Fin gudstjänst

var jag på idag. I katolska kyrkan i Uppsala. Andra gången jag var där. Följde med äldste sonen. Det gjorde jag förra gången också. Fin liturgi, god predikan men det hade inte gjort nåt om den varit lite längre. Avslutning med någon psalm som innehöll bön om Marias förbön. Jag tvingas medge att den inte störde mig särskilt mycket.
 
Har alltså varit ett drygt dygn i lärdomsstaden. Kom lördag och for söndag. Hälsade på äldre sonen. Vi hann både samtala och gå ut och käka och delta i mässa. Komplett helg således.Det enda som saknades var kommunionen. Men då jag kommunicerat fem ggr från torsdag-torsdag så får jag kanske vara nöjd.
 
Alltid roligt besöka Uppsala, den stad där jag bodde sex år på 70-talet och som jag därefter besökt många gånger bl a under de två mandatperioder då jag satt i kyrkomötet.

Ovanlig påskhelg

har det varit för mig. Jag har nämligen varit borta. Sista gången (flera år sedan) jag var hemifrån en påskhelg var det året det var direktsänd radiogudstjänst från den kyrka i Umeå där bror och svägerska går. Jag lyckades övervinna frestelsen att mitt under sändningen ropa högt: "hej, alla i Luleå!"
 
I år var jag på hemmaplan skärtorsdag t o m påsklördagens gudstjänst. Sedan åkte jag en bit söderut. Påskdagens högmässa firade jag på Fridhem i Vännäs, ett ställe jag länge vetat om, ofta velat besöka men först nu kommit till. Betydligt mer folk än en vanlig söndag förstod jag. Men så var det också något slags påskläger i flera dager. Stället i fråga drivs av ELM (BV) (googla om förkortningarna är obekanta). Prästen som är knuten till platsen är vigd av Missionsprovinsen. Vi har mötts några få gånger och jag ser fram emot att möta honom igen.
 
Högmässan var fin. Högtidligt men ledigt genomförd. Något lite gammaldags kanske, utan div finesser som nuvarande handbok kan öppna för. Precis som i ens barn- och ungdomstid alltså. Men det jag tänkte mest på under gudstjänsten var "kom inte och säg att inte barn kan delta i en vanlig högmässa". Här var det ca 35 barn (uppskattade jag) som deltog i barnkör. Två pojkar spelade fantastiskt fint på trumpet. Riktig "familjegudstjänstkänsla" trots att det var en helt vanlig högmässa med riktig predikan. Jag får vatten på min kvarn: det som gör en högmässa barnvänlig är inte en massa barnvänliga påhitt utan att det är barn där.
- Låt barnen komma till mig, säger även den Jesus som är med i högmässorna.
 
Stor glädje!
 
Om bara präst och församling tillsammans kunde övervinna den sista resten av viss (onödig) konservatism och genomföra 86 års handbok rakt av och positivt utnyttja de möjligheter den ger (+ allt det som är genomförbart redan med gamla handboken) då skulle det blott bli ännu roligare, vackrare och med mer tillbedjan.
 
Efter middag blev det ytterligare en predikan. Om möten med den uppståndne. Tre bibelpassager behandlades. Om Maria Magdalenas, Emmausvandrarnas och hela lärjunga- (apostla?) skarans möte med Jesus på påskdagens afton. Det sista ur Joh 20. Men där läste predikanten bara t o m orden "Som Fadern har sänt mig så sänder jag er". Avstod alltså från orden om hur Jesus andades helig Ande på lärjungarna och lovade dom att Guds förlåtelse skulle följa deras förlåtelse. Jag hann tänka: "i ett laestadianskt sammanhang skulle ju en sådan textkapning vara fullständigt otänkbar". Så olika kan det alltså vara, väckelsetraditioner emellan. I den här frågan är jag nog trots allt norrbottning. Det finns i den laestadianska traditionen, med dess betoning av att förlåtelsen ges  församlingen, från person till person, ett slags sakramentalt drag  - om än i lågkyrklig form - som jag alltid upplevt saknas (i vart fall aldrig betonats) i den evangeliska väckelsen. 
 
Roligt var det också att på Fridhem träffa vänner från förr. Några jag träffat här i Luleå och en jag mötte första gången redan i Uppsala för drygt 40 år sedan.
 
På vägen till och från Fridhem fick jag också vara med och fira mässor i andra mindre sammanhang. Både påsknatt och Annandag. Även köksbord kan fungera som altare. Kanske bör vi bereda oss på att detta kan bli vår naturliga situation i framtiden. När vi inte längre har råd med (stora) kyrkobyggnader.
 
Snabbesök i Umeå hos bror och svägerska (dom var ju här i Luleå förra helgen så jag slösade inte alltför mycket tid på dem). Istället hemma i tid på Annandagens afton för att träffa vännerna i Hertsökyrkan vid Bosses kvällsmässa därstädes.

Biskopen i tidningen

i lördags. NSD. Två uppslag, men då var det sammanlagt mer bild än text. Ska det uppfattas som att det blir allt mindre av lokalproducerad journalistik? Att större delen av intervjun - vart fall det som presenterades på tidningssidorna - handlade om den s k resa som biskopen gjort; dvs att han har ändrat uppfattning om huruvida kvinnor ska kunna vara präster eller ej - det kan kanske biskopen inte rå för. Ibland kan ju en tidning ge allra största uppmärksamhet åt något som bara avhandlats en kort stund i intervjun. Men visst vore det roligt om media någon gång skulle tillåta honom få säga något annat. Nå't om Jesus till exempel.
 
