Hjortsberga

har jag varit till. En liten ort i södra småland, en knapp mil väster om Alvesta, i sin tur några mil väster om Växjö.* Närmare bestämt på Hjortsbergagården ägd av Ekumemiakyrkan. Där har Kyrkliga förbundet för Evangelisk-Luthersk tro hyrt in sig och ordnat midsommarläger. 
 
Som ett mellanting mellan ett laestadianmöte och ett  OAS-möte skulle man kanske kunna säga. Lite mer organiserat än i laestadianien: lägertema Själavård och Gudsfruktan, med förbestämt tema för alla föredrag; lugnare och stillsammare än ett OAS-möte: inget flaggviftande och ingen (högljudd) lovsång. Min uppgift var att hålla föredrag om Den enskilda själavården och bikten**  och predika i högmässa.
 
Roligt var det också att träffa tidigare dekankollegan och kyrkomötesledamoten Fredrik Sidenvall. Kärt återseende.Han talade om Den allmänna själavården  och predikan. Både i föredragen och i ett efterföljande samtal där åhörarna fick möjlighet ställa frågor, upplevde jag tydligt hur vi slog på samma spik när vi försökte hamra in att kyrkokristendom är nådemedelskristendom. Hur länge till kommer någon seriös nådemedelskristendom att finnas kvar i vår kyrka (det är redan allvarligt tunnsått) och var ska vi då finna den? - var en fråga som vi ställde varandra mellan fyra ögon efter det öppna samtalets slut.
 
På söndagen var det högmässogudstjänst på lägergården. Därefter ett intressant föredrag om kristen tro och psykisk ohälsa.
 
Lärorikt och uppbyggligt var allt det som jag fick höra under denna helg. En positiv upplevelse.
 
- - - - 
 
* att jag förklarar så noga beror på min tro att normala svenskar inte har så god aning om platser som ligger så långt bort
 
** alltså i grunden samma föredrag som jag inte var värdig hålla i storpastorat i södra delen av stiftet (Luleå stift)

Gudstjänst trots arbete

Tur att vi firade mässa igår kväll. Då blev det i alla fall en mässa under söndagsdygnet - när jag nu under dagen ville fylla mina förpliktelser mot grannarna och hjälpa till i arbetet i kvarteret. Otroligt vilket jobb få bort allt ogräs i sandlådorna kring gungställningarna. Om man slarvat många tidigare år och låtit det börja gro igen, vill säga.
 
Under dagen kom även yngre bror med hustru förbi på en snabbvisit. Dom har varit uppe på ett 50-årskalas igår. Dom fick nu med egna ögon se arbetet som pågår i vardagsrummet och med glädje dela mina visioner och fantasier om hur det ska bli en gång.
 
Nå, men hur som helst är det söndag idag och då vill man till sist på något slags gudstjänst. Kl 16 i bönhuset fick bli alternativet.
 
Nu återstår bara middag och dagens avsnitt ur KKK (20 sidor). Man får se om någon snubbeltråd är ulagd denna gång. Men berätta om läsningen och kommentera ids jag bara var hundrade eller två hundrade sida, så ge er till tåls.

Nu

börjar semestern. Inbrottstjuvar göre sig dock icke besvär eftersom jag kommer att vara hemma största delen av tiden. Jag ska utföra en hel del arbeten på huset. Äntligen. Skönt att få komma igång.
 
Skönt också bara med det faktum att det blir semester. Jag tror aldrig att jag tidigare längtat så mycket efter semestern som nu. Varför, kan jag inte med säkerhet säga. Håller jag på bli gammal? Är jag allmänt less på att arbeta?
 
Idag var det ialla fall roligt. Men så firade jag ju mässa. Det är i särklass roligaste arbetsuppgiften: mässa och predikan. Efter högmässan i dag talade jag lite om det sätt på vilket vi numera gestaltar liturgin. Jag tänker fr a på detta att de flesta står upp stora delar av gudstjänsten, fr a under lästa delen av nattvardsbönen. Varför gör man det? Jo, därför att det är just bön. Vi talar till vår Herre och kung.  Klart vi står. Tänk om vår jordiske kung Carl Xl Gustaf skulle komma in i kyrkorummet och man ville säga något till honom, hur många skulle komma på tanken att tala till kungen sittande? Ingen naturligtvis. Man skulle omedelbart resa sig och tala till kungen stående. Och nu är alltså liturgins böner inte bara något som prästen "säger" och vi lyssnar. Utan det är hela församlingens gemensamma bön som prästen leder. Bön till honom som är Kungars kung över himmel och jord. 
 
Mamma var med i kyrkan idag, lotsad dit av min moster. Och till hennes stora glädje var en annan av hennes riktigt gamla vänner där. Också hon en bit över 90.
 
Igår var jag på bröllop i Tornedalen. Ett sån't där bröllop då man känner ena parten väl och den andra inte alls. Så Joh 3:29 stämmer bra in på min situation. Brudgummens mor berättade att hon understundom läser denna ringa blogg. En annan kvinna, som fick använda min vän och kollega Stefan Aro som tolk, gav mig en profetisk hälsning.
 
