Torbjörn Lindahl

i Luleå stift - i vart fall dess styrelse plus några sympatisörer - har varit samlade.

 

På EFS-Sundet utanför Luleå. Fredag kväll och hela lördag. Fredag kväll mer fria samtal och mässa som avslutning på kvällen. Lördagen mer arbete med genomgång av valplattformen och lite strategifunderingar  inför nästa års kyrkoval. Naturligtvis röstar alla på Frimodig kyrka i kyrkomötesval och stiftsfullmäktigeval och i de lokala kyrkofullmäktigeval där vi ställer upp. Att Frimodig kyrka är det enda verkliga alternativet blir allt tydligare.

(Dessutom har vi roligast. Men det vet du ju redan!)

Även om du normalt inte läser BloggarDag så måste du läsa dagens inlägg (tisd 29 november)* som heter Saklig oenighet i tio punkter. Där avslöjar han fullständigt kyrkostyrelsens förste v ordf, tillika f d LO-ordf. Vad ska man säga när hon som, som sagt är, är kyrkostyrelsens vice ordförande talar om "vi" i förhållande till "kyrkan". Vilka "vi" undrar man stilla? Ockupanterna?

 

- - - - 

 

* jag erkänner öppet: jag rekommenderar Dag Sandahls blogg. Förstår att detta kommer att ge mig en ny domkapitelsanmälan.

Naturligtvis ska man inte det. Inte ens de åtta år jag själv satt där gjorde jag det. Det är nämligen inte ett kyrkomöte - om man nu skulle ge det ordet en något så när rimlig betydelse. Det är en partipolitisk kongress för diskuterande av diverse kyrkligt anstrukna samhällsfrågor. Eller finns det någon bättre definition?

 

Denna kongress har nu på sitt bord haft frågan om man borde införa ett ytterligare krav på dem som vill bli prästvigda, nämligen att de utan all diskussion ska vara beredda att i äktenskap sammanviga personer av samma kön. Motionen med den önskan blev nedröstad. Med stor marginal. Men den stora övervikten nejröster berodde nog på att då jasägarna insåg att dom skulle förlora så lade dom (nästan kuppartat) ett alternativt tilläggsförslag med innehållet att en utredning istället skulle göras för att se vilka åtgärder - inklusive de i den nedröstade motionen föreslagna - som behöver vidtagas för att tillse att inget s k diskriminerande sker.

 

Århundradets mest onödiga beslut! Jag träffade idag min vän och chef, domprosten. Hon berättade att det i Luleå Domkyrkoförsamling förekommit en (1) vigsel av enkönat par sedan saken blev tillåten i mars 2010. Ett tillfälle på drygt sex och ett halvt år alltså! Eftersom vi är tolv präster kommer det med nuvarande takt att ta långt över 70 år innan alla ens fått chans till en sådan vigsel. Och om man t o m skulle tänka sig att alla tolv "vägrade" viga enkönat så skulle många av oss varit döda i årtionden innan vi ens hunnit "vägra" en enda gång.

 

Så var det med detta onödiga beslut. Nästa fråga blir ju vad det kostat kyrkoavgiftsbetalarna:

Två timmars debattid i plenum. 251 ledamöter + sannolikt några tiotal tjänstemän (sekreterare, kanslister, ljudtekniker, vaktmästare och serveringspersonal. Toalettstädarna inte att förglömma. Multiplicera med timlön. Därtill beredningstid i utskottet. Fjorton ordinarie ledamöter och fjorton ersättare. Och naturligtvis pappars- och kopieringskostnader då motion och betänkanden ska spridas till alla ledamöter.

 

Och allt detta bara för att några politiket som nästlat sig in i kyrkan tycker det är så ytterst angeläget att det inte ens finns en teoretisk chans att det skulle finnas någon präst som avböjer en vigsel till förmån för en kollega (som det snarast finns överskott på) som gärna genomför den. 

har jag varit med om idag. Ett höll jag själv och två har jag hört. Vi var dom i tur och ordning. Inte graderat efter angelägenhet utan i den ordning dom hölls. 

 

Under eftermiddagens prästkollegium höll jag en variant av det föredrag om bikten som jag hållit många gånger både i församlings- (Älvsbyn och Boden) och OAS-sammanhang och som jag för en halv månad sedan skulle ha hållit i församling i stiftet om inte kyrkoherden därstädes slutligen ansett mig som person vara så olämplig att han förbjöd saken trots att varken ämnet eller min förmåga tala om detsamma ifrågasattes. Men min chef domprosten var positiv. Och närvarande kollegor kom med intressanta och värdefulla kompletterande synpunkter. Kanske kommer jag även få hålla det offentligt här i domkyrkoförsamlingen.

