Hoj och hå
Nu har jag suttit hela kvällen och skrivit protokoll från årmötet med SMC- Norrbotten (Sveriges Motorcyklister) vilket hölls i Sävast samma dag som kyrkovalet var. Får erkänna att det senare tagit så mycket av min uppmärksamhet även efteråt att jag snudd på (favorituttryck som jag har noterar dom som känner mig) försummat mina världsliga förpliktelser.
Men det kan inte hjälpas att det leder tankarna till MC:n. Men nu står den (igen) på verkstad, för nu ska det fixas lite med det som skadades i våras. När jag hade den inlämnad på försommaren så fixade dom bara det viktigaste så att jag skulle kunna använda den under sommaren. Det som är av mer kosmetisk art ska nu åtgärdas. Nu när säsongen ändå är slut så den bara skulle stå i garaget i alla fall.
Tur att husorganet MC-folket kom i brevlådan idag. Då får jag drömma mig bort ett tag med hjälp av dess reportage. Bl a fanns en artikel om hur man reser en omkullvält motorcykel på bästa sätt. Det borde jag ha läst förut, jag som vält omkull hojen hur många gånger det nu var. Men nu vill jag inte få något nytt tillfälle att öva uppresning av kullvält hoj. Men intressant är det att en person ska kunna resa t o m en 400-kilos motorcykel. Då borde jag kunna resa min som bara väger drygt 190 kg. Men den har hög tyngdpunkt förstås.
Undrar vart jag drar nästa sommar?
Men det kan inte hjälpas att det leder tankarna till MC:n. Men nu står den (igen) på verkstad, för nu ska det fixas lite med det som skadades i våras. När jag hade den inlämnad på försommaren så fixade dom bara det viktigaste så att jag skulle kunna använda den under sommaren. Det som är av mer kosmetisk art ska nu åtgärdas. Nu när säsongen ändå är slut så den bara skulle stå i garaget i alla fall.
Tur att husorganet MC-folket kom i brevlådan idag. Då får jag drömma mig bort ett tag med hjälp av dess reportage. Bl a fanns en artikel om hur man reser en omkullvält motorcykel på bästa sätt. Det borde jag ha läst förut, jag som vält omkull hojen hur många gånger det nu var. Men nu vill jag inte få något nytt tillfälle att öva uppresning av kullvält hoj. Men intressant är det att en person ska kunna resa t o m en 400-kilos motorcykel. Då borde jag kunna resa min som bara väger drygt 190 kg. Men den har hög tyngdpunkt förstås.
Undrar vart jag drar nästa sommar?
Avstressande MC
Så kände jag det för några timmar sedan när jag efter ytterst omsorgsfull påklädning satte mig på hojen för en kortare tur. I flera dagar nu, ja, hela helgen och en stor del av förra veckan har jag längtat ut. När vi igår eftermiddag åkte hem från Karleby så blev vi flera gånger omkörda av motorcyklar och flera gånger mötte vi motorcyklar. Åååå, vad sugen jag blev. Och så till sist: efter att ha ägnat en stor del av lediga måndagen till annat tog jag en sväng genom stan för att slutligen hamna hos mor och far där jag fick middag.
När jag nyss åkte hem var det mörkt, men jag tycker att det är mysigt att köra motorcykel i mörker. Helst inte på vägar med mycket älgar dock. Dock (2) borde jag skaffa extraljus att ha på höstkvällarna. Finns det särskilda regler för så´nt eller är det bara att montera fast dom på skyddsbågarna?
Har sagt det förut, men det är sagolikt vad en MC-tur har förmåga att fördriva stresskänsla. I morgon ska jag till Gammelstad i jobbet. Kanske tar jag hojen då också, om det är tillräckligt fint väder. Kommer jag att behöva stressa av mig efter att ha varit på stiftets tankesmedja om jämställdhet? Densamma tankesmedjan har ju kommit till i efterdyningarna efter den undersökning som gjordes för något år sedan då det framgick att Luleå stift hade den högsta andelen prästvigda kvinnor som känt sig motarbetade i sitt jobb. Jag tänkte: när man nu anstränger sig för att komma till rätta med jämställdhetsproblemen så är det väl ingen idé att bara tala till redan frälsta så att säga så jag bestämde mig för att åka dit och försöka bli påverkad. Jag har ju en åsikt i fråga som ibland relateras till jämställdhet - eller snarare brist på - alltså borde jag väl vara ett av de lämpligaste föremålen för "upplysningen". Alltså bänkar jag mig och är idel öra. Men jag tar med mitt avstressningsredskap för säkerhets skull. Om vädret tillåter alltså.
När jag nyss åkte hem var det mörkt, men jag tycker att det är mysigt att köra motorcykel i mörker. Helst inte på vägar med mycket älgar dock. Dock (2) borde jag skaffa extraljus att ha på höstkvällarna. Finns det särskilda regler för så´nt eller är det bara att montera fast dom på skyddsbågarna?
Har sagt det förut, men det är sagolikt vad en MC-tur har förmåga att fördriva stresskänsla. I morgon ska jag till Gammelstad i jobbet. Kanske tar jag hojen då också, om det är tillräckligt fint väder. Kommer jag att behöva stressa av mig efter att ha varit på stiftets tankesmedja om jämställdhet? Densamma tankesmedjan har ju kommit till i efterdyningarna efter den undersökning som gjordes för något år sedan då det framgick att Luleå stift hade den högsta andelen prästvigda kvinnor som känt sig motarbetade i sitt jobb. Jag tänkte: när man nu anstränger sig för att komma till rätta med jämställdhetsproblemen så är det väl ingen idé att bara tala till redan frälsta så att säga så jag bestämde mig för att åka dit och försöka bli påverkad. Jag har ju en åsikt i fråga som ibland relateras till jämställdhet - eller snarare brist på - alltså borde jag väl vara ett av de lämpligaste föremålen för "upplysningen". Alltså bänkar jag mig och är idel öra. Men jag tar med mitt avstressningsredskap för säkerhets skull. Om vädret tillåter alltså.
Hellre
Jag åker hellre motorcykel!
Så står det på en liten T-shirt som jag har hängande på hallspegeln. Förmodligen är det en så´n därninga slags prydnad som man ska ha hängande i backspegeln i bilen. Men även om den är för liten för att ta på sig, ja, t o m för liten för ett spädbarn, ja, till yttermera visso för liten för de flesta dockor som mina barn hade när dom var små så är den tillräckligt stor för att skymma sikten så den får inte hänga i bilen. Ett arv från min fader som under min präglande barndom ständigt påtalade det fördärvliga i att ha en massa siktskymmande prydnader hängande i backspegeln.
Men så sant som det är sagt: jag åker hellre motorcykel. Fick just telefon från god vän i södra sverige som genom flitigt läsande på min blogg konstaterat att jag kommit upp på hojen igen. Det gladde honom för då hoppas han att jag ska komma förbi någon gång. När jag besökte honom för något år sedan i samband med OAS-kurs på Åh stiftsgård så konstaterade jag att där nere i landet är det ju MC-säsong 1-2 månader tidigare än här. Jag funderade då på om jag något år skulle ta och köra ner hojen i slutet av säsongen och låta den stå i min gode väns garage över vintern. Sedan kunde jag besöka honom under en semestervecka när det fortfarande är skidväder här uppe och ta en sväng. Men hur ska jag få hojen hit? Antingen måste jag stanna hos min gode vän så länge att det hinner bli säsong här uppe också innan jag kan fara tillbaka, eller så får jag fara ner en gång till och hämta dyrgripen.
Komplicerat. Den blir nog stående i mitt eget garage över vintern.
Men ingen tvekan om att jag fått tillbaka lusten att köra. Det enda som hindrar mig att köra varje dag är att det tar så lång tid att ta på och av all skyddsutrustning - om man inte vill se ut som en Michelin-gubbe inomhus förstås. Att åka utan all skyddsutrustning: hjälm, ryggskydd, handskar, skor, jacka och byxor kommer inte på fråga! Men idag tog jag en tur. Jag hade ledig dag så jag kunde ägna mig lite åt lite vad som helst. Ett vad-som-helst var att köra (!) till församlingsexpeditionen i Gammelstad och förhandsrösta i kyrkovalet. På valdagen är jag upptagen med både familjegudstjänst med fika + årsmöte med Sveriges motorcyklisters norrbottensavdelning så då blir det stressigt att hinna rösta också. Men till årsmötet tar jag givetvis hojen. Det är nästan ett helgerån att komma till ett sammanträde i SMC på annat sätt än MC-körande. Vad jag röstade på när jag tog MC:n till förhandsröstningslokalen det avslöjar jag inte. Valhemligheten är en grundbult i demokratin.
Jag sover hellre i kyrkstugan.
Så står det inte på något miniklädesplagg som jag inte får på mig men så känner jag det inombords. Gångna helgen har jag sovit där. Ja, t o m från igår till idag trots att man bara får sova där på helger. Men vem bryr sig. Men det är sagolikt mysigt i min stuga. I lördags åt vi surströmming med mor och far och bror och svägerska och i söndags hade jag besök av tre goda vänner som satt och surrade och drack te. Några av besökarna tyckte det var så stillsamt och mysigt där så dom övervägde låna den någon helg. Varsågoda!
Men då sover jag hellre hemma, eller kör någon annanstans med lämpligt tvåhjuligt fordon, vilket ska jag dock inte ska nämna högt för jag har redan stört Ann O Nyms sinnesfrid tillräckligt!
Nu måste väl min gamle kamrat vara nöjd - fem inlägg på tre dagar!
Så står det på en liten T-shirt som jag har hängande på hallspegeln. Förmodligen är det en så´n därninga slags prydnad som man ska ha hängande i backspegeln i bilen. Men även om den är för liten för att ta på sig, ja, t o m för liten för ett spädbarn, ja, till yttermera visso för liten för de flesta dockor som mina barn hade när dom var små så är den tillräckligt stor för att skymma sikten så den får inte hänga i bilen. Ett arv från min fader som under min präglande barndom ständigt påtalade det fördärvliga i att ha en massa siktskymmande prydnader hängande i backspegeln.
Men så sant som det är sagt: jag åker hellre motorcykel. Fick just telefon från god vän i södra sverige som genom flitigt läsande på min blogg konstaterat att jag kommit upp på hojen igen. Det gladde honom för då hoppas han att jag ska komma förbi någon gång. När jag besökte honom för något år sedan i samband med OAS-kurs på Åh stiftsgård så konstaterade jag att där nere i landet är det ju MC-säsong 1-2 månader tidigare än här. Jag funderade då på om jag något år skulle ta och köra ner hojen i slutet av säsongen och låta den stå i min gode väns garage över vintern. Sedan kunde jag besöka honom under en semestervecka när det fortfarande är skidväder här uppe och ta en sväng. Men hur ska jag få hojen hit? Antingen måste jag stanna hos min gode vän så länge att det hinner bli säsong här uppe också innan jag kan fara tillbaka, eller så får jag fara ner en gång till och hämta dyrgripen.
Komplicerat. Den blir nog stående i mitt eget garage över vintern.
Men ingen tvekan om att jag fått tillbaka lusten att köra. Det enda som hindrar mig att köra varje dag är att det tar så lång tid att ta på och av all skyddsutrustning - om man inte vill se ut som en Michelin-gubbe inomhus förstås. Att åka utan all skyddsutrustning: hjälm, ryggskydd, handskar, skor, jacka och byxor kommer inte på fråga! Men idag tog jag en tur. Jag hade ledig dag så jag kunde ägna mig lite åt lite vad som helst. Ett vad-som-helst var att köra (!) till församlingsexpeditionen i Gammelstad och förhandsrösta i kyrkovalet. På valdagen är jag upptagen med både familjegudstjänst med fika + årsmöte med Sveriges motorcyklisters norrbottensavdelning så då blir det stressigt att hinna rösta också. Men till årsmötet tar jag givetvis hojen. Det är nästan ett helgerån att komma till ett sammanträde i SMC på annat sätt än MC-körande. Vad jag röstade på när jag tog MC:n till förhandsröstningslokalen det avslöjar jag inte. Valhemligheten är en grundbult i demokratin.
