Torbjörn Lindahl

Finns det? Alltså på frågan jag ställde i förra inlägget. Uttolkad ungefär så: vad är minst fel; en prästvigd kvinna eller en lekman som förrättar nattvarden? Och vilken av dessa två skulle ha störst möjlighet "leverera"* en rätt nattvard?**

 

Hela frågeställningen utgår ju från att man har den grunden att en rätt prästvigd man bör vara sakramentsförvaltare. Delar man inte den grundsynen är ju hela diskussionen meningslös.

 

Nu har några kommentatorer gett goda synpunkter med anledning av föregående inlägg så kanske behöver inte mer tilläggas. Men då jag är allmänt prat- (läs:skriv-) sjuk så kan jag väl inte avstå några egna synpunkter.

 

Är ett rätt ämbete nödvändigt för sakramentets*** giltighet? I många (förment?****) lutherska sammanhang skulle man nog förneka det. Det är väl därför som man i många s k**** lutherska sammanhang har haft relativt lätt att acceptera att man förlorat biskopsämbetet och därefter låtit ämbetet vidareföras bara av präster, eller bevarat ett yttre biskopsämbete trots förlorad succession eller rentav tappat även prästämbetet och upphöjt tidigare lekmän (predikanter) till nya ämbetsbärare utan vare sig biskoplig eller prästerlig vigning.

 

Andra mer "högkyrkliga" lutheraner skulle kanske mena att det rätta ämbetet är nödvändigt. Åtminstone skulle dom känna sig osäkra om det inte var för handen. Riktigt exakt vad man då bygger på har jag aldrig riktigt fått klart för mig, men själv skulle jag kunna tänka mig Augustana art V: "För att vi ska få denna tro (min kurs) har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltandets ämbete inrättats".

 

När jag får frågan om jag tror att en ovigd lekman eller prästvigd kvinna kan fira en rätt nattvard, brukar jag svara att det är inte mitt problem, jag deltar aldrig i dylika nattvardsgudstjänster. De som gör det får själva ta ansvar för det som sker. Själv är jag bara angelägen deltaga i mässor som i så stor utsträckning som möjligt innehåller alla rätta beståndsdelar:

- riktigt (akoholhaltigt) vin

- veteoblater

- fullödig teologiskt korrekt liturgi

- manlig präst, vigd av biskop i historisk succession

- god förkunnelse (gäller det bara enstaka tillfälle kan man ha viss tolerans mot brist på denna punkt)

 

Att sedan, om någon av de rätta beståndsdelarna saknas, dra den exakta gränsen  för när ett äkta sakrament upphör - det vill jag inte göra. Och är det skillnad på enstaka tillfällen (tex i krigssituation där antingen bröd och vin eller riktig präst saknas - så att Gud skulle kunna låta den kontinuerliga välsignelsen följa med in även i en tillfällig bristsituation?) och etablerade sammanhang där man kontinuerligt (utan att det är helt nödvändigt) fortsätter att leva i brist? Vem vet?

 

Om någon skulle leva i en andlig gemenskap där det kontinuerligt brister i något av dessa avseenden skulle jag dock vilja uppmuntra att så snart möjligt söka upprättelse av det som ännu brister.

 

Men ursprungsfrågan var ju: vilket vore bättre/sämre i en tillfällig nödsituation, lekman eller prästvigd kvinna?

Jag avstår.

Jag skulle nog anstränga mig en aning till för att få fram en person som jag kan betrakta som en rätt präst.

 

- - - - -

 

* som det numera i alla sammanhang heter

 

** jag medger att frågan var lite skämtsam, men ändå inte helt utan allvar. Den passar kanske in under denna bloggs "allvarliga skämtsamheter"

 

*** vi talar här i praktiken bara om nattvarden. Eftersom kyrkan godkänner lekmannaförrättade nöddop så gäller ju frågan inte där

 

**** varför skriver jag understundom "förment" eller "s k" lutherska (detta är inte första gången). Jo, därför att jag anser att många lågkyrkliga och väckelsekristna sammanhang som berömmer sig av Luther likväl tappat mycket av ett fullödigt lutherskt kyrko- och gudstjänstliv.

finns i morgondagens evengelietext. Jesu fråga vem som satt honom till domare eller skiftesman. Sen den rike i liknelsen: vad ska jag göra? När skörden inte ryms. Och sist Guds fråga till den rike: vem ska nu få det du samlat?

 

Kanske blir dessa tre frågor stommen i predikan. Men säker ska man inte vara. Den som kommer till kyrkan* får höra.

 

- - - - - - 

 

* du vet ju vilken, eller hur?

heter en mycket läsvärd bok. Utgiven av Credoakademin. Jag har just läst ut den nu i pausen mellan Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning III och IV.

 

Detta är också en levernesbeskrivning som berättar om en ung hängiven muslims* vandring och brottningar på vägen från islam till kristen tro, eller ska vi hellre säga på vägen till Jesus.

 

Författaren och huvudpersonen Nabeel Qureshi, är född, uppvuxen och boende i USA (bortsett från några år då familjen bodde i Skottland). Han är andra generationens muslim i västvärlden, föräldrarna från Pakistan. Uppvuxen i en familj där många ägnat sig åt islamisk mission fostras han att ta sin tro på allvar och beflitar sig också om att kunna vittna om och försvara sin tro i sin icke-muslimska omgivning, i skolan, highschool och college.

