22 mil blev det
På motorcykeln idag. Från det att jag tankade hojen på förmiddagen till dess att jag rullade in den i garaget. Men då har jag ju en knapp halvmil till Statoil där jag nollade tripmätaren så kanske var det närmare 23 mil från garage till samma garage.
Det handlar alltså om årets stora händelse för norrbottens(kustens) motorcyklister: första maj-rundan. Inte kanske världens bästa väder så det var nog en bra bit ifrån rekord i deltagande. Men roligt ändå. Några vänner jag lärt känna i Hertsökyrkan vid olika tillfällen under årens lopp mötte jag på samlingsplatsen i Luleå men en av dem valde partilojaliteten och första majdemonstration och struntade i motorcykeln. I Boden fick jag f ö en pratstund med min motorcykels förste ägare.
Vid några tillfällen under dagen lite snöblandat regn men bara ytterst korta stunder så det var ingen fara.
Min gamle kamrat mötte givetvis upp på Storgatan i Älvsbyn men vi var nog båda lite för frusna för att få riktig fart på snacket. Jag stod mest böjd så jag kunde värma mina kalla fingrar på motorn och han var nog lika glad när jag for så han fick gå hem till värmen igen. Han har dock utlovat bild av mig på sin blogg så läsarna ska få bildbevis att jag var med.
Efter avslutande sedvanlig palt, denna gång i Öjebyn, inte på Nolia som de senaste åren, tog jag vägen norrut från Norrfjärden och besökte arbetskamrat i Klöverträsk som har traditionen att bara baka kakor en gång om året, vid valborgsmäss. Alltså får man passa på under rätt dagar på året om man vill ha kaffe med kakor och inte bara kaffe. Synnerligen trevlig stund fick jag där även med arbetskamrats make (f ö var det jag som vigde dom för ca 30 år sedan, exakt årtal minns jag inte) och hemmavarande äldsta dotter. Nu är mitt kakbehov stillat för ett bra tag framöver.
Den kurviga vägen från Klövern till Avan alltid lika rolig. Den enda riktigt kurviga väg vi har i närheten av Luleå. Ja, kanske räknar vi även in vägen mellan Sundom och Råneå. Nå, på hemvägen just före Bredträskheden (?) kom jag in i ett litet snöoväder. Men ytterst lokalt för det upphörde efter några minuter. Så var asfalten torr igen och glädjen tillbaka.
Färja över älven från Avan till Norra Sunderbyn, av från stora vägen vid Södra Sunderbyn och via Gammelstad-Rutvik hem.
Så var det med det. Nu är MC-säsongen invigd. Nu gäller det bara att få bra väder så det blir fler turer.
Första MC-turen
för året blev det idag. Raka vägen till OK för att kolla däcken och pumpa i lite luft. Se'n till stan-Bergnäset-Gäddvik, ut på E4 fram till Bodenvägen, in mot stan igen och ut till Hertsön.
Väl framme vid kyrkan insåg jag att jag glömt nycklarna så jag fick ringa vaktmästaren (Gud vare tack för mobilerna!) och be henne komma och låsa upp. Sedan hade jag en träff med några personer som alla gått vår alpha-kurs (fast vid olika tillfällen) och som valt att vuxen-konfirmera sig. Då blir det lite extra undervisning.
Efter kofirmandlektionen blev det lite ytterligare onödig MC-körning. Först upp på Ormberget där jag övade lite svängar i lågfart på den stora parkeringen. Sen mot Persön via Sinksundet-Bensbyn. På den biltomma vägen kunde jag använda några raksträckor till att öva lite inbromsning. Vid macken i Persön stannade jag för att byta till varmare handskar. Passade på värma händerna på motorn. E4 igen, söderut denna gång, av vid Rutvik för färd hem till Porsön.
Summa ca 9 mil. Fullständigt i onödan! Fast å andra sidan har jag ju klimatkompenserat under stora delar av vintern då jag åtskilliga gånger tagit bussen till jobbet när jag lika gärna kunnat åka bil :)
Glädjen i körningen finns kvar. Nu gäller det bara att få sig några mil till innan torsdag då det är första maj-rundan. Ser fram emot att möta min gamle kamrat på Storgatan i Älvsbyn.
Äkta avkoppling
blev det till slut. Kunde inte motstå (varför skulle jag gjort det, det är ju ingen kamp mot synden?!) att ta ut motorcykeln för en tur. Fick f ö idag ett SMS från arbetskamraten som jag bjöd på en tur tidigare i veckan. Hon hade blivit helt "motorcykelfrälst".
Den här gången åkte jag direkt till E4 vid Rutvik för färd norrut. Körde sedan in mot Sundom för att få köra gamla kurviga vägen mot Råneå. Men det var lite obehagligt i mörker. Man ser ju inte så långt in i kurvorna så jag fick köra betydligt långsammare än normalt på den vägen. Den är bättre på dagtid. Annars är det ju mysigt att köra i mörker, precis som man kan uppleva det när man åker bil. Hem från Råneå blev det raka vägen på E4. Härligt köra en sträcka riktigt fort (110), för det är då bekymren blåser iväg.
Nu är det bara knappt 17 timmar till dess jag kan gå till vallokalen i Porsökyrkan. Vad tror ni jag ska rösta på? Givetvis...
.....FRIMODIG KYRKA.
Full fart - Gunvor till kyrkomötet
Full fart på marken blev det i afton. Nå, inte så totalt full fart. Ganska måttligt för att vara tur med motorcykeln. Hade en arbetskamrat på bönpallen så det gällde att ta det lagom lungt. Uppenbarligen utföll turen till belåtenhet. Men att skjutsa folk på min hoj är inget jag normalt vill syssla med. Motorcykeln är kanske lite för liten för två fullvuxna personer, eller är det bara min ovana som gör att det känns så. En lagom kvällstur blev det. Rutvik-Gammelstad-Sunderbyn-Gammelstad-Gäddvik-Bergnäset-Centrum-hem.
Nu är det dags satsa den sista energin, fullfart!, på valspurten. Min insändare, som kunde läsas här på bloggen igår var idag i Norrbottens-Kuriren. Gunvor Vennberg hade idag en insändare i VK (Västerbottenskuriren). Det drar ihop sig. Spännande ska det bli på söndag.
När det gäller röstningen vill jag säga något om kryssningen. Den som sett FK:s Lule-stiftvalsedlar noterar att jag nu står långt ner på vår kyrkomöteslista, efter att två val i rad toppat listan. Detta faktum ska kära läsarna och väljarna uppfatta som en tydlig signal att jag nu tycker det är dags lämna över till en yngre generation. Jag hade personligen lika gärna kunnat avstå att vara med på valsedeln, men vissa fruktade att det skulle kunna tolkas som ett "avhopp" , ev pga intern schism el dyl. Så nu visar jag att jag ger allt mitt stöd till Frimodig Kyrka, men låter gärna någon annan hamna i kyrkomötet. Etta på vår valsedel till kyrkomötet är Gunvor Vennberg och henne kommer jag att ge ett kryss. Kom ihåg att om man vill stödja listan i befintligt skick så ska man kryssa de översta. Tre kryss max.
Gunvor är kanske inte så känd i norra delen av stiftet (där vi har flest väljare) så en presentation kan vara på sin plats. Gunvor, f 1979, är, tillsammans med sin man Fredrik, småbrukare i en liten by utanför Vännäs (några mil från Umeå). De har fem barn. Gunvor har dessutom läst teologi och har kompetens för en teol.mag, vilket är snäppet högre än teol.kand som de flesta normala präster har. Vi inom Frimodig kyrka behöver både fler kvinnor och fler icke-präster i vår kyrkomötesgrupp. Se till att ge oss det genom att kryssa Gunvor. Kvinna + icke-präst + teologiskt kompetent = ren jackpot! Våga lita på att vi som sammanställt valsedeln har tänkt till, så förfall inte bara till det enkla att kryssa den man känner.
Gunvor for general synod! blir min privata kampanj (Gunvor till Kyrkomötet!)
