Torbjörn Lindahl

har skett.

 

Inte ett sådant som då vår frälsare sade till den lame "stå upp, ta din säng och gå". Utan hellre att någon sade "lägg dig ner i din säng och sov bekvämt".

 

Sådan är bakgrunden:

För en tid sedan köpte jag en ny säng. En sån där med motor så man kan höja och sänka fot- och huvudände. Allt gott och väl. Men efter ett tag slutade höj- och sänkfunktionen fungera. Efter en tids egna försök få det att fungera, koll att alla elsladdar var anslutna osv blev det konsultation med Sova-butiken. Det tog väl ett tag innan jag kom mig för åka dit. Sängen är bekväm nog i plattläge så jag var rätt nöjd ändå, tydligen. Eller - sannolikare - är det bara ett tecken på min allmänna oföretagsamhet. Nå, till slut befann jag mig åter på platsen för köpet. Koll med fjärrkontrollen mot sängar i butiken visade att felet inte låg där. Noggrann undervisning om hur jag bör se till att fjärrkontroll och sängmotor har riktig kontakt med varandra. Idoga försök hemma och återbesök med rapport: inget funkar! Alltså kontaktades generalagenten som skulle skicka någon att kolla, eventuellt byta motor. 

 

Denne någon har ännu inte varit här. Men döm om min förvåning. Igår kväll fungerade sängmotorn. Jag noterade att fotänden var obetydligt upphöjd. Rent spontant grep jag efter fjärrkontrollen som ligger på nattygsbordet. Och när jag tryckte på sänk-fotänden-knappen så sänkte den sig så ljuvligt stillsamt.

 

!!! och ???

 

Och hur kom det sig att fotänden av sängen var lite höjd? Vem har tidigare fått det att fungera? Får kolla med näst äldsta dottern som var här några nätter före jul och pga sitt rörelsehinder inte tar sig upp på övervåningen och då fick låna sängen på nedre plan.

 

Kanske var det vår Herre som tänkte på hennes bekvämlighet eftersom hon har höj- och sänkfunktion på sin egen säng, och sen lät välsignelsen stanna kvar?

 

Vem vet?

 

Nu säger någon att det var väl bara elsladden som var glapp eller dåliga batterier i fjärrkontrollen. Jo. Det har jag kollat "hundratals gånger" utan resultat. Och så ...plötsligt...

 

Ja, roligt var det i alla fall.

blir det vinter. Vore det i södra sverige vore det väl något slags SMHI-klass-ett-varning. I norrland heter det bara: det snöar. Men roligt är det att det blir vinter lite mer ordentligt. Man önskar att snön får ligga kvar i lugn och ro ett tag nu och att vi slipper töväder som bara gör det halt och blött.

 

Igår afton var jag på hockey. Den bästa match jag sett hemmlaget göra på länge. Bra fart och passningarna gick hem. Likväl blev det oavgjort vid full tid och Skellefte vann bonuspinnen efter straffar. Två onödiga utvisningar för Luleå gav Skelet chans göra två mål.

 

Annan vinst var jag dock nära göra. Man kan köpa lotter till stöd för ungdomsverksamheten. Jag köpte en. Var fem nr ifrån att vinna 18000:-. Visade min lott för grannen i bänkraden. 

- Jag har varit ett nummer från vinst, sa han.

 

Nära skjuter inga harar, som bekant. Varken på eller vid sidan av isen. Det lärde väl Lulespelarna också, som nära nog krossade västerbottningarna - om man ser till skottstatistiken.

 

Träffade som vanligt pensionerad kollega som har sin plats två rader framför mig. Mötte även min gamle kamrat med hustru. Dom hade visst något slags gemensam personalaktivitet från församlingen i norrbottens pärla. Även vi två talade om att vår pension stundar. Vi blir ju sextiofem samma år. Han kommer dock att med ca tio dagars marginal ha gjort sin fyrtioåriga prästerliga "...."(?)- vandring vid sextiofemårsdagen. Jag kommer att behöva knappt en normal graviditetstid till efter min födelsedag för att nå det magiska årtalet.

 

Men innan vi når dit ska väl Luleå ha hunnit vinna över Skellefteå några gånger.

har det kommit igång på allvar känns det som efter jul-, nyårs- och trettondedagstiden. Oxveckorna, som de kallas, har börjat. Två arbetsvardagar har gått. Idag med kollegium, för alla anställda i församlingen,* och apt ** för de olika arbetslagen var för sig. Så var förmiddagen slut. Ja, det började med mässa också. Lunch med kollega. 

