos barnet, uppenbarligen är nyttig för människan genom att starta viktiga processer i kroppen
** i förrgår exakt 33 år sedan
*** givetvis räknar jag även det ofödda barnet som en "person", men uttrycker mig på vanligt sätt
**** sedan är det väl givetvis så idag att många (yngre) kvinnor (särskilt i större städer) i sin närhet har betydligt mindre av det traditionella nätverk av släkt och vänner som "gått före" och kan vara till stöd och hjälp
Om det var Rapport eller Aktuellt minns jag inte. I vart fall handlade reportaget om att allt fler kvinnor numera önskar planerade kejsarsnitt* istället för vanlig förlossning när dom ska föda barn. En teori om orsaken till denna ökning var att kvinnor numera är vana att ha kontrollen över sina liv, vana att själva kunna bestämma när, var och hur dom ska göra det som dom nu tänker göra - om dom alls gör det. Och har man den kontrollen över alla livets andra sidor så vill man ha det även över sitt barnafödande. Alltså ber man om ett planerat kejsarsnitt där man i förväg kan få veta vilken dag födelsen sker.
Själv har jag varit med om fyra barns födelse. Jag minns första gången,** i Uppsala. När vi kommit till BB-avdelningen, blivit mottagna med sedvanliga inskrivningsrutiner, så fick vi vara på ett förlossningsrum i väntan på det som snart skulle ske. Jag minns när jag satt där att jag tänkte: nu kommer det att ske något som vi inte kan råda över, bara följa med. I alla andra situatiner i livet kan man ångra sig. Man kan vända bilen och åka hem mitt under semesterresan, man kan gå in från promenaden om vädret är dåligt, man kan fara hem från ett besök om dom man hälsar på är tråkiga eller oartiga... men nu, nu kan vi inget göra annat än hänga med i det som sker. Vi är två*** personer nu, men vi far inte härifrån förrän vi är tre, och förhoppningsvis har vi då med oss ett friskt, levande barn, vilket också, genom Guds nåd, skedde.
För mig var detta en hissnande upplevelse, ja, nästan en religiös erfarenhet. Att vara helt utlämnad åt livets skeenden.
Vad är det som gör att människor - inte de flesta ännu, men tydligen ett sakta stigande antal - räds för denna erfarenhet och vill välja bort den? Är det någon djupare grund i livet som saknas, som ger otrygghet även inför det mänskligt "normala" om än inte alltför vanliga i de flestas liv. Det är väl kanske vad jag innerst inne tror.****
Åtskilliga gånger har jag hållit slutfördraget "Hur gör man det bästa av resten av sitt liv" i våra alpha-grupper. Kanske ska jag börja tillägga: öva dig på att släppa kontrollen.
* skälet till reportaget var en viss medicinsk oror inför situationen. Det visar sig nämligen att det finns en ökad risk (inte alarmerande stor, men tillräckligt för att noteras) för astma och allergi för de barn som föds med planerade kejsarsnitt. Akuta kejsarsnitt ger inte samma effekt. Någon entydig förklaring till detta hade man inte, men tanken var att den "ångest" som hela förlossningsskeendet skapar även hos barnet, uppenbarligen är nyttig för människan genom att starta viktiga processer i kroppen
** i förrgår exakt 33 år sedan
*** givetvis räknar jag även det ofödda barnet som en "person", men uttrycker mig på vanligt sätt
**** sedan är det väl givetvis så idag att många (yngre) kvinnor (särskilt i större städer) i sin närhet har betydligt mindre av det traditionella nätverk av släkt och vänner som "gått före" och kan vara till stöd och hjälp
Titta här
på TV alltså. På lördag i TV 2, tror det var 10.35, går repris av ett mycket fint program jag såg i onsdags kväll. Det heter Fotbollsdoktorn. Handlar om en läkare - sitt smeknamn fick han för sitt engagemang i fotbollsklubben Elfsborg - som efter sin pensionering, tillsammans med sin hustru av en ren slump blir engagerad i ett arbete i en fattig del av Kenya. Först i att bygga upp sjukvården, sedan i ett barnhem för flickor och sedan i arbetet mot könsstympning av flickor (det som felaktigt brukar benämnas kvinnlig omskärelse).
Jag blev själv väldigt gripen (men jag är ju extremt lättrörd) av att se hur dessa två genom sitt engagemang kunnat till stor del vända opinionen i fråga om denna gamla (barbariska) sedvänja. Nog kan en människas engagemang göra skillnad i denna världen.
Se, och bli gripen. Vilken är den livsgärning som väntar på någon av oss?
Jag blev själv väldigt gripen (men jag är ju extremt lättrörd) av att se hur dessa två genom sitt engagemang kunnat till stor del vända opinionen i fråga om denna gamla (barbariska) sedvänja. Nog kan en människas engagemang göra skillnad i denna världen.
Se, och bli gripen. Vilken är den livsgärning som väntar på någon av oss?
Nu har jag....
1.... sett den
Dvs filmen Gudar och människor , som jag skrev om redan i våras, eller kanske i början av sommaren. Det var äldste sonen som är hemma på jullov som hyrt fem dvd-filmer för en hundring, bla a denna. Givetvis var den klart sevärd, men efter det att jag gått havande med filmen och byggt upp förväntningar i 7-8 månader, och dessutom redan fått huvudinnehållet återberättat flera gånger, och dessutom bara fick se den på en 21 tums TV istället för på stor bioduk, så...men har du inte sett den tycker jag du ska göra det. Handlar alltså om en grupp munkar på kloster i Nordafrika som inför trycket från islamistiska terrorister överväger om dom ska fly eller, med risk för sina liv, stanna och fullfölja sin kallelse att vara den fattiga befolkningen till hjälp.
2.... varit inne på Facebook
Av misstag, dock. Jag satt och surfade en kväll på hemsidor som skrev om det sk Styckmordet, vilket jag berört i tidigare inlägg då jag läst Per Lindebergs böcker i ämnet. Då såg jag på nätet länk till den Facebook-grupp som bildats till stöd för de två oskyldigt utpekade Tomas Allgén (allmänläkaren) och Tet Härm (obducenten). Av någon anledning lyckades jag komma in på sidan trots att jag saknar Facebook-konto. Det visade sig sedan att jag var inne på äldste sonen sida. Han hade lämnat sin inloggning öppen på min dator. Givetvis snokade jag inte bland sonens vänner och bekanta men kunde inte undvika se en bild av min äldre syster.
Gruppen till stöd för de två oskyldigt mordanklagade kollade jag dock in. Några få bekanta fann jag, bla en präst aktiv i OAS-rörelsen och närmaste grannarnas två vuxna utflugna söner. Till min besvikelse fann jag dock att många av mina trogna bloggläsare, vilka jag vet har Facebook-konto, inte fanns med. Givetvis går ni med. Behöver ni veta mer om saken, läs här (börja med "Tio frågor om styckmålet" och bland artiklarna, Leif GW Perssons "Mordet som aldrig inträffat" och titta här (filmen, ca 1,5 tim lång, är uppdelad i 11 delar som du får klicka dig fram till eftersom.)
Det kliar i fingrarna ge mitt stöd till denna begärtansvärda sak. Varför ska man det? Därför att det är skandal att svenskt rättsväsende inte klarar påtryckningar från feministideologiskt präglad massmediastorm. Den intresserade läser givetvis Per Lindebergs böcker. Kanske bör jag gå med i Facebook bara för att kunna gå med i denna stödgrupp?
3.... bloggat nog länge
God natt!
Dvs filmen Gudar och människor , som jag skrev om redan i våras, eller kanske i början av sommaren. Det var äldste sonen som är hemma på jullov som hyrt fem dvd-filmer för en hundring, bla a denna. Givetvis var den klart sevärd, men efter det att jag gått havande med filmen och byggt upp förväntningar i 7-8 månader, och dessutom redan fått huvudinnehållet återberättat flera gånger, och dessutom bara fick se den på en 21 tums TV istället för på stor bioduk, så...men har du inte sett den tycker jag du ska göra det. Handlar alltså om en grupp munkar på kloster i Nordafrika som inför trycket från islamistiska terrorister överväger om dom ska fly eller, med risk för sina liv, stanna och fullfölja sin kallelse att vara den fattiga befolkningen till hjälp.
2.... varit inne på Facebook
Av misstag, dock. Jag satt och surfade en kväll på hemsidor som skrev om det sk Styckmordet, vilket jag berört i tidigare inlägg då jag läst Per Lindebergs böcker i ämnet. Då såg jag på nätet länk till den Facebook-grupp som bildats till stöd för de två oskyldigt utpekade Tomas Allgén (allmänläkaren) och Tet Härm (obducenten). Av någon anledning lyckades jag komma in på sidan trots att jag saknar Facebook-konto. Det visade sig sedan att jag var inne på äldste sonen sida. Han hade lämnat sin inloggning öppen på min dator. Givetvis snokade jag inte bland sonens vänner och bekanta men kunde inte undvika se en bild av min äldre syster.
Gruppen till stöd för de två oskyldigt mordanklagade kollade jag dock in. Några få bekanta fann jag, bla en präst aktiv i OAS-rörelsen och närmaste grannarnas två vuxna utflugna söner. Till min besvikelse fann jag dock att många av mina trogna bloggläsare, vilka jag vet har Facebook-konto, inte fanns med. Givetvis går ni med. Behöver ni veta mer om saken, läs här (börja med "Tio frågor om styckmålet" och bland artiklarna, Leif GW Perssons "Mordet som aldrig inträffat" och titta här (filmen, ca 1,5 tim lång, är uppdelad i 11 delar som du får klicka dig fram till eftersom.)
