Torbjörn Lindahl

Ja, det blev det. Känner mig som sagt ganska hemma i den kyrkan och församlingen också. Mest beroende på de otaliga besök vi gjort hos svärföräldrarnas - först sommarställe och sedan åretruntboende, och i samband därmed gått många gånger i Töre kyrka. Under flera år efter sin pension arbetade svärfar i församlingen och kontraktet och då bad han mig ibland komma och hålla högmässa - även någon gång i Kalix och Morjärv. Jo, i Töre kunde jag nog varit präst. Erkänner att jag i samband med kyrkoherdebyten övervägt söka tjänst där. Men så blev det icke. Kanske lika bra det.

 

Jag minns första gången jag predikade där. Det var väl 1979 som jag påstod i förra inlägget. Ivart fall var det i samband med Stiftelsen Carex teologiska dagar. När vi fått lov av dåvarande kh att hålla dagarna i församlingen så beslöts att jag skulle predika i högmässan. Pastor loci skulle celebrera. Men tydligen blev han lite sur när han ej ombetts predika; på annat sätt kunde jag inte tolka det när han skriftetalade i 25 min utgående från dagens evangelietext vilken han i sin helhet läste.! Jag satt och tänkte att nu kan jag säga i predikan att vi har ju redan hört en predikan så nu räcker det med amen. Men skam den som ger sig (jag var ju ung o nitisk) så jag predikade ännu längre över samma text. Om inte annat är det ett tecken på rikedomen i ordet att två präster vid samma tillfälle kan utlägga samma text utan några störande upprepningar.

 

Så gick det då. Den här gången var jag givetvis inte alls inplanerad men då ansvariga mitt under gudstjänsten kom på att det nog borde vara en utdelningsstation till så kom kyrkoherden smygande och frågade viskande om jag kunde distribuera tillsammans med honom. Sagt och gjort. Biskopen celebrerade och predikade.

 

Men oundvikligen tänker man lite vemodiga tankar. När jag på allvar började lära känna församlingen (knappt 40 år sedan) så tyckte redan då många bland gudstjänstfirarna att numera går det ju inte så många i kyrkan (jämfört med det som då var förr, kan jag tänka). Fler går det inte nu. Idag framstår det ju som nästintill obegripligt hur man för 80 år sedan kunde bygga en så pass stor kyrka i ett så pass litet samhälle. Men det var väl andra tider. I dag skulle ju en liten "distriktskyrka" - t o m betydligt mindre än Hertsökyrkan - räcka gott och väl.

 

Satt under gudstjänsten även och besåg predikstolsklädet. Jag tänkte om det månne hade varit ett passande ord för Ulf Ekman.

 

 

 

Firade högmässa idag. Domssöndagen. Som vanligt i Hertsökyrkan. Ovanligt mycket folk. 43 personer. (Hur många präster som var där ska jag inte nämna för då kan jag ju bli kritiserad. Men en av dem hjälpte mig distribuera). Ett antal personer som kommer ganska sällan råkade vara där samtidigt. Fylld av glädje och uppmuntran gick jag ur kyrkorummet således.

 

Men efter gudstjänsten erfor jag något som också berör gudstjäntgemenskapen men som snarare gjorde mig ledsen och bedrövad resten av dagen. Men det tar jag inte på bloggen. Men ett böneämne är det. Kanske framförallt ett samtalsämne för berörda regelbundna gudstjänstdeltagare.

har bara gått ännu. Eller strängt taget har den ju just börjat. Nå i vart fall har det varit innehållsrikt i ett dygn. Vi har haft en helg för dem som går i alphagruppen + fortsättningsgrupper. Inte vanlig alpha-helg dock med det vanliga Helig Ande-innehållet. Det var flest deltagare ur våra fortsättningsgrupper. På fredag kväll fick dom höra det alphaföredrag som vi missade för en tid sedan då vi tog med alla på konsert i Domkyrkan. Det föredraget (om hur Gud leder) höll Ulrica (diakon). Idag är det jag som undervisat: om synden,* försoningen, bikten** och sist lite om nådegåvorna. Det var egentligen bikten som var huvudtemat. Lite om synden och försoningen mer som bakgrund. Om nådegåvorna senare på eftermiddagen enligt önskemål eftersom vi hade lite oplanerad tid över. Blandad kompott.  Sist hade vi en förbönsstund. Välsignat både att få be för människor och att få ta emot förbön. Själv blev jag rejält uppmuntrad efter förbön av kollegan Susanne.

 

Vill alltså bara dela med mig till kära läsarna att det varit ett fint och välsignat dygn. Nu blir nästa större händelse morgondagens högmässa.

 

- - - - -

 

* kommer att tänka på historien om en kyrkogångare som skulle referera predikan för en som varit tvungen vara hemma från gudstjänsten:

- Vad predikade prästen om idag, då?

- Om synden

- Vad sa han om den då?

- Han var emot den

 

** i huvudsak samma föredrag som jag pga ett kyrkoherdebeslut inte fick hålla i distriktskyrka i stor församling i större pastorat i stiftet för några veckor sedan. Noteras kan att på onsdag håller jag det - på domprostens kallelse! - för prästerna i Domkyrkoförsamlingen. Hur blir det om vi försöker tolka det som sker?

 

- - - - -

 

PS. Redan på förmiddagen igår råkade jag i ett helt annat kyrkligt sammanhang få min sittplats bredvid en kyrkopolitiker som för ett år sedan hade mig anmäld till domkapitlet; hon varken gratulerade eller kommenterade domkapitlets friande beslut från december i fjol. 