 

Märkligt att det är först när man haft ett personalkollegium som man på allvar tycker att jobbet är igång. Att man arbetat med gudstjänst på Trettondedag och söndag märks liksom inte. Men det beror väl på att det är en sån självklarhet att infinna sig till gudstjänst att när "man ändå är där" så spelar det inte nån större roll om man också predikar och celebrerar.

 

Efter lunch blev det psalmval och inledande predikoförberedelse inför helgens gudstjänst.

 

På aftonen fick jag besök av prästkollega från sydligare nejder som har ärende i Luleå några dagar och behov sova några nätter någonstans. Som tack för min ytterst ringa gästfrihet fick jag den mycket fina - och som det verkar mycket intressanta boken - Kyrkornas mysterium (Artos) av Peter Bexell. Den boken ska jag med nyfikenhet och intresse ta del av.

 

När man får en prästkollega på besök blir det givetvis alltid intressanta samtal. Nu ber vi strax kompletorium innan det är dags stega mot sängen.

 

F ö så undrar jag vilka det är som kan ha intresse av att läsa denna ringa blogg. Trots att jag tycker att jag skriver inget vettigt så ökar läsarnas antal sakta men säkert. Tack för den troheten!

 

- - - - - - 

 

* då passade jag på att göra upp med domkyrkokaplanen Anna-Stina om att det föredrag om bikten som jag (i lite olika varianter) hållit i Älvsby församling,  på åtskilliga OAS-möten, på prästkollegium här i domkyrkoförsamlingen, i alphaarbetets fortsättningsgrupper, men inte i sydligare församling i stiftet - det ska jag hålla vid kyrkkaffet i Diakonins hus efter högmässan i Domkyrkan den 5 mars.

 

**arbetsplatsträff. Då pratar man arbetsmiljö. Inte verksamhetsplanering.

fick jag idag. OBS! ett litet. Stora ryck får jag sällan numera. Detta lilla ryck bestod i att åka med lite skräp till återvinningen på Kronan. När jag ändå var i närheten av kommunens second hand så inspirerades jag besöka både Röda korsets och Frälsningsarmens dito i stan resp på Storheden. Jag letar nämligen en lämplig fåtölj, men inget napp.

 

På den sista av dessa affärer träffade jag dock en gammal ungdomsvän (som jag även mött tidigare i samma ärende) ute på jakt efter gammalt eller nytt. Han samlar nämligen på snapsglas! Kan man tänka! Lite ovanlig hobby onekligen. Han har redan 4000 anförtrodde han mig. Olika sorter, alltså! Och så 12 st av varje sort. Det blir en samling.

 

Själv samlade jag i min ungdom på olika tändsticksaskar. Men jag nådde knappast längre än 40-50 olika. Målet för min väns samlande är att få ihop 12 st av varje sorts snapsglas som någonsin tillverkats i, eller importerats till - Sverige. När samlingen blir komplett blir nästa steg en bok med bilder, fick jag veta. Jag lovade på stört att jag köper ett exemplar.

 

Läsarna kan vara lugna: samlaren har inte provdruckit alla glas!

 

Efter detta mycket intressanta samtal var det några andra ärenden att uträtta på olika affärer. Sen hem. 

Jag skulle önska att jag fick fler ryck där jag rensar bland diverse och slänger bort mer. Hur länge dröjer det till nästa ryck?

Då har det strax gått två veckor från jul. Oj, vad tiden går fort. Och en bit in i 2017 är vi också. Året då vi firar 400-års-"jubileet" av när det blev dödsstraff på att bli katolik här i landet. En av reformationens positiva effekter kan man tänka. Eller...? Kan ju vara bra minnas det om man får lust beskylla katolikerna för kättarbål och spanska inkvisitionen. 

 

Nå i vart fall har det blivit mildare temperatur idag efter två riktigt kalla dygn. Idag celebrerade och predikade jag som vanligt i Hertsökyrkan. Roligt att mamma var med, tillsammans med bror och svägerska som är uppe från Umeå. Annars "bara" knappt trettio personer. Märkligt i en kyrka där förra distriktsprästen i slutet av 90-talet på fråga om hur många som regelbundet kom till gudstjänsterna, svarade: "kyrkvärdarna" (8 st!) "som går på varandras gudstjänster."