Att biskopen undviker ta ställning mellan hockeylagen Luleå och Skellefteå genom att hålla på Asplöven, det förstår vi väl. Men jag skriver som jag gjort förr: jag som suttit bredvid honom på en match mellan Luleå och Skellefteå, jag vet att han håller på Luleå. Så var det med. Och här ska det inte bli någon resa. 
 
En resa gjorde jag i fredags när jag förrättade en begravning i Tärendö. Några, för mig lite ovanliga, inslag, hade lagts in i ordningen, men sammanlagt blev det en mycket fin stund. Tacksam att jag fick förtroendet.
 
Det fick jag även vid en begravning på torsdagen trots att den var i Nederluleå. Men där visade det sig att jag hade varit väl bekant med den avlidnes svärföräldrar under min prästtid i Nederluleå på 80-talet. Så kan det gå när man varit präst i samma kommun hela sin tid.
 
Högmässan idag fick jag fira tillsammans med vår prästpraktikant från Finland. Han var liturg och jag predikade. Blir han i framtiden präst i stiftet så välkomnar jag honom. Men Litanian fick jag sjunga. Till åtminstone en gudstjänstfirares glädje, vilken efteråt berättade att hon alltid blir rörd till tårar när den sjungs. Vad de övriga gudstjänstfirarna - en bit över 50! -  tänkte om Litanian vet jag ej.
 
Mer och mer känner jag dock vilken fantastisk välsignelse en riktig komplett högmässa är. Oslagbar!
 
Nu kommer påsken med dess gudstjänster. Men det blir ett extra inlägg undet kategorin Gudstjänstschema Hertsökyrkan.
 
 

Jobb men ledig

Lite så känns det idag. Arbetsdag men jag ledde inte högmässan och predikade inte. En kollega som redan inträtt i de pensionerades skara hade huvudansvaret i högmässan. Själv var jag medhjälpare. Fick koncelebrera och lyssna till god predikan. Enda felet med att leja bort även liturgin så här i fastetid är ju att man inte får sjunga litanian. Men kommande söndag får jag det. Ca fyrtio gudstjänstfirare . Flera barn.
 
Före högmässan hade vi vår bönestund som vi nu haft söndagligen i ca en månad. Detta var femte gången. Åtta deltagare var vi denna gång. Fint initiativ, säger jag och skickar en tacksamhetens tanke till vem det nu var som kom med förslaget om dessa söndagliga bönestunder.
 
Efter kyrkkaffet höll jag - återigen- föredrag om bikten, villet jag snart hållit i större delen av landet och stiftet.* Till midsommar håller jag det i södra delen av Växjö stift.
 
På vägen hem for jag förbi mamma. Såg lite konståkning. Men det verkade mest vara uppvisning. Och nog saknar man Sven Plex Petterssons (eller var det Bengt Grive? undrar jag nu, dagen efter. Se kommentar nedan!) fantasifulla benämningar av färgerna på de kvinnliga åkarnas dräkter. Men det var ju så klart på svartvita tv-bildens tid. Idag var det lila skrud igen i kyrkan, efter förra helgens vita avbrott vid Jungfru Marie Bebådelsedag.
 
Igår em hade jag ett flera timmar långt besök av kristna vänner. Då pratade vi också om Maria och varför vi i protestantisk kristenhet har så svårt ge Maria den plats hon verkligen borde ha om vi skulle vara bibliska. Av gästerna fick jag både ett gott** vin och en uppmuntrande hälsning i gästboken.
- - - - -
* utom i nybildat storpastorat i södra stiftshalvan, där kyrkoherden tyckte att jag - inte ämnet eller min förmåga tala om detsamma - var olämplig. 
 
(Att jag understundom fortsätter skämta om detta - och om domkapitelsanmälningarna mot mig under 2015 - beror på att jag med emfas vill deklarera: jag skäms inte för att jag är den jag är och jag skäms inte för de åsikter jag omfattar.)
 
** jag vet för jag har smakat det hos dem. Det jag fick sparas till efter fastan

Oj då!

Besöksstatistiken för dagen har redan skjutit i höjden. Kära läsarna väntar på söndagsinlägget således.
 
Morgonens korta påminnelse om sommartiden räcker inte som veckans inlägg. En del som idag såg mig komma in i kyrkan en bra stund försent trodde nog att jag själv glömt bort sommartiden. Så var inte fallet. I god tid var jag hos mamma för att ta med henne till kyrkan. Men hon mådde inte tillräckligt bra för att följa. Men på vägen vidare mot kyrkan insåg jag att hörapparaterna var hemma. Kort diskussion med mig själv: komma i tid och inget höra, eller komma lite försent och kunna höra. Jag valde det senare och fick göra återsväng förbi hemmet
 
Efter kyrkkaffet (med våfflor!) for jag till mamma så hann jag träffa henne en stund lite mer ordentligt. Hon börjar bli gammal nu. Hon säger ofta att livet närmar sig slutet. På kvällen for jag åter till kyrkan och lyssnade på en fin enmans*-konsert. Det spelades på fyra olika instrument (dock ej samtidigt!): violin, viola, piano och orgel. Vilsamt att få sitta och lyssna. Efteråt fixade vi lite fika och satt och pratade en stund. Musiker och lyssnare.
 
Under lördagen var jag på den årliga turen till Skellefteå för årsmöte med Änkans skärv. Den tappra lilla föreningen har jag skrivit om förr (leta här på bloggen) så det upprepar jag inte.
 
