Fromma promenader och välsignade motorcyklar
lär finnas " i hans vardag" enligt fredagsnumret av Dagen som jag fick i brevlådan först idag. Vilken han? Man kan ju tro att det handlar om mig. Men på förstasidan var rubriken "...om klosterlivet och välsignade motorcyklar".
Det handlar alltså om katolske biskopen Anders Arborelius. Nummer tre i Dagens intervjuer med samfundsledare. Mer kommer.
Välsignade mororcyklar. Man kunde hoppas att min var en av dem. Just nu känns det tvärtom. De gånger jag startat hojen denna vår har den varit lite trögstartad. Någon gång riktigt svårststartad. Dessutom pajade hastighetsmätaren på första maj-rundan så sedan dess har den fått stå. Jag har inte riktigt haft ork och tid att börja ordna med reparation. Varför den så svårligen startar har jag försökt reda ut. Kanske beror det på att jag slarvat med servicen. Har ju kört så lite de två sista åren att jag inte brytt mig om att serva den på länge. Kollade in luftfiltret idag. Det var skitigt. Kanske dags att byta. Får kolla i mina papper hur länge sedan det var. Kanske är det även dags att byta tänsdstiften? Får kolla det också. Men är det nåt allvarligare fel då blir jag chanslös.
Kanske slänger jag hojen i älven. Då skulle Ann O Nym bli glad? Påminner kära läsarna om att i ett av denna bloggs allra första inlägg fanns en av mig påhittad historia om hur Vargen kör ner Skalmans motorcykel i älven men att den fiskas upp av Bamse efter intagande av Farmors dunderhonung. Det var en liknelse som skulle förklara det rätta lutherska predikandet. Nytillkomna läsare kan kolla in inlägget här.
Nej, bättre är kanske att be katolske biskopen välsigna motorcykeln. Enligt artkeln i dagen hade han välsignat reporterns MC genom att bespruta den med vigvatten ur en blomspruta. Undrar om biskop Anders* kommer till Luleå innan säsongen är slut.
* när jag för några år sedan mötte biskop Anders i katolska kyrkan så presenterades jag för honom av f d svenskkyrklige, numera katolske prästen F Conny med orden: "nu ska biskopen få träffa en riktig lutheran". Biskopen svarade: "det var roligt, det gör man ju så sällan".
- - - - - -
Egentligen (ett av mina favoritord) var det ursprungligen min avsikt att ikväll (äntligen) skriva det tidigare utlovade ytterligare inlägget om Styckmordet, men annat kom emellan. Nära skjuter ingen hare.
Det handlar alltså om katolske biskopen Anders Arborelius. Nummer tre i Dagens intervjuer med samfundsledare. Mer kommer.
Välsignade mororcyklar. Man kunde hoppas att min var en av dem. Just nu känns det tvärtom. De gånger jag startat hojen denna vår har den varit lite trögstartad. Någon gång riktigt svårststartad. Dessutom pajade hastighetsmätaren på första maj-rundan så sedan dess har den fått stå. Jag har inte riktigt haft ork och tid att börja ordna med reparation. Varför den så svårligen startar har jag försökt reda ut. Kanske beror det på att jag slarvat med servicen. Har ju kört så lite de två sista åren att jag inte brytt mig om att serva den på länge. Kollade in luftfiltret idag. Det var skitigt. Kanske dags att byta. Får kolla i mina papper hur länge sedan det var. Kanske är det även dags att byta tänsdstiften? Får kolla det också. Men är det nåt allvarligare fel då blir jag chanslös.
Kanske slänger jag hojen i älven. Då skulle Ann O Nym bli glad? Påminner kära läsarna om att i ett av denna bloggs allra första inlägg fanns en av mig påhittad historia om hur Vargen kör ner Skalmans motorcykel i älven men att den fiskas upp av Bamse efter intagande av Farmors dunderhonung. Det var en liknelse som skulle förklara det rätta lutherska predikandet. Nytillkomna läsare kan kolla in inlägget här.
Nej, bättre är kanske att be katolske biskopen välsigna motorcykeln. Enligt artkeln i dagen hade han välsignat reporterns MC genom att bespruta den med vigvatten ur en blomspruta. Undrar om biskop Anders* kommer till Luleå innan säsongen är slut.
* när jag för några år sedan mötte biskop Anders i katolska kyrkan så presenterades jag för honom av f d svenskkyrklige, numera katolske prästen F Conny med orden: "nu ska biskopen få träffa en riktig lutheran". Biskopen svarade: "det var roligt, det gör man ju så sällan".
- - - - - -
Egentligen (ett av mina favoritord) var det ursprungligen min avsikt att ikväll (äntligen) skriva det tidigare utlovade ytterligare inlägget om Styckmordet, men annat kom emellan. Nära skjuter ingen hare.
Andlig och världslig glädje
Den världsliga först! Idag har jag åkt SMC Norrbottens första majrunda. Enligt en uppgift jag hörde så var vi minst ca 800 motorcyklister som körde från samlingsplatsen i Luleå. Inte lika många som i det vackra vädret för 2-3 år sedan således men betydligt fler än fjolårets bottennapp (drygt 100) i ihållande regn.
Givetvis mötte min gamle kamrat upp på Storgatan i Älvsbyn efter att ha släppt allt vad annars han hade för händer (vilket inte borde ha varit så mycket eftersom det var vilodag :). Vi fick en pratstund över en kopp kaffe på stående fot vilket betyder att kamratskapen består ytterligare ett år även om vår mest frekventa gemenskap består i att ge varandra små gliringar på våra respektive bloggar.
Efter den obligatoriska palten på Nolia i Piteå var det dags för hemfärd. Då verkade det en stund som om hojen inte ville vara med längre. Den var nämligen något som den aldrig brukar vara: trögstartad. Men efter en stund gick den igång och sedan gick hemfärden som en dans.
Jag hann precis byta om och slänga mig i bilen för färd till grannkyrkan på Björkskatan där kollegan Bosse hade mässa. Tur för mig som annars skulle varit totalt på "hednasidan". Jag insåg när jag läste i min dagbok för en tid sedan att jag en gång tidigare missat högmässan pga första majrundan även om detta är första året (under mitt MC-liv) som första maj är en söndag. Det var för några år sedan när första maj var på Kristi Himmelsfärds dag. Glädje att få avsluta dagen med mässa. Så fort man fått ta emot det heliga sakramentet så inser man vilken andlig hunger man bär för plötsligt infinner sig en total märklig känsla av andlig mättnad. Som alltid värdefullt höra Bosse predika.
Snabb färd till flygplatsen för att möta annan vän och kollega som under några dagars utlandsvistelse haft sin bil på min gård. En kopp kaffe och en stunds givande samtal hann vi med innan han drog norrut.
Nu är som sagt våren här. Alltid roligt med majrundan. Kul att se så många motorcyklister. Många som man börjar känna igen efter flera år. Då jag också är en av dem som brukar gå runt och sälja våra märken (ett nytt för varje år) så får jag prata med många trevliga motorcyklister. Men jag måste erkänna att själva motorcykelkörningen fyller mig numera inte med riktigt samma euforiska känsla som för några år sedan. Men det är klart: nyhetens behag kan inte vara för evigt. men lite kul är det att se ett klipp på YouTube.
Nu ska jag några dagar ägna mig åt ytterligare annan slags glädje så det kan bli lite si och så med bloggandet.
Givetvis mötte min gamle kamrat upp på Storgatan i Älvsbyn efter att ha släppt allt vad annars han hade för händer (vilket inte borde ha varit så mycket eftersom det var vilodag :). Vi fick en pratstund över en kopp kaffe på stående fot vilket betyder att kamratskapen består ytterligare ett år även om vår mest frekventa gemenskap består i att ge varandra små gliringar på våra respektive bloggar.
Efter den obligatoriska palten på Nolia i Piteå var det dags för hemfärd. Då verkade det en stund som om hojen inte ville vara med längre. Den var nämligen något som den aldrig brukar vara: trögstartad. Men efter en stund gick den igång och sedan gick hemfärden som en dans.
Jag hann precis byta om och slänga mig i bilen för färd till grannkyrkan på Björkskatan där kollegan Bosse hade mässa. Tur för mig som annars skulle varit totalt på "hednasidan". Jag insåg när jag läste i min dagbok för en tid sedan att jag en gång tidigare missat högmässan pga första majrundan även om detta är första året (under mitt MC-liv) som första maj är en söndag. Det var för några år sedan när första maj var på Kristi Himmelsfärds dag. Glädje att få avsluta dagen med mässa. Så fort man fått ta emot det heliga sakramentet så inser man vilken andlig hunger man bär för plötsligt infinner sig en total märklig känsla av andlig mättnad. Som alltid värdefullt höra Bosse predika.
Snabb färd till flygplatsen för att möta annan vän och kollega som under några dagars utlandsvistelse haft sin bil på min gård. En kopp kaffe och en stunds givande samtal hann vi med innan han drog norrut.
Nu är som sagt våren här. Alltid roligt med majrundan. Kul att se så många motorcyklister. Många som man börjar känna igen efter flera år. Då jag också är en av dem som brukar gå runt och sälja våra märken (ett nytt för varje år) så får jag prata med många trevliga motorcyklister. Men jag måste erkänna att själva motorcykelkörningen fyller mig numera inte med riktigt samma euforiska känsla som för några år sedan. Men det är klart: nyhetens behag kan inte vara för evigt. men lite kul är det att se ett klipp på YouTube.
Nu ska jag några dagar ägna mig åt ytterligare annan slags glädje så det kan bli lite si och så med bloggandet.
Äntligen!
får jag skriva ett inlägg som placeras i kategorin "Mest MC"!
Nu är nämligen premiärturen avklarad. Den började i morse med kort tur till OK för koll av däckstrycket. Sedan till Storheden och Svensk bilprovning därstädes. Ett felt uppdagades på hojen: bromslampan lyste inte när man trampade på fotbromsen. Sådant ger en tvåa, och det tyckte de två samarbetande besiktningsmännen var onödigt så efter en stunds gemensamt arbete hade dom fixat saken åt mig. Tack för det. Alltså blev hojen godkänd utan anmärkning.
Efter avklarad besiktning kort färd till kollega som bor inte alltför långt bort och som kunde berätta om påskfirandet i St Ansgar i Uppsala. Man har en liten bit kvar om man ska vara riktigt högkyrklig inser man snabbt.
Till jobbet med hojen framåt lunch* - efter en sväng över Rutvik-Persön-Örarna-Bensbyn - och en stor del av resten av dagen gick i hembesökens tecken. På aftonen åter förbi kollega i andra änden av stan med en bok jag lovat honom. "Nar man just tagit fram hojen är inga extra mil för långa" anförtrodde jag honom.
Alltid lika glad när jag kommer hem utan att ha kört ihjäl mig (men jag är också alltid glad varje gång jag kommer hem efter semestern utan att huset brunnit ner). Morgonens osäkerhet delvis bortblåst. Några bromsövningar som jag tog mig för att göra på vägsträckor där jag var ensam fick jag nytta av per omgående då jag i en korsning låg efter en buss som svängde höger. När bussen var ur vägen och jag kom körande så var det en bilist på korsande väg som körde rakt ut när han insåg att bussen skulle svänga av. Bilisten tycktes inte tänka på att någon kunde komma skymd bakom bussen. Ganska kraftig inbromsning, men det gick bra pga att farten ej var hög.
Den absolut största faran för oss motorcyklister är bilister som inte tänker sig för. Tänk på det ni alla!
* jo, arbetsdagen blev lite kort, men det tar jag igen med råge under resten av veckan
Nu är nämligen premiärturen avklarad. Den började i morse med kort tur till OK för koll av däckstrycket. Sedan till Storheden och Svensk bilprovning därstädes. Ett felt uppdagades på hojen: bromslampan lyste inte när man trampade på fotbromsen. Sådant ger en tvåa, och det tyckte de två samarbetande besiktningsmännen var onödigt så efter en stunds gemensamt arbete hade dom fixat saken åt mig. Tack för det. Alltså blev hojen godkänd utan anmärkning.
Efter avklarad besiktning kort färd till kollega som bor inte alltför långt bort och som kunde berätta om påskfirandet i St Ansgar i Uppsala. Man har en liten bit kvar om man ska vara riktigt högkyrklig inser man snabbt.
Till jobbet med hojen framåt lunch* - efter en sväng över Rutvik-Persön-Örarna-Bensbyn - och en stor del av resten av dagen gick i hembesökens tecken. På aftonen åter förbi kollega i andra änden av stan med en bok jag lovat honom. "Nar man just tagit fram hojen är inga extra mil för långa" anförtrodde jag honom.