Jag sover hellre i kyrkstugan.
Så står det inte på något miniklädesplagg som jag inte får på mig men så känner jag det inombords. Gångna helgen har jag sovit där. Ja, t o m från igår till idag trots att man bara får sova där på helger. Men vem bryr sig. Men det är sagolikt mysigt i min stuga. I lördags åt vi surströmming med mor och far och bror och svägerska och i söndags hade jag besök av tre goda vänner som satt och surrade och drack te. Några av besökarna tyckte det var så stillsamt och mysigt där så dom övervägde låna den någon helg. Varsågoda!
Men då sover jag hellre hemma, eller kör någon annanstans med lämpligt tvåhjuligt fordon, vilket ska jag dock inte ska nämna högt för jag har redan stört Ann O Nyms sinnesfrid tillräckligt!
Nu måste väl min gamle kamrat vara nöjd - fem inlägg på tre dagar!
Frimodig hojåkning och bloggning
Nej, körning givetvis. man kör ju motorcykel och åker bil. Så var det ju. Det har jag ju själv undervisat kära läsarna om. Idag kändes det alltså riktigt roligt att köra motorcykel. Tog hojen till jobbet i morse, tillbringade förmiddagen i Hertsökyrkan, eftermiddagen i Örnäsgården och slutet av arbetsdagen på badhuset (utnyttjade min rätt att motionera 1 timme i veckan på arbetstid - men eftersom jag har helt oregelerad arbetstid så vet jag aldrig om jag simmar på arbetstid eller fritid).
Hur som helst, när jag skulle hem från Badhuset så var det soligt och vackert väder och det lockade till en liten omväg på vägen hem. Alla som kan Luleås karta hänger nu med. Först ut mot Porsön under flitigt övervägande vart jag egentligen skulle ta vägen. Jag valde svänga av på nya genvägen mot Notviken men den var avstängd just där lilla vägstumpen ner mot Beijers byggmarknad börjar. Alltså ett varv i rondellen därstädes* och åter mot Porsön. tre kvarts varv i rondellen vid Högskolan (eller Luleå tekniska universitet som det numera heter) och ut på gamla Haparandavägen. Vid Rutvik uppstod frågan: mot Gammelstad? eller söderut på E4? eller norrut på E4? Det blev norrut. Paus vid Statoil i Persön, jag övervägde en längre runda via Smedsbyn och Boden men besinnade mig (här bidrager vi inte till växthuseffekten i onödan!) och tog vägen mot Örarna. Men där fick jag lust till en liten sidoutflykt till och svängde mot Brändön, en by som jag var väldigt ofta i under mina prästår i Nederluleå. På den tiden visste jag var många i byn bodde och har besökt många hem, men nu är det längesedan. Väl inne i centrala Brändön insåg jag att jag trots många besök i byn aldrig (vad jag kan påminna mig) farit ända ut till Brändö konferens-anläggning ute vid havet. Sagt och gjort. Det var ju vackert där ute. Men jag stannade inte utan vände tillbaka. och sedan blev det så raka vägen hem som är möjligt, via Bensbyn, Sinksundet och Björsbyn. Besvärande kvällssol i ögonen dock. Liten hjälp att ha hjälm med inbyggt solvisir ändå har jag tänkt avstå från det när jag köper ny hjälm** eftersom jag såg på PLUS i somras där man kommenterade hjälmar och sa att om man har inbyggt solvisir så bllir ju det stötdämpande lagret i hjälmen tunnare.
Alltså, det var riktigt roligt att köra idag. Det har jag kanske skrivit förut, men i så fall var det ännu roligare idag. Jag kände mig riktigt Frimodig faktiskt. Påminner mig att jag samtalade i dag med en av arbetskamraterna (en pedagog som ständigt uppmuntrar både mitt motorcykelkörande och mitt frimodig kyrka-engagemang! - hon inser inte att det har motsatt effekt när hon försöker reta mig) om att jag givetvis borde ha en Frimodig Kyrka-dekal på hojen. Jag ska genast gå ut i garaget och klistra på den.
Frimodig känner jag mig också när jag för någon dag sedan räknade mina besökare på bloggen och konstaterade att fr o m Annandag Påsk t o m i söndags har jag i genomsnitt haft 38 besökare per dag. T o m bättre än min gamle kamrat tror jag. Men då kör (!) jag ju aldrig med sådana där dumheter som att man inte ska rösta i kyrkovalet!
Nu kör vi Frimodigt vidare mot skräll i kyrkovalet!
* därstädes var ju ett uttryck man hörde till leda under sin barndoms och ungdomstids högmässor, dvs vi som är så gamla att vi gick i kyrkan på den tiden då man fortfarande hade lysning till äkenskap första och andra och tredje och fjärde gången; och då folk i stor utsträckning fortfarande gifte sig men likväl (också i rätt stor utsträckning) bodde ihop innan vigseln. När då prästen sa att det var lysning mellan N.N. på xx-adressen och N.N. så kunde han ju inte säga "på samma adress" vilket ju tydligt skulle signalera för kyrktanterna "sammanboende utan att vara gifta"; alltså använde man den lite högtidligare omskrivningen därstädes.
** detta är femte säsongen jag använder hjälmen och experterna säger att man ska byta den efter fem år. Om sedan experterna utgörs av sådana som begriper saken eller sådana som tillverkar hjälmar det är en annan sak. Men en sak gäller: köp aldrig en gammal eller begagnad hjälm. Röda korset, Myrorna m fl försäljare av Begagnade grejer borde sluta sälja gamla hjälmar och istället slå sönder dem.
Hur som helst, när jag skulle hem från Badhuset så var det soligt och vackert väder och det lockade till en liten omväg på vägen hem. Alla som kan Luleås karta hänger nu med. Först ut mot Porsön under flitigt övervägande vart jag egentligen skulle ta vägen. Jag valde svänga av på nya genvägen mot Notviken men den var avstängd just där lilla vägstumpen ner mot Beijers byggmarknad börjar. Alltså ett varv i rondellen därstädes* och åter mot Porsön. tre kvarts varv i rondellen vid Högskolan (eller Luleå tekniska universitet som det numera heter) och ut på gamla Haparandavägen. Vid Rutvik uppstod frågan: mot Gammelstad? eller söderut på E4? eller norrut på E4? Det blev norrut. Paus vid Statoil i Persön, jag övervägde en längre runda via Smedsbyn och Boden men besinnade mig (här bidrager vi inte till växthuseffekten i onödan!) och tog vägen mot Örarna. Men där fick jag lust till en liten sidoutflykt till och svängde mot Brändön, en by som jag var väldigt ofta i under mina prästår i Nederluleå. På den tiden visste jag var många i byn bodde och har besökt många hem, men nu är det längesedan. Väl inne i centrala Brändön insåg jag att jag trots många besök i byn aldrig (vad jag kan påminna mig) farit ända ut till Brändö konferens-anläggning ute vid havet. Sagt och gjort. Det var ju vackert där ute. Men jag stannade inte utan vände tillbaka. och sedan blev det så raka vägen hem som är möjligt, via Bensbyn, Sinksundet och Björsbyn. Besvärande kvällssol i ögonen dock. Liten hjälp att ha hjälm med inbyggt solvisir ändå har jag tänkt avstå från det när jag köper ny hjälm** eftersom jag såg på PLUS i somras där man kommenterade hjälmar och sa att om man har inbyggt solvisir så bllir ju det stötdämpande lagret i hjälmen tunnare.
Alltså, det var riktigt roligt att köra idag. Det har jag kanske skrivit förut, men i så fall var det ännu roligare idag. Jag kände mig riktigt Frimodig faktiskt. Påminner mig att jag samtalade i dag med en av arbetskamraterna (en pedagog som ständigt uppmuntrar både mitt motorcykelkörande och mitt frimodig kyrka-engagemang! - hon inser inte att det har motsatt effekt när hon försöker reta mig) om att jag givetvis borde ha en Frimodig Kyrka-dekal på hojen. Jag ska genast gå ut i garaget och klistra på den.
Frimodig känner jag mig också när jag för någon dag sedan räknade mina besökare på bloggen och konstaterade att fr o m Annandag Påsk t o m i söndags har jag i genomsnitt haft 38 besökare per dag. T o m bättre än min gamle kamrat tror jag. Men då kör (!) jag ju aldrig med sådana där dumheter som att man inte ska rösta i kyrkovalet!
Nu kör vi Frimodigt vidare mot skräll i kyrkovalet!
* därstädes var ju ett uttryck man hörde till leda under sin barndoms och ungdomstids högmässor, dvs vi som är så gamla att vi gick i kyrkan på den tiden då man fortfarande hade lysning till äkenskap första och andra och tredje och fjärde gången; och då folk i stor utsträckning fortfarande gifte sig men likväl (också i rätt stor utsträckning) bodde ihop innan vigseln. När då prästen sa att det var lysning mellan N.N. på xx-adressen och N.N. så kunde han ju inte säga "på samma adress" vilket ju tydligt skulle signalera för kyrktanterna "sammanboende utan att vara gifta"; alltså använde man den lite högtidligare omskrivningen därstädes.
** detta är femte säsongen jag använder hjälmen och experterna säger att man ska byta den efter fem år. Om sedan experterna utgörs av sådana som begriper saken eller sådana som tillverkar hjälmar det är en annan sak. Men en sak gäller: köp aldrig en gammal eller begagnad hjälm. Röda korset, Myrorna m fl försäljare av Begagnade grejer borde sluta sälja gamla hjälmar och istället slå sönder dem.
Frimodig MC-känsla
Nu är MC-känslan tillbaka. Ja, så tänkte jag faktiskt idag. På vägen hem från Piteå i dag på aftonen så tänkte jag så. Och jag kände mig inte rädd längre heller. Nä, det har jag väl inte gjort dom senaste gångerna jag kört heller, men det var en annan känsla idag.
Kanske beror det på att möjligheten till MC-tur liksom skänktes mig från ovan utan min förskyllan eller värdighet. Det var en av våra medlemmar i Frimodig Kyrka i Piteå som ringde mig och berättade att hon uppsnappat att det skulle vara någon slags kyrkovalsinformation på Byxtorget (heter det så eller hörde jag fel?) i Piteå i morgon (lörd 29 aug) kl 11-13*. Hon ville gärna ha lite material att försöka sprida bland folk som är där. Sagt och gjort. Jag tog hojen och drog fram och tillbaka till Piteå på nolltid med lite valmaterial och en banderoll att bära på sig. Eventuella Pitekommunfirmodigkyrkasympatisörer som inte har annat för sig i morgon kan ju titta dit och hjälpa till att se ut som om vi är jättemånga som gillar Frimodig kyrka. Och det är vi ju. Fast en del vet inte om det än.
Hur många som gillar motorcykelkörning vet jag däremot inte. Men en vet jag. Han och jag skulle ha tagit en tur i våras. Kanske ska jag ringa honom och se om vi kan få till en tur innan sommaren är slut.
I morgon kväll kl 18 leder jag (precis som förra året) och predikar vid en nattvardsgudstjänst i Örnäsets kyrka i samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte. Be för mig.
* OBS! att en dylik tidsangivelse ska skrivas
11-13 ("elva till tretton")
eller
mellan 11 och 13 ("mellan elva och tretton")
inte (som dom flesta skriver)
mellan 11-13 (mellan elva till tretton) (hur skulle nå'nting kunna vara mellan nå'nting-till-nå'nting annat?
Kanske beror det på att möjligheten till MC-tur liksom skänktes mig från ovan utan min förskyllan eller värdighet. Det var en av våra medlemmar i Frimodig Kyrka i Piteå som ringde mig och berättade att hon uppsnappat att det skulle vara någon slags kyrkovalsinformation på Byxtorget (heter det så eller hörde jag fel?) i Piteå i morgon (lörd 29 aug) kl 11-13*. Hon ville gärna ha lite material att försöka sprida bland folk som är där. Sagt och gjort. Jag tog hojen och drog fram och tillbaka till Piteå på nolltid med lite valmaterial och en banderoll att bära på sig. Eventuella Pitekommunfirmodigkyrkasympatisörer som inte har annat för sig i morgon kan ju titta dit och hjälpa till att se ut som om vi är jättemånga som gillar Frimodig kyrka. Och det är vi ju. Fast en del vet inte om det än.
