Torbjörn Lindahl

har jag

 

1. Färdigläst en uppsats om diakonatet som jag fått av en god vän. Intressant. För att inte säga mycket intresssnt. Men eftersom författaren inte fått den godkänd än så får kommentarerna vänta.

 

2. Funderat en hel del över skillnaden mellan lutherskt/protestantiskt och katolskt. Skälet? De två senaste inläggen på Mikael Karlendals blogg, där jag blandat mig i kommentarsdebatten. Den som läser ser att vi båda uttryckt att vi borde tala direkt med varandra i telefon. Nu har vi gjort det. Synnerligen upplyftande.

 

Det är bara att erkänna: jag tror inte på sola scriptura (skriften allena). Jag tror inte att lutheraner i allmänhet gör det heller. Det är bara ett uttryck som man tar fram som tillhygge när man ska visa varför man inte är katolik.

 

Jag menar: när lutheranerna valde att behålla barndopet är det någon som tror att dom då rensade bordet totalt från alla traditioner och vanor och satte sig ner med uppslagen bibel vid ett fullständigt rent skrivbord och sade "nu ska vi utan några som helst bindningar till tidigare ordningar sätta oss och fullständigt förutsättningslöst, objektivt och utan några som helst hänsyn till tidigare praxis och kyrkofäders ord se vad bara bibeln säger." Tror någon det? Naturligtvis gjorde dom inte det. Så klart ärvde och övertog dom en gällande ordning (tradition) - trots att det inte finns ett enda exempel på ett spädbarnsdop i bibeln. Och det gjorde dom rätt i.

 

Eller i vår tid. När vi bekänner tron med nicenska trosbekännelsens ord (som vi gjorde idag); hur många lutheraner sätter sig först med trosbekännelsetexten bredvid sin bibel och kontrollerar att allt i bekännelsen stämmer med "skriften allena" innan man vågar instämma? 

 

Ingen. I praktiken instämmer man bara i det som Kyrkan alltid trott.

 

3. Varit i kyrkan. Bosse celebrerade. Det såg jag. Av predikan hörde jag dock inte ett smack. Jag hade glömt hörapparaten (den enda jag har hemma, den andra är på reparation.) På vägen till kyrkan funderade jag om jag skulle kliva av sju hållplatser tidigare och (inspirerad av debatterna enligt p 2 ovan) gå i katolska kyrkan. Jag gjorde det inte.

 

4 Funderat över den beställning av nya fönster till huset jag gjort i veckan. Jag kommer ta upp fler fönster i vardagsrummet och få ännu mer utsikt över vattnet. Men det dröjer nog till augusti innan saken är fixad.

har det varit i helgen.

 

Först for jag snabbt på söndag morgon till Arlanda och hann med drygt tio minuters marginal till högmässa i St Stefanus koinonia (en av gudstjänstgemenskaperna inom Missionsprovinsen.) Skälet till min snabba visit var att deltaga när min sedan många år gode vän, (missionsprovins-) biskopen Göran Beijer firade 50-årsdagen av sin prästvigning. Jag hoppas några yngre kollegor vill vara med och fira när jag når samma jubileum, men först har jag 40-årsdagen, 2019.

 

Fin gudstjänst och roligt få vara med och koncelebrera.* I predikan, som givervis var god och uppbygglig, gav b Göran också ett kort vittnesbörd om en av orsakerna till hans val av prästämbetet och sin kyrkliga inriktning. (Eftersom han sade det i en offentlig predikan så är det väl tillåtet upprepa.) Han hade till ett av sommarloven under läroverkstiden blivit lovad ett sommarjobb. Tyvärr kunde han inte påbörja det pga en rejäl förkylning. Fick därför lite oplanerad ledighet senare under sommaren. Hur utnyttja den? Han nappade på ett erbjudande från en vän att följa på besök hos Fader Gunnar (Rosendahl) i Osby. Detta möte med f Gunnar och hans kyrkliga vision blev avgörande. Där ser man vad en förkylning kan betyda. Eller kanske: hur Gud kan använda t o m en förkylning för sina planer.