Alltid lika glad när jag kommer hem utan att ha kört ihjäl mig (men jag är också alltid glad varje gång jag kommer hem efter semestern utan att huset brunnit ner). Morgonens osäkerhet delvis bortblåst. Några bromsövningar som jag tog mig för att göra på vägsträckor där jag var ensam fick jag nytta av per omgående då jag i en korsning låg efter en buss som svängde höger. När bussen var ur vägen och jag kom körande så var det en bilist på korsande väg som körde rakt ut när han insåg att bussen skulle svänga av. Bilisten tycktes inte tänka på att någon kunde komma skymd bakom bussen. Ganska kraftig inbromsning, men det gick bra pga att farten ej var hög.
Den absolut största faran för oss motorcyklister är bilister som inte tänker sig för. Tänk på det ni alla!
* jo, arbetsdagen blev lite kort, men det tar jag igen med råge under resten av veckan
Full fart framåt
kunde det ha blivit ikväll. Jag tog nämligen ut hojen för en kvällstur - tisdagar är ju Lulemotorcyklisternas gemensamma körkväll efter samling vid järnvägsstationen. Skälet till den möjliga snabbheten i åkandet var att jag märkte att hastighetsmätaren inte längre fungerade. Inte heller vägmätaren. Vad beror det på? Har någon vajer gått av eller lossnat eller vad?
Nu behövde jag inte mätaren till att börja med. Jag åkte som nr tre i kortegen som för kvällen bara bestod av fyra motorcyklar. Två Honda Goldwing, en gammal BMW och så min Transalp. Det kändes som om jag körde moppe i jämförelse med de andra hojarna. Utflyktsmålet för kvällen var oförskämt närbeläget: Statoil i Persön, där vi stannade för en kopp kaffe och lite surr om MC-livet och det kommande valet.
F ö känner jag själv att jag bryr mig allt mindre om politiken. Varför? Dock har jag igår uppfyllt min samhälleliga plikt genom att jag gick och förhandsröstade i Kulturens hus.
Väl framme i Statoil såg vi att det redan stod fyra motorcyklar parkerade där. Jag tänkte att dom kanske tillhörde åkare från norra delen av staden som farit direkt i akt och mening att invänta huvudklungan utan att behöva ta omvägen in till centrum, men så var ej fallet. Två av åkarna var Bodensare. Var de andra två kom ifrån hann jag inte uppfatta men jag fick inte för mig att de var Lulebor.
Eftersom vi bara var fyra så var fikat snabbt avklarat. Själv tog jag samma väg tillbaka som vi kommit - över Örarna-Bensbyn - så slapp jag E4. De övriga tre tog E4 eftersom de hade ärende mot Gammelstad.
Till Gammelstad har jag också nu farit. Dock hem först och bytt MC mot bil. Nu är jag i min Kyrkstuga, men MC-livet har fortsatt eftersom jag en lång stund talat med ordföranden i valberedningen för SMC norrbotten. Utan särskilt mycket medveten övertalning har han lyckats få mig att känna att arbetet i styrelsen är så pass roligt att jag lovat ställa upp en period till trots att min avsikt tidigare varit att avgå.
Som ofta numera avslutas kvällen med bloggande. Jag kan ju inte svika kära läsarna, vilka varit fler än vanligt sista veckan. Det blir - av någon anledning - alltid fler när jag skriver något kritiskt om svenska kyrkan (Framtidsforum) eller något om laestadianismen.
Nu behövde jag inte mätaren till att börja med. Jag åkte som nr tre i kortegen som för kvällen bara bestod av fyra motorcyklar. Två Honda Goldwing, en gammal BMW och så min Transalp. Det kändes som om jag körde moppe i jämförelse med de andra hojarna. Utflyktsmålet för kvällen var oförskämt närbeläget: Statoil i Persön, där vi stannade för en kopp kaffe och lite surr om MC-livet och det kommande valet.
F ö känner jag själv att jag bryr mig allt mindre om politiken. Varför? Dock har jag igår uppfyllt min samhälleliga plikt genom att jag gick och förhandsröstade i Kulturens hus.
Väl framme i Statoil såg vi att det redan stod fyra motorcyklar parkerade där. Jag tänkte att dom kanske tillhörde åkare från norra delen av staden som farit direkt i akt och mening att invänta huvudklungan utan att behöva ta omvägen in till centrum, men så var ej fallet. Två av åkarna var Bodensare. Var de andra två kom ifrån hann jag inte uppfatta men jag fick inte för mig att de var Lulebor.
Eftersom vi bara var fyra så var fikat snabbt avklarat. Själv tog jag samma väg tillbaka som vi kommit - över Örarna-Bensbyn - så slapp jag E4. De övriga tre tog E4 eftersom de hade ärende mot Gammelstad.
Till Gammelstad har jag också nu farit. Dock hem först och bytt MC mot bil. Nu är jag i min Kyrkstuga, men MC-livet har fortsatt eftersom jag en lång stund talat med ordföranden i valberedningen för SMC norrbotten. Utan särskilt mycket medveten övertalning har han lyckats få mig att känna att arbetet i styrelsen är så pass roligt att jag lovat ställa upp en period till trots att min avsikt tidigare varit att avgå.
Som ofta numera avslutas kvällen med bloggande. Jag kan ju inte svika kära läsarna, vilka varit fler än vanligt sista veckan. Det blir - av någon anledning - alltid fler när jag skriver något kritiskt om svenska kyrkan (Framtidsforum) eller något om laestadianismen.
Äntligen blev det lite fart
På mig alltså.
Först var jag på eftermiddagen på badhuset och simmade och bastade. Det var skönt. Det har varit lite dåligt med fysisk aktivitet för mig under sista delen av sommaren. Normala rytmen brukar vara 1000 m simning 1-2 ggr i veckan samt 45-60 min promenad några gånger i veckan. Men som sagt, sista tiden har jag legat på latsidan. Särskilt under de tio dagarna ombord på Elida. Där kunde det av förklarliga skäl inte bli mycket promenerande. Andra gången vi la till i Vaxholm (när vi behövde tvätta alla nerspydda kläder) passade jag dock på att promenera runt i bygden. Hoppas att denna simtur innebär ett återkommande till mer normal rytm.
Sen på kvällen blev det ännu mer fart på mig. Då var jag nämligen ute och åkte motorcykel. Det har blivit lite körande denna sommar. Det har jag skrivit förut. Min ursprungliga plan var att använda ledigheten efter Elidalägret till att göra en längre MC-tur, men lite små-förkylnings-känsla + kallare och regnigare väder gjorde det mindre lockande. Olika alternativ till halvlång respektive kortare tur har sedan prövats i tanken och till slut blev det i alla fall en kvällstur. Jag hann precis infinna mig vid Lule-motorcyklisternas samlingsplats vid järnvägsstationen innan gänget gav sig av. Vi var väl ca ett dussin motorcyklar. Målet för kvällen var Rörbäck camping bortanför Råneå. Ett ställe som jag aldrig besökt tidigare. Innan avfärden hann jag få informationen att vi tar E4 med undantag för svängen över Sundom - ett måste för kurvlängtande MC-förrare. Dock hade vi inte tillräckligt noga enats om vägen ut till E4. Vid div rödljus hade gruppen splittrats så vid Mjölkuddsrondellen hade vi inte riktig kontakt med varandra. Alltså tog några Bodenvägen mot E4, andra gamla Haparandavägen mot Rutvik. Jag tillhörde den senare gruppen. När den förra gruppen fick klart för sig att dom tappat halva gänget så satte dom upp riktigt hög fart (dom fick ju längre väg) och ungefär vid Persön hade dom kört ifatt oss övriga.
I samlad tropp kom vi fram till målet. Några av oss hade kaffe med, andra grillade korv i en eld som vi lyckades få till med hjälp av en blandning av gammal halvtorr julgran och lite medförd ved. Eftersom ytterligare en ledamot av SMC-norrbottens styrelse var närvarande + en som nämnts som möjlig att tillfråga till kommande års styrelse så blev det även lite SMC-snack.
Ganska hastigt tog några av deltagarna initiativ till uppbrott och på en kort stund var alla på väg. Flera gånger har jag varit med om dessa gemensamma körningar och jag noterar alltid samma sak: på utresan kör man i samlad tropp, på hemresan verkar det vara kappkörning och gruppen splittras. Jag har alltid tyckt att man ska hålla ihop även på hemvägen. Det är väl det som är poängen att alla kan känna sig trygga med att man har följeslagare hela vägen tillbaka till stan - säger jag som givetvis hakade på snabba gruppen och lämnade några bakom mig. Att leva som man lär är inte alltid så lätt när man håller i gashantaget på en motorcykel!*
* eller ska jag framställa problemet sålunda: om man hypotetiskt tänker sig att man kör på en 110-väg med mitträcke och viltstängsel (där kan man alltså köra ganska tryggt!); om det då finns folk på MC som bara kör drygt 80 ska man då tänka att dom medvetet har valt att bli frånåkta?
Först var jag på eftermiddagen på badhuset och simmade och bastade. Det var skönt. Det har varit lite dåligt med fysisk aktivitet för mig under sista delen av sommaren. Normala rytmen brukar vara 1000 m simning 1-2 ggr i veckan samt 45-60 min promenad några gånger i veckan. Men som sagt, sista tiden har jag legat på latsidan. Särskilt under de tio dagarna ombord på Elida. Där kunde det av förklarliga skäl inte bli mycket promenerande. Andra gången vi la till i Vaxholm (när vi behövde tvätta alla nerspydda kläder) passade jag dock på att promenera runt i bygden. Hoppas att denna simtur innebär ett återkommande till mer normal rytm.
Sen på kvällen blev det ännu mer fart på mig. Då var jag nämligen ute och åkte motorcykel. Det har blivit lite körande denna sommar. Det har jag skrivit förut. Min ursprungliga plan var att använda ledigheten efter Elidalägret till att göra en längre MC-tur, men lite små-förkylnings-känsla + kallare och regnigare väder gjorde det mindre lockande. Olika alternativ till halvlång respektive kortare tur har sedan prövats i tanken och till slut blev det i alla fall en kvällstur. Jag hann precis infinna mig vid Lule-motorcyklisternas samlingsplats vid järnvägsstationen innan gänget gav sig av. Vi var väl ca ett dussin motorcyklar. Målet för kvällen var Rörbäck camping bortanför Råneå. Ett ställe som jag aldrig besökt tidigare. Innan avfärden hann jag få informationen att vi tar E4 med undantag för svängen över Sundom - ett måste för kurvlängtande MC-förrare. Dock hade vi inte tillräckligt noga enats om vägen ut till E4. Vid div rödljus hade gruppen splittrats så vid Mjölkuddsrondellen hade vi inte riktig kontakt med varandra. Alltså tog några Bodenvägen mot E4, andra gamla Haparandavägen mot Rutvik. Jag tillhörde den senare gruppen. När den förra gruppen fick klart för sig att dom tappat halva gänget så satte dom upp riktigt hög fart (dom fick ju längre väg) och ungefär vid Persön hade dom kört ifatt oss övriga.
I samlad tropp kom vi fram till målet. Några av oss hade kaffe med, andra grillade korv i en eld som vi lyckades få till med hjälp av en blandning av gammal halvtorr julgran och lite medförd ved. Eftersom ytterligare en ledamot av SMC-norrbottens styrelse var närvarande + en som nämnts som möjlig att tillfråga till kommande års styrelse så blev det även lite SMC-snack.
Ganska hastigt tog några av deltagarna initiativ till uppbrott och på en kort stund var alla på väg. Flera gånger har jag varit med om dessa gemensamma körningar och jag noterar alltid samma sak: på utresan kör man i samlad tropp, på hemresan verkar det vara kappkörning och gruppen splittras. Jag har alltid tyckt att man ska hålla ihop även på hemvägen. Det är väl det som är poängen att alla kan känna sig trygga med att man har följeslagare hela vägen tillbaka till stan - säger jag som givetvis hakade på snabba gruppen och lämnade några bakom mig. Att leva som man lär är inte alltid så lätt när man håller i gashantaget på en motorcykel!*
* eller ska jag framställa problemet sålunda: om man hypotetiskt tänker sig att man kör på en 110-väg med mitträcke och viltstängsel (där kan man alltså köra ganska tryggt!); om det då finns folk på MC som bara kör drygt 80 ska man då tänka att dom medvetet har valt att bli frånåkta?
Handla med ögonen
Visst heter det så när man bara går och tittar i en affär? Det är jag duktig på. Jag berättade ju att jag i lördags lyckades gå genom hela IKEA i Haparanda utan att handla någonting.