Det kliar i fingrarna ge mitt stöd till denna begärtansvärda sak. Varför ska man det? Därför att det är skandal att svenskt rättsväsende inte klarar påtryckningar från feministideologiskt präglad massmediastorm. Den intresserade läser givetvis Per Lindebergs böcker. Kanske bör jag gå med i Facebook bara för att kunna gå med i denna stödgrupp?
3.... bloggat nog länge
God natt!
Löjets skimmer
blir det över det svenska skolverkets regler om skolandakter i kyrkan, när saken kommenteras i vårt västra grannland.
Läs här.
Läs här.
Kyrkomöteskompis på TV
Kyrkomöteskamraten (FK) Håkan Sunnliden var på TV ikväll. Närmare bestämt i aktuellt. Anledningen till att Håkan var inbjuden var att han är en av de präster som skickat tillbaka sitt statliga vigselförordnande. Nu blev den vinklingen inte så tydlig eftersom det föregående reportaget, journalistens frågor och den medintervjuades - Helle Klein - vinklig tillsammans var att ifrågasätta Håkan eftersom han anses "vägra viga" homosexuella.
Här är alltså två frågeställningar som blandas:
1. Bör kyrkans präster ha statlig vigselrätt?
2. Är det rätt med kyrklig vigsel för enkönade par?
Två olika frågor, som i tiden råkar sammanfalla och som är beroende av varandra men likväl principiellt åtskilda.
Frågan ställdes varför vissa präster "först nu" - när det blivit tillåtet med enkönade äktenskap - skickar tillbaka sina vigselförordnanden?
Svaret är naturligtvis att förut har man inte kunnat det. Förr hade alla präster i svenska kyrkan automatiskt vigselrätt i kraft av sitt svenskkyrkliga prästämbete, vilket präster och pastorer i andra samfund inte hade. Dom fick istället var ock en ett personligt förordnande från Kammarkollegiet. När den nya statliga äktenskapslagen antogs så gjorde man alla samfund jämlika i detta avseende så att även svenska kyrkans präster fick ett personligt förordnande från Kammarkollegiet.
Håkans mfl åsikt är att om man fått ett förordnande av staten borde man kunna be om att få slippa det. Det finns knappast någon borgerlig vigselförrättare som är tvungen ha vigselrätt.
Själv tyckte jag att denna förändring i statens hållning hade varit ett gyllene tillfälle att övergå till en ordning med civiläktenskap. Jag har under hela min prästtid förespråkat en ordning med obligatoriskt civiläktenskap. Men det är löjligt att i onödan slåss mot en betongmur. Det är först på senare år - vid kyrka-stat-relationsändringen 2000 och nu vid äktenskapslagens ändring - som det funnits ett naturligt tillfälle till denna ändring. Och jag tror att staten själv kommer att vilja det om en tid. Jag tror aldrig att kammarkollegiet i längden kommer vilja prioritera att hålla register över alla samfunds vigselförrättare. Det måste kosta en hel del som hellre kan användas till "vård, skola, omsorg". Skälet till att man från statens sida valde att behålla samfundens vigselrätt vid äktenskapslagsändringen var, som jag ser det, bara för att inte upplevas som diskriminerande mot de homosexuella. Hade man istället tagit beslutet om civiläktenskap år 2000 hade det förmodligen gått igenom ganska smärtfritt, om man gjort det som en del i hela "paketlösningen".
Den andra frågan: kan man kyrkligt viga enkönade par? För det har anförts skäl både för och emot. Mest emot om man ska räkna de seriösa skälen, anser jag.
Nu blandas dessa två frågor samman, men principiellt hör dom inte ihop. Präster som vill avstå från sin möjlighet att viga enkönade par måste inte frånsäga sig vigselrätten för att nå dit. Både det statliga och det kyrkliga vigselbeslutet innebar ju att enskild präst inte skulle vara tvungen göra något han/hon inte vill i detta avseende.
En anledning till att dessa frågor hör samman (ehuru principiellt åtskilda) är ju att det faktum att staten beslutat om ny äktenskapssyn (en relation mellan två personer av samma kön kan bli ett äktenskap, vilket förut inte varit möjligt), visar att staten och kyrkan nu har så skilda synsätt på frågan om vad ett äktenskap är att det kan vara skäl att inte längre gå armkrok. Varför ska jag som präst vara statens tjänare nu när det är uppenbart att vi menar helt olika saker med vad ett äktenskap är? Förr levde kyrkan i relation till en stat som tydligt var en kristen stat. Nu är den tiden förbi. Låt oss inte låtsas annat.
Ska man då - som Håkan Sunnliden mfl präster - skicka tillbaka sitt statliga vigselförordnande? Skälet för kan vara att man på så sätt vill gå före (populärt i vissa kyrkliga sammanhang:) och driva utvecklingen åt visst håll. Skälet mot (som väl domkapitlet anfört mot Håkan) är att man inte bör driva dylika frågor på detta guerillavis utan kämpa i "de demokratiskt valda organen".
Ett annat skäl mot att göra det är nog att man inte orkar ta på sig det bekymmer det innebär att ställa sig i denna personliga strid. Det gäller nog mig till stor del. Men jag stöder dem - fr a mina egna gruppkamrater - som i det i morgon begynnande kyrkomötet, kommer att kämpa i riktning mot att vi får obligatoriskt civiläktenskap och att enskilda präster inte ska vara tvugna - av kyrkan OBS! staten tvingar ingen - att ha statlig vigselrätt.
PS Innan jag slutar:
Till förgående inlägg har signaturen TLi - jag vet var hans hus bor och vad hans brevlåda heter! - skickat en länk där det i en kort film och några hemskt (!) gripande bilder visar vad en abort egentligen är. Hur länge ska vi kunna hålla på med detta i den utsträckning som vi gör? Vem ska reagera? Den sakta pågående tillvänjningen och den därmed minskade respekten för livet - är mycket skrämmande och alltför likt skeenden i vår 1900-talshistoria som vi inte vill upprepa.
Här är alltså två frågeställningar som blandas:
1. Bör kyrkans präster ha statlig vigselrätt?
2. Är det rätt med kyrklig vigsel för enkönade par?
Två olika frågor, som i tiden råkar sammanfalla och som är beroende av varandra men likväl principiellt åtskilda.
Frågan ställdes varför vissa präster "först nu" - när det blivit tillåtet med enkönade äktenskap - skickar tillbaka sina vigselförordnanden?
Svaret är naturligtvis att förut har man inte kunnat det. Förr hade alla präster i svenska kyrkan automatiskt vigselrätt i kraft av sitt svenskkyrkliga prästämbete, vilket präster och pastorer i andra samfund inte hade. Dom fick istället var ock en ett personligt förordnande från Kammarkollegiet. När den nya statliga äktenskapslagen antogs så gjorde man alla samfund jämlika i detta avseende så att även svenska kyrkans präster fick ett personligt förordnande från Kammarkollegiet.
Håkans mfl åsikt är att om man fått ett förordnande av staten borde man kunna be om att få slippa det. Det finns knappast någon borgerlig vigselförrättare som är tvungen ha vigselrätt.
Själv tyckte jag att denna förändring i statens hållning hade varit ett gyllene tillfälle att övergå till en ordning med civiläktenskap. Jag har under hela min prästtid förespråkat en ordning med obligatoriskt civiläktenskap. Men det är löjligt att i onödan slåss mot en betongmur. Det är först på senare år - vid kyrka-stat-relationsändringen 2000 och nu vid äktenskapslagens ändring - som det funnits ett naturligt tillfälle till denna ändring. Och jag tror att staten själv kommer att vilja det om en tid. Jag tror aldrig att kammarkollegiet i längden kommer vilja prioritera att hålla register över alla samfunds vigselförrättare. Det måste kosta en hel del som hellre kan användas till "vård, skola, omsorg". Skälet till att man från statens sida valde att behålla samfundens vigselrätt vid äktenskapslagsändringen var, som jag ser det, bara för att inte upplevas som diskriminerande mot de homosexuella. Hade man istället tagit beslutet om civiläktenskap år 2000 hade det förmodligen gått igenom ganska smärtfritt, om man gjort det som en del i hela "paketlösningen".
Den andra frågan: kan man kyrkligt viga enkönade par? För det har anförts skäl både för och emot. Mest emot om man ska räkna de seriösa skälen, anser jag.
Nu blandas dessa två frågor samman, men principiellt hör dom inte ihop. Präster som vill avstå från sin möjlighet att viga enkönade par måste inte frånsäga sig vigselrätten för att nå dit. Både det statliga och det kyrkliga vigselbeslutet innebar ju att enskild präst inte skulle vara tvungen göra något han/hon inte vill i detta avseende.
En anledning till att dessa frågor hör samman (ehuru principiellt åtskilda) är ju att det faktum att staten beslutat om ny äktenskapssyn (en relation mellan två personer av samma kön kan bli ett äktenskap, vilket förut inte varit möjligt), visar att staten och kyrkan nu har så skilda synsätt på frågan om vad ett äktenskap är att det kan vara skäl att inte längre gå armkrok. Varför ska jag som präst vara statens tjänare nu när det är uppenbart att vi menar helt olika saker med vad ett äktenskap är? Förr levde kyrkan i relation till en stat som tydligt var en kristen stat. Nu är den tiden förbi. Låt oss inte låtsas annat.
Ska man då - som Håkan Sunnliden mfl präster - skicka tillbaka sitt statliga vigselförordnande? Skälet för kan vara att man på så sätt vill gå före (populärt i vissa kyrkliga sammanhang:) och driva utvecklingen åt visst håll. Skälet mot (som väl domkapitlet anfört mot Håkan) är att man inte bör driva dylika frågor på detta guerillavis utan kämpa i "de demokratiskt valda organen".