Lyckligt hemma
Men det var på håret. Att drivpaketet (drev och kedja) på hojen var på väg att behöva bytas har jag insett. Men jag trodde inte det var så akut. Men när det väl börjat bli nött så säger erfarenheten att försämringen går allt snabbare.
Jo, då. När vi andra kursdagen besiktade hojarna såg jag att det började bli illa. (Och närvarande "experter" tyckte det var mer illa än jag tyckte).Så jag avstod de tre sista körpassen andra dagen för att spara resurserna till hemresan. Allt gick bra tills jag var ca två mil söder om Piteå. Då började ett måttligt oväsen vilket ökade sakta i styrka trots att jag körde ytterst sakta. Nå, jag lyckades ta mig fram till verkstaden i Piteå som för närvarande är närmaste märkesverkstad då Hondaverkstad numera saknas i Luleå. På verkstaden tog dom emot mig, om än kanske inte med öppna armar pga många boknimgar, men vänligt, med löftet att hojen i bästa fall kan hämtas på fredag, annars en bit in i september.
Men när jag ändå är inne på frågan om byten av det som blivit gammalt, kan jag ju berätta att vännerna i Timrå bytt kök sedan sist. I deras nya köksinredning fanns några lösningar (som dom kommit på själva) som är bland det smartaste jag sett. Ska du renovera köket? Fråga mig så ska jag berätta
Sen avslappnad bussresa sista biten hem till Luleå. Kanske lika bra att jag nu får en tids vila från motorcykeln annars kanske jag blivit alltför entusiastisk efter kursdagarna.
Nu får jag istället ägna tid åt valarbete för Frimodig Kyrka inför kyrkovalet.
Roligaste på länge
har jag varit med om. Var nere* på Mittsverigebanan strax söder om Härnösand och åkte motorcykel i dagarna två. Har aldrig förut åkt på storbana, men o så roligt.**
Bodde under tiden hos vännerna Mats o Maija i Timrå, vilka var dom som en gång för 8-9 år sedan, när dom bodde i Luleå, inspirerade mig att skaffa MC och också undervisade mig i körandets ädla konst. Nu har dom själva slutat köra motorcykel, Hoppas det bara är temporärt. Men det var kul träffas ändå, efter ganska många år.
Att köra på bana i SMC:s regi, sk "Broms- och kurvkurs", var som redan sagts, riktigt roligt. Och ytterst lärorikt. Efter första dagen var jag helt lyrisk. Man trodde ju visserligen att instruktörerna inte var riktigt kloka när dom först tejpade över hastighetsmätaren (så man själv lär sig känna vad som är "lagom" hastighet för en själv) och backspeglarna (så att man skulle ha all koncentration framåt och inte bry sig om alla som kom bakifrån och tänkte köra om) och att på andra eller tredje körpasset instruerade en att köra några varv och bromsa och svänga med bara en hand på styret (för att lära sig att man förankrar sig själv på hojen genom att knipa med knäna runt tanken och för att inse att hojen klarar sig ganska bra utan en räddhågad förare som krampaktigt håller sig fast i styret). Tror kära läsarna detta var möjligt utan att man krockade eller for i backen? Absolut!
Så roligt har jag inte haft på länge. Varv efter varv på samma bana där man vågade köra fortare och fortare och fick allt bättre flyt i kurvorna. För varje nytt körpass var det en ny sak som skulle övas: motstyrning,*** gasa i kurvorna, välja svängpunkt, vart man ska titta osv.**** Instruktörerna var väldigt duktiga. Dom åkte själva med under övningspassen och ville dom visa något så körde dom före och hade särskilt tecken att man skulle följa efter och göra likadant. Riktigt lärorikt.
Lärorikt var också ett yttrande från vår grupps instruktör under första dagen, ett yttrande som jag omedelbart fick behov dela med mig av till kära läsarna: "gasen är motorcyklistens bästa vän". De flesta kniviga situationer man försätter sig i som motorcyklist klaras bäst med ökat gaspådrag. Broms och minskad gas är till intet gagn. Så nu vet ni det!
Till den som är motorcyklist och ännu inte gått en BBK i SMC:s***** regi säger jag bara: gör det!
* eventuella sörlänningar bland läsarna ombedes notera denna bestämning
** som gamle domprosten Olaus skulle ha sagt
*** att med ett kort och distinkt tryck på styret, för ett ögonblick agera som om man styr åt "fel" håll, vilket är nödvändigt för att motorcykeln ska lägga sig åt rätt håll
**** för vana motorcyklister är inget av detta någon nyhet, men jag fruktar att de flesta av läsarna ännu inte upptäckt motorcyklandets glädje
*****att svenska motorcyklister är medlemmar i SMC föutsätts.
MC-tur med teologiska samtal
Lusten för en tur med hojen infann sig även idag. Jag tänker att jag måste utnyttja de närmaste dagarna till att slipa bort viss ringrostighet i motorcyklandet innan jag far på en broms- och kurvkurs i SMC:s regi. Dock infinner sig inte värsta MC-lusten under dygnets varmaste timmar. Inte därför att det skulle vara otrevligt köra i strålande sol utan därför att innan man i värmen fått på sig skor, byxor, ryggskydd, jacka, hjälm och handskar så är man blöt av svett. Inte så kul. Alltså infann sig lusten senare på eftermiddagen då man just ätit köttbullar.
I lördags for jag åt ena hållet, så idag tänkte jag att det kunde bli åt andra hållet. Alltså ringde jag min gamle kamrat i Älvsbyn och undrade om han ville bidraga till att göra min glädje fullkomlig. Det var han givietvis med på men undrade försynt hur det skulle ske. Jag svarade att han skulle kunna nämna ett ställe där det serverades en god kopp kaffe om jag nu skulle få för mig ta en sväng med hojen och om (som av en händele) den svängen skulle gå förbi Älvsbyn.
- Jag ska skicka ett SMS med adress till någon lämplig jag känner som kokar gott kaffe, sa han.
I förtröstan på detta löfte startade jag färden. Valde fara till Gäddvik först, sedan uppefter södra sidan av älven till Avan och därifrån den ytterst kurviga (och därmed roliga) vägen via Selet till Klöverträsk och sedan raka spåret till Älvsbyn. Men när jag kollade mobilen så fanns där givetvis ingen adress till trevligt ställe, alltså fick jag ta det bästa kvarvarande alternativet och styra kosan till min gamle kamrat själv. Hade jag inte redan varit mätt av köttbullar hade jag kunnat fylla magsäcken med pasta och köttfärssås.
Jag nöjde mig med kaffe på maten och samtal om diverse. Bl a konstaterade vi gemensamt
1. Vi har nu varit präster väldigt länge
2. Under de åren har det skett en utveckling där kyrkan (genom sina representanter, bl a prästerna) börjat spreta åt en massa olika håll. Man kan inte längre på samma sätt som för trettio år sedan förutsätta samma gemensamma grund hos alla.
3. Vi upplever tendenser till alltmer centralstyrning.
Av någon anledning lyckades min gamle kamrat även få samtalet att handla om det gamla gruvsamhället Laver några mil bort. Den tidigare Bolidengruvan därstädes lades ner strax efter kriget och hela den befintliga byn borttransporterades. Nu finns visst bara lite husgrunder kvar. Ungefär som i Harsprånget där ett gammalt vattenrallarsamhälle helt utplånats. Skillnaden är att i Harsprånget fanns en kyrka* (finns nu i Kalixtrakten) men i Laver lär ingen kyrka ha behövts eftersom - enligt min gamle kamrat - alla som bodde där var (kyrkligt ointresserade) kommunister och syndikalister. Det f d samhället betraktas visst nu som en sevärdhet. För ett ögonblick ville min gamle kamrat dra dit med mig för att få guida mig runt i det icke existerande. Kanske var det det faktum att vi i vårt samtal berört Dag Sandahls luftslott som gav honom lusten att visa mig ingenting som en gång i tiden i alla fall varit någonting och inte bara luft. Sannolikt ville han med det tänkta studiebesöket även få mig att inse vad ett riktigt dött ställe är, om nu jag som norrbottnisk storstadsbo möjligen gick och tyckte att Älvsbyn är dött. Jag tänker att besöket snarare skulle gett mig en föraning om hur Älvsbyn kommer att kännas om några år då alla boende därstädes insett det meninglösa i att pendla till Luleå. Dyrt blir det. Och miljöovänligt. Och tänk så många trevliga MC-turer de framtida f d Älvsbyborna kan få råd med när dom inte längre slösar sina pengar på onödigt pendlande. Dom kan ju tex ta hojen och fara och titta på svärdheten, f d kyrkbyn Älvsbyn.