Dvs en söndag då det inte ingår i tjänstgöringen att leda eller medverka i någon gudstjänst. På förmiddagen gick jag i Hertsökyrkan. Mässan och predikan av Bosse. Sin vana trogen tog han sin utgångspunkt i dagens psaltarpsalm till beredelseordet. Det är säkert som Amen i kyrkan. Lika säkert som att jag tar min utgångspunkt i någon strof ur ingångspsalmen.

 

Vi var några vänner som möttes igår kväll. Jag föreslog då att vi borde lura de trogna gudstjänstfirarna genom att göra tvärtom: han utgår från psalmen och jag från psaltarpsalmen. Men inte idag tydligen. Förmodligen ansåg käre kollegan att en sådan ändring av något som folk varit vana vid i flera år vore något fullständigt "nytt i kristendomen". Och det vore det ju. Bäst hålla sig vid det gamla.

 

Höll mig till det gamla gjorde jag väl också senare under eftermiddagen då jag i bönhuset sjöng ur gamla psalmboken. I predikan försökte jag dock något väcka till insikt om den nya tid vi nu sedan länge lever i: en tid där kunskapen om kristendom, utanför de aktiva troendes led, är mycket begränsad. Innan jag själv predikade fick jag också lyssna till en god och frimodig och lärorik predikan. Givande.

 

Sen det blev det kyrkkaffe hemma hos kristna vänner tillsammans med andra kristna vänner. Nu blir det dagarna två där man väl mest ska stirra på dumburken och se påven. Eller behöver man det? Jag har ju sett honom i verkligheten på bara något tiotal meters avstånd. Men det skulle ju vara kul att se om han så här på lutherjubileet får träffa några lutheraner. Dom måste väl vara från utlandet i så fall. I sverige finns det väl nästan inga. Och om det till äventyrs finns några som rimligen kan anses vara lutheraner så är dom väl knappast inbjudna.

Mötte jag i kyrkan idag. Och det blev intressanta samtal vid kyrkkaffet. Många av denna ringa bloggs läsare vet nog vem kristdemokraternas talesperson här i kommunen är. Hon har nu figurerat både i lokalmedia och vissa riksmedia pga sitt ifrågasättande av det aningslösa sätt på vilket div från österlandet komna tekniker - mindfullness, yoga mm - införs i skolvärlden.

 

Att bli sanningssägare är inte alltid (oftast inte!) något man medvetet väljer, istället är det en roll som bara blir en given, ofta helt oväntat. Det enda som krävs är att man står fast och inte viker ner sig inför det som "alla" tror, tycker och tänker eller förväntas tro, tycka och tänka. Sådana sanningssägare ska vi vara rädda om och stötta och be för, särskilt dom som agerar utifrån kristen grund. Tänk på att den som på detta sätt kliver fram agerar även för dig så du själv slipper stå mitt i stormen.

 

Vid högmässan var vi många, ca 45 sa kyrkvärdarna. Jag hade kommenterad högmässa eftersom konfirmander var inbjudna. Men jag hoppas även de vuxna uppskattade det hela.

 

På olika ställen har det annonserats att jag predikar i bönhuset (Luleå fridsförbund) idag men det är fel. Det är Erling idag. Vi har bytt så det blir min tur kommande söndag. Jag gör strax något annat. Vad berättar jag sen.

Så här på söndagsafton brukar jag ju berätta lite om vad som sig tilldragit haver under helgen. Jag predikade och celebrerade i Hertsökyrkan. Som vanligt, höll jag på att skriva trots att vi sedan något år tillbaka har en ordning i församlingen där de flesta präster är i tjänst "bara" två av fyra söndagar. Förhållandevis bra med folk, bortåt 35 tror jag. Pensionerad kollega som fanns i församlingen hjälpte till med distributionen. Frivillig person hade fixat kyrkkaffet. Noterar även att sju av kyrkans åtta kyrkvärdar var närvarande trots att bara två var i tjänst. Det tycker jag är positivt.

 

Efter kyrkkaffet följde jag med några av deltagarna till Diakonins hus i stan där Per Åkerlund höll ett föredrag om Franciskus. Alltså fick jag inte bara tala denna helg utan även lyssna. Intressant, givande och gripande. Kunde även berätta för f d förlagschefen att jag nu med stor glädje läser en, av förlaget Artos utgiven, bok. Lite prat blev det också om det skeende jag beskrev i inlägget "Stordriftens nackdelar" för en tid sedan. Suckade vi eller suckade vi djupt, det är frågan.

 

Nu blir det kaffe på maten. Och det är ingen fråga. Det är ett faktum. Och kaffet kommer att avnjutas utan suckar.

Alltså kunde jag gå i kyrkan var jag ville. Oftast går jag ju i  någon av församlingens kyrkor, dvs den församling där jag jobbar. Men ibland är det roligt pröva något annat. Övervägde att göra en utflykt till annan ort eller att gå i Nederluleå kyrka (huvudlyrka i församlingen där jag bor) för att få uppleva lite kyrkhelgskänsla. Jag deltog ju i många kyrkhelger under 80-talet då jag jobbade där (=här?).

 

Men till sist blev jag kvar i stan men valde annan kyrka; jag gick i katolska lyrkan. Jag gör det någon gång då och då. Dels känner jag ganska många som går där, dels är det roligt känna gemenskapen och uppleva hur lite som skiljer i våra sätt att fira högmässa.Värdefullt är det också att prova på det som vi i svenska kyrkan säger att man kan göra om man tycker att det är för ofta när nattvard firas söndagligen; man kan koncentrera sig på att se sakramentet och tillbe och lovsjunga. Två andra svenskkyrkliga präster mötte jag där.* En som deltog i mässan och en som kom efteråt för att träffa god vän.