I samband med besöket i schtaaan gjorde vi även visit hos mor, tre barn (alla födda i sverige) och farmor i invandrarfamilj som bott långt över tio år i Sverige utan att få uppehållstillstånd. Denna lilla rara ytterst skötsamma familj skulle vara ett rent plus för samhället. Fadern har i flera år redan arbetat inom offentliga sektorn i ett bristyrke där man skriker efter folk med hans kompetens. Men arbetstillstånd prövas inte med mindre än att han flyttar till hemlandet och ansöker därifrån. vilket han just nu gör. Vi ber att det ska gå bra och beviljas. När så sker blir det fest! Det lovar jag.
 
I frdags kväll hade vi månadens tacokväll med familjegudstjänst. Rolig tillställning. 
 
 
- - - - - -
* jag skriver så fast det var en kvinna som musicerade, så visar jag därmed hur totalt ute jag är rent språkligt. Väntar bara att någon ska domkapitelsanmäla mig för språklig kvinnodiskriminering. Snart två år sedan jag sist anmäldes. Inte undra på att tillvaron börjar bli lite enformig och tråkig

Söndag ännu en gång

har det varit idag. Hur många söndagar har gått sedan Kristi uppståndelse? Vem räknar ut det?
 
Två gudstjänster blev det idag. Bosse tjänstgjorde i högmässan tillsammans med prästpraktikant från Finland som skaffar sig lite vana för att kunna börja jobba i Sverige. Själv var jag "bara" (?) gudstjänstdeltagare. Frågan är om jag då blev förvandlad till volontär och hamnar dubbelt i statistiken. Jag sjöng ju alla psalmer helt frivilligt.
 
 
Volontär måste jag dock absolut ha varit senare på eftermiddagen då jag predikade i bönhuset. Dock inplanerad denna gång. Jag talade om Josuas bok. Efter mig predikade Erling om Job. Inte jobbigt alls. Lärorikt och lättlyssnat.

Idag

dvs andra söndagen i fastan var vi lite fler i högmässan än vi varit senaste söndagarna. Trettioåtta eller trettionio fick kyrkvärldarna det till. Jag hörde dem jämföra sina räkningar i sakristian men uppfattade inte vad dom stannade för. Kollega som fanns bland gudstjänstfirarna distribuerade.
 
Innan gudstjänsten var det bönestund precis som förra veckan. Då var vi åtta, idag tretton deltagare. Riktigt roligt. Fantastiskt att det fanns sådan längtan till gemensam bön. Hoppas det kan komma något gott ut ur detta. 
 
Vi tog idag även första steget mot att göra den lista över de regelbundna gudstjänstfirarna som vi talade om sist. Tjugo personer anmälde sig. Fortsättning följer. Inom svenska kyrkan har vi på många håll varit alltför vana att människor som samlas till gudstjänst bara är besökare som inte behöver ha något med varandra att göra. Dags att ändra det. 
 
I predikan idag lyckades jag på ett riktigt snyggt sätt få in Kristi tre ämbeten: profet, överstepräst och konung.
 
Efter lunch på liten eritreansk restaurang med två av gudstjänstdeltagarna for jag till bönhuset. Om jag tänkt mig att jag själv skulle få sitta i lugn och ro så bedrog jag mig. Ingen av inplanerade predikanter var där så då blev jag ombedd rycka in. Så kan det gå.
 
På kvällen blev det två av de förhållandevis få tv-serier jag följer; den svenska Innan vi dör och sedan Akuten från en akutmottagning i London. Varför gillar jag se sådant? Kanske för att jag själv blivit så väl omhändertagen efter hjärtinfarkt och ballongsprängningar och elkonverteringar av orytmiskt hjärta och slutligen MC-olycka. Känner inget obehag vid åsynen av sjukhusmiljön, tvärtom. Vänliga människor och lagad mat. Kan man ha det bättre?  Jag skulle hur lätt som helst kunna bli totalt hospitaliserad. 
 
Nu gäller det att sluta innan jag blir totalt bloggiserad.

Afrikansk tid

har jag efterlevt i helgen. Det gick till på följande sätt:
 
Igår skulle jag förrätta ett dop av tre bröder i en afrikansk flyktingfamilj. Tvillingarna Abraham och Eshaq (Isak) och den ett och ett halvt år yngre brodern - Teddy!
 
Dopet var bestämt till lörd kl 11. Dessutom hade dopfamiljen önskat bli insläppt redan 9.30 för att kunna ställa i ordning för mat och kaffe till dopgästerna. Sagt och gjort. Jag befann mig vid kyrkan strax före halv tio och väntade, och väntade och väntade. Och tänkte att jag har väl viss kunskap om att tidspassning i svensk variant inte alltid är afrikaners bästa gren så jag väntade...och väntade.
 
Tjugo i elva kom - församlingens diakon som också är bekant med familjen och inbjudits närvara. Några minuter senare infann sig en vän till dopfamiljen med en släkting och började bära in stora grytor i mängd. Sedan försvann dom. För att senare återkomma med både grytor och folk.
 
Fem i elva infann sig första dopgästerna, en man med sin lilla dotter. När han insåg att han var först på plan skrattade han och sa:
- Nu ska ni få lära er afrikansk tid!
(Av hans goda svenska att döma hade han bott här en tid och tydligen lärt en del om kulturella skillnader).
 
Och lära gjorde vi. Omkring halv tolv började gästerna och familjemedlemmar att anlända i olika omgångar. Strax efter kl 12 var alla samlade och kvart över tolv kunde dopakten börja. Minsta ord av beklagande av förseningen? Icke. Det var helt som den naturligaste sak i världen. Som att "12.15" var den mest exakta uttydningen av det svenska begreppet "kl 11".
 