Idag var det ännu mer tur att jag lyckades. Det jag tittade på kostade nämligen 149900:-. På väg hem från jobbet for jag förbi en av stadens motorcykelaffärer: Heds Motor (Yamaha). Jag ville nämligen med egna ögon få se den nya varianten av Yamaha Super Tenere. Det fanns åren 1989-96 en MC med samma namn. Den var dock något mindre, 750 kubik. Den nya varianten är på 1200. Utan tvekan en vacker motorcykel. Inte skulle jag ha något emot att äga ett exemplar - om nu någon av läsarna skulle ha lust att lite så där bara hosta upp den nödvändiga summan. Frågan är dock vad jag skulle ha en sådan MC till. Min förarkompetens är ju ljusår från att kunna göra en dylik motorcykel rättvisa. Fast det spelar kanske ingen roll. Det är väl många bland kära läsarna som är glada över sina bilar utan att någonsin ha kört så fort eller bromat så hårt att hela bilens möjligheter utnyttjats.
Kanske får jag nöja mig med att gå på den andra MC-affären, Lindroths, och med ögonen* handla en senaste modell av Honda Transalp. Den är ca 55-80 % av Yamahan pris-, motorvolyms-, och viktmässigt. Det passar kanske mig bättre.
Ja, priser passar ju aldrig. Om man inte går på IKEA förstås.
* har tidigare någon gång skrivit att om jag verkligen ska handla med ögonen, dvs köpa den MC jag tycker är riktkigt snygg då lutar det åt Triumph Tiger
Idag var det ännu mer tur att jag lyckades. Det jag tittade på kostade nämligen 149900:-. På väg hem från jobbet for jag förbi en av stadens motorcykelaffärer: Heds Motor (Yamaha). Jag ville nämligen med egna ögon få se den nya varianten av Yamaha Super Tenere. Det fanns åren 1989-96 en MC med samma namn. Den var dock något mindre, 750 kubik. Den nya varianten är på 1200. Utan tvekan en vacker motorcykel. Inte skulle jag ha något emot att äga ett exemplar - om nu någon av läsarna skulle ha lust att lite så där bara hosta upp den nödvändiga summan. Frågan är dock vad jag skulle ha en sådan MC till. Min förarkompetens är ju ljusår från att kunna göra en dylik motorcykel rättvisa. Fast det spelar kanske ingen roll. Det är väl många bland kära läsarna som är glada över sina bilar utan att någonsin ha kört så fort eller bromat så hårt att hela bilens möjligheter utnyttjats.
Kanske får jag nöja mig med att gå på den andra MC-affären, Lindroths, och med ögonen* handla en senaste modell av Honda Transalp. Den är ca 55-80 % av Yamahan pris-, motorvolyms-, och viktmässigt. Det passar kanske mig bättre.
Ja, priser passar ju aldrig. Om man inte går på IKEA förstås.
* har tidigare någon gång skrivit att om jag verkligen ska handla med ögonen, dvs köpa den MC jag tycker är riktkigt snygg då lutar det åt Triumph Tiger
Nu är jag på G igen
Tog nämligen i afton en tur med motorcykeln. Det var ett tag sen sist. Ärligt talar så lockar det inte riktigt lika mycket som för några år sedan, men det har jag ju redan erkänt. Men visst lockar det lite. Och idag tillräckligt mycket för att få ut mig på vägen.
Redan igår kväll fick jag i telefon en inbjudan att komma förbi goda vänner som i dagarna befinner sig i sin stuga en bit bortom Kalix. Hade nog tänkt åka redan på förmiddagen, men då började jag återigen läsa i den bok jag omnämnt i förgående inlägg. Och hela dagen tänkte jag: "bara ett avsnitt till", "bara några sidor till". Till sist hade större delen av dagen gått, men då kände jag att jag nog ändå ville ut på hojen.
Koll av olja. Till OK för koll av däckstrycket och tankning. Sedan iväg. Och det är en härlig känsla att blåsa iväg i 110 på E4. Jag har sagt det förr men det är - hur märkligt det än kan verka - avstressande. Det är som att problemen och bekymren blåser iväg. Men lite kurvor vill man ha ändå. Alltså blir det som vanligt över Sundom mot Råneå. Hade jag haft mer tid på mig hade jag även kört över Niemisel-Morjärv. Där är det kurvor så det räcker. Men jag kände mig inte ha tid med ytterligare över fem mils omväg. Det räckte gott som det var eftersom jag startade sent på eftermiddagen.
Väl framme hos vännerna fann jag att där pågick vedsågning och huggning. Jag hjälpte till att såga av några stammar. Titt på de gulliga barnbarnen och lite kaffe och macka så hade den stund som fanns till förfogande förflutit och det var dags att ge sig av hemåt igen.
Nu blev det E4 raka spåret. Vid Kalix blev det vid några tillfällen riktiga problem då vägen tog riktningen rakt mot den lågt stående solen. Mitt solvisir räckte inte för att jag skulle se ordentligt. Det blev att sakta farten och skymma solen med ena handen. Men snart var problemet löst då vägen vände lite mer söderut och solen vred sig mer norrut. Kvart över tio lite drygt var jag lyckligt hemma.
Redan igår kväll fick jag i telefon en inbjudan att komma förbi goda vänner som i dagarna befinner sig i sin stuga en bit bortom Kalix. Hade nog tänkt åka redan på förmiddagen, men då började jag återigen läsa i den bok jag omnämnt i förgående inlägg. Och hela dagen tänkte jag: "bara ett avsnitt till", "bara några sidor till". Till sist hade större delen av dagen gått, men då kände jag att jag nog ändå ville ut på hojen.
Koll av olja. Till OK för koll av däckstrycket och tankning. Sedan iväg. Och det är en härlig känsla att blåsa iväg i 110 på E4. Jag har sagt det förr men det är - hur märkligt det än kan verka - avstressande. Det är som att problemen och bekymren blåser iväg. Men lite kurvor vill man ha ändå. Alltså blir det som vanligt över Sundom mot Råneå. Hade jag haft mer tid på mig hade jag även kört över Niemisel-Morjärv. Där är det kurvor så det räcker. Men jag kände mig inte ha tid med ytterligare över fem mils omväg. Det räckte gott som det var eftersom jag startade sent på eftermiddagen.
Väl framme hos vännerna fann jag att där pågick vedsågning och huggning. Jag hjälpte till att såga av några stammar. Titt på de gulliga barnbarnen och lite kaffe och macka så hade den stund som fanns till förfogande förflutit och det var dags att ge sig av hemåt igen.
Nu blev det E4 raka spåret. Vid Kalix blev det vid några tillfällen riktiga problem då vägen tog riktningen rakt mot den lågt stående solen. Mitt solvisir räckte inte för att jag skulle se ordentligt. Det blev att sakta farten och skymma solen med ena handen. Men snart var problemet löst då vägen vände lite mer söderut och solen vred sig mer norrut. Kvart över tio lite drygt var jag lyckligt hemma.
Malmberget tur och retur
Det blev det i helgen. Med motorcykel givetvis!
I slutet av förra veckan började jag bli lite less på att bara gå hemma och jobba på huset utom- och inomhus. Jag tänkte att jag måste dra iväg någonstans. Jag ringde gammal vän och kollega uppe i Malmfälten och frågade om jag kunde titta förbi. Det gick bra. Men jag fick uppmaningen snabba mig för på lördagen skulle det vara dåligt väder.* Alltså skyndade jag mig att avsluta arbetet hemma och slängde mig iväg vid femtiden på fredag eftermiddag. Efter lite funderande bestämde jag mig att åka över Jokkmokk istället för över Överkalix. Det tar lite längre tid men i gengälld är det ju vackrare väg. Och roligare MC-väg.
I Boden stannade jag och fyllde tanken vid OK-automaten vid Stormarknaden. Där såg jag två motorcyklister på parkeringen. Någon stund senare när jag tog en paus vid Laxede kom dom ifatt mig och vi fick en pratstund. Dom var från Frankrike på väg till Nordkap. En av dom hade sidovagn kopplad till hojen och där hade dom sin hund.
Nästa stopp blev vid Statoil i Jokkmokk där jag tog en varmkorv och en dricka. Resan fram till Malmberget gick bra. Inget regn. Ingen olycka. Väl framma blev det värmande te och värmande goda samtal. Jag var visserligen inte så frusen eftersom jag - för en gångs skull - sett till att ta på extrakläder i god tid och inte först när man frusit i tio mil, men teet var gott.
Lördagen ägnade kollega och jag mestadels åt att titta på kronprinsessbröllopet. Det regnade mest så det lockade inte till vare sig grillning, promenader eller andra utomhusaktiviteter. Men till slut slet vi oss från TV:n och hann basta också. Men då missade vi brudgummens tal. Men det kunde man ju läsa i tidningen dagen efter och även se i repris. Ett annat avbrott i tittandet var att en stund stå i fönstret och se kortegen av raggarbilar och andra gamla fordon som visst kör genom Gällivare och Malmberget varje år lördagen före midsommar. Vi insåg plötsligt att jag var på plats även ifjol. Men den gången kom jag med bil. Hojen stod krockad på verkstad. Det börjar lukta tradition att jag befinner mig i Malmberget helgen före midsommar.
Söndagen högmässa i Malmbergets kyrka. Givetvis blev jag erbjuden att deltaga och distribuera i mässan vilket jag med glädje gjorde. Redan i februari hade vi planerat att jag skulle komma upp en helg och då predika i mässan. Men av det blev intet pga att jag då fick befinna mig på sjukhuset i Umeå med min dotter.
Söndagseftermiddagspromenaden avslöjade att det avgränsande staketet flyttat fram en bit till och att ytterligare delar av gamla Malmberget börjar hotas av "gropen". Tyvärr är nu en del verkligt fin gammal genuin bebyggelse på väg att försvinna. Sannolikt blir det väl för gott. Om man inte beslutar flytta husen, men så har det visst inte sagts.
Eftersom även söndagen bjöd på kallt och periodvis regningt väder så valde jag fara hem först på måndag förmiddag. Jag tog västra vägen även denna gång efter viss tvekan. Ett hotande stort regnmoln syntes på himlen och jag fick fundera länge innan jag kunde konstatera att det nog befann sig en aning österut så att regnväder skulle ha varit troligare på Överkalixvägen. På vägen mot Porjus var det periodvis blött på vägen. Det hade regnat alltså, men jag drabbades inte just de stunder jag körde.
Väl i Jokkmokk beslöt jag variera hemvägen genom att ta vägen över Kåbdalis-Vidsel-Älvsbyn (ännu lite längre västerut meddelas här till den oinvigde). Klart roligare väg ur ren körsynvinkel: betydligt fler kurvor än vägen rakt ner efter älven. På den senare orten var jag återigen tvungen uppsöka OK eftersom det skulle vara på håret som bensinen skulle räcka ända hem (jo, jag tankade i Malmberget också, jag har inte hur stor tank som helst). När man ändå är i Älvsbyn så måste man ju passa på hälsa på sin gamle kamrat. Han var just "på byn" när jag kom men yngste sonen sa det kunde löna sig att vänta. Alltså gjorde jag det och fick kaffe och macka. Dessutom blev jag påmind om att det var hr kamratens födelsedag, vilket jag helt glömt bort. Nå, en kram fick han i alla fall. Däremot fick jag ju ta honom ur inbillningen att jag på vinst och förlust skulle ha farit från Luleå utan att veta att han är hemma.
Sista biten hade jag planerat ta vägen Klöverträsk-Avan för att få smaka det sista av kurvornas sötma. Men då jag lovat vara min dotter till hjälp så kände jag mig lite stressad så jag tog raka spåret fram till E4 och sedan över Notviken och hem. Väl hemma så ägnades andra halvan av eftermiddagen och hela kvällen åt att hjälpa dottern med diverse i sitt hem. För varje gång man ser henne (drygt två veckor sedan sist) så gör hon klara framsteg.
Idag har det inte blivit någon MC-tur (ännu) men väl biltur till affären. På vägen hem stannade jag till i andra änden av Porsön där min gamle kamrat befann sig som barnvakt hos barnbarnet Tyra. Alltså fick vi ljuga en stund till, jag fick i förväg ta del av hans blogginlägg vilket han författat men publicerar först ikväll då han är uppkopplad igen** samt att jag fick överlämna en present till hans födelsedag och gottgöra den stora försummelsen att jag inte hade något i handen igår.
Sedan i fredags har jag missat en stor mängd av fotbolls-VM-matcherna. Kanske måste jag se till att komma in på den rätta vägen igen och därför avstå lulemotorcyklisternas veckokörning ikväll?