Ett annat skäl mot att göra det är nog att man inte orkar ta på sig det bekymmer det innebär att ställa sig i denna personliga strid. Det gäller nog mig till stor del. Men jag stöder dem - fr a mina egna gruppkamrater - som i det i morgon begynnande kyrkomötet, kommer att kämpa i riktning mot att vi får obligatoriskt civiläktenskap och att enskilda präster inte ska vara tvugna - av kyrkan OBS! staten tvingar ingen - att ha statlig vigselrätt.
PS Innan jag slutar:
Till förgående inlägg har signaturen TLi - jag vet var hans hus bor och vad hans brevlåda heter! - skickat en länk där det i en kort film och några hemskt (!) gripande bilder visar vad en abort egentligen är. Hur länge ska vi kunna hålla på med detta i den utsträckning som vi gör? Vem ska reagera? Den sakta pågående tillvänjningen och den därmed minskade respekten för livet - är mycket skrämmande och alltför likt skeenden i vår 1900-talshistoria som vi inte vill upprepa.
Skolavslutningar
diskuteras då och då.
Får man ha dem i kyrkan? Får präst eller annan kyrkorepresentant medverka? Vad får man säga, får man nämna "Gud", får man be, osv osv i en oändlig rad.
Nu är det rätt länge sedan jag regelbundet hade skolavslutningar. Skälen är två.
1. Efter det att jag vid olika tillfällen i pressen blivit omtalad och beryktad som "kvinnoprästmotståndare" så har det hänt att skolor hört av sig och sagt att jag inte är välkommen. Personligen har jag väl inte brytt mig så mycket om det. Alla som känner mig vet att jag är lat av naturen. Har aldrig något emot att andra gör mitt jobb så länge jag får behålla lönen. Första gången jag var i pressen i denna fråga var 1997, sedan lugnade det sig men kom en ny släng 2003, sen har det väl varit ganska lungt.
Dock kan jag kanske påpeka att mina insatser i skolvärlden inte bara varit negativa. För ett antal år sedan då jag haft en skolavlutning (ev en adventsandakt, minns ej) så kom rektorn efteråt fram och tackade med orden: "jag har tidigare gått ur kyrkan, men nu efter din medverkan så ska jag gå in igen". Men sådant står ju inte i tidningarna. Kanske skulle jag ringa någon av kvällstidningarnas tipstelefon om saken och samtidigt tjäna 1000 kr för tipset. Skulle behövas i semestertider.
2. Skolarbetet inklusive skolandakter och skolavslutningar har alltmer övertagits av skolpräst och församlingspedagoger - dom som utför vårt regelbundna församlingsarbete i skolans värld. Kanske inte så konstigt att dom som är personligt mer kända blir anlitade och vi "vanliga" präster kommer i bakgrunden.
Dock fick jag för någon dag sedan (på ett debattforum jag tillhör) del av en fråga från präst som var ovan vid skolavslutningar och ville ha råd från mer erfarna kollegor. Eftersom jag haft ett antal skolavslutningar/andakter så dristade jag mig säga att jag anser att man vid dessa tillfällen som kyrklig representant ska
- passa sig för att falla i fällan att i praktiken "predika lagen" (= sånt vi ska göra). Även i dess mest subtila skolavslutningsform: "se nu till att ni tar vara på sommarlovet". Dylikt klarar rektorerna lika bra
- frimodigt våga nämna "Gud" och "Jesus" - även om man inte behöver vinkla det till en förmaning att tro utan mer till en berättelse om vad "vi" tror
- ha med någon form av bön för eleverna varje gång
Min bestämda uppfattning är att om man inte får detta då ska vi avstå från att vara med eller välja alternativet att skolavslutningen är i skolan och andakten i kyrkan blir något extra som kyrkan inbjuder till med frivilligt deltagande. Varje år när jag läst dessa skolavslutningsdiskussioner i Kyrkans Tidning och Dagen har jag tänkt att det finns en gräns för det kompromissande vi kan hålla på med bara för att få vara med, en gräns bortom vilken vårt deltagande blir helt meningslöst - annat än som personlig bekräftelse för oss medverkande.
Det skvallras om att media visat intresse* för våra skolavslutningar. Eventuellt skulle visst mediarepresentanter dyka upp och kontrollera att vi inte går utöver de gränser som skolverket satt upp.
På det nämnda debattforumet kom ett inlägg från kollega söderut som föreslog att prästen kan säga följande:
"Ett allvarligt samhällsproblem i vår tid, kära skolbarn, är att massmedia så okritiskt ställer sig på obskyra opinionsbildares och maktgalna politikers sida och agerar 'His masters voice'. Det gör inte jag, ty min Master är en annan Mästare, Jesus, Han som till skillnad från massmedia älskar alla barn.
Gud välsigne er alla."
Annan kollega som jag pratade med för någon dag sedan hävdade bestämt att om alla biskoparna samfällt sagt ifrån för flera år sedan att i en kyrka pratar man om Gud och ber. Punkt. Då hade vi sluppit det nuvarande problemet.
Kanske det.
PS. Får lust att berätta att i morse på väg till jobbet stoppades jag av polis för en nykterhets- och körkortskontroll. Nykterheten var OK, men körkortet hemma. Men den vänliga kvinnliga polisen släppte mig eftersom hon kände igen mig: jag hade vigt henne och maken för fem år sedan och döpt sonen. Så kan det gå.
* kanske var det detta intresse som gjorde att en representant för radion ringde mitt mobilsvar förra veckan (eller har kära läsarna hört om något annat kyrkligt inslag i Radio Norrbotten förra veckan?). Jag ombads ringa tillbaka, men det gjorde jag inte. Angelägna journalister ringer själva tills dom får svar, tänkte jag.
Får man ha dem i kyrkan? Får präst eller annan kyrkorepresentant medverka? Vad får man säga, får man nämna "Gud", får man be, osv osv i en oändlig rad.
Nu är det rätt länge sedan jag regelbundet hade skolavslutningar. Skälen är två.
1. Efter det att jag vid olika tillfällen i pressen blivit omtalad och beryktad som "kvinnoprästmotståndare" så har det hänt att skolor hört av sig och sagt att jag inte är välkommen. Personligen har jag väl inte brytt mig så mycket om det. Alla som känner mig vet att jag är lat av naturen. Har aldrig något emot att andra gör mitt jobb så länge jag får behålla lönen. Första gången jag var i pressen i denna fråga var 1997, sedan lugnade det sig men kom en ny släng 2003, sen har det väl varit ganska lungt.
Dock kan jag kanske påpeka att mina insatser i skolvärlden inte bara varit negativa. För ett antal år sedan då jag haft en skolavlutning (ev en adventsandakt, minns ej) så kom rektorn efteråt fram och tackade med orden: "jag har tidigare gått ur kyrkan, men nu efter din medverkan så ska jag gå in igen". Men sådant står ju inte i tidningarna. Kanske skulle jag ringa någon av kvällstidningarnas tipstelefon om saken och samtidigt tjäna 1000 kr för tipset. Skulle behövas i semestertider.
2. Skolarbetet inklusive skolandakter och skolavslutningar har alltmer övertagits av skolpräst och församlingspedagoger - dom som utför vårt regelbundna församlingsarbete i skolans värld. Kanske inte så konstigt att dom som är personligt mer kända blir anlitade och vi "vanliga" präster kommer i bakgrunden.
Dock fick jag för någon dag sedan (på ett debattforum jag tillhör) del av en fråga från präst som var ovan vid skolavslutningar och ville ha råd från mer erfarna kollegor. Eftersom jag haft ett antal skolavslutningar/andakter så dristade jag mig säga att jag anser att man vid dessa tillfällen som kyrklig representant ska
- passa sig för att falla i fällan att i praktiken "predika lagen" (= sånt vi ska göra). Även i dess mest subtila skolavslutningsform: "se nu till att ni tar vara på sommarlovet". Dylikt klarar rektorerna lika bra
- frimodigt våga nämna "Gud" och "Jesus" - även om man inte behöver vinkla det till en förmaning att tro utan mer till en berättelse om vad "vi" tror
- ha med någon form av bön för eleverna varje gång
Min bestämda uppfattning är att om man inte får detta då ska vi avstå från att vara med eller välja alternativet att skolavslutningen är i skolan och andakten i kyrkan blir något extra som kyrkan inbjuder till med frivilligt deltagande. Varje år när jag läst dessa skolavslutningsdiskussioner i Kyrkans Tidning och Dagen har jag tänkt att det finns en gräns för det kompromissande vi kan hålla på med bara för att få vara med, en gräns bortom vilken vårt deltagande blir helt meningslöst - annat än som personlig bekräftelse för oss medverkande.
Det skvallras om att media visat intresse* för våra skolavslutningar. Eventuellt skulle visst mediarepresentanter dyka upp och kontrollera att vi inte går utöver de gränser som skolverket satt upp.
På det nämnda debattforumet kom ett inlägg från kollega söderut som föreslog att prästen kan säga följande:
"Ett allvarligt samhällsproblem i vår tid, kära skolbarn, är att massmedia så okritiskt ställer sig på obskyra opinionsbildares och maktgalna politikers sida och agerar 'His masters voice'. Det gör inte jag, ty min Master är en annan Mästare, Jesus, Han som till skillnad från massmedia älskar alla barn.
Gud välsigne er alla."
Annan kollega som jag pratade med för någon dag sedan hävdade bestämt att om alla biskoparna samfällt sagt ifrån för flera år sedan att i en kyrka pratar man om Gud och ber. Punkt. Då hade vi sluppit det nuvarande problemet.
Kanske det.
PS. Får lust att berätta att i morse på väg till jobbet stoppades jag av polis för en nykterhets- och körkortskontroll. Nykterheten var OK, men körkortet hemma. Men den vänliga kvinnliga polisen släppte mig eftersom hon kände igen mig: jag hade vigt henne och maken för fem år sedan och döpt sonen. Så kan det gå.