 

Idag var åtta nuvarande kyrkvärdar också med. Vi hade kyrkvärdsträff efter kyrkkaffet och slutjusterade det föreslagna tjänstgöringsschemat och diskuterade en del andra frågor.

 

Efter avklarad kyrkvärdsträff for jag till moster o morbror dit bror och svägerska redan farit med mamma. Där blev det lunch. Till släktlunchen dök även yngre kusin med make upp. Den enda av oss kusiner på mammas sida som fortfarande bor kvar i släktkommunen, Arvidsjaur. Trevligt var det möta dom.

 

Sen hem och koppla av ett tag. På kvällen middag ute med brodern och svägerskan. Och nu är snart kvällen slut. En dag närmare till Herrens återkomst.

som kan göras synnerligen trevlig firades i kväll. Eller exakt: igår kväll eftersom det redan blivit imorgon. God vän tillika kollega och jag stämde träff å trevlig lokal i staden och åt räkmacka och drack något gott därtill. Eller var det så att vi drack något gott och åt en räkmacka när vi blev hungriga? Jag minns inte så noga. I vart fall firade vi en dag som årligen nämns på en blogg som jag dock inte kan rekommendera eftersom det kan ge mig en ny domkapitelsanmälan. Och det vore ju onödigt om hela högvördiga domkapitlet med biskopen och lagmannen och sekreteraren och hela gänget skulle bli tvungna dra allt ett varv till bara för att sedan frikänna mig. Alltså får kära läsarna sväva i ovisshet.

 

Domkapitlets lagman hälsade jag för övrigt på under nyårsdagen då vi möttes vid högmässa i Domkyrkan, han kyrkvärd, jag gudstjänstbesökare. Mässan leddes av kollegan Mats som numera finns mest i domkyrkan efter att förr varit mest i Örnäset och Hertsön. Trevligt råkas igen. Fint genomförd gudstjänst.

 

Nu är det 2017. Då blir det snart 100 år sedan ryska revolutionen. Och mindre än två år innan man blir pensionär. Bäst att lägga på ett kol så man hinner åstadkomma den där väckelsen som absolut hade varit ett faktum för länge sedan om inte en massa om och men hade varit. 

 

Men nya bloggilägg blir det. Om vi får leva.

 

Gott nytt år alla kära läsare!

är det nu. Helgen påbörjad.

 

Men innan helgen kom var det lite förberedelser. Jag hade veckolediga dagar torsdag och fredag och då kunde tiden användas till det som behöver göras. Nu ska jag villigt erkänna att det är inte så mycket.

- 45 min på stan, besök i två affärer för julklappsköp

- skrivning och postning av julkort (skedde torsdag. Jo, åtminstone en del av dem har kommit fram, enligt reaktioner jag fått)

- inslagning av några julklappar

- snabbtur förbi dotter här i stan o till barnbarnen i Boden för avlämnande av julklappar

- förbi Kvantum för inköp av nödvändig mat

- framplockande av lite julprydnader (dom har sedan åratal så fasta platser att jag skulle kunna ställa ut dom med förbundna ögon)

- klädande av gran

- byte av några gardiner och dukar

 

Hur lång tid tog det? Några timmar på torsdag och några timmar på fredag (inkl en tur till mamma på äldreboendet) och en liten stund i förmiddags. Nej, det där med en massa stress före jul har jag aldrig begripit. (Men det är väl bara att erkänna: jag är inte kvinna och tyngs inte av några som helst krav på matlagning och bakning. Skulle hela min familj vara här så skulle enda skillnaden vara att jag köpte lite mer mat och dukade fram fler tallrikar.)

 

Sen blev det julafton. På morgonen tände jag granen första gången (levande ljus) och sjöng, enligt tradition från mitt föräldrahem, "Hell dig du härliga julfton klara..."

 

Ja, sjöng och sjöng...? kraxade är kanske ordet. Lite rosslig i halsen.  Men dopp i grytan + lite av min minimala julmat gick ner ändå. Och mätt blev jag med råge. Och hjälpligt tog jag mig genom julbönen i Hertsökyrkan. Med hjälp av regelbundet hostande och vattendrickande. Rätt bra med folk, men knappast fler än en handfull av dem som är regelbundna söndagsbesökare. Hoppas dom firar kristlig jul någon annanstans. Julen är ju bäst i kyrkan (som en bloggare vars blogg jag inte kan rekommendera, brukar säga). Men om bara tre släkter (familjer) ändrade sina julaftonsvanor så skulle vi vara betydligt färre. Men nu var där t o m folk från amerika. Jag läste inte julevangeliet (har aldrig gillat att läsa det vid julbönen - även om jag givetvis ofta gjort det - eftersom det ska läsas i kyrkan på juldagen).  Istället uppmanade jag människor att göra det i sina hem.