* enligt norsk vädertjänst vars ytterst fina prognoser du kan hitta här (vi jämförde prognosen med verkligheten under hela helgen i Malmberget - i stort sett korrekt timme för timme både regnmängd och temperatur
** men en snabbkoll visar att han redan publicerat det. Alltså lyckades han på något vänster ta sig ut på nätet även i barnbarnets lägenhet
I slutet av förra veckan började jag bli lite less på att bara gå hemma och jobba på huset utom- och inomhus. Jag tänkte att jag måste dra iväg någonstans. Jag ringde gammal vän och kollega uppe i Malmfälten och frågade om jag kunde titta förbi. Det gick bra. Men jag fick uppmaningen snabba mig för på lördagen skulle det vara dåligt väder.* Alltså skyndade jag mig att avsluta arbetet hemma och slängde mig iväg vid femtiden på fredag eftermiddag. Efter lite funderande bestämde jag mig att åka över Jokkmokk istället för över Överkalix. Det tar lite längre tid men i gengälld är det ju vackrare väg. Och roligare MC-väg.
I Boden stannade jag och fyllde tanken vid OK-automaten vid Stormarknaden. Där såg jag två motorcyklister på parkeringen. Någon stund senare när jag tog en paus vid Laxede kom dom ifatt mig och vi fick en pratstund. Dom var från Frankrike på väg till Nordkap. En av dom hade sidovagn kopplad till hojen och där hade dom sin hund.
Nästa stopp blev vid Statoil i Jokkmokk där jag tog en varmkorv och en dricka. Resan fram till Malmberget gick bra. Inget regn. Ingen olycka. Väl framma blev det värmande te och värmande goda samtal. Jag var visserligen inte så frusen eftersom jag - för en gångs skull - sett till att ta på extrakläder i god tid och inte först när man frusit i tio mil, men teet var gott.
Lördagen ägnade kollega och jag mestadels åt att titta på kronprinsessbröllopet. Det regnade mest så det lockade inte till vare sig grillning, promenader eller andra utomhusaktiviteter. Men till slut slet vi oss från TV:n och hann basta också. Men då missade vi brudgummens tal. Men det kunde man ju läsa i tidningen dagen efter och även se i repris. Ett annat avbrott i tittandet var att en stund stå i fönstret och se kortegen av raggarbilar och andra gamla fordon som visst kör genom Gällivare och Malmberget varje år lördagen före midsommar. Vi insåg plötsligt att jag var på plats även ifjol. Men den gången kom jag med bil. Hojen stod krockad på verkstad. Det börjar lukta tradition att jag befinner mig i Malmberget helgen före midsommar.
Söndagen högmässa i Malmbergets kyrka. Givetvis blev jag erbjuden att deltaga och distribuera i mässan vilket jag med glädje gjorde. Redan i februari hade vi planerat att jag skulle komma upp en helg och då predika i mässan. Men av det blev intet pga att jag då fick befinna mig på sjukhuset i Umeå med min dotter.
Söndagseftermiddagspromenaden avslöjade att det avgränsande staketet flyttat fram en bit till och att ytterligare delar av gamla Malmberget börjar hotas av "gropen". Tyvärr är nu en del verkligt fin gammal genuin bebyggelse på väg att försvinna. Sannolikt blir det väl för gott. Om man inte beslutar flytta husen, men så har det visst inte sagts.
Eftersom även söndagen bjöd på kallt och periodvis regningt väder så valde jag fara hem först på måndag förmiddag. Jag tog västra vägen även denna gång efter viss tvekan. Ett hotande stort regnmoln syntes på himlen och jag fick fundera länge innan jag kunde konstatera att det nog befann sig en aning österut så att regnväder skulle ha varit troligare på Överkalixvägen. På vägen mot Porjus var det periodvis blött på vägen. Det hade regnat alltså, men jag drabbades inte just de stunder jag körde.
Väl i Jokkmokk beslöt jag variera hemvägen genom att ta vägen över Kåbdalis-Vidsel-Älvsbyn (ännu lite längre västerut meddelas här till den oinvigde). Klart roligare väg ur ren körsynvinkel: betydligt fler kurvor än vägen rakt ner efter älven. På den senare orten var jag återigen tvungen uppsöka OK eftersom det skulle vara på håret som bensinen skulle räcka ända hem (jo, jag tankade i Malmberget också, jag har inte hur stor tank som helst). När man ändå är i Älvsbyn så måste man ju passa på hälsa på sin gamle kamrat. Han var just "på byn" när jag kom men yngste sonen sa det kunde löna sig att vänta. Alltså gjorde jag det och fick kaffe och macka. Dessutom blev jag påmind om att det var hr kamratens födelsedag, vilket jag helt glömt bort. Nå, en kram fick han i alla fall. Däremot fick jag ju ta honom ur inbillningen att jag på vinst och förlust skulle ha farit från Luleå utan att veta att han är hemma.
Sista biten hade jag planerat ta vägen Klöverträsk-Avan för att få smaka det sista av kurvornas sötma. Men då jag lovat vara min dotter till hjälp så kände jag mig lite stressad så jag tog raka spåret fram till E4 och sedan över Notviken och hem. Väl hemma så ägnades andra halvan av eftermiddagen och hela kvällen åt att hjälpa dottern med diverse i sitt hem. För varje gång man ser henne (drygt två veckor sedan sist) så gör hon klara framsteg.
Idag har det inte blivit någon MC-tur (ännu) men väl biltur till affären. På vägen hem stannade jag till i andra änden av Porsön där min gamle kamrat befann sig som barnvakt hos barnbarnet Tyra. Alltså fick vi ljuga en stund till, jag fick i förväg ta del av hans blogginlägg vilket han författat men publicerar först ikväll då han är uppkopplad igen** samt att jag fick överlämna en present till hans födelsedag och gottgöra den stora försummelsen att jag inte hade något i handen igår.
Sedan i fredags har jag missat en stor mängd av fotbolls-VM-matcherna. Kanske måste jag se till att komma in på den rätta vägen igen och därför avstå lulemotorcyklisternas veckokörning ikväll?
* enligt norsk vädertjänst vars ytterst fina prognoser du kan hitta här (vi jämförde prognosen med verkligheten under hela helgen i Malmberget - i stort sett korrekt timme för timme både regnmängd och temperatur
** men en snabbkoll visar att han redan publicerat det. Alltså lyckades han på något vänster ta sig ut på nätet även i barnbarnets lägenhet
MC till slut
Ikväll hade jag inte tänkt följa med på lulemotorcyklisternas veckokörning. Nej, jag tänkte bara ta hojen för en liten tur till badhuset för bastu och simning. Men när jag väl satt på tvåhjuliga fordonet och det blivit lite bättre väder - då kom lusten. Och jag insåg att jag precis skulle hinna till samlingsplatsen vid järnvägsstationen innan gänget skulle ge sig av.
Veckans mål var Västra kajen i Piteå. Ett ställe jag aldrig besökt men som var riktigt trevligt. Vatten att blicka ut över. Ett mysigt café. God laxmacka och kaffe. Och på allt detta soligt väder så vi kunde sitta utomhus framför en husvägg och fika. En perfekt kväll alltså.
Enda felet med kvällen är att jag missade en del av Brasilien mot Nordkorea. Brasilien är alltid kul att se. Nå, jag hann hem till andra halvan av andra perioden och fick se Brasiliens andra mål. Roligt med fromma spelare som gör korstecken både när dom gör mål och när dom som avbytare byts in på plan.
MC-turen gick över Bergnäset-Kallax-Måttsund-Antnäs-Ersnäs-Fällträsk*-Sjulsmark-Arnemark-Öjebyn-Piteå. Men hemvägen blev det E4 raka spåret.
Varför är det mycket roligare att åka MC i grupp? Man sitter ju ändå ensam på sin hoj. Spelar det då någon roll om man har en MC framför sig i stället för en bil? Uppenbarligen. Är det kanske det slutliga beviset för evolutionen? Vi har flockdjursgenerna kvar. Eller det slutliga beviset för skapelsen: vi är skapta till gemenskap?
??
Beviset har jag dock fått att MC-känslan finns kvar trots de få milen** förra säsomgen.
* just när jag skriver detta reducerar Nordkorea till 2-1
** som minnegoda läsare kommer ihåg så inledde jag fjolårssäsongen med att köra omkull. Det gjorde att hojen fick stå en stor del av sommaren och det blev bara ca 250 mil, något jag de tidigare åren brukar ha kommit upp till redan vid denna tid på året.
Veckans mål var Västra kajen i Piteå. Ett ställe jag aldrig besökt men som var riktigt trevligt. Vatten att blicka ut över. Ett mysigt café. God laxmacka och kaffe. Och på allt detta soligt väder så vi kunde sitta utomhus framför en husvägg och fika. En perfekt kväll alltså.
Enda felet med kvällen är att jag missade en del av Brasilien mot Nordkorea. Brasilien är alltid kul att se. Nå, jag hann hem till andra halvan av andra perioden och fick se Brasiliens andra mål. Roligt med fromma spelare som gör korstecken både när dom gör mål och när dom som avbytare byts in på plan.
MC-turen gick över Bergnäset-Kallax-Måttsund-Antnäs-Ersnäs-Fällträsk*-Sjulsmark-Arnemark-Öjebyn-Piteå. Men hemvägen blev det E4 raka spåret.
Varför är det mycket roligare att åka MC i grupp? Man sitter ju ändå ensam på sin hoj. Spelar det då någon roll om man har en MC framför sig i stället för en bil? Uppenbarligen. Är det kanske det slutliga beviset för evolutionen? Vi har flockdjursgenerna kvar. Eller det slutliga beviset för skapelsen: vi är skapta till gemenskap?
??
Beviset har jag dock fått att MC-känslan finns kvar trots de få milen** förra säsomgen.
* just när jag skriver detta reducerar Nordkorea till 2-1
** som minnegoda läsare kommer ihåg så inledde jag fjolårssäsongen med att köra omkull. Det gjorde att hojen fick stå en stor del av sommaren och det blev bara ca 250 mil, något jag de tidigare åren brukar ha kommit upp till redan vid denna tid på året.
Vilken dag?
Vilken dag är det idag? Eller snarare vilken dag var det igår (6 juni) eftersom inlägget sannolikt blir klart strax efter midnatt. Nationaldagen, svarar ni. Bara delvis rätt, svarar jag. Det korrekta svaret är MOTORCYKELNS DAG. Knappast finns något bättre sätt att fira nationaldagen än att fästa en flagga på hojen och blåsa omkring i staden.
Det var vad jag tänkt göra också. Och inte bara i staden utan ut på landet också. Luleås motorcyklister hade planerat att göra sin söndagstur till Storforsen. Min avsikt var att haka på. Men i morse kände jag mig lite slö och hängig så jag struntade i hela saken. Kanske bidrog också det måttligt förtjusande vädret till min tvekan. Men när jag insåg att lusten till en MC-tur inte var så stor så började jag bli orolig. Vad har hänt med mig? För fem år sedan hade jag slängt mig iväg även om det regnat. Inte ens den kompletterande tanken att jag efter besöket i Storforsen kunde ha ramlat in en stund hos min gamle kamrat i Älvsbyn och ljugit en stund lyckades få upp mig på hojen. Illa.
Funderade ett tag på om jag skulle ta en kortare tur under eftermiddagen bara för att visa mig på Motorcykelns dag, men inte heller det väckte någon längtan: Nu är det illa. Riktigt illa.
En del av senare delen av eftermiddagen ägnade jag åt att se Robin Söderling i finalen i franska öppna. Men det hade jag ingenting för. Han förlorade mot Nadal.
Eftersom jag planerat vara borta dagtid så hade jag redan igår på nätet letat efter lämplig kvällgudstjänst att deltaga i. Jag fann kvällsmässa i Mjölkuddskyrkan. Dit for jag alltså kl 18 (med bil!!!). En stilla fin stund. Efteråt tog jag med prästen till kyrkstugan och bjöd på fika. En trevlig och uppbygglig kväll.
Slutet gott allting gott? Men hur ska jag få fart på MC-lusten? Får se om det räcker med bättre väder.
Det var vad jag tänkt göra också. Och inte bara i staden utan ut på landet också. Luleås motorcyklister hade planerat att göra sin söndagstur till Storforsen. Min avsikt var att haka på. Men i morse kände jag mig lite slö och hängig så jag struntade i hela saken. Kanske bidrog också det måttligt förtjusande vädret till min tvekan. Men när jag insåg att lusten till en MC-tur inte var så stor så började jag bli orolig. Vad har hänt med mig? För fem år sedan hade jag slängt mig iväg även om det regnat. Inte ens den kompletterande tanken att jag efter besöket i Storforsen kunde ha ramlat in en stund hos min gamle kamrat i Älvsbyn och ljugit en stund lyckades få upp mig på hojen. Illa.
Funderade ett tag på om jag skulle ta en kortare tur under eftermiddagen bara för att visa mig på Motorcykelns dag, men inte heller det väckte någon längtan: Nu är det illa. Riktigt illa.
En del av senare delen av eftermiddagen ägnade jag åt att se Robin Söderling i finalen i franska öppna. Men det hade jag ingenting för. Han förlorade mot Nadal.