- - - - -

 

* till alla som någon gång uttryckt eller tänkt att det är för "högkyrkligt" gudstjänstliv i Hertsökyrkan säger jag bara: ni har intet upplevt

I ishockey. Det betyder att det inte blir någon söndagsblogg ikväll. Tiden då jag brukar blogga gick åt framför TV:n.

 

Jag återkommer.

 

Grattis Tre kronor!

Det händer ju att människor gör det. Men hur kan en liten resväska bara göra det?

 

Jag äger en svart s k cabinväska. Nu är den borta. Bara borta. Jag har letat egenom huset. Lyst med ficklampa under alla sängar. Tittat i alla garderober. Letat i utrymmet under trappen som är plataen där jag normalt skulle förvarat den. Kollat på vinden

Den finns inte. Vart har den tagit vägen? Man undrar.

 

Jag måste vända mig till mina vänner och fråga: har någon sett mig komma dragande med den? Har jag haft den med till dig och glömt den så du har en främmande väska i hallen eller annars i (gästrum i) huset? 

 

Det låter otroligt att jag skulle haft den på någon resa och glömt den eftersom det jag alltid skulle ha med på en resa med övernattning (bl a mobilladdare och liten necessär) finns här hemma. Om jag inte tänkt klara mig utan laddare och slängt tandborsten direkt i väskan...?

 

Eller har någon varit in och knyckt den. Eller tog dottern och (olovandes) lånade den till sin Rom-resa?

 

Jag är förföljd av mysterier. Jag har just kommit över mysteriet med sängmotorn som inte funkade och började funka igen, då kommer mysteriet med den försvunna väskan. Upplösningen emotses med spänning!

Absolut helt ute. Det insåg jag idag. Och det är inte för att jag inte är med på Facebook, nej det är långt värre än så. Insåg det idag under ett arbetspass framför datorn på expeditionen. Det är ytterst sällan jag utför något jobb framför datorn, kan bara sägas så där som info. Nu menar jag alltså dator på jobbet. Hemdator använder jag i stort sett bara när jag betalar månadens räkningar, bloggar gör jag från telefonen. Men nu var det alltså datorn på jobbet. Den mesta tid jag sitter framför datorn på jobbet är nog när jag fyller i månadens tidrapport och när jag rensar inkorgen från gamla mail. 

 

Men nu skulle jag alltså för en gångs skull göra något s k arbete framför datorn. Göra årets upplaga av agenda för kommande mässa med konfirmation för Fridsförbundets konfirmander.

 

Men nu är det hela konstruerat så att när man loggar in då hamnar man på intranätet. Och där fanns en liten undersökning om vad man tyckte om intranätet.  Typ om man lätt hittar det man söker. Jo, det gör man väl om man aldrig söker nånting. Sen kom till slut en fråga om vilka olika verktyg (eller vad det nu kallades) man använde sig av. Jag tror det var ca 10-12 olika namn som kom upp.

 

Inte nog med att jag inte använde något av dem. Det är inte det som gör mig ute. Nej, verkligheten är att jag inte ens kände till namnet på något av dem. Jo, ett: Facebook. Kände man sig ute? Totalt! Kanske var det därför som jag senare på aftonen (efter möte med två sorgehus) dröjde mig kvar på expen och läste tidningen i pappersformat!

 

Så kommer man hem och vittjar brevlådan. Senaste numret av OAS-bladet. Där kan man läsa om Youngsters (dvs Barn-Oas). Hanna Simonsson (26) skriver om hur hon kände sig helt ute när hon satt tillsammans med ett syskonbarn som undervisade henne om alla nya appar och andra moderniteter som hon kände sig stressad över att hon inte kunde eller kände till.

 

Då föll liksom en sten från mina axlar. Om en 26-åring (två år äldre än min yngste son) börjar känna sig för gammal för att hänga med ordentligt då är det helt acceptabelt om det gäller mig.