 

På kvällen åhörde jag ett föredrag på Fridsförbundet av Gertrud Storsjö om yoga, mindfullness mm och dessa företeelsers rötter i österländska religioner. Mycket intressant. Av Gertrud Storsjö finns även böckerna Buddha eller Kristus och Ni ska bli som Gud. Om böckerna är lika intressanta som föredraget så kan dom rekommenderas. Föreläsningar av Storsjö finns även på nätet. Givetvis är det viktigt att vi lär oss genomskåda allt som numera sköljer över oss.

 

Föreläsaren hade även med sig en god vän (jag uppfattade inte namnet, halvdöv som jag är) som gav ett fylligt personligt vittnesbörd med insiderperspektiv. Också det mycket intressant.

 

Kvällen ordnades av vår kristdemokratiska lokalpolitiker Annette Asplund som varit milt sagt i blåsväder pga sitt ifrågasättande av yoga i skolan. Jag hoppas hon kände stödet från alla närvarande.

 

Närvarande var jag även på hockey i går (tisd) kväll. Roligt se Luleå ta sig samman och äntligen vinna efter fem förluster i rad.

av det jag för en dryg vecka sedan hade lust men inte ork skriva om.

 

2. Jag tänkte skriva lite om Allhelgonahelgen som nu knappast alls har med helgon att göra utan som numera presenteras som en helg då vi saknar dem som dött. Sakna och sörja måste man visst få göra om man förlorat någon. Det är rätt och nödvändigt. Men synd att tanken på helgonen hamnat i bakgrunden.

 

Sedan är det ju märkligt att Alla helgons dag blev kvar i vår svenska lutherska almanacka trots reformationen. Kanske ett bevis på att vi i folkdjupet varit mycket mer katolska än vi tror.

 

3. Som tredje punkt tänkte jag skriva om yoga och mindfullnes och en massa annat österländskt som översvämmar västerlandet. Mina synpunkter:

a) dylikt österländskt har sina rötter i hinduism och buddhism

b) det är inte religiöst neutrala tekniker

c) att ägna sig åt sådant påverkar på sikt både människosyn och livssyn

d) kristna bör avstå dylikt

e) de som finns i Luleås närhet (eller även längre bort om man vill sitta timtals i bilen!) kan på onsdag 16 nov kl 18 komma till Luleå Fridsförbunds bönhus på Örnäset och höra Gertrud Storsjö tala om dessa viktiga frågor. Hon har skrivit boken Buddha eller Kristus.

 

4. Om Unesco-resolution skriver jag inget mer. Den debatt som blev i kommentarfälet till mitt inlägg 4 nov får t v räcka.

 

- - - -

 

Såja, nu är jag ifatt I skrivandet.

 Om påvens besök och om luthersk-katolskt.

 

Vad ska man säga? Att påven tog över reformationsjubileet? Synd för lutheranerna att dom kom i bakgrunden. Själva radikaliteten i det faktum att påven besöker ett lutherskt reformationsjubileum har trots allt lite svårt fastna i mig. Men det beror väl på att påven numera inte känns så främmande. Och inte skrämmande heller om någon nu tycker det.

 

Det som blir nästan komiskt nu när det katolska ska konfronteras med det "lutherska" är ju att det viktigaste i den senare traditionen nu sägs vara kvinnor som präster och äktenskap för enkönade par. Som om det är detta som påven ska behöva ta ställning till när han ska möta det "lutherska". 

 

Funderar även på om jag nu i detta tidevarv av vurm för påven borde kontra med att läsa någon protestantisk/luthersk bok om skillnaden mellan lutherskt/protestantiskt och romersk-katolskt. T ex Gerdmars Guds ord räcker eller Lars Borgströms Bibliskt och romerskt-katolskt? Det är bara att erkänna att den typen av böcker inte längre lockar mig. Varför? Är det för att min en gång eventuellt existerande lutherdom snart är all? Jag vet inte. Jag har visserligen nog alltid känt mig (och gör det än!) som kristen "av Augsburgska bekännelsen" men "luthersk"?? Varför det? Och alla typer av "hela-konkordieboken"-kristendom har alltid kännts onödigt försnävande. Nej, snarare är jag allmänkyrklig " i den tradition som är svenska kyrkans" som bp Göran (om jag minns rätt) uttryckte det på den tid då vi båda var dekaner i Synoden. 

 

Men när jag nu råkar vara inne på olika grader av luthersk bekännelsetrohet, så ställer jag frågan sålunda:

Om man bekänner Confessio Augustana (Augsburgska bekännelsen) men inte "Hela Konkordieboken" på vilken punkt riskerar man då fara vilse? Dvs, i vilket avseende är Augsburgska bekännelsen så otydlig eller ofullständig att man kan åka så fel trots den att man riskerar sin salighet? Alltså: varför är "hela konkordieboken" nödvändig för den som redan står på Augustanas grund? Jag säger som improperierna: svara mig! För jag vet ärligt inte svaret på frågan sådan jag här formulerat den.