 

Det är i mötet med fr a kristna skolkamrater som hans tro börjar prövas. Men ofta blir han besviken på kristna; dom är antingen för okunniga eller för fega att ge honom det rätta tuggmotståndet när han vill diskutera religion. Annat blir det när han lär känna David. Och här fanns för mig en av de stora utmaningarna i boken. En kristen som kan ge svar på tal till en allvarligt frågande sökare och en som år efter år finns kvar som verklig vän, trots religions- och åsiktsskillnader.

 

Många av dom invändningar mot kristen tro som Nabeel har är ganska lika dom vi nöter från sekulariserade västerlänningar med kristen bakgrund: är Bibeln sann, har Jesus uppstått osv. Därför är det nyttigt läsa hans brottningar och se hur tvivlen ett efter ett övervinns.

 

Men inte bara tvivel ska övervinnas utan tro måste brytas ner: tron på Muhammeds och Koranens ofelbarhet. Här finns också mycket att lära om muslimskt tänkande och vilka sanningar som bär en troende muslim. Insikter får man också om vad det kan kosta en muslim att bli kristen, förlust av släktgemenskap och sociala sammanhang mm.

 

Eftersom författaren är verklig sanningssökare (och akademiker) så läser han massor av både muslimsk och kristen litteratur, lyssnar på debatter mellan muslimska imamer och kristna förkunnare och går verkligen till botten med frågor som Jesu död (dog han verkligen i korsfästelsen?  vilket muslimer förnekar) Kristi uppståndelse, Nya testamentets tillförlitlighet och Koranens tillkomsthistoria. Därför finns mycket i boken som även en kristen har nytta av att läsa.

 

Jag säger bara en sak: läs den! Och för att citera Paulus (Fil 4): "åter vill jag säga" läs den!

 

- - - - - -

 

* författaren tillhör den från Pakistan utgående minoritetsriktningen inom islam som kallas Ahmadiyya, vilket i sin tur är en grupp bland de ca 10-15 % av världens muslimer som inte tillhör någon av de två största grupperna sunni och shia.

 

Denna grupp har vissa särläror som gör att många majoritetsmuslimer inte betraktar dom som riktiga muslimer. I boken finns exempel på hur dom får försvara sin rätt kallas muslimer. Men bokens beskrivning av muslimsk fromhetspraxis och muslimska tänkesätt torde även gälla andra än bara denna grupp. Denna riktning försöker också (särskilt i västvärlden?) framställa islam som en fredens och icke-våldets religion på ett sätt som delvis kanske skiljer sig från historisk islam

är nu ikväll färdigläst. Det är rejäla böcker. Denna del var 536 sidor, och då är det stora sidor med text i dubbla spalter. Nu får jag en dryg veckas vila.* Den 20 september utges del IV i Umeå.

 

Jag har nämnt detta imponerande verk i en tidigare bloggpost för något år sedan. Och kan fortfarande rekommendera det till den som är historiskt och kyrkligt intresserad. Det är alltså en man som var präst i Umeå i slutet av 1700-talet (och början av 1800-? - sista delen får utvisa om han blev kvar i staden eller flyttade) och som berättar sin levnadshistoria. Den historia som i denna del tecknas (1789-96) skriver han (delvis? i slutversion?) ner ca tjugo år senare.

 

I denna del upptas en stor del av berättandet av hans minnen, av hans mångfaldiga försök att få en hustru. Bl a friar han under nästan ett år till en viss frk Sofie Lindahl - jag skulle gissa att hon är min farfars morfars fars syster eller något liknande - men där fick han till slut korgen. Och lika glad var han för det, verkar det som. Och lika glad borde hon vara, eftersom han vid den tiden var 35 och hon 17! Hans övriga öden och äventyr och hur det till sist blev med fru och barn ska jag inte berätta för att inte förta spänningen för den som beslutar taga sig verket an.

 

Men en liten berättelse från den prästerliga 1700-talsverkligheten ska jag bjuda läsarna på. Han blev ganska ofta kallad ut på socknen för att skrifta och ge nattvarden till döende människor. Då hörde det till att husfolket som tack för denna tjänst åt den döende skulle bjuda på en sup, alltså sattes en brännvinsflaska fram. Nu hände sig en gång att densamma flaskan var ytterst lik den i vilken han hade nattvardsvinet. Alltså råkade han en gång ta fel och ge en döende gumma sakramentet i form av brännvin. Snart upptäckte han dock sitt misstag och gjorde om alltsammans.

 

Men det som flera gånger fascinerar mig under läsningen är hur både författaren själv och många av dem han möter så oupphörligt och konsekvent ser Guds ledning, beslut och handlande i exakt allt som händer. Även när man drabbas av de allvarligaste svårigheter och prövningar (en hustrus eller ett barns död, eller en faders självmord osv) så kommer det inte i närheten att klaga utan bara "tacka och ta emot". Allt som sker är Guds vilja eller åtminstone tillåts av Gud. Gud vet bäst. Han ser längre. Han låter alltid allt samverka till det bästa osv. Är det möjligt att tro på det sättet så konsekvent, undrar man. Men samtidigt anar man att det i en sådan tro samtidigt kan vila en oerhörd förtröstan. Och detta är faktiskt (tro det eller ej!) gällande svenskkyrklig tro enligt 1878 år katekesutveckling.