Dopet blev fint. En glädje särskilt för modern att få se sina barn äntligen döpta då det av olika skäl ej kunnat ske i hemlandet.
 
Och sen blev det mat och kaffe. Det senare tillrätt genom att kaffebönorna rostades över gasollåga i liten gryra så jag fruktade att brandlarmet skulle gå. Men gott var det.
 
Dagens gudstjänst blev högmässa som vanligt. En stund före högmässan hade vi en bönestund vilket vi beslöt om förra veckan. Som mest var vi åtta bedjare. Inte så illa. Hoppas det fortsätter i samma goda anda. Kyrkaffet i Hertsön skippade jag och drog till Diakonins hus i stan där Domkyrkans gudstjänstfirare drack kyrkkaffe. När det var klart höll jag för de intresserade ett anförande om bikten och det blev fina samtal efteråt. Ytterligare arbete sedan av icke bebloggningsbart slag.
 
Besök hos mamma så var den dagens väsentligheter över.
 
 

Fastlagssöndag

var det igår. Själv var jag ledig men infann mig - givetvis! - ändå i kyrkan. Bosse ledde gudstjänsten. Lila skrud. Så har vi då varit inkonsekventa och haft grön liturgisk färg under förfastans två inledande söndagar och lila under den tredje. Tur att ingen liturgisk expert finns i närheten.
 
Dock kom jag försent* och missade inledningspsalmen Se, vi går upp till Jerusalem. Men det tog jag igen under eftermiddagen då jag besökte mamma och vi ordnade lite kyrkkänsla genom att tillsammans sjunga både 135 och 137 och be och läsa ur evangelieboken. Det är fantastiskt vad psalmerna betyder. Vilket privilegium att ha blivit  fostrad i psalmsjungandets ädla konst. Hoppas någon vill komma och sjunga gamla psalmer med mig när jag en gång sitter på "hemmet", tillräckligt klar för att uppskatta psalmsång och bibelord men alltför virrig för att själv kunna ta initiativet.
 
Efter kyrkkaffet igår tog vi åter upp våra samtal från förra året utifrån Carl-Eric Sahlbergs bok Miraklet S:ta Clara. Vi uppehöll oss väl denna gång mest kring de delar som handlade om gemenskapen och bönen. Några tankar föddes till gemensamt handlande i gudstjänstgemenskapen:
1. En bönestund före varje högmässa. Vi börjar på söndag kl 10. Hjärtligt välkommen.
2. Vi försöker göra en lista över alla som vill uppfatta sig som lemmar i gudstjänstgemenskapen. Så att alla kan lära sig vad alla heter och var dom bor. Ett första steg till mer gemenskap med och bön för varandra.
 
Det kan väl noteras att både gårdagens samtal och de flerfaldiga kyrkkaffesamtalen förra året i samma ämne, har tillkommit helt på initiativ av gudstjänstfirare. Här kan alltså konstateras att något skett i en svenskkyrklig gudstjänstgemenskap utan initiativ av präst eller annan kyrkoanställd. Ja, t o m utan att saken ens varit diskuterad på ett kollegium eller skrivits ner i en församlings mål eller nämnts i av kyrkorådet fastställd verksamhetsplan.
 
Det är ju nästan så man börjar tro på den Helige Ande. Vore jag inte "statskyrkopräst" med alla de begränsningar och hämningar det innebär, så skulle jag knappast kunna hindra ett högljutt halleluja!
 
- - - - - -
 
* orsaken till min sena ankomst var glömda hörapparater. I rondellen nedanför Kronan (gamla Lv7) fick jag vända och åka hem igen. Annars hade jag varit i god tid.

Helgen började bra

Om man tänker på den rent världsliga biten alltså. Hockey igår och Luleå vann mot Frölunda med 4-2. 
 
Och det fortsatte bra. Jag menar, det kan väl aldrig vara dåligt när man får vara med om en komplett högmässa. Men lite färre var vi idag än vi varit de senaste söndagarna,  "bara" tjugo. 
 
Dopsamtal blev det sedan hos invandrad familj som inte haft möjlighet döpa sina yngsta barn. Kanske blir det dop av tre barn vid ett och samma tillfälle. Två av barnen är enäggstvillingar.  Hur ska jag klara det? Nå, jag har ju gjort det förr, inser jag.

Förfastan

börjar nu. Septuagesima. Som vanligt hamnar man i frågan vilken liturgisk färg man ska ha. Det traditionella svenska blått/violett eller det mer katolskinspirerade grönt? Den gamla kyrkokalendern säger violett, så även den moderna som varje år sprids i församlingarna. SPT skrev "grön el violett/blå". Artos' Missale, som jag använder, menade att båda alternativen är möjliga men menade att man bör ha samma färg varje söndag under förfastan. Så börjar man med grön så ska det bytas till violett först på Askonsdagen. 
 
Och här blir problemet för mig. Septuagesima och Sexagesima har jag gärna grön liturgisk färg. Det känns lite tidigt med violett. Men Fastlagssöndagen? Visst har jag ibland varit konsekvent och haft grönt även då, i en vilja att markera att Fastan börjar först på Askonsdagen, men lite ovant känns det för den som under hela sin uppväxt i praktiken fostrades till att tänka att fastan börjar på fastlagssöndagen.
 
Nå, den dagen den sorgen. För dem som tjänstgör den dagen. Det gör inte jag.
 