 

Förbi mamma sen och vi for tillsammans till julbönen i domkyrkan. Så fick hon också ett kyrkobesök. Där träffade vi biskopen med hustru (även hon gammal ungdomsvän). Biskopen och jag konstaterade att vi kanske går i pension samma år, nu när han beslutat gå redan vid 63. (Om inte jag går till 67!). Då får vi se till att börja träffas, tyckte han. Och då när vi båda är pensionärer kan vi ju tala helt uppriktigt, tänker jag. Ett ämne för uppriktigt samtal ska jag f ö lämna här på bloggen på annandagens kväll.

 

Sedan några timmar är jag hemma. Julgröten äten. Morgondagens predikotext något genomfunderad. Predikan blir i tre delar! Ni trodde väl inget annat.

Ämne: Dagens predikotext

1. Maria

2. Josef

3. Jesus

 

Ps. Just när jag avsåg lämna vardagsrummet efter att en stund beskådat den tända granen igen, så insåg jag: 

- Jag har ju inte öppnat julklapparna. "...då fick han så bråttom..."  Stort tack till alla givare!

går vi nu.

 

Vid 11-tiden idag vände det, enligt en uppgift som gavs i kvällens aktuellt. Det var ju tur att man fick den nyheten. Annars var man nästan på väg att misströsta. Men nu kan man börja betänka att den norrbottenskustliga MC-säsongen bara ligger ca fyra månader bort.Helt otroligt. Men först får det lov att bli skidsäsong. Den börjar när solen på allvar börjar kika fram. Om si så där en och en halv månad.

blir det i år. Nyss har man tänt fjärde adventsljuset* och ändå är det en vecka kvar till jul.

 

Jag minns någon gång i början av min prästtid när det var likadant, juldagen och nyårsdagen på söndagar; det innebär ju minimalt antal röda dagar. En kollega utttyckte att det var "prästernas favoritjul". Så få predikningar som möjligt. Vanligt folks favoritjul skulle då vara när så många helgdagar som möjligt ligger på vardagar och förvandlar grå arbetsdagar till röda lediga. Gärna för mig får folk uppskatta röda dagar men det bör ju inte bara vara för arbetsfrihetens skull utan även för möjligheten att komma oftare till ordets hörande och till Herrens bord. Jag minns ett år under min uppväxt då både juldag och annandag låg direkt före eller efter en söndag; då kunde man gå i högmässa tre dagar i rad. En riktig höjdare!

 

Om det senare sker, dvs fjärde söndagen i advent infaller på julafton, då bortfaller ju numera i många (de flesta?) församlingar sista adventsöndagen helt och det blir bara julafton med julbön eller samling vid krubban. Men så icke i min barndom; då gick man först i "fjärde advents"-högmässa och sen åter på eftermiddagen/aftonen för julbön. Men det var ju innan Kalle Anka började tvinga alla församlingar att ha julbön på förmiddagen.

 

Men kanske kan snart ett traditionellt kyrkligt julfirande återupprättas. Redan vid videons intåg i de svenska hemmen blev det ju möjligt spela in Kalle och se honom vilken tid man ville. Och ännu mera nu. Vi ser ju nu en generation växa upp som fullständigt befriats från tablå-tv:s tvångströja. Prisa Gud, här kommer Svt Play! Snart kan vi åter fira våra gudstjänster på sätt som passar kyrkoåret mer än TV. Gäller bara att vi återerövrar upplevelsen att det är kyrkogången som är att fira jul.

 

Julen är bäst i kyrkan. Dvs i gudstjänsten.

 

Men innan jul är det adventstid. Då har vi fyra familjer i vår radhuslänga i årtionden turats om att bjuda på adventskaffe någon lördag eller söndag. Det har nog under åren skett en sakta förskjutning från de tidigare adventshelgerna mot någon av de senare. Ett förslag väcktes i dag av dem som står på tur för nästa år att jag som bor först i längan vid min tur borde bjuda under första adventshelgen, nästa grannar under andra osv. Tror nästan jag måste sätta en s k :) här, så roligt var det ju. Skulle onekligen lyfta vårt adventskaffedrickande till nya höjder.