* min vila från Stenberg blir kanske något längre så jag hinner läsa annat också

var det igår (fredag). Givetvis var det en god och kristligt sinnad församlingsbo som bjöd mig och kär kollega på något gott att dricka å lämplig lokal, därmed visande sin uppskattning av sina präster. Lägg datumet på minnet (9 sept.). Festen återkommer varje år på samma datum. Vill man inte göra det som blir uppmaningen när förkortningen uttyds kan man istället bjuda hem prästen på middag. Givetvis bör denna denna goda, från början utländska katolska, tradition introduceras även i Sverige. Även här i landet bör de troende lära sig uttrycka sin uppskattning för sin präster vilka genom ordets förkunnelse och sakramentens utskiftande erbjuder de nådens medel förutan vilka vi inte kan bli saliga.

 

Den okunnige tar - som vanligt - hjälp av Google.*

 

 

* om man - i sin iver och stora kunskapstörst! - gör det, kan det hända att man råkar hamna på en blogg vars rekommenderande förra året renderade mig en domkapitelsanmälan. Jag ber då kära läsarna att noga notera att jag i detta inlägg inte rekommenderar densamma bloggen. Ny domkapitelsanmälan är alltså inte nödvändig

Var är kyrkan?  Jag tror att jag för några år sedan haft det som rubrik på ett blogginlägg. Min tanke då var att jag vid något tillfälle sett det stora lekmannaengagemang som kan komma till stånd vid speciella tillfällen i bönhuset. Tex omkring fika och serveringar och festligheter. Och det helt med frivilliga krafter. Aktiviteter som det i kyrkoförsamlingen sannolikt skulle behövas tiotals anställda för att få till. Var är församlingen, i betydelsen troende engagerade människor, har jag frågat mig.

 

Idag när jag kom gående från bussen (steg av vid hpl Skuholmsrondellen) så fick jag anledning fråga mig om någon ansvarig på Stadsbyggnadsförvaltningen ställt samma fråga. Jag såg nämligen följande informationstavla. Givetvis har jag sett den förut och passerat den många gånger. Men jag har aldrig studerat den på nära håll. Förrän nu. Häng med så tittar vi på den.

 

Igår eftermiddag med biskopen. Jag skojade med honom och sa att det är väl märkligt att man ska behöva boka in samtalet fyra månader i förväg för att få prata en stund med en gammal kompis. Jo, det känns så. Så fort vi sitter mitt emot varandra på hans arbetsrum eller ute på ett matställe (andra gången på ett drygt halvår) så är det som att våra roller till stor faller av oss; det är inte komministern och biskopen utan gamla kompisarna Torbjörn och Hans.

 

Ändå pratade vi givetvis allvar. Det var ju jag som beställt samtalet så en del av mina funderingar, oro och bekymmer var väl det som delvis utgjorde dagordningen i samtalet: om kyrkans läge; om dess framtid; om möjligheterna för mer traditionalistiskt sinnade kyrkliga grupper (vilka jag själv känner mig befryndad med och som en del av) att få ett fungerande framtida utrymme i kyrkan; om den laestadianska rörelsens (vilken jag också känner samhörighet med) framtid i och utanför kyrkan; om Missionsprovinsen och OAS-rörelsen och oasmötet i Umeå i somras.* Och om det faktum att vi båda närmar oss pension. När nu biskopen beslutat gå i pension det år han fyller 63 (2018) så innebär det ju att vi kan bli pensionärer samma år. 

 

Jag sa då att om det blir oasmöte i Umeå igen till sommaren så kunde vi ju sedan förlägga norrlandsoas i Luleå året därefter så kunde biskopen som nybliven pensionär vara helt fri medverka.

- Gärna, sa han.

 

Igår kväll i telefon med prästkollega i Missionsprovinsen. Erkänner att jag känner exakt samma kollegiala gemenskap med präster i provinsen som med vanliga svenskkyrkliga.

 

Idag på förmiddagen hade jag ett uppmuntrande samtal med kollegan och tidigare kyrkomöteskamraten Håkan Sunnliden. Roligt höra hans glädje i sin nya roll som pensionär. Förkunnare fortsätter han dock att vara. Vi kommer att mötas i Österbotten om en vecka. Det ser jag fram emot.

 

Nu blir det snart lunch med två kollegor.

 

- - - - - -

* jag vill dock inte referera ett enskilt samtal på bloggen. Men inget är hemligt, så den som frågar får veta.

Har nu arbetat två dagar. Detta blir tredje dagen. Men idag ligger uppgifterna på eftermiddag och kväll så det blir ledigt ännu en stund.

 

Även igår  blev det kvällsarbete. Planering inför årets konfirmandgrupp i Fridsförbundet.  I tisdags avslutade jag arbetsdagen med ett besök på lassarettet hos församlingsbo som skadat sig i en olycka tidigare i sommar. 

 

I övrigt har de tvenne dagarnas arbetsinnehåll till stora delar bestått i förberedelser och planeringar för sådant som komma skall; både enskilt och i grupp: områdeskollegium och prästträff.

 

Idag är det som sagt tredje dagen. Det ligger väl alltid en biblisk förväntan inför tredje dagen. Idag kommer jag att möta biskopen för ett samtal om framtiden, vilket jag själv önskat. Det ser jag fram emot.