 

Vad ska jag säga? Jag har väl skrivit det förr så jag behöver väl inte säga igen att jag inte har några problem känna mig hemma där.

 

Apropå katolskt så undervisade jag ju vidare om nattvarden i bönhuset i fredags. Ämnet för kvällen var "katolsk, luthersk och reformert nattvardssyn" **. Jag slog med emfas fast att vi lutheraner har mer gemensamt med  katolikerna (det är  Kristi kropp och blod som utdelas) än med de reformerta (brödet och vinet är bara symboler för Kristi kropp och blod). I sammanhanget citerade jag även Lutherorden: "jag äter hellre idel Kristi kropp och blod med papisterna än idel bröd och vin med svärmarna". Detta i samband med ett försök att enkelt och begripligt förklara skilladen mellan katolsk transsubstantiationslära och luthersk konsubstantiationslära. Sen kommer förstås följdfrågan: är det katolska sättet att förklara realpresensen så felaktigt att vi lutheraner från vår sida måste betrakta detta som en kyrkoskiljande fråga eller är det möjligt att se skillnaden oss emellan mest som en strid om ord: katolikerna var alltför beroende av Aristoteles och då blev det som det blev; det viktiga för oss är att vi är överens om Kristi verkliga närvaro i brödet och vinet, oavsett hur vi förklarar det? Jag erkänner: jag lutar åt den senare hållningen. Har jag därmed helt otillbörligt svikit min lutherdom?***

 

Fler och fler små saker stöter till som gör att främlingsskapet för "svenska kyrkan" (den ockuperade! Men inte för det genuina svenskkyrkliga) ökar. "När är måttet rågat?" tror jag att jag skrev i en kommentar på en blogg som jag iofs skulle våga rekommendera utan rädsla för domkapitelsanmälan, men du får leta själv. Om du finner någon vettig anledning till det och har någon aning om vilka bloggar jag läser (4 st väldigt regelbundet, 2 st då och då, övriga väldigt sällan eller aldrig).

- - - - - -

 

* plus ytterligare en anställd i svenska kyrkan. Vi hade nästan kunnat ha arbetskollegium där

 

** nu på fredag fortsätter föreläsningsserien om nattvarden. Då handlar det om högmässan, varför gör vi som vi gör i nattvardsgudstjänsten? Sen ska det vara slut, men jag upplever att så många frågor fortfarande hänger i luften att vi borde ha en eller två gånger till. Då kunde frågorna också bli mer personliga (efter det hittillsvarande som kanske upplevts som aningen teoretiskt) vad betyder nattvarden för mig? Hur påverkar det mitt andliga liv? osv. Är det någon som kan lova mig ytterligare två kvällar lite längre fram?

 

*** anmäl mig till domkapitlet i så fall 

 

Och just nu. När väggklockan slog sex på söndagskvällen. Ska jag säga att helgen liksom började i fredags då jag om aftonen var i bönhuset och undervisade om nattvarden? Vi säger det. Rolig kväll. Om kära läsarna har tur kommer kanske något av det jag sade att även komma på bloggen. Varje vecka eller när hela serien om tre delar är klar? Vem vet.

 

Lördag for jag till Töre och hälsade på hos svärfar. Svägerska från Uppsala är uppe och har hämtat honom från "hemmet" så han får vara några dagar i sitt lilla torp som han ännu har kvar men snart är på väg att sälja.

 

Åter i stan for jag om kvällen till par som bjudit mig på middag tillsammans med  två andra vänner. Trevlig kväll.

 

Idag följde jag med på församlingsresa t o r Övertorneå. Där fick vi deltaga i högmässan ledd av lokale kyrkoherden och höra predikan av vår medföljande domkyrkokaplan.* Efter gudstjänsten fick vi höra en guidning om kyrkan. Då insåg jag (1) hur värdefull den medeltida s k mantelmadonnan är. Det finns bara två bevarade exemplar i hela Sverige (det andra finns i småland) och bara tio exemplar i hela världen; (2) hur ful den vägg är som minskar koret, vilken först byggts och sedan rivits och sen byggts upp igen under 1900-talet. Man borde riva den igen och återgå till att ha sakristia under en av sidoläktarna. Noterade också att antalet gudstjänstfirare utöver en busslast från Luleå inte var så stort. Är gudstjänstfirarna normalt så få eller blev församlingsbor bortskrämda av budet att det skulle komma ca 55 lulebor? 

 

Middag i Hedenäset sen for vi hem. Jag följde med på resan utan att "jobba". Bara som vanlig deltagare.

- Jag måste ju börja vänja mig vid min kommande pensionärsroll, sa jag till några av övriga deltagare.

 

Hur som helst, trevlig dag.

 

- - - - - -

 

* andra gången på ett drygt decenium vi har en domkyrkokaplan med namnet Svedberg.

har jag haft under helgen. Bp Göran (Beijer) från Missionsprovinsen har varit i Norrbotten och då även varit förbi mig. Göran kom till Luleå på lördagen och senare på eftermiddagen skjutsade* jag honom till Överkalix där annan chaufför tog över för sista biten mot Korpilombolo. På vägen stannade vi till hos svärfar i Töre. Han tyckte mötet var roligt eftersom han haft Görans pappa i exegetik under sina präststudier.

 

Söndagen celebrerade jag och predikade i Hertsön. Bp Göran gjorde detsamma i Korpilombolo gudstjänstgemenskap. På eftermiddagen återsågs vi i bönhuset på Örnäset dit han fått skjuts. Då hade jag även hunnit födelsedagsuppvakta ett av mina barn tillsammans med mamma.