* kanske var det detta intresse som gjorde att en representant för radion ringde mitt mobilsvar förra veckan (eller har kära läsarna hört om något annat kyrkligt inslag i Radio Norrbotten förra veckan?). Jag ombads ringa tillbaka, men det gjorde jag inte. Angelägna journalister ringer själva tills dom får svar, tänkte jag.
Lämplig praxis?
Var på häktet idag på eftermiddagen - precis som alla torsdagar. Givetvis kan jag av sekretess- och själavårdsskäl inget berätta om vem jag träffar och vad vi talar om, men generellt kan jag säga att samtalen - som ibland sker med flera åt gången i ett dagrum och ibland enskilt i cellerna - varierar från vanligt vardagligt surr och roliga historier över samtal om saknaden efter familj och oro för framtiden till direkta samtal om andliga ting. Ibland kan något av samtalen sluta i bön och förbön. Så idag. Ibland är det spännande att få följa killarnas öden och äventyr. Ska man överklaga eller inte? Spänd väntan på domen, vad blev det? Någon blir glad när hovrätten sänkte straffet, någon förtvivlad när det höjdes. En sak är dock säker: på häktet är alla oskyldiga! Finns ingenstans i samhället så många oskyldiga samlade på ett och samma ställe som på fängelser och i häkten!!!
Andra oskyldigt drabbade läste jag också om idag. Till häktet kommer alltid tidningen Dagen varje vecka. Alltså hinner man bläddra igenom den lite snabbt. Idag greps jag av rubriken på framsidan Aborterade foster låg och självdog. Den handlade om vad som händer när ett aborterat foster (vid en sen abort) visar livstecken efter ingreppet. Man lägger det under en filt i sköljrummet och låter det självdö. Obehagligt och jobbigt tycker personalen. Vad göra? Av omsorg om den inblandade personalen ska man nu skärpa rutinerna så att man alltid på något sätt kan se till att fostret verkligen är dött när det kommer ut. Hur? Ta till alternativet från vissa andra länder: ge fostret en dödlig injektion?
Men vore det oetiskt att så medvetet döda ett fortfarande levande foster? Nätupplagan av artikeln och pappersupplagans text är inte riktigt likadana men i nätupplagen säger filosofen Torbjörn Tännsjö nej till att det vore oetiskt och fortsätter med en klarhet som vår obefintliga abortdebatt oftast undviker:
- Aborten innebär ju ett dödande av fostret. Alltså är det enligt Tännsjö "bara frågan om på vilket sätt man ska utföra den handlingen".
Jag tänker: i nazityskland uppfostrade man dom som skulle bli förövarna i den stora industriella förintelsen genom att låta dom på sjukhus vara med i hanteringen att döda obotligt sjuka, handikappade och efterblivna. Sakta sänktes trösklarna och man vande sig.
Och visst var det väl av omsorg om "personalen" (SS-soldaterna) som man övergick från nackskott till gaskammare?
Vad finns det för garantier att vi i vårt land - när vi nu en gång så tydligt klivit över den gräns som innebär respekt för det mänskliga livet i alla dess former - ska kunna stoppa utvecklingen?
Andra oskyldigt drabbade läste jag också om idag. Till häktet kommer alltid tidningen Dagen varje vecka. Alltså hinner man bläddra igenom den lite snabbt. Idag greps jag av rubriken på framsidan Aborterade foster låg och självdog. Den handlade om vad som händer när ett aborterat foster (vid en sen abort) visar livstecken efter ingreppet. Man lägger det under en filt i sköljrummet och låter det självdö. Obehagligt och jobbigt tycker personalen. Vad göra? Av omsorg om den inblandade personalen ska man nu skärpa rutinerna så att man alltid på något sätt kan se till att fostret verkligen är dött när det kommer ut. Hur? Ta till alternativet från vissa andra länder: ge fostret en dödlig injektion?
Men vore det oetiskt att så medvetet döda ett fortfarande levande foster? Nätupplagan av artikeln och pappersupplagans text är inte riktigt likadana men i nätupplagen säger filosofen Torbjörn Tännsjö nej till att det vore oetiskt och fortsätter med en klarhet som vår obefintliga abortdebatt oftast undviker:
- Aborten innebär ju ett dödande av fostret. Alltså är det enligt Tännsjö "bara frågan om på vilket sätt man ska utföra den handlingen".
Jag tänker: i nazityskland uppfostrade man dom som skulle bli förövarna i den stora industriella förintelsen genom att låta dom på sjukhus vara med i hanteringen att döda obotligt sjuka, handikappade och efterblivna. Sakta sänktes trösklarna och man vande sig.
Och visst var det väl av omsorg om "personalen" (SS-soldaterna) som man övergick från nackskott till gaskammare?
Vad finns det för garantier att vi i vårt land - när vi nu en gång så tydligt klivit över den gräns som innebär respekt för det mänskliga livet i alla dess former - ska kunna stoppa utvecklingen?
Valet
Man måste ju kommentera valet. Givetvis satt jag uppe i god väns TV-soffa i lantlig prästgård på västkusten och såg prognoserna avlösa varandra. Ganska fort verkade dock saken vara klar. Men nu i dessa yttersta tider har man läst i tidningarna att det kanske inte alls är så klart som man trott. Det finns några få mandat som kan ramla hit elller dit vilka kan förändra majoritetsförhållandet.
Så klart skulle Reinfeldt uppskatta majoritet för alliansen. Jag tror kanske att även delar av oppositionen tycker att det är bättre med Reinfeldt på egna ben än Reinfeldt stödd av SD. Dock är det väl bara att inse att om alliansen lyckas knipa majoritetetn i detta val ger det bara fyra års uppskov. SD kommer sannolikt att öka - om man inte lyckas splittra partiet genom att locka över vissa fd borgerliga politiker inom SD - på det sätt man sägs ha gjort med Ny Demokrati, och som i en av kvällstidningarna påstods vara en "hemlig strategi" även nu.
Det interssanta tycker jag är att alliansen håller ihop så bra att småpartiernas ledare kan visa sig riktigt glada trots att deras partier minskat till förmån för moderaterna som verkar vara på väg äta upp hela borgerligheten. En lika naturlig reaktion från c, fp o kd kunde ju ha varit att markera tydligare distans till M.
I dagens nummer av Dagen fördjupades analysen. Bla visar det sig i en första undersökning att ett ganska stort antal kristna gått från alliansen (troligen kd) till röd-gröna blocket. Jag kan mycket väl förstå det: många kristna som känt sig samhöriga med kd i moraliska/etiska frågor men som känner sig främmande för en politik som upplevts som hårdare mot svaga och utsatta. När dessutom kd upplevs ha tonat ner sin "kristna profil" så blir motiveringen allt svagare för de väljare som tidigare valt dem av dessa skäl. Enligt undersökning så ska kd nu för andra valet i rad ha tappat i gruppen "regelbundna kyrkobesökare". Var ska dom hitta någon ny stor väljargrupp kan man undra.
SD ställer till oreda. Att välja metodiken mobba ut dem kommer bara att stärka dem, tror jag. Lars Ohlys ovilja att ens gå in i samma sminkrum i TV-huset var ju löjligt. Tänk om alla v-ledamöter i riksdagen måste gå ut från varje restaurang eller fik bara för att dom ser en sverigedemokrat med en kaffekopp i handen. Eller toaletterna! Ska de etablerade partiernas representanter ses stå utanför toaletterna och kniiipa så fort någon SD:are visar sig lätta på trycket. Tänk vad roligt det skulle kunna bli. Sverigedemokraterna gör upp ett schema för hur dom ska pissa i skift så de övriga partiernas representanter får hålla sig tills dom kommer hem på kvällen.
Om jag nu raljerar något över partiernas avståndstagande från SD så får detta inte på något sätt tolkas som sympati för SD:s grundläggande värderingar.*
Socialdemokraterna gör ett katastrofval. Att den saken ägnats så lite uppmärksamhet kan ju Sahlin tacka allt-ljus-på-SD för. Kommer sossarna att kunna komma igen? Knappast, i alla fall inte till gamla historiska 40-45%-nivåer. Varför? Jag tror det är så enkelt som att den generation vars erfarenheter på många sätt varit den moraliska kraften i partiet - jag minns hur det var på trettiotalet - den generationen håller helt enkelt på att dö ut.
Spännande skulle det vara om valresultatet kunde resultera i ett uppbrytande av blockpolitiken. Lite kittlande var det ju efter förra valet då det fördes förhandlingar mellan kd,fp,c,mp om att bilda minoritetsregering med moderaterna som stödparti. Den här gången är väl stödpartiet i så fall för stort. Hur gör mp? Dom har ju vissa idéer som gör att dom inte entydigt hör hemma i vänsterblocket.
* Jag tycker bara man ska skilja på sakmotsättning och mobbning. Även från kyrkomötet har jag ju minnen. Ett av åren bodde jag på samma hotell som Björn Söder (SD:s partisekreterare). När jag kom in i frukostmatsalen satt han ensam vid sitt bord. Ingen annan hade satt sig där, men vid de omkringliggande borden var det proppfullt. Det är mobbning tycker jag. Givetvis satte jag mig vid hans bord. Men när han och jag vid ett annat tillfälle samtalade med varandra så klagade han över att SD:arna av övriga kyrkomötesledamöter tycktes betraktas som något som katten släpat in. Jag uttryckte då att vi i Frimodig kyrka kände likadant, men - detta handlar ju om kyrkomötet inte riksdagen - det också av samma skäl som gör att vi tycker att även de andra partierna är något som katten släpat in: därför att dom är just politiska partier.