är det nu. Det innebär dock inte att måndagen blir arbetsdag eftersom jag (på sedvanligt prästerligt vis?) inleder arbetsveckan med veckoledig dag. Men sedan börjar det och div information har redan under semestern nått mig som gör att det redan är en hel del inskrivet i almanackan. Så något slags nytta ska man kanske ändå göra.

 

Pratade idag med en något äldre kollega och kunde dela många goda erfarenheter. Jag fick då chansen uttrycka att även om det finns mycket i "svenska kyrkan" som numera fyller mig med sorg och mycket jag är oerhört less på; så när jag väl står vid altaret för att celebrera eller i predikstolen för att predika, då fyller det mig med samma glädje som i min första prästtid. Det  har jag väl iofs berättat för kära läsarna tidigare, men det är uppmuntrande betänka det. Kärleken till det centrala i prästämbetet består - efter 37 år! Då ska den väl räcka några år till.

 

 

Är det det nu? Efter gårdagens TV-debatt mellan äb o Annika Borg o Marcus Birro? Skönt vore väl det. 

 

Lite förutsägbart blev det väl. Borg fick ju bara enkelt säga att det är väl ok om människor känner glädje över sina kors. Äb kunde givetvis inte säga emot. Det gladde uppenbarligen Borg. Äntligen fick hon lite upprättelse. Birro framförde uppgiften att kristna är den mest förföljda gruppen i världen. Viktigt påpekande, som nu sakta börjar slå igenom. 

 

Intressant var också äb:s korta snuddande vid att hr kommunikationschefen Sjöbergs inledande facebook-synpunkter på initiativet Mitt Kors var olyckligt (eller hur orden nu exakt föll). Jag har själv svårt att komma förbi intrycket att hans ord var det som startade hela rabaldret eftersom han uppfattades som central representant för svenska kyrkan som därmed som helhet ansågs vara mot Korset.

 

Men det var med nöd och näppe man uppfattade något av debatten eftersom alla pratade i mun på varandra och knappast föreföll lyssna på varandra. Man får hoppas att TV-tittarna inte uppfattade det som typiskt kristet beteende.

Alltså Luthers, har min gamle kamrat läst. För tredje gången!!! Han berättar om det på sin blogg. Har karl'n blivit katolik? kan man nästan fråga sig. Känns som rena överloppsgärningen. Hoppas den kan komma mig, svage läsare, till godo.

 

Jag äger också densamma boken. Vet precis var den står i bokhyllan. Längst ner tillsammans med div stora och delvis tunga postillor som mest finns för att mitt teologiska bibliotek ska se imponerande ut. Böcker som till största del är olästa. De enda postillor jag verkligen läst från pärm till pärm är Luthers huspostilla och en av Laestadius och möjligen Laitinens postilla.  Nu är ju inte Galaterbrevskommentaren en postilla, men den känns vara i samma klass, gammal som den är.

 

Nå, det exemplar jag har är inte så gammalt. Enligt dedikation så har jag fått den vid min 30-årsdag av ett gäng prästkollegor, äldre och jämnåriga. Östen Tano och Lage Ollinen, vänner under många år men nu båda avlidna; Krister Tano och Björn Karlsson, båda sedan länge avhoppade från prästämbetet och nu ortodoxa; Mats Rondahl, nu kyrkoherde i Gällivare-Malmberget och en finsk präst som vigdes här i Luleå och tjänstgjorde några år i stiftet innan han (enligt vad som sagts mig) återvände till Finland; en präst som vi lärde känna men som jag nu knappast minns mer än till namnet: Kimmo Maanselkä.

 

På den tiden, början av 80-talet hade vi ju prästmöte varje år.* Då blev det tradition att några av oss brukade passa på att träffas lite privat någon gång vid sidan av det gemensamma programmet. Roligt tänka tillbaka på gågna tider. Vilka förhoppningar hade vi då? Hur trodde vi att framtiden skulle bli? Hade vi rätt i våra spådomar?

 

Men boken har blivit oläst. Vad beror det på? Att jag läser ganska lite, trots allt? Eller att jag läst lite just Luther i synnerhet? Båda är rätt. Men kanske borde jag ta mig samman och plöja igenom den nu så jag bättrar på min lutherdom inför reformationsjubileet? Nä, lat som jag är väljer jag nog den enkla vägen: jag tar en tur till min gamle kamrat så får han - som läst boken tre gånger! - ge ett fylligt referat. Det kan ju inte vara så svårt om det förhåller sig så som min gamle kamrat skriver  på sin blogg att vad den kommenterade galaterbrevsversen än handlar om så talar Luther om rättfärdiggörelse av tro. Då vet vi det. Kanske har jag sedan länge upplevt att det räcker att läsa Augustana art IV. Där står det. Enkelt och tydligt. Alltså behöver jag inte läsa flera hundra sidor för att hamra in i min skalle det som redan finns där eller slösa bensin på en Älvsbyresa för att få assistans i hamrandet. Måste hitta andra skäl. Skäl till läsning kunde ju vara artighet mot dem som gav mig boken. Att det är kul sitta och ljuga en stund med sin gamle kamrat duger helt visst som ensam anledning för en resa till norrbottens pärla.

 

Om man dessutom hade motorcykel att köra med...