Under eftermiddagen idag hann jag även en sväng förbi min moster och morbror för att hjälpa dom fixa spolmekanismen i toaletten. Men jag hann hem och byta bort svarta kostymen först. Jag funderade visserligen om toalettarbete får utföras på söndagen. Men jag tänkte att om Jesus godkände att man på sabbaten drog upp ett djur som fallit i brunnen, så må det vara tillåtet fixa en toalett. Jag menar, de behov för vars skull toaletten finns upphör ju inte bara för att det blir vilodag.
 
Under kvällen har jag haft besök av två par gamla vänner. "God ost och dryck" enligt hälsningen i gästboken. Av vilket slag den goda drycken var skall jag pga omsorg om vissa läsares sinnesfrid inte nämna. Men jag kan väl i alla fall skvallra om att den kom från Italien. Dock inte från trakten kring Rom :)
 
 
 

Idag

har jag
 
1. Färdigläst en uppsats om diakonatet som jag fått av en god vän. Intressant. För att inte säga mycket intresssnt. Men eftersom författaren inte fått den godkänd än så får kommentarerna vänta.
 
2. Funderat en hel del över skillnaden mellan lutherskt/protestantiskt och katolskt. Skälet? De två senaste inläggen på Mikael Karlendals blogg, där jag blandat mig i kommentarsdebatten. Den som läser ser att vi båda uttryckt att vi borde tala direkt med varandra i telefon. Nu har vi gjort det. Synnerligen upplyftande.
 
Det är bara att erkänna: jag tror inte på sola scriptura (skriften allena). Jag tror inte att lutheraner i allmänhet gör det heller. Det är bara ett uttryck som man tar fram som tillhygge när man ska visa varför man inte är katolik.
 
Jag menar: när lutheranerna valde att behålla barndopet är det någon som tror att dom då rensade bordet totalt från alla traditioner och vanor och satte sig ner med uppslagen bibel vid ett fullständigt rent skrivbord och sade "nu ska vi utan några som helst bindningar till tidigare ordningar sätta oss och fullständigt förutsättningslöst, objektivt och utan några som helst hänsyn till tidigare praxis och kyrkofäders ord se vad bara bibeln säger." Tror någon det? Naturligtvis gjorde dom inte det. Så klart ärvde och övertog dom en gällande ordning (tradition) - trots att det inte finns ett enda exempel på ett spädbarnsdop i bibeln. Och det gjorde dom rätt i.
 
Eller i vår tid. När vi bekänner tron med nicenska trosbekännelsens ord (som vi gjorde idag); hur många lutheraner sätter sig först med trosbekännelsetexten bredvid sin bibel och kontrollerar att allt i bekännelsen stämmer med "skriften allena" innan man vågar instämma? 
 
Ingen. I praktiken instämmer man bara i det som Kyrkan alltid trott.
 
3. Varit i kyrkan. Bosse celebrerade. Det såg jag. Av predikan hörde jag dock inte ett smack. Jag hade glömt hörapparaten (den enda jag har hemma, den andra är på reparation.) På vägen till kyrkan funderade jag om jag skulle kliva av sju hållplatser tidigare och (inspirerad av debatterna enligt p 2 ovan) gå i katolska kyrkan. Jag gjorde det inte.
 
4 Funderat över den beställning av nya fönster till huset jag gjort i veckan. Jag kommer ta upp fler fönster i vardagsrummet och få ännu mer utsikt över vattnet. Men det dröjer nog till augusti innan saken är fixad.

Trefaldigt roligt

har det varit i helgen.
 
Först for jag snabbt på söndag morgon till Arlanda och hann med drygt tio minuters marginal till högmässa i St Stefanus koinonia (en av gudstjänstgemenskaperna inom Missionsprovinsen.) Skälet till min snabba visit var att deltaga när min sedan många år gode vän, (missionsprovins-) biskopen Göran Beijer firade 50-årsdagen av sin prästvigning. Jag hoppas några yngre kollegor vill vara med och fira när jag når samma jubileum, men först har jag 40-årsdagen, 2019.
 
Fin gudstjänst och roligt få vara med och koncelebrera.* I predikan, som givervis var god och uppbygglig, gav b Göran också ett kort vittnesbörd om en av orsakerna till hans val av prästämbetet och sin kyrkliga inriktning. (Eftersom han sade det i en offentlig predikan så är det väl tillåtet upprepa.) Han hade till ett av sommarloven under läroverkstiden blivit lovad ett sommarjobb. Tyvärr kunde han inte påbörja det pga en rejäl förkylning. Fick därför lite oplanerad ledighet senare under sommaren. Hur utnyttja den? Han nappade på ett erbjudande från en vän att följa på besök hos Fader Gunnar (Rosendahl) i Osby. Detta möte med f Gunnar och hans kyrkliga vision blev avgörande. Där ser man vad en förkylning kan betyda. Eller kanske: hur Gud kan använda t o m en förkylning för sina planer.
 Jubilaren och undertecknad
Bildbevis alltså, om någon vill domkapitelsanmäla mig pga Missionsprovinssamröre. Nu tror jag visserligen inte att vänskap är straffbart inom svenska kyrkan. Men helt säker kan man inte vara. När jag blir pensionär ska jag berätta om ett tillfälle när en av mina kyrkliga förmän talat till mig i förmanande tonfall pga min vänskap med en prästkollega.
 
Helgens andra glädje var besöka svägerska och svåger utanför Uppsala. Fick även tvåfaldigt ta del av svågerns matlagningskonst. Kanske ska jag också börja beställa Linas matkasse eller vad den nu heter. Att besök hos släktingarna kunde kombineras med att se Tre kronor vinna VM-guld i ishockey gjorde ju inte saken sämre.
 