 

Precis som adventljusstaketändandet fått helt nya dimensioner när man lärt sig ha ljusstaken i nord-sydlig riktning och tända ljusen i ordning söderifrån.

 

Nu åtetstår bara att det blir rätt andliga dimensioner i predikan i morgon. Men det beror också på kära läsarnas trogna förböner.

Ett möte med en invandrarfamilj och en sjukkommunion blev dagens huvudarbetsuppgifter. Utöver det lite förberedelser och lite själavårdskontakter vilket får förbli obebloggat.

 

Alltså har jag egentligen inget att blogga om.

 

Men jag kan inte låta bli att dela att jag numera allt oftare får tecken på att Gud handlar med människor. Kallar, berör, välsignar, helar, utrustar med nådegåvor, väcker längtan...

 

Kanske kan en sväng om detta** komma med i predikan på söndag. 

 

Vid dagens sjukkommunion var en av den sjukes vänner med. Han har varit med någon gång förr. Trevlig karl som jag lärde känna redan under min prästtid i Nederluleå. Vid det efterföljande samtalet utbrast han att kyrkan förändras och med tillägget "och inte till det bättre". Sånt kunde jag blogga om förr. Men numera tryter inspirationen. Beror det på tillväxande helgelse? Jag är inte längre så kritisk av mig. Eller beror det på uppgivenhet? När har jag senast upplevt att Kyrkomötet tog ett beslut som innebar att svenska kyrkan (eller något i kyrkan) blivit väsentligt bättre, som jag alltså glatt mig över? Jag kommer inte på något efter 1986 års kyrkohandbok.  Gör du?

- - - - -

* efter snart nio års bloggande börjar det bli svårt hitta på nya rubriker till bloggposterna

 

** div om själva faktum att Gud handlar genom den Helige Ande, inte några sentimentala exempel

 I onsdags t ex var personalen bjuden på den obligatoriska jullunchen. På den restaurang som numera ligger i det som förut var domkyrkoförsamlingens församlingshem. Samtidigt som vi åt lunch där så gjorde stiftsstyrelsen detsamma i ett hörn av lokalen. Den - stiftsstyrelsen - hade även besök av hr rikskyrkans kommunikationsschef. Alltså fick jag även hälsa på honom som jag känt ända sedan hans yngre tonår. I hastigheten kom jag dock inte på om jag borde beklaga eller glädja mig över att jag inte hade något kors på mig.

 

Stiftsstyrelsen försvann efter snabb lunch men vi domkyrkopersonal och förtroendevalda blev kvar för lite underhållning. Den bestod bl a i en mycket lärorik genomgång av den senaste kopiatorn. Synnerligen kunnig och intelligent maskin. Den inte bara kopierar med vikning och häftning, den klarade givetvis även det senaste: tredimensionella utskrifter.  Glutenfria och glutenhaltiga oblater allt efter tycke och smak. Bara att trycka på rätt knapp. Och till yttermera visso fungerar den även som centraldammsugare. Och kan t o m kontera rätt så att kostnaderna för kopiering och allt annat den kan göra hamnar rätt i bokslutet. Gudstjänst och kyrkliga handlingar om den dammsuger en prästs arbetsrum; barn- och ungdomsverksamhet om den kopierar åt en pedagog. Allt man kan önska sig.

 

På morgonen hade vi haft storkollegium. Där var det genomgång av nya bokningssystemet. Eftersom jag kom aningen sent pga hälsocentralbesök så fick jag min plats längst bak vid dörren med åtföljande svårighet både se och höra. Men jag lyckades uppsnappa det för mig viktigaste:

- Har ni frågor så vänd er till Helena eller Margareta!

 

På kvällen var det avslutningsfest för höstens aphaverksamhet. Flera vittnesbörd fick man höra om vad det betytt.

 

Idag begravning där den avlidne var släkting till en av mina lärare på högstadiet.

 

Lite statistikstudier har jag även ägnat mig åt och ser att viss liten distriktskyrka i stadens utkant hävdar sig bra. T o m i jämförelse med självaste domkyrkan. Ser man på. Inte undra på att Dylan fick nobelpris. Han visste det. The times they are a'changing.

 

Ikväll har jag även konfererat med en av  döttrarna så nu är det nog klart hur julhelgen blir.

 

I morn är det fredag!