Hur många som gillar motorcykelkörning vet jag däremot inte. Men en vet jag. Han och jag skulle ha tagit en tur i våras. Kanske ska jag ringa honom och se om vi kan få till en tur innan sommaren är slut.
I morgon kväll kl 18 leder jag (precis som förra året) och predikar vid en nattvardsgudstjänst i Örnäsets kyrka i samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte. Be för mig.
* OBS! att en dylik tidsangivelse ska skrivas
11-13 ("elva till tretton")
eller
mellan 11 och 13 ("mellan elva och tretton")
inte (som dom flesta skriver)
mellan 11-13 (mellan elva till tretton) (hur skulle nå'nting kunna vara mellan nå'nting-till-nå'nting annat?
Ytterligare MC-tur
Ja, det blev det i helgen. För hojen hade med nöd och näppe hunnit kallna efter lördagens tur till västerbotten så bar det på söndagsförmiddagen av norrut. E4 till Töre och sedan mot Överkalix. Och sedan vägen mot Övertorneå. Efter en liten bit på Övertorneåvägen stannade jag bara på en parkringsplats mitt i en by där jag tyckte det var mycket vackert och där drack jag mitt kaffe och åt medhavd smörgås. Då hade solen också gått högre upp på himlavalvet och spred mer värme så jag kunde minska lite på mina klädsel. Väl framme i Övertorneå tog jag norrut. Inte mig emot: Tornedalen är oerhört vackert. Målet för resan var Svanstein där jag gick i högmässa i kyrkan, celebrerad av gode vännen Stefan Aro. Givetvis bad han mig hjälpa till i gudstjänsten och det är ju alltid roligt. Alltid en glädje också att få hälsa på gamla kristna systern Ester Aasa som jag träffade första gången redan 1973. Att hon råkat berätta för någon annan vid kyrkkaffet att hon träffat mig redan när jag var barn, får jag väl överse med (jag var i tjugoårsåldern. men allt är ju relativt. Och nu tycker jag väl själv knappast att tjugoåringar är annat än snorungar!)
På eftermiddagen när Stefan hade en annan gudstjänst - på finska! - å annan ort i församlingen passade jag på att ta en liten tur i bygden med hojen. Upp till Pello, över bron till Finland, Ner på finska sidan och tillbaka till Sverige vid Övertorneå. Efter tankning på OK norrut igen och då såg jag en stor grupp människor samlade till friluftsgudstjänst vid ett stort kors t h om vägen vid älven. Det lär vara årlig tradition att Övertorneå församling har en friluftsgudstjänst vid gamla kyrkplatsen. Men jag stannade inte, Jag hade ju redan varit på en gudstjänst. Åter norrut som sagt (för andra gången samma dag på den sträckan!) och till Juoksengi för mat, intressanta samtal och bastu hos kollegan Stefan.
På morgonen var det svalare så man fick ta på sig allt i klädväg. Förbi förs exp i Övertorneå för att kontant få utlovad reseersättning för min insats i församlingen i maj månad, Vilken summa ansvarig person på sagda exp flerfaldiga gånger försökt sätta in på mitt konto utan att lyckas och till slut av min bank fått svaret att det kontonumret finns inte trots att jag regelbundent får min ordinarie lön dit varje månad. Jag tänkte: tänk om någon dator börjat bestämma att jag inte längre finns och börjar plocka bort mig bit för bit med början med mitt konto. Tur att jag i alla fall finns på bloggen.
Forsatte söderut - Tornedalen är fortfarande vackert, något år måste jag köra den av tornedalska MC-entusiaster organiserade gränsälvsrundan! - och hamnade till slut vid Kukkolaforsen. Eftersom jag kände mig extra rik efter besöket i Övertorneå bestämde jag mig för lunch trots att den kostade 125 kr. Men kul var det att sitta och käka och samtidigt se folk på båda sidor älven stå och håva sik. Dom fick några också! Eftersom jag kände mig lika rik när jag betalade så köpte jag även en stor rökt sik + en god limpa (vilket jag tänkte köpa redan när vi var med alla personal vid forsen i våras men då hade ivriga arbetskamrater handlat upp hela lagret innan jag hann fram).
Vidare ner till Haparande. På vägen genom Vojakkala funderade jag på vad som är sant i den kända historien därstädes vilken journalisten Zaremba på DN gett en alterativ syn på i våras (men det har jag skrivit om tidigare). Väl i Haparanda övervann jag den kortvariga frestelsen att gå på IKEA. Varför ska man det och i all synnerhet när man kommer med MC och i packväskan inte skulle rymma mer en "halv kopp" kaffe. Vid Seskarökorsningen funderade jag ett tag på om jag skulle fara ut till Seskarö lägergård. Vore kul se den igen - nu är det många år sedan jag hade konfirmandläger där (14-15 år?). Det skulle också kunna vara lite häftigt att i full fart köra över bron md MC. Bron svänger ju samtidigt som den når sin högsta punkt. Men den frestelsen övervann jag. Övervann även frstelse att ringa bekanta och kolla om dom som av en händelse skulle råka vara i sin stuga i Kalixtrakten, vilken (stugan alltså) jag aldrig sett, men tänkte att vännerna ser jag nog ofta i Luleå. Prioriterade andra vänner som jag inte ser lika ofta: blogg-grannen Hanna med make i Kalix. Stötte just på maken när han stod på stegen med färgpyts och pensel i högsta hugg (kan alltså intyga att dom har målat om huset vilket jag tror att Hanna förutspådde på sin blogg tidigare i år). Men han tog sig tid för en kaffepaus. Unde kaffepausen förutsätter jag att jag hann överyga Hanna om att rösta på Frimodig Kyrka i kyrkovalet!
Givetvis kan jag inte passera Töretrakten utan att hälsa på hos min svärfader. Han höll just på med middagen så med hjälp av ytterligare några färskpotatisar direkt från landet och min rökta sik från Kukkola så blev vi båda mätta. Vi brukar också försöka mätta oss andligt innan vi skiljs genom psalmsång och bön. Så även denna gång.
När jag närmade mig Råneå så planerade jag köra min favorit(kurviga)väg över Sundom. Alltså tog jag av vid Råneå N, men väl kommen genom samhället så tappade jag lusten ta Sundomvägen, alltså for jag fortsatt söderut, men precis vid utfarten på E4 kom jag på att åtminstone en gång per år brukar jag (med MC:n) hälsa på gamle kompisen Björn i Prästholm. Sagt och gjort. Han var hemma och vi fick en lång, mycket fin kväll med intressanta samtal. Och precis när jag skulle gå så blev samtalet ännu intressantare så då blev jag där ännu senare.
Så när jag väl for därifrån så körde jag försiktigt i mörkret, men väl ute på E4 i skydd av viltstängslen drog jag (givetvis) upp hojen i 110. Härligt köra i mörker. En speciell känsla.
Nu är jag hemma och har kollat e-posten och bloggat. Då är dagens förpliktelser avklarade. Återstår aftonbön och god natt!
På eftermiddagen när Stefan hade en annan gudstjänst - på finska! - å annan ort i församlingen passade jag på att ta en liten tur i bygden med hojen. Upp till Pello, över bron till Finland, Ner på finska sidan och tillbaka till Sverige vid Övertorneå. Efter tankning på OK norrut igen och då såg jag en stor grupp människor samlade till friluftsgudstjänst vid ett stort kors t h om vägen vid älven. Det lär vara årlig tradition att Övertorneå församling har en friluftsgudstjänst vid gamla kyrkplatsen. Men jag stannade inte, Jag hade ju redan varit på en gudstjänst. Åter norrut som sagt (för andra gången samma dag på den sträckan!) och till Juoksengi för mat, intressanta samtal och bastu hos kollegan Stefan.
På morgonen var det svalare så man fick ta på sig allt i klädväg. Förbi förs exp i Övertorneå för att kontant få utlovad reseersättning för min insats i församlingen i maj månad, Vilken summa ansvarig person på sagda exp flerfaldiga gånger försökt sätta in på mitt konto utan att lyckas och till slut av min bank fått svaret att det kontonumret finns inte trots att jag regelbundent får min ordinarie lön dit varje månad. Jag tänkte: tänk om någon dator börjat bestämma att jag inte längre finns och börjar plocka bort mig bit för bit med början med mitt konto. Tur att jag i alla fall finns på bloggen.
Forsatte söderut - Tornedalen är fortfarande vackert, något år måste jag köra den av tornedalska MC-entusiaster organiserade gränsälvsrundan! - och hamnade till slut vid Kukkolaforsen. Eftersom jag kände mig extra rik efter besöket i Övertorneå bestämde jag mig för lunch trots att den kostade 125 kr. Men kul var det att sitta och käka och samtidigt se folk på båda sidor älven stå och håva sik. Dom fick några också! Eftersom jag kände mig lika rik när jag betalade så köpte jag även en stor rökt sik + en god limpa (vilket jag tänkte köpa redan när vi var med alla personal vid forsen i våras men då hade ivriga arbetskamrater handlat upp hela lagret innan jag hann fram).
Vidare ner till Haparande. På vägen genom Vojakkala funderade jag på vad som är sant i den kända historien därstädes vilken journalisten Zaremba på DN gett en alterativ syn på i våras (men det har jag skrivit om tidigare). Väl i Haparanda övervann jag den kortvariga frestelsen att gå på IKEA. Varför ska man det och i all synnerhet när man kommer med MC och i packväskan inte skulle rymma mer en "halv kopp" kaffe. Vid Seskarökorsningen funderade jag ett tag på om jag skulle fara ut till Seskarö lägergård. Vore kul se den igen - nu är det många år sedan jag hade konfirmandläger där (14-15 år?). Det skulle också kunna vara lite häftigt att i full fart köra över bron md MC. Bron svänger ju samtidigt som den når sin högsta punkt. Men den frestelsen övervann jag. Övervann även frstelse att ringa bekanta och kolla om dom som av en händelse skulle råka vara i sin stuga i Kalixtrakten, vilken (stugan alltså) jag aldrig sett, men tänkte att vännerna ser jag nog ofta i Luleå. Prioriterade andra vänner som jag inte ser lika ofta: blogg-grannen Hanna med make i Kalix. Stötte just på maken när han stod på stegen med färgpyts och pensel i högsta hugg (kan alltså intyga att dom har målat om huset vilket jag tror att Hanna förutspådde på sin blogg tidigare i år). Men han tog sig tid för en kaffepaus. Unde kaffepausen förutsätter jag att jag hann överyga Hanna om att rösta på Frimodig Kyrka i kyrkovalet!
Givetvis kan jag inte passera Töretrakten utan att hälsa på hos min svärfader. Han höll just på med middagen så med hjälp av ytterligare några färskpotatisar direkt från landet och min rökta sik från Kukkola så blev vi båda mätta. Vi brukar också försöka mätta oss andligt innan vi skiljs genom psalmsång och bön. Så även denna gång.
När jag närmade mig Råneå så planerade jag köra min favorit(kurviga)väg över Sundom. Alltså tog jag av vid Råneå N, men väl kommen genom samhället så tappade jag lusten ta Sundomvägen, alltså for jag fortsatt söderut, men precis vid utfarten på E4 kom jag på att åtminstone en gång per år brukar jag (med MC:n) hälsa på gamle kompisen Björn i Prästholm. Sagt och gjort. Han var hemma och vi fick en lång, mycket fin kväll med intressanta samtal. Och precis när jag skulle gå så blev samtalet ännu intressantare så då blev jag där ännu senare.
Så när jag väl for därifrån så körde jag försiktigt i mörkret, men väl ute på E4 i skydd av viltstängslen drog jag (givetvis) upp hojen i 110. Härligt köra i mörker. En speciell känsla.