Tredje glädjen - men då var helgen redan över och det var måndag förmiddag - var att tillsammans åka med svågern och titta på motorcykel. Klart intressant objekt. Nu återstår bara frågan: ska jag eller ska jag inte?
 
- - - - -
 
* till alla som någon gång uttryckt eller tänkt att det är för "högkyrkligt" gudstjänstliv i Hertsökyrkan säger jag bara: ni har intet upplevt

Idag jobbade jag inte

Men var likväl i kyrkan. Samma kyrka som vanligt. Bosse celebrerade och predikade. Ett trettiotal deltagare var vi väl. Varav tre i rullstol. En av dem var mamma och jag åkte med i Hk-bussen från hennes boende.
- Det är många som vi skjutsar till den kyrkan, sa chauffören.
Så väldigt många olika är det väl inte, tänkte jag men i vart fall en kommer väldigt ofta. Densamma personen och mamma har varit bekanta länge, så det var roligt att de fick mötas igen.Roligt att se hur mamma levde upp när hon fick träffa människor hon kände igen och få deltaga i något hon känner sig hemma i - gudstjänsten.
 
Till min stora glädje erfar jag att gudstjänstgemenskapen i Hertsön fungerar allt bättre. Folk är aktiva i liturgin och synes ta något mer ansvar för varandra under kaffegemenskapen. Det senare lika viktigt.
 
Några av gudstjänstdeltagarna beslöt tillsammans gå ut och äta lite senare. Jag hängde på efter jag följt mamma tillbaka. Vid den gemensamma lunchen blev det samtal bl a om skärseldens eventuella existens och dess i så fall möjliga innebörd.  Jag tvingas erkänna att jag trots mitt lutherska prästämbete inte kände anledning fördöma de tankegångar som framfördes. Bara påpeka att inte heller enligt katolsk tro (som jag förstått den) är skärselden något slags extra frälsningsväg för dem som här i jordelivet varit utan Kristus.
 
I gårdagens inlägg berättade jag att jag varit med avfall till återvinningscentralen. Det var det som blev över då två snickare i fredags fm var här och monterade ny ytterdörr och altandörr. Den förra med fönster, vilket jag inte haft. Blev mycket ljusare och finare i hallen. Den senare med glas hela vägen ner. Det var jag först tveksam till men säljaren övertygade mig. Det gjorde han rätt i. Tjusigt när man har utsikt mot naturen. Tänk när jag kan sitta i fåtöljen och se mina sommarblommor vid altankanten.
 
 
 

Nu har det varit helg igen

En så'n helg då man "jobbat", dvs lett gudstjänst. Lite konstgt känns det på nå't sätt att man säger att man "jobbat" bara för att man för en stund befinner sig på andra sidan altare och ambo än man gör när man annars går i kyrkan. Särskilt när man söndag efter söndag får dela samvaron i samma gudstjänstgemenskap. Om man sjunger prästpartierna eller församlingspartierna i liturgin känns inte som nå'n stor sak. 
- Jag är ju ändå där, som en kollega brukar säga.
Men om man oftast inte vore där när man inte "jobbar" då vore det annorlunda.
 
Jag började fundera: hur många sön- och helgdagar har jag "jobbat" sedan jag blev präst? Snabbt överslag, antal tjänsteår x helgdagar - (semesterveckor + lediga helger) = ca 1200. ??? Min fader, matteläraren, sa alltid att då man räknade något skulle man prallellt med den riktiga uträkningen göra ett överslag så man kunde bedöma om det svar man fick fram var rimligt. Men om den "riktiga" uträkningen bara är ett överslag, hur kontrollerar man då dess rimlighet?
 
Idag var vi många i kyrkan. 49 hade kyrkvärdarna noterat och det var riktig räkning, inget överslag. För en liten distriktskyrka i utkanten av det sekulariserade Luleå är det inte så illa. Den ganska nybildade Meänkööri medverkade och sjöng på meänkieli. Drygt halvdussinet sångare. T o m en så språklig amatör som jag kunde uppfatta att texten till  Maa on niin kaunis (Härlig är jorden) var annorlunda än på finska. Några personer som inte synts i gudstjänsten på ett tag dök upp. Roligt.
 
En av de stora sorgerna i gudstjänsten är ju att vid pålysningarna se skillnaden i antal mellan döpta och döda. Förra veckan var ett undantag, då gick vi nästan +-0, men idag var "ordningen" återställd: 14 döda, 2 döpta. Minus 12 alltså i medlemsstatistiken. 
 
Uppmuntande var dock att träffa god vän som lovade mig få spana in hans MC vid tillfälle. Den är just av den modell som jag kan tänka mig köpa om jag inte köper en likadan som jag hade förut. 
 
Kvar i kyrkan blev jag med olika uppgifter så länge att jag lika gärna kunde övervara kvällens musikgudstjänst/konsert. Fina sånger framfördes. Tyvärr uppfattar jag inte så mycket text, men väldigt vilsamt och rogivande var det. Fler kunde gärna ha kommit.
 