 

Det övriga jag hade lust skriva om någon gång får jag ta en annan gång.

känns det som jag varit. Och ännu är, så länge musiken finns kvar i medvetandet.

 

Jag fick nämligen ett mail från en vän med ett avsnitt ur en ortodox gudstjänst. Även påven finns med på bild så min gissning är att det är från någon unierad kyrka (en i grunden ortodox kyrka med östlig liturgi som anslutit sig till katolska kyrkan).En präst (eller diakon? eller bara man?) och en ung flicka sjunger solostämmorna.

 

Gudomligt vackert. Tur att jag lärt mig att man inte ska bli ortodox bara för den vackra liturgins skull, annars skulle jag konverterat på stört.

 

Nu får jag konvertera i lugn och ro. De flesta av mina vänner tycker jag ska göra det i så maklig takt att jag hinner dö först. Den som lever får se.

 

Tack för liturgin, du som sände den

Det skulle kunna handla om något av följande:

 

1. Lutherskt-katolskt, påven(s besök) mm

 

2. Allhelgonahelgen. Hur den inte längre handlar om helgon (levande och döda) utan om att sörja

 

3. Debatten om yoga  mm i skolan och samhället; föranlett av den frimodiga kristdemokratiska Luleå-politikerns, Annette Asplund, protest mot att bara hänga med i vad "alla" andra gör och tror.

 

4. Att UNESCO visst antagit någon resolution som i praktiken frånkänner att judendom (och därmed kristendom) skulle haft något med Jerusalem att göra

 

Men jag är för trött så det blir inget med det.

 

Godnatt!

Tänk så märkligt. Det var ju det som sades vid hans tillträde. Och att folk snart skulle inse det. Framförallt journalister och opinionsbildare som lät sig förledas i tanken av hans vänlighet och folklighet, och tänkte att han snart skulle vrida hela kyrkan åt annat håll. i synen på äktenskapet, ämbetet mm. Undrar om den svenska journalistkåren äntligen lärt sig att påven är katolik? En av kvällens nyhetssändningar hade som en av sina huvudrubriker att påven inte öppnar för kvinnor som präster i katolska kyrkan. Jag tycker nästan synd om journalisten. Säkert peppad av kollegor och chefer. Kanske själv drömmande om det stora scoopet: om jag får chansen till en egen minut med påven och mikrofon i handen då ska jag ställa den för hela svenska folket mest avgörande frågan, alla kategorier. Och så ställer hon den fråga som vilken grundskoleelev som helst (med något så när elementära kunskaper) redan vet svaret på: kommer det snart kvinnor som präster i katolska kyrkan?

 

Jag menar: snälla journalister, är ni i verkligheten så dumma som ni verkar eller gör ni er till? För säkerhets skull: om du någon gång får chansen intervjua statsministern så slösa inte bort din dyrbara tid genom att fråga om sossarna tänker föreslå att vi avskaffar vår parlamentariska demokrati.

Alltså idag när man såg TV-sända katolska mässan från Malmö. Tvingas erkänna att jag känner mig mer hemma när jag tv-ledes deltog i mässan än igår i den ekumeniska gudstjänsten. Kanske beror det mest på igenkännandets glädje i liturgin (precis som i Hertsökyrkan, bara i lite större format:) Eller var det bara formatet som skilde? Helt klart var det både Maria och offer som vi bär fram på sätt som inte riktigt nämns i Hertsökyrkan. Men är skillnaderna av den grad att de måste vara kyrkoskiljande? Det är det jag undrar över.

 

Ändå känns katolska gudstjänsten ärligast av de två tv-sända. Man vet vad som gäller. Den är vad den är. Inga sidoblickar. Gårdagens ekumeniska gudstjänst däremot blir mer av en manifestation. På något sätt säkert framdiskuterad och framkompromissad för att inte förbigå någon, för att sända rätt s k signaler. Man vill visa någonting. Sådana gudstjänster har jag alltid svårt för. Känner mig som om jag är på politiskt möte. Har svårt uppleva mig inför Guds ansikte. Dessutom måste ju gårdagens gudstjänst även höra under kategorin temagudstjänster. Såna ger mig alltid frossa.

 

Upplevde alltså att det var mer gudstjänst idag. Beror det på att jag med åren alltmer upplever att det bara är kompletta mässor som är riktiga gudstjänster? Alla övriga gudstjänster är antingen utbroderade bönestunder eller högtiligt utformade föredrag. (Fördenskull icke utan värde!)

 

Men idag som sagt, riktig gudstjänst på TV. Jag kom t o m ihåg att resa mig när Franciskus utdelade välsignelsen.