 

Idag om aftonen skjutsade jag biskopen till flyget efter det att vi ätit middag tillsammans med andra vänner vilka sen stannade på kvällste. Att jag personligen uppskattar biskop Göran är ingen hemlighet. Inte heller att jag betraktar honom som en riktig biskop.** Han har utan tvekan många kvaliteer som är värdefulla men som många av kyrkans biskopar saknar. 

 

Men nu är biskopshelgen slut. Eftersom svenska kyrkans överklagandenämnd undanröjt Göteborgs domkapitels beslut att avkraga präster som firat gudstjänster i någon av Missionsprovinsens gemenskaper, så måste dylikt gudstjänstfirande uppfattas som tillåtet. Alltså lovade jag på stört efter förfrågan att förrätta en gudstjänst under hösten i Korpilombolo gudstjänstgemenskap.

 

- - - - -

 

* det lustiga var att när Göran skulle sätta sig i min bil så hade jag på passargerarsätet en reklambroschyr som jag fått under fredagens hockeymatch (Luleå-Skellefteå) men helt glömt bort. På den stod med stora bokstäver Beijer (byggmaterial).

 

- Jaha, man har reserverad plats, sa biskopen.

 

** om än irreguljär sett ur svenska kyrkans officiella synvinkel

 

Men först - som vanligt på söndagkvällar - lite om vad som hänt under helgen.

 

Igår var jag på födelsedagskalas. Gav en krukväxt som present. Tänkte att jubilaren skulle vara duktigare än jag på blommor. Men även hon uttryckte viss oro att kunna klara blomman. Jag tröstade då med den sanning jag fått av Jocke:* betrakta krukväxter som snittblommor. Utgå från att dom inte håller längre. Om du till äventyrs får dem att överleva längre, betrakta det som ren bonus. Trösterikt för en som inte kan sköta blommor.

 

Trösterikt var det också vid gårdagens premiärmatch i SHL. Luleå slog Linköping med 4-0 på hemmaplan. Roligt att se.

 

Sen blev det söndagsglädje. Delar den glädjen med bloggare, vars blogg jag inte kan rekommendera av kända skäl. Högmässa i Hertsön. Jo, de tre frågorna blev stommen i predikan. Noterar att Håkan Sunnliden på sin blogg lagt ut en predikan med nästan samma struktur. Innehållet skiljer sig dock en aning.

 

Lunch på stan med en av gudstjänstfirarna. Besök hos mamma** på hennes boende och sen till bönhuset. Där fick jag både höra en predikan och bidraga med en. Men där var det inga frågor, bara påståenden. Precis som man förväntar sig.

 

Sist blev det kyrkfika.*** Och det var då den sista frågan ställdes. Med anledning av något som berättades.

- Om ingen godkänd manlig präst finns tillgänglig när det är behov att fira nattvard, vad ska man då hellre välja, som ger störst chans att man får äkta nattvard; att nattvarden leds av lekman eller av en prästvigd kvinna?

 

Fundera på det.

- - - - - - - -

* understundom kommentator på denna blogg 

 

** kan det räknas som hembesök i tjänsten när jag hälsar på mamma? Hon är ju faktiskt församlingsbo!

 

*** eller skulle man säga bönhusfika? Hur var det nu? Det var ju bönhuset som var kyrka enligt kommunal informationsskylt.

gick jag till idag på högmässa. Eller...gick och gick. Större delen av resan företogs med bil. Jag hade med mig mamma som jag hämtat på hennes boende. Ofta blir det att vi far till Örnäset som ligger närmast eller till Hertsön där vi numera känner oss mest hemma, men idag tog vi domkyrkan. Roligt att mamma får komma dit medan hon lever. Hon har för länge sedan uttalat att hennes begravningsgudstjänst en gång ska hållas där.

 

Roligt för mig också att denna söndag gå i domkyrkan eftersom gudstjänsten leddes av församlingens skolpräst som sedan ca ett år tillbaka är en av mina närmaste grannar.

 

En högmässa är ju alltid en högmässa men två små exempel på modernismens intåg i liturgin kunde jag notera. Dels "Kristus är mitt ibland oss" istället för "Herren är mitt ibland oss". Dels "Så lyder Guds ord" som ersättning för "Så lyder Herrens ord". Obetydliga skillnader. Och de nya formuleringarna är i sig själva inte felaktiga. Absolut inte. Men den som i årtionden hängt med i debatterna om det s k inklusiva språket känner ju igen vad det handlar om. I bästa fall onödig klåfingrighet. I värsta fall de små stegens tyranni. Jag erkänner rakt på sak: inget av det gillar jag och kommer aldrig begagna mig av. Inte ens om det inom något år kommer i en s k gällande handbok.

 

Kollegers predikningar ska man inte recensera, så jag nöjer mig ned att säga som dåvarande komministern i Haparanda, Leo Esko Johansson, sade till mig 1974 då jag som blott tjugoåring i Seskarö kyrka predikat i minst trettio minuter och var ganska nöjd med hur jag imponerat på mina jämnåriga i sommarkyrkan; när han gick förbi mig sa han bara, liksom i förbifarten, "ja, det var ju i alla fall inget fel vi fick höra idag". Jag har alltid bevarat det minnet och tänker än idag: underbara laestadiantradition, här ska inte människan berömmas och högmodet näras.

 

Under eftermiddagen fick jag även telefon av god vän som högläste ur Kyrkans Tidning om den nyss skedda splittringen inom västlaestadianismen i Finland. Alltså lär det nu finnas nitton laestadianska riktningar. Men de ledande i väst kommer naturligtvis inte att medge någon splittring. Budet kommer vara: dom har ju lämnat oss, alltså hör dom inte till oss. Vi har aldrig splittrats.