 

Att jag i vissa kyrkliga och teologiska frågor inte anses hänga med min tid måste bara bero på att jag inte lyckats ta hem den nyhets-app där dessa nyheter offentliggjorts:)

Men var likväl i kyrkan. Samma kyrka som vanligt. Bosse celebrerade och predikade. Ett trettiotal deltagare var vi väl. Varav tre i rullstol. En av dem var mamma och jag åkte med i Hk-bussen från hennes boende.

- Det är många som vi skjutsar till den kyrkan, sa chauffören.

Så väldigt många olika är det väl inte, tänkte jag men i vart fall en kommer väldigt ofta. Densamma personen och mamma har varit bekanta länge, så det var roligt att de fick mötas igen.Roligt att se hur mamma levde upp när hon fick träffa människor hon kände igen och få deltaga i något hon känner sig hemma i - gudstjänsten.

 

Till min stora glädje erfar jag att gudstjänstgemenskapen i Hertsön fungerar allt bättre. Folk är aktiva i liturgin och synes ta något mer ansvar för varandra under kaffegemenskapen. Det senare lika viktigt.

 

Några av gudstjänstdeltagarna beslöt tillsammans gå ut och äta lite senare. Jag hängde på efter jag följt mamma tillbaka. Vid den gemensamma lunchen blev det samtal bl a om skärseldens eventuella existens och dess i så fall möjliga innebörd.  Jag tvingas erkänna att jag trots mitt lutherska prästämbete inte kände anledning fördöma de tankegångar som framfördes. Bara påpeka att inte heller enligt katolsk tro (som jag förstått den) är skärselden något slags extra frälsningsväg för dem som här i jordelivet varit utan Kristus.

 

I gårdagens inlägg berättade jag att jag varit med avfall till återvinningscentralen. Det var det som blev över då två snickare i fredags fm var här och monterade ny ytterdörr och altandörr. Den förra med fönster, vilket jag inte haft. Blev mycket ljusare och finare i hallen. Den senare med glas hela vägen ner. Det var jag först tveksam till men säljaren övertygade mig. Det gjorde han rätt i. Tjusigt när man har utsikt mot naturen. Tänk när jag kan sitta i fåtöljen och se mina sommarblommor vid altankanten.

 

 

En allvarligare och en mindre allvarlig.

 

En person har dött. En person som jag visserligen aldrig mött men likväl haft mycket kontakt med. Vi har bara mötts på nätet. Utbytt många tankar i andliga frågor. En enstaka gång tror jag hon kommenterat här på bloggen. Annars har det bara varit mailkontakt.

 

Men nu är hon borta. Men hoppet är att hon är hemma.  

 

 

 

En blocket-annons på en motorcykel är borta. Förmodligen betyder det att hojen är såld. Och just som jag var på väg kontakta säljaren. Men kanske var det lika bra. Tycker säkert åtminstone några av mina vänner som inte vill att jag ska riskera köra ihjäl mig. Men hur ska jag då uppnå den stress-frihet som en tur med motorcykel skänker? Drömmen vore ju att ha tillgång till en motorcykel som man bara kunde använda då och då när lusten faller på, men  inte behöva äga (och betala!) inte heller behöva ansvara för dess vård i form av service mm. Dröm var ordet.

 

Nu blir  det dammsugning. Om jag inte lyckas ägna så lång tid åt att bära ut sopor, plocka bort allt som ligger och dräller mm, så att dagen är slut innan jag nått fram till dammsugaren.

till att vara på stadens bågskyttesällskap och öva bågskytte tillsammans med några arbetskamrater. Jätteroligt!

 

Församlingens friskvårdsgrupp tillsammans med en arbetskamrat som är aktiv bågskytt hade ordnat med tre prova-på-kvällar. Så det blir en kväll de kommande två veckorna också. En gång för några år sedan var jag där en kväll och provade med min yngre son. Så jag är redan lite biten. Och ännu mer blir det nog. Synd att svärfar sålt sitt hus. Ängarna bakom stugan hade ju varit en perfekt plats för sommarskytte.