På TV alltså. Såg först lite nyhetsinslag om hans ankomst till landet. Sedan ett, ja vad ska jag kalla det? Snarast något slags -fördriva-tiden-i-vantan-på-gudstjänsten. Och naturligtvis handlade det om en liten minoritet inom katolska kyrkan. Eller några små minoriteter. Givetvis kan SVT inte undvika att någon gång ge vinkligen att katolska kyrkan är stor och stygg och förtryckande.

 

Sedan såg jag ekumenisk gudstjänst från Lunds domkyrka. Är det någon som minns att det idag är 499 år sedan Luther spikade upp något på kyrkporten i Wittenberg? Inte jag. Men påven kommer jag minnas. Man undrar om påven vill nå't med sitt besök eller om han bara insåg att om han själv dök upp istället för bara någon kardinal med ekumenikansvar skulle han själv ta all uppmärksamhet och det lutherska helt glömmas bort? 

En anledning god som någon för en påve?

 

Under gudstjänsten satt jag och konstaterade att alla som satt framför centralaltaret var män! Jag tänkte att här kommer det att bli kritik. Men, se, just då blev det evangelieprocession, och vem fick gå i den och läsa evangeliet en bit ner i kyrkan? Antje Jackelen! Ser man på. Frågan blir om det är en tillräckligt stor mumsbit för eventuella kritiker att dom inget förmår säga eller kommer dom likväl att av allt som fanns att skåda fortsatt notera att Jackelen satt på en sidoplats i koret?

 

Det som jag var mest nervös för var att något av de fem barnen som varligt gick fram med tända ljus skulle gå för fort så lågan slocknat. Vad hade man gjort då? Som tur var gick det bra. Yngsta flickan som gick först hade tydligt instruerats att gå på luciavis det syntes tydligt, dvs att mycket kort dröja på stegen så ljuslågan regelbundrt hinner resa sig, men några av de senare barnen gjorde mig riktigt nervös.

 

Nervös blev jag dock inte av de fem förpliktelserna. Snarast var det självklarheter. Att tala väl om varandra, inte fokusera på det vi är oeniga om utan på det vi delar osv. Knappast kontroversiellt och då också utan revolutionerande sprängkraft.

 

Roligt se gamla studiekompisen Stefan Holmström (nu EFS' missionsföreståndare) i rutan. Förutom påven och Jackelen den enda i rutan jag mött i verkligheten. Nej, fel. Även kungen och drottningen och Alice Bah Kunke har jag sett i kyrkomötet. Och Anders Arborelius på Oas-möten. 

 

Undrar hur många av kära läsarna som tänker: "han som skriver alla dom här dumma inläggen, honom har jag mött i verligheten."

 

Frågan kvarstår: fick påven i verligheten möta några riktiga lutheraner?

Det pratas om det ibland. Och särskilt nu inför påvens besök i landet. Från mången s k "protestantiskt" håll ifrågasätts att katolska kyrkans nattvardsbord inte är öppet för alla. Önskningar framförs om att påven under sitt sverigebesök ska säga, eller åtminstone antyda, något som visar att en förändring är på väg. De delade (icke gemensamma)* nattvardsborden förklaras vara en anstöt för den icketroende världen. Det borde undanröjas.

 

Själv har jag aldrig riktigt förstått detta med önskan om gemensam nattvard. Jag har alltid tyckt att det mer är enhetens mål än dess medel.

 

1. Att just delat (alltså: i betydelsen "icke gemensamt" , snarast sönderdelat)** nattvardsbord skulle vara någon särskild anstöt förstår jag inte. Svenskar på många mindre orter i landet har redan i åtskilliga årtionden vant sig att å central plats i samhället se en lång anslagstavla uppdelad i sektioner där Svenska kyrkan, EFS, Filadelfia, Betel, Elim, Ebenezer och Frälsningsarmen var för sig annonserar Väckelsemöte  lörd 19 och Helgelsemöte sönd 11. Enda undantaget var Svenska kyrkan som hade helgsmålsbön lörd 18 och högmässa sönd 11. Om inte denna upplysande anslagstavla - och den verklighet den visar - är anstöt nog så spelar det väl ingen roll om de kristna bakom kulisserna firar nattvard var för sig eller tillsammans?

 

Alltså: så länge samfunden består - och vi vill fortsätta leva i dem! - så gör väl just splittrat nattvardsbord varken till eller från. Vill vi fira gemensam nattvard på söndagen så bör vi omedelbart på måndagen lägga ner de samfund som genom sin blotta existens är en splittring. Och  vill vi behålla samfunden, ja, då är det som det är.

 

2. Varför är så många "protestanter" så angelägna att bli godkända vid just katolska kyrkans nattvardsbord? Förstår inte det heller. I hela mitt liv har jag levt i vetskapen att jag som barndöpt inte är välkommen till nattvard i troendedöparförsamlingar. Jag har aldrig brytt mig. Aldrig längtat efter det. Vill dom ha det så är det deras ensak. Nöjd och glad tar jag emot Kristi kropp och blod i mitt eget samfund.