Besöket i Laver fick dock anstå. Tidpunkten för min återresa till Luleå skulle ha blivit för sen, med onödigt mycket kyla som följd. På hemvägen åkte jag gamla vägen Älvsbyn-Boden över Brännberg - härligt kurvig väg - och väl framme vid Luleälven tog jag av mot Avan och hann med god marginal hoppa på färjan (någon gång per år ska man åka färja över älven) och sedan bar det av hemåt. Tankade hojen på Statoil Mjölkudden. 26,2 mil sedan förra tankningen, 13,8 l bensin gick i. Helt acceptabelt för en gammal Transalp 98 som gått snart 9000 mil. Men lite väl mycket olja drar den märkte jag återigen när jag kollade i garaget. Inget göra något åt. Onödigt dyrt försöka åtgärda säger alla jag frågat.
Är det lönt (försöka) reparera svenska kyrkan? Ja, var det trosvissa och uppmuntrande budskapet i de annonser som Frimodig Kyrka kommer att ha i EFS Budbärarens augustinummer, vilka vi som är ordförande i de olika FK-stiftsavdelningarna fick se i förväg. Fina skriverier av Jan-Anders Ekelund (FK-ordf), Berit Simonsson (FK viceordf), Erik Johansson, Bertil Murray, Hans Lindholm, Anna-Sophia Bonde.
Tag ditt ansvar och rösta den 15 september på Frimodig Kyrka. På de ställen där vi finns lokalt ger du vår röst även där, i övrigt tar du FK:s valsedel i valet till Stiftsfullmäktige och Kyrkomöte.
* i den kyrkan konfirmerades jag 1967, men då stod den fortfarande i Harsprånget. Vi ungdomar (scoutkonfirmation) bodde i hemvärnsförläggningar som fanns kvar, våra föräldrar kunde, när dom kom till konfirmationshelgen, bo i husen i det redan då till största delen tomma lilla samhället.
Stilla ro
är det nu som gäller. Det beror på att jag under kvällen tog en MC-tur om ca 9 mil. Norrut eller kanske snarare österut blev det. Sundom, Råneå och Prästholm var orter som passerades. Passade även på att besöka gammal bekant som jag känt i drygt 40 år men som jag numera ser möjligen en gång per år när jag sveper förbi med hojen. Nu påstod han att det var fyra år sedan sist. Tre, tänkte jag. Men då bör man betänka att under övriga år har jag en eller två gånger varit förbi då han varit borta.
O, hur avstressande är det icke att köra motorcykel.
Ordet hur - eller kanske snarare huru - är ett ord som bör vara med i en rätt predikan. Det har jag under veckan lärt mig då jag läst en bok om den schartaupräglade kristendomen. Skriven av än gammal präst för knappt 20 år sedan. Jag fick boken omtalad för mig av yngre kollega under OAS-mötet för någon vecka sedan. Mitt intresse väcktes och yngre kollegan såg till att jag fick ett exemplar mig tillskickat.
Att den schartaupräglade kristendomen var så helt utplånad redan för nästan tjugo år sedan hade jag kanske inte riktigt klart för mig. Men det var författarens uppfattning. Han medgav visserligen att det kanske fanns en ock annan präst som fortfarande predikade i den gamla traditionen, men då godkände dessa präster tex (konfirmand-) läger och annan verksamhet vid sidan om högmässan, vilket absolut är något nytt i den kristendomen. Detta totala avfärdande av all kyrkoverksamhet som inte existerade för 200 år sedan gör ju att en norrländsk pietist kan känna sig hemma, men när även lekmannapredikanter, bönhus och stormöten åker ut som lika ogudaktigt...?
Eller?
Nå, intressant var det att läsa. Utan tvekan en allvarlig kristendomsform som i sina principiella tankar har mycket att lära. Konstigt att jag alltid känner en slags mental (jag säger inte "andlig"!) samhörighet med kristna som har som huvudinriktning att vara mot allt "nytt i kristendomen", det må vara schartauaner, laestadianer eller prekonciliära* katoliker!
Men vad är nytt och vad är gammalt? Tex svenska kyrkohandboken från början av 1800-talet (som på visst sätt kommit att prägla de väckelser som uppstod under 1800-talet) var ju den också en gång "något nytt i kristendomen" präglad som den delvis var av neologin (17-1800-talets "modernism") och utslätad i förhållande till den mer genuina lutherdom som präglade handboken från 1690-talet.
Min motorcykel är från 1998.
* sådana som anser att romersk-katolska kyrkan bör vara utformad som den var före Andra Vaticankonciliets reformer på 1960-talet
Härlig helg
1. Jag har varit ute och åkt motorcykel. Över sjuttio mil blev det nog på två dagar.
Upp till Pajala på lördag morgon - drygt två mils omväg över Niemisel-Morjärv för att få kurvigare väg - för att deltaga i Pingstrundan. En gång förr har jag gjort det, 2010. Den gången for vi över till Finland, till Kolari och vidare till Yläs (om det nu stavas så?). Denna gång innebar resan att man direkt vände och for tillbaka 78 km, via Korpilombolo åter mot Kalixälven. Upp förbi Jockfall, Narken och Tärendö och sedan tillbaka till Pajala. Jockfall är ju mycket vackert men fallet är snyggare senare på sommaren då det är mindre vatten i älven. Tärendö också vackert med älvar i parti och minut. I Tärendö for vi till ett gammalt Folkets hus där vi serverades köttsoppa och rieska och sedan kaffe med mockarutor. Klar stormöteskänsla. Kanske är det samma kvinnor som kokar soppa åt både motorcyklister och stormötesbesökare? Eller så är det blott en alltför vanlig servera-enkelt-åt-många-mat i Tornedalen
Vad är det som gör det så roligt att åka motorcykel? Ja, i ett kort tal innan avfärden från Pajala citerade biskopen några som han samtalat med på parkeringen och fått svaret frihetskänslan och närheten till naturen. Sedan biskopen berättat det välsignade han oss alla. Kanske var det biskopens välsignelse som gjorde att bensinen räckte ovanligt länge innan jag behövde slå på "reserven", eller kanske var det att kortegen körde saktare än jag gjorde ensam på morgonen? Biskopens närvaro å orten förklarades i övrigt med att man skulle ha en meänkieligudstjänst på kvällen i Pajala kyrka.
Vad är det som gör att det är roligare köra i grupp? Det måste vara gemenskapen. Direkt man infogar sig i kortegen så lyfts MC-körandet till nya höjder. Några gamla kompisar träffade jag också. Sådana som jag suttit i norrbottensstyrelsen av SMC tillsammans med.
2. När Pingstrundan var slut fortsatte jag köra MC. Nu ner efter Tornedalen till kollega i sydligare församling. Där fick jag både bastu, goda samtal och högmässa dagen efter. Två av församlingens (alltså Luleå Domkyrkoförsamlings) kyrkvärdar var på plats, då dom befann sig uppe i sina stugor/hemorter. Beviset för att halva Luleå kommer från Tornedalen. Varför inte flytta ner resten också? Det vore ju enklare. Två-tre nya stadsdelar runt stan så skulle Pajala, Övertorneå och Överkalix kommuner vara slukade som i ett nafs! Ända skälet mot en sådan rationalisering är kanske att ge ett kyrkligt perspektiv på saken: bevarandet av ett antal mindre församlingar ger möjlighet till en frihet och profilering som blir allt svårare ett förverkliga i de stora centraliserade enheterna.
