Torbjörn Lindahl

Det var en lärdom jag blev påmind om i kväll då jag gick på säsongens första hemmamatch i ishockey. Motståndare var ett finskt lag. Var det Oulun Kärpät eller något liknande. Finska är ju inte mitt förstaspråk även om jag i min ungdom undervisades att det är Kanaans tungomål.

 

Matchen började inte så bra för Luleå. 2-0 i baken som stod sig ett bra tag. Sedan svarade Luleå med två mål och länge såg det ut att gå mot oavgjort. Även skottstatistiken var jämn. Då hände det som inte får hända i ett så kritiskt läge; Luleå fick en utvisning med bara drygt två minuter kvar. Men hemmalaget lyckades döda finnarnas powerplay och precis när Luleå blev fulltaligt fick en spelare (var det han som kom från utvisningsbåset?) tag i pucken och kunde i ensamt majestät (finnarna var ju i anfallszon) åka mot finska målet och sätta pucken i nät när det var två (!!!) sekunder kvar av matchen.

 

Vad lär man av detta? Rubriken har svaret: man ska aldrig ge upp! Inte ens när det blir riktigt illa, som när Luleå fick utvisning i matchslutet när dom hellre skulle behövt ett powerplay.

 

Tankarna går nästan till bibelordet för Gud är allting möjligt. Och så börjar man till sin stora glädje och uppbyggelse begrunda just vilken mäktig Gud vi har!  Och vips är man inne i djupa andliga tankar. (När jag tänkte detta hade jag inte ens hunnit till bilen på parkeringen).

 

Inte ge upp alltså. Även om det ser mörkt ut. Även om (livs-)tiden går mot sitt slut. Ge inte upp bönekampen och det andliga arbetet. Kanske blir det först de sista sekunderna i ditt liv du erfar bönesvaret eller ser frukten av ditt arbete.

 

Och i det större sammanhanget, vårt ansvar för världen och skapelsen. Kämpa för det goda för dina medmänniskor. Vårt uppdrag att förvalta jorden kan vi inte uppgivet avsluta när vi vill. Uppdraget gäller ända till "slutsignalen", dvs Herrens återkomst.

 

 Här ser du käre läsare vilken uppbyggelse jag kunde bjuda dig bara för att jag gick på hockey.Helt fel att hockey bara skulle leda till felaktiga onyttiga tankar.Dessutom träffade jag i första pausen både en pensionerad prästkollega och en frikyrkopastor. Även det ledde till uppmuntrande samtal.

 

Ser man på således. Det är kanske den bästa andliga investeringen att jag köpt årskort i år?

Rik på upplevelser och möten.

 

Började med färd till tvillingbrodern i Umeå i fredags eftermiddag.

 

Lördag morgon bilfärd med bror och svägerska till Hassela där en kusin har sommarställe. Under eftermiddagen samlades en stor del av släkten på min pappas sida. Mina två äldsta fastrar (båda över 90), 16 av 22 kusiner, de flesta med make/maka, ett antal barn (men ej de flesta) ur nästa och därnästa generation. Summa ca 50 personer. Många som tillhör "kusingenerationen" (barnbarn till min farfar och farmor) har träffats så mycket under vår uppväxt att vi i vuxen ålder har oerhört lätt att knyta an till varandra även om många av oss ses betydligt mer sällan numera. Två av kusinerna är födda på 40-talet, 11 på 50-talet, 8 på 60-talet och en på 70-talet.

 

Rolig fest på aftonen med helstekt gris till maten. En grillmästare känd från TV som finns i trakten bidrog med sin kompetens. Ett av kusinbarnen ledde en mycket rolig tävling i form av frågesport. Den ska jag absolut använda mig av i något sammanhang. Trots att det är en frågesport kräver den inga kunskaper, bara fantasi. Efter gemensam frukost dagen därpå avfärd åt olika håll. Vi ser alla fram mot nästa släktträff.

 

Vi fyra närvarande syskon från min familj åkte alla till Östersund där vi som ville hann gå i söndagsgudstjänst kl 18 och höra tacksägelsen för vår gamla vän till familjen. Vi sov sedan över och på måndagen var vi i samma kyrka med om begravningsgudstjänsten. Min tvillingbror och jag ledde det hela enligt den avlidnas önskemål. Min bror höll ett mycket fint griftetal. Vid minnesstunden fick alla berätta hur dom lärde känna den bortgågna. Det blev både långa och korta berättelser. Verkligen minnesstund. Bilfärd sen till Umeå. Många härliga kurviga MC-vägar när man åker Östersund-Örnsköldsvik!