 

Alltså: vill man nu så nödvändigt kommunicera i katolska kyrkan så får man väl konvertera. Anser man istället sin samhörighet i det egna samfundet och det egna samfundets existens, vara så viktigt att det är värt ens engagemang då får man offra något annat. Den som gifter sig med flickan i grannhuset väljer faktiskt bort flickan på granngatan. Äta kakan och ha den kvar är dåligt handlingsmönster.

 

- - - - -

 

* och ** lägger till förklaringar inom parentes då jag uppmärksammades på det jag redan insett: det här blev språkligt otydligt. Se kommentar.

 

 

Efter en dag i vanligt arbete, bl a sjukkommunion och famljekväll i kyrkan med både mat och familjegudstjänst - jag vill ge en stor eloge till mina arbetskamrater för deras sätt att levandegöra gågna söndags evangelieberättelse om Jesu möte med Sackaios - så var jag idag åter i Töre och bidrog till urstädningen av svärfars torp.

 

Idag blev jag satt att gå igenom bokhyllorna. Eftersom svärfar är präst* ansågs det att jag möjligen skulle ha bäst förstånd att avgöra vad av kyrklig och teologisk litteratur som bör sparas och vad som kan slängas. Om det var något jag ville överta fick jag göra det. 

 

En lustig bok som jag slängde på elden var ett exemplar av den provutgåva av psalmboken som Verbum gav strax innan nya psalmboken kom för trettio år sedan. I sagda utgåva var det bara text på några uppslag sedan var det blanka sidor bara för att folk skulle få känna på hur nya psalmboken skulle bli med sina svagt gulaktiga sidor vilket då sades skulle vara läsvänligare än traditionella vita sidor. I senare utgåvor tror jag verbum återgått till vita sidor. Man skulle ju kunna tänka sig att om Kyrkomötet inte beslöt om nya psalmböcker och evangelieböcker stup i kvarten, med åtföljande nyinköp i församlingarna, utan lät de inköpta vara kvar i åtskilliga årtionden så skulle dom gulna av sig själv. Nå, mötet med denna bok igen (mitt eget av Verbum tillskickade exemplar slängde jag redan för trettio år sedan) gav upphov till eftertänksamma tankar om den kyrka vars rikedom gör det möjligt trycka en bok med blanka sidor i tusentals exemplar. De flesta av våra medkristna i världen skulle kanske tycka att om man väl producerar en bok på över 1000 sidor för distribution till landets alla församlingar så borde det kanske stå något i den. Eller ska vi tolka det så att med böcker från Verbum gäller numera samma omdöme som en släkting (på annan ort än där jag bor!) gav om nykommen präst i församlingen:

- I bästa fall säger hon ingenting!

 

Idag tyckte vi det var som bäst få slänga saker på elden. På bilden ses jag slänga en bok. Givetvis blev det massor ur svärfars bibliotek jag ej kunde förmå mig slänga. Så nu är jag ännu längre från uppfyllandet av mitt löfte att inte lämna efter mig massor som mina barn ska bli tvugna slänga. Den sista bok jag tog ur den gamles bokhylla för flytt till min egen var Himlarnas drottning - Guds moder i Guds ord  av Scott Hahn. Den tar jag mig an med stort intresse.

har jag varit på ikväll. Det kan man väl säga. Mötte gammal vän som blev präst fyra år efter mig. Dock jobbade han inte som präst så väldigt många år. Han lämnade prästjobbet och svenska kyrkan och blev katolik och sedan katolsk präst. 

 

Nu är han i Luleå och ledde lördagskvällens mässa i katolska kyrkan. Alltså var jag där. Mer för hans skull än för mässans, tvingas jag erkänna. Men mässan var fin att vara med på och en tänkvärd predikan. Att vi uppmanades be om ett visst helgons förbön störde mig inte. Om sagda helgon vill be för mig får hon gärna göra det.

 

Men huvudsyftet var alltså att träffa vännen prästen så efter mässan promenerade vi till liten trevlig eritreansk restaurang (tidigare omnämnd på bloggen) och åt en bit mat och drack något gott till. Och samtalade! Det var ju det huvudsakliga ändamålet med vårt möte. Mycket om gemensamma erfarenheter och vänner. Och om läget i kyrkan, mest om svenska kyrkan.

 

Vi försökte också (på mitt förslag) jämföra våra kyrkors tro och själavårdspraxis genom följande tänkta exempel:

Man får som präst kallelse till en människas sjuk-(döds)bädd. En människa som är döpt kyrkomedlem vill förbereda sig för evigheten efter ett liv utan särskilt aktiv tro. Vad skulle vi göra?