 

Jag träffade biskopen

idag.*
 
Efter högmässan hade jag farit in till en av stadens restauranger tillsammans med god vän och gudstjänstbesökare. God middag. När det sedan var dags åka hem med bussen gick jag en liten stund in på Smedjan för att slippa stå ute i ovädret under bussväntandet. Då såg jag biskopen med fru och ytterligare några familjemedlemmar å cafe med kaffekoppar framför sig. Jag smög fram och vi hann få en kort pratstund. Trevligt som alltid.
 
Givetvis måste detta att jag möter biskopen just som jag lanserat mig som biskopskandidat, uppfattas som att jag är helt på rätt spår. Det kan visserligen tyckas märkligt att jag som är två år äldre ska efterträda honom. Men Hans har väl alltid betraktats som en klokare och förståndigare karl än jag, så det är bara att acceptera att jag behövt några fler år för att mogna och blomma ut. Men nu, Luleå stift, Here I come!
 
F ö träffade jag vid kyrkkaffet idag en av de personer som fått kyrkorådets förtroende vara en av dem som röstar. Givetvis drog jag på direkten igång valrörelsen. Något definitivt löfte om en röst fick jag väl inte men försöka duger.
 
Kanske beror det bristande röstlöftet från väljaren på att jag inte var tillräckligt tydlig med mitt program. Det må förlåtas mig. Min kandidatur kom ju så plötsligt att jag inte riktigt hunnit med programskrivandet ännu. Men det kommer.
 
Preliminärt kan bara sägas att jag är kandidaten för alla som längtar upp ur kompromissandets eländiga träsk. Alla som känner att dom fått nog av många årtiondens "honom kan man inte rösta på, för han blir ändå inte vald". Jag är kandidaten för alla som följer sitt hjärta! Oavsett om man tar biskopsvalet på allvar eller inte.
 
I högmässan som föregick kyrkkaffet var vi betydligt färre än vanligt (men ändå så många att det för några år sedan skulle betraktats som just - många). Berodde det på vädret? Men högmässan tar vi på allvar. Även där följer vi vårt hjärta.**
 
Nu är det valborgsmässoafton. Tanken fara ut och se på brasor lockar inte alltför mycket i detta väder. Tur man har inomhusbrasa från Rusta!
 
 
- - - - -
* att nämna biskopen i rubriken är som vanligt bara ett (ytterst fungerande!) sätt att locka läsare.
 
** så blev även det här inlägget till slut bara en sån där vanlig helgrapport som min gamle kamrat redan ledsnat på.
 

Fin gudstjänst

var jag på idag. I katolska kyrkan i Uppsala. Andra gången jag var där. Följde med äldste sonen. Det gjorde jag förra gången också. Fin liturgi, god predikan men det hade inte gjort nåt om den varit lite längre. Avslutning med någon psalm som innehöll bön om Marias förbön. Jag tvingas medge att den inte störde mig särskilt mycket.
 
Har alltså varit ett drygt dygn i lärdomsstaden. Kom lördag och for söndag. Hälsade på äldre sonen. Vi hann både samtala och gå ut och käka och delta i mässa. Komplett helg således.Det enda som saknades var kommunionen. Men då jag kommunicerat fem ggr från torsdag-torsdag så får jag kanske vara nöjd.
 
Alltid roligt besöka Uppsala, den stad där jag bodde sex år på 70-talet och som jag därefter besökt många gånger bl a under de två mandatperioder då jag satt i kyrkomötet.

Ovanlig påskhelg

har det varit för mig. Jag har nämligen varit borta. Sista gången (flera år sedan) jag var hemifrån en påskhelg var det året det var direktsänd radiogudstjänst från den kyrka i Umeå där bror och svägerska går. Jag lyckades övervinna frestelsen att mitt under sändningen ropa högt: "hej, alla i Luleå!"
 
I år var jag på hemmaplan skärtorsdag t o m påsklördagens gudstjänst. Sedan åkte jag en bit söderut. Påskdagens högmässa firade jag på Fridhem i Vännäs, ett ställe jag länge vetat om, ofta velat besöka men först nu kommit till. Betydligt mer folk än en vanlig söndag förstod jag. Men så var det också något slags påskläger i flera dager. Stället i fråga drivs av ELM (BV) (googla om förkortningarna är obekanta). Prästen som är knuten till platsen är vigd av Missionsprovinsen. Vi har mötts några få gånger och jag ser fram emot att möta honom igen.
 
Högmässan var fin. Högtidligt men ledigt genomförd. Något lite gammaldags kanske, utan div finesser som nuvarande handbok kan öppna för. Precis som i ens barn- och ungdomstid alltså. Men det jag tänkte mest på under gudstjänsten var "kom inte och säg att inte barn kan delta i en vanlig högmässa". Här var det ca 35 barn (uppskattade jag) som deltog i barnkör. Två pojkar spelade fantastiskt fint på trumpet. Riktig "familjegudstjänstkänsla" trots att det var en helt vanlig högmässa med riktig predikan. Jag får vatten på min kvarn: det som gör en högmässa barnvänlig är inte en massa barnvänliga påhitt utan att det är barn där.
- Låt barnen komma till mig, säger även den Jesus som är med i högmässorna.
 
Stor glädje!
 
Om bara präst och församling tillsammans kunde övervinna den sista resten av viss (onödig) konservatism och genomföra 86 års handbok rakt av och positivt utnyttja de möjligheter den ger (+ allt det som är genomförbart redan med gamla handboken) då skulle det blott bli ännu roligare, vackrare och med mer tillbedjan.
 