 

Övernattning igen i lärdomsstaden. Men innan man drar till Luleå finns ju ett och annat att göra när man ändå är i Umetrakten. Besök hos goda vänner som har liten eko-gård med eget mejeri. Är jag i närheten köper jag alltid vaniljyoghurt och mjölk från fjällkor med 5% grädde och känner fläkten av min barndom i västra jämtland där vi köpte mjölk direkt av grannbonden. Fick även se nyfödda kalvar. En sväng förbi Northbike är ju också ett måste. Många motorcyklar är det. I Skellefteå plockade jag upp äldre syrran som åkt med yngre syster och svåger från Östersund. Vi möttes hos yngsta syrrans dotter och sambo som just flyttat till schtaaan. Och för ca tre timmar sedan återkom jag till Luleå.

 

Innehållsrik resa. Ett oväntat önskemål om att förrätta en sjukkommunion gjorde helgen komplett då söndagen inte innehöll någon mässa.

 

Nu blir det hemmadagar. Mycket att göra. Gräsklippning och takmålning i några sovrum står på dagordningen. Övervinner jag min dammsugningsfobi? - det är frågan. Och ska jag - bör jag? - övervinna min lust att köpa en ny motorcykel?

Har börjat - och kommit igång. I måndags startade dagen med snabbt verkstadsbesök för att fixa liten garantigrej på bilen. Passade även på beställa lasthållare. Det fanns två sorter. Stål och stål/aluminium. De senare var 300 kr dyrare.

- Vad är det som skulle göra det värt att köpa de dyrare? frågade jag troskyldigt.

- Det är väl bara att folk ska se att du köpt något dyrare, sa försäljaren.

Det tyckte jag inte det var värt.

 

Sedan stack jag nästan omedelbart till Töre och mötte svärfar och svägerska. Svågern var på utflykt till Boden och infann sig något senare. Då blev det surströmming och en trevlig kväll. Övernattning i den fina friggeboda som svärför inköpte för många år sedan då våra äldre barn började bli så stora att hela familjen hade svårt rymmas i bagarstugan då vi kom på besök. Då fick jag återigen sova i en av slaferna i den våningssäng min tvillingbror och jag delade en stor del av vår uppväxt. När mina föräldrar sålde sin villa kunde jag påpassligt överta den och ge den ny användning.

 

Tisdag hem igen. Köp av beställda lasthållare och sen avkoppling. Det har varit en viss anspänning att under första semesterveckan ha tre predikningar framför sig. Nu blir det riktig vila.

 

Under senare år har jag haft studenter inneboende. Igår la jag ut en annons på studentbostadsservice och vips hade jag så många intressenter att jag i morse lät dom ta bort annonsen. Ändå kan jag hyra ut två rum flera gånger om. Stor bostadsbrist!

 

Har även ägnat lite tankemöda åt de frågor jag fått angående en av mina predikningar i helgen. Skrev ett ganska långt svar till en broder som skrivit ner några synpunkter. Kanske kommer det i bearbetat skick som blogginlägg så småningom.

 

Idag är det fint väder. Man skulle kunna ägna sig åt något slags utearbete. Men vad skulle det vara? Och varmt och svettigt blir det. Jag hittar nog på något inomhus. I värsta fall blir det kanske t o m dammsugning

 

 

Min sedan många år gode vän Andreas skrev en kommentar till föregående inlägg. Full av väl så intressanta tankar. Ändå valde jag inte publicera den eftersom den (som ofta) präglades av fenomenet att apropå någon enstaka tanke i mitt inlägg föra in resonemang som - i mina ögon - ligger en bra bit utanför det jag avser behandla. Det fenomen som min gamle kamrat brukar kalla "att kidnappa en blogg".

 

Nå, vad var det nu egentligen jag tänkte skriva om? Jo, först nämna att biskop Göran skrev en mycket lärorik kommentar till mitt förra inlägg; om reformationshistorien i Sverige. Läs.

 

Själv har jag alltid känt att jag vill stå på den Augsburgska bekännelsens grund. Där sägs mot slutet:

 

"Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt den är känd genom de gamla författarna". Och vidare: "Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna"

(Svenska kyrkans bekännelseskrifter, tredje upplagan  sid 66-67.)