3. Efter högmässan for jag hemåt och passade på att kika in hos svärfar och få en kopp kaffe.
4. Väl hemma i staden blev det en snabbtitt in hos mamma innnan jag hemma bänkade mig framför TV.n för att se Sverige ta guld i hockey-VM. Oootroligt (uttalas på dalmål) som en korridorkompis från dalarna brukade säga i Uppsala 1973.
Slutet gott allting gott!
Glädje och katastrof
Så är den då avklarad. Förstamajrundan Fryrkanten runt. Tyckte vi var många hojar i år men någon sa att det "bara" varit 580 motorcyklar ut från Luleå. Kallt väder till att börja med men från Boden till Älsvbyn var det soligt. Lite varmare blev det först senare på eftermiddagen då man åkte hem efter paltinmundigande på Noliarestaurangen. Hade sällskap på rundan av bekanta som är med i Fridsförbundet. Nå, vi körde inte tillsammans men vi träffades på samlingsplatserna. Men i Älvsbyn sa dom att dom skulle gena hem och strunta i Piteå. Dom fick i alla fall chans att hälsa på min gamle kamrat som troget dök upp för en pratstund. Eftersom jag i år inte kan räknas bland arrangörerna så hade jag inte åtagit mig vara förstamajmärkesförsäljare så i år kunde jag ägna hela Älvsbypausen till att "ljuga" med min gamle kamrat, bla om den språkdebatt som sista tiden förekommit på en del bloggar.
Nå, en av märkesförsäljarna i Luleå var inte motorcyklist så jag tog hans kvarblivna märken och sålde dem i Boden. Men det var min ringa insats för den goda saken. Väl i Piteå sammanstrålade jag med flera gamla styrelsekompisar och vi konstaterade hur skönt det var att nu bara kunna åka rundan utan att ha ansvar för något. Träffade även trevlig motorcyklist från Piteå som visade sig vara kusin med en av min gamle kamrats (och min tvillingbrors) prästvigningskamrater.
Hemma i Luleå drog jag direkt till mamma för att få kaffe och tillsammans titta på Lunds studentsångare som sjöng in våren. Även det ett måste om det ska bli vår på riktigt.
Och det var då katastrofen drabbade mig. Jag insåg mitt under sångprogrammet att det ju bara är män som sjunger. Så ojämlikt! Så totalt otillbörligt och oacceptabelt. Hur kan detta få fortgå? Och det i ett land som i årtionden regerats av jämlikhetssträvande socialdemokrater!
Se här! En given uppgift för Irene Gustafsson (s) i Boden. Hon som i ett debattinlägg i NSD nyligen försvarat den demonstration utanför kyrkan i Boden som hon ordnade 2005. Ett utmärkt tillfälle, säger hon än idag, eftersom det vara många kvinnoprästmotståndare där. Nu borde Gustafsson till näste år organisera en norrbottnisk resa till Lund. Det finns säkert många manskörsförespråkare (blandadkörmotståndare?) samlade utanför universitetstrappen. Ett utmärkt tillfälle att demonstrera för jämlikhet i körsången. "Ut med ökensångarna" blir den givna plakat-texten.
Jag tror jag får offra förstamajrundan nästa år och ta en MC-tur till Lund så jag med egna ögon får se detta Gustafsson-initierade genombrott för jämställdheten.
Snart dags för årets stora händelse
Men först behövde man få hojen besiktad. Det fixade jag i Kalix i fredags. Fick ingen tid här i Luleå men det var ju bara kul att få en liten tur. Igenom besiktningen utan anmärkning! Bra gjort av gammal hoj. Nåja, kanske inte så gammal, men den har gått en del, nästan 9000 mil. Om jag antytt att jag ibland upplever att mitt MC-intresse svalnat en aning så är det bara när jag befinner mig en bit ifrån motorcykeln. Så fort jag sitter på den och kör så kommer glädjen tillbaka.
Har nu suttit en stund och läst på nätet inför förstamajrundan. Tider och platser. I stort sett som förra året. Räknar kallt med att min gamle kamrat dyker upp på Storgatan i Älvsbyn så vi får ljuga en stund som vi brukar. Undrar när han ska börja känna suget? Han har ju varit (snö-)skoterägare så lite känsla för fart och skoj bör han ha. Men kanske tänker han att det är bättre med djup snö än asfalt om man råkar ramla av och det är ju sant. Själv ska jag försöka låta bli det.
Detta är nu första gången på sju år som jag inte - som suppleant eller ordinarie - tillhör styrelsen för SMC norrbotten. Det innebär att jag inte på något sätt varit med i förberedelserna. Lite abstinens har man nog. Får väl koncentrera mig på det som styrelsen alltid ansåg vara min uppgift: kontakta vädrets makter och be om fint väder.
Vill man kolla mer om förstamajrundan så gå in på Sveriges motorcyklisters hemsida och titta in hos Norrbottensdistriktet. Där finns även kartor för exakta färdvägar om man vill gå ut och titta.
Och kom nu ihåg kära bilister att se upp. Det är inte säkert att det är en saktfärdig liten moppe som kommer mot dig när du ser ett lyse. Det kan vara en motorcykel som kör lika snabbt som din bil. Observera att i de fall då en MC-förare dör i olycka i kollision med bil och s k "extremt beteende" inte varit förhanden, dvs, avsaknad av körkort, stulen hoj, olaglig hoj, drogpåverkan mm, då är det nästan alltid bilföraren som är skuld till olyckan!
Första MC-turen
Övervägde först att ge detta inlägg rubriken Nu är lyckan gjord. Avstod dock av två skäl:
1. För att vissa läsare* som tycks ogilla mitt då och då förekommande skrivande om MC-livet skulle beredas möjlighet hoppa över detta inlägg.
2. För att andra läsare inte skulle behöva frukta att jag anser den jordiska lyckan (dit MC-körning hör) vara viktigare än den lycka det innebär att genom tron ha ett hopp för evigheten.
Alltså det neutrala Första MC-turen.
Trodde nog att förra helgen skulle bli den då man såg en stor mängd motorcyklar ute på vägarna. Men det var lite för kallt. Idag såg man dem dock i stor mängd. Efter att ha bytt till sommardäck på bilen insåg jag att det inte fanns något hinder för en kort motorcykeltur. Övervägde t o m att ta en tur till Älvsbyn och tigga en kopp kaffe hos min gamle kamrat, men valde följa försiktighetsprincipen: bara en kort tur i maklig fart** första gången. Man är ju lite ringrostig så här efter vintern. Det är hojen också tydligen. Fick hålla på en stund innan jag fick den att starta men när den väl är igång så går den som en klocka hela säsongen.
Först blev det raka vägen till OK vid badhuset för koll av lufttrycket i däcken. Där träffade jag flera motorcyklister som var ute i samma ärende och en som kommmit till macken utan sin hoj men kom fram och pratade för att han äger en likadan (Honda Transalp) av samma årsmodell (98). Sen blev det körning mot Gammelstad. Vände i planskilda korsningen vid E4 och körde mot stan igen, svängde av vid rostbollen vid Notviken och körde vägen mot Porsön. Väl på gamla Haparandavägen tog jag mot Rutviksreveln och körde hem genom Björsbyn. Lagom liten tur. Vid OK hade jag dessutom passat på att köra lite sakta i åttor och öva på balansen, men än fattas det en del innan jag återigen klarar att vända på bredden av två parkeringsrutor. Säskilt åt höger har jag svårt. Vänster går bättre.
Väl hemma i garaget mötte jag närmaste grannen som nu höll på byta däck på sin bil. Alltid två glädjeämnen efter årets första MC-tur, sa jag till honom:
Att motorcykeln startade och att man kom hem levande.
* tänker fr a på Ann O Nym som redan till ett av de första inläggen på denna blogg skrev kommentaren "Den där motorcykeln, måste den alltid vara med?" och på min gamle kamrat som envisas med att kalla min MC för anabol moped.