 

Blir i tanken påmind om den stora splittringen av världskristenheten på 1000-talet, den mellan öst (ortodoxa kyrkan) och väst (katolska kyrkan). De ortodoxa säger: katolikerna har lämnat den ursprungliga kyrkan. Katolikerna säger: de ortodoxa har lämnat den rätta kyrkan.

 

Allt känns förvånansvärt bekant. Tur att något är sig likt i kristendomen i dessa osäkerhetens tider.

Har jag varit på i dagarna tre. Övertorneå.

 

Åkte upp i fredags förmiddag tillsammans med god vän härifrån som deltar regelbundet i gudstjänsterna i Hertsön. Ambitionen var att delta hela tiden men när det närmade sig slutet beslöt vi (nåja, beslutet var mitt, min passagerare hade inget val) att smita från de två sista predikningarna för att inte komma hem för sent.

 

Programmet för dessa mötesdagar var konsekvent tightare än vanligt, två predikningar på en och en halv timme istället för två timmar. Det betyder att alla predikanter borde korta ner sina respektive predikningar till 45 min (inklusive tolkning, psalm och pålysningar). Få lyckades. Allra minst jag. Särskilt i går då jag höll på en timme och en kvart. 

 

Viss inspiration således. Men jag överlåter jag åt andra att "pröva allt och behålla det gott är". Mina tre predikotexter var ur 2 Mos 40, 1 Petr 1 och ur Josua kapitel 1. Av de predikningar jag själv hörde uppskattade jag nog mest de två som hölls av min ungdomsvän och prästvigningskamrat Timo Saitajoki. De var klara, tydliga och undervisande. 

 

Att vi fick predika på samma stormöte var riktigt roligt. Det har vi faktiskt gjort en gång förr. Det var 1975 (tror jag) i Överkalix. Då var vi båda ganska färska präststudenter och hade fått i uppgift att hålla varsin morgonbön (vilket i dessa sammanhang betyder en lite kortare predikan än vanligt.) Det var då (eller var det året innan då jag fick hålla en morgonbön i Muodoslompolo?) jag råkade smälla till lampan på predikstolen (man hade den tidens traditionella skrivbordslampor) så att den gjorde något varv på predikstolen. Att gestikulera* har jag inte slutat med. Även denna helg fick lampan några törnar.**

 

Sista dagen blev det aningen dramatiskt. Ett kraftigt åskväder drog över bygden med åtföljande skyfall och regnsmatter på tältet som gjorde det svårt att höra, sedan blixtar och dunder varav en rejäl blixt upplevdes vara mitt över tältet. Elen slogs ut i omgångar och även ljudanläggningen. Då valde predikant och tolk att gå ner på marken och åhörarna uppmanades "flytta närmare" (gott om lediga platser). Denna uppmaning tog deltagarna ad notam. De inte bara sökte nya platser utan de även drog hela bänksektioner närmare altarringen. Det gjorde att när det blev min tur predika hade jag åhörarna betydligt närmare än normalt. Riktigt gemytligt. Faktiskt en god upplevelse trots allt.

 

Jag har förstått att åtminstone någon av mina predikningar ledde till viss diskussion, både positiv och negativ. Men eftersom jag fick grönt ljus av en av de äldre predikanter (dock ej predikande denna gång) som hör till dem jag känt ända sedan laestadiansk ungdomsväckelses tid på 70-talet så oroar jag mig ej.

 

F ö var vi nog minst fem deltagare på mötet som var mer eller mindre delaktiga i densamma ungdomsväckelsen på tiden då det begav sig.

 

Boende fick vi hos goda vänner som alltid visar stor gästfrihet och generositet.

 

Slutintrycket? Alltid trevligt.***Att möta goda vänner man lärde känna för redan över 40 år sedan ger alltid en extra dimension. Jag kommer gärna igen.

 

Men helt klart kan man säga att alla karaktärsdrag som någon gång skulle gett anledning kalla denna rörelse en väckelse - dom är nu borta. Nu är detta en vanlig kristen rörelse, men med sina särskilda kännetecken. Men ska rörelsen i huvudsak bara präglas av att det ska vara som det alltid varit - då kan man ju åtminstone göra det lite roligare och aningen vidga "verksamhetsutbudet" ****

 

- - - - - - -

 

*det är tydligen ärftligt. Även min farfar, som var präst, lär en gång i Norsjö kyrka (där han var kyrkoherde) ha slagit iväg blomvasen på predikstolen, men eftersom han var lång lyckades sträcka sig och nå vasen med ena handen och buketten med den andra medan vattnet for i nacken på kyrkvärden som satt nedanför.

 

** dock var det i Muodoslompolo som jag råkat uttrycka mig på ett sätt som uppfattades vara felaktigt, för vilket jag mycket vänligt och omtänksamt förmanades av både Olle Aasa och Roland Wälivaara, vilka dock även tagit mig i försvar inför andra kritiker och sagt att det bara var ungdomlig obetänksamhet som gjort att jag uttryck mig aningen inkorrekt. I en predikan senare på dagen hade dock predikanten Alex Snellman tagit upp saken, utan tydlig hänvisning till mina ord, men genom att flera gånger uttrycka saken såsom den borde uttryckas.

 

*** utom en detalj i lördagens sångkväll i kyrkan: kantorn spelade mördande sakta. Laestadianska ungdomar kan sjunga betydligt snabbare! Det vet jag.

 

****exakt vad man skulle kunna göra (enligt min tanke) kan jag berätta om någon frågar. Men det känns lite sorgligt när man gång efter annan erfar att i enskilda samtal kan många enstaka personer ge uttryck för en längtan efter förnyelse i olika former, men gemensamt och kollektivt är det ingen som orkar, vill eller vågar föreslå eller driva någon som helst förändring.