 

Men att sen göra den "lutherska tron" till en egen konfession vilken det finns ett egenvärde att slå vakt om för all framtid och fortsatt kontinuerligt vaka över att motsättningen till katolska kyrkan består...varför det? säger jag bara.

 

Idag blev det prommenad efter långa Björsbyrundan. Då man går efter Oppibysvägen. Det ni sörlänningar, det är ett vägnamn som heter duga. Sen blev det utfärd till morfar (mina barns) i hans torp utanför Töre. Svägerska och svåger från Uppsala är där en vecka och dom hämtar svärfar från "hemmet" varje dag så han får komma ut till sitt gamla hem. Näst äldsta dottern med sin assistent var med. En trevlig eftermiddag. Kvällsbesök hos mamma, så var den dagen slut.

 

Nu blir det annat.

Hav tröst, kära läsare! Jag kommer inte att hålla på med dessa föga upphetsande inläggsrubriker hela semestern.

 

Men vad gör man en onsdag i första semesterveckan?

 

Infinner sig tidigt i bilverkstad för att få bilen servad. Hann precis promenera hem och äta frukost och dricka kaffe på altanen så kom SMSet att bilen var klar.

 

Väl hemma igen blev det att fylla bilen med diverse som ej längre ska användas och åka till återvinningen. Där såg jag en man som förgäves försökte stuva in en köpt fåtölj i sin lilla bil. Lyckades ej. Jag erbjöd mig då köra hem den åt honom. Väl i grannstadsdelen kunde jag ju lika gärna titta upp till näst äldsta dottern, och se, då var äldsta dottern där och yngsta barnbarnet. Det kallar jag slå flera flugor i en smäll.

 

Nåt liknande tycke även näst äldsta dottern när hon hörde om mina tidigare bravader. Och vips var jag uppe i hennes vindsförråd och bar ut div som hon ej ville ha kvar. Och så blev det en sväng till återvinningscentralen igen.

 

Tur att man har semester så man har tid göra allt som pockar på.

 

Idag skrev bloggvännen Karlendal äntligen på sin blogg igen och berättade hur det kändes nu då han varit katolik en månad. Bra är väl en lämplig sammanfattning av hans känsla.

 

Hans katolska funderingar ska jag inte kommentera. Hellre något annat. Han skriver om de andliga traditioner han förut befunnit sig i. Varit pastor i pingstförsamling, men i grunden haft mer evangelikal och allmänt reformert teologi. Och skriver att det varit svårt få ihop desss olika traditioner. Jag inser att jag inte riktigt hänger med. Min kunskap om denna den samfundsmässiga och teologiska kartans vänsterflygel består nog mest av en vit fläck inser jag. Och inser dessutom att allt det Mikael nämner, "reformert", "evengelikal", "pingstvän" mm i mina ögon i grunden varit "samma skrot och korn", i bästa fall "tema med variationer".  Men så är jag ju lutheran (dvs "katolik") också.* Och var befinner vi lutheraner oss? Tryggt i världens centrum givetvis.

- - - - - -

* när jag kallar mig själv lutheran/luthersk så syftar det mest på att jag tillhör ett samfundssammanhang som räknats som lutherskt. Min personliga identitet som lutheran är ganska svag. Hellre känner jag att min identitet är svenska kyrkan eller som det förr hette Guds församling i Sverige, dvs den kyrka som alltid funnits i landet. De flesta gånger jag argumenterar utifrån luthersk tro och lära är nog när jag talar med laestadianer som börjar bli så smalspåriga att ett anammande av det äkt-lutherska i hela sin bredd skulle bli ett under av allmänkyrklig (katolsk) öppenhet och vidsynthet

 

 

Och lite annorlunda väder. Det fanns en del molnskyar på himmelen och ibland skymdes solen av moln. Några grader lägre temperatur. Bara skönt.

 

Morgonens promenad blev upp på Berget - som ett villakvarter här på Porsön kallas eftersom det ligger på högsta höjden av det som en gång kallades Lill-Porsön. Storporsön ligger ju en bit bort, närmare Gammelstadsviken. Namnen skvallrar om att det fanns en tid då landhöjningen inte gjort sitt, då nuvarande höjder i terrängen var just öar. 

 

Jag brukar gå upp på berget fyra gånger och gå var ock en av de fyra villagatorna. Det blir lite varierad motion istället för att bara gå platt runt Björsbyn.