Nu är jag hemma och har kollat e-posten och bloggat. Då är dagens förpliktelser avklarade. Återstår aftonbön och god natt!
MC-tur = oas?
Innan jag börjar kan jag bara berätta att om du rullar ner till inlägget OAS-möte slut för några dagar sedan så finns nu ett vittnesbörd från en av de Lulebor som var där. Härligt att höra att du upplevde det positivt Elisabet. Du får berätta mer när vi ses.
Ikväll tog jag en MC-tur. Det gjorde jag för någon kväll sedan också. Har jag berättat det? Nå, nu tog jag en lite längre tur. Min avsikt är nämligen att åka MC till en släktträff i Lycksele om några veckor, så jag måste få upp känslan. Det var soligt och härligt när jag startade. Tyvärr blev ju solen lite låg så den bländade ibland. Som tur är har jag hjälm med inbyggt solvisir, men det skippar jag nog när jag köper ny hjälm nästa år eftersom jag på TV sett test av hjälmar och hört påståendet att hjälm med extra inbyggt visir givetvis blir tunnare i skyddet och därmed mindre säker. Man få åka sakta när man kör mot solnedgången bara.
Vart for jag då? Först till Statoilmacken vid Scandic hotell och tankade och kollade lufttrycket i däcken. Framdäcket hade tappat oroväckande mycket tyckte jag. Har dom inte fått det tätt när dom bytte däck? Bäst hålla koll. Sedan Bodenvägen fram till E4 och sedan norrut. Av i Börjelslandet och sedan vägen genom Sundom till Råneå. Den sträckan är en av mina absoluta favoriter här i närheten av Luleå. Fina mjuka kurvor och lite trafik. Från Råneå - där butiken på OK-macken var stängd så jag kunde inte få en efterlängtad dricka! - E4 raka vägen hem fram till Rutvik och sedan gamla Haparandavägen in mot Luleå, genom Björsbyn och hem till Porsön.
Kul att köra. Jo. Visst. Naturligtvis. Men den där totala entusiastkänslan vill inte riktigt infinna sig. Beror det på min omkullkörning i våras? Eller beror det på att jag kanske aldrig varit riktigt så entusiastisk som jag ibland velat påskina och nu är det helt enkelt verkligheten som kommer ikapp mig? Eller är det så att nu på femte säsongen så kan det inte längre vara lika mycket nyhetens behag? Eller är det bara så att allt har en ände och korven har två och det gäller även min MC-körning? En sak är säker: jag har aldrig riktigt blivit en del av MC-kulturen. För de riktigt inbitna är motorcykelkörning snarast fråga om en livsstil. Det har det aldrig blivit för mig.Tänk bara att ägna hela somrarna åt att fara på MC-träffar. Att tänka att man har en massa gemensamt med helt okända människor bara för att man råkar äga en motorcykel. Nej, den delen är jag (ännu) långt ifrån. På ett OAS-möte känner jag gemenskap med alla oavsett om dom åker MC eller ej. Nå, jag känner mig i vart fall inte särskilt rädd att köra, så några mil till lär det bli. Kanske blir det motorcykel till OAS-mötet nästa sommar?
Ikväll tog jag en MC-tur. Det gjorde jag för någon kväll sedan också. Har jag berättat det? Nå, nu tog jag en lite längre tur. Min avsikt är nämligen att åka MC till en släktträff i Lycksele om några veckor, så jag måste få upp känslan. Det var soligt och härligt när jag startade. Tyvärr blev ju solen lite låg så den bländade ibland. Som tur är har jag hjälm med inbyggt solvisir, men det skippar jag nog när jag köper ny hjälm nästa år eftersom jag på TV sett test av hjälmar och hört påståendet att hjälm med extra inbyggt visir givetvis blir tunnare i skyddet och därmed mindre säker. Man få åka sakta när man kör mot solnedgången bara.
Vart for jag då? Först till Statoilmacken vid Scandic hotell och tankade och kollade lufttrycket i däcken. Framdäcket hade tappat oroväckande mycket tyckte jag. Har dom inte fått det tätt när dom bytte däck? Bäst hålla koll. Sedan Bodenvägen fram till E4 och sedan norrut. Av i Börjelslandet och sedan vägen genom Sundom till Råneå. Den sträckan är en av mina absoluta favoriter här i närheten av Luleå. Fina mjuka kurvor och lite trafik. Från Råneå - där butiken på OK-macken var stängd så jag kunde inte få en efterlängtad dricka! - E4 raka vägen hem fram till Rutvik och sedan gamla Haparandavägen in mot Luleå, genom Björsbyn och hem till Porsön.
Kul att köra. Jo. Visst. Naturligtvis. Men den där totala entusiastkänslan vill inte riktigt infinna sig. Beror det på min omkullkörning i våras? Eller beror det på att jag kanske aldrig varit riktigt så entusiastisk som jag ibland velat påskina och nu är det helt enkelt verkligheten som kommer ikapp mig? Eller är det så att nu på femte säsongen så kan det inte längre vara lika mycket nyhetens behag? Eller är det bara så att allt har en ände och korven har två och det gäller även min MC-körning? En sak är säker: jag har aldrig riktigt blivit en del av MC-kulturen. För de riktigt inbitna är motorcykelkörning snarast fråga om en livsstil. Det har det aldrig blivit för mig.Tänk bara att ägna hela somrarna åt att fara på MC-träffar. Att tänka att man har en massa gemensamt med helt okända människor bara för att man råkar äga en motorcykel. Nej, den delen är jag (ännu) långt ifrån. På ett OAS-möte känner jag gemenskap med alla oavsett om dom åker MC eller ej. Nå, jag känner mig i vart fall inte särskilt rädd att köra, så några mil till lär det bli. Kanske blir det motorcykel till OAS-mötet nästa sommar?
Fortsatt MC-liv?
Nu har jag haft hojen på verkstad i snart två månader. Det beror dock inte på det omfattande reparationsbehovet. Snarast på att verkstaden inte har fått fingrarna ur....var dom nu haft dom nå´nstans.
Efter anmälan till försäkringsbolaget dagen efter den lätta olyckan lämnade jag fordonet till märkesverkstaden. Där har den sedan stått. Verkstaden har varken lyckats få fram en reparationskalkyl eller lyckats stämma träff med försäkringsbolaget för en besiktning. Till slut ledsnade försäkringsbolaget och nu har dom sett till att flytta hojen till annan renomerad MC-verkstad i staden. Yamaha av alla, jag har ju Honda! men det var faktiskt på den firman jag en gång köpte MC:n, så jag har alltid haft en kärlek dit trots att det är åt "fel håll" för en Hondaägare.
Men faktum är att jag inte saknat den särskilt mycket. Jag blev nog lite skärrad efter min omkullkörning - även om det var en ganska liten händelse. Man fick ju en aning om vad som kan hända om farten blir högre. Det är väl denna brist på saknad som gjort att jag inte ansträngt mig för att skynda på ärendet. Men nu gjorde alltså försäkringsbolaget det. Men då hamnar vi ju i att det börjar vara semester på alla verkstäder, så då blev beslutet att dom fixar till det som absolut måste göras så den kan köras (och det var egentligen inte så mycket) så fixar vi det kosmetiska när säsongen går mot sitt slut. Men då blev jag ju tvungen be verkstaden fixa det som jag skulle ha gjort i våras, nämligen byta framdäcket. Kanske skulle jag inte ha bromsat omkull mig om jag bytt redan i våras. Man vet aldrig.
Nu får jag alltså akut börja fundera på om jag har så stor lust att köra igen eller om jag ska nöja mig med att flytta den till mitt garage. Mina två döttrar skulle kanske bli glada över det senare beskedet. Dom har nämligen nu vågat erkänna att dom alltid varit rädda när dom vetat att jag varit ute med hojen. Stackare! Inte värt jag säger nå't.
Efter anmälan till försäkringsbolaget dagen efter den lätta olyckan lämnade jag fordonet till märkesverkstaden. Där har den sedan stått. Verkstaden har varken lyckats få fram en reparationskalkyl eller lyckats stämma träff med försäkringsbolaget för en besiktning. Till slut ledsnade försäkringsbolaget och nu har dom sett till att flytta hojen till annan renomerad MC-verkstad i staden. Yamaha av alla, jag har ju Honda! men det var faktiskt på den firman jag en gång köpte MC:n, så jag har alltid haft en kärlek dit trots att det är åt "fel håll" för en Hondaägare.
Men faktum är att jag inte saknat den särskilt mycket. Jag blev nog lite skärrad efter min omkullkörning - även om det var en ganska liten händelse. Man fick ju en aning om vad som kan hända om farten blir högre. Det är väl denna brist på saknad som gjort att jag inte ansträngt mig för att skynda på ärendet. Men nu gjorde alltså försäkringsbolaget det. Men då hamnar vi ju i att det börjar vara semester på alla verkstäder, så då blev beslutet att dom fixar till det som absolut måste göras så den kan köras (och det var egentligen inte så mycket) så fixar vi det kosmetiska när säsongen går mot sitt slut. Men då blev jag ju tvungen be verkstaden fixa det som jag skulle ha gjort i våras, nämligen byta framdäcket. Kanske skulle jag inte ha bromsat omkull mig om jag bytt redan i våras. Man vet aldrig.
Nu får jag alltså akut börja fundera på om jag har så stor lust att köra igen eller om jag ska nöja mig med att flytta den till mitt garage. Mina två döttrar skulle kanske bli glada över det senare beskedet. Dom har nämligen nu vågat erkänna att dom alltid varit rädda när dom vetat att jag varit ute med hojen. Stackare! Inte värt jag säger nå't.
Saknad MC
Sista dagarna har jag känt mig lite stressad och rastlös. Kan finnas många skäl till det. Ett kan vara att det nu gått drygt två veckor av min semester och jag har inte på långa vägar gjort det jag hade tänkt. Ett annat skäl kan vara att jag ägnat en hel del tid åt att kolla annonser efter bilar i - hittills fåfängt - försök hitta lämplig bil åt äldsta dottern. (Men nu har vi en på G som vi ska titta på i morgon, återkommer med rapport om utfallet.) Hittills har de bilar vi åkt och spanat in varit betydligt sämre än utlovat.
Men idag när jag åkte bil till staden för att uträtta något ärende insåg jag skälet till min påkomna rastlöshet: jag har inte kört (OBS! inte åkt!) motorcykel på fem veckor! Och det mitt i bästa säsongen! Katastrof. Jag har ännu inte - trots flera påstötningar till både verkstad och försäkringsbolag - fått något besked om huruvida dom tänker laga hojen eller lösa in den eller ge mig en (lite mindre) slant så jag fixar den själv i utbyte mot att jag slipper självrisken eller vad?? Och när den står på verkstad så blir det ju inget åka av. Idag alltså, när jag åkte bil, så insåg jag hur mycket jag saknar att köra motorcykel och framför allt insåg jag hur avstressande det är. Inte undra på att jag börjar känna mig som en krutdurk inombords.*
Fick idag ett mail från en äldre kollega som vittnade om att bara vetskapen om att hojen står i garaget och att man alltså kan, om man vill, ta en tur - bara detta gör gott för själen.
Men att ha hojen på verkstaden det är inte avstressande. Om inte annat får jag snart ringa någon av mina vänner och be att få hänga med på en tur.
* jag skulle ju kunna skriva att det är tur att jag tillhör svenska kyrkan eftersom "Svenska kyrkan" - enligt sin hemsida - "är ett rum för stillhet och eftertanke. En plats att hämta kraft ifrån". Men det skriver jag inte eftersom den grupp jag representerar i kyrkovalet (Frimodig kyrka - rösta på Frimodig kyrka i kyrkovalet 20 sept!) tycker att allt detta som har att göra med svenska kyrkans informations- och kommunikationspolicystrategi i grunden är ett meningslöst floskelproducerande som bara kostar onödiga pengar.