Eftersom jag planerat vara borta dagtid så hade jag redan igår på nätet letat efter lämplig kvällgudstjänst att deltaga i. Jag fann kvällsmässa i Mjölkuddskyrkan. Dit for jag alltså kl 18 (med bil!!!). En stilla fin stund. Efteråt tog jag med prästen till kyrkstugan och bjöd på fika. En trevlig och uppbygglig kväll.
Slutet gott allting gott? Men hur ska jag få fart på MC-lusten? Får se om det räcker med bättre väder.
Motorcyklism i Sverige och Finland
Startade på förmiddagen från Juoksengi för färd norrut till Pajala. Där sammanstrålade jag med gänget som skulle åka Pingstrundan. Hur många vi var hann jag inte räkna men fler än den lilla skara som åkte Första majrundan, Men så var det ju bättre väder också. Div personer som jag mer eller mindre känner träffade jag också. Hann också snabbt hälsa på Kh Monica Metsävainio som välsignade alla MC-åkarna. När vi kommit över till Finland och kört en bit så mötte ett nytt stort gäng upp och slog följe med oss.
Riktigt var vi for runt vet jag inte eftersom jag inte kan geografin i norra Finland så bra. Jag hängde bara med. Men vi kom till ett ställe som verkar ha sin bättre sida på vinterhalvåret. Minns jag rätt så hette det Ylästunturi. Där åt vi lunch och jag fick lyssna till en intressant redogörelse om meänkieli av kollegan Ritva Seppelä från stiftet som också är motorcyklist.
Tillbaka på delvis andra, delvis samma väger och så svängde vi in vid Pajala kyrka strax före kl 17. En person dirigerade så varannan motorcyklist körde på ena sidan kyrkan och var annan på andra sidan och så ställdes hojarna upp i långa led efter kyrkuppfarten. Ett brudpar kom gående ur kyrkan och hela MC-kortegen körde efter dem - jag gissar på väg mot bröllopsfesten. Men då svängde jag av. Bensin, kaffe och bulle inhandlades på OK och sen bar det av söderut.
Med bara några minuters försening kom jag till församlingshemmet i Pello till kl 18 och fick vara med om bön med två predikningar. Först av finsktalande predikant och det tolkades inte eftersom ingen som behövde tolk fanns i lokalen när dom frågade. Hade jag bara infunnit mig 4 min tidigare så hade det blivit tolkat. Men den andra predikan som hölls av kollegan Stefan Aro blev tolkad. Jag tror att jag någon gång tidigare beskrivit detta fenomen som exempel på stor laestadiansk generositet: om så bara en person behöver tolkning så är de övriga utan gnäll beredda att "uthärda" det. Kärleksfullt, säger jag.
Nu är jag sedan flera timmar åter i Juoksengi och har också fått bada riktig vedeldad bastu.
MC-tur, god predikan och bastu! Kan någon då komma på någonting som fattas för att livet ska vara fullkomligt?
Riktigt var vi for runt vet jag inte eftersom jag inte kan geografin i norra Finland så bra. Jag hängde bara med. Men vi kom till ett ställe som verkar ha sin bättre sida på vinterhalvåret. Minns jag rätt så hette det Ylästunturi. Där åt vi lunch och jag fick lyssna till en intressant redogörelse om meänkieli av kollegan Ritva Seppelä från stiftet som också är motorcyklist.
Tillbaka på delvis andra, delvis samma väger och så svängde vi in vid Pajala kyrka strax före kl 17. En person dirigerade så varannan motorcyklist körde på ena sidan kyrkan och var annan på andra sidan och så ställdes hojarna upp i långa led efter kyrkuppfarten. Ett brudpar kom gående ur kyrkan och hela MC-kortegen körde efter dem - jag gissar på väg mot bröllopsfesten. Men då svängde jag av. Bensin, kaffe och bulle inhandlades på OK och sen bar det av söderut.
Med bara några minuters försening kom jag till församlingshemmet i Pello till kl 18 och fick vara med om bön med två predikningar. Först av finsktalande predikant och det tolkades inte eftersom ingen som behövde tolk fanns i lokalen när dom frågade. Hade jag bara infunnit mig 4 min tidigare så hade det blivit tolkat. Men den andra predikan som hölls av kollegan Stefan Aro blev tolkad. Jag tror att jag någon gång tidigare beskrivit detta fenomen som exempel på stor laestadiansk generositet: om så bara en person behöver tolkning så är de övriga utan gnäll beredda att "uthärda" det. Kärleksfullt, säger jag.
Nu är jag sedan flera timmar åter i Juoksengi och har också fått bada riktig vedeldad bastu.
MC-tur, god predikan och bastu! Kan någon då komma på någonting som fattas för att livet ska vara fullkomligt?
Verbal och verklig motorcyklism
Den verbala motorcyklismen ägnar jag mig åt här på bloggen. Den verkliga när jag sitter på hojen. Den verkliga är ju skälet till den verbala men å andra sidan kan den verbala ibland vara såsom Guds ord som verkar det vartill det utsänts, dvs åstadkommer det den säger.
Alltnog. Igår satte jag mig på hojen igen efter några dagars uppehåll. Anledningen var ett tjänsteärende till Piteå och då var det ju tillräckligt vackert väder för att man skulle föredra hojen framför bilen. På vägen till Piteå kände jag verkligen hur kul det var så jag övervägde att inte fara hem igen efter arbetsdagens slut (fr o m idag, fredag har jag semseter+lediga dagar t o m tisdag efter midsommar) utan fortsätta söderut, ta in hos en av bröderna i Umeå, på vägen köpa tandborste + annat nödvändigt (packväskan sitter på hojen) och idag fortsätta mot Stockholm och lördagens Jesusmanifestation. Det har varit min ursprungliga tanke i flera månader att åka MC ner till detta evenemang men för några veckor sedan tänkte jag bort det men när jag väl satt på hojen så återkom tanken - tillfälligtvis. Istället valde jag att ringa min gamle kamrat för att kolla om man borde ta vägen över Älvsbyn på hemvägen och tigga en bit mat där stället för att gå på Palterian i Öjebyn vilket jag annars nästan alltid gör när jag är i Piteå. Men man skulle inte ta vägen över Älvsbyn ty den gamle kamraten befann sig nästan i Haparanda och då han var så lojal mot sitt arbete och sina planer att han höll fast vid dem istället för att tvärvända och köra som en blådåre hem för att möta gammal kompis så återstod intet annat för mig än att äta palt i Öjebyn och sedan ta en härlig tur hem i det vackra vädret.
Idag, mitt på dagen ägnade jag en stund åt att inköpa div MC-utrustning som jag inte haft men flera gånger behövt, vilket kära läsarna kan påminna sig vilka läst om mina turer i spöregn. Det som inköptes var regnhandskar och hjälmhuva (en bättre än den jag redan har) (Biltema), regnskydd till stövlarna (Lindroths) och tvådelat regnställ (Heds). Konstaterade att jag köpt en stor del av min MC-utrustning på Heds (Yamaha) trots att jag har en Honda. Det var ju också Heds MC-verkstad som - på försäkringsbolagets anmodan - fick uppdraget fixa min hoj efter fjolårets vurpa. Kanske kommer även en dag då jag bestämmer mig att byta hoj till en Yamaha. Men vilken modell skulle jag i så fall välja? Utanför Lindroths butik (dom säljer fler märken än Honda) såg jag en Suzuki V-Strom uppställd. Den har fått fina omdömen i flera jämförande tester som jag läst. Kanske blir det min nästa hoj. Men när det kommer till kritan så blir det nog så att jag bara byter upp mig till en modernare Transalp den dag jag byter MC - om jag alls gör det någon gång. Jag är ju - som alla vet - sådan till min natur att jag lätt kör i uppkörda hjulspår.
Efter div förberedelser hemma så bar det framåt aftonen iväg norrut. Varmt när jag startade i solskenet, men när solen sakta dalar så tilltar kylan fort. Två gånger fick jag stanna och ta på mer kläder. Via Råneå- Niemisel- Morjärv (roligare åka kurviga gamla militärvägen)-Överkalix- Övertorneå har jag nu hamnat i Juoksengi. I morgon blir det Pingstrunda i Pajala.
Fortsättning följer!
Alltnog. Igår satte jag mig på hojen igen efter några dagars uppehåll. Anledningen var ett tjänsteärende till Piteå och då var det ju tillräckligt vackert väder för att man skulle föredra hojen framför bilen. På vägen till Piteå kände jag verkligen hur kul det var så jag övervägde att inte fara hem igen efter arbetsdagens slut (fr o m idag, fredag har jag semseter+lediga dagar t o m tisdag efter midsommar) utan fortsätta söderut, ta in hos en av bröderna i Umeå, på vägen köpa tandborste + annat nödvändigt (packväskan sitter på hojen) och idag fortsätta mot Stockholm och lördagens Jesusmanifestation. Det har varit min ursprungliga tanke i flera månader att åka MC ner till detta evenemang men för några veckor sedan tänkte jag bort det men när jag väl satt på hojen så återkom tanken - tillfälligtvis. Istället valde jag att ringa min gamle kamrat för att kolla om man borde ta vägen över Älvsbyn på hemvägen och tigga en bit mat där stället för att gå på Palterian i Öjebyn vilket jag annars nästan alltid gör när jag är i Piteå. Men man skulle inte ta vägen över Älvsbyn ty den gamle kamraten befann sig nästan i Haparanda och då han var så lojal mot sitt arbete och sina planer att han höll fast vid dem istället för att tvärvända och köra som en blådåre hem för att möta gammal kompis så återstod intet annat för mig än att äta palt i Öjebyn och sedan ta en härlig tur hem i det vackra vädret.
Idag, mitt på dagen ägnade jag en stund åt att inköpa div MC-utrustning som jag inte haft men flera gånger behövt, vilket kära läsarna kan påminna sig vilka läst om mina turer i spöregn. Det som inköptes var regnhandskar och hjälmhuva (en bättre än den jag redan har) (Biltema), regnskydd till stövlarna (Lindroths) och tvådelat regnställ (Heds). Konstaterade att jag köpt en stor del av min MC-utrustning på Heds (Yamaha) trots att jag har en Honda. Det var ju också Heds MC-verkstad som - på försäkringsbolagets anmodan - fick uppdraget fixa min hoj efter fjolårets vurpa. Kanske kommer även en dag då jag bestämmer mig att byta hoj till en Yamaha. Men vilken modell skulle jag i så fall välja? Utanför Lindroths butik (dom säljer fler märken än Honda) såg jag en Suzuki V-Strom uppställd. Den har fått fina omdömen i flera jämförande tester som jag läst. Kanske blir det min nästa hoj. Men när det kommer till kritan så blir det nog så att jag bara byter upp mig till en modernare Transalp den dag jag byter MC - om jag alls gör det någon gång. Jag är ju - som alla vet - sådan till min natur att jag lätt kör i uppkörda hjulspår.
Efter div förberedelser hemma så bar det framåt aftonen iväg norrut. Varmt när jag startade i solskenet, men när solen sakta dalar så tilltar kylan fort. Två gånger fick jag stanna och ta på mer kläder. Via Råneå- Niemisel- Morjärv (roligare åka kurviga gamla militärvägen)-Överkalix- Övertorneå har jag nu hamnat i Juoksengi. I morgon blir det Pingstrunda i Pajala.
Fortsättning följer!
SE OSS!
är rubriken på en kampanj som SMC (Sveriges Motorcyklister) f n driver. Det handlar om att dels få motorcyklister själva att ta det piano i trafiken men också - vilket är minst lika viktigt! - att få våra medtrafikanter, framförallt bilister, att se oss.
I ett material som SMC gett ut finns dels goda råd till oss motorcyklister själva. Dom är i nio punkter och kan sammanfattas i de ord på vägen som man alltid får med sig när man på MC lämnar sin gamle kamrat med fru i Älvsbyn: kör försiktigt!
Men eftersom jag gissar att de flesta bland kära läsarna inte är motorcyklister utan bilister väljer jag att här dela med mig av de råd som vi motorcyklister vill dela med oss av som
TIPS TILL VÅRA MEDTRAFIKANTER
- Använd alltid blinkers när du ska svänga i en korsning eller byta fil. En motorcyklist kan komma bakifrån utan att du uppmärksammat den. Det låter enkelt men tyvärr är detta en orsak till att motorcyklister skadas och dödas varje år.
- Titta en extra gång när du ska svänga ut i en korsning. Ser du ett tvåhjuligt motorfordon närma sig så har det högre fart än vad hjärnan uppfattar. I hälften av korsningsolyckorna 2000-20007 där en motorcyklist dog, körde bilisten ut framför motorcyklisten.
- Om du kört fel, gör inte en U-sväng över vägen utan att vara säker på att ha fri sikt. U-svängande bilar dödar och skadar ett antal motorcyklister varje år.