Efter middag blev det ytterligare en predikan. Om möten med den uppståndne. Tre bibelpassager behandlades. Om Maria Magdalenas, Emmausvandrarnas och hela lärjunga- (apostla?) skarans möte med Jesus på påskdagens afton. Det sista ur Joh 20. Men där läste predikanten bara t o m orden "Som Fadern har sänt mig så sänder jag er". Avstod alltså från orden om hur Jesus andades helig Ande på lärjungarna och lovade dom att Guds förlåtelse skulle följa deras förlåtelse. Jag hann tänka: "i ett laestadianskt sammanhang skulle ju en sådan textkapning vara fullständigt otänkbar". Så olika kan det alltså vara, väckelsetraditioner emellan. I den här frågan är jag nog trots allt norrbottning. Det finns i den laestadianska traditionen, med dess betoning av att förlåtelsen ges  församlingen, från person till person, ett slags sakramentalt drag  - om än i lågkyrklig form - som jag alltid upplevt saknas (i vart fall aldrig betonats) i den evangeliska väckelsen. 
 
Roligt var det också att på Fridhem träffa vänner från förr. Några jag träffat här i Luleå och en jag mötte första gången redan i Uppsala för drygt 40 år sedan.
 
På vägen till och från Fridhem fick jag också vara med och fira mässor i andra mindre sammanhang. Både påsknatt och Annandag. Även köksbord kan fungera som altare. Kanske bör vi bereda oss på att detta kan bli vår naturliga situation i framtiden. När vi inte längre har råd med (stora) kyrkobyggnader.
 
Snabbesök i Umeå hos bror och svägerska (dom var ju här i Luleå förra helgen så jag slösade inte alltför mycket tid på dem). Istället hemma i tid på Annandagens afton för att träffa vännerna i Hertsökyrkan vid Bosses kvällsmässa därstädes.

Biskopen i tidningen

i lördags. NSD. Två uppslag, men då var det sammanlagt mer bild än text. Ska det uppfattas som att det blir allt mindre av lokalproducerad journalistik? Att större delen av intervjun - vart fall det som presenterades på tidningssidorna - handlade om den s k resa som biskopen gjort; dvs att han har ändrat uppfattning om huruvida kvinnor ska kunna vara präster eller ej - det kan kanske biskopen inte rå för. Ibland kan ju en tidning ge allra största uppmärksamhet åt något som bara avhandlats en kort stund i intervjun. Men visst vore det roligt om media någon gång skulle tillåta honom få säga något annat. Nå't om Jesus till exempel.
 
Att biskopen undviker ta ställning mellan hockeylagen Luleå och Skellefteå genom att hålla på Asplöven, det förstår vi väl. Men jag skriver som jag gjort förr: jag som suttit bredvid honom på en match mellan Luleå och Skellefteå, jag vet att han håller på Luleå. Så var det med. Och här ska det inte bli någon resa. 
 
En resa gjorde jag i fredags när jag förrättade en begravning i Tärendö. Några, för mig lite ovanliga, inslag, hade lagts in i ordningen, men sammanlagt blev det en mycket fin stund. Tacksam att jag fick förtroendet.
 
Det fick jag även vid en begravning på torsdagen trots att den var i Nederluleå. Men där visade det sig att jag hade varit väl bekant med den avlidnes svärföräldrar under min prästtid i Nederluleå på 80-talet. Så kan det gå när man varit präst i samma kommun hela sin tid.
 
Högmässan idag fick jag fira tillsammans med vår prästpraktikant från Finland. Han var liturg och jag predikade. Blir han i framtiden präst i stiftet så välkomnar jag honom. Men Litanian fick jag sjunga. Till åtminstone en gudstjänstfirares glädje, vilken efteråt berättade att hon alltid blir rörd till tårar när den sjungs. Vad de övriga gudstjänstfirarna - en bit över 50! -  tänkte om Litanian vet jag ej.
 
Mer och mer känner jag dock vilken fantastisk välsignelse en riktig komplett högmässa är. Oslagbar!
 
Nu kommer påsken med dess gudstjänster. Men det blir ett extra inlägg undet kategorin Gudstjänstschema Hertsökyrkan.
 
 

Jobb men ledig

Lite så känns det idag. Arbetsdag men jag ledde inte högmässan och predikade inte. En kollega som redan inträtt i de pensionerades skara hade huvudansvaret i högmässan. Själv var jag medhjälpare. Fick koncelebrera och lyssna till god predikan. Enda felet med att leja bort även liturgin så här i fastetid är ju att man inte får sjunga litanian. Men kommande söndag får jag det. Ca fyrtio gudstjänstfirare . Flera barn.
 
Före högmässan hade vi vår bönestund som vi nu haft söndagligen i ca en månad. Detta var femte gången. Åtta deltagare var vi denna gång. Fint initiativ, säger jag och skickar en tacksamhetens tanke till vem det nu var som kom med förslaget om dessa söndagliga bönestunder.
 
Efter kyrkkaffet höll jag - återigen- föredrag om bikten, villet jag snart hållit i större delen av landet och stiftet.* Till midsommar håller jag det i södra delen av Växjö stift.
 