Men idag när jag åkte bil till staden för att uträtta något ärende insåg jag skälet till min påkomna rastlöshet: jag har inte kört (OBS! inte åkt!) motorcykel på fem veckor! Och det mitt i bästa säsongen! Katastrof. Jag har ännu inte - trots flera påstötningar till både verkstad och försäkringsbolag - fått något besked om huruvida dom tänker laga hojen eller lösa in den eller ge mig en (lite mindre) slant så jag fixar den själv i utbyte mot att jag slipper självrisken eller vad?? Och när den står på verkstad så blir det ju inget åka av. Idag alltså, när jag åkte bil, så insåg jag hur mycket jag saknar att köra motorcykel och framför allt insåg jag hur avstressande det är. Inte undra på att jag börjar känna mig som en krutdurk inombords.*
Fick idag ett mail från en äldre kollega som vittnade om att bara vetskapen om att hojen står i garaget och att man alltså kan, om man vill, ta en tur - bara detta gör gott för själen.
Men att ha hojen på verkstaden det är inte avstressande. Om inte annat får jag snart ringa någon av mina vänner och be att få hänga med på en tur.
* jag skulle ju kunna skriva att det är tur att jag tillhör svenska kyrkan eftersom "Svenska kyrkan" - enligt sin hemsida - "är ett rum för stillhet och eftertanke. En plats att hämta kraft ifrån". Men det skriver jag inte eftersom den grupp jag representerar i kyrkovalet (Frimodig kyrka - rösta på Frimodig kyrka i kyrkovalet 20 sept!) tycker att allt detta som har att göra med svenska kyrkans informations- och kommunikationspolicystrategi i grunden är ett meningslöst floskelproducerande som bara kostar onödiga pengar.
Lite MC-anknytning
blev det i alla fall igår och idag. I går kväll hade vi styrelsemöte med SMC-norrbotten på Café retro i Boden (det var där vi höll till för drygt två veckor sedan när jag for omkull med hojen). Vi utvärderade första maj-rundan, funderade över vad som varit bra och mindre bra, konstaterade att ekonomin gått ihop och planerade lite för höstens årsmöte mm. Några av ledamöterna hade kommit på motorcykel - det är mer eller mindre lag på det, menade en av dem - så jag fick en stund skåda några snygga hojar. Själv hade jag åkt dit med min pappas bil eftersom det är lite fel på min egen. Min motorcykel står fortfarande på verkstaden och hur långt dom kommit i genomgången av den vet jag inte.
Men att åka - f'örlåt köra menar jag - nej, det suget infinner sig inte riktigt. Ska jag tillägga ännu?
Väl hemma efter jobbet idag så fanns dock husorganet MC-folket i brevlådan. Får nöja mig med att köra med ögonen och i fantasin.
Men att åka - f'örlåt köra menar jag - nej, det suget infinner sig inte riktigt. Ska jag tillägga ännu?
Väl hemma efter jobbet idag så fanns dock husorganet MC-folket i brevlådan. Får nöja mig med att köra med ögonen och i fantasin.
MC eller inte MC
Det är frågan för dagen.
För det första vet jag ju inte än om den ens blir reparerad. Blir den inte det utan jag istället får en summa pengar av försäkringsbolaget då tror jag att saken är klar: inte MC. Nej, jag köper nog inte någon ny, inte just nu i alla fall.
Men om jag får den tillbaka i uppfräschat skick vad gör jag då? Kör med den eller säljer den? Det senare är nog lättare sagt än gjort för det finns en uppsjö av dylika motorcyklar till försäljning på dvs sajter. Men vill jag fortsätta köra det är frågan?
Pratade för någon kväll sedan med äldsta dottern som är vis och klok. När hon lyssnat på mina funderingar en stund så sa hon:
- Pappa, det låter som att du innerst inne inte vill köra mer men att du önskar att någonting skulle övertyga dig att vilja köra mer.
Säkert en korrekt analys. Hon borde känna mig ganska väl.
I eftermiddags pratade jag med en kollega å annan ort som erkände att han regelbundet läste denna blogg (+ min gamle kamrats blogg - "det är dom enda") och han uttryckte något som jag uppfattade som att det skulle vara lite tråkigt om jag slutade blogga om MC-åkares öden och äventyr. För en präst kan det ju inte vara så kul att bara läsa präster som bloggar om kyrkliga ting. Lite frisk luft måste ju blåsa in i livet och då är ju vinddraget på hojen perfekt. Alltså måste jag i mina överväganden även räkna in de reaktioner som kan uppstå på bloggen. Men ännu värre skulle det ju vara om jag körde ihjäl mig. Sånt får man inte skämta om tycker en del. Men det gör jag. Jag har aldrig varit skrockfull och trott att jag skulle dra döden över mig bara för att jag skämtar.
I går var jag hos näst äldsta dottern och fixade en del åt henne i hennes lägenhet. Vi slutade dagen med kinamat. Givetvis kom hon ihåg hur man värmer ett fadershjärta:
- Vad duktig du är!
Idag på förmiddagen firade jag gudstjänst i Hertsökyrkan. Familjegudstjänst. Vid kaffet efteråt samtalade jag en lång stund med person från annat land som gav många intressanta inblickar i de kristnas situation därstädes.
På aftonen tog jag cykeln - vanliga cykeln alltså - till andra änden av Porsön och mötte en kort stund min gamle kamrat och hans hustru vilka var i staden för att installera äldste sonen i ny lägenhet. Alltså klarar vi oss några dagar innan vi måste ringa varandra och ljuga igen.
Tänk vad mycket man hinner när man låter bli fullständigt meningslösa och onödiga MC-turer.
För det första vet jag ju inte än om den ens blir reparerad. Blir den inte det utan jag istället får en summa pengar av försäkringsbolaget då tror jag att saken är klar: inte MC. Nej, jag köper nog inte någon ny, inte just nu i alla fall.
Men om jag får den tillbaka i uppfräschat skick vad gör jag då? Kör med den eller säljer den? Det senare är nog lättare sagt än gjort för det finns en uppsjö av dylika motorcyklar till försäljning på dvs sajter. Men vill jag fortsätta köra det är frågan?
Pratade för någon kväll sedan med äldsta dottern som är vis och klok. När hon lyssnat på mina funderingar en stund så sa hon:
- Pappa, det låter som att du innerst inne inte vill köra mer men att du önskar att någonting skulle övertyga dig att vilja köra mer.
Säkert en korrekt analys. Hon borde känna mig ganska väl.
I eftermiddags pratade jag med en kollega å annan ort som erkände att han regelbundet läste denna blogg (+ min gamle kamrats blogg - "det är dom enda") och han uttryckte något som jag uppfattade som att det skulle vara lite tråkigt om jag slutade blogga om MC-åkares öden och äventyr. För en präst kan det ju inte vara så kul att bara läsa präster som bloggar om kyrkliga ting. Lite frisk luft måste ju blåsa in i livet och då är ju vinddraget på hojen perfekt. Alltså måste jag i mina överväganden även räkna in de reaktioner som kan uppstå på bloggen. Men ännu värre skulle det ju vara om jag körde ihjäl mig. Sånt får man inte skämta om tycker en del. Men det gör jag. Jag har aldrig varit skrockfull och trott att jag skulle dra döden över mig bara för att jag skämtar.
I går var jag hos näst äldsta dottern och fixade en del åt henne i hennes lägenhet. Vi slutade dagen med kinamat. Givetvis kom hon ihåg hur man värmer ett fadershjärta:
- Vad duktig du är!
Idag på förmiddagen firade jag gudstjänst i Hertsökyrkan. Familjegudstjänst. Vid kaffet efteråt samtalade jag en lång stund med person från annat land som gav många intressanta inblickar i de kristnas situation därstädes.
På aftonen tog jag cykeln - vanliga cykeln alltså - till andra änden av Porsön och mötte en kort stund min gamle kamrat och hans hustru vilka var i staden för att installera äldste sonen i ny lägenhet. Alltså klarar vi oss några dagar innan vi måste ringa varandra och ljuga igen.
Tänk vad mycket man hinner när man låter bli fullständigt meningslösa och onödiga MC-turer.
Annorlunda blev det
Jag skrev ju att jag skulle få en annorlunda helg. Annorlunda blev det. Inte var det så annorlunda att jag höll mässa på lördagskvällen i samband med Fridsförbundets församlingshelg. Det har jag gjort många gånger. Men roligt var det. Lätt att predika och skojigt att få tjänstgöra tillsammans med kollegan Kalle Tjäder som jag känt enda sedan början av min studietid och träffat då och då under åren.
Inte var det så annorlunda att jag for förbi min dotter i Boden. Jo, att jag gjorde det på en tidig söndagmorgon. Och att jag fick pengar av henne! (Uppmärksam läsare minns att jag tog hojen till Piteå för ett tag sedan och köpte ett par jeans åt henne. Nu fick jag äntligen betalt.)
Inte så annorlunda heller att jag for på SMC:s "avrostning". Det har jag ju varit med om varje vår sedan jag köpte hojen - utom ett år då det blev inställt pga snöfall!
Men annorlunda blev det att jag körde omkull med hojen. Och nu sitter lite mörbultad (jag kan uppvisa ett gigantiskt blåmärke på höger ben för den som vill se, men annars helt oskadd) och funderar på hur det egentligen gick till och vad jag gjorde för fel. Eller om det var hojens fel? Knappast - föraren är mellan 80 och 95% av körningen. Och om jag vågar köra igen - jo, det vågar jag för jag körde hem samma dag och lika fort som vanligt (110 på 90-väg!). Och idag har jag kört hojen till verkstaden för skadebesiktning (mest "kosmetiska" skador verkar det, men sånt är lika svindyrt på en hoj som på en bil, minst!) - utan rädsla, så det sitter inte där. Nej, jag funderar på om lusten att köra blir densamma. Om jag återigen tycker att det hela är så viktigt att jag en gång till gör samma investering - nya kläder behöver jag tex för dom blev sönderslitna, även jeansen jag hade under. Till det kommer självrisken. Ska jag gå och hoppas att reparationen blir så dyr att försäkringsbolaget väljer att ta hojen och ge mig en nätt summa. Just nu känns det nästan så.
Ska jag tänka - jag som redan mitt första dygn som MC-ägare välte omkull hojen tre gånger och (enligt tidigare - ytterst underhållande! - inlägget "konsten att välta en motorcykel") för ett ögonblick vände blicken uppåt och frågade "är det något du vill säga mig med tanke på MC-körning?" - alltså ska jag nu när jag vält omkull i (måttlig, men dock) fart men klarat mig, tänka att det är någon som vill säga mig något som annars måste sägas i ännu högre tonfall dvs i högre hastighet. På söndag kväll när jag på hemvägen hälsade på prästkollega som bor ytterst mysigt i liten stuga vid älven så tänkte jag så: nu är det färdighaft med motorcyklar. Men ni vet hur det är med alla beslut som tas på kvällar*: när morgonen kommer, när man "sovit på saken" när man fått förståndet alternativt oförståndet tillbaka...
Farligt är det förstås. Det inser jag. Men kul är det - fortfarande. Och praktiskt. När man är en ensamstående man så är MC ett perfekt semesterfordon. Tänk att kuska land och rike runt ensam i en Saab 9000 -92, hur kul är det på en skala?
Vad var det egentligen som hände. Jag skulle göra en övningsinbromsning på avrostningen. Framhjulet låste sig. Sen var jag omkull. Enligt instruktören såg det ut som jag vred lite på styret och då är det ju kört. Blev väl rädd. Förvånad blev jag också för jag har övningsbromsat många gånger och upplevt att jag bromsat lika hårt.