I dagens högmässa fick jag hjälp med distributionen av min tvillingbror. Han och hustrun var kvar i stan sedan gårdagens FK-årsmöte. Dom hade tagit med mamma till kyrkan. Det var roligt. Ca 35 var vi väl i gudstjänsten. Sju av åtta kyrkvärdar närvarande , precis som förra veckan. Vi ställde oss frågan om Hertsön möjligen är den kyrka i församlingen där flest kyrkvärdar kommer även när dom inte tjänstgör? Roligt med det gudstjänstintresset.

Fyrtio dagar

efter jul blir det Kyndelsmäss. Noga räknat i torsdags men vi firar det närmast kommande söndag.  Då är julen riktigt slut. Hade man inte slängt ut granen vore det kanske läge nu.
 
Två gudstjänster. Två predikningar. Först högmässan i Hertsön där jag celebrerade och predikade. Jag valde tala över tredje årgångens episteltext ur Apg 2. Du vet, texten om de "fyra b:na".  Jag gillar nya folkbibeln som jag dagligen använder. Där översätts det grekiska koinonia med "gemenskap" rätt och slätt. Klart bättre än 1917:s brödragemenskap eller Bibel 2000:s "den inbördes hjälpen" . Jag la till tre ben till för det stadiga bordet, dvs för ett stabilt församlings- och kristenliv. Att ta emot ordet och att låta döpa sig (versen innan episteln) och att Gud lät nya människor sluta sig till församlingen, dvs att det finns en fungerande evangelisation/mission.
 
På eftermiddagen var jag uppsatt att predika i bönhuset. Det gjorde jag gärna. Det skulle varit två predikningar, men predikantkollega var frånvarande (av hälsoskäl sades det). Alltså blev jag ensam predikant. Jag talade inte över någon text med särskild anknytning till Kyndelsmäss utan över 1 Mos 22, där Gud sätter Abraham på prov genom att befalla honom offra Isak. Textvalet är ju fritt.
 
Det är alltid roligt att predika i bönhus- och väckelsemiljö. Varför känner man sig alltid friare i såna sammanhang än i kyrkan? Det kan man fråga sig.
 

Nu vilans dag förflutit

Igår afton var jag på hockey. Luleå spelade bra tycker jag men hade ändå bara oavgjort efter full tid. Vann dock straffläggningen efter mållös förlängning.Motståndet stod Växjö för. Gillar inte publiken smålänningar eller hur ska vi annars förklara de många tomma platserna på läktarna.
 
Idag blev det besök i bönhuset på eftermiddagen. Gudstjänst både 13 och 16 med två predikningar vid vardera tillfälle och middag emellan. Vid måltiden blev jag erbjuden sitta vid seniorbordet trots att jag inte är pensionär ännu. En 63-åring hör till de äldre! Då förstår ni att det är en ung församling.  
 
Telefonmöte på kvällen med styrelsen för Frimodig kyrka i Luleå stift. Nu börjar arbetet inför kyrkovalet i september. Bara en sak behöver du komma ihåg: rösta på på Frimodig kyrka överallt där det är möjligt.

Gudstjänstresa

Trogne kommentatorn Ann O Nym skrev "Ekumenisk?" efter föregående inlägg. Det var nog ett svar på min fråga var jag borde gå i gudstjänst. Idag (läs: igår) var det nämligen ekumenisk gudstjänst i Örnäsets kyrka som avslutning på ekumeniska vinterveckan i staden.
 
Nej, jag var inte där. Länge har jag haft i tanken att nyttja* helgens långledighet till en några dagar lång bortovaro. Nyttigt med lite luftombyte, du vet! Men när helgen närmade sig insåg jag att jag inte orkade. Så blev jag hemma och ekumeniska gudstjänsten framstod som ett av några alternativ för söndagen. Men när söndagsförmiddagen kom riktigt nära (läs: söndag morgon) så återkom den tidigare lusten att fara någonstans som skulle vara längre bort än en dryg halvmil. Alltså tog jag bilen och stack.
 
Och hamnade åtskilliga mil norrut där jag varit två ggr förra månaden (både som besökare och som celebrant/predikant) och deltog i högmässa i Korpilombolo gudstjänstgemenskap, ledd av dess präst, kollegan och vännen Anders.
 
Och återigen får jag anledning tala om Missionsprovinsen. Ibland tror jag nästan att jag for dit bara för att få anledning kvällsblogga om densamma, utan att det skulle vara alltför krystat. Jag erkänner öppet: jag känner stor samhörighet med Missionsprovinsen. Av flera skäl.
 
1. Därför att det nog kan sägas vara inom Svenska kyrkans fria synod som tankarna på något slags fritt stift (fritt från kyrkans politiserade beslutsapparat) på allvar började ta form. Och de diskussionerna var jag med om under min tid som dekan i slutet av 90-talet.
 
2. Därför att jag är personligt bekant med ett antal biskopar, präster och andra inom den sagda organisationen.
 
3. Därför att den är den naturliga fortsättningen på svenska kyrkan. Jag vägrar betrakta Missionsprovinsen som i första hand en opposition, utbrytning eller liknande. Nej, rätteligen tycker jag den ska betraktas som den (alt: en av?) naturliga kanalen för fortsatt genuint svenskkyrkligt andligt liv nu när den officiella apparaten svenska kyrkan blivit ockuperad av främmande politiska krafter som styr dess "inre" och formellt självständiga beslut på ett sätt som gör att den inte längre har full frihet leva ut sitt äkta andliga liv. Att låta sin kallelse förverkligas genom Missionsprovinsen är enligt min ringa mening att vara äkta svenskkyrklig.
 
Missionsprovinsen har öppnat en möjlighet ta vara på prästkallelser som svenska kyrkan inte förmått (alt: inte velat) se och ta emot. För denna sin beredvillighet och öppenhet borde Missionsprovinsen prisas. Om ingen annan gör det så gör jag det. 
 