F ö när jag nu ändå är inne på Kyrkpomötet. Under de två tidigare mandatperioder som SD varit rerpresenterade i Kyrkomötet så har det ju ofta sagts att dom bara satsar där för att få en språngbräda till riksdagen. Nu är dom i riksdagen och då kan den förklaringen till deras kyrkopolitiska engagemang inte längre användas. Nu är dom ett "riktigt" parti. Antingen har alla sådana rätt/anledning finnas i kyrkans beslutsorgan - eller inga. Det senare tycker ju jag, men när orkar partierna dra den konsekvensen.
Så klart skulle Reinfeldt uppskatta majoritet för alliansen. Jag tror kanske att även delar av oppositionen tycker att det är bättre med Reinfeldt på egna ben än Reinfeldt stödd av SD. Dock är det väl bara att inse att om alliansen lyckas knipa majoritetetn i detta val ger det bara fyra års uppskov. SD kommer sannolikt att öka - om man inte lyckas splittra partiet genom att locka över vissa fd borgerliga politiker inom SD - på det sätt man sägs ha gjort med Ny Demokrati, och som i en av kvällstidningarna påstods vara en "hemlig strategi" även nu.
Det interssanta tycker jag är att alliansen håller ihop så bra att småpartiernas ledare kan visa sig riktigt glada trots att deras partier minskat till förmån för moderaterna som verkar vara på väg äta upp hela borgerligheten. En lika naturlig reaktion från c, fp o kd kunde ju ha varit att markera tydligare distans till M.
I dagens nummer av Dagen fördjupades analysen. Bla visar det sig i en första undersökning att ett ganska stort antal kristna gått från alliansen (troligen kd) till röd-gröna blocket. Jag kan mycket väl förstå det: många kristna som känt sig samhöriga med kd i moraliska/etiska frågor men som känner sig främmande för en politik som upplevts som hårdare mot svaga och utsatta. När dessutom kd upplevs ha tonat ner sin "kristna profil" så blir motiveringen allt svagare för de väljare som tidigare valt dem av dessa skäl. Enligt undersökning så ska kd nu för andra valet i rad ha tappat i gruppen "regelbundna kyrkobesökare". Var ska dom hitta någon ny stor väljargrupp kan man undra.
SD ställer till oreda. Att välja metodiken mobba ut dem kommer bara att stärka dem, tror jag. Lars Ohlys ovilja att ens gå in i samma sminkrum i TV-huset var ju löjligt. Tänk om alla v-ledamöter i riksdagen måste gå ut från varje restaurang eller fik bara för att dom ser en sverigedemokrat med en kaffekopp i handen. Eller toaletterna! Ska de etablerade partiernas representanter ses stå utanför toaletterna och kniiipa så fort någon SD:are visar sig lätta på trycket. Tänk vad roligt det skulle kunna bli. Sverigedemokraterna gör upp ett schema för hur dom ska pissa i skift så de övriga partiernas representanter får hålla sig tills dom kommer hem på kvällen.
Om jag nu raljerar något över partiernas avståndstagande från SD så får detta inte på något sätt tolkas som sympati för SD:s grundläggande värderingar.*
Socialdemokraterna gör ett katastrofval. Att den saken ägnats så lite uppmärksamhet kan ju Sahlin tacka allt-ljus-på-SD för. Kommer sossarna att kunna komma igen? Knappast, i alla fall inte till gamla historiska 40-45%-nivåer. Varför? Jag tror det är så enkelt som att den generation vars erfarenheter på många sätt varit den moraliska kraften i partiet - jag minns hur det var på trettiotalet - den generationen håller helt enkelt på att dö ut.
Spännande skulle det vara om valresultatet kunde resultera i ett uppbrytande av blockpolitiken. Lite kittlande var det ju efter förra valet då det fördes förhandlingar mellan kd,fp,c,mp om att bilda minoritetsregering med moderaterna som stödparti. Den här gången är väl stödpartiet i så fall för stort. Hur gör mp? Dom har ju vissa idéer som gör att dom inte entydigt hör hemma i vänsterblocket.
* Jag tycker bara man ska skilja på sakmotsättning och mobbning. Även från kyrkomötet har jag ju minnen. Ett av åren bodde jag på samma hotell som Björn Söder (SD:s partisekreterare). När jag kom in i frukostmatsalen satt han ensam vid sitt bord. Ingen annan hade satt sig där, men vid de omkringliggande borden var det proppfullt. Det är mobbning tycker jag. Givetvis satte jag mig vid hans bord. Men när han och jag vid ett annat tillfälle samtalade med varandra så klagade han över att SD:arna av övriga kyrkomötesledamöter tycktes betraktas som något som katten släpat in. Jag uttryckte då att vi i Frimodig kyrka kände likadant, men - detta handlar ju om kyrkomötet inte riksdagen - det också av samma skäl som gör att vi tycker att även de andra partierna är något som katten släpat in: därför att dom är just politiska partier.
F ö när jag nu ändå är inne på Kyrkpomötet. Under de två tidigare mandatperioder som SD varit rerpresenterade i Kyrkomötet så har det ju ofta sagts att dom bara satsar där för att få en språngbräda till riksdagen. Nu är dom i riksdagen och då kan den förklaringen till deras kyrkopolitiska engagemang inte längre användas. Nu är dom ett "riktigt" parti. Antingen har alla sådana rätt/anledning finnas i kyrkans beslutsorgan - eller inga. Det senare tycker ju jag, men när orkar partierna dra den konsekvensen.
Tjat på tjat, gnat på gnat!
Det tycker kanske några bland kära läsarna att det är så fort jag skriver något som har anknytning till den s k "kvinnoprästfrågan" (som gårkvällens inlägg). Det förstår jag. Jag tycker det nästan själv. Fy skäms på mig!
Om det bara vore den blotta existensen av prästvigda kvinnor i kyrkan - tex mina trevliga arbetskamrater - då skulle jag knappast skriva ett ord om saken. Nej, det som får det att tända till inom mig och som gör mig så provocerad att jag måste skriva något, det är när någon offentligt uttalar något riktigt dumt. Som i Nordnytt igår kväll, upprepat idag i NSD.
Bara tanken att polisanmäla en "kvinnoprästmotståndare"! Så dumt att man kan skratta på sig. (Samtliga sex punkter där jag i gårkvällens inlägg erkände mig skyldig, skyddas ju av våra grundlagsfästa rättigheter). Men skälet att jag ändå känner anledning att (om än i skämtsam form) gå till attack också mot rena dumheter det är att verkligheten i vissa fall har en förmåga att överträffa dikten. Det som nu låter som ett skämt kan om en tid vara verklighet.
Världens motstånd mot de kristna sker enligt mönstret:*
- desinformation (man ljuger om dom och utmålar dom på olika sätt som hemska: trångsynta, fundamentalistiska, förtryckare, förskingrare mm)
- diskriminering (förbud för vissa arbeten, sämre lön, administartivt krångel vid myndighetskontakter mm)
- direkt förföljelse (misshandel, fängelse, toryr, mord, mordbrand)
På många ställen i världen är detta redan en verklighet. I vårt land är steg ett och delar av steg två redan verklighet för många "kvinnoprästmotståndare"**. Steg ett redan verklighet för dem som ifrågasätter kyrkliga vigsar av enkönade par (dom är trångsynta "homofober") och steg två är nog mycket nära (min unga kyrkomöteskollega Anna-Sara Valldén beskrev ju i kyrkomötet en situation som tyder på detta och med anledning därav ställde hon en fråga i kyrkomötet).
Jag tror (och tror att jag skrivit det förr) att de frågeställningar där konfrontationen mellan kristendom och värld blir tydliga följer ordningen:
- någon "yttre" företeelse i kyrkan, tex hur kyrkans ämbete är utformat ("kvinnoprästfrågan", eller varför inte alkoholhaltigt vin och glutenfria oblater)
- etisk fråga (abortfrågan skulle det kunna vara tex, men sannolikt blir det frågan om kyrklig vigsel för enkönade par som blir stridsfrågan, vigsel av frånskilda har delvis varit det)
- de centrala frälsningsfrågorna (är Jesus enda vägen till Gud. Vi börjar närma oss de frågorna nu när dopets teologi börjar diskuteras)
Och eftersom jag alltså inte på något sätt tror att det samhälleliga (och kyrkliga) så envetet uthållíga bekämpandet av "kvinnoprästmotståndet" skulle ha att göra med någon god och ädel strid för något gott ideal, utan är en tragisk del i ett allt hårdare andligt och samhälleligt klimat enligt ovan - därför skriver jag så fort frågan kommer på tal.
Varför är det då så angeläget för världen att slå ner på minsta tecken på tex s k "kvinnoprästmotstånd"? (Notera den kolossala massmediala uppmärksamhet som prästtillsättningen i Övertorneå fick). Jag tror det beror på att den ideologiska grund som samhällets kvinnoprästpositivitet bygger på är sekulär. Dvs den samhälleliga jämställdhetsideologin saknar religös grund och motivering. När en ideologi på det sättet saknar "metafysisk" förankring då är dess enda stabila (?) grund majoriteten. Och ju större den majoriteten är desto stabilare vilar ideologin och om ingen finns som säger emot då är grunden orubblig. Alltså måste varje sekulär idologi med en självklar inneboende kraft bekämpa alla som är på tvären.
Så ser jag på saken!
* denna trestegsraket har jag inte hittat på själv. Jag har lärt det av Johan Candelin
** sedan länge är ju prästerliga "kvinnoprästmptståndare" som lever som dom lär (jfr biskopens ord i samband med Tankesmedjan i Övertorneå) uteslutna från att bli biskopar och kyrkoherdar, ja, dom blir inte ens präster längre
Om det bara vore den blotta existensen av prästvigda kvinnor i kyrkan - tex mina trevliga arbetskamrater - då skulle jag knappast skriva ett ord om saken. Nej, det som får det att tända till inom mig och som gör mig så provocerad att jag måste skriva något, det är när någon offentligt uttalar något riktigt dumt. Som i Nordnytt igår kväll, upprepat idag i NSD.