Möjliga orsaker:
1. För överambitiös och bromsade för hårt när farten gått ner (mest sannolikt)
2. För dåligt framdäck och/eller för halt underlag pga tidigare måttligt regn (möjligt - men sannolikt??)
3. Något fel på bromsoken så bromsarna låser sig ett ögonblick (mest osannolikt)
4. Kombination av tex 1 och 2 (???)
Om det är alt 1 som gäller då gäller det för mig att ta varningen på allvar. För jag vet att jag ibland kan ha en tendens att av olika skumma skäl låta fokus vara på lite fel ställe. Detsamma var nog förklaringen till några av mina tidigare omnämnda omkullvältningar. Det får man inte när man kör hoj.**
Hur som helst blir det inte några MC-turer den närmaste tiden. Alltså får jag anstränga mig att ändå skriva något MC-relaterat.*** Jag tar ju inte bort kategorin Mest MC - ännu!
* det är därför man alltid har väckelsemöten på kväller: Det är lättare få folk fatta avgörande beslut då när "försvaren" inte är lika starka. Sedan gäller det att få dom att direkt på morgonen "bekänna sin tro" innan dom backat. Jag tänkte själv på det och funderade på om jag skulle skriva på bloggen om min kvällsavgörelse. Men jag övervann den frestelsen - använde måndag fm till att dammsuga!
** och inte när man kör bil heller. Minnesgilla arbetskamrater kan rekapitulera i minnet när jag (när det nu var) i plötslig kombination av ambition och tjänstvillighet skulle flytta någon möbel mellan Örnäsgården och Hertsökyrkan och i stressen inte såg var jag for när jag backade och svängde så jag fick punga ut med tre tusen i självrisk för ny framskärm. Vis av skadan - fler exempel kan ges men det skulle spränga gränserna för detta inlägg - har jag nästan alltid haft helförsäkring trots att jag alltid haft gamla bilar
*** för Ann O Nyms skull
Inte var det så annorlunda att jag for förbi min dotter i Boden. Jo, att jag gjorde det på en tidig söndagmorgon. Och att jag fick pengar av henne! (Uppmärksam läsare minns att jag tog hojen till Piteå för ett tag sedan och köpte ett par jeans åt henne. Nu fick jag äntligen betalt.)
Inte så annorlunda heller att jag for på SMC:s "avrostning". Det har jag ju varit med om varje vår sedan jag köpte hojen - utom ett år då det blev inställt pga snöfall!
Men annorlunda blev det att jag körde omkull med hojen. Och nu sitter lite mörbultad (jag kan uppvisa ett gigantiskt blåmärke på höger ben för den som vill se, men annars helt oskadd) och funderar på hur det egentligen gick till och vad jag gjorde för fel. Eller om det var hojens fel? Knappast - föraren är mellan 80 och 95% av körningen. Och om jag vågar köra igen - jo, det vågar jag för jag körde hem samma dag och lika fort som vanligt (110 på 90-väg!). Och idag har jag kört hojen till verkstaden för skadebesiktning (mest "kosmetiska" skador verkar det, men sånt är lika svindyrt på en hoj som på en bil, minst!) - utan rädsla, så det sitter inte där. Nej, jag funderar på om lusten att köra blir densamma. Om jag återigen tycker att det hela är så viktigt att jag en gång till gör samma investering - nya kläder behöver jag tex för dom blev sönderslitna, även jeansen jag hade under. Till det kommer självrisken. Ska jag gå och hoppas att reparationen blir så dyr att försäkringsbolaget väljer att ta hojen och ge mig en nätt summa. Just nu känns det nästan så.
Ska jag tänka - jag som redan mitt första dygn som MC-ägare välte omkull hojen tre gånger och (enligt tidigare - ytterst underhållande! - inlägget "konsten att välta en motorcykel") för ett ögonblick vände blicken uppåt och frågade "är det något du vill säga mig med tanke på MC-körning?" - alltså ska jag nu när jag vält omkull i (måttlig, men dock) fart men klarat mig, tänka att det är någon som vill säga mig något som annars måste sägas i ännu högre tonfall dvs i högre hastighet. På söndag kväll när jag på hemvägen hälsade på prästkollega som bor ytterst mysigt i liten stuga vid älven så tänkte jag så: nu är det färdighaft med motorcyklar. Men ni vet hur det är med alla beslut som tas på kvällar*: när morgonen kommer, när man "sovit på saken" när man fått förståndet alternativt oförståndet tillbaka...
Farligt är det förstås. Det inser jag. Men kul är det - fortfarande. Och praktiskt. När man är en ensamstående man så är MC ett perfekt semesterfordon. Tänk att kuska land och rike runt ensam i en Saab 9000 -92, hur kul är det på en skala?
Vad var det egentligen som hände. Jag skulle göra en övningsinbromsning på avrostningen. Framhjulet låste sig. Sen var jag omkull. Enligt instruktören såg det ut som jag vred lite på styret och då är det ju kört. Blev väl rädd. Förvånad blev jag också för jag har övningsbromsat många gånger och upplevt att jag bromsat lika hårt.
Möjliga orsaker:
1. För överambitiös och bromsade för hårt när farten gått ner (mest sannolikt)
2. För dåligt framdäck och/eller för halt underlag pga tidigare måttligt regn (möjligt - men sannolikt??)
3. Något fel på bromsoken så bromsarna låser sig ett ögonblick (mest osannolikt)
4. Kombination av tex 1 och 2 (???)
Om det är alt 1 som gäller då gäller det för mig att ta varningen på allvar. För jag vet att jag ibland kan ha en tendens att av olika skumma skäl låta fokus vara på lite fel ställe. Detsamma var nog förklaringen till några av mina tidigare omnämnda omkullvältningar. Det får man inte när man kör hoj.**
Hur som helst blir det inte några MC-turer den närmaste tiden. Alltså får jag anstränga mig att ändå skriva något MC-relaterat.*** Jag tar ju inte bort kategorin Mest MC - ännu!
* det är därför man alltid har väckelsemöten på kväller: Det är lättare få folk fatta avgörande beslut då när "försvaren" inte är lika starka. Sedan gäller det att få dom att direkt på morgonen "bekänna sin tro" innan dom backat. Jag tänkte själv på det och funderade på om jag skulle skriva på bloggen om min kvällsavgörelse. Men jag övervann den frestelsen - använde måndag fm till att dammsuga!
** och inte när man kör bil heller. Minnesgilla arbetskamrater kan rekapitulera i minnet när jag (när det nu var) i plötslig kombination av ambition och tjänstvillighet skulle flytta någon möbel mellan Örnäsgården och Hertsökyrkan och i stressen inte såg var jag for när jag backade och svängde så jag fick punga ut med tre tusen i självrisk för ny framskärm. Vis av skadan - fler exempel kan ges men det skulle spränga gränserna för detta inlägg - har jag nästan alltid haft helförsäkring trots att jag alltid haft gamla bilar
*** för Ann O Nyms skull
Premiärturen avklarad
Igår bytte jag olja i motorcykeln.
Eventuell uppmärksam läsare noterar att jag i höstas skrev att man helst ska göra det på hösten (du diskar tallriken direkt efter maten, inte strax för nästa måltid). Det hade jag tänkt också. Men när jag äntligen bestämde mig för att definitivt "garaga" hojen då var vi redan en bit in i oktober och det var kallt och du vet allt. Nå, det blev inte av. Allvarligt. Man predikar för andra men gör inte själv i enlighet med sina egna ord. Ytterst allvarligt. Hoppas verkligen att jag inte gör på samma sätt i förhållande till det jag predikar i kyrkan.
Alltså: igår blev det av. Jag tänkte då att premiärturen skulle få vänta en tid för än är det väl inte riktigt säsong denna sena vår. Men när jag i morse fick en bil framför mig på vägen till jobbet som hade registreringsbokstäverna SMC (=Sveriges MotorCyklister) då fick jag en extra maning bara av att läsa bokstäverna.
Sagt och gjort. När arbetsdagen var slut (torsdag eftermiddagar är jag alltid på häktet) så tog jag en tur. Först som vanligt till OK för att fylla däcken. Sedan genom stan till Gäddvik, en kort bit på E4 med möjlighet dra upp hojen i 110, mot stan på Bodenvägen och sedan nya vägen från Notviken mot Porsön. Den vägen känns ju för övrigt som ett provisorium där den ängsligt väjer för varje liten kraftledningsstolpe. Ska man tolka det som att den verkligen är ett provisorium och att den till slut ska dras den ursprungligen planerade sträckningen, dvs förbi Beijers byggmarknad. Hurra, säger jag i så fall. På alla sätt vore det bättre.
Alltså blev premiärturen lite kortare i år än i fjol. Men så är det ju kallare också och inte riktigt lika lockande att köra långt. Men känslan är kvar, glädjen likaså. Livet återvänder.
Eventuell uppmärksam läsare noterar att jag i höstas skrev att man helst ska göra det på hösten (du diskar tallriken direkt efter maten, inte strax för nästa måltid). Det hade jag tänkt också. Men när jag äntligen bestämde mig för att definitivt "garaga" hojen då var vi redan en bit in i oktober och det var kallt och du vet allt. Nå, det blev inte av. Allvarligt. Man predikar för andra men gör inte själv i enlighet med sina egna ord. Ytterst allvarligt. Hoppas verkligen att jag inte gör på samma sätt i förhållande till det jag predikar i kyrkan.
Alltså: igår blev det av. Jag tänkte då att premiärturen skulle få vänta en tid för än är det väl inte riktigt säsong denna sena vår. Men när jag i morse fick en bil framför mig på vägen till jobbet som hade registreringsbokstäverna SMC (=Sveriges MotorCyklister) då fick jag en extra maning bara av att läsa bokstäverna.
Sagt och gjort. När arbetsdagen var slut (torsdag eftermiddagar är jag alltid på häktet) så tog jag en tur. Först som vanligt till OK för att fylla däcken. Sedan genom stan till Gäddvik, en kort bit på E4 med möjlighet dra upp hojen i 110, mot stan på Bodenvägen och sedan nya vägen från Notviken mot Porsön. Den vägen känns ju för övrigt som ett provisorium där den ängsligt väjer för varje liten kraftledningsstolpe. Ska man tolka det som att den verkligen är ett provisorium och att den till slut ska dras den ursprungligen planerade sträckningen, dvs förbi Beijers byggmarknad. Hurra, säger jag i så fall. På alla sätt vore det bättre.
Alltså blev premiärturen lite kortare i år än i fjol. Men så är det ju kallare också och inte riktigt lika lockande att köra långt. Men känslan är kvar, glädjen likaså. Livet återvänder.
Vårkänslor?
Åkte förbi min lokala MC-handlare under eftermiddagen. (Tro nu inte att jag smiter från jobbet: jag jobbade hela förmiddagen + hela kvällen + en del av eftermiddagen). En liten stund kunde jag slita mig från jobbet för att fara och hämta senaste Hondabladet. Utkommer varje år med information om de Hondamotorcyklar som säljs i Sverige under året. På MC-firman höll man knappt på att känna igen sig. Det har varit kombinerad MC-och bilförsäljning, men nu ska det bara bli MC. Så det var oändligt många fler MC än det brukar och många fler märken. Affären slås ihop med annan MC-butik i staden.
När en av säljarna - som f.ö. var förste ägare till den motorcykel jag äger - såg mig gå runt och titta på de olika hojarna så sa han "börjar det bli vår nu?" Kanske det. Men den vackra skidsäsongen har ju just börjat. Varför ligger man alltid så långt i förväg i tanken. Tänk om jag kunde göra det med städningen också. Där är det tvärtom.
Hur som helt: det kliade i fingrarna. Jag fick nästan lust att fråga vad dom skulle ge i inbyte för min gamla hoj om jag bytte upp mig till senaste modell av Transalp, men jag lät bli. Och tur var väl det. Får nöja mig med att handla med ögonen när jag ligger på kvällarna och bläddrar i senaste Hondabladet.
Father Brown borde testa motorcykelåkning. Det är ett perfekt sätt att bli av med överflödsadrenalin. Fast det var väl så - om jag minns hans kommentar till föregående inlägg rätt - att han nu äntligen fick upp adrenalinnivån till acceptabla höjder. Då förstår jag att han inte åker hoj.
När en av säljarna - som f.ö. var förste ägare till den motorcykel jag äger - såg mig gå runt och titta på de olika hojarna så sa han "börjar det bli vår nu?" Kanske det. Men den vackra skidsäsongen har ju just börjat. Varför ligger man alltid så långt i förväg i tanken. Tänk om jag kunde göra det med städningen också. Där är det tvärtom.