* tänker fr a på Ann O Nym som redan till ett av de första inläggen på denna blogg skrev kommentaren "Den där motorcykeln, måste den alltid vara med?" och på min gamle kamrat som envisas med att kalla min MC för anabol moped.
** nåja, väl ute på Bodenvägen blev det givetvis (minst?) 90
Nu ska jag berätta
om ytterligare ett avseende där jag står stadigt fast på samma grund som jag gjort förut - åtminstone de senaste nio vårarna:
- jag tycker det är lika roligt varje gång man ser de första motorcyklarna på våren. Det skedde idag. Förvånansvärt tidigt skulle jag nog säga. Det finns fortfarande isfläckar kvar här och där och gruset vid vägkanterna och i korsningarna ligger i tjocka strängar. Men OK, dom som vill dom vill. Fyra stora glidare var det. Sannolik HD men det kan ju varit någon japsare också, jag var inte tillräckligt nära för att se ordentligt. Men jag var likväl tvungen stanna utanför bilen en stund för att spana in de glänsade bestarna när dom parkerade en bit bort.
Glädjen i att se motorcyklar har man i ock för sig upplevt allt ifrån sin barndom men det är en helt annan känsla att se hojarna när man inser att man själv inom loppet av någon vecka kommer att glida, nej åka, nej köra omkring. * Det är väl precis som med tron. Det blir en helt annan sak när man själv tagit steget in i sammanhanget än när man bara lyssnar och ser.
Ändå känns det som jag är lite i valet och kvalet. Jag har ju kört betydligt mindre under några av de senaste tre-fyra åren än jag gjorde de första MC-åren. Det känns som att antingen ökar jag på ordentligt i år eller så kommer intresset sakta att svalna. Vi får se. Jag har i alla fall anmält mig till en broms- och kurvkurs på Mittsverigebanan under en helg i augusti. För dess skull bad jag också få senarelägga min semester en vecka.
Skälet till ett något avsvalnat MC-intresse är inte farorna - om nu någon trodde det. Jag har nämligen läst statistik som visar att av alla olyckor med MC inblandad där MC-föraren dör så ingår i en stor del av fallen ett eller flera av följande "riskbeteenden": rattfylla, stulen hoj, lånad hoj eller avsaknad av MC-kort. Inget av detta gäller mig. Ytterst få allvarlga olyckor drabbar dessutom mogna män i 60-årsåldern. (Precis som med bilar så är det unga killar som är mest olycksdrabbade.)
Andra glädjeämnen:
- vackert väder
- håller nu på att sammanställa Frimodig Kyrkas listor (valsedlar) till kyrkomöte och stift. Listorna blir betydligt längre än förra valet. Ett tydligt tecken på att det är fler som stöder oss och att fler insett att Frimodig Kyrka är det enda verkliga alternativet i kyrkovalet
- i morgon är det söndag och vi får återigen chans att gå i mässan och påminna oss Kristi uppståndelse
* jag har ju ingen glidare och man åker inte motorcykel. Man åker bil men kör motorcykel
En liten MC-tur
blev det i alla fall. For igår em till svärfar där jag även mötte svåger och svägerska som är uppe från Uppsala. Svågern och jag brukar ömsesidigt kalla varandra för "gammelsvåger" men det är faktskt han som är äldre!
Tillsammans hjälptes vi åt att flytta div möbler mm (en del gammalt, en del från IKEA) till ett pensionärsboende där svärfar tänker tillbringa vintern, i stället för i sitt lilla torp. Surströmming hann det också bli!
Väl hemma med hojen ser jag i e-posten reklam från en firma som erbjuder sig betala ens fortkörningsböter. Mot försäkringspremie på knappt 600 per år. Max tre gånger och max böter för 10000 på ett år.
Vad ska man säga? Detta borde man vetat om innan man satte sig på hojen, eller är inte detta olagligt? Att underlätta för folk att göra olagligheter? Vad sägs om "vi täcker ditt inkomstbortfall under den tid du sitter i häkte eller fängelse pga misshandel eller våldtäkt".
???
Svågern passade också på att prova motorcykeln. Dock inte snabbare än ettans växel och bara på svärfars och gannens gräsbevuxna tomt. Utan tvekan tyckte han det var roligt. Kanske kan jag få honom med i de MC-burnas skara. Han bor ju inte långt från Sulas MC utanför Uppsala.
Motorcykel och vanlig cykel
Tog en MC-tur i går kväll. Bestämde mig att åka med MC-fyrkantens tisdagskörning. De flesta tisdagar hittills under säsongen (då jag inte jobbat eller varit bortrest) har jag kommit på att det är tisdag ca kl 21 och då är det ju med råge försent.
Starten är alltid från järnvägsstationen kl 18.30. Var vi kanske 7-8 stycken denna gång? Färden gick till Möröns hamn men där var det kallt och blåsigt så det lockade inte att sitta ute med sitt medhavda fika. De flesta bestämde då att åka vidare till fik i Rosvik, men då vände jag (+ två andra). Kände - efter flera dagars icke-MC-åkande - att det var själva körningen som var rolig inte gemensamt fika. Tog vägen tillbaka över Ersnäs och Antnäs men svängde sedan av mot Långnäs, Selet, Avan men kom tre minuter för sent för att hinna med färjan kl 20. Att stå och vänta 30 minuter lockade inte. Alltså blev det ner efter älvens södra sida. Gjorde en snabbsväng förbi goda vänners stuga men då ingen bil syntes så gissade jag att dom inte var där. Väl hemma i stan insåg jag att fikat var ofikat, alltså fick jag hitta en parkbänk i södra hamnen och sitta där och dricka kaffe iaktagandes sommarlediga isbrytarna..
Idag blev det också färd med cykel, dock motorlös denna gång. Det var inför eftermiddagens uppgifter, bla ett vigselsamtal och en veckomässa. Vid den senare deltog god vän som är präst i grann-grann-församling. Intressant att tillsammans få diskutera mässagendor och andra kyrkliga rutiner. Även om det tar mig emot att å bloggen yttra mig (på ett sätt som möjligen kan uppfattas som kritiskt) om den församling jag själv jobbar i så kan det inte hjälpas att jag ser stora möjligheter som skulle kunna förverkligas i en domkyrka - om gudstjänstlivet fick styras av några medvetet högkyrkliga präster som fick "fria händer" och auktoritet.*
* kan väl erkänna att det var detta jag talade med biskopen om en kväll på stiftsfullmäktige i våras - om nu någon minns mitt inlägg med rapport därifrån
MC-tur
Tror jag väljer sätta detta inlägg under Mest MC eftersom det nog är ett tag sedan jag skrev i den kategorin.
I onsdags eftermiddag passade jag på att äntligen göra hojen i ordning för säsongen, dvs byta olja och filter. Passade också på att spänna och olja kedjan. Sedan var fordonet fit for fight. Efter lunch på torsdag styrde jag kosan mot Umeå där min två bröder bor. Även mina två systrar var där. Och det kändes mycket värdefullt att få träffas alla fem och i tid få prata igenom en del som oundvikligen kommer någon gång i framtiden. Inte så ofta som bara vi fem (med tre sk "respektive" ) träffas. Senast var när äldre syrran i fjol fyllde 60. Kanske blir nästa gång när min tvillingbror och jag fyller 60 nästa höst. Hu så gammal man börjar bli. Eftersom jag inte hade min hörapparat med så hade jag ibland lite svårt att uppfatta syskonens diskussioner. Det blev jag givetvis retad för. Och särskilt sent om torsdagskvällen då yngsta svägerskan (13 yngre än mig) hade satt fram en ostbricka. Då hon bjöd att ta för sig så uppfattade jag inte vad hon sa, varvid hon böjde sig ner och viskade i mitt öra:
- Farbror kan få ta för sig nu i köket!