Är jag! Fick brev idag av polisen att jag är det. Misstänkt för fortkörning. Jag erkände direkt och skickade brevet tillbaka. Snarare var jag lättad över att jag bara kört 9 km för fort. Jag körde nog ännu fortare när jag i sista sekunden noterade fartkameran och bromsade, men lyckades inte undvika att det blixtrade i kameran. Så polisens brev var väntat.

 

Har jag nåt att skylla på? Var hastighetsskyltarna snöiga? Det var ju riktigt snöfall andra söndagen i advent.  Hur som helst så vet  jag att det bara är 50 genom Morjärv. Men jag erkänner att det är ett lurigt ställe; när man kommer i bil så upplever man det som en omotiverat lång 50-sträcka innan man ens kommit i närheten av någon synlig vägkorsning. Men som bybo upplever man det kanske annorlunda och jag säger inte emot om någon  vill hävda att de lokala bybornas intresse är starkare än främmande bilisters.

 

När jag nu ändå erkänt, ska jag då fösöka förbättra mitt skamfilade rykte genom att försöka hävda att hastighetsöverträdelsen har sin grund i djup fromhet; ytttande sig på det sättet att jag var intensivt försjunken i längtan efter den gedigna högmässa med god predikan jag strax skulle få del av i Korpilombolo gudstjänstgemenskap?

 

Nä, det är bara att vänta på nästa brev med inbetalningskort och betala böterna.

var jag på i afton - men först två begravningar. Den första i det större Ljusets kapell den andra i det mindre Hoppets kapell. 

 

Den redan nämnda julavslutningen var i bönhuset. Julavslutning för barnverksamheten skulle det väl kallats om det varit i kyrklig regi. Barnen spelade upp ett julspel där julevangeliet återberättades. Sånger därtill där barngruppen fungerade som kör. Kunde varit vilket kyrkligt julspel som helst, ett sådant som jag själv medverkade i som barn i början av 60-talet. Jag minns en gång när jag medverkade i julspel i Lövkataskolans aula. Måste alltså varit 1962, samma år som vi kom till Luleå.* Jag fick rollen som herde. Tillsammans med två andra gossar, min tvillingbror och min gamle kamrat (samma höst som vi blev kamrater). Jag minns att regissören, barnledaren/söndagsskolefröken Margit Lundgren bestämde att två av oss skulle sitta på scenen och en skulle ligga och låtsas sova. Den senare rollen blev min. Det tyckte jag var ytterst orättvist för då skulle jag ju inte synas lika mycket! Måste vara minnet av denna traumatiska händelse som gjorde mig till präst; nu får jag ju t o m stå  när alla andra sitter! Varför brodern och kamraten blev  präster kan jag dock inte utröna. Kanske hade dom några s k ädla motiv till sitt yrkesval.

 

Alltså, efter denna historiska utflykt, stor igenkänningsfaktor med glädje vid julspel i bönhuset. Hoppas inga barn kände sig orättvist behandlade. Då kan dom ju få för sig att bli präster!

 

- - - - -

 

* året efter fanns både kyrkan och församlingshemmet

fick jag höra av en person som jag mötte idag. Hon berättade hur starkt hon upplever att gå i mässan och ta emot Kristi kropp och blod. Kristen har hon väl varit en tid men tidigare varit mer aktiv i sammanhang där nattvard inte firats så ofta. Men sedan hon funnit vägen till en gudstjänstgemenskap med regelbundet firande så har mötet med Kristus blivit allt viktigare. Alltid roligt få höra ett sådant vittnesbörd. Det stärker mig i tron att vi äntligen är på helt rätt väg när vi nu sedan några år tillbaka firar söndaglig mässa.

 

Mässa fick jag också fira idag. På det äldreboende där jag haft andaktsansvaret i snart ca 15 år. 

 

I övrigt var det lite blandad kompott i arbetsdagen. Det började med lektion i handhavandet av församlingens nya skrivare. Men när jag sist på dagen skulle använda en skrivare så fungerade det inte. Ja, ja. Men det hade inget med varandra att göra. Det vi lärde oss på morgonen gällde helt andra utskrifter än den jag skulle göra på kvällen. Ju mer teknik desto mer som kan bli fel.

 

Tänk att det fanns en tid när kopieringsapparater var en bristvara. När jag kom till Nederluleå 1979 så fanns inom hela församlingsorganisationen en (1) kopiator. Den stod i Gammelstad. När några år senare kyrkomusiker och körledare Göran Lindgren i Bergnäskyrkan önskade en kopiator även dit så var det först kall handen från de ansvariga.