 

Lite skryt är ju givetvis på sin plats. Kommer här i bildform.

talade jag med i telefon idag. Han dristade sig då att uttrycka att jag bloggade för sällan.

- Det är ju bara en helgrapport, varje vecka.

Det kan nog stämma. Men givetvis vill jag lindra kära läsarnas hunger efter blogginlägg. Så nu ska jag skriva fast det bara är fredag kväll. Vad ska jag då skriva om?

 

Jo, jag tänkte att jag skulle skriva om en sak som utspelade sig i vårt prästkollegium för några veckor sedan. Vi talade om det stundande biskopsvalet. Vår biskop har ju beslutat lägga ner staven i juni 2018 (det år han fyller 63). Nu är planerna att komma igång med valproceduren i så god tid att en ny biskop ska kunna vigas nästan exakt samtidigt. Alltså berättade domprosten om det för övriga församlingsprästerskapet. Alltså fick vi chans prata om eventuella kandidater.

 

Det ska väl erkännas att samtalet inte riktigt lyfte. Ganska begränsad entusiasm för saken. Några möjliga kandidater nämndes. Men ingen av dem mötte någon större gemensam entusiasm hos samlade prästerskapet. Finns inga bra kandidater, kan man undra? Det har funnits goda kandidater. Men dom har regeringen (tidigare) och kyrkans eget regelverk (senare) rensat bort. Tänkte jag alltså. Bland prästerna uttrycktes (av åtminstone någon) att det svenskkyrkliga biskopsämbetet numera är så avlövat på inflytande och verklig betydelse att "vem vill egentligen ta på sig den rollen?" Ungefär så.

 

Men så uppgivet kan man ju inte låta det vara. Alltså gäller det att göra en insats. Tänkte jag, när jag tänkte igen. Alltså beslöt jag på stört att göra en storartad insats för svenska kyrkan genom att ställa upp som biskopskandidat. Jag förväntar alltså 11-12 röster bara härifrån. Givetvis kommer kollegorna - särskilt med den uppenbara bristen på andra seriösa kandidater - att stödja en kandidat som dom väl känner och som dom i alla väder vet var dom har.

 

Jag inbjuder alltså nu de röstberättigade i stiftet: domkapitlets och stiftsstyrelsens ledamöter, församlingarnas utsedda lekmannaelektorer samt alla präster i tjänst, att rösta på mig. Om det räcker att förklara sig villig eller om man måste formellt nomineras någonstans vet jag ej. Om det senare gäller, så hoppas jag någon gör det. Annars får jag ödmjukt ta det som ett tecken på vår Herres icke-vilja med mig I denna sak.

 

Om jag stannar på min post till 67 så hinner jag vara biskop i drygt två år så ingen anledning till oro. På två år hinner man inte ändra på någonting. Och jag är van kandidat. I några av de sista biskopsvalen enligt gamla ordningen (före år 2000) fick jag röster. 1/3 eller 2/3 röster. Alltid något. Nu blir det fler.

 

Min kandidatur är väl inte den första där biskopskandidat är äldre än avgående biskop. När KG Hammar avgick som ärkebiskop så lanserades ju först yngre systerna Ann-Karin. Men då kom även äldre bror och anmälde sig som kandidat via en artikel i Kyrkans Tidning. För mig är det dock främmande att lansera mig på en så ärevördig scen som Kyrkans Tidning. Min ödmjuka hållning tvingar mig nöja mig med denna ringa blogg.

 

Alla som är starkt berörda av biskopsvalet, här har ni er kandidat. Om "starkt berörda" betyder skrattar eller gråter kan f n lämnas därhän.

under helgen var inte bara att hälsa på sonen i Uppsala. Snarare var det bonus. Söndag eftermiddag for jag vidare till det som var resans grundsyfte, Kyrklig samlings samarbetsråd. Att i många år ha fått vara med där är ett privilegium. Man träffar många kloka, kunniga och intressanta personer. Komna ur olika av svenska kyrkans traditioner. Nägra personliga möten och samtal blir särskilt givande.