 

Dagens insats blev gräsklippning. Jag är nu ingen flitig gräsklippare. Fem gånger per sommar brukar vara minimumm. Två gånger i juni och sedan en gång i månaden t o m september. Vid eventuella anfall av överdrivet nit kan det bli fler gånger. Det tror jag möjligen att det blivit i år. Jag köpte ny gräsklippare för en tid sedan och detta var definitivt andra gången med nya klipparen. Två gånger klippte jag även med den gamla. Alltså redan fyra gånger - minst. Vilken total omåttlighet.

 

Var går morgondagens promenad och vad blir morgandagens jobb?

 

Jag ber kära läsarna - för vilken gång i ordningen? - notera att det går hur bra som helst att uppdatera - dvs bara berätta om vardagslivets meningslösheter utan att vara på Facebook.

 

F ö skrev en krönikör i dagens NSD att hon och hennes syster visst tänkte hoppa av Facebook. Det blev visst för ångestframkallande att läsa alla andras uppdateringar om deras fantastiska liv och alltför prestationsångestskapande att försöka vara så spirituell och vitsig i sina formuleringar att man får tillräckligt många likes.

 

Nä, tacka vet jag en gammaldags blogg. Där behöver man inte jaga likes det räcker att bli anmäld till domkapitlet då och då.

 

Då vet man att man lever.

 

Idag. Men redan igår eftermiddag infann sig semesterkänslan. Nu gör man exakt vad man vill. Det jag hittills mest velat är arbeta ute på gården och omkringliggande yta. Gräsmattetrimning. Och slyröjning. Och avsågning av nedhängande grenar på närbelägna björkar. De senare aktiviteterna för att ge mig och grannar bättre utsikt över vattnet. Jag bor ju med huset så nära (en sakta igenväxande!) fjärd att det känns som att bo i sommarstuga.

 

Planen för dagen var annars besök i Boden för hjälp med förrådsbygge. Men igår kom SMS från dottern som meddelade att hjälp ej längre är av nöden. Plåttaket är redan på plats.

 

Igår fick jag även bud från min tvillingbror att en god vän till familjen avlidit. Hon var några år yngre än mina föräldrar och var som en extra faster åt oss barn (särskilt de äldsta av oss) under vår uppväxt. Hon saknade egna barn. Sist jag träffade henne måste ha varit vid hennes 80-årskalas. Tiden går. Länge nu har hon varit svag och senaste veckan har vi väntat döden varje dag.

 

Även om hon inte kunnat tala på länge så ringde min bror igår till hennes goda vän som varit med henne praktiskt taget varje dag och hon la sin telefon vid hennes öra och min bror talade en "sista hälsning". Både tack och farväl men även en önskan att hon nu skulle "ta Jesus vid handen när hon går över gränsen så ses vi i himmelen". Några timmar senare dog hon.

 

Finns det något mer fridfullt och tröstefullt än när både den döende och anhöriga/vänner delar tron att Jesus är med både före, genom och efter döden?

Dock ej film. Bara prat.

 

Kvarterskrogen Harnet heter en liten trevlig restaurang som ligger på Malmudden här i Luleå. På Brogatan. Alla Lulebor vet ju var Malmudden är. Men inte alla tänker på att Malmudden ligger fristående från centrumhalvön. Dessa två skiljs ju åt genom en nästan omärkligt smal kanal.

 

Att den kanalen en gång var gränsen mellan Domkyrkoförsamlingen och Örnäsets församling - det visste inte alla. Så ej heller en kyrko- och kommunalpolitiker i staden som ej insåg att hon inte kunde nomineras till samma kyrkoråd som tidigare när hon flyttat från ens sidan kanalen till den andra. Så kan det gå.

 

Faktum är att när man promenerar från centrum och kommer till Malmudden då lämnar man  fastlandet och kommer ut på en ö. Den jättestora ön Hertsön. Även om det är åtskilliga kilometer kvar till stadsdelen Hertsön.

 

Nå, i vart fall; på Brogatan på Malmudden finns denna lilla trevliga eritreanska kvartersrestaurang. För några dagar sedan stod det om den i tidningen. Den ligger just nu lite illa till. Lite risigt kanske man ska vitsa till det. Orsaken är att det pågår stort vägarbete på gatan framför. Det gör att gående och en stor del av biltrafiken lotsas andra vägar. Det är även svårt finna in till dess parkering. Sagda restaurang ligger alltså i lä. Vad händer när en näringsidkare råkar ut för dylikt? Kundunderlaget sviktar. Då blir det ekonomiska problem.