Då blev det inget arbete. Inget som har med vanliga jobbet att göra. Det är ju semester. Och inget av typen gräsklippning eller slyröjning eller ens dammsugning, eftersom det är söndag. Min barndoms fostran sitter djupt: man jobbar inte på söndagar.

 

Vad har jag då gjort idag?

 

1. Promenerat en runda som jag gått oräkneliga morgnar under senaste dryga tio åren. Genom Björsbyn, ut till gamla E4, längs densamma till Aurorum och hem via Högskolan och Porsö centrum. Oftast har jag promenerat denna runda på lördagar och söndagar eftersom det var så mycket trafik på gamla Haparandavägen på vardagmorgnar. Sedan några år finns nu en cykel- och gångväg längs stora vägen så det skälet gäller inte riktigt längre. Men vanan att gå denna strecka på helger och ta andra vägar på vardagar finns kvar. Låter nästan lite andligt: traditioner finns kvar även sedan dom förlorat sin motivering.

 

2. Läst mer i del två av Folke Olofssons Credo.

 

3. Varit i kyrkan

 Hertsökyrkan, där mässa celebrerades av Mats och Sommarkyrkan medverkade med sång.

 

4. Suttit med telefonen i hand och läst en massa sex år gamla blogginlägg. Tänk vilka intressanta inlägg som finns i detta bloggarkiv. Fann bl a ett som det förvånar mig att ingen av fjolårets anmälare riktade strålkastarljuset mot. Gjorde verkligen kära anmälarna sitt jobb ordentligt? Det kan man undra.

har hänt under sista dagen av helgen. Eftersom jag firat helgens högmässa redan på lördagen vid OAS-mötet var jag inte lika angelägen söka mig någon lämplig dylik igår..

 

Gudstjänster blev det dock i andra varianter. Dels ett dop som jag lovat privat. Och dels gick jag om aftonen i bönhuset. Tyvärr blev jag ordentligt försenad så jag missade det mesta. Dock fick jag vara med om rejäl sångarglädje med traditionella psalmer och sånger. Jag uppskattar visserligen den lovsång jag får uppleva i OAS-sammanhang. Som komplement till normalt psalmsjungande. Men jag värderar också riktiga psalmer. Då är laestadianska gudstjänster att lita på.

 

Kaffe efteråt hos kristna vänner. Goda samtal. Tänk om alla andra kristna kunde inse att dom skulle tro och tänka precis som vi. Vad lungt  och gott allt skulle bli då :)

blev det.

 

Först högmässa i Örnäsets kyrka. Erkänner att det numera känns lite ovant att fira mässa i så stor kyrka när man sedan många år mest huserat i liten distriktskyrka. Känner mig även numera betydligt mer bekväm med versus populum än med ad orientem. 

 

Nå, vi var i vart fall förhållandevis många för att vara mitt i sommaren - tror jag. Vi var nog närmare fyrtio än trettio. Tur att vi var i stora kyrkorummet. I Mariakoret hade vi inte rymts.

 

En mindre gudstjänst fick jag vara med om senare under dagen. Det var när jag om aftonen hämtade mamma på boendet och tog med henne till kvällmässan som Bosse ledde i Hertsön. Länge sedan mamma var i kyrkan. Hon uppskattade det. Även jag uppskattar att få vara vanlig gudstjänstdeltagare ibland. Men då ska det vara väl genomförd liturgi och god predikan, som det var ikväll.

 

Med mamma blev det även en snabb sväng förbi kyrkogården och sen biltur genom stan innan det var dags att efter ca två timmar återvända till hennes boende.

 

Men under eftermiddagen hade jag som sagt även förrättat ett dop och varit på ordentligt dopp hemma hos dopfamiljen. Roligt få se alla fem barnen som man fått förmånen döpa. Den finurligaste lekstugan hittills (två våningar) fick jag även bekanta mig med.

 

I högmässan fick jag även möta ett par som jag lärde känna i början av 80-talet under min prästtid på Porsön. Sedan länge bor dom söderut och vi ses bara ytterst sporadiskt. Men varje möte är en högtidsstund.

 

Sist Portugal-Frankrike 1-0. Jag höll på rätt lag! Prestation vinna utan Ronaldo! 

 

Men nu är EM slut. Då kan man ju ägna kvällarna åt något vettigt istället. Kanske läsa? Just nu håller jag på med del II av Folke Olofssons Credo. 

 

I morgon (eller rättare: senare idag, efter lite nattsömn) planerar jag gräsmatteklippning. Blir det regn får det bli dammsugning som alternativ.

Men först var jag i Örnäsets kyrka och firade högmässa. Kanske var vi lite drygt 1% av antalet på stormötet. Men för att vara en sommarsöndag i kyrkan var det bra med folk. Flera som varit med på stormötesnattvardsgången i går kväll kom ändå till högmässan. God nattvardslängtan. I stort sett fullt i lilla Mariakoret. Nästa söndag tar vi gudstjänsten i stora kyrkorummet! Jag har högmässa i Örnäset även kommande söndag.

 

Efter högmässan snabbtur till Hertsön för återlämnande av de nattvardsattiraljer jag lånat därifrån. I framtiden - när det blir allt färre aktiva präster som finns med i laestadianska sammanhang - blir det nog svårare att organisera lånande från kyrkor till stormöten. Är det snart dags att Stortältföreningen gör som OAS-rörelsen gjort, köper egna nattvardskärl? Risken är ju förstås att existensen av egna nattvardskärl skulle kunna fresta några lekmän att ta nattvardsförvaltningen i egna händer. Då säger jag stopp. (Vilket inflytande jag nu kan tänkas ha.)