- Det är väl inte så mycket som behöver kopieras i Bergnäset. Dom kan väl fara till Gammelstad om (inte "när") dom behöver kopiera något (info: 13 km enkel väg). 

 

 Nu finns det kopieringsmaskiner eler kopiatorer eller skrivare, som det numera heter, i varenda buske. Måste bero på det s k papperslösa ssmhället.

 

Tur att kvällen slutade med Alpha annars hade jag nog känt mig som en kopia.

(som det heter i Luleå) skriva nästan exakt samma sak som min gamle kamrat redan skrivit på sin blogg. Istället ger jag en länk till hans skriverier som handlar om hur fyra nästan jämngamla präster som är uppvuxna på Örnäset här i Luleå i lördags tillsammans for till Hortlax utanför Piteå och besökte Ove Moren som var vår ungdomspräst åren strax före och efter 1970. Ove är nu 81 år gammal. När han kom till Örnäset 1968 var han knappt 33. Men för oss likväl en auktoritet. 

 

Jag har hela mitt liv kommit ihåg hans synnerligen lutherska undervisning om hur Anden verkar genom ordet  och sakramenten. Det är det som gjort att jag senare i livet aldrig förstått den "lutherska" kritik som funnits mot konsekrationsepiklesen i nyare nattvardsböner. Jag menar: om vi tror att den Helige Ande verkar genom ordet, varför skulle vi då inte få be att han gör det? Tvärtom! När jag som ung ny präst fick börja fira mässa enligt 76 års försöksordningar så fann jag direkt min glädje i att be om den Helige Ande över brödet och vinet precis före jag läser instiftelseorden. Tack Ove för det! 

 

Vad Ove i övrigt betydde för oss i sin roll som ungdomspräst kan läsas på min gamle kamrats blogg. Bara en sak ska jag tillägga. Jag minns när Ove som nybliven Örnäspräst var hembjuden till mina föräldrar. Han satt i en* av gungstolarna** och vi pratade om ungdomsgruppen han nu skulle ta ansvar för. Han frågade: "ni uttrycker väl tydligt att det viktiga är att alla kommer till tro på Jesus?" Lätt pinsam tystnad.

 

Men ett visst allvar planterade han i oss. Och i lördags fick fyra präster tacka för det som gavs oss genom Ove. Och troligen för sista gången fick vi fyra samtidigt ta emot välsignelsen av vår ungdomspräst.

 

 

- - - - -

* jag tror aldrig att jag någon annstans än i mitt föräldrahem sett två gungstolar i vardagsrummet. Båda finns nu hos mig - om än just nu i olika rum

 

** jag tror att han hade sin äldste son i famnen. En son som nu i sin roll som journalist på Kyrkans Tidning i flygplan fått hälsa på påven. Jag har via yngre bror fått se ett facebookklipp.

besökte jag under söndagen. Jag tog bilen och en god vän med mig och for till Korpilombolo gudstjänstgemenskap. Snöigt värre var det. Och det hade tydligen också många andra tyckt och därför var det inte så många med på gudstjänsten som det brukar vara. Men gudstjänsten var det inget fel på. Oklanderligt enligt svenska kyrkans ordning, 1986 års handbok. Och uppbygglig, innehållrik predikan. Kyrkkaffe efteråt med fina andliga samtal.

 

Efter allt var slut så blev vi hembjudna till gudstjänstgemenskapens präst på mer kaffe och prat och mat och till sist ännu mer kaffe. Sen for vi hem. Då snöade det också men lite mindre så det gick bra att se med helljusen påslagna. Men det myckna körandet i snö gjorde tydligen att det gick åt mycket mer bensin än normalt för färddatorn började plötsligt signalera att soppan skulle tryta redan några mil före Luleå trots att den på morgonen sagt att vi med råge slulle klara oss hem. Tack alltså för macken i Töre. Jag höll på att säga Shell som det varit i årtionden. Nu är det OK.

 

Hem kom vi lyckliga och glada. Som vanligt en stor glädje få möta pastor Anders. Så klart räknar jag en Missionsprovins-präst som vilken kollega som helst.

kommer här att jag även mötte vännen och kollegan Hanna när jag var i Töre. Henne lärde jag känna när hennes man, Mattias, var pastorsadjunkt hos oss i Örnäset någon gång kring (strax före?) millenieskiftet. Jag fick vara hans handledare större delen av året. Om jag lärde honom något kan väl diskuteras, men det kan jag berätta att en liten detalj i högmässofirandet lärde han mig - och det tillämpar jag fortfarande.