 

Vid vårt kollegium i onsdags berättade en kollega om denna tragik och uppmanade oss alla som någon gång tänkt äta ute att göra det just där. Själv har jag aldrig ätit där förr, men nu har jag två gånger på tre dagar prövat det eritreanska köket. Kan rekommenderas. Det vore synd om restaurangen skulle gå under bara pga ack så nödvändigt gatuarbete. Finna det någon fler eritreansk restaurang i staden?

 

Dessutom kan man i menyn läsa om och skaffa sig kunskaper om det eritreanska kökets specialiteter. Och i menyhäftets slutdel kan man även läsa lite om landet och studera en karta. Bland sakupplysningarna nämns även de dominerande religionerna. Jag tror detta är enda restaurangen i stan där man kan läsa ordet kristendomen i menyn. Bara det vore väl skäl till en middag (f n ej lunchöppet) på Malmudden.

 

Så var det och blir det. Jag har nu varit långledig i sammanlagt dagarna fem. Tre ordinarie veckolediga dagar (jag jobbar ju bara 80%) plus "prostdagar" före och efter. 

 

Därför hann jag två dagar till OAS-mötet. Igår var jag till Boden. Ömsom barnvakt och ömsom snickarhantlangare åt svärsonen som slutför arbetet på förrådet på tomten.

 

Idag har jag kombinerat 

1 göra ingenting

2 läsa

3 röja sly på det i kvarteret gemensamma området mellan  radhustomten och vattnet. Roligt när utsikten ökar.

 

Nu arbetar jag i min yrkesverksamhet bara i dagarna tre, sedan blir det semester. Vad som händer då berättar jag* eftersom det sker.

- - - - - - 

* på bloggen, OBS! inte på Facebook!

Detta deklarerar jag trots att god vän på sin blogg berättat att Facebook är ett torg där man måste befinna sig om man ska hänga med. Jag kan dock berätta att på OAS-mötet mötte jag IRL! densamme vännen och hans hustru och svägerska och svåger! Mycket roligare. Helt utan Facebook!

blev det.

 

Först högmässa i Örnäsets kyrka. Erkänner att det numera känns lite ovant att fira mässa i så stor kyrka när man sedan många år mest huserat i liten distriktskyrka. Känner mig även numera betydligt mer bekväm med versus populum än med ad orientem. 

 

Nå, vi var i vart fall förhållandevis många för att vara mitt i sommaren - tror jag. Vi var nog närmare fyrtio än trettio. Tur att vi var i stora kyrkorummet. I Mariakoret hade vi inte rymts.

 

En mindre gudstjänst fick jag vara med om senare under dagen. Det var när jag om aftonen hämtade mamma på boendet och tog med henne till kvällmässan som Bosse ledde i Hertsön. Länge sedan mamma var i kyrkan. Hon uppskattade det. Även jag uppskattar att få vara vanlig gudstjänstdeltagare ibland. Men då ska det vara väl genomförd liturgi och god predikan, som det var ikväll.

 

Med mamma blev det även en snabb sväng förbi kyrkogården och sen biltur genom stan innan det var dags att efter ca två timmar återvända till hennes boende.

 

Men under eftermiddagen hade jag som sagt även förrättat ett dop och varit på ordentligt dopp hemma hos dopfamiljen. Roligt få se alla fem barnen som man fått förmånen döpa. Den finurligaste lekstugan hittills (två våningar) fick jag även bekanta mig med.

 

I högmässan fick jag även möta ett par som jag lärde känna i början av 80-talet under min prästtid på Porsön. Sedan länge bor dom söderut och vi ses bara ytterst sporadiskt. Men varje möte är en högtidsstund.

 

Sist Portugal-Frankrike 1-0. Jag höll på rätt lag! Prestation vinna utan Ronaldo! 

 

Men nu är EM slut. Då kan man ju ägna kvällarna åt något vettigt istället. Kanske läsa? Just nu håller jag på med del II av Folke Olofssons Credo. 

 

I morgon (eller rättare: senare idag, efter lite nattsömn) planerar jag gräsmatteklippning. Blir det regn får det bli dammsugning som alternativ.

Eller ska vi säga annan typ av jobb har jag ägnat mig åt i dagarna två.

 

Har varit hos äldsta dotter med make och de tvenne barnbarnen och hjälpt till med förrådsbygge. Även svärsonens föräldrar var där. Dom har varit en hel vecka.