 

På söndagskvällen årsmöte och div samtal om det s k läget i kyrkan. 

 

På måndagen två ytterst intressanta föredrag med anknytning till det nu pågående reformationsjubileumsåret. Daniel Johanssons (Församlingsfakulteten) föredrag om Augsburgska bekännelsen skulle jag önska att alla mina kollegor i församling och kontrakt fick höra.

 

Såsom av en händelse pågick samtidigt kontraktskonvent här hemma. Även det med något slags reformationstema. Jag beviljades frihet från att bruka min lediga dag till konventsbesök eftersom jag lovade min chef domprosten att jag skulle komma hem från Stockholm lika fullproppad med luthersk teologi som mina nära kollegor som suttit i församlingshemmet i Boden. Vi får väl se.

i den s k selen igen. Efter några dagars frihet. Dock innebär ju inte friheten från anställningens gudstjänstarbete att man befriar sig från gudstjänsten. Tvärtom. Påsken firas bäst i kyrkan.* Skärtorsdag t o m Annandag blev det nio gudstjänster. Andligt innehållsrika gudstjänster påverkar på samma sätt som bruk av ordet och bönen: man hungrar efter mer.

 

Apropå bön, föresten. I torsdags fick jag telefon av en koptisk kristen från Egypten som bor i stan. Och som ibland dyker upp med familjen i gudstjänsterna. Han ville veta Långfredagens gudstjänsttid(er). Men ställde frågan sålunda:

- När ska ni samlas i Hertsökyrkan på Långfredagen för att be?

 

Intressant, tyckte jag. Att se bönen som det bärande i gudstjänsten. Inte - som i våra låg- och väckelsekristna sammanhang - att det är predikan och att liturgin mest blir (det i värsta fall upplevt onödiga) "före och efter predikan". Jag kan bara vittna om att efter det att jag anammat seden att stå upp under hela nattvardsliturgin (fr o m "Upplyft era hjärtan" t o m "O Guds Lamm"); stå upp och blunda och lyssna koncentrerat på prästens ord och tyst följa med i bön; då får hela mässan en fantastiskt fördjupad dimension.**

 

Man inser vilket elände kyrkbänkar är för ett levande gudstjänstliv. Jag läste för en tid sedan en artikel i vilken det hävdades att det först var på 1100-talet som kyrkbänkar började göra entre i västerlandet. Ortodoxa kyrkor saknar fortfarande normalt bänkar, som bekant. I min ungdom lärde jag mig att i svenska kyrkor började bänkar bli allmänna först på 1600-talet.

 

Men, nu förirrade jag mig tydligen iväg någonstans i tanken. Det här inlägget skulle ju handla om att vara tillbaka i selen igen. Dvs i det vanliga vardagsarbetet. Men som tur var handlade det delvis om gudstjänst det också. Igår var jag i Björkskatan och höll ett föredrag vid Tisdagscafe om nattvarden och påsken och hur de två hör ihop. Roligt träffa vänner även i den kyrkan. 

 

Annat ingår också i jobbet. Men de delar av arbetet som inte är offentligt hamnar inte på bloggen. I kväll blir det Alpha.

 

 

* törs jag ens nämna den blogg på vilken jag läst detta uttryck? Bäst att inte ta några onödiga risker.

 

** till min stora glädje noterade jag att stor del av församlingen stod upp under hela nattvardsliturgin under påskdagshögmässan på Fridhem. Inte normal tradition, sa goda vänner. Men kanske var det gästande personer som hade traditionen med sig och satt så synligt att dom drog övriga med sig?

 

Alltså det kristna sättet att säga Glad påsk. Eller är det "glad påsk" som är det sekulariserade sättet att säga Kristus är uppstånden?  Bäst säga bådadera. Men utförligare skriverier får anstå till i morgon.