 

Nå, efter det for jag ut till Arcushallen tillsammans med god vän jag mötte i kyrkan. Efter "kyrkaffe" hann vi höra en predikan före middagspausen. Sen fick vi höra de två sista och avslutningen. Allra sist kaffe och hemfärd.

 

Vad blir intrycken? Roligt vara där. Jag konstaterar dock att det som var betydligt vanligare när jag mötte denna rörelse för över 40 år sedan, och som en gång gav den sin karaktär; glädjerörelse ("liikutuksia") och offentlig bön om förlåtelse med åtföljande högljudd församlings-"avlösning" - numera inte förekommer alls. Det innebär, enligt min ringa mening, att alla rimliga skäl att längre kalla rörelsen  för "väckelsen" har försvunnit. 

 

Men rörelsen kan ändå vara betydelsefull. Jag har sagt det i många år: det är ju här "kyrkfolket" finns när Svenska kyrkan snart bara består av anställda. Men man borde våga förnya formerna. Det finns (!) andra uttryck för kristet liv än predikningar! Mer bön t ex. Jag tvingas erkänna att min förväntan att jag ska fara från mötet förvandlad, förändrad; att jag skulle mött något, fått erfara att Gud gör något; den är nog numera större på ett OAS-möte än på ett laestadianmöte. Och det är lite synd, för i grunden har jag nog tidigare tänkt att den laestadianska rörelsen med sin omvändelsepredikan, betoningen av förlåtelsen mm "egentligen" äger ett större djup och en mer förvandlande kraft än den karismatiska förnyelsen. Märkligt när man börjar uppleva det tvärtom.

 

Men jag kommer likväl tillbaka. Om en månad är jag själv kallad predika på nästa stormöte, i Övertorneå. Då får jag glädjen träffa min prästvigningskompis Timo som också kommer dit som predikant. Två präster som talare på samma stormöte! Det måste varit flera årtionden sedan det hände.

 

 

Det blev bättre väder igen. Den molninghet som slog till just när jag skrev förmiddagsinlägget vek undan och sen har det varit ganska fint väder resten av dagen.

 

Idag firade jag alltså kvällsmässa som vi gör varannan vecka under sommaren. Något förkortad högmässa. Inte så många var vi men fin gudstjänst, tycker jag i alla fall, även om jag hostade och kraxade mig igenom den. Inför mässan hade jag gjort upp med organisten att inte sjunga prefationen men när jag väl kom till mässliturgin så upplevde jag att talande och psalmsjungande värmt upp rösten så mycket att det gick.

 

En bloggkamrat - Mikael Karlendal - har idag konverterat. Han hade ju förutspått det på sin blogg men inte släppt datumet. Bland hans kommentatorer har vissa lyckönskat, andra beklagat. Jag hör till förstnämnda grupp. Varför inte? Mikael var ju ändå frikyrklig. Nu kommer han till en riktig kyrka! Annorlunda för oss i Svenska kyrkan. Vi anser oss ju ha levt i en riktig kyrka (med historik - ska vi säga "stamtavla"? - ämbete och sakrament). Men sakta(?!) ser vi allt detta förspillas. Vad gör man då?  Blir vi tvungna konvertera vi också? Eller kan det som vi uppfattat som det goda svenskkyrkliga arvet räddas? 

 

Några som på sitt sätt försöker det - på ett sätt som vissa stöder, andra ifrågasätter - är vännerna (för mig är dom vänner!) inom Missionsprovinsen. Kommer deras väg få framgång? Det var en fråga jag fick fundera på ikväll när jag samtalade med en Missionsprovinspräst som deltagit i mässan och sedan följde mig hem på en kopp kaffe.

 

Nu återstår frågan: kan man bli anmäld till domkapitlet för att man räknar en Missionsprovinspräst bland sina vänner - och till råga på allt bjuder honom på kaffe?

 

Den som lever får se.

 

- - - -

* pga fotboll med eftersnack blev det så sent att det redan inte längre är idag utan i morgon - sett ur ett gårdagsperspektiv alltså!

 

Det har inte varit så vackert väder. Synd för alla som tänkt vara ute och glädja sig i det vackra vädret. Om nu någon hade tänkt det. 

 

Själv blev jag uppringd av äldsta dottern i går morse och fick frågan om jag ville komma och hjälpa hennes man med lite snickeriarbeten på deras förråd som är under uppförande. Eftersom den typen av arbeten hör till det roligaste jag vet så slängde jag mig i bilen. En släng av ovädret fick vi också så en del av arbetet fick utföras med regnställ* på. Sågandet skedde dock i garaget.

 

Kort besök hos god vän innan jag lämnade grannstaden och for hemåt.

 

Även idag var jag iväg. Min viktigaste insats denna dag var kanske att få äldsta barnbarnet att lugna sig så att han kunde sova middag.

 

Dagens gudstjänst blev om aftonen i bönhuset efter att jag bestämt för att inte gå på annan gudstjänst i rent studiesyfte. I bönhuset fick jag höra två predikningar. Alltså anser jag mig ha uppfyllt Katekesens ord att inte förakta Guds ord och predikan. Alltså kan det förlåtas mig att jag några gånger kört elsåg och skruvdragare. Och när vi sjöng gamla gedigna psalmer ur 1937 års psalmbok så hann jag tänka att det uppväxande släkte som veckorna i ändå sjunger detta måste få en mycket gedignare andlig fostran än dom som bara sjunger s k lovsånger med många gånger ganska ytliga och till intet förpliktande texter.