 

Så nu har jag, sågat, borrat och skruvat. Finns knappast något jag uppskattar så mycket som doften av nysågat trä. Hellre ett snickeri än en handelsträdgård således.

 

Men i morgon känner vi doften av Kristus. Den stora sommarhögtiden Kristi Förklarings dag är inne. Sommarens höjdpunkt. Första gången jag predikade en förklaringsdag var som tjänstebiträde i Hortlax 1975.  Två år senare var jag tjänstebiträde i en Upplandsförsamling. Då predikade jag denna söndag igen. Åren går . Hur många förklaringsdagar har jag predikat sen? Vet inte. Ett antal har nog fallit bort eftersom jag förhållandevis ofta haft semester lite senare på sommaren.

 

I morgon blir det dop också. I en familj där jag fått förmånen döpa alla barn. Detta är femte. Barn är en Herrens gåva.

 

Så är det!

Med fotbolls-EM alltså. Nu återstår bara finalen på söndag kväll mellan Portugal och Frankrike. Givetvis ser jag den. Vilka håller man på? Vet inte. Portugal kanske. Vore lite löjligt om hemmanationen alltid ska vinna. Portugal förlorade ju mot Grekland i sitt hemma-EM. Dags för revansch?

 

Lite segt bara att det drar ut på tiden när finalspelet börjar. Varför inte ha kvarts- respektive semifinaler samma dag?  

 

Nu blir det annat i dagarna två.

Dvs söndagen den 26 juni kan man på Bloggardag testa sin svenskkyrklighet. Två varianter av testet finns. Ett för äldre och ett för yngre. Jag klarade 12 resp 18 av de 20 frågorna i respektive test. Innebär det att jag som 62-åring är yngre? I många av de gudstjänstfirande församlingarna i svenska kyrkan skulle jag utan tvekan höra till de yngre (om det inte är gudstjänstgemenskaper med många invandrar- eller laestadian- familjer!) I vart fall har just den årliga knappa fyramånadersperiod börjat, under vilken jag plötsligt är ett år yngre än min jämnårige gamle kamrat :)

 

Läsarna noterar tydligt att jag inte rekommenderar bloggen ifråga. Sådant kan man bli anmäld till domkapitlet för. Frågan är om man kan bli anmäld för att man kollar in en blogg? Ni förstår att så här i dagarna när det är precis ett år sedan de första anmälningarna mot mig droppade in så är man lite skärrad.

 

Att jag själv är genuint svenskkyrklig ända sedan min barndom och varit i hela mitt liv var ju något jag också hävdade i yttrande över fjolårets anmälningar. Numera synes det ju finnas personer som driver tesen att samstämmighet med de två senaste kyrkliga uppfinningarna (kvinnor som präster och äktenskap för personer av samma kön) är det som visar sann svenskkyrklighet. Kanske får vi snart se motsvarande fenomen inom politiken: att man är äkta socialdemokrat visar sig inte i att man under hela sitt liv tagit parti för jämlikhet och solidaritet utan att  man likt Sverigedemokraterna applåderar veckans riksdagsbeslut med hårdare asylregler?

 

Så kan det gå.

 

Min äkta svenskkyrklighet kan ju om inte annat bevisas av att jag blivit nattad av en biskop redan som sexåring.

 

Idag är det s k växlande molninghet. Eller ska vi säga att det var soligt vid uppstigandet medan det nu blivit molnigt.

 

Idag är jag ännu ett steg på vägen mot tillfrisknande från förkylning. Inte helt återställd, men jag är nog vid utgången ur tunneln.

 

Idag firar jag mässa kl 18.

blir det för den förkylde. Jag är visserligen på bättringsvägen så det ljusnar i tunneln. Midsommar har annars aldrig varit en helg som tagit tag i mig så särskilt. När barnen var små blev det ju ofta färd till svärföräldrarnas - först fritidshus och sedan permanentboende - utanför Töre. Barnen plockade blommor och morfar klädde en liten middommarstång som restes mitt på gården. Men sedan barnen vuxit upp och sedan försvunnit ur huset så har midsommar för mig mer och mer tenderat bli (nästan) som vilken helg som helst. Jag är ju känd för att vara lite på tvären och jag förnekar mig inte bara för att det blir midsommar. Så om jag alltså upplever mig möta någon slags förväntan som flyger omkring i luften, att man ska handla på ett visst sätt - t ex sitta ute på altanen och äta sill och mandelpotatis - då kan jag lika gärna göra tvärtom. Alltså sörjer jag inte över att sista kvarvarande förkylningsbesvär håller mig inne. Till middag blir det en fläskkotlett.