Bara tanken att polisanmäla en "kvinnoprästmotståndare"! Så dumt att man kan skratta på sig. (Samtliga sex punkter där jag i gårkvällens inlägg erkände mig skyldig, skyddas ju av våra grundlagsfästa rättigheter). Men skälet att jag ändå känner anledning att (om än i skämtsam form) gå till attack också mot rena dumheter det är att verkligheten i vissa fall har en förmåga att överträffa dikten. Det som nu låter som ett skämt kan om en tid vara verklighet.
Världens motstånd mot de kristna sker enligt mönstret:*
- desinformation (man ljuger om dom och utmålar dom på olika sätt som hemska: trångsynta, fundamentalistiska, förtryckare, förskingrare mm)
- diskriminering (förbud för vissa arbeten, sämre lön, administartivt krångel vid myndighetskontakter mm)
- direkt förföljelse (misshandel, fängelse, toryr, mord, mordbrand)
På många ställen i världen är detta redan en verklighet. I vårt land är steg ett och delar av steg två redan verklighet för många "kvinnoprästmotståndare"**. Steg ett redan verklighet för dem som ifrågasätter kyrkliga vigsar av enkönade par (dom är trångsynta "homofober") och steg två är nog mycket nära (min unga kyrkomöteskollega Anna-Sara Valldén beskrev ju i kyrkomötet en situation som tyder på detta och med anledning därav ställde hon en fråga i kyrkomötet).
Jag tror (och tror att jag skrivit det förr) att de frågeställningar där konfrontationen mellan kristendom och värld blir tydliga följer ordningen:
- någon "yttre" företeelse i kyrkan, tex hur kyrkans ämbete är utformat ("kvinnoprästfrågan", eller varför inte alkoholhaltigt vin och glutenfria oblater)
- etisk fråga (abortfrågan skulle det kunna vara tex, men sannolikt blir det frågan om kyrklig vigsel för enkönade par som blir stridsfrågan, vigsel av frånskilda har delvis varit det)
- de centrala frälsningsfrågorna (är Jesus enda vägen till Gud. Vi börjar närma oss de frågorna nu när dopets teologi börjar diskuteras)
Och eftersom jag alltså inte på något sätt tror att det samhälleliga (och kyrkliga) så envetet uthållíga bekämpandet av "kvinnoprästmotståndet" skulle ha att göra med någon god och ädel strid för något gott ideal, utan är en tragisk del i ett allt hårdare andligt och samhälleligt klimat enligt ovan - därför skriver jag så fort frågan kommer på tal.
Varför är det då så angeläget för världen att slå ner på minsta tecken på tex s k "kvinnoprästmotstånd"? (Notera den kolossala massmediala uppmärksamhet som prästtillsättningen i Övertorneå fick). Jag tror det beror på att den ideologiska grund som samhällets kvinnoprästpositivitet bygger på är sekulär. Dvs den samhälleliga jämställdhetsideologin saknar religös grund och motivering. När en ideologi på det sättet saknar "metafysisk" förankring då är dess enda stabila (?) grund majoriteten. Och ju större den majoriteten är desto stabilare vilar ideologin och om ingen finns som säger emot då är grunden orubblig. Alltså måste varje sekulär idologi med en självklar inneboende kraft bekämpa alla som är på tvären.
Så ser jag på saken!
* denna trestegsraket har jag inte hittat på själv. Jag har lärt det av Johan Candelin
** sedan länge är ju prästerliga "kvinnoprästmptståndare" som lever som dom lär (jfr biskopens ord i samband med Tankesmedjan i Övertorneå) uteslutna från att bli biskopar och kyrkoherdar, ja, dom blir inte ens präster längre
Blir jag polisanmäld nu?
Det är frågan för dagen!
Såg Nordnytt ikväll. Reportage från stiftets Tankesmedja i Övertorneå om arbetsmiljö och jämställdhet i kyrkan. Någon person uttryckte med tydlighet att det nu var dags att polisanmäla alla kvinnoprästmotståndare som bryter mot 1958 års riksdagsbeslut att vi ska ha kvinnliga präster. Det vore verkligen spännande att bli polisanmäld. Jag erbjuder mig härmed att bli det.
Mina brott är följande:
1. jag har i över 35 år trott att det varit bättre om svenska kyrkan stått fast vid den allmänkyrkliga ordningen att prästämbetet innehas av män
2. jag tror alltså att riksdagen våren 1958 fattade ett felaktigt beslut
3. jag tror att kyrkomötet samma höst fattade ett felaktigt beslut när det fastställde riksdagsbeslutet
4. jag har (i stort sett, med bara några få enstaka undantag) avstått från att utnyttja den möjlighet som de nämnda riksdags- och kyrkomötesbesluten ger mig, nämligen att ta del av prästvigda kvinnors prästerliga tjänstehandlingar
5. jag har tydligt och klart uttalat min uppfattning vid upprepade tillfällen: i radio, TV, i tidningar, vid anställningsintervjuer, i enskilda samtal och slutligen offentligt på min blogg.
6. jag har vid åtminstone två tillfällen när jag mött kvinnor som funderat på att bli präster försökt övertyga dem om att välja en annan väg
När polisanmälan är skedd så förutsätter jag att jag blir häktad* i väntan på rättegång. Risken är nämligen mycket stor att jag kommer att fortsätta med min brottsliga verksamhet.
Som häktespräst har jag flera gånger funderat på hur det skulle kännas att vara häktad. Nu får jag kanske pröva det.
Vem polisanmäler mig?
* om kära läsarna plötsligt märker att jag inte längre bloggar, om mina arbetskamrater plötsligt inte ser mig mer och mina anhöriga inte hör av mig - då förstår ni att jag blivit häktad. När man blir häktad för ett allvarligt brott så meddelas i början ingen för att inte någon medbrottsling bland släkt och vänner ska kunna undanröja bevis innan polisen samlat in dem.
Såg Nordnytt ikväll. Reportage från stiftets Tankesmedja i Övertorneå om arbetsmiljö och jämställdhet i kyrkan. Någon person uttryckte med tydlighet att det nu var dags att polisanmäla alla kvinnoprästmotståndare som bryter mot 1958 års riksdagsbeslut att vi ska ha kvinnliga präster. Det vore verkligen spännande att bli polisanmäld. Jag erbjuder mig härmed att bli det.
Mina brott är följande:
1. jag har i över 35 år trott att det varit bättre om svenska kyrkan stått fast vid den allmänkyrkliga ordningen att prästämbetet innehas av män
2. jag tror alltså att riksdagen våren 1958 fattade ett felaktigt beslut
3. jag tror att kyrkomötet samma höst fattade ett felaktigt beslut när det fastställde riksdagsbeslutet
4. jag har (i stort sett, med bara några få enstaka undantag) avstått från att utnyttja den möjlighet som de nämnda riksdags- och kyrkomötesbesluten ger mig, nämligen att ta del av prästvigda kvinnors prästerliga tjänstehandlingar
5. jag har tydligt och klart uttalat min uppfattning vid upprepade tillfällen: i radio, TV, i tidningar, vid anställningsintervjuer, i enskilda samtal och slutligen offentligt på min blogg.
6. jag har vid åtminstone två tillfällen när jag mött kvinnor som funderat på att bli präster försökt övertyga dem om att välja en annan väg
När polisanmälan är skedd så förutsätter jag att jag blir häktad* i väntan på rättegång. Risken är nämligen mycket stor att jag kommer att fortsätta med min brottsliga verksamhet.
Som häktespräst har jag flera gånger funderat på hur det skulle kännas att vara häktad. Nu får jag kanske pröva det.
Vem polisanmäler mig?
* om kära läsarna plötsligt märker att jag inte längre bloggar, om mina arbetskamrater plötsligt inte ser mig mer och mina anhöriga inte hör av mig - då förstår ni att jag blivit häktad. När man blir häktad för ett allvarligt brott så meddelas i början ingen för att inte någon medbrottsling bland släkt och vänner ska kunna undanröja bevis innan polisen samlat in dem.
Jag och madrassen
Vi var i TV! Jag och en uppblåsbar madrass alltså.
Nu missade jag kanske något ur Aktuellts reportage igår men jag hann i alla fall se madrassen som vi från Hertsökyrkan lånat (+ flera till) till de på Kronan (dvs gamla Lv7-området) i sporthallen därstädes samlade thailändska bärplockarna. Som inte just nu plockar några bär eftersom det inte lär finnas några.
Våra diakoner + andra anställda har tillsammans med kommunens representanter m fl jobbat med att få fram det som behövs för att de strandsatta ska få möjlighet sova äta och duscha. Min egen insats inskränkte sig till att frakta dit lite av det vi har i Hertsökyrkan för dylika situationer. Men faktum är att flera av våra madrasser och sängar fortfarande finns hos en familj som fick sin lägenhet utbränd vid ett pyromandåd i våras.
Men dessutom syntes jag (givetvis) i TV. I Nordnytts reportage* kunde man se mig i bakgrunden** och det var väl rätt eftersom min insats i sammanhanget var mycket bergränsad.
* jag förutsätter att det bara var en ren försummelse från redaktionen att dom inte ifrågasatte att kyrkoanställda och frivilliga som varit mer eller mindre aktiva i "den omdiskuterade OAS-rörelsen" (det var fler än jag) får vara med och skänka kläder och bära madrasser och koka ris åt trötta och hungrande thailändare.