Du har väl kommit ihåg att ställa fram klockan en timme så du inte missar högmässan.

tog Luleå tre poäng. Det lär inte ha skett sedan november*, sa min hockeykompis, den pensionerade kyrkoherden, som har sin plats strax framför mig. Kaffe i pausen brukar vi ta tillsammans och finns det lediga platser på endera raden så brukar vi "flytta ihop" till andra eller tredje perioden. Många gånger har vi alltså denna säsong suckat över Luleås förlorade tredjeperioder. Så ej ikväll. Men nära var det kanske. 2-1 ledde Luleå med inför tredje. Utökade till 3-1 men målet blev bortdömt och till råga på allt fick Luleå utvisning. Riktig vad som hände uppfattade jag inte. Men det blev visselkonsert som heter duga. När Örebro sedan utnyttjade sitt övertag till att göra 2-2 - då blev det visselkonsert. Videogranskning och målet blev bortdömt. Domaren vågade nog ej annat, sa folk omkring mig, eftersom han nyss dömt bort ett Luleåmål. Jag hinner ju inte riktigt med, men upplevde kanske att det blev slutgiltigt rättvist.

 

Två vänner från Fridsförbundet mötte jag i kaffepausen. Så fick jag säga Guds frid  i ishallen också.

 

Nu återstår fem hemmamatcher i grundserien. Frölunda - Djurgården - Rögle - Leksand - Rögle. Frölunda blir givetvis en rejäl nöt att knäcka, men dom övriga matcherna "ska" Luleå vinna. Lulesegrarna mot Rögle kommer dock att innebära sorg hos kär gammal FK-vän. Men det är smällar man får ta. Inför kyrkovalet står vi sida vid sida! 

 

- - - - - - -

 

* rättelse(?) dagen efter: inte sedan slutet av december, stod det i tidningen idag

börjar nu! För mig. När jag idag äntligen kom mig för att hämta skidorna från garaget och ta en tur på isen, så tyckte jag att det var fantastiskt att jag åkte skidor redan i januari. Jag brukar ju annars hävda att skidsäsongen i Luleå (för s k vanligt folk) varar från andra veckan i februari (före dess är de ljusa stunderna på dagen för korta) fram till mitten av mars (då har dagsmejan börjat och man drömmer redan om första MC-turen ca tre veckor senare). Men i år blev det alltså start redan i januari. Rekord! tänkte jag meddela kära läsarna, men tänkte för säkerhets skull kolla i bloggarkivet om det finns något från ifjol. Och jag trodde inte mina ögon när jag såg att förra året var jag ute på skidorna redan elfte januari. Inte riktigt klokt. Plötsligt var jag mer normal  i år. Ser man på, om man är extrem eller normal beror bara på vad man jämför med.

 

Gäller väl även i det andliga kan jag tänka. Är man liberal eller konservativ (i teologisk mening alltså, inte politisk) det beror mest på bakgrunden (omgivningen).

 

Så alla som till äventyrs tycker att denna ringa blogg är alltför provocerande och bör anmälas till domkapitlet behöver bara snabbt jämföra med andra bloggar i vårt avlånga land för att omedelbart inse hur snäll, vänlig och oförarglig denna blogg är.

Igår afton var jag på hockey. Luleå spelade bra tycker jag men hade ändå bara oavgjort efter full tid. Vann dock straffläggningen efter mållös förlängning.Motståndet stod Växjö för. Gillar inte publiken smålänningar eller hur ska vi annars förklara de många tomma platserna på läktarna.

 

Idag blev det besök i bönhuset på eftermiddagen. Gudstjänst både 13 och 16 med två predikningar vid vardera tillfälle och middag emellan. Vid måltiden blev jag erbjuden sitta vid seniorbordet trots att jag inte är pensionär ännu. En 63-åring hör till de äldre! Då förstår ni att det är en ung församling.  