 

Sörjer - och nu är det allvar! - gör jag dock pga ett besked jag fått för några dagar sedan. En person som varit väldigt regelbunden deltagare i våra gudstjänster i Hertsön, har råkat ut för en olycka och slagit sig så allvarligt att hon nu ligger på sjukhus i praktiken totalförlamad. Många av er som ofta deltar i gudstjänsterna har jag försökt nå med vädjan om förbön. Men om det finns några fler bland läsarna som vill vara med i bönemobiliseringen så är ni givetvis välkomna, också att i Anden deltaga med oss som samlas till mässa på söndag kl 18.

 

Fr o m nu blir det alltså sommarschema med gudstjänsterna. Utgå från denna söndag och skriv sedan in i almanackan mässa i Hertsökyrkan varannan söndag kl 18. Även kära läsare från långtbortifrån är givetvis välkomna. Söndaglig 11-högmässa igen från slutet av augusti.

- - - -

PS. En timme senare

Precis när middagen var färdig så började det regna.Alltså hade jag ändå inte kunnat sitta ute. Alltså slipper jag känna mig som tråkig motvalsperson. Istället får jag glädja mig över ett varmt hus att befinna mig i.

 

får jag leva i nu. Barnbarnen (åtminstone det äldre) var rejält förkylt under helgen. Så även deras moder, min dotter. Alltså går jag omkring och är redigt förkyld, jag med. Alltså försummar jag den dammsugning jag borde ägnat mig åt. Onsdag morgon kommer jag ej heller leda mässa i Örnäset. 

Det har inte varit så vackert väder. Synd för alla som tänkt vara ute och glädja sig i det vackra vädret. Om nu någon hade tänkt det. 

 

Själv blev jag uppringd av äldsta dottern i går morse och fick frågan om jag ville komma och hjälpa hennes man med lite snickeriarbeten på deras förråd som är under uppförande. Eftersom den typen av arbeten hör till det roligaste jag vet så slängde jag mig i bilen. En släng av ovädret fick vi också så en del av arbetet fick utföras med regnställ* på. Sågandet skedde dock i garaget.

 

Kort besök hos god vän innan jag lämnade grannstaden och for hemåt.

 

Även idag var jag iväg. Min viktigaste insats denna dag var kanske att få äldsta barnbarnet att lugna sig så att han kunde sova middag.

 

Dagens gudstjänst blev om aftonen i bönhuset efter att jag bestämt för att inte gå på annan gudstjänst i rent studiesyfte. I bönhuset fick jag höra två predikningar. Alltså anser jag mig ha uppfyllt Katekesens ord att inte förakta Guds ord och predikan. Alltså kan det förlåtas mig att jag några gånger kört elsåg och skruvdragare. Och när vi sjöng gamla gedigna psalmer ur 1937 års psalmbok så hann jag tänka att det uppväxande släkte som veckorna i ändå sjunger detta måste få en mycket gedignare andlig fostran än dom som bara sjunger s k lovsånger med många gånger ganska ytliga och till intet förpliktande texter.

 

Snart slut på matchen Frankrike-Schweiz. 0-0 ännu. Ska även denna match avgöras i sista minuten, som flera andra hittills i detta EM. Nä, det blev oavgjort

- - - - - 

* mitt MC-regnställ. (Så uppfyller jag ett av mina löften från denna ringa bloggs ännu ringare begynnelse - ett löfte jag inte lyckats hålla! - att alltid få med något MC-relaterat oavsett vad jag skriver om)

 

 

inför höstterminen var dagens huvuduppgift. Men arbetsdagen började på församlingens diakonala mötesplats där jag denna dag ansvarade för sången och andakten. Det blev huvudsakligen doppsalmer och prat om dopet. Och en rolig historia. En av psalmerna vi sjöng (381) är författad av Sam Perman som var domprost i Luleå och i den rollen efterträddes av StIg Hellsten (som senare blev biskop). I samband med domprostbytet skämtade Luleborna sålunda: "Förr hade vi en per man, nu vill vi ha helst en".

 

Plats för skratt!

 

På eftermiddagen blev det några telefonsamtal till förrättningsfamiljer och tid att fylla i månadens s k flexrappport dvs ange hur stor del av arbetstiden som ägnats åt den "grundläggande uppgiftens" olika delar gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

 

Senare på eftermiddagen blev det utvärdering av våren och planering inför hösten med alphaarbetslaget. 