På vägen hem for jag förbi mamma. Såg lite konståkning. Men det verkade mest vara uppvisning. Och nog saknar man Sven Plex Petterssons (eller var det Bengt Grive? undrar jag nu, dagen efter. Se kommentar nedan!) fantasifulla benämningar av färgerna på de kvinnliga åkarnas dräkter. Men det var ju så klart på svartvita tv-bildens tid. Idag var det lila skrud igen i kyrkan, efter förra helgens vita avbrott vid Jungfru Marie Bebådelsedag.
 
Igår em hade jag ett flera timmar långt besök av kristna vänner. Då pratade vi också om Maria och varför vi i protestantisk kristenhet har så svårt ge Maria den plats hon verkligen borde ha om vi skulle vara bibliska. Av gästerna fick jag både ett gott** vin och en uppmuntrande hälsning i gästboken.
- - - - -
* utom i nybildat storpastorat i södra stiftshalvan, där kyrkoherden tyckte att jag - inte ämnet eller min förmåga tala om detsamma - var olämplig. 
 
(Att jag understundom fortsätter skämta om detta - och om domkapitelsanmälningarna mot mig under 2015 - beror på att jag med emfas vill deklarera: jag skäms inte för att jag är den jag är och jag skäms inte för de åsikter jag omfattar.)
 
** jag vet för jag har smakat det hos dem. Det jag fick sparas till efter fastan

Oj då!

Besöksstatistiken för dagen har redan skjutit i höjden. Kära läsarna väntar på söndagsinlägget således.
 
Morgonens korta påminnelse om sommartiden räcker inte som veckans inlägg. En del som idag såg mig komma in i kyrkan en bra stund försent trodde nog att jag själv glömt bort sommartiden. Så var inte fallet. I god tid var jag hos mamma för att ta med henne till kyrkan. Men hon mådde inte tillräckligt bra för att följa. Men på vägen vidare mot kyrkan insåg jag att hörapparaterna var hemma. Kort diskussion med mig själv: komma i tid och inget höra, eller komma lite försent och kunna höra. Jag valde det senare och fick göra återsväng förbi hemmet
 
Efter kyrkkaffet (med våfflor!) for jag till mamma så hann jag träffa henne en stund lite mer ordentligt. Hon börjar bli gammal nu. Hon säger ofta att livet närmar sig slutet. På kvällen for jag åter till kyrkan och lyssnade på en fin enmans*-konsert. Det spelades på fyra olika instrument (dock ej samtidigt!): violin, viola, piano och orgel. Vilsamt att få sitta och lyssna. Efteråt fixade vi lite fika och satt och pratade en stund. Musiker och lyssnare.
 
Under lördagen var jag på den årliga turen till Skellefteå för årsmöte med Änkans skärv. Den tappra lilla föreningen har jag skrivit om förr (leta här på bloggen) så det upprepar jag inte.
 
I samband med besöket i schtaaan gjorde vi även visit hos mor, tre barn (alla födda i sverige) och farmor i invandrarfamilj som bott långt över tio år i Sverige utan att få uppehållstillstånd. Denna lilla rara ytterst skötsamma familj skulle vara ett rent plus för samhället. Fadern har i flera år redan arbetat inom offentliga sektorn i ett bristyrke där man skriker efter folk med hans kompetens. Men arbetstillstånd prövas inte med mindre än att han flyttar till hemlandet och ansöker därifrån. vilket han just nu gör. Vi ber att det ska gå bra och beviljas. När så sker blir det fest! Det lovar jag.
 
I frdags kväll hade vi månadens tacokväll med familjegudstjänst. Rolig tillställning. 
 
 
- - - - - -
* jag skriver så fast det var en kvinna som musicerade, så visar jag därmed hur totalt ute jag är rent språkligt. Väntar bara att någon ska domkapitelsanmäla mig för språklig kvinnodiskriminering. Snart två år sedan jag sist anmäldes. Inte undra på att tillvaron börjar bli lite enformig och tråkig

Söndag ännu en gång

har det varit idag. Hur många söndagar har gått sedan Kristi uppståndelse? Vem räknar ut det?
 
Två gudstjänster blev det idag. Bosse tjänstgjorde i högmässan tillsammans med prästpraktikant från Finland som skaffar sig lite vana för att kunna börja jobba i Sverige. Själv var jag "bara" (?) gudstjänstdeltagare. Frågan är om jag då blev förvandlad till volontär och hamnar dubbelt i statistiken. Jag sjöng ju alla psalmer helt frivilligt.
 
 
Volontär måste jag dock absolut ha varit senare på eftermiddagen då jag predikade i bönhuset. Dock inplanerad denna gång. Jag talade om Josuas bok. Efter mig predikade Erling om Job. Inte jobbigt alls. Lärorikt och lättlyssnat.

Idag

dvs andra söndagen i fastan var vi lite fler i högmässan än vi varit senaste söndagarna. Trettioåtta eller trettionio fick kyrkvärldarna det till. Jag hörde dem jämföra sina räkningar i sakristian men uppfattade inte vad dom stannade för. Kollega som fanns bland gudstjänstfirarna distribuerade.
 
Innan gudstjänsten var det bönestund precis som förra veckan. Då var vi åtta, idag tretton deltagare. Riktigt roligt. Fantastiskt att det fanns sådan längtan till gemensam bön. Hoppas det kan komma något gott ut ur detta. 
 