Till mina syskons oförställda glädje givetvis. Men nu gled jag ju in på helt fel spår. Det skulle ju handla om MC. På vägen söderut tog jag som vanligt vägen över Burträsk för att slippa E4 mellan Skellefteå och Umeå. Under färden betänkte jag påståendet att motorcyklister oftast väljer mindre och kurviga vägar istället för de stora raka. Det har varit en synpunkt från SMC om att det är till ringa nytta att sätta upp fartkameror på stora väger om man ska fånga fortkörande motorcyklister.
Här uppe i norrland tycker jag dock att man oftast ser fler MC på E4 än på tex den mindre väg jag i förrgår tog. Har alltid tänkt att det beror på att norrländska motorcyklister vill ut på kontinenten och sydliga motorcyklister vill till Nordkap. I båda fallen är norra norrland något man bara ska igenom snabbast möjligt. Alltså E4 för de flesta. Men denna gång såg jag ovanligt många motrocyklister på Burträskvägen. På hemvägen tog jag dock E4 raka spåret. Ni vet det där om hästen som vill hem till stallet...
Trevligt hade vi det tillsammans. På midsommaraftonen var vi hos min tvillingbror och fick även se honom och svägerskan i morfar- och mormorsrollerna. De fyra barnbarnen i huset är ju bara för söta!
Givetvis blev det gemensamt fotbollstittande också. Givertvis vann Tyskland och vi fick skratta åt historien om de grekiska spelarna som hade "Tyskland" på tröjorna och när domaren såg fundersam ut så förklarade dom att vi är Grekland men Tyskland är våra sponsorer!
När jag ändå är inne på avdelningen roliga historier kan jag ju berätta vad dottern till en fd klasskamrats lillebror åhört å affär i Norrfjärdentrakten:
- Nämen tjena! Hur står det till?
- Inte så bra. Sist jag var hemma så sa frugan att hon ville skiljas!
- Det menar du inte! Och mitt i älgjakten!
I onsdags eftermiddag passade jag på att äntligen göra hojen i ordning för säsongen, dvs byta olja och filter. Passade också på att spänna och olja kedjan. Sedan var fordonet fit for fight. Efter lunch på torsdag styrde jag kosan mot Umeå där min två bröder bor. Även mina två systrar var där. Och det kändes mycket värdefullt att få träffas alla fem och i tid få prata igenom en del som oundvikligen kommer någon gång i framtiden. Inte så ofta som bara vi fem (med tre sk "respektive" ) träffas. Senast var när äldre syrran i fjol fyllde 60. Kanske blir nästa gång när min tvillingbror och jag fyller 60 nästa höst. Hu så gammal man börjar bli. Eftersom jag inte hade min hörapparat med så hade jag ibland lite svårt att uppfatta syskonens diskussioner. Det blev jag givetvis retad för. Och särskilt sent om torsdagskvällen då yngsta svägerskan (13 yngre än mig) hade satt fram en ostbricka. Då hon bjöd att ta för sig så uppfattade jag inte vad hon sa, varvid hon böjde sig ner och viskade i mitt öra:
- Farbror kan få ta för sig nu i köket!
Till mina syskons oförställda glädje givetvis. Men nu gled jag ju in på helt fel spår. Det skulle ju handla om MC. På vägen söderut tog jag som vanligt vägen över Burträsk för att slippa E4 mellan Skellefteå och Umeå. Under färden betänkte jag påståendet att motorcyklister oftast väljer mindre och kurviga vägar istället för de stora raka. Det har varit en synpunkt från SMC om att det är till ringa nytta att sätta upp fartkameror på stora väger om man ska fånga fortkörande motorcyklister.
Här uppe i norrland tycker jag dock att man oftast ser fler MC på E4 än på tex den mindre väg jag i förrgår tog. Har alltid tänkt att det beror på att norrländska motorcyklister vill ut på kontinenten och sydliga motorcyklister vill till Nordkap. I båda fallen är norra norrland något man bara ska igenom snabbast möjligt. Alltså E4 för de flesta. Men denna gång såg jag ovanligt många motrocyklister på Burträskvägen. På hemvägen tog jag dock E4 raka spåret. Ni vet det där om hästen som vill hem till stallet...
Trevligt hade vi det tillsammans. På midsommaraftonen var vi hos min tvillingbror och fick även se honom och svägerskan i morfar- och mormorsrollerna. De fyra barnbarnen i huset är ju bara för söta!
Givetvis blev det gemensamt fotbollstittande också. Givertvis vann Tyskland och vi fick skratta åt historien om de grekiska spelarna som hade "Tyskland" på tröjorna och när domaren såg fundersam ut så förklarade dom att vi är Grekland men Tyskland är våra sponsorer!
När jag ändå är inne på avdelningen roliga historier kan jag ju berätta vad dottern till en fd klasskamrats lillebror åhört å affär i Norrfjärdentrakten:
- Nämen tjena! Hur står det till?
- Inte så bra. Sist jag var hemma så sa frugan att hon ville skiljas!
- Det menar du inte! Och mitt i älgjakten!
Våren är här...
...även om det inte riktigt märks på vädret. Nu har nämligen de tre viktigaste vårtecknen skett:
1. Fyrverkeriet vid majbrasan vid Högskolan
2. Första maj-rundan för motorcyklar
3. Lunds studentsångare på TV
Viktigast är dock givetvis MC-rundan. I år var vi ganska många, men om man ska gissa utifrån hur lång bit av Älvsbyns Storgata vi lyckades proppa igen med motorcyklar så var vi en bra bit under rekordet på ca tusen. Men någon officiell siffra har jag inte hört. Bilden - just från Älvsbyn - är beviset för att jag var med.
Detta är sjunde gången jag kör majrundan. Under alla år utom det första har jag varit aktiv att sälja våra pins -ett nytt för varje år - varje åkares bevis på deltagande och en nödvändig inkomstkälla för SMC Norrbotten, om vi ska kunna hålla arrangemanget igång. Men jag måste nog erkänna att jag blivit sämre säljare för varje år. Det beror sannolikt på att för varje år blir det fler som man känner igen som man måste surra med en stund. I Luleå fastnade jag också en lång stund med en hojägare som har just den modell som jag erkänt visst lust att köpa: Yamaha TDM 900. Vi snackade så länge att hade vi fortsatt en kvart till så hade det blivit affär. Han var nämligen på väg sälja sin och byta till Triumph Tiger 1050. Eftersom han också hade en kompis som var på jakt efter en Honda Transalp så lyckade vi nästan sy ihop ett triangeldrama - av helt dygdig sort, dock!
En typisk märkesförsäljning kan te sig ungefär sålunda:
- Tjäna ungdomar, har ni fått chansen köpa Första maj-märket?
- ??? (= offrens ansiktsuttryck)
- !!! (= mitt ansiktsuttryck)
- Nä!
- Då får ni chansen nu!
- Nä, jag tror inte det.
(Pinsam tystnad under vilken psykologin verkar till min fördel)
- Det var inte det svar jag ville höra.
- Det säger du?
- Ja, det säger jag
- Vilket svar ville du höra då? (den potentielle köparen är redan besegrad, men det vill han inte erkänna än)
- "Givetvis!!! Självklart ställer vi upp och stöder SMC, så att vi har råd fortsätta denna fantastiska tradition! Vi vill naturligtvis inte vara några snyltare som plockar russinen ur kakan och låter andra stå för fiolerna."
- (Leende) Du ger dig inte du.
- Nej, det gör jag inte.
Börsen plockas fram och affären är i hamn. 30 kr till SMC Norrbotten och 10 kr till SMC:s skadefond (där motorcyklister som skadats i olycka kan få hjälp till rehabilitering el dyl)
Men nu har jag nog tappat stinget en aning. Sålde bara 60-70 märken, mot första årets ca 150. kanske ska jag skylla på att jag i Älvsbyn inte alls förökte sälja utan ägnade hela pausen åt att surra med min gamle kamrat och hans hustru.