Min katolske väns svar: ta emot den sjukas bikt, ge förlåtelse och erbjuda kommunion (nattvard). Och eventuellt de sjukas smörjelse.

Mitt svar: ta emot bikt, ge förlåtelse och ge nattvarden.

 

Den viktigaste skillnaden oss emellan var att han skulle ha med ett redan konsekrerat nattvardsbröd och ge kommunion utan helt mässfirande; jag skulle ha med bröd och vin och fira en enkel mässa. Men i princip samma sak: syndabekännelse, förlåtelse och nattvard.

 

Så vad är egentligen den avgörande skillnaden mellan våra kyrkor? Vad är det som gör att vi "protestanter" så tålmodigt och uthålligt måste hålla fast vid vi-har-rätt-och-ni-har-fel i förhållande till katoliker trots att vi i det avgörande läget erbjuder människor exakt samma sak?

slut för den här omgången. Nu har jag undervisat tre gånger på Fridsförbundet, vilket jag tidigare berättat om.

 

Första gången gick vi igenom de ställen i bibeln som talar om nattvarden. Instiftelseorden i de synoptiska evangelierna och 1 Kor 11 och de ställen i Apostlagärningarna som berättar hur brödet bryts. Kapitel två och tjugo var det väl. Och i det senare stället berättar författaren Lukas att det var "första veckodagen". Här ser vi början till vårt söndagliga gudstjänstfirande.

 

Joh 6 hade jag också tänkt kommentera men hann bara ytligt beröra. Tvistefråga: när Jesus talar om att äta hans kött och dricka hans blod och att den som gör det har evigt liv; syftar han då på nattvarden eller ett andligt ätande genom tron?*

 

Andra gången stod olika nattvardsläror i centrum. Här gällde det att betona läran om realpresensen. Brödet och vinet är inte bara symboler.

 

Ikväll var det dags gå igenom högmässoritualet. Lite om dess bakgrund dels i synagoggudstjänsten (ordets gudstjänst) och i påskmåltiden (nattvardens gudstjänst).** Även en genomgång av hur mycket bibelord som finns med i en vanlig liturgi. Till sist min personliga favorit: att visa hur den kompletta högmässan gestaltar Jesu liv.*** Det har jag skrivit om här på bloggen för några år sedan. 

 

Roligt få undervisa. Men delvis lite märklig känsla i dessa sammanhang. Jag menar: många som finns med i laestadianskt församlingsliv glider ju sakta allt längre bort från kyrkligt nattvardsliv. Medan jag själv under åren vuxit in i det allt djupare och innerligare för varje år som gått. 

 

Hmm...?! Säger jag bara. Fortsättning kanske följer.

 

- - - - - 

 

* Kyrkor som ofta firar nattvard brukar hävda det förra, dom som sällan firar nattvard tror ofta det senare.

 

** Jag nämnde även att tempeltjänsten ju också måste vara en bakgrund till vårt nattvardsfirande eftersom vi kallar den möbel där man dukar upp nattvarden för altare .= offerplats. Men den offerplats vi tänker på är ju Golgata, där Kristus bar fram sig själv som ett offer.

 

*** I korthet:

Beredelsen = Johannes döparen

Gloria/laudamus= Jesu födelse

Evangelie- (procession och) -läsning= Jesu offentliga framträdande vid dopet

Predikan= Jesu offentliga verksamhet (undervisning och under)

Trosbekännelsen= Petri bekännelse vid Caesarea Filippi

Tillredelsepsalmen= "Se vi går upp till Jerusalem..."

"Välsignad vare han som kommer..." (i Helig)= Intåget i Jerusalem

Instiftelseorden=Golgata

(Epiklesen (bön om Anden)=Pingsten - här blir det, som den uppmärksamme noterar, lite "fel ordning")

Kommunionen= Den uppståndne bryter bröd i Emmaus på påskdagskvällen

Tacka och lova + välsignelsen= himmelsfärden (Lärjungarna tillbad, Jesus välsignade)

För några veckor sedan fick jag en kallelse av en prästkollega att kommma och hålla föredrag om bikten. Det är ett ämne jag talat om många gånger. Första gången jag fick en kallelse i det ärendet var när min gamle kamrat (förra gången han var komminister i norrbottens pärla) bad mig komma och tala på en församlingshelg. Sen har det blivit åtskilliga gånger fr a i OAS-sammanhang. Det var väl där som någon hört mig och tyckte det vore värdefullt om församlingsbor och gudstjänstfirare i distriktskyrka i större stadsförsamling i nybildat jättepastorat fick chans ta del av undervisningen.

 

Sagt och gjort, distriktsprästen (tillika en av mina prästvigningskamrater) ringde och bad mig komma, vilket jag lovade. Allt gott och väl? Trodde du, ja.