Vi tog idag även första steget mot att göra den lista över de regelbundna gudstjänstfirarna som vi talade om sist. Tjugo personer anmälde sig. Fortsättning följer. Inom svenska kyrkan har vi på många håll varit alltför vana att människor som samlas till gudstjänst bara är besökare som inte behöver ha något med varandra att göra. Dags att ändra det. 
 
I predikan idag lyckades jag på ett riktigt snyggt sätt få in Kristi tre ämbeten: profet, överstepräst och konung.
 
Efter lunch på liten eritreansk restaurang med två av gudstjänstdeltagarna for jag till bönhuset. Om jag tänkt mig att jag själv skulle få sitta i lugn och ro så bedrog jag mig. Ingen av inplanerade predikanter var där så då blev jag ombedd rycka in. Så kan det gå.
 
På kvällen blev det två av de förhållandevis få tv-serier jag följer; den svenska Innan vi dör och sedan Akuten från en akutmottagning i London. Varför gillar jag se sådant? Kanske för att jag själv blivit så väl omhändertagen efter hjärtinfarkt och ballongsprängningar och elkonverteringar av orytmiskt hjärta och slutligen MC-olycka. Känner inget obehag vid åsynen av sjukhusmiljön, tvärtom. Vänliga människor och lagad mat. Kan man ha det bättre?  Jag skulle hur lätt som helst kunna bli totalt hospitaliserad. 
 
Nu gäller det att sluta innan jag blir totalt bloggiserad.

Afrikansk tid

har jag efterlevt i helgen. Det gick till på följande sätt:
 
Igår skulle jag förrätta ett dop av tre bröder i en afrikansk flyktingfamilj. Tvillingarna Abraham och Eshaq (Isak) och den ett och ett halvt år yngre brodern - Teddy!
 
Dopet var bestämt till lörd kl 11. Dessutom hade dopfamiljen önskat bli insläppt redan 9.30 för att kunna ställa i ordning för mat och kaffe till dopgästerna. Sagt och gjort. Jag befann mig vid kyrkan strax före halv tio och väntade, och väntade och väntade. Och tänkte att jag har väl viss kunskap om att tidspassning i svensk variant inte alltid är afrikaners bästa gren så jag väntade...och väntade.
 
Tjugo i elva kom - församlingens diakon som också är bekant med familjen och inbjudits närvara. Några minuter senare infann sig en vän till dopfamiljen med en släkting och började bära in stora grytor i mängd. Sedan försvann dom. För att senare återkomma med både grytor och folk.
 
Fem i elva infann sig första dopgästerna, en man med sin lilla dotter. När han insåg att han var först på plan skrattade han och sa:
- Nu ska ni få lära er afrikansk tid!
(Av hans goda svenska att döma hade han bott här en tid och tydligen lärt en del om kulturella skillnader).
 
Och lära gjorde vi. Omkring halv tolv började gästerna och familjemedlemmar att anlända i olika omgångar. Strax efter kl 12 var alla samlade och kvart över tolv kunde dopakten börja. Minsta ord av beklagande av förseningen? Icke. Det var helt som den naturligaste sak i världen. Som att "12.15" var den mest exakta uttydningen av det svenska begreppet "kl 11".
 
Dopet blev fint. En glädje särskilt för modern att få se sina barn äntligen döpta då det av olika skäl ej kunnat ske i hemlandet.
 
Och sen blev det mat och kaffe. Det senare tillrätt genom att kaffebönorna rostades över gasollåga i liten gryra så jag fruktade att brandlarmet skulle gå. Men gott var det.
 
Dagens gudstjänst blev högmässa som vanligt. En stund före högmässan hade vi en bönestund vilket vi beslöt om förra veckan. Som mest var vi åtta bedjare. Inte så illa. Hoppas det fortsätter i samma goda anda. Kyrkaffet i Hertsön skippade jag och drog till Diakonins hus i stan där Domkyrkans gudstjänstfirare drack kyrkkaffe. När det var klart höll jag för de intresserade ett anförande om bikten och det blev fina samtal efteråt. Ytterligare arbete sedan av icke bebloggningsbart slag.
 
Besök hos mamma så var den dagens väsentligheter över.
 
 

Fastlagssöndag

var det igår. Själv var jag ledig men infann mig - givetvis! - ändå i kyrkan. Bosse ledde gudstjänsten. Lila skrud. Så har vi då varit inkonsekventa och haft grön liturgisk färg under förfastans två inledande söndagar och lila under den tredje. Tur att ingen liturgisk expert finns i närheten.
 
Dock kom jag försent* och missade inledningspsalmen Se, vi går upp till Jerusalem. Men det tog jag igen under eftermiddagen då jag besökte mamma och vi ordnade lite kyrkkänsla genom att tillsammans sjunga både 135 och 137 och be och läsa ur evangelieboken. Det är fantastiskt vad psalmerna betyder. Vilket privilegium att ha blivit  fostrad i psalmsjungandets ädla konst. Hoppas någon vill komma och sjunga gamla psalmer med mig när jag en gång sitter på "hemmet", tillräckligt klar för att uppskatta psalmsång och bibelord men alltför virrig för att själv kunna ta initiativet.
 