Vid slutstationen Nolia i Piteå träffade jag förste ägaren till min hoj. Då han visste att hojen gått ca 8000 mil när jag körde omkull våren 2009 så fick han mig att inse hur lite jag kört de sista tre åren. Vägmätaren står nu på ca 8500, till vilket ska adderas de ca 100 mil jag körde ifjol med trasig väg- (och hastighets-!)mätare. I snitt ca 200 mil per år. Jag vet att många inte kör mer, vilket man kan se på blocket ibland där det kan säljas 5-6 år gamla cyklar som inte rullat mer är 1000 mil, men förr brukade jag vara uppe i den mängden innan maj månad var slut. Men det var väl nyhetens behag. Kunde dock vittna om att nu - efter några års partiell MC-fasta - känns det som att lusten börjat återkomma. Det tog han emot som ett tröstande ord. Kanske blir det en längre semester i år. Planen är att ta hojen till OAS-mötet i Kungsbacka.
På hemvägen från Piteå övervägde jag svänga förbi arbetskamrat i Klöverträsk som erbjudit mig komma förbi på en fika. Men det var redan lite för sent för den omvägen. Kanske hinner jag förbi en sväng vid senare tillfälle innan kakorna är slut.
Nu är det dags...
Nu är det - till Ann O Nyms oförställda glädje! - dags för årets första inlägg som handlar om motorcykelåkning.
Idag hämtade jag under förmiddagen - jag är ledig idag - hojen från verkstaden hos Heds. Den har stått där hela vintern. Den i höstas beställda reparationen blev lite sen och av någon anledning missade jag verkstadens besked att det var dags hämta den, så det blev för sent ta hem den före vintern. Så den blev kvar. Men det har den inte mått illa av, tror jag.
Kort hemfärd. I princip raka spåret. Övervann frestelsen att ta en extra tur. Senare på eftermiddagen då jag prommenerade sista delen av vägen hem efter ett besök hos mamma var det finare väder. Då återkom frestelsen men den övervanns av visss trötthet när jag väl kommit hem.
I samband med verkstadsbesöket passade jag på kolla lite på begagnade hojar. Ett fint ex av Yamaha TDM 900 fick det att vattnas en aning i munnen. Tidigare i månaden har jag även använt del av ledig förmiddag till besök på både Hondacenter - Honda har ju några nya intressanta modeller - och Lindroths där man kunde beskåda både Suzuki V-Strom 650 och nya Triump Tiger 800. Hm...Nä, det slutar nog med att jag behåller min gamla Transalp (Honda). Men en något större hoj skulle vara roligt när man ligger efter landsvägen. En hoj med 21 tums framhjul behöver jag ju egentligen inte, jag som aldrig ger mig ut med hojen bland grönsakerna och sällan kör på grusvägar.
Nu gäller det att med några korta svängar under helgen öva upp känslan så man är fit for fight till maj-rundan på tisdag. Min gamle kamrat möter väl upp på Storgatan i Älvsbyn?
Idag hämtade jag under förmiddagen - jag är ledig idag - hojen från verkstaden hos Heds. Den har stått där hela vintern. Den i höstas beställda reparationen blev lite sen och av någon anledning missade jag verkstadens besked att det var dags hämta den, så det blev för sent ta hem den före vintern. Så den blev kvar. Men det har den inte mått illa av, tror jag.
Kort hemfärd. I princip raka spåret. Övervann frestelsen att ta en extra tur. Senare på eftermiddagen då jag prommenerade sista delen av vägen hem efter ett besök hos mamma var det finare väder. Då återkom frestelsen men den övervanns av visss trötthet när jag väl kommit hem.
I samband med verkstadsbesöket passade jag på kolla lite på begagnade hojar. Ett fint ex av Yamaha TDM 900 fick det att vattnas en aning i munnen. Tidigare i månaden har jag även använt del av ledig förmiddag till besök på både Hondacenter - Honda har ju några nya intressanta modeller - och Lindroths där man kunde beskåda både Suzuki V-Strom 650 och nya Triump Tiger 800. Hm...Nä, det slutar nog med att jag behåller min gamla Transalp (Honda). Men en något större hoj skulle vara roligt när man ligger efter landsvägen. En hoj med 21 tums framhjul behöver jag ju egentligen inte, jag som aldrig ger mig ut med hojen bland grönsakerna och sällan kör på grusvägar.
Nu gäller det att med några korta svängar under helgen öva upp känslan så man är fit for fight till maj-rundan på tisdag. Min gamle kamrat möter väl upp på Storgatan i Älvsbyn?
Avstressande MC-tur
Jag måste ge kära läsarna ett vittnesbörd om att motorcyklisten i mig lever.
I åtskilliga dagar nu har lusten funnits att ta en tur med hojen. Hade jag inte varit i Karleby senaste helgen skulle jag ha åkt upp till SCM-Norrbottens årsmöte i Överkalix. Tyvärr var det så pass dåligt väder i lördags att jag hörde av en av kompisarna att flera från kusttrakten valt att ställa hojen och istället åka "plåtlåda" till årsmötet. Nå, om det ändå var dåligt väder så gjorde det kanske inte så mycket att jag missade det.
Men som sagt, längtan efter en MC-tur har funnits, men ett idogt regnande har för det mesta hindrat saken. För någon kväll sedan - eller var det förra veckan? - var det dock soligt och fint när jag for från jobbet på kvällen så då fanns för ett ögonblick tanken att rasta den "anabola mopeden", som någon av läsarna brukar uttrycka saken, men väl hemma fanns inte riktigt orken.
Men idag å eftermiddagen, efter veckans besök på häktet, infann sig alla nödvändiga förutsättningar:
1. inte regn
2. torrt på marken
3. tillräckligt med tid
4. lust och ork
Den femte förutsättningen - soligt väder - är ju inte helt nödvändig utan mer att betrakta som en bonus.
Sagt och gjort. Några mil runt stan, både på norra (mest) och södra (mindre) sidan om älven. Det blir nästen alltid mest på norrsidan, om jag inte gör en jättetur söderut, eftersom jag bor en bra bit norr (kanske ska man snarare säga öster) om älven. Många gånger förut har jag skrivit och påstått och jag upprepar det gärna: det finns knappast något som är så avstressande som en MC-tur, särskilt när man kan kombinera rolig kurvig väg med några sträckor på E4 där man kan dra på i 110 (minst) och låta bekymren bara blåsa bort i fartvinden.
Nu är jag fit for fight och redo för kvällens arbetsuppgifter. Men först lyssnar jag klart på de två sista låtarna på Laudate Eums CD, vilken fått stå på under pannkaksgräddningen och ätningen.
I åtskilliga dagar nu har lusten funnits att ta en tur med hojen. Hade jag inte varit i Karleby senaste helgen skulle jag ha åkt upp till SCM-Norrbottens årsmöte i Överkalix. Tyvärr var det så pass dåligt väder i lördags att jag hörde av en av kompisarna att flera från kusttrakten valt att ställa hojen och istället åka "plåtlåda" till årsmötet. Nå, om det ändå var dåligt väder så gjorde det kanske inte så mycket att jag missade det.
Men som sagt, längtan efter en MC-tur har funnits, men ett idogt regnande har för det mesta hindrat saken. För någon kväll sedan - eller var det förra veckan? - var det dock soligt och fint när jag for från jobbet på kvällen så då fanns för ett ögonblick tanken att rasta den "anabola mopeden", som någon av läsarna brukar uttrycka saken, men väl hemma fanns inte riktigt orken.
Men idag å eftermiddagen, efter veckans besök på häktet, infann sig alla nödvändiga förutsättningar:
1. inte regn
2. torrt på marken
3. tillräckligt med tid
4. lust och ork
Den femte förutsättningen - soligt väder - är ju inte helt nödvändig utan mer att betrakta som en bonus.
Sagt och gjort. Några mil runt stan, både på norra (mest) och södra (mindre) sidan om älven. Det blir nästen alltid mest på norrsidan, om jag inte gör en jättetur söderut, eftersom jag bor en bra bit norr (kanske ska man snarare säga öster) om älven. Många gånger förut har jag skrivit och påstått och jag upprepar det gärna: det finns knappast något som är så avstressande som en MC-tur, särskilt när man kan kombinera rolig kurvig väg med några sträckor på E4 där man kan dra på i 110 (minst) och låta bekymren bara blåsa bort i fartvinden.