- Motorcyklar är ett litet fordon som kan döljas bakom skyltar och A-stolparna i din bil. Därför är det viktigt att du tittar en extra gång i korsningar där det ofta finns stolpar och annat som kan skymma.
- Håll avståndet! Tänk på reaktionssträckan.
- Se Oss i trafiken!
TACK FÖR DIN UPPMÄRKSAMHET!
Det sista rådet till motorcyklisterna är att gå en SMC-kurs och öva inbromsning och annan körteknik. Årets grundkurs (tidigare kallad avrostning) missar jag dock. Den är på söndag kl 10-14 på Hedenbasen utanför Boden. Men då har jag högmässa i Hertsökyrkan och därefter dop i Nederluleå kyrka. Jag får väl lova mig själv att köra ännu försiktigare i år.
Ikväll hade vi ett arbetsmöte med Norrbottens SMC-styrelse. Vi utvärderade majrundan. Givetvis fungerade allt perfekt på första maj eftersom vi bara var en tiondel av beräknat antal deltagare. Nu är den stora frågan vad vi gör av alla våra märken (pins) som inte blev sålda. Kan man - som den ekonomiskt sinnade kassören föreslog - klistra över årtalet med en liten dekal och "återanvända" dem? Om inte annat så vore det miljövänligt. Och det inte minst vore kanske bra för motorcyklisternas image.
I ett material som SMC gett ut finns dels goda råd till oss motorcyklister själva. Dom är i nio punkter och kan sammanfattas i de ord på vägen som man alltid får med sig när man på MC lämnar sin gamle kamrat med fru i Älvsbyn: kör försiktigt!
Men eftersom jag gissar att de flesta bland kära läsarna inte är motorcyklister utan bilister väljer jag att här dela med mig av de råd som vi motorcyklister vill dela med oss av som
TIPS TILL VÅRA MEDTRAFIKANTER
- Använd alltid blinkers när du ska svänga i en korsning eller byta fil. En motorcyklist kan komma bakifrån utan att du uppmärksammat den. Det låter enkelt men tyvärr är detta en orsak till att motorcyklister skadas och dödas varje år.
- Titta en extra gång när du ska svänga ut i en korsning. Ser du ett tvåhjuligt motorfordon närma sig så har det högre fart än vad hjärnan uppfattar. I hälften av korsningsolyckorna 2000-20007 där en motorcyklist dog, körde bilisten ut framför motorcyklisten.
- Om du kört fel, gör inte en U-sväng över vägen utan att vara säker på att ha fri sikt. U-svängande bilar dödar och skadar ett antal motorcyklister varje år.
- Motorcyklar är ett litet fordon som kan döljas bakom skyltar och A-stolparna i din bil. Därför är det viktigt att du tittar en extra gång i korsningar där det ofta finns stolpar och annat som kan skymma.
- Håll avståndet! Tänk på reaktionssträckan.
- Se Oss i trafiken!
TACK FÖR DIN UPPMÄRKSAMHET!
Det sista rådet till motorcyklisterna är att gå en SMC-kurs och öva inbromsning och annan körteknik. Årets grundkurs (tidigare kallad avrostning) missar jag dock. Den är på söndag kl 10-14 på Hedenbasen utanför Boden. Men då har jag högmässa i Hertsökyrkan och därefter dop i Nederluleå kyrka. Jag får väl lova mig själv att köra ännu försiktigare i år.
Ikväll hade vi ett arbetsmöte med Norrbottens SMC-styrelse. Vi utvärderade majrundan. Givetvis fungerade allt perfekt på första maj eftersom vi bara var en tiondel av beräknat antal deltagare. Nu är den stora frågan vad vi gör av alla våra märken (pins) som inte blev sålda. Kan man - som den ekonomiskt sinnade kassören föreslog - klistra över årtalet med en liten dekal och "återanvända" dem? Om inte annat så vore det miljövänligt. Och det inte minst vore kanske bra för motorcyklisternas image.
Vart tog våren vägen?
Att vara ute och titta på valborgsmässoeldar hjälpte inte. Att se på fyrverkeri uppenbarligen inte heller.
Första maj hade det sämsta väder man upplevt på många år. Det tyckte tydligen de flesta av länets MC-kompisar också. Det var max ca 100 som åkte första maj-rundan, mot ca 1000 de senaste åren, vilket man kan läsa om i NSD och Kuriren, ja t o m i Piteå-Tidningen. Att köra i regn kan vara svårt. Till och från immar det igen. Oftast inte på visiret utan på glasögonen. Alltså måste man öppna visiret en aning och vädra, med risken att det kommer regnstänk på glasögonen och sen är det ännu svårare att se. Har någon en bra lösning på problemet?* Det kändes ibland som att man skulle hamna i situationen då ramsan "vart tog vägen vägen? Jag tror att vi är ute på en åker och åker" skulle bli användbar. Tur att han som körde före mig mellan Luleå och Boden hade stark baklykta: jag kunde ta sikte på något suddigt rött en bit fram och sedan bara försöka se till att densamma röda fläcken höll sig på rimligt avstånd. Mellan Boden och Älvsbyn hade jag en äldre motorcyklist framför mig som inte verkar ha riktig hum om kortegekörning. Han låg omväxlande i höger och vänster led och lika ofta mitt emellan dem. Väl framme i Älvsbyn dristade jag mig att ge den äldre gentlemannen lite undervisning i kortegekörning. En rätt som jag kanske kan ta mig eftersom jag bär en av de SMC-märkta arrangörsvästarna. Men längre än till Älvsbyn hängde jag inte med. Där hoppade jag av. Det hade två skäl: dels var jag blöt och less, dels ville jag givetvis träffa min gamle kamrat med fru och eftersom dom inte masade sig ut till Storgatan så fick jag ta in hos dom en stund istället. Och dom fick en oväntad anledning att skura hallgolvet pga allt vatten som droppade från mitt MC-ställ. Gott kaffe, trevlig pratstund och fr a fick jag ju se det omtalade barnbarnet som var på besök med sina föräldrar.
Efter en stund for jag hem, men så mycket tid tjänade jag inte på det men tillräckligt för att hinna bli torr och ombytt innan det var dags att ge sig iväg mot Älvsbyn igen - med bil denna gång. Dock endast till Klöverträsk för att vara med om öppnandet av restaurang därstädes. Tyvärr missade jag därigenom en av årets mesta vårupplevelser. Lunds studentsångare på TV kl 18. Men det kan man väl alltid ta igen via nätet. I Klöverträsk bor arbetskamrat med make i gammalt fint hus som dom håller på att rusta. Där fick vi sedan en kopp kaffe med imponerande mycket gott doppa** innan vi vände kosan mot Luleå igen (för mig alltså andra gången på blott några timmar).
* linser föreslog min gamle kamrat
** arbetsakamrat upplyste oss om att hon bara prioriterar bakning en gång varje år: Valborgsmäss. Så vill man bli bjuden på gofika och inte bara en torr gammelskorpa så ska man knacka på just på första maj! Vi gjorde alltså helt rätt.
Första maj hade det sämsta väder man upplevt på många år. Det tyckte tydligen de flesta av länets MC-kompisar också. Det var max ca 100 som åkte första maj-rundan, mot ca 1000 de senaste åren, vilket man kan läsa om i NSD och Kuriren, ja t o m i Piteå-Tidningen. Att köra i regn kan vara svårt. Till och från immar det igen. Oftast inte på visiret utan på glasögonen. Alltså måste man öppna visiret en aning och vädra, med risken att det kommer regnstänk på glasögonen och sen är det ännu svårare att se. Har någon en bra lösning på problemet?* Det kändes ibland som att man skulle hamna i situationen då ramsan "vart tog vägen vägen? Jag tror att vi är ute på en åker och åker" skulle bli användbar. Tur att han som körde före mig mellan Luleå och Boden hade stark baklykta: jag kunde ta sikte på något suddigt rött en bit fram och sedan bara försöka se till att densamma röda fläcken höll sig på rimligt avstånd. Mellan Boden och Älvsbyn hade jag en äldre motorcyklist framför mig som inte verkar ha riktig hum om kortegekörning. Han låg omväxlande i höger och vänster led och lika ofta mitt emellan dem. Väl framme i Älvsbyn dristade jag mig att ge den äldre gentlemannen lite undervisning i kortegekörning. En rätt som jag kanske kan ta mig eftersom jag bär en av de SMC-märkta arrangörsvästarna. Men längre än till Älvsbyn hängde jag inte med. Där hoppade jag av. Det hade två skäl: dels var jag blöt och less, dels ville jag givetvis träffa min gamle kamrat med fru och eftersom dom inte masade sig ut till Storgatan så fick jag ta in hos dom en stund istället. Och dom fick en oväntad anledning att skura hallgolvet pga allt vatten som droppade från mitt MC-ställ. Gott kaffe, trevlig pratstund och fr a fick jag ju se det omtalade barnbarnet som var på besök med sina föräldrar.
Efter en stund for jag hem, men så mycket tid tjänade jag inte på det men tillräckligt för att hinna bli torr och ombytt innan det var dags att ge sig iväg mot Älvsbyn igen - med bil denna gång. Dock endast till Klöverträsk för att vara med om öppnandet av restaurang därstädes. Tyvärr missade jag därigenom en av årets mesta vårupplevelser. Lunds studentsångare på TV kl 18. Men det kan man väl alltid ta igen via nätet. I Klöverträsk bor arbetskamrat med make i gammalt fint hus som dom håller på att rusta. Där fick vi sedan en kopp kaffe med imponerande mycket gott doppa** innan vi vände kosan mot Luleå igen (för mig alltså andra gången på blott några timmar).
* linser föreslog min gamle kamrat
** arbetsakamrat upplyste oss om att hon bara prioriterar bakning en gång varje år: Valborgsmäss. Så vill man bli bjuden på gofika och inte bara en torr gammelskorpa så ska man knacka på just på första maj! Vi gjorde alltså helt rätt.
Tvåhjulingspremiärer
Observera pluralformen "...premiärer"! Jag har alltså åkt både vanlig cykel - och motorcykel.
Den vanliga cykeln fick egentligen sin premiärtur i lördags, men den var kort. Bara från garagelängan till huset. Idag blev det längre: Fram och tillbaka till jobbet. Och som vanligt när man cyklar längs skurholmsfjärden så är det motvind på morgonen när man cyklar dit och sedan är det motvind på kvällen då man cyklar hit. Jag tror jag ska byta till lämpligt nattjobb så jag får cykla dit på kvällen och hit på morgonen. Då skulle jag kanske få medvind.
Lika vindkänslig är man ju inte när man kör motorykeln och har en 600 kubiks motor till hjälp. Igår fixade jag till hojen för säsongen. Ja, alltså, jag bytte olja och oljefilter. (Det borde jag ju gjort redan i höstas men var då osedvanligt slö). Sedan skulle hojen behöva tvättas för inte heller det gjorde jag före vintern. Det är oacceptabelt slarvigt. Men det får vara till en varmare dag.
Idag blev det alltså premiärtur. I sakta mak till Statoil vid Scandic Hotell för att pumpa däcken och sedan full fart. Genom sta'n, över Bergnäsbron, till Gäddvik och tillbaka till norra sidan av älven via gamla Gäddviksbron. Kort fundering: ska man ta ner på E4? Det gjorde jag nog förra året? Nej, eftersom riktiga motorcyklister gillar kurvor mer än hastigheter så blev det över Storheden - där passerar man i snabb takt 5 rondeller som man får svänga lite i - genom Gammelstad med snabb titt (utifrån) på kyrkstugan, därefter kurviga vägen till Rutvik. Men sedan blev det åka av: E4 - 110 km/tim - till Persön (såg en älg vid vägen) och sedan hemåt via Örarna, Bensbyn. Lite längre premiärtur än förra året. Åkte t o m över Björkskatan och ringde på hos goda vänner för att få några vittnen som kan intyga att jag inte ljuger när jag skriver att jag varit ute och kört men dom var inte hemma! Sedan bara kort bit hem.
Alltså: över sex mil helt i onödan utan något som helst annat syfte än att det ska vara roligt. Och dessutom var det ju svalt på kvällen så jag var ganska kall när jag kom in. Var tvungen att värma en kopp choklad för att återfå värmen. Tänk om jag istället satsat alla dessa sex mil i en och samma bestämda riktning då hade jag ju nästan nått fram till min gamle kamrat och kunnat bli bjuden på kaffe. Men då hade jag väl frusit ihjäl på hemvägen. Så det får bli en annan gång.
27 april. Undrar om detta är min senaste MC-premiär hittills? Minnesgoda läsare påminner sig att jag min första MC-vår var ute redan sjätte april. Har jag börjat tackla av? Är detta ett smygande tecken på att jag inte längre är en riktig motorcyklist? Allvarligt i så fall. Tur ändå att jag hann ut innan första maj-rundan. Illa om det skulle vara premiären! Man bör ha gjort några mil innan man ska ta sig fram utan missöden bland 1000 andra motorcyklister.
