Torbjörn Lindahl

Första efter Trettondedagen denna dag. Högmässa som vanligt. Kändes som att vi var få idag, men det är alltid några som slinker in på slutet så några över trettio var vi enligt kyrkvärdarnas räkning. Vid kyrkkaffet fick jag en mild förmaning av en av de trogna för att vi inte hade någon mässa under nyårshelgen. Uppehåll från annandagen till trettondedagen! Jag förstod att det uppfattades som ren andlig svältkost.

 

Vid ett annat kaffebord talade vi om skillnaden mellan gudstjänter i kyrkan och bönhuset när det gäller hur barn uppfattas störa. I bönhuset är folk helt klart mer vana vid barn och deras ljud och låter sig därför inte lika lätt störas. Det ser man tydligt från predikstolen. Om det blir högljutt barnskrik i bönhuset så berör det bara det stackars barnets föräldrar. Övriga håller blicken lika koncentrerat på predikanten. Men i kyrkan räcker det med att en napp tappas i golvet för att minst hälften av gudstjänstfirarna snabbt ska vrida på huvudet och den stackars talaren för ett ögonblick få ställa sig frågan:

- Var tog alla lyssnare vägen?

Lösningen? Fler barn i kyrkan så folk vänjer sig!

 

Predikan var väl knappast olidligt lång idag. Men jag minns en gång i min ungdom (dvs då jag var under trettio) då jag i Stadsökyrkan denna söndag talade så länge att jag fick förkorta ritualet efter predikan och ta bort en psalm och be lätt om ursäkt. Jag blev ursäktad.

 

Lite svagt i bakhuvudet fanns tanken att senare under eftermiddagen gå i bönhusgudstjänst men det blev inte så. Div arbete vid datorn upptog min tid. Och faktum är ju att en komplett högmässa med predikan ger en sådan andlig mättnadskänsla att mer behövs icke. Men två gånger under våren är jag inplanerad som bönhuspredikant såg jag i Fridsförbundets gudstjänstschema. Det ska jag väl kunna klara.

 

Om jag någon gång yttrat (vilket jag gjort) att jag understundom kan lockas/frestas (?) göra ett vägval i livet som innebär att min roll som präst upphör (vilket kan ske med mig ibland när tanken på allt dumt som vår politiserade, liberaliserade kyrka hittar på); räcker det att jag för ett ögonblick gör tjänst vid altare och predikstol för att alla sådana tankar ska flyga sin kos.

 

Vid ett fikabord talade vi också om hur stora familjer vi kommer från. En gudstjänstfirare hade en mormor som fött 18 barn. Vid ett annat fikabord beslöts ordna en resa till Israel. Vid ett ytterligare fikabord var vi några som satt kvar eftet det att de flesta gått, och talade om hur viktigt det är att vi ser varandra och särskilt bryr oss om dem som är nya i gemenskapen. Tänk så mycket som händer bara för att det blir kyrkkaffe. Vi vädjar nu om att fler ska vilja dela på ansvaret ordna fika när församlingsvärdinnan inte är i tjänst.

 

Väl hemma bjöd jag min hyresgäst (trevlig ung student från  Tyskland) på ostbricka och ett glas vad-det-nu-var-för-någonting att dricka. Trevlig kväll. 

 

Som vanligt är det redan imorgon innan jag bloggat klart.