 

Igår f m ringde kollegan och sa att det blir ingenting. Hans beslut hade nämligen överprövats och upphävts av församlingsherden och ytterst pastoratskyrkoherden. Den senare av dessa  hade dessutom längre fram under dagen även vänligheten ringa mig personligen och framföra motiveringen.

 

Nu ska jag inte här fördjupa mig i anledningen till varför en kyrkoherde skulle kunna anse att just jag inte bör komma till pastoratet, utan fokusera på den organisationsstruktur som överhuvudtaget gör en sådan överprövning möjlig.

 

Jag gissar att det församlingsdistrikt till vilket jag var kallad sannolikt har en befolkning som gör att det för några årtionden sedan lika gärna kunnat vara ett eget pastorat med mer än en präst. Särskilt om det legat på landsbygden och inte i större (med norrlandsmått mätt) stad. I så fall hade den nu aktuelle distriktsprästen varit kyrkoherde och ingen annan, vare sig grannkyrkoherde eller prost hade haft minsta anledning bry sig.

 

Men så icke nu. I den nya kyrkostruktur som nu växer fram (som en enskild kyrkoherde naturligtvis är helt oskyldig till) blir de organisatoriska enheterna allt större. Makten koncentreras och flyttas steg för steg uppåt och samlas i allt färre händer. Och de (den!) som äger dessa händer kommer naturligtvis inte att vilja/kunna avstå att bruka den makt som i händerna samlas. Den som makten haver kommer alltid att finna goda och välmotiverade anledningar bruka den. 

 

Den principiella organisatoriska frågan alltså! Kommer detta att fungera? Naturligtvis inte! Lika lite som sovjetkommunistisk planekonomi. Andlig förnyelse, väckelse och äkta församlingsbyggande har alltid börjat nerifrån. 

 

I det nu aktuella fallet råkar det dock finnas en äktenskapsunion mellan anställd i det distrikt som nu tvingas missa gediget, på allt sätt oklanderligt, lutherskt föredrag, och kyrkoherde i grannpastorat. Detta kunde ju möjligen innebära att sagde grannkyrkoherde kunde kalla ökänd norrbottenskomminister till en föredragseftermiddag och då kunde Guds-ord-hungrande  församlingsbor i missgynnad distriktskyrka på egen hand göra en trevlig utflykt.

 

Ty "Guds ord bär icke bojor" (Paulus).

 

- - - - - -

 

Eftersom jag i detta inlägg fokuserat på den principiella organisationsfrågan så kommer kommentarer som innehåller gissningar om vilket pastorat som är första anledning till dessa skriverier icke att publiceras.

kommer jag att hålla tre fredagkvällar framöver i vuxengruppen i samband med den s k Fredagstimmen i Luleå Fridsförbunds bönhus på Örnäset.

 

Fredag 30/9 kl 18.30

 

Fredag 7/10 kl 18.30

 

Fredag 14/10 kl 18.30

Genomgång av högmässoliturgin. Varför gör man som man gör? Hur kan man se liturgin som en hel  predikan  om Jesu liv?

 

Välkommen! Även du som normalt inte besöker bönhuset

har jag haft under helgen. Bp Göran (Beijer) från Missionsprovinsen har varit i Norrbotten och då även varit förbi mig. Göran kom till Luleå på lördagen och senare på eftermiddagen skjutsade* jag honom till Överkalix där annan chaufför tog över för sista biten mot Korpilombolo. På vägen stannade vi till hos svärfar i Töre. Han tyckte mötet var roligt eftersom han haft Görans pappa i exegetik under sina präststudier.

 

Söndagen celebrerade jag och predikade i Hertsön. Bp Göran gjorde detsamma i Korpilombolo gudstjänstgemenskap. På eftermiddagen återsågs vi i bönhuset på Örnäset dit han fått skjuts. Då hade jag även hunnit födelsedagsuppvakta ett av mina barn tillsammans med mamma.

 

Idag om aftonen skjutsade jag biskopen till flyget efter det att vi ätit middag tillsammans med andra vänner vilka sen stannade på kvällste. Att jag personligen uppskattar biskop Göran är ingen hemlighet. Inte heller att jag betraktar honom som en riktig biskop.** Han har utan tvekan många kvaliteer som är värdefulla men som många av kyrkans biskopar saknar. 

 

Men nu är biskopshelgen slut. Eftersom svenska kyrkans överklagandenämnd undanröjt Göteborgs domkapitels beslut att avkraga präster som firat gudstjänster i någon av Missionsprovinsens gemenskaper, så måste dylikt gudstjänstfirande uppfattas som tillåtet. Alltså lovade jag på stört efter förfrågan att förrätta en gudstjänst under hösten i Korpilombolo gudstjänstgemenskap.

 

- - - - -

 

* det lustiga var att när Göran skulle sätta sig i min bil så hade jag på passargerarsätet en reklambroschyr som jag fått under fredagens hockeymatch (Luleå-Skellefteå) men helt glömt bort. På den stod med stora bokstäver Beijer (byggmaterial).

