Torbjörn Lindahl

Idag. Men redan igår eftermiddag infann sig semesterkänslan. Nu gör man exakt vad man vill. Det jag hittills mest velat är arbeta ute på gården och omkringliggande yta. Gräsmattetrimning. Och slyröjning. Och avsågning av nedhängande grenar på närbelägna björkar. De senare aktiviteterna för att ge mig och grannar bättre utsikt över vattnet. Jag bor ju med huset så nära (en sakta igenväxande!) fjärd att det känns som att bo i sommarstuga.

 

Planen för dagen var annars besök i Boden för hjälp med förrådsbygge. Men igår kom SMS från dottern som meddelade att hjälp ej längre är av nöden. Plåttaket är redan på plats.

 

Igår fick jag även bud från min tvillingbror att en god vän till familjen avlidit. Hon var några år yngre än mina föräldrar och var som en extra faster åt oss barn (särskilt de äldsta av oss) under vår uppväxt. Hon saknade egna barn. Sist jag träffade henne måste ha varit vid hennes 80-årskalas. Tiden går. Länge nu har hon varit svag och senaste veckan har vi väntat döden varje dag.

 

Även om hon inte kunnat tala på länge så ringde min bror igår till hennes goda vän som varit med henne praktiskt taget varje dag och hon la sin telefon vid hennes öra och min bror talade en "sista hälsning". Både tack och farväl men även en önskan att hon nu skulle "ta Jesus vid handen när hon går över gränsen så ses vi i himmelen". Några timmar senare dog hon.

 

Finns det något mer fridfullt och tröstefullt än när både den döende och anhöriga/vänner delar tron att Jesus är med både före, genom och efter döden?