Du som bor i "Fyrkanten" kommer väl och tittar på MC-kortegen? Läs mer om tider och samlingsplatser här
Den vanliga cykeln fick egentligen sin premiärtur i lördags, men den var kort. Bara från garagelängan till huset. Idag blev det längre: Fram och tillbaka till jobbet. Och som vanligt när man cyklar längs skurholmsfjärden så är det motvind på morgonen när man cyklar dit och sedan är det motvind på kvällen då man cyklar hit. Jag tror jag ska byta till lämpligt nattjobb så jag får cykla dit på kvällen och hit på morgonen. Då skulle jag kanske få medvind.
Lika vindkänslig är man ju inte när man kör motorykeln och har en 600 kubiks motor till hjälp. Igår fixade jag till hojen för säsongen. Ja, alltså, jag bytte olja och oljefilter. (Det borde jag ju gjort redan i höstas men var då osedvanligt slö). Sedan skulle hojen behöva tvättas för inte heller det gjorde jag före vintern. Det är oacceptabelt slarvigt. Men det får vara till en varmare dag.
Idag blev det alltså premiärtur. I sakta mak till Statoil vid Scandic Hotell för att pumpa däcken och sedan full fart. Genom sta'n, över Bergnäsbron, till Gäddvik och tillbaka till norra sidan av älven via gamla Gäddviksbron. Kort fundering: ska man ta ner på E4? Det gjorde jag nog förra året? Nej, eftersom riktiga motorcyklister gillar kurvor mer än hastigheter så blev det över Storheden - där passerar man i snabb takt 5 rondeller som man får svänga lite i - genom Gammelstad med snabb titt (utifrån) på kyrkstugan, därefter kurviga vägen till Rutvik. Men sedan blev det åka av: E4 - 110 km/tim - till Persön (såg en älg vid vägen) och sedan hemåt via Örarna, Bensbyn. Lite längre premiärtur än förra året. Åkte t o m över Björkskatan och ringde på hos goda vänner för att få några vittnen som kan intyga att jag inte ljuger när jag skriver att jag varit ute och kört men dom var inte hemma! Sedan bara kort bit hem.
Alltså: över sex mil helt i onödan utan något som helst annat syfte än att det ska vara roligt. Och dessutom var det ju svalt på kvällen så jag var ganska kall när jag kom in. Var tvungen att värma en kopp choklad för att återfå värmen. Tänk om jag istället satsat alla dessa sex mil i en och samma bestämda riktning då hade jag ju nästan nått fram till min gamle kamrat och kunnat bli bjuden på kaffe. Men då hade jag väl frusit ihjäl på hemvägen. Så det får bli en annan gång.
27 april. Undrar om detta är min senaste MC-premiär hittills? Minnesgoda läsare påminner sig att jag min första MC-vår var ute redan sjätte april. Har jag börjat tackla av? Är detta ett smygande tecken på att jag inte längre är en riktig motorcyklist? Allvarligt i så fall. Tur ändå att jag hann ut innan första maj-rundan. Illa om det skulle vara premiären! Man bör ha gjort några mil innan man ska ta sig fram utan missöden bland 1000 andra motorcyklister.
Du som bor i "Fyrkanten" kommer väl och tittar på MC-kortegen? Läs mer om tider och samlingsplatser här
Tvåhjuligt fordon efterlyses
I kommentar till föregående inlägg har Ann O Nym uttryckt stor förvåning över att jag i två inlägg å rad kunnat undvika att nämna visst tvåhjuligt fordon.
Men här ska hon få ett tröstande ord. Eller ska jag säga han? Med benägen hjälp av kollegan Anna-Stina har jag nämligen redan för ganska länge sedan knäckt vem Ann O Nym är och det visar sig att hon är en han. I själva verket fanns det folk i min bekantskapskrets som trodde att det var Anna-Stina själv som dolde sig bakom signaturen Ann O Nym. Men på helt sanningsenligt sätt lyckades hon vända uppmärksamheten åt annat håll. Vad ska jag nu göra när jag vet att hon är en han. Ska jag kalla henne för honom eller honom för henne? Kanske bäst att jag går en studiecirkel i studieförbundet Sensus' regi, där kan man ju numera välja om man är en han, hon eller (det könsneutrala?) hen.
Frågan som då infinner sig när jag nu gör ett försök att hålla mig inom det av Ann O Nym saknade ämnesområdet: är motorcykeln en han eller en hon. Den säger jag nog.
Allt nog. På torsdag kväll har vi styrelsemöte med motorcyklisterna i norrbotten. Numera är jag bara suppleant i styrelsen efter att två år varit sekreterare. Visar tydligt på att jag klarar att stiga ner från piedistalen,* eller? Vid torsdagens möte ska vi bla gå igenom det sista inför årets upplaga av första maj-rundan. De senaste åren har jag åtagit mig att sälja våra märken vilka var och en som åker rundan kan få köpa. Alltid roligt gå runt bland motorcyklisterna och kränga dessa små souvenirer som är beviset att man var med. Alla är trevliga. Tyvärr är det dock en del som saknar kontanter och jag kan inte ta kort.
När sedan rundan går av stapeln räknar jag med att min gamle kamrat möter upp på Storgatan i Älvsbyn så vi får en liten pratstund. Även det har ju blivit en tradition.
* dvs den plats där vi präster per definition anses befinna oss
Men här ska hon få ett tröstande ord. Eller ska jag säga han? Med benägen hjälp av kollegan Anna-Stina har jag nämligen redan för ganska länge sedan knäckt vem Ann O Nym är och det visar sig att hon är en han. I själva verket fanns det folk i min bekantskapskrets som trodde att det var Anna-Stina själv som dolde sig bakom signaturen Ann O Nym. Men på helt sanningsenligt sätt lyckades hon vända uppmärksamheten åt annat håll. Vad ska jag nu göra när jag vet att hon är en han. Ska jag kalla henne för honom eller honom för henne? Kanske bäst att jag går en studiecirkel i studieförbundet Sensus' regi, där kan man ju numera välja om man är en han, hon eller (det könsneutrala?) hen.
Frågan som då infinner sig när jag nu gör ett försök att hålla mig inom det av Ann O Nym saknade ämnesområdet: är motorcykeln en han eller en hon. Den säger jag nog.
Allt nog. På torsdag kväll har vi styrelsemöte med motorcyklisterna i norrbotten. Numera är jag bara suppleant i styrelsen efter att två år varit sekreterare. Visar tydligt på att jag klarar att stiga ner från piedistalen,* eller? Vid torsdagens möte ska vi bla gå igenom det sista inför årets upplaga av första maj-rundan. De senaste åren har jag åtagit mig att sälja våra märken vilka var och en som åker rundan kan få köpa. Alltid roligt gå runt bland motorcyklisterna och kränga dessa små souvenirer som är beviset att man var med. Alla är trevliga. Tyvärr är det dock en del som saknar kontanter och jag kan inte ta kort.
När sedan rundan går av stapeln räknar jag med att min gamle kamrat möter upp på Storgatan i Älvsbyn så vi får en liten pratstund. Även det har ju blivit en tradition.
* dvs den plats där vi präster per definition anses befinna oss
Säkra vårtecken
Och ni anar givetvis vad jag syftar på. Inte sjungande småfåglar. Inte snön som smälter i snabb takt. Och absolut inte - ännu - några små vackra vårblommor vid husväggen. Nej, absolut inget av detta.
Istället har jag sett - motorcyklar. Redan för någon dag sedan har jag berättat om den första synen. Idag blev det fler. Nu har jag sett långt över tio stycken. Varav alltså de flesta på samma dag. Åsynen av alla dessa härliga fordon väcker många tankar och drömmar och funderingar.
En fundering som uppkommer hos mig är det här med motorcykelklubbar. Det finns alltså klubbar (bland alla andra typer av MC-klubbar) för speciella motorcykelmärken- och modeller. Förefaller lite märkligt för mig som trots allt inte är en total MC-nörd. Att man kan ha något gemensamt om man har samma slags hoj kan jag förstå. Man kan diskutera vilka tillbehör och reservdelar som finns, man kan ge varandra tips inför reparationer mm. Men dessutom är det så att medlemmarna i dessa märkesklubbar ägnar sig åt att träffas på speciella träffar på sommarhalvåret. Det förstår jag inte riktigt. Vad är det som säger att jag just skulle ha en massa övrigt gemensamt med folk som bara råkat köpa samma slags motorcykel som jag? Det hela måste grunda sig på tanken
1) att motorcykellivet är en väsentlig del av hela mitt liv
2) valet av motorcykel är en så djupgående process att det avslöjar det helt dominerande i min personlighet
Alltså blir det självklart att alla verkligt likasinnade finns bland just dem som valt samma typ av hoj och att detta val således är överordnat alla andra livsval.
Lite inskränkt kan kanske t o m jag tycka. Nej, något mer som förenar måste väl finnas. (Eller har jag härmed avslöjat att jag inte är en äkta motorcyklist?)
Ibland har jag funderat på att försöka ta initiativ till en kristen MC-klubb i Norrbotten (i västerbotten finns det). De flesta kristna MC-klubbar synes mig dock vara väldigt evangelikala (med normalsvenska uttryck i praktiken "frikyrkliga"). Kanske skulle man ta initiativ till en mer allmänkyrklig MC-klubb, eller OAS-MC-klubb eller en laestadiansk. Tänk er en MC-resa i Laestadius fotspår. Förbi orter som Jäkkvikk (där han föddes), Kvikkjokk (där han växte upp), Härnösand (där han prästvigdes och senare avlade pastoralexamen), Åsele (där han träffade Lappflickan Maria), Lycksele (där han av allt att döma blev född på nytt några dager efter* mötet med Maria), Karesuando (där han började som präst och fick se väckelsen starta) och Pajala (där han slutade sin gärning och där hans grav finns. Kanske borde man tillägga en resa ner efter Tornedalen till Haparanda (dit han fick vandra för att av prosten därstädes mottaga en "skrapa" för något olämpligt beteende, en resa vilken blev en ren triumfvandring efterom kristna i tusentals slöt upp vid hans sida under resan varav många följde honom ända till prostgården). Frägan är om man ska ta orterna i kronologisk ordning (det blir ett väldigt körande fram och tillbaka) eller enligt någon slags geografisk närhetsprincip. Att lägga till Uppsala (där han studerade teologi) är kanske att överdriva det hela tycker en norrlänning.
Nå, först måste jag se till att min egen ännu vinterundanställda hoj förvandlas till ett skinande vårtecken.
* specialnot riktad till laestadianer och kyrkohistoriskt intresserade:
Den dominerande traditionella synen är att Laestadius betraktar mötet med Maria i Åsele som sin nya födelse. Problemet med det är att han i andra sammanhang förlägger sin nya födelse till ett datum några dagar senare. Detta har skapat mycken huvudbry hos forskare och andra. I boken Laestadius väg till nya fördelsen har dock laestadiusforskaren Gunnar Wikmark på ett övertygande sätt (tycker jag) visat att Laestadius inte misstagit sig om datum (vilket man ofta tagit för givet) utan att han verkligen menar att mötet med Maria var just det han kallar det, nämligen en "försmak av himmelens glädje" (min kurs) och att den verkliga himmelens glädje dvs nya födelsen kom några dagar senare. (Även Bengt Larsson har i sin bok om Laestadius försiktigt öppnat dörren på glänt för den tolkningen).
Wikmarks bok rekommenderas för den som är intresserad av (laestadiansk) kyrkohistoria (och som redan känner till grunddragen i Laestadius livshistoria). Lämplig lektyr på en MC-semester kanske?
Istället har jag sett - motorcyklar. Redan för någon dag sedan har jag berättat om den första synen. Idag blev det fler. Nu har jag sett långt över tio stycken. Varav alltså de flesta på samma dag. Åsynen av alla dessa härliga fordon väcker många tankar och drömmar och funderingar.
En fundering som uppkommer hos mig är det här med motorcykelklubbar. Det finns alltså klubbar (bland alla andra typer av MC-klubbar) för speciella motorcykelmärken- och modeller. Förefaller lite märkligt för mig som trots allt inte är en total MC-nörd. Att man kan ha något gemensamt om man har samma slags hoj kan jag förstå. Man kan diskutera vilka tillbehör och reservdelar som finns, man kan ge varandra tips inför reparationer mm. Men dessutom är det så att medlemmarna i dessa märkesklubbar ägnar sig åt att träffas på speciella träffar på sommarhalvåret. Det förstår jag inte riktigt. Vad är det som säger att jag just skulle ha en massa övrigt gemensamt med folk som bara råkat köpa samma slags motorcykel som jag? Det hela måste grunda sig på tanken
1) att motorcykellivet är en väsentlig del av hela mitt liv
2) valet av motorcykel är en så djupgående process att det avslöjar det helt dominerande i min personlighet
Alltså blir det självklart att alla verkligt likasinnade finns bland just dem som valt samma typ av hoj och att detta val således är överordnat alla andra livsval.