 

- Jaha, man har reserverad plats, sa biskopen.

 

** om än irreguljär sett ur svenska kyrkans officiella synvinkel

 

Finns det? Alltså på frågan jag ställde i förra inlägget. Uttolkad ungefär så: vad är minst fel; en prästvigd kvinna eller en lekman som förrättar nattvarden? Och vilken av dessa två skulle ha störst möjlighet "leverera"* en rätt nattvard?**

 

Hela frågeställningen utgår ju från att man har den grunden att en rätt prästvigd man bör vara sakramentsförvaltare. Delar man inte den grundsynen är ju hela diskussionen meningslös.

 

Nu har några kommentatorer gett goda synpunkter med anledning av föregående inlägg så kanske behöver inte mer tilläggas. Men då jag är allmänt prat- (läs:skriv-) sjuk så kan jag väl inte avstå några egna synpunkter.

 

Är ett rätt ämbete nödvändigt för sakramentets*** giltighet? I många (förment?****) lutherska sammanhang skulle man nog förneka det. Det är väl därför som man i många s k**** lutherska sammanhang har haft relativt lätt att acceptera att man förlorat biskopsämbetet och därefter låtit ämbetet vidareföras bara av präster, eller bevarat ett yttre biskopsämbete trots förlorad succession eller rentav tappat även prästämbetet och upphöjt tidigare lekmän (predikanter) till nya ämbetsbärare utan vare sig biskoplig eller prästerlig vigning.

 

Andra mer "högkyrkliga" lutheraner skulle kanske mena att det rätta ämbetet är nödvändigt. Åtminstone skulle dom känna sig osäkra om det inte var för handen. Riktigt exakt vad man då bygger på har jag aldrig riktigt fått klart för mig, men själv skulle jag kunna tänka mig Augustana art V: "För att vi ska få denna tro (min kurs) har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltandets ämbete inrättats".

 

När jag får frågan om jag tror att en ovigd lekman eller prästvigd kvinna kan fira en rätt nattvard, brukar jag svara att det är inte mitt problem, jag deltar aldrig i dylika nattvardsgudstjänster. De som gör det får själva ta ansvar för det som sker. Själv är jag bara angelägen deltaga i mässor som i så stor utsträckning som möjligt innehåller alla rätta beståndsdelar:

- riktigt (akoholhaltigt) vin

- veteoblater

- fullödig teologiskt korrekt liturgi

- manlig präst, vigd av biskop i historisk succession

- god förkunnelse (gäller det bara enstaka tillfälle kan man ha viss tolerans mot brist på denna punkt)

 

Att sedan, om någon av de rätta beståndsdelarna saknas, dra den exakta gränsen  för när ett äkta sakrament upphör - det vill jag inte göra. Och är det skillnad på enstaka tillfällen (tex i krigssituation där antingen bröd och vin eller riktig präst saknas - så att Gud skulle kunna låta den kontinuerliga välsignelsen följa med in även i en tillfällig bristsituation?) och etablerade sammanhang där man kontinuerligt (utan att det är helt nödvändigt) fortsätter att leva i brist? Vem vet?

 

Om någon skulle leva i en andlig gemenskap där det kontinuerligt brister i något av dessa avseenden skulle jag dock vilja uppmuntra att så snart möjligt söka upprättelse av det som ännu brister.

 

Men ursprungsfrågan var ju: vilket vore bättre/sämre i en tillfällig nödsituation, lekman eller prästvigd kvinna?

Jag avstår.

Jag skulle nog anstränga mig en aning till för att få fram en person som jag kan betrakta som en rätt präst.

 

- - - - -

 

* som det numera i alla sammanhang heter

 

** jag medger att frågan var lite skämtsam, men ändå inte helt utan allvar. Den passar kanske in under denna bloggs "allvarliga skämtsamheter"

 

*** vi talar här i praktiken bara om nattvarden. Eftersom kyrkan godkänner lekmannaförrättade nöddop så gäller ju frågan inte där

 

**** varför skriver jag understundom "förment" eller "s k" lutherska (detta är inte första gången). Jo, därför att jag anser att många lågkyrkliga och väckelsekristna sammanhang som berömmer sig av Luther likväl tappat mycket av ett fullödigt lutherskt kyrko- och gudstjänstliv.

finns i morgondagens evengelietext. Jesu fråga vem som satt honom till domare eller skiftesman. Sen den rike i liknelsen: vad ska jag göra? När skörden inte ryms. Och sist Guds fråga till den rike: vem ska nu få det du samlat?

 

Kanske blir dessa tre frågor stommen i predikan. Men säker ska man inte vara. Den som kommer till kyrkan* får höra.

 

- - - - - - 

 

* du vet ju vilken, eller hur?