Hur som helt: det kliade i fingrarna. Jag fick nästan lust att fråga vad dom skulle ge i inbyte för min gamla hoj om jag bytte upp mig till senaste modell av Transalp, men jag lät bli. Och tur var väl det. Får nöja mig med att handla med ögonen när jag ligger på kvällarna och bläddrar i senaste Hondabladet.
Father Brown borde testa motorcykelåkning. Det är ett perfekt sätt att bli av med överflödsadrenalin. Fast det var väl så - om jag minns hans kommentar till föregående inlägg rätt - att han nu äntligen fick upp adrenalinnivån till acceptabla höjder. Då förstår jag att han inte åker hoj.
SMC Norrbotten
Idag har det varit sammanträdesdag för mig. En stor del av dagen har gått åt till möte med norrbottensstyrelsen av SMC (=den organisation som alla seriösa motorcyklister tillhör. Inga "kriminella MC-gäng" här inte).
Vi pratade givetvis om vår årliga stora happening för norrbottens motorcyklister: första maj-rundan. Den blir av i år också. Första maj ska du alltså - om du bor i "fyrkanten" eller dess närhet - ge dig ut för att beskåda bortåt 1000 motorcyklar som glider förbi. Men ge dig inte ut i avsikt att korsa rätt väg vid fel tillfälle för då kan du bli stående i 10 minuter. Men kanske ännu viktigare var vårt beslut att ordna en kurs för blivande grundkursinstruktörer här i norra norrland. Tanken var att alla styrelsemedlemmar också skulle gå kursen (+ alla övriga intresserade givetvis) så kunde vi i styrelsen åtminstone bidraga som hjälpinstruktörer till de mer rutinerade gossarna. En sådan kurs innehåller några olika bitar som fördelas på flera dagar. När jag begrundade datum för en av delarna (teorin 14 mars) så insåg jag att det för min del kolliderar med vårens alpha-helg - och då måste jag ju låta jobbets krav gå före fritidens. Lite synd, men så är det. Kanske kan jag vara med om de övriga delarna och ta den missade delen ett annat år?
Sedan har jag varit ytterst effektiv och redan samma dag hunnit skriva protokollet Nu ska det iväg till justerarna.Men det får bli med postverket eftersom det inte är årstid för att ta en runda med hojen. Snön ligger vit på taken, inte ens hojen är vaken!
I morgon är det Kyndelsmässodagen, en sådan dag när det är familjegudstjänst i de flesta kyrkor. Själv är jag ledig och kan gå var jag vill. Då önskar jag en mässa. Var blir det då? Ska jag ta Boden igen? Där firar biskopen (min gamle kompis) mässan.
Vi pratade givetvis om vår årliga stora happening för norrbottens motorcyklister: första maj-rundan. Den blir av i år också. Första maj ska du alltså - om du bor i "fyrkanten" eller dess närhet - ge dig ut för att beskåda bortåt 1000 motorcyklar som glider förbi. Men ge dig inte ut i avsikt att korsa rätt väg vid fel tillfälle för då kan du bli stående i 10 minuter. Men kanske ännu viktigare var vårt beslut att ordna en kurs för blivande grundkursinstruktörer här i norra norrland. Tanken var att alla styrelsemedlemmar också skulle gå kursen (+ alla övriga intresserade givetvis) så kunde vi i styrelsen åtminstone bidraga som hjälpinstruktörer till de mer rutinerade gossarna. En sådan kurs innehåller några olika bitar som fördelas på flera dagar. När jag begrundade datum för en av delarna (teorin 14 mars) så insåg jag att det för min del kolliderar med vårens alpha-helg - och då måste jag ju låta jobbets krav gå före fritidens. Lite synd, men så är det. Kanske kan jag vara med om de övriga delarna och ta den missade delen ett annat år?
Sedan har jag varit ytterst effektiv och redan samma dag hunnit skriva protokollet Nu ska det iväg till justerarna.Men det får bli med postverket eftersom det inte är årstid för att ta en runda med hojen. Snön ligger vit på taken, inte ens hojen är vaken!
I morgon är det Kyndelsmässodagen, en sådan dag när det är familjegudstjänst i de flesta kyrkor. Själv är jag ledig och kan gå var jag vill. Då önskar jag en mässa. Var blir det då? Ska jag ta Boden igen? Där firar biskopen (min gamle kompis) mässan.
Gud måste varit motorcyklist
Besökte stormarknaden på hemväg från jobbet. Efter det att korgen fyllts med knäckebröd, hamburgerkött, mjölk och fil och frukt och grönsaker gick jag förbi tidskriftsstället och kollade lite på senaste numren av MC-tidningarna. Fick då se att på en av dem stod det bl a på framsidan "Gud måste ha varit motorcyklist". Det handlade om ett touringreportage om en resa över vackra delar av alperna. Men när jag tittade närmare på tidningen så insåg jag att den här har jag ju hemma!
Riktigt, den ligger här bredvid mig på köksbordet (jag har ju numera bärbar dator med mobil uppkoppling så nu sitter jag mest i köket när jag ska bereda kära läsarna deras dos regelbundet nöje). Jag fick den gratis för några veckor sedan. Man får ju div tidningar gratis som MC-ägare - med någons förhoppning att man ska börja prenumerera.
Hur kan jag ha missat detta fantastiska utrop? Gud måste ha varit motorcyklist! En mer osökt anledning till ett inlägg kan jag givetvis inte tänka mig. Vad skall jag säga? Kommer att tänka på om dessa tiga skola stenarna ropa. Här är vi många som lider över att kyrkan så ofta sviker sin kallelse att klart och tydligt tala ut Guds ords sanningar och så kommer här från det mest oväntade håll en klar och tydlig bekännelse till skapelsens skönhet och till att Gud är den som står bakom verket.
Men nu hade jag tänkt att detta inlägg skulle få hamna under kategorin Mest MC så nu gäller det att återvända från de fromma utflykterna till motorcykelutflykterna. I tanken då (inte bensintanken utan den tänkta tanken). För ännu är det långt till vår, innan MC:n ute står. Minst två månader till får den vänta. Nu är det dags att ladda batteriet en natt. Tre gånger under vintern brukar jag sätta det på underhållsladdning för att hålla igång det.
Märkligt att man redan börjar fantisera om sommarens MC-turer innan man ens kommit så långt in i vintern att man plockat fram skidorna.Till helgen har vi sammanträde med styrelsen för SMC-norrbotten. Då får jag kanske mitt lystmäte av MC-snack så jag överlever abstinensen och sedan i lugn och ro kan ägna mig åt vinternjutning fram till dess att det är dags att rulla ut hojen.
Riktigt, den ligger här bredvid mig på köksbordet (jag har ju numera bärbar dator med mobil uppkoppling så nu sitter jag mest i köket när jag ska bereda kära läsarna deras dos regelbundet nöje). Jag fick den gratis för några veckor sedan. Man får ju div tidningar gratis som MC-ägare - med någons förhoppning att man ska börja prenumerera.
Hur kan jag ha missat detta fantastiska utrop? Gud måste ha varit motorcyklist! En mer osökt anledning till ett inlägg kan jag givetvis inte tänka mig. Vad skall jag säga? Kommer att tänka på om dessa tiga skola stenarna ropa. Här är vi många som lider över att kyrkan så ofta sviker sin kallelse att klart och tydligt tala ut Guds ords sanningar och så kommer här från det mest oväntade håll en klar och tydlig bekännelse till skapelsens skönhet och till att Gud är den som står bakom verket.
Men nu hade jag tänkt att detta inlägg skulle få hamna under kategorin Mest MC så nu gäller det att återvända från de fromma utflykterna till motorcykelutflykterna. I tanken då (inte bensintanken utan den tänkta tanken). För ännu är det långt till vår, innan MC:n ute står. Minst två månader till får den vänta. Nu är det dags att ladda batteriet en natt. Tre gånger under vintern brukar jag sätta det på underhållsladdning för att hålla igång det.
Märkligt att man redan börjar fantisera om sommarens MC-turer innan man ens kommit så långt in i vintern att man plockat fram skidorna.Till helgen har vi sammanträde med styrelsen för SMC-norrbotten. Då får jag kanske mitt lystmäte av MC-snack så jag överlever abstinensen och sedan i lugn och ro kan ägna mig åt vinternjutning fram till dess att det är dags att rulla ut hojen.
Motorcykel mitt i vintern
Ja, inte köra alltså. Men ha den som fokus och centrum. Det har jag haft i helgen. Styrelsen - nå i vart fall delar av den - för Sveriges Motorcyklister (SMC) i Norrbotten har varit samlade under lördag och söndag i Sikfors mellan Älvsbyn och Piteå på södra sidan Piteälven om nu någon inte vet var Sikfors ligger. Fina MC-vägar att köra på när man tar av från E4 vid Ersnäs och kör via Sjulsmark-Arnemark. Synd att det var vinter så jag var tvungen åka bil. Funderade på om jag skulle skriva köra bil. Men i ett föredrag som vi fick lyssna till på lördagen om SMC:s kursverksamhet så fick vi lära oss att normalt åker man bil (även som förare) men kör motorcykel. Det senare innebär ett mycket mer aktivt och medvetet agerande.
80/20 var något vi fick lära oss - om vi inte visste det förut. Det betyder att för motorcykelkörningen och säkerheten under körningen så betyder föraren 80% och hojen bara 20%. Vissa menar t o m att förhållandet är hela 95/5. Att föraren betyder mest innebär ju också att det är föraren som ställer till med de flesta eventuella problem. Det är bara att se hur det går vid en incident på en tävlingsbana fick vi höra: så fort föraren ramlat av så fortsätter motorcykeln lugnt och stabilt rakt fram utan problem! Ett par kamrater till mig har faktiskt sett det i verkligheten. Först kom en mötande motorcykel i ensamt majestät snett över vägen, en stund senare kom föraren "hjulande" ut i diket. Alltså är det viktigt att man lär sig och vidareutbildar sig. Själv har jag bara gått grundkurser (tidigare kallade "avrostningar") några gånger. Känner nu, särskilt efter det mycket intressanta föredraget, att det är dags för en mer avancerad kurs, sk BKK (Broms- och kurvkurs). Blir väl till att anmäla sig till Fällfors (där det blir härliga banor å gammalt nedlagt flygfält) eller till Kemora i Österbotten i Finland i början av v 30. Kommer det senare att kollidera med sommarens OAS-möte i Borås? I så fall får jag problem. Men eftersom jag varit på sexton OAS-möten och kurser sedan år 2000 men inte på en enda ordentlig MC-kurs så är väl saken klar - eller?
Problemet i norra Norrland är bristen på (aktiva) utbildade instruktörer. Därför beslöt vi i norrbottensstyrelsen tillsammans med västerbottningarna, som var med oss under lördagen, att ta initiativ till en instruktörsutbildning här uppe till våren så att vi åtminstone kan få fram ett större gäng grundkursinstruktörer till att börja med.
Värst vad mycket jag skrev här då bara för att jag skulle välja om jag körde eller åkte till Sikfors. Egentligen hade jag ju tänkt berätta mer om den vackra platsen innan jag fortsatte. Det var alltså på en camping- och konferensanläggning som vi var. God mat och trivsamt på alla sätt. Dessutom hade dom nedanför huvudbyggnaden en slags stor kåta med eldstad i mitten. Men det fascinerande med den byggnaden var väggmålningen. Den gick runt hela huset (på insidan) och visade hela norra Skandinaviens bredd från hav till hav, från Atlanten till bottenviken. Och det lustiga var några av målningarna. Fanns bl a en brygga som såg ut att röra sig när man flyttade sig i rummet. Likaså en ren som tycktes stirra en rakt i ansiktet oavsett om man iakttog den snett framifrån eller snett bakifrån. Som om den vred på huvudet. I sanning fascinerande. Klart värt ett besök. Och säkert är omgivningarna ännu vackrare på sommaren. Klart MC-turs-mål.