 

Hannas avgörande betydelse för mig - och för kära bloggläsarna! - är att hon var en av två (den andre var min gamle kamrat) som aktivt inspirerade mig att börja blogga. Om hon därför ska prisas eller beklagas finns det nog olika åsikter om bland denna ringa bloggs läsare och icke-läsare. När hon försökte övertyga mig om bloggandets enkelhet så föreslog hon att man dels kan skriva lite div ditt och datt och sen "bara publicera dina predikningar". Det förra har jag väl åtlytt men inte det senare. Dels tror jag att mina predikningar är bättre (=mindre dåliga?) i hört skick än i läst; dels följer jag principen "allt vad ni vill..." - när t ex min gamle kamrat låter ett blogginlägg nästan helt fyllas av en nyss avhållen predikan ,så erkänner jag att jag scrollar förbi tämligen kvickt; dels (OBS! "för det tredje" - nästan som en predikan!) har jag aldrig mina predikningar helt utskrivna, än mindre i dataskick. Alltså skull det kräva orimligt mycket onödigt jobb få dem bloggpublicerbara.

 

Allt detta bara för att jag mötte en gammal vän!

 

har börjat nu då första söndagen i advent gått in. Adventsstjärnor och adventsljusstake har på sedvanligt sätt tagits fram. Det första ljuset i den senare tändes i gemenskap med näst äldsta dottern som nu bor här en tid pga reparationsarbeten i hennes egen lägenhet. Vi sjöng även några adventspsalmer tillsammans. Tänk så mycket det betyder att få inleda adventstiden på exakt samma sätt som man gjort ända sedan sin barndom.

 

Dagen i övrigt har varit arbetstyngd. Äntligen har jag kommit mig för att göra det som jag borde gjort en längre tid: målat div ytor i köket. Nu är det snyggt och fint.

 

I morgon blir frågan var man går i kyrkan. Grundtips är ju alltid Hertsökyrkan men jag har även blivit inbjuden av svärfar att komma till Töre. Där firas i morgon kyrkans 80-årsjubileum med deltagande av biskopen. Eftersom jag predikade där första gången redan som ny präst för 37 år sedan och senare gått i kyrkan många gånger och även lett gudstjänst några gånger, så känner jag mig väl hemma där. Nästan som en andra hemkyrka, men just nu känner jag mig lite för trött för en dryg tiomilafärd. Den som lever får se.

 

Och när jag nu ändå håller på och skriver  så kan jag berätta från fjärde bandet av Pehr  Stenbergs Lefwernes Beskrifning hur man artigt undertecknar ett brev år 1800. Huvudpersonen och tillika författaren berättar om ett brev han fått från en god vän (en s k gammal kamrat!) som utöver namn undertecknar sålunda:

 

Så ska det låta! Några ytterligare detaljer ur verkets del IV kan jag ännu inte lämna eftersom min yngre bror - som för första gången inte ligger 1-2 band före mig i läsningen, utan efter mig! och tillika är (åtminstone sporadisk) läsare av denna ringa blogg - strängeligen förbjudit mig att avslöja något av innehållet.

Jag har i levande verkligheten sett ett sådant fall av särskrivning som man ibland brukar få exempel på. Kassa biträden istället för kassabiträden och rök fritt istället för rökfritt är ju klassiker.

 

Här kommer en till klassiker, dokumenterad med mobilkamera i den s k verkligheten. Så får jag därmed även bevisa att jag och mina åsikter befinner mig i densamma, vilket en del av läsarna under åren verkar haft svårt att tro.

 

Håll tillgodo!

 

känns det som jag varit. Och ännu är, så länge musiken finns kvar i medvetandet.

 

Jag fick nämligen ett mail från en vän med ett avsnitt ur en ortodox gudstjänst. Även påven finns med på bild så min gissning är att det är från någon unierad kyrka (en i grunden ortodox kyrka med östlig liturgi som anslutit sig till katolska kyrkan).En präst (eller diakon? eller bara man?) och en ung flicka sjunger solostämmorna.

 

Gudomligt vackert. Tur att jag lärt mig att man inte ska bli ortodox bara för den vackra liturgins skull, annars skulle jag konverterat på stört.

 

Nu får jag konvertera i lugn och ro. De flesta av mina vänner tycker jag ska göra det i så maklig takt att jag hinner dö först. Den som lever får se.

 

Tack för liturgin, du som sände den