 

- - - - - -

 

* årliga prästmöten (men s k "ordinarie prästmöte" vart sjätte år)  initierades av Stig Hellsten 1971, och uppskattades i detta stora stift där många präster sällan hade möjlighet se varandra. Ordningen överlevde även Olaus Brännströms episkopat, men då hade viss trötthet börjat komma, så efter ett år som biskop avskaffade Gunnar Weman ordningen. Då blev det vart annat år och sen har det successivt blivit...ja, vaddå? Finns det längre någon regelbunden ordning som går att urskilja?

 

(Nu blir jag osäker om jag far med osanning? Övergick det till vartannat år redan under Olaus tid? Rätta mig den som minns!)

Det gör jag. Och mer och mer för varje år som går. Jag är ju uppvuxen under en tid då kanske en gång i månaden möjligen var det som normalt erbjöds i de flesta församlingar. Sedan har nattvardsfrekvensen sakta men tydligt och stadigt ökat. Och på de platser där jag själv tjänstgjort har jag aktivt bidragit till den utvecklingen. Dock har jag - enligt egen uppfattning! - gått försiktigt fram. Andra anser kanske att jag gått för snabbt fram. Sedan har kanske inte alla varit lika säkra på var slutmålet är; det som jag anser vara söndaglig mässa.

 

Ett viktigt steg på vägen för mig personligen var den Israelresa jag var med om för drygt åtta år sedan. Vi som åkte på resan bestämde oss för att vi slulle fira mässa varje dag. (Första veckan var vi två präster som delade ansvaret, andra veckan var jag ensam, ty kollegan hade bara planerat vara med en vecka). När vi då firat mässa i kanske fyra dagar i sträck, då började några av oss - inklusive jag själv - bli lite less. Vi kände som att "nu orkar vi inte mer". Vi beslöt dock att hålla mässfirandet igång (deltagande givetvis frivilligt). Och nu får jag tala bara för mig själv! Jag var tvungen att fundera över vad var det som gav känslan att man inte orkade? Att det skulle vara arbetsamt med mässa ofta? Och jag kom fram till att det beror på förväntan att man måste känna något särskilt. Firar man mässa mer sällan kan man ju ägna tid och kraft åt att känslomässigt "ladda upp" inför mässan. Och upplevelsen att det var en "bra" eller "välsignad" nattvardsgång blir beroende av vad man "känner" och upplever. Firar man mässa ofta orkar man inte med sådana ständiga känsloupplevelser. Alltså fick jag där i Svenska teologiska institutets kapell i Jerusalem inse - och jag tvingas här erkänna att det tog mig 55 levnadsår varav 29 prästår att på allvar inse det - att värdet i mässan ingenting har att göra med vad jag känner och upplever utan bara med det att Kristi kropp och blod räcks och mottas, för dig utgiven, för dig utgjutet. 

 

Och när vi då fortsatte att dagligen fira mässa och jag kände mig kall och stum utan några fromma känslor, då fick jag efter några dagar på ett helt nytt sätt erfara hur mässans välsignelse inte ligger i känslor och upplevelser, inte heller i gripande psalmsång och god predikan, utan just bara i det välsignade brödet och vinet. 

 

Så numera är en helg utan nattvardsgång i praktiken nästan en förlorad helg. Att medvetet söka sig till den kristna gemenskapen "bara" för att höra predikan (om mässa finns inom räckhåll) det är som att byta ut söndagsmiddagssteken mot hårdbröd.

 

Och på senare år har jag också försökt öva mig i ett nytt medvetet sätt att leva med i liturgin (när jag själv inte celebrerar); jag står upp under hela nattvardsliturgin, fr o m "Upplyft era hjärtan" t o m "O, Guds Lamm" och jag försöker att hela denna stund blunda och bara lyssna på prästens böner (som man lär sig utantill om man går ofta) och läsa/sjunga alla församlingssvar utantill så jag slipper öppna ögonen och stirra i en agenda. Prova själv. Det ger en oerhörd inlevelse i mässan. Om dessutom predikan är åtminstone acceptabelt bra då ger en komplett högmässa en sådan andlig mättnad att den utan vidare lätt uppväger flera timmars lyssnande i ett bönhus. Jag tror mer och mer att katolske prästen Anders Piltz har rätt när han säger att den oerhörda predikosjukan i lutherska sammanhang beror på att vi firar mässa för sällan. Vi måste helt enkelt med prat ersätta den välsignelse Kristus kan ge oss fysiskt i mässan.

 

Men för en rätt mässa krävs rätta präster som firar mässan på rätt sätt. Hur länge kommer det att finnas? Och vad gör vi när - OBS! "när" (om nuvarande utveckling i svenska kyrkan fortgår utan ändring) inte "om" - det inte längre finns? 

En vecka kvar av semestern. Nästa tisdag är jag i selen igen. Har jag då njutit av semestern? Vilat? Det är frågan. Latat mig i alla fall.

 

Vad händer nu när jobbet börjar? Inget särskilt. Allt rullar på som det brukar. Eller dyker det kanske upp något särskilt som jag ännu inte är medveten om? Roligt vore ju det i så fall. Eller tråkigt. Det beror ju på vad det är. Hellre roligt än tråkigt, naturligtvis. 