 

Kvarterets fixar- och städardag. Kratta gemensamma ytor, reparera lekplatser mm. Full fart i ca sex timmar. Hann också fara med lite möbler till kyrkstugan. 

 

Även i övrigt har helgen varit händelserik. Stiftsfullmäktige fredag-lördag här i Luleå. Jag var dock inte inkallad denna gång. Men jag var ändå in till stsn och hann träffa Frimodig kyrkas ordinarie representanter. Vi är ju en liten nomineringsgrupp. Vi får utnyttja alla chanser att mötas.

 

Taco-kväll och familjegudstjänst i Hertsökyrkan fredag kväll. Det har nu blivit en etablerad och uppskattad tradition.

 

Möten med andra vänner har det också blivit. I något fall så slumpartat välsignat att man bara kan tänka att någon måste styrt det hela. 

 

Sammantaget alltså en helginledning att glädja sig åt. Nu återstår helgens huvuddag; söndagen, med - naturligtvis! - högmässa! Den sjätte mässa jag firar eller deltager i denna vecka (räknat sedan i måndags). Här är det nattvardsväckelse!

var temat för en film jag såg på TV ikväll. Anna Odells Återträffen. En tre år gammal film som jag inte såg när den var bioaktuell. Den behandlar alltså ämnet mobbning. Gripande tyckte jag. Sen var jag ju tvungen spana in lite recensioner. Lätt när man sitter med smarttelefonen i närheten. De första omdömena var översvallande. "Årets bästa film", typ. Några år senare var omdömena mer blandade och nyanserade. "Hämnd", typ.

 

Gripande, tyckte jag nog. Och rannsakande. Mobbade jag själv någon under skoltiden? Får erkänna att jag ej minns det i så fall. Väl medveten om att offer upplever saken annorlunda än förövare. Till min skam tvingas jag dock öppet erkänna att jag sett mobbning utan att våga gripa in för att förhindra den. Blev jag själv mobbad? Knappast. Lite retad kanske. Men ordet mobbning fanns ju inte på den tiden. I vart fall har jag ingen känsla av att jag någonsin var rädd för att gå till skolan. Borde jag varit det? Eller har jag bara glömt? Min gamle kamrat kanske minns.

Dvs långa abetsdagar har det varit onsdag - torsdag.

Onsdag en stor del av dagen grundplanering med områdets personal inför hösten. Vissa förändringar planeras men då jag brukar avstå att alltför detaljerat kommentera min arbetsplats så får det det stanna med detta. För mig och en kyrkomusiker dock med avbrott för andakt på äldreboende. Riktigt fin stund. 

 

Efter planeringen en stunds arbete med handboksremissen. Jag tillhör ju den grupp om två präster och två förtroendevalda som utarbetar församlingens remiss.

 

Från sen eftermiddag och resten av kvällen alpha med fortsättningsgrupper. Temat för alphaföredraget för dagen: "Vad ska vi med kyrkan till?"

 

Under dagen nåddes vi även av ett tråkigt besked vilket man kunnat läsa om i tidningarna nu torsdag och fredag. Innebar att vi avslutade kvällen med innerlig bön för alla inblandade och drabbade.

 

Torsdag fm mer arbete med att formulera utkast till "fritext" i församlingens handboksremiss.

 

Lunch med några arbetskamrater och sedan träff hos domprosten för fördjupad genomgång av gårdagens olika besked.

 

Sen arbete i handboksremissgruppen igen ända fram till det var dags fira veckomässa i Örnäsets kyrka. Roligt vara i den kyrka där jag var distriktspräst under 90-talet och som var min ungdomstids kyrka (för den oinvigde: den ligger bara tre km från Hertsökyrkan där jag nu är "gudstjänstansvarig").

 

Sen var dagen slut: nej inte riktigt. Efter sen middag å den restaurang jag alltid ansett har stans godaste pizza - men denna gång var den inte riktigt lika perfekt i smaken om än i konsistensen; har dom fått ny pizzabagare? - så blev det en avslutande stund vid datorn för finslipande av utkast till fritext i handboksremissen, vilket slutligen översändes till kollega som har uppdraget slutredigera vårt svar och till övriga i gruppen för kännedom och möjlighet till sista synpunkter.

 

Men sen var det slut. Nu är jag ledig i dagarna två. På söndag celebrerar och predikar jag i Hertsökyrkan.