 

Snart slut på matchen Frankrike-Schweiz. 0-0 ännu. Ska även denna match avgöras i sista minuten, som flera andra hittills i detta EM. Nä, det blev oavgjort

- - - - - 

* mitt MC-regnställ. (Så uppfyller jag ett av mina löften från denna ringa bloggs ännu ringare begynnelse - ett löfte jag inte lyckats hålla! - att alltid få med något MC-relaterat oavsett vad jag skriver om)

 

 

bär jag inom mig två insändare/debattartiklar jag skulle vilja skicka iväg. Den ena till Världen idag där jag i så fall skulle blanda mig i debatten mellan Bo Brander och bp Åke Bonnier. Den andra skulle gå till finlandssvenska kvartaltidsskriften Kristet prespektiv  där jag skulle vilja ytterligare problematisera frågan om skapelse-evolution vilket Joakim Förars skrivit en artikel om. Den som lever får se om jag ids producera någon av dem.

 

Inte just nu i alla fall. Nu blir det bara återblick på gågna helgen. I lördags var jag till Boden och hjälpte till med passning av barnbarn. Är det roligt eller roligt att få träffa de små krypen?

 

Söndag f m glömde jag bort det som allt mitt planerande för helgen centrerats kring; den ekumeniska friluftsgudstjänsten i Södra hamn. Istället for jag till kollega med hustru och satt där framför deras TV och såg helgonförklaringen av Elisabeth Hesselblad. Roligt varje gång man ser Petersplatsen och inser att där har man varit flera gånger. Högtidligt och fint med mässa från Peterskyrkan. Och som jag alltid brukar säga när jag på TV ser gudstjänst därifrån, eller deltager i en, vilket jag gjort en gång: "precis som i Hertsökyrkan, bara lite större format".

 

Det enda som stör mig är pratet om att sverige nu har två helgon. Varför så okritiskt låta Rom bestämma? Vi glömmer inte Ingegerd Olofsdotter (sveriges förste döpte konungs, Olof Skötkonung, dotter) som vördas som helgon i den ortodoxa kyrkan undrr namnet Anna av Novgorod och hon levde flera hundra år före den heliga Birgitta.

 

Under eftermiddagen skjutsade jag min inneboende student till flyget. Hans termin är slut så nu blir det sommarlov. Till hösten har han egen studentlägenhet.

 

På kvällen mässa i den kyrka och gudstjänstgemenskap som är mig kärare än t o m Peterskyrkan. Skälet till kvällsmässa var givetvis att möjliggöra deltagande i förmiddagens ekumeniska gudstjänst. Några av mässdeltagarna hade varit i hamnen på förmiddagen. Flitigt folk.

 

Synd att jag missade ekumeniken, tänkte jag på förmiddagen framför TV:n. Men det kändes som att jag trots allt fick en liten slev av ekumeniken; jag såg ju Antje Jackelen i TV-bild.

 

Lite förlängd helg känns det som när det var nationaldag idag. Lite firande på Hertsötorg under några timmar. Personal från kyrkan drog sitt strå till stacken. Avslutning med psalmsång och bön i kyrkan.

 

I morgon (nej, onsdag!) har vi heldagsmöte (nästan) med präster och diakoner och biskopen och stiftsjuristen. Då ska det handla om olika saker. Bl a stiftets utarbetade s k Codex Eticus (= om hur präster och diakoner bör uppföra sig, i jobbet och privatlivet.) Det stod väl inget specielt om bloggande?

På mindre än ett dygn. Båda gångerna i Örnäsets kyrka. Först lörd kl 19 en mässa som beställts av Fridsförbundet. Några gånger per år vill dom ha mässa i samband med sina församlingshelger då det är kallade predikanter. Själv ledde jag inte mässan, jag var bara med och distribuerade. Inte så mycket folk som det kan vara. Ska man tänka sig att även laestadiankristna kan prioritera stug- och båtliv före Guds ord och sakrament? Hemska tanke!

 

Kaffe hann jag med i bönhuset också. Där kom en av de gästande predikanterna och frågade om jag köpt ny mc ännu. 

- Jag har läst på din blogg, sa han och berättade sen att han varje sommar lånar sin sons motorcykel. Han uppmanade mig verkligen att göra slag i saken. Vad tror kära läsarna, får det bli så? En äldre predikants ord ska man ju inte förakta!

 

Andra mässan för helgen var dagens högmässa. Ledd av Bosse. Till den tog jag med mamma som jag hämtat på hennes äldreboende. När vi sedan for tillbaka så kom min moster o morbror och vi fikade tillsammans på altanen. 

 

Den reflektion man dock inte kan undvika är varför det ska vara "egna" mässor i samarbete med Fridsförbundet? Varför inte komma till Bosses högmässa på söndagen?

 

Nå, trevlig helg I alla fall. Och jag kan berätta att båda mässorna inleddes korrekt "I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn" INTE "i skaparens, befriarens och livgiverskans namn". Inte heller på något annat kulturellt gränstänjande sätt:)

 

F ö har jag kommit på ett nytt sätt att inleda gudstjänsten som skulle bygga vidare på den utredning som levererats från svenska kyrkan, nämligen "Demokratin är en successiv uppenbarelse". Enligt svenska kyrkans egen självbeskrivning är den ju en demokratisk folkkyrka vilket bl a kommer till uttryck i att demokratiska organisationer (läs:politiska partier)  engagerar sig i kyrkan.

 

Vad sägs om följande inledningsord, som helt sätter rubriken för det som förmedlas i gudstjänsten: " i socialdemokraternas, kristdemokraternas och sverigedemokraternas namn." Trefaldig demokrati!

 

Och eftersom inledningsorden ska vara fakultativa enl förslag så är det givetvis tillåtet för den kyrkliga oppositionen som ogillar kyrkans politisering att även fritt utforma alternativet "i ÖKAs, POSKs och Frimodig kyrkas namn."

 

AMEN!