- - - - - - -
 
* inte "utnyttja" som jag först skrev. Se kommentar av Lennart Ö nedan

Helg igen

I fredags var detTjugonde dag Knut och fredag den trettonde samtidigt. Nå, inget farligt eller oturligt hände. Däremot började jag arbetet med att få undan julsakerna. På lördagen blev jag bjuden till goda vänner på julbaksplundring. Det var något nytt. Det är jag gärna med om igen.
 
Idag ledde jag återigen högmässa i kyrkan som inte är min men där jag känner mig som hemma. En bra bit över trettio var vi väl. Hur många präster som var bland gudstjänstbesökarna berättar jag givetvis inte men jag kan avslöja att två av dem var missionsprovinspräster och att en av dem hjälpte mig med distributionen.* Kan väl även passa på berätta att vi har tre rullstolsburna bland de regelbundna besökarna. 
 
Nu kommer jag inte (om planeringen står sig) att hålla gudstjänst de två kommande helgerna. Men sen blir det tre på raken.
 
Senare under eftermiddagen gick jag även på gudstjänst i bönhuset och fick höra en fin predikan med god undervisning.
 
Efter snabb middag och skjuts av gästande präst till flygplatsen blev det tv-tittande. Bl a ett sånt där dokumentärprogram från akutavdelning på Londonsjukhus. Såna program - ur real life - tycker jag är intressanta. Både att få följa de sjuka/skadade och att få höra intervjuer med anhöriga. Men frågan är om det var rätt eller fel att se en ung kvinna som i mc-olycka förlorat sitt ena ben; jag menar, nu då man inser att om några få månader är det dags dregla över en ny hoj (har redan på blocket utsett den jag skulle vilja köpa.)
 
- - - - - -
* nu tänker kanske någon att man inte får engagera en missionsprovinspräst i svenskkyrklig gudstjänst. Det får man visst, säger jag. Av tre skäl:
a) missionsprovinsprästerna är riktiga präster, oklanderligt vigda av biskopar som står i svenskkyrklig succesionstradition via lutherska kyrkorna i Tanzania och Kenya
b) om man ändå inte anser dom vara riktiga präster eftersom dom saknar den formella rätten utöva prästämbetet inom svenska kyrkan då blir dom ju hips vips lekmän och eftersom lekmän får distribuera i svenska kyrkan, vad är problemet?
c) redan för flera år sedan lät jag densamme missionsprovinsprästen distribuera, vilket jag ganska direkt efteråt berättade för biskopen. Han kritiserade mig inte
Alltså!

Söndag igen

Första efter Trettondedagen denna dag. Högmässa som vanligt. Kändes som att vi var få idag, men det är alltid några som slinker in på slutet så några över trettio var vi enligt kyrkvärdarnas räkning. Vid kyrkkaffet fick jag en mild förmaning av en av de trogna för att vi inte hade någon mässa under nyårshelgen. Uppehåll från annandagen till trettondedagen! Jag förstod att det uppfattades som ren andlig svältkost.
 
Vid ett annat kaffebord talade vi om skillnaden mellan gudstjänter i kyrkan och bönhuset när det gäller hur barn uppfattas störa. I bönhuset är folk helt klart mer vana vid barn och deras ljud och låter sig därför inte lika lätt störas. Det ser man tydligt från predikstolen. Om det blir högljutt barnskrik i bönhuset så berör det bara det stackars barnets föräldrar. Övriga håller blicken lika koncentrerat på predikanten. Men i kyrkan räcker det med att en napp tappas i golvet för att minst hälften av gudstjänstfirarna snabbt ska vrida på huvudet och den stackars talaren för ett ögonblick få ställa sig frågan:
- Var tog alla lyssnare vägen?
Lösningen? Fler barn i kyrkan så folk vänjer sig!
 
Predikan var väl knappast olidligt lång idag. Men jag minns en gång i min ungdom (dvs då jag var under trettio) då jag i Stadsökyrkan denna söndag talade så länge att jag fick förkorta ritualet efter predikan och ta bort en psalm och be lätt om ursäkt. Jag blev ursäktad.
 
Lite svagt i bakhuvudet fanns tanken att senare under eftermiddagen gå i bönhusgudstjänst men det blev inte så. Div arbete vid datorn upptog min tid. Och faktum är ju att en komplett högmässa med predikan ger en sådan andlig mättnadskänsla att mer behövs icke. Men två gånger under våren är jag inplanerad som bönhuspredikant såg jag i Fridsförbundets gudstjänstschema. Det ska jag väl kunna klara.
 
Om jag någon gång yttrat (vilket jag gjort) att jag understundom kan lockas/frestas (?) göra ett vägval i livet som innebär att min roll som präst upphör (vilket kan ske med mig ibland när tanken på allt dumt som vår politiserade, liberaliserade kyrka hittar på); räcker det att jag för ett ögonblick gör tjänst vid altare och predikstol för att alla sådana tankar ska flyga sin kos.
 
Vid ett fikabord talade vi också om hur stora familjer vi kommer från. En gudstjänstfirare hade en mormor som fött 18 barn. Vid ett annat fikabord beslöts ordna en resa till Israel. Vid ett ytterligare fikabord var vi några som satt kvar eftet det att de flesta gått, och talade om hur viktigt det är att vi ser varandra och särskilt bryr oss om dem som är nya i gemenskapen. Tänk så mycket som händer bara för att det blir kyrkkaffe. Vi vädjar nu om att fler ska vilja dela på ansvaret ordna fika när församlingsvärdinnan inte är i tjänst.
 