**dock så tydligt att församlingens informatör lagt märke till mig. Jag ber er notera att jag hade nya tjänstevästen på mig med svenska kyrkans nya logga på ryggen. Genom detta - genom att bära den nya loggan alltså, inte genom våra insatser - har jag alltså bidragit till att förstärka svenska kyrkans kärnvärden:
öppenhet, närvaro och hopp.
Nu missade jag kanske något ur Aktuellts reportage igår men jag hann i alla fall se madrassen som vi från Hertsökyrkan lånat (+ flera till) till de på Kronan (dvs gamla Lv7-området) i sporthallen därstädes samlade thailändska bärplockarna. Som inte just nu plockar några bär eftersom det inte lär finnas några.
Våra diakoner + andra anställda har tillsammans med kommunens representanter m fl jobbat med att få fram det som behövs för att de strandsatta ska få möjlighet sova äta och duscha. Min egen insats inskränkte sig till att frakta dit lite av det vi har i Hertsökyrkan för dylika situationer. Men faktum är att flera av våra madrasser och sängar fortfarande finns hos en familj som fick sin lägenhet utbränd vid ett pyromandåd i våras.
Men dessutom syntes jag (givetvis) i TV. I Nordnytts reportage* kunde man se mig i bakgrunden** och det var väl rätt eftersom min insats i sammanhanget var mycket bergränsad.
* jag förutsätter att det bara var en ren försummelse från redaktionen att dom inte ifrågasatte att kyrkoanställda och frivilliga som varit mer eller mindre aktiva i "den omdiskuterade OAS-rörelsen" (det var fler än jag) får vara med och skänka kläder och bära madrasser och koka ris åt trötta och hungrande thailändare.
**dock så tydligt att församlingens informatör lagt märke till mig. Jag ber er notera att jag hade nya tjänstevästen på mig med svenska kyrkans nya logga på ryggen. Genom detta - genom att bära den nya loggan alltså, inte genom våra insatser - har jag alltså bidragit till att förstärka svenska kyrkans kärnvärden:
öppenhet, närvaro och hopp.
Tack, gode Gud, för maten. Amen?
Nu har jag just ätit middag. Måste vara semesterstämningen som gör att man nästan får middagen vid sydeuropeisk tid på dygnet. Kommer ihåg en mening ur en guidebok som jag läste inför en Rom-resa för tio år sedan. Där stod det att om man går in på en restaurang vid svensk middagstid (kl 17) och ber att få äta så kommer krögaren att svara kyparen: "vill dom äta med hönsen?"
Nå, vi har alltså redan ätit. Det blev lax. Det äter jag rätt ofta. Norsk lax. God. Och nyttig lär den vara. Men ack så man bedrar sig när man förnöjt slickar sig om munnen. Igår kväll såg sonen och jag på reprisen av ett reportage om norska odlade laxar. Problemet med dom är att dom är ju rovfiskar så dom vill äta andra fiskar. Det bjuder man dom på i form av små pellets som är gjorda av fiskmjöl som är gjort av div andra fiskar som mals ner i stora fiskmjölsfabriker på Island och i sydamerika. Och eftersom varje lax äter ca 2,5 gånger sin egen vikt så går det alltså åt två och ett halvt kilo annan fisk för att få fram ett kilo odlad lax. Alltså bidrar laxodlingen till utfiskningen av haven.
Tänkte inte på det.
Nu får man nästan hoppas att ett fiskben sätter sig på tvären i halsen som straff. Vad ska man då äta? Inget som bidrager till utfiskning, inget som gödslas med konstgödsel, inget där det i produktionskedjan finns barnarbete, inget som innebär långa transporter som innebär negativ miljöpåverkan. Ser bara en utväg: att odla upp det minimala trädgårdsland som jag har i slänten bakom huset och som legat i träda sedan nästa äldsta dottern flyttade hemifrån. Egenodlad potatis ska jag väl i alla fall få äta.
Men sonen kom på en lösning: "vi som röstar på Miljöpartiet har ju redan tagit vårt miljöansvar så vi behöver inte bry oss". I nöden är det alltid någon som bereder en utväg brukar väl vi frommisar säga. Men döm om den glädje som varar. Kastar en snabb blick åt vänster på bordet. Där ligger dagens nummer av tidningen Dagen. I lysande vit stil mot svart bakgrund skriker det emot en:
"Var sjätte sekund dör ett barn av svält - och det blir bara värre".
Undrar om jag klarar av de ungsstekta äpplen som sonen just förfärdigat till efterrätt.
Nå, vi har alltså redan ätit. Det blev lax. Det äter jag rätt ofta. Norsk lax. God. Och nyttig lär den vara. Men ack så man bedrar sig när man förnöjt slickar sig om munnen. Igår kväll såg sonen och jag på reprisen av ett reportage om norska odlade laxar. Problemet med dom är att dom är ju rovfiskar så dom vill äta andra fiskar. Det bjuder man dom på i form av små pellets som är gjorda av fiskmjöl som är gjort av div andra fiskar som mals ner i stora fiskmjölsfabriker på Island och i sydamerika. Och eftersom varje lax äter ca 2,5 gånger sin egen vikt så går det alltså åt två och ett halvt kilo annan fisk för att få fram ett kilo odlad lax. Alltså bidrar laxodlingen till utfiskningen av haven.
Tänkte inte på det.
Nu får man nästan hoppas att ett fiskben sätter sig på tvären i halsen som straff. Vad ska man då äta? Inget som bidrager till utfiskning, inget som gödslas med konstgödsel, inget där det i produktionskedjan finns barnarbete, inget som innebär långa transporter som innebär negativ miljöpåverkan. Ser bara en utväg: att odla upp det minimala trädgårdsland som jag har i slänten bakom huset och som legat i träda sedan nästa äldsta dottern flyttade hemifrån. Egenodlad potatis ska jag väl i alla fall få äta.
Men sonen kom på en lösning: "vi som röstar på Miljöpartiet har ju redan tagit vårt miljöansvar så vi behöver inte bry oss". I nöden är det alltid någon som bereder en utväg brukar väl vi frommisar säga. Men döm om den glädje som varar. Kastar en snabb blick åt vänster på bordet. Där ligger dagens nummer av tidningen Dagen. I lysande vit stil mot svart bakgrund skriker det emot en:
"Var sjätte sekund dör ett barn av svält - och det blir bara värre".
Undrar om jag klarar av de ungsstekta äpplen som sonen just förfärdigat till efterrätt.
Dom och försvar
Sent igår kväll råkade jag i min allmänna sysslolöshet zappa in på SVT 24 och fick se en repris av Västerbottensnytt. Där meddelades att dom kommit i målet mot kyrkvaktmästaren i Vännäs som polisanmälts för brott mot griftefriden pga det krossande av kistlock i samband med gravsättning som han gjort vilket rapporterats i Uppdrag granskning.
Han blev frikänd!
Skälet var - enligt det korta referatet i nyhetssändningen - att eftersom det saknats tydliga regler för arbetet så kan man inte ställa den enskilde anställde till ansvar. Ansvaret måste läggas högrer upp i hierarkin. Jag tycker det var skönt att han blev frikänd. Uppenbarligen har ju här funnits en sedan länge accepterad kultur på många begravningsplatser i landet. Då måste man ta itu med hela den kulturen om man vill ha en ändring, inte hoppa på enskilda personer. Annars är det ju typiskt i vårt land att vi alltid ska hitta enskilda personer som syndabockar. (Jag uppreper vad jag skrev redan när frågan var aktuell: för min personliga del spelar det ingen roll om kistlocket krossas när jag väl ligger i graven.)
En annan händelse där vi väntar på domsutslaget är ju det sk Carolin-fallet. Men från hovrätten. I förhandlingarna i hovrätten har ju försvarsadvokaten Silbersky drivit tesen att den dödade kvinnan kan ha ha varit död redan innan hon blev skjuten och att den åtalade därför inte kan fällas för mord. För detta försvar har Silbersky blivit utsatt för kritik. Många tycker att hans tanke är orimlig. Och många ifrågasätter hur han kan försvara en "mördare". Jag vill nu inte ta ställning i själva skuldfrågan, därtill är jag alldeles för juridiskt okunnig. Men jag kan konstatera en sak: Silbersky tar verkligen sin roll som försvarare på allvar. Vem som helst - hur dömd den personen än redan är i allmännhetens ögon - har rätt till ett försvar. Om försvararen sedan blir utsatt för kritik eller klander för sitt försvar må vara: han gör sin plikt till det yttersta.
Här blir det plats för en liknelse. För vi känner ju igen talet om försvarare också från det andliga sammanhanget. Vi har en försvarare hos Fadern. Han tar sig an de mest hopplösa fall. Han är beredd att försvara dem till det yttersta. Ja, så långt att det kostar försvararen livet. På korset!
Han blev frikänd!
Skälet var - enligt det korta referatet i nyhetssändningen - att eftersom det saknats tydliga regler för arbetet så kan man inte ställa den enskilde anställde till ansvar. Ansvaret måste läggas högrer upp i hierarkin. Jag tycker det var skönt att han blev frikänd. Uppenbarligen har ju här funnits en sedan länge accepterad kultur på många begravningsplatser i landet. Då måste man ta itu med hela den kulturen om man vill ha en ändring, inte hoppa på enskilda personer. Annars är det ju typiskt i vårt land att vi alltid ska hitta enskilda personer som syndabockar. (Jag uppreper vad jag skrev redan när frågan var aktuell: för min personliga del spelar det ingen roll om kistlocket krossas när jag väl ligger i graven.)