 

Telefonmöte på kvällen med styrelsen för Frimodig kyrka i Luleå stift. Nu börjar arbetet inför kyrkovalet i september. Bara en sak behöver du komma ihåg: rösta på på Frimodig kyrka överallt där det är möjligt.

...Donald Trump skulle visa sig bli en riktigt bra president

 

...påven med sin ofelbarhet plötsligt skulle godkänna att kvinnor blir präster och biskopar

 

...socialdemokraterna plötsligt skulle bestämma sig för att lämna kyrkopolitiken

 

...det visar sig att människornas göranden och låtanden inte påverkar klimatet

 

...Luleå hockey skulle besegra Växjö Lakers på lördag

 

Ja, tänk!

 

Och tänk om jag skulle köpa en ny motorcykel!

Jag måste absolut skriva nåt inser jag. Om jag ska behålla kära läsarnas intresse. Problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva. Känner trycket att jag borde vara seriösare men känner mig sällan på det humöret numera. Alltså återstår inget annat än att berätta vad som händer - göra en s k uppdatering! - så får vi se vart det kan leda.

 

Jag får börja med att återknyta till det i föregående inlägg refererade miraklet. Varje gång jag kommer i närheten av sängen måste jag ta fjärrkontrollen och kolla att det funkar.....och för att kära läsarna ska känna sig trygga så gjorde jag ett avbrott i bloggandet och gick och kollade. Jo, miraklet håller i sig.

 

Det kan ju även i s k seriösa sammanhang vara en intressant fråga att tänka på. Alltså om mirakler håller i sig. Tex när det varit någon form av karismatisk väckelse med många helanden. Personer som menar sig upplevt helande, hur har det gått med dem på sikt? Har förbättringen varit kvar efter ett halvår, ett år, fem år?

 

Själv har jag alltid haft en tendens att tänka att om helandet inte upplevs bestå under längre tid så var det inte äkta utan mer suggestion. Men när vi hade ett samtal om dylika frågar i alpha-arbetslaget så blev jag motsagd av en kollega som menade att så behöver man inte resonera. Allt helande är temporärt, sa han. Visst är det så inser jag att jag också tycker.* För hur helade vi än blir så ska vi likväl dö - om inte Herrens dag kommer före. Och innan vi dör så börjar kroppen brytas ner. Och vem kan förbjuda att den nedbrytningen av kroppen börjar just inom det livsområde där man tidigare erfarit helande. Tänker jag.

 

Tänk så mycket man kunde tänka bara för att man tänkte på en säng.

 

I eftermiddag var jag på hockey. Såg hemmalaget besegra Färjestad. Det kan väl inte någon bland kära läsarna ha något emot. Nästa lördag kommer Växjö Lakers på besök. Då blir det strid uti andanom mellan mig och sydländsk bloggare vars blogg jag dock icke kan rekommendera. Undrar vad han kommer att skriva när Luleå tvålat till hans favoritlag?

 

I morn är jag ledig. Återstår frågan: var går man då i kyrkan? 

 

Nå't annat jag ibland tänker på är att jag inte (ännu?) läst de två omtalade böcker som ska få oss protestanter/lutheraner att förbli vid vår läst och inte låta oss lockas av katolska kyrkan; nämligen Anders Gerdmars Guds ord räcker och Lars Borgströms Bibliskt och romerskt-katolskt - vari består skillnaderna?  Jag har alltså inte läst dem. Borde jag det? Behöver jag det? Det anser kanske en och annan bland kära läsarna som tycker att jag då och då under senare år flörtat lite för mycket med "katolismen" (som man säger på viss norrländska). Vill jag läsa dem? Lusten har uppenbarligen ännu inte infunnit sig. Vad beror det på?

 

Det tänker jag också på.

 

- - - - - 

 

* att hålla med senaste talare är ju en av mina bästa grenar, brukar jag säga

har skett.

 

Inte ett sådant som då vår frälsare sade till den lame "stå upp, ta din säng och gå". Utan hellre att någon sade "lägg dig ner i din säng och sov bekvämt".