 

När jag tänker på roligt inser jag att jag saknar Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp; gruppen som alltid har roligast. Och är vettigast. Under semestern har jag läst (i vart fall ögnat igenom) årets kyrkomötesmotioner. Som vanligt bara motionerna från Frimodig kyrka som är värda stödja. (Jo, det var nog en motion till som jag skulle kunna tänka mig att ge bifall, men nu minns jag inte vilken det var). Fredrik Sidenvalls (FK) motion om Luthersk öppen kyrkosyn var intressant. Väl värd att läsa. Om inte annat så för den utförliga motiveringens skull. Där fanns mycken kunskap att hämta.

 

Andra motioner helt ointressanta. Några idiotiska. Representanter från ett stift vars domkapitel fått bakläxa av överklagandenämnden vill givetvis ändra i Kyrkoordningen så att dess domkapitel i efterhand får rätt. Motionen om att nyprästvigda i fortsättningen ska lova villighet sammanviga i äktenskap även par av samma kön, är dels ett flagrant löftesbrott - om den går igenom kommer jag inte att tveka att kalla apparaten svenska kyrkan för en lögnaktig institution! - dessutom totalt onödig: om nuvarande takt hålls så kommer det väl att ta ca 100 år innan varje aktiv präst ens kommer att ha förrättat en sådan vigsel var, om dom fördelas helt jämt över prästerskapet.  Men det var visst något s k signalvärde eller liknande.

 

Sen ska väl kyrkohandboksförslaget antas? Nå, när nya handboken planeras börja gälla är det bara ett år kvar till min pension. Då följer vi principen "det går inte lära gamla hundar sitta", alltså använder jag nuvarande livet ut.

 

Det kommer alltså att hända grejer även i höst. Det blir kanske riktigt spännande.

Jag har lust att skriva om något men vet inte riktigt vad. Jag börjar så får vi ser var det slutar.

 

Påverkad blir man ju av allt debatterande i och omkring svenska kyrkan. Tidigare nämnde jag om den i Expressen publicerade bönen för svenska kyrkan. Ironisk var den. Enligt min ringa mening uttryck för en besvikelse över kyrkan. Den är inte längre vad man förväntar sig av en kyrka.

 

Sen har vi allt det "inomkyrkliga" bråket. Tex det om uppropet Mitt kors. Vad är problemet med att bära ett kors? Jag har ägnat en del tid åt att med telefonen i hand googla runt på saiter och debattsidor. Den ena tycker att den andra har helt fel. Nej, helt fel, tycker dom andra. Det är dom andra, dom andra som har helt fel.

 

Efter idoget googlande börjar jag inse att det redan funnits en massa åsiktsmotsättningar som nu tydligare kommit upp till ytan. Den mellan Seglora Smedja och Kristen Opinion t ex. Tvingas erkänna att jag tidigare inte brytt  mig särskilt mycket om den debatten. Och jag har tidigare läst dessa två fora i ytterst begränsad omfattning. Jag brukar inte ens regelbundet läsa hr kommunikationschefens blogg. Och hänger inte med i ärkebiskopens twitter heller. Visar kanske bara hur kyrkligt "ute" jag är. Jag tror ju i praktiken att denna ringa blogg är det nav som hela svenska kyrkan snurrar kring.*

 

Dåremot tog jag emot så mycket intryck från världen där det händer att jag noterade att prästen Johanna Andersson har beslutat lämna svenska kyrkan och därmed prästämbetet. På bloggen Kristen Opinion och i Expressen förklarar hon det med en sorg över svenska kyrkans bristande vilja att ställa sig bakom ett stöd för förföljde kristna och de påhopp som hon i egenskap av en av initiativtagarna till Mitt kors råkat ut för.

 

En prästvigd kvinna som lämnar kyrkan och därmed prästämbetet; borde inte jag som "kvinnoprästmotståndare" bli glad då? Då blir det ju färre kvinnor som präster.

 

Tvärtom, tvärtom! Jag blev ledsen. Uppriktigt sorgsen. Att det uppenbarligen numera är så trångt i svenska kyrkan att t o m de som tidigare bara i kraft av sin blotta existens - de prästvigda kvinnorna - varit helt och odiskutabelt rätt och därmed helt ohotade, också de kan tvingas se marken rämna under sina fötter. Vad är detta för utmönstringsmekanism inom kyrkan? Hur blint kan den slå, vem blir nästa offer? Eller ska vi snarare fråga: hur oerhört medvetet drabbar utstötningsmekanismen? Får vi snart se den tydliga totalitära konsekvensen att inte bara de tydligt definierade fienderna blir utmönstrade, utan även de skickliga försvararna av gällande ordning? De skulle  ju kunna välja att vända sin skicklighet mot dem som makten haver?

 

Är allt inomkyrkligt (debatt-)bråk bara ett tecken på att de i bur fångna djuren börjar äta varandra när maten tryter? och "maten" är den kvarvarande kyrkliga goodwill  i allmänhetens och medias ögon? 

 

Vad mycket enklare det var förr i tiden när man kunde skylla allt fel i kyrkan på kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* ** och alla andra lungt kunde luta sig tillbaka och slå sig för bröstet och både ha och vara - rätt.