En annan händelse där vi väntar på domsutslaget är ju det sk Carolin-fallet. Men från hovrätten. I förhandlingarna i hovrätten har ju försvarsadvokaten Silbersky drivit tesen att den dödade kvinnan kan ha ha varit död redan innan hon blev skjuten och att den åtalade därför inte kan fällas för mord. För detta försvar har Silbersky blivit utsatt för kritik. Många tycker att hans tanke är orimlig. Och många ifrågasätter hur han kan försvara en "mördare". Jag vill nu inte ta ställning i själva skuldfrågan, därtill är jag alldeles för juridiskt okunnig. Men jag kan konstatera en sak: Silbersky tar verkligen sin roll som försvarare på allvar. Vem som helst - hur dömd den personen än redan är i allmännhetens ögon - har rätt till ett försvar. Om försvararen sedan blir utsatt för kritik eller klander för sitt försvar må vara: han gör sin plikt till det yttersta.
Här blir det plats för en liknelse. För vi känner ju igen talet om försvarare också från det andliga sammanhanget. Vi har en försvarare hos Fadern. Han tar sig an de mest hopplösa fall. Han är beredd att försvara dem till det yttersta. Ja, så långt att det kostar försvararen livet. På korset!
Massmedia och verkligheten
Hur förhåller sig dessa företeelser till varandra? Det kan man fundera över. Två skeenden under sista tiden har aktualiserat frågan.
Det första var Maciej Zarembas artikel i DN för en tid sedan En ny bild av Vojakkala. I ett tidigare inlägg har jag lagt en länk till artiklen så jag förutsätter att kära läsarna läst den. Den gav minst sagt en annan bild än den som varit gängse i media i över ett årtionde. Man måste ställa sig frågan: finns det annat i vår värld som är lika ensidigt skildrat? Hur mycket är vi påverkade av massmediala beskrivningar som vi saknar möjlghet kontrollera men ändå blir tvugna lita till?
En ytterligare sak som jag oförhappandes kommer att tänka på är hur mycket information som inte bara är felaktig som vi möter utan hur mycket information som vi överhuvudtaget inte får ta del av. Lyssnade för någon kväll sedan - igen - på en predikan av Johan Candelin från ett av OAS-mötena i Boden. Där talade han om de stora väckelser som pågår i andra delar av världen men hur lite vi i Sverige vet om detta. Har vi överhuvudtaget någon aning om vår omvärld?
Men det var ett sidospår. Den andra händelsen som fick det att tända till i mitt huvud var när jag under vår personalutfärd till Kukkolaforsen i förrgår (efter det att jag överlevt forsränningen) satt och pratade med min nya chef Anna-Stina om hennes installation i söndags. Det hade varit ett reportage i en av Norrbottenstidningarna och självklart hade journalisten förökt göra en affär av kvinnoprästmotståndet. Anna-Stina berättade hur det gått till. I samband med intervjun direkt efter gudstjänsten hade den frågan inte berörts, men senare under eftermiddagen ringde journalisten igen och sa att det måste vara mer "nyhetsvinkling" på reportaget om kyrkoherdeinstallationen. Alltså måste hon om och om igen fråga om kvinnoprästmotstånd för att försöka få fram någon motsättning som kunde bli en nyhet.
Ser man på: om inte kartan och terrängen stämmer överens så förutsätter man inte nu längre att terrängen är rätt utan man spränger i terrängen för att få den att likna kartan.
Tänk på det nästa gång du läser något i tidningen. Fundera framförallt på vad som inte står i tidningen och varför.
Det första var Maciej Zarembas artikel i DN för en tid sedan En ny bild av Vojakkala. I ett tidigare inlägg har jag lagt en länk till artiklen så jag förutsätter att kära läsarna läst den. Den gav minst sagt en annan bild än den som varit gängse i media i över ett årtionde. Man måste ställa sig frågan: finns det annat i vår värld som är lika ensidigt skildrat? Hur mycket är vi påverkade av massmediala beskrivningar som vi saknar möjlghet kontrollera men ändå blir tvugna lita till?
En ytterligare sak som jag oförhappandes kommer att tänka på är hur mycket information som inte bara är felaktig som vi möter utan hur mycket information som vi överhuvudtaget inte får ta del av. Lyssnade för någon kväll sedan - igen - på en predikan av Johan Candelin från ett av OAS-mötena i Boden. Där talade han om de stora väckelser som pågår i andra delar av världen men hur lite vi i Sverige vet om detta. Har vi överhuvudtaget någon aning om vår omvärld?
Men det var ett sidospår. Den andra händelsen som fick det att tända till i mitt huvud var när jag under vår personalutfärd till Kukkolaforsen i förrgår (efter det att jag överlevt forsränningen) satt och pratade med min nya chef Anna-Stina om hennes installation i söndags. Det hade varit ett reportage i en av Norrbottenstidningarna och självklart hade journalisten förökt göra en affär av kvinnoprästmotståndet. Anna-Stina berättade hur det gått till. I samband med intervjun direkt efter gudstjänsten hade den frågan inte berörts, men senare under eftermiddagen ringde journalisten igen och sa att det måste vara mer "nyhetsvinkling" på reportaget om kyrkoherdeinstallationen. Alltså måste hon om och om igen fråga om kvinnoprästmotstånd för att försöka få fram någon motsättning som kunde bli en nyhet.
Ser man på: om inte kartan och terrängen stämmer överens så förutsätter man inte nu längre att terrängen är rätt utan man spränger i terrängen för att få den att likna kartan.
Tänk på det nästa gång du läser något i tidningen. Fundera framförallt på vad som inte står i tidningen och varför.
Livet och värdet
Flera gånger under kvällen har man på nyheterna fått höra om en kvinna i mellansverige som gjorde abort när hon fick veta att barnet hon väntade var en flicka. När hon en tid senare blev gravid igen och återigen fick budet att barnet var en flicka så gjorde hon abort igen.
Socialministern kommenterar att det knappast finns någon möjlighet att lagstiftningsvägen komma åt detta väljande av barn utifrån kön - när vi nu har fri abort. Är det fritt och kvinnans val så är det.
Men den berörda sjukvårdspersonalen hade blivit upprörd, och ansvarig läkare hade kontaktat socialstyrelsen för att höra om det fanns någon möjlighet för sjukvården att avstå från att medverka vid dylika könsselekterande aborter.
Här ser man. Har vi en gång klivit över gränserna för det tillåtna så går vi väl hur långt som helst. Men det som på något sätt faschinerar mig är argumentationen hos dem som reagerar. Dom tycker illa om aborter som sker pga barnets kön för alla barn "har ju lika värde". Visst har dom det, men har inte alla barn lika värde även oavsett att dom har ett kön? Alla de barn som förlorat livet i moderlivet pga något annat skäl - vilket som helst - vem tar dem i försvar. Om aborten sker pga att mamman just ska börja studera och ej har tid bli med barn - då är det tillåtet. Om aborten sker pga att pappan ej vill ta sitt ansvar, då är det tillåtet. Om aborten sker pg att den tonåriga mammans föräldrar ej vill hjälpa till och ta sitt ansvar, då är det tillåtet. Om aborten sker pga nästan vilken orsak som helst, då är den tillåten. men om den sker pga att barnet har ett visst kön då är det förkastligt.
Kanske är det så att plötsligt blir barnet personligt. Det är just ett barn med speciella egenskaper som man inte vill ha. Det blir för nära. Annars är det ju att bli med barn i allmänhet som någon inte vill. Det är oönskad graviditet som någon vill komma undan. Och då reagerar vi inte. Men plötsligt blir det så konkrtet att det blir ett bestämt barn, eller i vart fall ett barn med konkreta egenskaper som någon vill göra sig av med och då reagerar man.
Vi borde reagera hela tiden. Inse att varje barn som aborteras är ett speciellt barn med speciella egenskaper. Ett barn som har "lika värde". För det kan väl inte vara så att det går bra att dödas bara det sker jämställt.
Socialministern kommenterar att det knappast finns någon möjlighet att lagstiftningsvägen komma åt detta väljande av barn utifrån kön - när vi nu har fri abort. Är det fritt och kvinnans val så är det.
Men den berörda sjukvårdspersonalen hade blivit upprörd, och ansvarig läkare hade kontaktat socialstyrelsen för att höra om det fanns någon möjlighet för sjukvården att avstå från att medverka vid dylika könsselekterande aborter.
Här ser man. Har vi en gång klivit över gränserna för det tillåtna så går vi väl hur långt som helst. Men det som på något sätt faschinerar mig är argumentationen hos dem som reagerar. Dom tycker illa om aborter som sker pga barnets kön för alla barn "har ju lika värde". Visst har dom det, men har inte alla barn lika värde även oavsett att dom har ett kön? Alla de barn som förlorat livet i moderlivet pga något annat skäl - vilket som helst - vem tar dem i försvar. Om aborten sker pga att mamman just ska börja studera och ej har tid bli med barn - då är det tillåtet. Om aborten sker pga att pappan ej vill ta sitt ansvar, då är det tillåtet. Om aborten sker pg att den tonåriga mammans föräldrar ej vill hjälpa till och ta sitt ansvar, då är det tillåtet. Om aborten sker pga nästan vilken orsak som helst, då är den tillåten. men om den sker pga att barnet har ett visst kön då är det förkastligt.
Kanske är det så att plötsligt blir barnet personligt. Det är just ett barn med speciella egenskaper som man inte vill ha. Det blir för nära. Annars är det ju att bli med barn i allmänhet som någon inte vill. Det är oönskad graviditet som någon vill komma undan. Och då reagerar vi inte. Men plötsligt blir det så konkrtet att det blir ett bestämt barn, eller i vart fall ett barn med konkreta egenskaper som någon vill göra sig av med och då reagerar man.
Vi borde reagera hela tiden. Inse att varje barn som aborteras är ett speciellt barn med speciella egenskaper. Ett barn som har "lika värde". För det kan väl inte vara så att det går bra att dödas bara det sker jämställt.
