Gudstjänstresa

Trogne kommentatorn Ann O Nym skrev "Ekumenisk?" efter föregående inlägg. Det var nog ett svar på min fråga var jag borde gå i gudstjänst. Idag (läs: igår) var det nämligen ekumenisk gudstjänst i Örnäsets kyrka som avslutning på ekumeniska vinterveckan i staden.
 
Nej, jag var inte där. Länge har jag haft i tanken att nyttja* helgens långledighet till en några dagar lång bortovaro. Nyttigt med lite luftombyte, du vet! Men när helgen närmade sig insåg jag att jag inte orkade. Så blev jag hemma och ekumeniska gudstjänsten framstod som ett av några alternativ för söndagen. Men när söndagsförmiddagen kom riktigt nära (läs: söndag morgon) så återkom den tidigare lusten att fara någonstans som skulle vara längre bort än en dryg halvmil. Alltså tog jag bilen och stack.
 
Och hamnade åtskilliga mil norrut där jag varit två ggr förra månaden (både som besökare och som celebrant/predikant) och deltog i högmässa i Korpilombolo gudstjänstgemenskap, ledd av dess präst, kollegan och vännen Anders.
 
Och återigen får jag anledning tala om Missionsprovinsen. Ibland tror jag nästan att jag for dit bara för att få anledning kvällsblogga om densamma, utan att det skulle vara alltför krystat. Jag erkänner öppet: jag känner stor samhörighet med Missionsprovinsen. Av flera skäl.
 
1. Därför att det nog kan sägas vara inom Svenska kyrkans fria synod som tankarna på något slags fritt stift (fritt från kyrkans politiserade beslutsapparat) på allvar började ta form. Och de diskussionerna var jag med om under min tid som dekan i slutet av 90-talet.
 
2. Därför att jag är personligt bekant med ett antal biskopar, präster och andra inom den sagda organisationen.
 
3. Därför att den är den naturliga fortsättningen på svenska kyrkan. Jag vägrar betrakta Missionsprovinsen som i första hand en opposition, utbrytning eller liknande. Nej, rätteligen tycker jag den ska betraktas som den (alt: en av?) naturliga kanalen för fortsatt genuint svenskkyrkligt andligt liv nu när den officiella apparaten svenska kyrkan blivit ockuperad av främmande politiska krafter som styr dess "inre" och formellt självständiga beslut på ett sätt som gör att den inte längre har full frihet leva ut sitt äkta andliga liv. Att låta sin kallelse förverkligas genom Missionsprovinsen är enligt min ringa mening att vara äkta svenskkyrklig.
 
Missionsprovinsen har öppnat en möjlighet ta vara på prästkallelser som svenska kyrkan inte förmått (alt: inte velat) se och ta emot. För denna sin beredvillighet och öppenhet borde Missionsprovinsen prisas. Om ingen annan gör det så gör jag det. 
 
- - - - - - -
 
* inte "utnyttja" som jag först skrev. Se kommentar av Lennart Ö nedan
2017-01-23 @ 00:21:00 Helgeftertankar Permalink

Kommentarer
Postat av: Lennart Ö

Du Torbjörn skriver :Länge har jag haft i tanken att UTNYTTJA helgens långledighet o.s.v !
Men visst menar du NYTTJA !? Nästan allt mediafolk idag säjer utnyttja även när de menar nyttja .
Utnyttja har jag lärt mej , är något negativt . Eller ?

Svar: Du har nog rätt. Tack för påpekandet. Jag ändrar i texten.
Torbjörn Lindahl

2017-01-23 @ 00:44:52
Postat av: Bo Adell

Pensionerad präst.Vigd av bisp Ragnar Linköping 1960. Tack för din blogg som jag väldigt gärna läöser. Tack för den sista liksom dun ser jag Missionsprovisen som en rätt fortsättningh av Svenska KyrkanÄr medlem i Missionprovinsen och dess bönegemenskap

Svar: Gläder mig om du förmår uppskatta något på bloggen.
Torbjörn Lindahl

2017-01-23 @ 09:51:36
Postat av: Jonas Nilsson

"Naturlig fortsättning" - ursäkta men jag hänger upp mig både på det naturliga i vad som föregått och talet om fortsättning. I tanken ligger ändå att SvK är spjutspetsen mot framtiden, i konkurrens med ett par andra(?? kandidater av vilka somliga ändå räknar detta som för litet? Allt oftare frågar jag mig vad som händer med tanken om jag föreställer mig kyrkan som ett nät av gemenskaper/församlingar som beror av varandra?
Mpr som skapelse blir då(?) ju i praktiken beroende av den döende/"tidigare" SvK? Christian Braw lyfter fram i sin senaste(?) bok För Kristi ära att det var de evangeliska församlingarnas frihet gentemot det som föreföll/ansågs som missbruk som inte tåldes, lydnaden mot Rom var viktigare.
Vem talar om präst- och biskopsvigningar av både män och kvinnor som missbruk? Allt begravs tack vare en naturlig fortsättning med en Mpr?
Så länge Mpr markerar sin avsikt att skapa frihet för kristna i SvK och därmed ofint nog utmana dess ordinarie biskopar, kan jag begripa - men om man klipper av banden?
Kan man säga detsamma om SvKs församlingar? Inte kan vi 'klippa av' banden till Rom men vi kan ännu påpeka att kristenheten är större än så, och friare än så?!

2017-01-26 @ 09:28:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0