Väl hemma bjöd jag min hyresgäst (trevlig ung student från  Tyskland) på ostbricka och ett glas vad-det-nu-var-för-någonting att dricka. Trevlig kväll. 
 
Som vanligt är det redan imorgon innan jag bloggat klart.

Trettondedag jul

Då har det strax gått två veckor från jul. Oj, vad tiden går fort. Och en bit in i 2017 är vi också. Året då vi firar 400-års-"jubileet" av när det blev dödsstraff på att bli katolik här i landet. En av reformationens positiva effekter kan man tänka. Eller...? Kan ju vara bra minnas det om man får lust beskylla katolikerna för kättarbål och spanska inkvisitionen. 
 
Nå i vart fall har det blivit mildare temperatur idag efter två riktigt kalla dygn. Idag celebrerade och predikade jag som vanligt i Hertsökyrkan. Roligt att mamma var med, tillsammans med bror och svägerska som är uppe från Umeå. Annars "bara" knappt trettio personer. Märkligt i en kyrka där förra distriktsprästen i slutet av 90-talet på fråga om hur många som regelbundet kom till gudstjänsterna, svarade: "kyrkvärdarna" (8 st!) "som går på varandras gudstjänster."
 
Idag var åtta nuvarande kyrkvärdar också med. Vi hade kyrkvärdsträff efter kyrkkaffet och slutjusterade det föreslagna tjänstgöringsschemat och diskuterade en del andra frågor.
 
Efter avklarad kyrkvärdsträff for jag till moster o morbror dit bror och svägerska redan farit med mamma. Där blev det lunch. Till släktlunchen dök även yngre kusin med make upp. Den enda av oss kusiner på mammas sida som fortfarande bor kvar i släktkommunen, Arvidsjaur. Trevligt var det möta dom.
 
Sen hem och koppla av ett tag. På kvällen middag ute med brodern och svägerskan. Och nu är snart kvällen slut. En dag närmare till Herrens återkomst.

Annandag jul

eller den Helige Stefanos dag. Och idag hade jag lovat lämna förslag på ett samtalsämne som biskopen och jag kan samtala om i full uppriktighet den dag då vi båda blivit pensionärer. Ämnet är Missionsprovinsen. Idag har jag nämligen haft med den att göra. Och inte bara träffat någon representant för densamma, inte heller bara deltagit i en gudstjänst i någon av dess gemenskaper; nej, jag har själv lett högmässa och predikat i den enda Missionsprovinsgemenskap som, mig veterligen, finns i norrbottens län!
 
Kvart över sju hämtade jag upp en god vän i stan och vi åkte tillsammans. Ca två timmar senare var vi framme och knappt 45 minuter senare var vi igång med gudstjänsten. Inte så väldigt mycket folk. Men så ligger ju platsen (sett ur en stadsbos perspektiv) mitt ute i ödemarken. Och ändå minns jag den tid då orten ifråga var centralort i eget pastorat och även den tid då den var centrum i egen kommun. Tänk vad norrlands inland avfolkas!
 
Nu undrar någon: får man som präst i svenska kyrkan fira gudstjänst i Missionsprovinsen? Svaret är högt och tydligt JA! Det fanns dock en gång (för inte allt för länge sedan) en biskop och ett domkapitel som trodde att det inte var tillåtet. Alltså avkragade dom tre pensionerade präster som lett gudstjänster inom Missionsprovinsen. Men det skulle dom inte gjort (i alla fall inte om dom är rädda om sin egen ära). Saken överklagades nämligen till Svenska kyrkans överklagandenämnd och densamma nämnden gav de klagande rätt och upphävde domkapitlets beslut.
 
Och eftersom överklagandenämnden i realiteten är att betrakta som svenska kyrkans högsta domstol så blir dess beslut i praktiken prejudicerande. Alltså måste det nu betraktas som tillåtet* för svenskkyrkliga präster att fira gudstänst i Missionsprovinsens gudstjänstgemenskaper. Alltså gjorde jag det.
 
Som sagt, när vännen och biskopen Hans och jag blivit pensionärer tycker jag att vi uppriktigt ska prata om Missionsprovinsen. Lämpliga delfrågor kan vara:
 
1 Varför känner sig svenska kyrkan tvungen att betrakta Missionsprovinsen som en fiende?
 
2. Varför inte istället se den som en hjälp och ett komplement
 
3. När nu gudstjänstseden i svenska kyrkans tradition på ort efter ort är nära kollapsa, varför inte glädja sig över att gudstjänster firas, oavsett vem som organiserar dem?
 
Inom det (nu bildade stor-) pastorat där jag idag firade högmässa finns  minst 5, 6 eller 7 kyrkor/kapell. Inte i en enda av dessa firades mässa under hela julhelgen (om predikoturerna i tidningen var korrekta). Se fråga två ovan.
 
En trevlig dag var det. Intressanta samtal vid kyrkkaffet. Så även vid den senare lunchen/middagen som vi blev bjudna på. På vägen hem passerade vi Töre och gick då in en sväng hos svärfar. Oerhört klar i tal och tanke trots sina 93 år.
 