Efter kyrkkaffet igår tog vi åter upp våra samtal från förra året utifrån Carl-Eric Sahlbergs bok Miraklet S:ta Clara. Vi uppehöll oss väl denna gång mest kring de delar som handlade om gemenskapen och bönen. Några tankar föddes till gemensamt handlande i gudstjänstgemenskapen:
1. En bönestund före varje högmässa. Vi börjar på söndag kl 10. Hjärtligt välkommen.
2. Vi försöker göra en lista över alla som vill uppfatta sig som lemmar i gudstjänstgemenskapen. Så att alla kan lära sig vad alla heter och var dom bor. Ett första steg till mer gemenskap med och bön för varandra.
 
Det kan väl noteras att både gårdagens samtal och de flerfaldiga kyrkkaffesamtalen förra året i samma ämne, har tillkommit helt på initiativ av gudstjänstfirare. Här kan alltså konstateras att något skett i en svenskkyrklig gudstjänstgemenskap utan initiativ av präst eller annan kyrkoanställd. Ja, t o m utan att saken ens varit diskuterad på ett kollegium eller skrivits ner i en församlings mål eller nämnts i av kyrkorådet fastställd verksamhetsplan.
 
Det är ju nästan så man börjar tro på den Helige Ande. Vore jag inte "statskyrkopräst" med alla de begränsningar och hämningar det innebär, så skulle jag knappast kunna hindra ett högljutt halleluja!
 
- - - - - -
 
* orsaken till min sena ankomst var glömda hörapparater. I rondellen nedanför Kronan (gamla Lv7) fick jag vända och åka hem igen. Annars hade jag varit i god tid.

Helgen började bra

Om man tänker på den rent världsliga biten alltså. Hockey igår och Luleå vann mot Frölunda med 4-2. 
 
Och det fortsatte bra. Jag menar, det kan väl aldrig vara dåligt när man får vara med om en komplett högmässa. Men lite färre var vi idag än vi varit de senaste söndagarna,  "bara" tjugo. 
 
Dopsamtal blev det sedan hos invandrad familj som inte haft möjlighet döpa sina yngsta barn. Kanske blir det dop av tre barn vid ett och samma tillfälle. Två av barnen är enäggstvillingar.  Hur ska jag klara det? Nå, jag har ju gjort det förr, inser jag.

Förfastan

börjar nu. Septuagesima. Som vanligt hamnar man i frågan vilken liturgisk färg man ska ha. Det traditionella svenska blått/violett eller det mer katolskinspirerade grönt? Den gamla kyrkokalendern säger violett, så även den moderna som varje år sprids i församlingarna. SPT skrev "grön el violett/blå". Artos' Missale, som jag använder, menade att båda alternativen är möjliga men menade att man bör ha samma färg varje söndag under förfastan. Så börjar man med grön så ska det bytas till violett först på Askonsdagen. 
 
Och här blir problemet för mig. Septuagesima och Sexagesima har jag gärna grön liturgisk färg. Det känns lite tidigt med violett. Men Fastlagssöndagen? Visst har jag ibland varit konsekvent och haft grönt även då, i en vilja att markera att Fastan börjar först på Askonsdagen, men lite ovant känns det för den som under hela sin uppväxt i praktiken fostrades till att tänka att fastan börjar på fastlagssöndagen.
 
Nå, den dagen den sorgen. För dem som tjänstgör den dagen. Det gör inte jag.
 
I dagens högmässa fick jag hjälp med distributionen av min tvillingbror. Han och hustrun var kvar i stan sedan gårdagens FK-årsmöte. Dom hade tagit med mamma till kyrkan. Det var roligt. Ca 35 var vi väl i gudstjänsten. Sju av åtta kyrkvärdar närvarande , precis som förra veckan. Vi ställde oss frågan om Hertsön möjligen är den kyrka i församlingen där flest kyrkvärdar kommer även när dom inte tjänstgör? Roligt med det gudstjänstintresset.

Fyrtio dagar

efter jul blir det Kyndelsmäss. Noga räknat i torsdags men vi firar det närmast kommande söndag.  Då är julen riktigt slut. Hade man inte slängt ut granen vore det kanske läge nu.
 
Två gudstjänster. Två predikningar. Först högmässan i Hertsön där jag celebrerade och predikade. Jag valde tala över tredje årgångens episteltext ur Apg 2. Du vet, texten om de "fyra b:na".  Jag gillar nya folkbibeln som jag dagligen använder. Där översätts det grekiska koinonia med "gemenskap" rätt och slätt. Klart bättre än 1917:s brödragemenskap eller Bibel 2000:s "den inbördes hjälpen" . Jag la till tre ben till för det stadiga bordet, dvs för ett stabilt församlings- och kristenliv. Att ta emot ordet och att låta döpa sig (versen innan episteln) och att Gud lät nya människor sluta sig till församlingen, dvs att det finns en fungerande evangelisation/mission.
 
På eftermiddagen var jag uppsatt att predika i bönhuset. Det gjorde jag gärna. Det skulle varit två predikningar, men predikantkollega var frånvarande (av hälsoskäl sades det). Alltså blev jag ensam predikant. Jag talade inte över någon text med särskild anknytning till Kyndelsmäss utan över 1 Mos 22, där Gud sätter Abraham på prov genom att befalla honom offra Isak. Textvalet är ju fritt.
 
Det är alltid roligt att predika i bönhus- och väckelsemiljö. Varför känner man sig alltid friare i såna sammanhang än i kyrkan? Det kan man fråga sig.
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0