 

- - - - - - - - - 

 

* plats för smiley

 

**  skrivsätt lånat från blogg vilken jag dock inte kan omnämna eftersom ett dylikt omnämnande skulle kunna uppfattas som att jag rekommenderar densamma bloggen vilket i sin tur kan leda till domkapitelsanmälan; en anmälan som dock efter sedvanlig utredning skulle lämnas utan åtgärd, men jag har ju lovat försöka bidra till att biskopen inte blir onödigt arbetstyngd under sina sista två år i tjänst

fick jag på köpet vid gårdagens ena kvällstidningsköp. På självaste ledarsidan (Expressen) var den publicerad. Lite ironisk var den väl. Men vad var dess budskap? Ja, snarast att kyrkan bör vara kyrka. Och inte hålla på och anpassa sig. Och inte vara så rädd att stöta sig med andra. Och den bör stå fri och självständig i förhållande till andra samhällsaktörer; så bör väl bönesuckarna om politiker i kyrkans beslutsforum och ifrågasättandet av att en f d LO-ordförande är kyrkostyrelsens förste vice ordförande tolkas.

 

Ser man på!

 

Först skäller "alla" på kyrkan. Tycker att den är gammaldags och konservativ och styrs och domineras av svartrockar. Så griper man in och moderniserar den och får den att präglas av jämställdhet och demokrati och all annan slags modernitet. Och ser till att alla som på minsta sätt ifrågasätter utvecklingen blir utmanövrerade. Och när man fått den att i sin organisation bli närmast en kopia av samhällets organ och aldrig säga, tycka eller propagera för något annat än det som dominerar allmän debatt...

 

DÅ... gör man narr av den och tycker att den inte längre är något att ha.

 

Vad ska man säga? Håll fast vad du har så att ingen tager din krona?

både tänker och säger jag varje gång jag kommit hem från en lite längre färd. Tack både för att jag kommit lyckligt hem utan olyckor. Och för att huset står kvar. Onerbrunnet. Oinbrottsdrabbat.

 

Kring förra helgen var jag ju på en resa som förde mig över 150 mil innan jag var hemma. Denna helg har jag "bara" varit fram och tillbaka till Umeå, s:a ca 54 mil.

 

Ärendet denna gång vara att fira yngre brors och yngre svägerskas 50-årsdagar. Han har redan fyllt och hon fyller i höst och fest gjorde dom gemensamt och lade på sommaren. Trevlig tillställning. Rätt mycket folk som bjudits och tackat ja. Släktingar, arbetskamrater, vänner. Precis som det brukar vara vid kalas. Med mig på resan från och till Luleå var även näst äldsta dottern. 

 

Idag gick jag på högmässa i Umeå stads kyrka. Där mötte jag flera gamla vänner. Roligt och uppmuntrande. Celebrant och predikant var kh em Håkan Holmlund. Då det blivit ganska många vistelser i Umeå under senaste 14 åren med tillhörande kyrkbesök så har jag lyssnat på hans predikningar förhållandevis många gånger. Han är en präst jag uppskattar. Jag upplever honom vara den typ av präst som det förr "gick tretton på dussinet" av i Luleå stift men som idag blir alltmer sällsynt; en präst som utan att vara påtagligt tydligt profilerat hög-eller lågkyrklig eller karismatisk (eller vad som helst) likväl alltid säger det som är rätt och riktigt och man behöver aldrig gå från kyrkan med tanken "vad var det där för dumheter eller intetsägande ingenting".

 

Hemfärd sen och slut på resa. Hemkommen kollar jag in lite bloggar. Håkan Sunnliden skriver fint om det katolska arvet i svenska kyrkan. Skulle nästan kunnat vara jag som skrev det.

 

Det var en lärdom jag blev påmind om i kväll då jag gick på säsongens första hemmamatch i ishockey. Motståndare var ett finskt lag. Var det Oulun Kärpät eller något liknande. Finska är ju inte mitt förstaspråk även om jag i min ungdom undervisades att det är Kanaans tungomål.

 

Matchen började inte så bra för Luleå. 2-0 i baken som stod sig ett bra tag. Sedan svarade Luleå med två mål och länge såg det ut att gå mot oavgjort. Även skottstatistiken var jämn. Då hände det som inte får hända i ett så kritiskt läge; Luleå fick en utvisning med bara drygt två minuter kvar. Men hemmalaget lyckades döda finnarnas powerplay och precis när Luleå blev fulltaligt fick en spelare (var det han som kom från utvisningsbåset?) tag i pucken och kunde i ensamt majestät (finnarna var ju i anfallszon) åka mot finska målet och sätta pucken i nät när det var två (!!!) sekunder kvar av matchen.

 

Vad lär man av detta? Rubriken har svaret: man ska aldrig ge upp! Inte ens när det blir riktigt illa, som när Luleå fick utvisning i matchslutet när dom hellre skulle behövt ett powerplay.

 

Tankarna går nästan till bibelordet för Gud är allting möjligt. Och så börjar man till sin stora glädje och uppbyggelse begrunda just vilken mäktig Gud vi har!  Och vips är man inne i djupa andliga tankar. (När jag tänkte detta hade jag inte ens hunnit till bilen på parkeringen).

 

Inte ge upp alltså. Även om det ser mörkt ut. Även om (livs-)tiden går mot sitt slut. Ge inte upp bönekampen och det andliga arbetet. Kanske blir det först de sista sekunderna i ditt liv du erfar bönesvaret eller ser frukten av ditt arbete.