- - - - -
 
* det faktum att viss biskop och domkapitelsledamöter blev så besvikna över att få en knäpp på näsan av överklagandenämnden att dom motionerade till höstens kyrkomöte och begärde en utredning om huruvida några ändringar behöver vidtagas i Kyrkoordningen för att precisera i vilka sammanhang en präst får fira gudstjänst (i klartext: inte inom Missonsprovinsen) gör ingen skillnad nu och knappast för mig i framtiden heller. Beslut i frågan kan tas tidigast i nov 2017. Eventuella nya mer begränsande regler kan då träda i kraft tidigast 1 januari 2018. Om jag passar på att  fira missionsprovinsgudstjänster under friåret 2017 och sedan håller mig i skinnet några månader och inte firar någon missionsprovinsgudstjänst förrän senare på våren så hinner i vart fall inte biskop Hans avkraga mig (och det är väl skönt för honom om han slipper avkraga en gammal ungdomskompis) eftersom han går i pension i början av sommaren 2018. Och eftersom högvördiga domkapitlet har ont om sammanträden sommartid så kommer eventuellt avkragningsbeslut först under hösten och då fyller jag ändå 65 och kan lika gärna gå i pension. Ha det så trevligt.
 

Juldag

och samtidigt söndag. Dubbelhelg alltså.
Alltså alla skäl gå i kyrkan. Det tyckte ca 26-27 ytterligare personer också. Inkl två små barn som knappast fått yttra sig i saken. Själv var jag fortsatt hes och rosslig i halsen.Talade lungt och försiktigt och avstod allt sjungande. Efter högmässan träffade jag kollega som nästan alltid "är där". Jag kunde gärna ha bett honom ta liturgin, tyckte han. "Det räcker ju med fem minuters förvarning", sa han.
 
Fredsljuset från Betlehem befann sig i kyrkan.Tidigare hade det varit i Björkskatakyrkan över julafton och julotta. Nu får det stå i Hertsökyrkan över den Helige Stefanos dag. Sedan blir det Örnäsets kyrka t o m Trettondedagen.
 
Vad gäller den privata sidan så ägnade jag en stund av morgonen åt att tindra med ögonen inför de levande ljusen i granen. På eftermiddgen  några timmar hos mammas syster och svåger dit jag även tagit med mamma.
 
Om aftonen blev det lite "jobb" igen då jag for på en sjukkommunion. Men kan det egentligen någonsin vara "jobb" att fira mässa? Snarare är det väl livet.
 
 

Julafton

är det nu. Helgen påbörjad.
 
Men innan helgen kom var det lite förberedelser. Jag hade veckolediga dagar torsdag och fredag och då kunde tiden användas till det som behöver göras. Nu ska jag villigt erkänna att det är inte så mycket.
- 45 min på stan, besök i två affärer för julklappsköp
- skrivning och postning av julkort (skedde torsdag. Jo, åtminstone en del av dem har kommit fram, enligt reaktioner jag fått)
- inslagning av några julklappar
- snabbtur förbi dotter här i stan o till barnbarnen i Boden för avlämnande av julklappar
- förbi Kvantum för inköp av nödvändig mat
- framplockande av lite julprydnader (dom har sedan åratal så fasta platser att jag skulle kunna ställa ut dom med förbundna ögon)
- klädande av gran
- byte av några gardiner och dukar
 
Hur lång tid tog det? Några timmar på torsdag och några timmar på fredag (inkl en tur till mamma på äldreboendet) och en liten stund i förmiddags. Nej, det där med en massa stress före jul har jag aldrig begripit. (Men det är väl bara att erkänna: jag är inte kvinna och tyngs inte av några som helst krav på matlagning och bakning. Skulle hela min familj vara här så skulle enda skillnaden vara att jag köpte lite mer mat och dukade fram fler tallrikar.)
 
Sen blev det julafton. På morgonen tände jag granen första gången (levande ljus) och sjöng, enligt tradition från mitt föräldrahem, "Hell dig du härliga julfton klara..."
 
Ja, sjöng och sjöng...? kraxade är kanske ordet. Lite rosslig i halsen.  Men dopp i grytan + lite av min minimala julmat gick ner ändå. Och mätt blev jag med råge. Och hjälpligt tog jag mig genom julbönen i Hertsökyrkan. Med hjälp av regelbundet hostande och vattendrickande. Rätt bra med folk, men knappast fler än en handfull av dem som är regelbundna söndagsbesökare. Hoppas dom firar kristlig jul någon annanstans. Julen är ju bäst i kyrkan (som en bloggare vars blogg jag inte kan rekommendera, brukar säga). Men om bara tre släkter (familjer) ändrade sina julaftonsvanor så skulle vi vara betydligt färre. Men nu var där t o m folk från amerika. Jag läste inte julevangeliet (har aldrig gillat att läsa det vid julbönen - även om jag givetvis ofta gjort det - eftersom det ska läsas i kyrkan på juldagen).  Istället uppmanade jag människor att göra det i sina hem.
 
Förbi mamma sen och vi for tillsammans till julbönen i domkyrkan. Så fick hon också ett kyrkobesök. Där träffade vi biskopen med hustru (även hon gammal ungdomsvän). Biskopen och jag konstaterade att vi kanske går i pension samma år, nu när han beslutat gå redan vid 63. (Om inte jag går till 67!). Då får vi se till att börja träffas, tyckte han. Och då när vi båda är pensionärer kan vi ju tala helt uppriktigt, tänker jag. Ett ämne för uppriktigt samtal ska jag f ö lämna här på bloggen på annandagens kväll.
 
Sedan några timmar är jag hemma. Julgröten äten. Morgondagens predikotext något genomfunderad. Predikan blir i tre delar! Ni trodde väl inget annat.
Ämne: Dagens predikotext
1. Maria
2. Josef
3. Jesus
 
Ps. Just när jag avsåg lämna vardagsrummet efter att en stund beskådat den tända granen igen, så insåg jag: 
- Jag har ju inte öppnat julklapparna. "...då fick han så bråttom..."  Stort tack till alla givare!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0