 

Sådan är bakgrunden:

För en tid sedan köpte jag en ny säng. En sån där med motor så man kan höja och sänka fot- och huvudände. Allt gott och väl. Men efter ett tag slutade höj- och sänkfunktionen fungera. Efter en tids egna försök få det att fungera, koll att alla elsladdar var anslutna osv blev det konsultation med Sova-butiken. Det tog väl ett tag innan jag kom mig för åka dit. Sängen är bekväm nog i plattläge så jag var rätt nöjd ändå, tydligen. Eller - sannolikare - är det bara ett tecken på min allmänna oföretagsamhet. Nå, till slut befann jag mig åter på platsen för köpet. Koll med fjärrkontrollen mot sängar i butiken visade att felet inte låg där. Noggrann undervisning om hur jag bör se till att fjärrkontroll och sängmotor har riktig kontakt med varandra. Idoga försök hemma och återbesök med rapport: inget funkar! Alltså kontaktades generalagenten som skulle skicka någon att kolla, eventuellt byta motor. 

 

Denne någon har ännu inte varit här. Men döm om min förvåning. Igår kväll fungerade sängmotorn. Jag noterade att fotänden var obetydligt upphöjd. Rent spontant grep jag efter fjärrkontrollen som ligger på nattygsbordet. Och när jag tryckte på sänk-fotänden-knappen så sänkte den sig så ljuvligt stillsamt.

 

!!! och ???

 

Och hur kom det sig att fotänden av sängen var lite höjd? Vem har tidigare fått det att fungera? Får kolla med näst äldsta dottern som var här några nätter före jul och pga sitt rörelsehinder inte tar sig upp på övervåningen och då fick låna sängen på nedre plan.

 

Kanske var det vår Herre som tänkte på hennes bekvämlighet eftersom hon har höj- och sänkfunktion på sin egen säng, och sen lät välsignelsen stanna kvar?

 

Vem vet?

 

Nu säger någon att det var väl bara elsladden som var glapp eller dåliga batterier i fjärrkontrollen. Jo. Det har jag kollat "hundratals gånger" utan resultat. Och så ...plötsligt...

 

Ja, roligt var det i alla fall.

blir det vinter. Vore det i södra sverige vore det väl något slags SMHI-klass-ett-varning. I norrland heter det bara: det snöar. Men roligt är det att det blir vinter lite mer ordentligt. Man önskar att snön får ligga kvar i lugn och ro ett tag nu och att vi slipper töväder som bara gör det halt och blött.

 

Igår afton var jag på hockey. Den bästa match jag sett hemmlaget göra på länge. Bra fart och passningarna gick hem. Likväl blev det oavgjort vid full tid och Skellefte vann bonuspinnen efter straffar. Två onödiga utvisningar för Luleå gav Skelet chans göra två mål.

 

Annan vinst var jag dock nära göra. Man kan köpa lotter till stöd för ungdomsverksamheten. Jag köpte en. Var fem nr ifrån att vinna 18000:-. Visade min lott för grannen i bänkraden. 

- Jag har varit ett nummer från vinst, sa han.

 

Nära skjuter inga harar, som bekant. Varken på eller vid sidan av isen. Det lärde väl Lulespelarna också, som nära nog krossade västerbottningarna - om man ser till skottstatistiken.

 

Träffade som vanligt pensionerad kollega som har sin plats två rader framför mig. Mötte även min gamle kamrat med hustru. Dom hade visst något slags gemensam personalaktivitet från församlingen i norrbottens pärla. Även vi två talade om att vår pension stundar. Vi blir ju sextiofem samma år. Han kommer dock att med ca tio dagars marginal ha gjort sin fyrtioåriga prästerliga "...."(?)- vandring vid sextiofemårsdagen. Jag kommer att behöva knappt en normal graviditetstid till efter min födelsedag för att nå det magiska årtalet.

 

Men innan vi når dit ska väl Luleå ha hunnit vinna över Skellefteå några gånger.