Jag kan ju ta den vägen någon gång när jag tänker köra motorcykel till gamle kamraten i Älvsbyn. Det gjorde jag f ö även som avslutning på gårdagen, dvs åkte bil till honom. Tack för middagen och, som alltid, trevligt sällskap. Och eftersom jag hade den återfunna hörapparaten med mig så uppfattade jag alla min gamle kamrats visdomsord denna gång.
Sista åket - igen?
Det blev en lång hösttur på hojen till slut. Måndagen, som var min lediga dag, var det så fint väder att jag inte kunde låta bli att fara ut på en rejäl tur (OBS! bara som av en händelse! Abolut inte att jag tänkte mig årets sista åk). Det blev 14 mil innan jag vara hemma och då hade jag varit runt i både den egna kommunen och en av grannkommunerna, hälsat på två kollegor, en på hans jobb och en i hans hem. Uppmärksamma läsare noterar att t o m mitt i jubiléumstider så skriver jag han och han istället för hon och hon eller det jämlika han och hon. Tur att jag på bloggen tidigare - sanningsenligt - kunnat berätta att jag hälsat på vänner där både han och hon är präster, så finns det kanske nåd även för mig.
Egentligen borde jag ha tvättat av motorcykeln inför vinterförvaringen men det gick inte eftersom vattenläckage i kvarteret gjorde oss utan vatten. Sina vattenbehov fick man stilla genom att snällt gå med hink till tankbil ute på gatan. Osökt gick ju tankarna till alla de människor i världen som dagligen måste gå långa sträckor för att få det livsnödvändiga vattnet. Jag funderade ett tag på om jag skulle ta hojen till tankbilen och be att få den avspolad, men så kan man ju inte göra. Nu måste jag hoppas på ytterligare en ledig dag med så fint väder att jag kan rulla ut hojen och tvätta av den, men jag fruktar att om det blir så fint väder igen då prioriterar jag att åka och skiter i skiten på hojen, så att säga. Jag påminner mig min första höst som MC-ägare 2004. Det var ju den hösten jag drabbades av allvarliga ledbesvär efter salmonellainfektion, vilket ledde till att jag helt enkelt inte orkade dra ut hojen och tvätta den. Alltså blaskade jag av den i garaget efter att ha kört med bil från radhuset till garagelängan med vattenhinkar, stapplat in i garaget med krycka i ena handen och vattenhink i den andra och satt mig på en pall med trasa i handen. Nå, jag lyckades få hojen hjälpligt fin i alla fall.
I år är den faktiskt inte så skitig. Jag har helt undvikit leriga vägar denna säsong och den enda gång jag kört i regn så var det ett sådant skyfall att jag tror hojen tvättades ren under körning. Så i nödfall kan den stå. Jag har förberett för det genom att på hemvägen idag tanka den full och kolla lufttrycket i däcken. Återstår att tömma förgasarna och byta olja. Det senare har jag just lärt att man ska göra på hösten, inte på våren, enligt principen "du diskar tallriken efter maten inte just före nästa måltid" (nå, hur det är med mig och disk kan vi lämna därhän, men tanken är säkert riktig). Men jag väntar ett tag med dessa åtgärder, det kan ju bli en solig dag till...
En härlig tur alltså. Men det blev lite sent och kallt innan jag var hemma, men det var det värt. Desto mysigare att komma in i stugvärmen.
MC-glädje
Igår fick jag årets sista nummer av tidningen MC-folket, Sveriges Motorcyklisters tidning. Där skriver redaktören Magnus Klys en ledare om motorcykelåkning under rubriken "Glädjen över allt annat". Jag kan inte underlåta att ge kära läsarna möjlighet ta del av det han skriver. Jag citerar ett kort stycke:
"Motorcyklister är lyckliga människor.....Motorcyklar innebär alltid ett samtalsämne vid trista släktmiddagar. Till och med på begravningskaffet brukar det vara oundvikligt att prata motorcyklar om man får reda på att även någon annan vid bordet kör hoj. Och vid svåra stunder finns det inget som klår en runda på ett antal mil för att rensa hjärnan. Man får liksom tid för sig själv inne i hjälmen och kan vrida och vända på saker och ting för att se dem ur ett annat perspektiv."
På pricken. Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv.
Idag hade jag i alla fall tur med vädret - för att nu knycka en formulering från känd filmtitel av regissören, min gamle gymnasieklasskompis, Kjell Sundvall. Jag fruktade ju för några dagar sedan att jag missat chans till höstens sista MC-tur, men idag var det fint väder. Solen skiner och vägarna har torkat upp efter söndagens regn. Då kunde jag inte låta bli att ta hojen till jobbet nu på eftermiddagen. Om det blir årets sista tur återstår att se, i vart fall har jag inte i förväg bestämt att "nu tar jag en sista tur" och det var ju det som var poängen.
"Motorcyklister är lyckliga människor.....Motorcyklar innebär alltid ett samtalsämne vid trista släktmiddagar. Till och med på begravningskaffet brukar det vara oundvikligt att prata motorcyklar om man får reda på att även någon annan vid bordet kör hoj. Och vid svåra stunder finns det inget som klår en runda på ett antal mil för att rensa hjärnan. Man får liksom tid för sig själv inne i hjälmen och kan vrida och vända på saker och ting för att se dem ur ett annat perspektiv."
På pricken. Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv.
Idag hade jag i alla fall tur med vädret - för att nu knycka en formulering från känd filmtitel av regissören, min gamle gymnasieklasskompis, Kjell Sundvall. Jag fruktade ju för några dagar sedan att jag missat chans till höstens sista MC-tur, men idag var det fint väder. Solen skiner och vägarna har torkat upp efter söndagens regn. Då kunde jag inte låta bli att ta hojen till jobbet nu på eftermiddagen. Om det blir årets sista tur återstår att se, i vart fall har jag inte i förväg bestämt att "nu tar jag en sista tur" och det var ju det som var poängen.
Sista chansen?
Hanna undrar i kommentar till föregående inlägg om dramatiken med skottlossning och knivdåd gett mig skrivkramp. Absolut inte. Här kommer nytt inlägg. I morgon kväll ett till - tror jag just nu. Kära läsarna behöver ej känna sig svikna.
Jag undrar om jag igår missade chansen till en sista MC-tur för säsongen - i fint väder! Solen sken, ej alltför kallt. Perfekt väder således för lite glidande runt kommunen. Men jag valde bort den möjligheten. I stället valde jag att vara ute en liten stund och med hjälp av min under året inköpta högtryckstvätt spola av vinterdäcken innan dom ska balanseras och sättas på bilen. Typiskt. Man tänker på våren att man har hela sommaren på sig att spola av däcken men det blir inte av förrän i sista minuten. Sedan ägnade jag stor del av resten av dagen till att sortera papper och tidningar och böcker och div annat + mm mm som ligger framme på köksbord, vardagsrumsbord, byråer och stolar. Vilket jobb. Puh!
Alltså missade jag, eller snarare tog ej ej tillvara, möjligheten till en härlig MC-tur i det vackra höstvädret. I natt var det frost. Det betyder is på befintliga vattenpölar, alltså måste man vänta till eftermiddagen innan det kan bli tal om MC-åkning. Men då har det hunnit snöa. Lite visserligen, men vägen blir blöt och det är bara inte lika roligt att köra då. Blir det kallt direkt igen så blir det is på hela vägen. Då är det kört med körning så att säga.
Frågan är alltså: har jag missat chansen till en sista tur? Men nu har jag i ock för sig lärt mig att man ska undvika detta med sista. Det var för några år sedan i slalombacken som min yngre son lärde mig det: man ska undvika "sista åket". Alltså när man möts där nere vid liften, nära parkeringen, när klockan går mot 16 då liften stänger och man inser att slalomdagen närmar sig sitt slut; då funderar man: "ska vi ta ett sista åk?" Nej, det ska vi inte. Det lär nämligen vara så att det är vanligare att åkare ramlar och bryter benet vid sista åket än under något tidigare åk på dagen. Kanske beror det på att man slappnar av för mycket och blir ouppmärksam, eller att man åker för fort. Oavsett vad det beror på så bestämde vi oss för att alltid skippa sista åket.
Kanske ska jag vara glad om jag alltså missade sista MC-turen för säsongen. Kanske skulle jag ha kört ihjäl mig. Det hade ju varit tråkigt för alla kära läsare - vilka nu, enligt statistiken, sakta blir fler och fler. Men än finns chansen (till en sista tur menar jag inte till att dö!). När jag för fyra år sedan köpte min motorcykel då hämtade jag ut den den sjätte oktober och hann ändå köra 70 mil. Men då var jag ju betydligt mer sugen än vad jag är nu och struntade i både regn och kyla. Lika tokig är jag inte nu efter fyra år men det skulle vara kul att få ställa in hojen efter ytterligare 40 mil för då skulle mätaren stå på exakt 80000 km. Få se om jag hinner.
Men jag hoppas att kära läsarna inte missar den enda chans som är verkligt viktig i livet: att ta emot frälsningen genom Jesus innan det är försent för "säsongen" (=livet).
Jag undrar om jag igår missade chansen till en sista MC-tur för säsongen - i fint väder! Solen sken, ej alltför kallt. Perfekt väder således för lite glidande runt kommunen. Men jag valde bort den möjligheten. I stället valde jag att vara ute en liten stund och med hjälp av min under året inköpta högtryckstvätt spola av vinterdäcken innan dom ska balanseras och sättas på bilen. Typiskt. Man tänker på våren att man har hela sommaren på sig att spola av däcken men det blir inte av förrän i sista minuten. Sedan ägnade jag stor del av resten av dagen till att sortera papper och tidningar och böcker och div annat + mm mm som ligger framme på köksbord, vardagsrumsbord, byråer och stolar. Vilket jobb. Puh!
Alltså missade jag, eller snarare tog ej ej tillvara, möjligheten till en härlig MC-tur i det vackra höstvädret. I natt var det frost. Det betyder is på befintliga vattenpölar, alltså måste man vänta till eftermiddagen innan det kan bli tal om MC-åkning. Men då har det hunnit snöa. Lite visserligen, men vägen blir blöt och det är bara inte lika roligt att köra då. Blir det kallt direkt igen så blir det is på hela vägen. Då är det kört med körning så att säga.
Frågan är alltså: har jag missat chansen till en sista tur? Men nu har jag i ock för sig lärt mig att man ska undvika detta med sista. Det var för några år sedan i slalombacken som min yngre son lärde mig det: man ska undvika "sista åket". Alltså när man möts där nere vid liften, nära parkeringen, när klockan går mot 16 då liften stänger och man inser att slalomdagen närmar sig sitt slut; då funderar man: "ska vi ta ett sista åk?" Nej, det ska vi inte. Det lär nämligen vara så att det är vanligare att åkare ramlar och bryter benet vid sista åket än under något tidigare åk på dagen. Kanske beror det på att man slappnar av för mycket och blir ouppmärksam, eller att man åker för fort. Oavsett vad det beror på så bestämde vi oss för att alltid skippa sista åket.
Kanske ska jag vara glad om jag alltså missade sista MC-turen för säsongen. Kanske skulle jag ha kört ihjäl mig. Det hade ju varit tråkigt för alla kära läsare - vilka nu, enligt statistiken, sakta blir fler och fler. Men än finns chansen (till en sista tur menar jag inte till att dö!). När jag för fyra år sedan köpte min motorcykel då hämtade jag ut den den sjätte oktober och hann ändå köra 70 mil. Men då var jag ju betydligt mer sugen än vad jag är nu och struntade i både regn och kyla. Lika tokig är jag inte nu efter fyra år men det skulle vara kul att få ställa in hojen efter ytterligare 40 mil för då skulle mätaren stå på exakt 80000 km. Få se om jag hinner.
Men jag hoppas att kära läsarna inte missar den enda chans som är verkligt viktig i livet: att ta emot frälsningen genom Jesus innan det är försent för "säsongen" (=livet).