Lite inskränkt kan kanske t o m jag tycka. Nej, något mer som förenar måste väl finnas. (Eller har jag härmed avslöjat att jag inte är en äkta motorcyklist?)
Ibland har jag funderat på att försöka ta initiativ till en kristen MC-klubb i Norrbotten (i västerbotten finns det). De flesta kristna MC-klubbar synes mig dock vara väldigt evangelikala (med normalsvenska uttryck i praktiken "frikyrkliga"). Kanske skulle man ta initiativ till en mer allmänkyrklig MC-klubb, eller OAS-MC-klubb eller en laestadiansk. Tänk er en MC-resa i Laestadius fotspår. Förbi orter som Jäkkvikk (där han föddes), Kvikkjokk (där han växte upp), Härnösand (där han prästvigdes och senare avlade pastoralexamen), Åsele (där han träffade Lappflickan Maria), Lycksele (där han av allt att döma blev född på nytt några dager efter* mötet med Maria), Karesuando (där han började som präst och fick se väckelsen starta) och Pajala (där han slutade sin gärning och där hans grav finns. Kanske borde man tillägga en resa ner efter Tornedalen till Haparanda (dit han fick vandra för att av prosten därstädes mottaga en "skrapa" för något olämpligt beteende, en resa vilken blev en ren triumfvandring efterom kristna i tusentals slöt upp vid hans sida under resan varav många följde honom ända till prostgården). Frägan är om man ska ta orterna i kronologisk ordning (det blir ett väldigt körande fram och tillbaka) eller enligt någon slags geografisk närhetsprincip. Att lägga till Uppsala (där han studerade teologi) är kanske att överdriva det hela tycker en norrlänning.
Nå, först måste jag se till att min egen ännu vinterundanställda hoj förvandlas till ett skinande vårtecken.
* specialnot riktad till laestadianer och kyrkohistoriskt intresserade:
Den dominerande traditionella synen är att Laestadius betraktar mötet med Maria i Åsele som sin nya födelse. Problemet med det är att han i andra sammanhang förlägger sin nya födelse till ett datum några dagar senare. Detta har skapat mycken huvudbry hos forskare och andra. I boken Laestadius väg till nya fördelsen har dock laestadiusforskaren Gunnar Wikmark på ett övertygande sätt (tycker jag) visat att Laestadius inte misstagit sig om datum (vilket man ofta tagit för givet) utan att han verkligen menar att mötet med Maria var just det han kallar det, nämligen en "försmak av himmelens glädje" (min kurs) och att den verkliga himmelens glädje dvs nya födelsen kom några dagar senare. (Även Bengt Larsson har i sin bok om Laestadius försiktigt öppnat dörren på glänt för den tolkningen).
Wikmarks bok rekommenderas för den som är intresserad av (laestadiansk) kyrkohistoria (och som redan känner till grunddragen i Laestadius livshistoria). Lämplig lektyr på en MC-semester kanske?
Snart...
...är det dags. Det insåg jag när jag på annandagens eftermiddag åkte ut mot Hertsökyrkan. I rondellen vid hertsöområdets början, strax bortom kyrkogården (eller griftegården som det numera heter här i staden) mötte jag en motorcykel. Till råga på allt av samma typ som jag själv har Honda Transalp, men den senare modellen 650. Visst väckte det lite lust. Men jag tar det nog försiktigt. Man kan vänta ett litet tag till. Men till helgen kanske?? Idag (6 april) är det tidigaste datum jag någonsin varit ute med hojen en vår. Men det var första våren jag ägde den (2005). Och det gick ju inte riktigt så bra. Jag bromsade omkull mig på en grussträng vilket jag berättat om i inlägget konsten att välta en motorcykel.
Just nu funderar jag på om jag ska ta hoj ner till Stockholmsområdet under sommaren eftersom jag har ärende dit två helger i rad och ta en semstertur i mellansverige under veckan emellan eller om jag ska flyga ner två gånger på en dryg vecka. Goda vänner tycker att jag borde välja det senare alternativet och använda mellantiden hemma till att måla bron. Det skulle behövas. Kanske måste jag göra det så dom vågar hälsa på mig utan att skämmas. Den som lever får se. Efter flera misslyckade försök (det är planeringen som misslyckats inte resan) att ta mig ner till norra Öland kanske jag måste försöka klara det i sommar så vännen Dag äntligen får bjuda mig på något gott på sin prästgårdsaltan. Andra vänner som brukar välkomna mig finns både i Vingåker och Västerlanda. Dessutom finns det gott om släktingar så jag kan nog fylla en flera veckor lång semester. Och jag som inte bara tänkt måla bron utan hela huset! Kanske måste jag ge mig själv en riktig morot: ingen MC-tur förrän huset är målat!
Just nu funderar jag på om jag ska ta hoj ner till Stockholmsområdet under sommaren eftersom jag har ärende dit två helger i rad och ta en semstertur i mellansverige under veckan emellan eller om jag ska flyga ner två gånger på en dryg vecka. Goda vänner tycker att jag borde välja det senare alternativet och använda mellantiden hemma till att måla bron. Det skulle behövas. Kanske måste jag göra det så dom vågar hälsa på mig utan att skämmas. Den som lever får se. Efter flera misslyckade försök (det är planeringen som misslyckats inte resan) att ta mig ner till norra Öland kanske jag måste försöka klara det i sommar så vännen Dag äntligen får bjuda mig på något gott på sin prästgårdsaltan. Andra vänner som brukar välkomna mig finns både i Vingåker och Västerlanda. Dessutom finns det gott om släktingar så jag kan nog fylla en flera veckor lång semester. Och jag som inte bara tänkt måla bron utan hela huset! Kanske måste jag ge mig själv en riktig morot: ingen MC-tur förrän huset är målat!
MC-drömmar
Till Ann O Nyms oförställda glädje ska jag nu skriva ett inlägg om MC.
Sista veckan, ja snart kanske t o m sista två veckorna har man nästan börjat tänka på motorcykeln. Och inte bara nästan. Jag har ägnat den många tankar. Det har ju varit töväder, ibland dygnet om ibland med endast en kort minussväng på natten men då har det återigen varit plus på eftermiddagen. Allt vad snö och is heter på vägarna är borta. Jag har tänkt tanken att jag skulle ta ut hojen för en kort tur. Mitt tidigare höstrekord vad gäller MC-åkning är 8 november och det satte jag redan första hösten jag ägde MC, 2004. Men jag köpte den ju 6 oktober så då var jag sugen att suga ut det göttaste.
I höst skulle det vara möjligt att slå rekordet med råge. Tre skäl bromsar mig:
1. Jag har tidigare i höst lagat hojen efter en lätt vurpa i våras. Tänk om jag skulle glida omkull igen. Inte annat så vore det ju väldigt skämmigt att ringa försäkringsbolaget igen och säga att det är dags för ny lagning så snabbt efter den gamla.
2. Man ska ju aldrig ta "ett sista åk". Det har jag tidigare undervisat kära läsarna om och jag kan ju inte handla emot mina egna ord. Det vore inte trovärdigt för en predikant!
3. Det finns faktiskt en större fara nu på hösten jämfört med sommaren och det är allt grus dom redan hunnit sprida på vägarna vilket ligger i högar vid korsningar och i kurvor just där man antingen ska bromsa eller svänga.
Alltså får hojen stå. Men drömma kan man alltid. Men helst då om roliga sommarturer istället för sura novemberturer. Min gamle kamrat har just på sin blogg påmint mig om hur tråkigt det är med november. Idag fick jag hjälp att drömma om sommarens MC-turer när jag på Kvantum träffade en yngre (än mig!) man med vilken jag delar både kristendom och MC-intresse. Vi kunde prata om båda delar. Fin kombination tycker jag.
Sista veckan, ja snart kanske t o m sista två veckorna har man nästan börjat tänka på motorcykeln. Och inte bara nästan. Jag har ägnat den många tankar. Det har ju varit töväder, ibland dygnet om ibland med endast en kort minussväng på natten men då har det återigen varit plus på eftermiddagen. Allt vad snö och is heter på vägarna är borta. Jag har tänkt tanken att jag skulle ta ut hojen för en kort tur. Mitt tidigare höstrekord vad gäller MC-åkning är 8 november och det satte jag redan första hösten jag ägde MC, 2004. Men jag köpte den ju 6 oktober så då var jag sugen att suga ut det göttaste.
I höst skulle det vara möjligt att slå rekordet med råge. Tre skäl bromsar mig:
1. Jag har tidigare i höst lagat hojen efter en lätt vurpa i våras. Tänk om jag skulle glida omkull igen. Inte annat så vore det ju väldigt skämmigt att ringa försäkringsbolaget igen och säga att det är dags för ny lagning så snabbt efter den gamla.
2. Man ska ju aldrig ta "ett sista åk". Det har jag tidigare undervisat kära läsarna om och jag kan ju inte handla emot mina egna ord. Det vore inte trovärdigt för en predikant!
3. Det finns faktiskt en större fara nu på hösten jämfört med sommaren och det är allt grus dom redan hunnit sprida på vägarna vilket ligger i högar vid korsningar och i kurvor just där man antingen ska bromsa eller svänga.
Alltså får hojen stå. Men drömma kan man alltid. Men helst då om roliga sommarturer istället för sura novemberturer. Min gamle kamrat har just på sin blogg påmint mig om hur tråkigt det är med november. Idag fick jag hjälp att drömma om sommarens MC-turer när jag på Kvantum träffade en yngre (än mig!) man med vilken jag delar både kristendom och MC-intresse. Vi kunde prata om båda delar. Fin kombination tycker jag.
Fin motorcykel
Idag hämtade jag motorcykeln på verkstaden. Den (motorcykeln alltså) som jag körde omkull med i våras, fick nödtorftigt fixad (ny högerbackspegel) på försommaren, som jag kört förhållandevis lite med under sommaren för det tog en bit in i augusti innan rädslan var helt borta, och som jag lämnade in igen på verkstad när säsongen led mot sitt sitt slut för att få fixad från alla kosmetiska skador.
Vad har dom gjort?
Riktat höger fotpinne
Bytt till rätt modell av backspegel
Bytt höger sidokåpa
Riktat och lackerat högra kraschbågen
Lagat och lackerat frontkåpan
Lagat eller bytt (vet ej) den grå panel (vad det nu heter) som sitter innanför frontkåpan i vilken instrumenten sedan sitter
Vad kostade det? Vet inte. Själv betalade jag 3000 i självrisk. Hur mycket Länsförsäkringar får betala vet jag inte. I övrigt (hus, bil, hem, kyrkstuga mm) har jag alltid varit kund hos Trygg-Hansa, men när det gällde MC-försäkring får dom skylla sig själva. Deras försäkring var över tre gånger så dyr. Även Bilsport och MC och Folksam var dyrare. Fler bolag orkade jag inte kolla med i början av oktober 2004. Nu har jag det bolag jag har. Men tänk om dom är lika mycket billigare än Trygg-Hansa även på det övriga. Borde man kolla? Problemet är bara att på Trygg-Hansa har jag plockat ut så mycket ersättningspengar pga kvaddade bilar att jag känner mig skyldig vara kvar som kund tills jag dör för att betala igen lite. Men kanske vore dom bara glada att bli av med mig...
Nå, i vart fall så blev reparationen jackpott för mig. Det fanns nämligen ett antal gamla skador på front- och sidokåpa som blev lagade i samma veva. Dessa äldre skador uppstod vid något av de tillfällen då jag övade mig i Konsten att välta en motorcyckel vilket jag beskrivit i ett inlägg med namnet Konsten att välta en motorcykel - en körklektion i sex delar. Men jag var då för snål för att betala 3000 i självrisk så jag fixade det lite provisoriskt själv. Men nu kom det med på samma sväng så att säga. Tro nu inte att jag lurat försäkringsbolaget för om jag reparerat hojen då så hade det även kostat dem pengar som dom fått lägga ut nu igen. Så detta var en sk win-win situation.
Snyggt blev det. Kunde inte låta bli gå in i garaget en extra gång när jag kom hem efter jobbet. Så här snygg har hojen aldrig varit. Jag var nästan nervös att köra hem den. Tänk om jag kört omkull. Vilken katastrof. När jag kom hem från kyrkomötet i fredags kväll så låg ett tunnt lager snö på marken. Tack gode Gud att det blev töväder så man kunde köra hem hojen.
Alltid nå't att glädja sig åt.