 

Och i det större sammanhanget, vårt ansvar för världen och skapelsen. Kämpa för det goda för dina medmänniskor. Vårt uppdrag att förvalta jorden kan vi inte uppgivet avsluta när vi vill. Uppdraget gäller ända till "slutsignalen", dvs Herrens återkomst.

 

 Här ser du käre läsare vilken uppbyggelse jag kunde bjuda dig bara för att jag gick på hockey.Helt fel att hockey bara skulle leda till felaktiga onyttiga tankar.Dessutom träffade jag i första pausen både en pensionerad prästkollega och en frikyrkopastor. Även det ledde till uppmuntrande samtal.

 

Ser man på således. Det är kanske den bästa andliga investeringen att jag köpt årskort i år?

Ja, nu har det svängt. Först var kommunikationschefen Sjöberg kritisk till kampanjen Mitt kors. Då blev han kraftigt kritiserad. Då svängde han och ville istället stå bakom initiativet. S k omvändelse under galgen eller äkta omvändelse? Vem kan veta det?

 

Jag har också vid olika tillfällen blivit kraftigt kritiserad i media men aldrig har det fått effekten att jag bytt ståndpunkt. Hur ska det tolkas? Kanske är jag bättre på kommunikation än självaste kommunikationschefen? Borde jag istället vara kommunikationschef?

 

Ledande företrädare för de tre abrahamitiska religionerna* (judendom, kristendom, islam) har på DN-debatt försökt kommunicera med svenska folket. Maning till lugn och besinning kan väl vara en god sammanfattning av ärendet. Docenten Sandahl fann brister i argumentationen. Må så vara. Men syftet var väl gott. Representanter för olika religioner bör i samhällslivet kunna leva i fred och ömsesidig respekt utan att behöva uppge övertygelsen om den egna religionens sanning. Det borde inte vara svårare än i politiken; företrädare för olika partier är fast övertygade om att den egna politiken är den som bäst gagnar samhället och landet. Likväl kan man leva i respekt, ja rentav vänskap med andra partiers representanter.

- - - - - - -

* här fann jag svagheten i argumentationen. Om dessa tre religioner ska leva i fred på den grunden att de har något gemensamt, på vilken grund lever vi då i fred med buddister och hinduer? Och dom med oss? Grunden för religionsfriheten och den ömsesidiga religionsrespekten måste alltså vara sekulär, icke-religiös.

heter visst något slags kampanj. På Facebook! - givetvis. Alltså vet jag inget om det. Mer än jag läst hos andra.

 

Gamle Luleprällen och nuvarande kommunikationschefen  Sjöberg hade visst tyckt illa om kampanjen. På sin blogg har han sedan gjort ett försök att modifiera sig. Det har jag läst. Det blogginlägget tyckte jag mestadels var fyllt med självklarheter. Som att korset innebär att man är för någonting, inte mot.

 

Själv har jag aldrig burit kors kring halsen. Mest för att jag tycker det är obekvämt. Men nu har jag i flera år fått vänja mig ha ett tunt snöre kring hslsen då jag bär en varan-bricka. Kanske kan jag vänja mig ha kors kring halsen också. Eller så får jag börja ha större kors på kavajslaget.

 

Jag tycker alla kristna ska bära kors. Och jag stöder tanken även om initiativet tagits av de aktiva bakom debattforumet Kristen opinion.

 

Och för att hr Kommunikationschefen ska kunna sova lungt så deklarerar jag härmed offentligt:

Om jag i framtiden ses bära ett kors så innebär det inte att jag är för religionskrig.

Min sedan många år gode vän Andreas skrev en kommentar till föregående inlägg. Full av väl så intressanta tankar. Ändå valde jag inte publicera den eftersom den (som ofta) präglades av fenomenet att apropå någon enstaka tanke i mitt inlägg föra in resonemang som - i mina ögon - ligger en bra bit utanför det jag avser behandla. Det fenomen som min gamle kamrat brukar kalla "att kidnappa en blogg".

 

Nå, vad var det nu egentligen jag tänkte skriva om? Jo, först nämna att biskop Göran skrev en mycket lärorik kommentar till mitt förra inlägg; om reformationshistorien i Sverige. Läs.

 

Själv har jag alltid känt att jag vill stå på den Augsburgska bekännelsens grund. Där sägs mot slutet:

 

"Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt den är känd genom de gamla författarna". Och vidare: "Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna"

(Svenska kyrkans bekännelseskrifter, tredje upplagan  sid 66-67.)

 

Men att sen göra den "lutherska tron" till en egen konfession vilken det finns ett egenvärde att slå vakt om för all framtid och fortsatt kontinuerligt vaka över att motsättningen till katolska kyrkan består...varför det? säger jag bara.

 

Idag blev det prommenad efter långa Björsbyrundan. Då man går efter Oppibysvägen. Det ni sörlänningar, det är ett vägnamn som heter duga. Sen blev det utfärd till morfar (mina barns) i hans torp utanför Töre. Svägerska och svåger från Uppsala är där en vecka och dom hämtar svärfar från "hemmet" varje dag så han får komma ut till sitt gamla hem. Näst äldsta dottern med sin assistent var med. En trevlig eftermiddag. Kvällsbesök hos mamma, så var den dagen slut.

 

Nu blir det annat.