Nu är jag fit for fight och redo för kvällens arbetsuppgifter. Men först lyssnar jag klart på de två sista låtarna på Laudate Eums CD, vilken fått stå på under pannkaksgräddningen och ätningen.
MC-tur
blev det i helgen. Det var länge sedan. Jag har faktiskt inte kört sedan första majrundan. I stort sett sumpat hela säsongen alltså. Har nog behövt en tids vila från hojåkandet. Hur ska jag annars tolka detta skrämmande faktum.
Tidigare har jag nog berättat att jag haft några småfel på motorcykeln. På sista sträckan av majrundan (Älvsbyn-Piteå) pajade hastighetsmätaren. Tror att vajern gick av. Men jag har inte haft ork att kolla det. Ingent hindrar ju att man kör ändå. Med varvräknarens hjälp kan man hålla farten. 5000 varv på femmans växel är ca 100 och 3000 varv ca 70. Men nu fanns ett annat fel (som jag också tidigare berättat om men givetvis repeterar för alla MC-älskande läsare): den har startat dåligt. Varje gång jag skulle starta den i våras har det varit trögare och trögare att få igång den. Och när jag till slut lyckades få igång den (som nästan siste man från parkeringen) när jag skulle lämna Nolia efter första maj-rundan, så var det sista gången. Under våren och sommaren har jag ett antal gånger försökt starta den men aldrig lyckats. Jag tänkte (som jag nog också redan berättat) att det ev kunde bero på slarv med servicen. Koll i min anteckningar visar att det var tid för byte av båda luftfilter och tändstift. Nu är väl marginalerna för de rekommenderade bytesintervallen väl tilltagna så några mil extra ska väl normalt inte vara katastrof. Men sagt och gjort. Jag käpte nya delar, hade dem sedan under flera veckor i garaget eftersom lusten att göra något inte infann sig. Men förra vecka bytte jag i alla fall, och sedan skulle jag pröva starta hojen. Lika död som vanligt. Och till slut efter alla sommarens startförsök så var batteriet slut. Alltså dags för laddning.
Och nytt startprov. Och döm om min förvåning. Hojen startade som en klocka på mindre än 0,4 sekunder. Jag körde den på tomgång en stund, stängde av den och startade på nytt. Som en klocka. Givetvis blev det nu dags för en tur - dagen efter. Körde några mil runt stan och hem igen. Stannade hojen och lät den vila en stund. 0ch ja, den startade perfekt igen!
Får lust fixa hastighetsmätaren snarast och återuppta körandet. Nu kan man ju som sagt köra utan hastighetsmätare. Problemet är att då fungerar inte vägmätaren heller. Bara bra, kanske någon inflickar, då verkar det ju som om den gått mindre sträcka; bra om man ska sälja den. Kanske det. Men oärligt. Fungerande vägmätare vill jag ha. Också lättare bedöma när behov av tankning närmar sig.
Vad kan det bero på att den varit svårstartad men sedan plötsligt fungerade?
1. Jag talade för någon dag sedan med god vän jag lärt känna i SMC. Hon tyckte så synd om mig att jag inte kört på hela säsongen. Kanske var det hennes värmande tankar som påverkade hojen!
2. Jag glömde i höstas tömma förgasarna på bensin. Kanske har det stockat igen något som nu efter ett tag löst upp sig.
3. Haft lite dåligt batteri så det inte gett nog fjutt för att få igång motorn, men nu när jag laddat det så gick det bättre.
4. Kombination av 2 och 3? Så att 2 gällde i säsongens början och 3 de senare startförsöken? Är generatorn (eller batteriet)dålig så att batteriet blir lite urladdat efter flera starter och en tids körning så att det inte ger tillräcklig speed vid starterna även om morotn går runt?
5. Något annat?
Man vill ju gärna veta vad det var så man vet att problemet är ur världen så man kan lita på färdkamraten. Man vill ju inte ha en svårtstartad hoj på enslig parkering uppe i fjällvärlden. Fast det är klart: då kan man ju ringa sin gamle kamrat som kommer med bil och släp och hjälper en hem och oplanerat får anledning ta ett nytt vackert fjällfoto att lägga ut på sin blogg - om det inte strider mot hans nya bloggpolicy förstås:)
Tidigare har jag nog berättat att jag haft några småfel på motorcykeln. På sista sträckan av majrundan (Älvsbyn-Piteå) pajade hastighetsmätaren. Tror att vajern gick av. Men jag har inte haft ork att kolla det. Ingent hindrar ju att man kör ändå. Med varvräknarens hjälp kan man hålla farten. 5000 varv på femmans växel är ca 100 och 3000 varv ca 70. Men nu fanns ett annat fel (som jag också tidigare berättat om men givetvis repeterar för alla MC-älskande läsare): den har startat dåligt. Varje gång jag skulle starta den i våras har det varit trögare och trögare att få igång den. Och när jag till slut lyckades få igång den (som nästan siste man från parkeringen) när jag skulle lämna Nolia efter första maj-rundan, så var det sista gången. Under våren och sommaren har jag ett antal gånger försökt starta den men aldrig lyckats. Jag tänkte (som jag nog också redan berättat) att det ev kunde bero på slarv med servicen. Koll i min anteckningar visar att det var tid för byte av båda luftfilter och tändstift. Nu är väl marginalerna för de rekommenderade bytesintervallen väl tilltagna så några mil extra ska väl normalt inte vara katastrof. Men sagt och gjort. Jag käpte nya delar, hade dem sedan under flera veckor i garaget eftersom lusten att göra något inte infann sig. Men förra vecka bytte jag i alla fall, och sedan skulle jag pröva starta hojen. Lika död som vanligt. Och till slut efter alla sommarens startförsök så var batteriet slut. Alltså dags för laddning.
Och nytt startprov. Och döm om min förvåning. Hojen startade som en klocka på mindre än 0,4 sekunder. Jag körde den på tomgång en stund, stängde av den och startade på nytt. Som en klocka. Givetvis blev det nu dags för en tur - dagen efter. Körde några mil runt stan och hem igen. Stannade hojen och lät den vila en stund. 0ch ja, den startade perfekt igen!
Får lust fixa hastighetsmätaren snarast och återuppta körandet. Nu kan man ju som sagt köra utan hastighetsmätare. Problemet är att då fungerar inte vägmätaren heller. Bara bra, kanske någon inflickar, då verkar det ju som om den gått mindre sträcka; bra om man ska sälja den. Kanske det. Men oärligt. Fungerande vägmätare vill jag ha. Också lättare bedöma när behov av tankning närmar sig.
Vad kan det bero på att den varit svårstartad men sedan plötsligt fungerade?
1. Jag talade för någon dag sedan med god vän jag lärt känna i SMC. Hon tyckte så synd om mig att jag inte kört på hela säsongen. Kanske var det hennes värmande tankar som påverkade hojen!
2. Jag glömde i höstas tömma förgasarna på bensin. Kanske har det stockat igen något som nu efter ett tag löst upp sig.
3. Haft lite dåligt batteri så det inte gett nog fjutt för att få igång motorn, men nu när jag laddat det så gick det bättre.
4. Kombination av 2 och 3? Så att 2 gällde i säsongens början och 3 de senare startförsöken? Är generatorn (eller batteriet)dålig så att batteriet blir lite urladdat efter flera starter och en tids körning så att det inte ger tillräcklig speed vid starterna även om morotn går runt?
5. Något annat?
Man vill ju gärna veta vad det var så man vet att problemet är ur världen så man kan lita på färdkamraten. Man vill ju inte ha en svårtstartad hoj på enslig parkering uppe i fjällvärlden. Fast det är klart: då kan man ju ringa sin gamle kamrat som kommer med bil och släp och hjälper en hem och oplanerat får anledning ta ett nytt vackert fjällfoto att lägga ut på sin blogg - om det inte strider mot hans nya bloggpolicy förstås:)
